Det gamla talesättet att konvertiter alltid är värst har ännu en gång besannats. I åratal har Göran Skytte spytt galla över sin ungdoms socialistiska övertygelse. Det kan man i värsta fall stå ut med. Han är varken den förste eller den siste som tar avstånd från sina gamla kamrater och det bästa hos sig själv.

Men den bok Skytte skrivit för det kristna förlaget Libris, naturligtvis efter ”enträgna uppmaningar”, ger sig ut för att skildra hans ”andliga resa”. Det är en grov överdrift. Boken visar bara en enda sak: Göran Skytte har ett enda övergripande intresse, nämligen sig själv. Vid ett och annat vägskäl under den ”andliga resan” förefaller han nästan ana detta. Men insikten sjunker snabbt undan och allt återgår till den vanliga dansen kring egot.
Göran Skytte är inte kristen därför att han känner sig övertygad om det fina med den kristna moralen eller något annat nästan seriöst skäl. Han är givetvis kristen därför att Gud ”vill något” med just honom. Med illa dold stolthet berättar han hur olika personer uppmuntrar honom att bli predikant.

I förordet kallar sig Skytte ”kritiskt lagd journalist och samhällsdebattör” som kommit fram till ”att det skulle strida mot mitt kritiska förnuft att inte tro på Gud” och till slut ”började boken skriva sig själv”. Det är kanske högre makter som varit framme… Men den litterära förmågan är så bristfällig att en jämförelse åtminstone med de bästa delarna av Bibeln – som ju påstås härröra från den högste själv – blir förödande.
Han har inte mycket att säga om sina år i vänstern. Vänsterns ungdomsförbund och Förbundet Kommunist var uppenbarligen inte rätt arena för hans ego. När Skytte ska förklara varför han blev ”revolutionär kommunist” blundar han inte ”för att den psykologiska förklaringen kan vara obehaglig att se och bekänna.” Här är han något viktigt på spåren, men just då avbryts resonemanget och vi serveras den banala slutsatsen att han letade efter paradiset på fel ställe. Lammen sover inte med lejonen hos vänstern… Utan hos de kristna.

När Skytte kommer fram till 90-talet, då han ständigt befann sig i medias mitt, börjar hans ego blomma för fullt: ”Jag trivs i strålkastarljuset. Jag blir upptagen av mig själv, självgod och självbelåten.” Nu börjar sannerligen polletterna trilla ner… Men innerst inne finns det något som pockar på att komma till uttryck. Han besöker i all hemlighet kyrkor och börjar i sina teveprogram ta upp religiösa frågor. Här börjar den rad viktiga personer stiga fram som fått honom att bryta med livet i rampljuset. Den första är ledaren för Livets ord, den ökände Ulf Ekman.
Ett sammanbrott får Skytte att gå i terapi och långsamt börjar han nysta upp sina dåliga sidor. Bland de ”synder” han förtecknade återfanns: högmod, förtal, dubbelmoral, girighet, lögner för att förbättra bilden av sig själv, önskningar om att andra ska drabbas av ”onda saker” och så vidare.

Han hade lätt för att ”kritisera andra” och ”skuldbelägga”. Ovanpå allt detta avslöjar han att han en gång ”besökte en bordell i Spanien”, och det inträffade inte när som helst heller, utan under påskhelgen.
Så småningom börjar han använda Bibeln på samma sätt som maoisterna använde Maos lilla röda. Han läser i den varenda dag och hittar allt fler formuleringar som känns aktuella. Bibeln är som bekant en bok som innehåller mycket – och tolkningarna är otaliga.
Efter en vistelse på en så kallad retreat bryter den nya tron fram. Han börjar tacka Gud för det som händer i hans liv och tanken på att Gud vill något med hans liv tar form. Om nu inte arbetarklassen ville något med hans liv, kanske Gud har något på lut…

I mitten av 90-talet inleds också en rad av äktenskap. Det är inte lätt att hålla räkningen på dem och det är ännu svårare att förstå varför de misslyckas. Det ena äktenskapet efter det andra med troende kvinnor upplöses utan någon förklaring.
Kapitlet om Skytte som kristen ”på riktigt” inleds med en rad positiva händelser, bland annat stiger värdet på hans aktier med 30 procent under en månad. Det är nästan så att man kan ana den högstes ingripande även här, eller kanske det är Ulf Ekmans lära om penningarnas välsignelse som äntligen ger resultat?
Det räcker inte med att aktierna stiger i värde, han erbjuds också att skriva om aktier i tidningen Privata affärer och blir ”personal adviser” till huvudägaren i ”ett stort börsnoterat företag”. Herren ser till de sina, skulle man kunna säga. För Skytte är det faktiskt så: ”Det är som om Gud ger mig allt detta.” I samma veva är han också med och angriper Attac och K.G. Hammar i samband med protesterna mot kapitalets globalisering och han profilerar sig som reaktionär.

