I Umeå och Landskrona beskriver lokalpressen att LOV lett till drastiskt försämrade villkor för personalen. Vårdtagarna drabbas av ökad stress och sämre kontinuitet. Personal jobbar gratis för att hinna med. I borgerliga spjutspetskommuner som Täby och Nacka saknar 60 procent av bolagen inom hemtjänst och barnomsorg kollektivavtal. En konsekvens blir att den kommunala hemtjänsten i Täby läggs ned – löner enligt kollektivavtal blir för dyrt. Utvecklingen bekräftas av Socialstyrelsens siffror: privata äldreboenden har i snitt 10 procent färre anställda än kommunala. På det sättet sparar vårdföretagen 800 miljoner.

Förslag om att göra LOV obligatoriskt måste tillbakavisas. Men vi kan inte vänta oss att några riksdagspartier utgör den nödvändiga kraften för att genomdriva det stoppet. Socialdemokraternas kongress 2009 tog klart ställning för vinst i välfärden, även om partiet slingrar sig runt det ställningstagandet inför varje ny skandal. I regeringsställning har partiet varit djupt inblandat och i vissa avsnitt ledande i avregleringen av det svenska samhället. Den nye ordföranden anser enligt Dagens Nyheter 27 januari att det behövs en ”bra mix” av privata och offentliga lösningar inom vården, och att kvalitet är viktigare än driftsformer i förskola och skola.

LOV har enligt Svenska Dagbladet 21 januari även införts i 34 kommuner där V ingår i majoriteten. Även det är logiskt. V har på de flesta håll bundit upp sig till oppositionsalliansens logik. Om partiet misslyckas med att påverka S väljer V det mindre onda – hellre än att försöka mobilisera kommunmedborgarna mot alla dåliga förslag.
Just mobilisering av en bred allmänhet är vad som behövs. Det som stoppade Attendos övertagande av Katarinagården i Stockholm nyligen var de anhörigas kompromisslöshet och det breda stöd de fick genom en namninsamling.
De äldre och deras anhöriga, de anställda i äldreomsorgen och alla andra som försvarar en välfärd för alla kan bara lita till sig själva; genom att gå emot varje privatisering, genom att visa solidaritet med alla drabbade kan budskapet sändas till beslutsfattarna: stoppa privatiseringskarusellen nu!

I själva verket var det socialdemokraterna som öppnade för högerpolitiken i vårt land. Från 1980-talet började ökenvandringen åt höger med avregleringar, bolagiseringar, privatiseringar, nedskärningar i välfärden, ett inflationsmål som sattes före en politik för full sysselsättning och ökade klassklyftor – allt i regi av socialdemokratiska regeringar.

När socialdemokraterna gav upp sitt tidigare välfärdsbygge legitimerade man också kraven och propagandan från den politiska högern. I spåren på missnöjet skapades även en grogrund för Sverigedemokraterna. Men varför blev det så? Varför kunde inte socialdemokratin försvara vad man uppnått under efterkrigstiden?

Därför att kapitalägarna krävde ett omslag till en nyliberal inriktning på politiken. Vinsterna skulle höjas på lönernas och välfärdens bekostnad. Ytterst handlade det då – och fram till dags dato – om en tillväxtstagnerande kapitalism som inte kan eller vill ta hänsyn till människors behov. Om socialdemokraterna hade bestämt sig för att inte kapitulera så hade det krävt en oerhörd konfrontation med kapitalet och med borgerligheten.

Det steget var socialdemokratin inte beredd att ta. Det rådde heller aldrig som Göran Greider, den kanske mest välartikulerade socialdemokratiska vänsterdebattören vill påstå, någon ”dubbelmakt” under folkhemstiden. Socialdemokraterna hade redan då förvandlat arbetarrörelsen till en koloss på lerfötter, en toppstyrd byråkratmaskin som var väl inlemmad i det kapitalistiska samhället.

Folkhemsperioden var en parentes i kapitalismens utveckling. Efterkrigstiden krävde en skördetid för de breda massorna samtidigt som det kalla kriget gjorde borgarklassen kompromissvillig. Den exempellösa högkonjunkturen gav också de materiella förutsättningarna. Men redan i mitten av 1970-talet kärvade det i det kapitalistiska maskineriet och de nyliberala kraven från de rika började komma.

Den europeiska socialdemokratin har följt signalerna från den härskande klassen och ställt upp på systemskiftet. Idag har det socialdemokratiska förfallet gått än längre. Det finns inte längre någon folkrörelse som kan stå upp mot kapitalmakten. Socialdemokratins högervridning har skingrat och passiviserat gräsrötterna. Idag finns det bara ideologisk och politisk förvirring. Man kastar sig i högerträsket och sjunker tillsammans med kapitalismen.

