Gruvorna och framtiden

När LKAB nu lägger fram en plan för en jättelik expansion (18 miljarder på tio år!), som onekligen ger Malmfälten oanade framtidsutsikter, måste man ändå ställa frågan: Kan befolkningen lita på dessa framtidsprognoser? Kan vi rekommendera våra barn och barnbarn att stanna kvar i Malmfälten och söka jobb som gruvarbetare? Kan våra söner, döttrar och barnbarn räkna med att kunna rota sig ordentligt vid gruvjättens fot i Kiruna och Malmberget?
Svaret skulle kunna bli ja - om vi tar vara på lärdomarna av de senaste 25-50 åren och stuvar in dem i befolkningens egen framförhållning. Det mesta i samhällsutvecklingen pekar dock i en annan riktning och baseras på kortsiktiga överväganden. Ja, ibland på rent önsketänkande och rent fantiserande.

I slutet på 50- början av 60-talet hyste LKAB fantastiska planer: Produktionen i malmbergsgruvorna skulle fördubblas till 12 miljoner årston och arbetsstyrkan likaså fördubblas till 5-6 tusen man. Kommunen gick i ett saligt rus och började planera för att 15 000 personer skulle bosätta sig på Mellanområdet och att vi skulle få en sammanhållen stad med en befolkning på minst 30-35 000 personer. Vi vet hur det gick med den planen: LKAB drog igång stora rationaliseringar och införde nya brytningsmetoder och innan 60-talet ens var till ända hade arbetsstyrkan minskat med en tredjedel, eller med ett tusen man. Det säger sig självt att det var då befolkningsutvecklingen i Malmfälten gick i stå.
För att inte samma sak ska hända igen måste LKAB-gruvorna (och likaså Bolidens gruva i Aitik) utsättas för offentlig insyn och bevakning
Parollerna borde vara:
¤ Investera i samhällslivet - malmen är befolkningens egendom och det är befolkningen som genom sitt arbete gör malmen brytvärd!
¤ Hälften av gruvföretagens vinster måste obligatoriskt plöjas ned i malmfältssamhällenas återuppbyggnad!

Befolkningen skulle kunna hävda sina vitala och långsiktiga intressen genom brukarföreningar i sina grannskap och genom producentföreningar inom facken, vilka samlas regelbundet för att anvisa de hål som måste fyllas.
Risken är annars att LKAB och Boliden fortsätter den gamla vanliga rovdriften och antingen drivs tillbaka av en "ogynnsam prisutveckling" eller av att råvaran tar slut. Allt pekar åt det hållet och inget av gruvföretagen har någon verklig framförhållning. Den här gången tänker LKAB tydligen hänga upp allt på att kinesisk import ska suga upp produktionsvolymerna, för "annars blir det svettigt", som LKAB:s VD Martin Ivert uttrycker det. Varför kan vi då inte lita på LKAB:s (eller Bolidens) ledning? Jo, därför att spåren förskräcker: Perioden 1982-2004, då LKAB skulle bli "Europas hemmagruva", började med att 1500 + 200 gruvarbetare sparkades, fortsatte med en s.k. frizon och s.k. rekonstruktionsbidrag och med att man bokstavligt talat bröt sig fram till dagens läge: Kostnaden blev att malmfältskommunernas befolkning minskade med nära 10 000 personer! Kostnaden blev dammen i Aitik (en tickande miljöbomb!), den vattenfyllda gruvan i Svappavaara, massrivningar av nyligen uppförda bostäder, förfulning av samhällsmiljöerna, krympande kommunala skatteintäkter, ökande drogmissbruk, och så vidare.

Jag var med och försökte bekämpa rovdriften när den startade på allvar. Vi drog igång en kampanj för Malmfältens överlevnad och framhöll bland mycket annat att järnmalmen måste förädlas (bland annat ökad pelletsproduktion). Vi slog fast att lönsamhetsmåtten måste utsträckas över en 25-årsperiod och infrastrukturen rustas upp och byggas ut, för att därigenom kunna behålla gruvarbetarkåren (det vill säga, inga avskedanden). Nu gjorde staten och företagen precis tvärtom.
Jag satt då i Gällivare kommunfullmäktige och försökte övertyga andra folkvalda om att vi borde samlas och sätta press på statsmakterna för att få igenom krav som stod i samklang med befolkningens intressen. En förkrossande majoritet ansåg dock att framtiden låg i "småföretagande och turism". Det var då som statsmakterna genom "framtidsministern" Ingvar Carlsson och hans "Malmfältsutredning" slog fast att av fyra "möjliga" scenarier skulle det värsta innebära 2-3 000 (!) färre malmfältsbor! Jo, han sa faktiskt det!

Men flertalet av våra folkvalda föredrog det bästa scenariot som sa att vi inte skulle tappa fler än vad "naturlig avgång" medför. Jag stod på mig och hävdade att gruvorna är livsnerven i Malmfälten, men fick då veta att mina idéer bara var "kommunistiska utopier och nattsvart pessimism".
Ska vi nu lita på LKAB igen? LKAB utlovar 18 miljarder i investeringar de närmaste tio åren. Det är 18 gånger mer än vad LKAB fick i statsbidrag för att "rekonstruera" företaget 1982, för att därmed kunna sätta kurs på rovdrift och en första EU-anpassning. Nej, gott folk. Lärdomarna är alltför entydiga!
Med brukarkommittéer som samlar hyresgästföreningar, idrottsföreningar, PRO, elevorganisationer och producentföreningar i facklig regi kan vi resa oss och sätta igång "Rörelsen för Malmfältens återuppbyggnad".