I ett långt resonemang under rubriken ”kungliga säkerhetsverket” angriper Skytte sedan Svenska kyrkan. Han tar här hjälp av en annan journalist som en gång i tiden också tillhörde Förbundet Kommunist, nämligen Maciej Zaremba. Politikerna tog makten över kyrkan och i bakgrunden lurar en socialdemokratisk konspiration för att oskadliggöra den ”sanna” kristendomen.
När Svenska kyrkan förkastats börjar Skyttes vandring i den kristna undervegetationen. Han vänder sig från ”populistiskt trams och publikfriande pajaskonster” och söker… Och den som söker han finner, som bekant. Skytte snubblar över det ena budskapet efter det andra som givetvis måste vara avsett just för honom. Han börjar motta meddelanden om hur han ska agera i skiftande situationer.

Han möter en präst som är motståndare till kvinnliga präster och känner stark sympati för den gruppering inom Svenska kyrkan som kallar sig Synoden. Skytte är själv för kvinnliga präster – hur länge, kan läsaren fråga sig? – men beundrar dessa de sant kristna. Då blir han utsatt för hat från de politiskt korrekta socialisterna i Svenska kyrkan.
Han lär sig be ordentligt och han lär sig tacka Gud för allt. Han vistas i ett kloster i Italien och upptäcker att han ”älskar detta ständiga pyssel med synden. Jag älskar att gräva ner mig i alla de enskildheter i mitt liv som är eller kan vara ’synd’.” Han biktar sig och får förlåtelse. Han upptäcker att bönen inte bara ”skyddar… mot det onda” utan också är ”ett spjut som kastas mot den onde fienden i avsikt att döda honom”.

Han gör flera filmer, bland annat om missionärer, men det är inte Göran Skytte som är ”den egentlige producenten” utan ”den Helige Ande”. Nu kan han – äntligen, kanske vi ska tillfoga – ”se [s]ig själv som ett redskap”. Nu börjar han också tro på under och änglar. Gud räddar honom från cigaretterna (”rökundret”) och det så kallade ”cykelundret” inträffar, vilket blir det avgörande beviset. När han på cykel blir påkörd av en bil och kastas genom luften med sina 110 kilo, landar han som genom ett under på sin axelremsväska där sex exemplar av en kristen bok blir hans räddning undan en ond bråd död. Det kan man kalla ett under i rättan tid!
Göran Skytte har färdats från en dogmatisk marxism, eller snarare stalinism, till en dogmatisk kristendom. Förr var citaten från Marx, Lenin eller Mao den dagliga vägledningen, nu är det Bibelns notoriskt mångtydiga texter som fyller samma funktion.

Det är möjligt att jag inte är rätt person för den här boken. Jag har aldrig känt något behov av religion och är uppfostrad i en miljö där man inte drömde om paradiset vare sig på jorden eller i himmelen. Däremot var man mycket upptagen med att här och nu förbättra villkoren. Därför har också ”troende” socialister alltid varit mig främmande.
Jag skulle aldrig ha läst den här boken om den inte var skriven av Göran Skytte. Berättelser om människor som finner den rätta tron är ett rent sömnpiller. Men Skyttes ”andliga resa” innehåller ett och annat som socialister bör tänka igenom.

Vi som har varit med i vänstern ett tag har många gånger mött människor som är troende och det slår sällan fel: när de upptäcker att en tro sviker, letar de upp nästa. Om arbetarklassen sviker, kanske Gud är mer pålitlig? Han kan kanske erbjuda en fristad från världens strider och bekymmer och – inte minst viktigt – en möjlighet att glömma det egna jaget. ”Ske din vilja”, heter det som bekant. För den som har ett alltför stort ego kan tron erbjuda en väg att skjuta det åt sidan.

Under tiden kommer arbetarklassen och alla förtryckta och utsugna att fortsätta sin kamp för att göra livet drägligt på jorden. Den kampen behöver ingen tro, den klarar sig gott och väl med kunskaper, kamratskap och solidaritet.