Vi andra måste börja om från början igen och bygga upp en ny arbetarrörelse – från grunden.

Intressant?
Bloggat: Röda Umeå, Kildén & Åsman, Röda Malmö, Ilona Waldau, Sjöstedt, Annarkia, Röda Lund, Svensson,
I media: SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, DN1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, SVT1, 2, 3, GP1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om Stefan Löfven, Högerpolitik, Socialdemokraterna, Ojämlikhet, Klyftor, Samhälle, Politik, Avregleringar, Bolagiseringar, Folkhemsperioden, Håkan Juholt, Privatiseringar, Systemskifte

Vilka är det då som sitter på Guantanamo? En del av fångarna skulle med all säkerhet kunna åtalas och dömas för allvarliga brott i civila domstolar. Men i många fall har människor förts till basen av tämligen godtyckliga anledningar – det har till exempel rapporterats om fredliga muslimska biståndsarbetare som gripits och fraktats dit för att de reste med penningsummor som var större än förväntade personliga reskassor. Andra har helt enkelt lojalt stridit för talibanerna i Afghanistan. Det är inget brott. Talibanregeringen satt vid makten i landet tills den störtades av amerikanska trupper hösten 2001. Kort tid innan dess hade talibanerna dessutom haft de bästa relationer med USA – precis som deras vänner, de styrande i Saudiarabien och Pakistan, fortsatte att ha efter 11 september.

Bushadministrationen använde energiskt bin Ladins terrordåd för att flytta gränserna för vilka folkrättsbrott USA själva skulle kunna gå iland med internationellt – och i stort sett lyckades man. Om den internationella borgerligheten haft någon skam i kroppen och protesterat med kraft hade detta inte varit möjligt. Men så har det inte blivit. Den som till äventyrs lyssnade på Sverige Radios ”P1 Morgon” häromdagen kunde i stället höra en ”debatt” om Guantanamo mellan två välkammade etablissemangsfigurer: Roland Poirier Martinsson, chef för Timbros medieinstitut, och försvarsforskaren Magnus Norell på Utrikespolitiska institutet. Båda var fulla av förståelse för att lägret finns, som Poirier Martinsson uttryckte det med sin milda stämma: ”Man grep terrorister på slagfältet. Man kunde inte släppa dem omedelbart för då skulle de antingen fortsätta strida och fortsätta försöka döda civila. Eller också skulle de hamna i fängelseceller hos främmande länders säkerhetspoliser. Man var tvungen att ta hand om dem.” Gulligare – och mer ohederligt – kan det knappast framställas.

”Vänsterns frälsare”, även om inte alla epitet är lika översvallande har det framskapats en aura av euforisk optimism omkring den nye ledaren. Vänsterpartiets tid som ett ”futtigt” femprocentsparti ska snart vara ett minne blott.

Sjöstedt signalerar löftesrikt att klimatfrågan nu ska sättas i fokus, och att däri även inbegrips en progressiv fördelningspolitik och förslag om arbetstidsförkortning. Därtill, vill han, åtminstone i begränsad omfattning, lyfta frågor om ägandet, som de offentliga pensionsfondernas potentiella makt och att staten blir en aktiv ägare i strategiska företag som exempelvis Vattenfall.
Men, trots den nye ledarens goda intentioner, tydliggör även den senaste kongressen att Vänsterpartiets grundläggande problem kvarstår:

- Kapitalismen befinner sig i djup systemkris och kan inte längre erbjuda det elementära av arbete och välfärd. Miljontals människor världen över – från arabiska våren till proteströrelserna i Sydeuropa och USA – söker alternativ. Men Vänsterpartiet är ännu fjättrat inom det kapitalistiska systemets ramar. När man talar om vilka resurser som finns till att bygga den sociala välfärden exkluderar man nästan helt de enorma rikedomar som ackumuleras i det privata näringslivet. Man vill inte heller gå så långt som till ett samhälleligt övertagande av storbankerna. Talande var också alternativlösheten på kongressen inför nedläggningen av SAAB.

- Partiet saknar en ordentlig utomparlamentarisk och antikapitalistisk praktik och strategi för att samla till brett motstånd, och blir därför det rådande systemets och det parlamentariska köpslåendets fånge. Visst gör många medlemmar ett gott jobb inom fackföreningar och sociala rörelser men partiets resurser är inte koncentrerade till att gemensamt mobilisera dessa krafter. Det är grunden till att man redan nu understryker att målet om oppositionen vinner majoritet i valet 2014 är regeringssamverkan med S och Mp, trots att man är väl medveten om att det betyder att stora delar av den egna politiken förvisas till malpåsen.

