Men kontrarevolutionen är redan på marsch. Ben Alis makt har fallit, men hans regim försöker hålla sig kvar även om den är destabiliserad och försvagad. Det gamla partiet/staten är fortfarande kvar, liksom dess liberala kapitalistiska politik inom ekonomi och samhälle.
Denna regim som har visats upp som den ”duktiga eleven” av de internationella finansinstituten, som under 23 år har sugit ut det tunisiska folket för det internationella vinsthungriga kapitalets räkning, och samtidigt gött en liten minoritet av familjer kring makten, organiserade i maffiaklaner, den regimen måste försvinna. Det är det vi vill!
Vi säger nej till det pågående försöket att konfiskera vår revolution. Manövern kallas ”nationell enhetsregering” och det är på det sättet den illegitima regimen försöker hålla sig kvar vid makten.

Samtidigt har den slagna makten släppt lös sin tungt beväpnade milis, däribland Ben Alis personliga livvakt, som nu sprider skräck i de stora städerna, speciellt i Tunis och dess förorter. Grupper som kommer ur de utfattiga och uthungriga massorna utnyttjar också det pågående kaoset. Plundrargäng dyker upp längs de stora vägarna och gör all förflyttning farlig. Basvaror börjar ta slut eller finns inte alls: bröd, mjölk, läkemedel…
Regimen som har demobiliserat polisen i städerna och nationalgardet på landsbygden, låter allt detta ske och utnyttjar kaos och skräck för att tvinga fram sina egna lösningar. Utegångsförbudet och insättandet av armén – tämligen svag och helt oförberedd på denna typ av situation – förvärrar bara rädslan eftersom det är på natten som den väpnade milisen agerar.

Överallt försöker medborgarna organisera självförsvar, ofta i samarbete med armén, tusentals ”folkkommittéer till medborgarnas försvar” bildas för att försvara befolkningen.
Det är bara bildandet av en provisorisk regering, utan någon representant från den föregående regimen, med uppdraget att förbereda fria och demokratiska val organiserade enligt en ny vallag till en konstituerande församling, som kan ge tunisierna möjlighet att ta sitt öde i egna händer och upprätta en ordning i landet som är rättvis och till nytta för största möjliga antal.
Om folket en dag kräver att få leva, då måste ödet vika för dess vilja!

Tunis 15 januari 2011-01-19

Fathi Chamkhi (RAID-ATTAC/ CADTM de Tunisie)
(RAID är Tunisiens avdelning av Attac, CADTM är Kommittén för annullering av tredje världens skuld)

Match ikväll i Lund. Handbolls-VM mellan Tunisien och Spanien. Ganska ointressant i vanliga fall, men nu råkar det vara så att folket i Tunisien fått nog av diktatur och arbetslöshet. Röda Lund stack dit med en banderoll för att visa lite solidaritet med grabbarna och töserna både på läktaren och på plan, men framförallt för dem som i detta nu slåss för social rättvisa och frihet.

Vi ställde oss vid den tunisiska klacken och halade fram banderollen med texten ”Tunisiens! Vous vous battez pour la liberté! Nous sommes avec vous de tout notre coeur!” (Tunisier! Ert folk kämpar för frihet! Vi stödjer er av hela vårt hjärta!). Man kan lugnt säga att det var uppskattat. Tummen upp från de tunisiska spelarna och många ”merci beaucoup!” (tack så mycket) från folk runt omkring.
Efter några minuter in i matchen kom en snubbe i kostym som beordrade oss att ta ner banderollen. Det skulle visst inte blandas in någon ”politik”, för det hade internationella handbollsförbundet sagt. Att den tunisiska regimens reklam om golfresor till landet hela tiden rullade på de elektroniska reklamskyltarna var visst en annan femma. Men vi tog snällt ner den och såg ett skadedrabbat heroiskt Tunisien torska efter jämn match mot de forna världsmästarna.
När slutsignalen gick var det så klart bara att igen plocka upp banderollen, som direkt togs över av tunisierna som stolt lät sig fotograferas av den internationella pressen. Fett nock! Vi snackade lite och fick och gav en massa beröm, och skänkte banderollen till klacken för att sen bege oss hemåt.
Tack, tunisier! Ni ger oss alla hopp om en bättre värld!

