Våldtäkt & romantik tar upp både den personliga erfarenheten av våldtäkt – genom fiktiva avsnitt – och samhällssynen på våldtäkt och sexualitet.
De fiktiva kapitlen, som beskriver våldtäkten på en ung kvinna och hennes liv efteråt, har en ovanligt hög igenkänningsfaktor. Det första kapitlet, där själva våldtäkten begås, ger en oöverträffad skildring av könsbaserat underkuvande och övermakt. Men det är inte främst våldet – som relativt sett inte är särskilt grovt – som berör.

Med ett språk som är intensivt hela vägen, utan att någonsin falla över åt det pretentiösa, lyckas Katrine Kielos bättre än någon annan sätta ord på känslan av objektifiering och utsuddande av all mänsklig identitet. Kvinnans subjektiva upplevelse av sin egen kropp och (frånvaron av) rätten till den påverkar hennes reaktion gentemot mannens självklara äganderättskänsla, som styr hans övergrepp. Hennes känsla av ovärdighet, av mindervärde och rättslöshet kommer fram med stark tydlighet. Det blir så uppenbart att hennes självbild påverkats av faktorer utom hennes kontroll.
Hon är kanske någon som länge känt att hennes kropp aldrig riktigt ansetts som hennes egen, att den ses som något som är till för att användas och utnyttjas, av hela det kommersiella patriarkala samhället som använder kroppar som hennes till att sälja varor, av de individuella män som anser att hon och människor som hon, är varor och behandlar dem som sådana.

I bakgrunden till den individuella berättelsen ligger en hel struktur, som skapar och understöder den avsaknad på egenberättighet som gör kvinnor, som Katrine Kielos uttrycker det, våldtäktsbara.
Men Våldtäkt & romantik är inte en fiktiv bok utan ett mycket viktigt inslag i våldtäktsdebatten. Den slår fast att diskussionerna kring våldtäkt måste handla om ”vad det är och vad det gör. Mot kvinnor. Med kvinnor. Idag.”
Att enbart använda våldtäkt som statistik för att bevisa olika poänger om könsmaktsordning och jämställdhet är inte konstruktivt, utan tjänar bara till att utgöra ett ”slag om verklighetsbeskrivningen”.

Boken slår fast att kvinnors och mäns kroppar är olika på grund av den ojämlika sociala position våra respektive kroppar har placerats i, vilket gör att kvinnor och män inte upplever sina kroppar på samma sätt. Innan våldtäkt kan begripas, måste feminismen acceptera att ”våldtäkt är en kroppslig upplevelse” och att kroppen som sådan inte kan utelämnas ur diskussionen.

Katrine Kielos menar också att våldtäkt är sexuell. Handlingen har en annan dimension än övrigt våld. Och eftersom våldtäkt handlar om sex, måste vi också försöka förstå sexualiteten. Våldtäkt handlar naturligtvis också om maktförhållanden och över- och underordning, och därför är det nödvändigt att sätta in sexualitet och könsrollsfrågor i ett större sammanhang.

En av Katrine Kielos styrkor är hennes förståelse av strukturens inverkan – den är inte statisk eller fyrkantig, utan ger plats åt både förändring och individuell initiativkraft. I ett resonemang om kvinnlig sexualitet förklarar hon:
”Alla kvinnans sexuella val görs utifrån en verklighet där våldtäkt är en faktor. Hon vet vad våldtäkt är. Hon är rädd och hon vet för att alla vet, att det kön hon tillhör inte våldtar utan blir våldtaget. Att vara våldtäktsbar blir en del av hennes könsidentitet. En könsidentitet utifrån vilken hon fattar alla sina sexuella beslut.”

Kvinnor lever i en struktur som definierar deras sexualitet och handlingsutrymme, men inom denna struktur gör kvinnor ändå mängder av olika sexuella val. Att vissa av dessa val skulle kunna betraktas som kapitulering inför den patriarkala makten behöver inte betyda att de inte ger kvinnan njutning. Och därmed binder Katrine Kielos ihop det personliga: vår individuella sexualitet, med det politiska: de strukturella och könsdefinierade maktförhållandena i samhället – utan att vara fördömande eller komma med några pekpinnar.
Våldtäkt & romantik är nyanserad och utforskande, vilket gör den öppen och uppmuntrar till ytterligare diskussioner. Men den kommer också med en hel del uppmaningar till den feministiska rörelsen om hur debatten om våldtäkt måste greppas. Överhuvudtaget finns det många ”måsten” i denna bok – inklusive den självklara uppmaningen att kvinnan måste göra uppror, och att vi måste prata om våldtäkt.
Katrine Kielos gör här ett tydligt försök att vrida våldtäktsdebatten i en särskild riktning, ibland med en uppfordrande stämma. Vilket inte alls stör, helt enkelt eftersom hon har något viktigt att säga, och hon säger det med stor insikt och djup empati.