Röda Lund-bloggen, 16 januari 2011

En ny vänster

1. Vad är det för fel med den svenska vänstern? Del 1
2. Sverige behöver en ny vänster, del2
3. Lite mer om en ny svensk vänster, del 3
4. Klimathotet – en utmaning för vänstern, del 4
5. En ny vänster, del 5
6. En ny modern demokratisk vänster, del 6
7. En ny modern demokratisk vänster, del 7
8. Så vinner vänstern valen

Postmodernism och vänstern

1. Postmodernismen – inget för vänstern, del 1
2. Postmodernismen – inget för vänstern, del 2
3. Postmodernismen – inget för vänstern, del 3
4. Pomovänster – nej tack, del 4
5. Pomovänster – nej tack, del 5
6. Postmodernismen, del 6
7. Pomovänstern igen

Identitetspolitik, klass och kön

1. Vad är det för fel med identitetspolitik
2. Identitetspolitik vs klasspolitik
3. Klasskamp och feminism – oförenliga världar?
4. Betydelsen av klass
5. Könsstrukturerna i samhället
6. Queer har inget med socialism att göra
7. Klass och kön
8. Identitetspolitik och marxism

Vänstern, postmodernismen och identitetspolitiken

1. Kritiken av det postmoderna
2. Multikulturell ideologi – nej tack
3. Identitetspolitik och marxism
4. Ytlighet och identitetspolitik
5. Postmodern identitetspolitik är sossarnas och vänsterns problem
6. Är det verkligen vänster? – Kajsa Ekis Ekman om pseudovänstern i Arena

Klasshat

1. Nej, det är inte rätt att hata!
2. Struktur eller individ – klasshat eller förståelse?

Klassstrukturen i Sverige

1. Klassdefinitioner – arbetarklassen
2. Om klasser – mellanskikt eller medelklass
3. Om klasser – småborgerligheten
4. Klassdefinitioner – borgarklassen
5. Lena Andersson skriver bra om klass

Socialism, marknad och plan

1. En möjlig socialism – del 1
2. Socialismen och marknaden
3. Företagande under socialismen
4. Marknad eller plan under socialismen?
5. Demokratisk kontroll över storföretagen

Man kan diskutera, hur stor konkret skada övervakning og registrering har för personer, partier och rörelser. Under alla omständigheder måste det vara en demokratisk rätt att kunna vara politiskt aktiv, utan att säkerhetspoliser noterar namn, adress och telefonnummer, skriver ner dina synpunkter, analyserar dem i hemliga rapporter och sparar dem i register under lång tid. En sån omfattande övervakning avskräcker i sig själv mot aktivt deltaganade i det politiska livet.

Ett centralt argument för Säpos övervakning av aktivister, är att folk kallar sig revolutionärer eller inte tar avstånd från våld. För Säpo betyder det att man vill använda våld för att omkullkasta det samhällssystem som vi lever i. Att vänsteraktivister vill avskaffa kapitalismen och ersätta den med ett fundamentalt annat system, är ingen direkt hemlighet.

Våld är också flitigt förkommande i vänsterns texter. Kunskap om kapitalismen och globala erfarenheter visar, att den härskande klassen, kapitalisterna, har så mycket att förlora, att man kommer att bruka våld, om majoriteten i befolkningen försöker avskaffa kapitalismen.

Erfarenheter visar också, att statsapparaten med militär, polis och underrättesletjänster i den slags situationer helt entydigt är ett redskap for den härskende klassen. Vi kan inte förvänta oss att de kommer att agera demokratiskt och följa majoriteten.

Därför kan det vara nödvändigt – inte bara för ett revolutionärt och socialistiskt parti eller vänsteraktivister – utan också för folkliga rörelser som kommer i konflikt med systemet och som försöker avskaffa det, att vara beredd att svara på systemets och statsmaktens våld.

Ställningstagandet kan diskuteras. Men vi kan konstatera, att Säpo och de styrande politikerna redan i fredliga tider som 70-talet, 80-talet (och senare) agerar odemokratiskt, och att de i de fall de uppfattar vad de anser vara samhällskritiska minoritetsåsikter och samhällskritiska majoritetsståndpunkter så kommer de att använda nästan vilka medel som helst för att bekämpa dessa. Detta bekräftar, att statsapparaten är en integrerad del av det kapitalistiska systemet och det understryker att de härskande og statsapparaten kommer att tillgripa ”nödvändiga” odemokratiska metoder, om kapitalismen på allvar hotas.