I dagens Sverige är vänsterkrafter svagare än någonsin i modern tid. Om Vänsterpartiet i högre grad lyckas föra ut en politik som utmanar de övriga riksdagspartiernas högerpolitik kan hela den svenska vänstern stärkas. Om partiet därtill välkomnar alla radikala socialistiska strömningar till ett verkligt pluralistiskt massparti finns chansen att förändra politikens styrkeförhållanden – missa inte den möjligheten!

 Intressant?
Bloggat: Kildén & Åsman, Röda Malmö, Svensson, Kaj Raving, Fredrich, Jinge,
Borgarmedia: DN1, 2, 3, 4, SVD1, 2, 3, 4, GP1, 2, BT,
Läs även andra bloggares åsikter om Jonas Sjöstedt, Klimatfrågan, Vänsterkrafter, Vänstern, Vänsterpartiet, Kapitalism, Samhälle, Politik

Visst finns det enskilda positiva åtgärder i denna plan, som att Brottsförebyggande rådet får i uppdrag att kartlägga omfattningen av hot och våld mot förtroendevalda, men i det stora hela är det ett ideologiskt aktstycke:
- Utifrån känt härskarmanér buntas yttringar av fascism, vänsteraktivism och islam ihop i samma ideologiska spottkopp. I sin förlängning handlar det om att pränta in ett medborgerligt medvetande om att det är lika förkastligt att hänge sig åt klasskamp eller att göra motstånd mot västmakternas bombhärjningar mot länder med i huvudsak muslimsk befolkning som att agera och argumentera för rasistiska uppfattningar.
- Speciellt har företrädare för muslimer i Sverige uttryckt oro för att denna plan kommer förstärka tendensen att peka ut islam som något i sig negativt, och att risken för godtycke än mer accentueras:”Man har väldigt svårt att definiera vad våldsbejakande extremism är. I en tidigare rapport nämnde man fem tecken på radikalisering. Det var ökade besök till moskén, att man skaffar skägg, reser till Nordafrika och mellanöstern, utövar en fysisk sport som till exempel kampsport och tittar på medier som al-Arabiya…” ( Fatima Doubakil, ledamot i Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén,DN 2011-12-09)
– ”Regeringen avser att ge Forum för levande historia i uppdrag att sprida metoder och arbetsmaterial för att stärka ungas demokratiska värderingar”. Spåren förskräcker från Forums tidigare propagandakampanj mot kommunismen. Regeringens syfte är också att understryka att vi lever i den bästa av världar och att den liberala demokratin är den enda möjliga demokratin, att det bortom privat äganderätt och marknadsekonomi endast finns förkastningsbranter av mörker.

Den i realiteten mest våldsbejakande kraften i det svenska samhället är den borgerliga regeringen själv, med sitt ivriga stöd till alla typer av imperialistiska stormaktsexpeditioner och med sin faktiskt förda politik som vidgar de sociala klyftorna och gör att Sverige blir ett alltmer orättvist land att leva i.

När växande miljontal av unga utbildade människor inte ens får tillfällighetsjobb, när ekonomisk tillväxt bara kan ske på välfärdens bekostnad och produktion övergår till destruktion – då har, med gamle Marx’ ord, de kapitalistiska ”produktionsförhållandena” blivit för trånga för ”produktivkrafterna”. Den privatkapitalistiska vinstjakten kolliderar med människornas kunnande och förmåga – med djupa kriser som följd. Kriser som kan förebåda slutet.
Men slut är relativa – och har sällan något att göra med sagornas ”slutet gott, allting gott.”
Den så kallade laissez-faire (låt gå) – kapitalismens slut på 1870-talet förebådade monopolens, trusternas och imperialismens blodiga epok med första världskrigets ragnarök. Mellankrigstidens heta börskapitalism slutade i kraschen på Wall Street, 30-talsdepressionen och det nya världskriget. Den reglerade välfärdskapitalismens gyllene efterkrigstid nådde vägs ände under 1980-talet men gavs konstgjord kreditandning fram till 2000-talets finanskollapser.
Kapitalismens tidigare slut tog en ände med förskräckelse – och ofantliga offer. Så måste det inte bli. Om tillräckligt många människor förenar sina insikter – och sin förmåga att skapa ett mänskligt samhälle bortom kapitalismens vinsttyranni, byggt på samarbete, ansvar och jämlika villkor. I viss mening är insatserna denna gång långt större än tidigare. Den globaliserade världsekonomin har flätat samman människors aktiviteter, teknologier och försörjningssystem tätare. Klimat- och överlevnadsfrågorna påverkar alla. Fallet kan bli djupare – och fler drabbas.

Men det betyder också att fler människor är beroende av varandra, samverkar – och inser att vi delar varandras öde. Häri ligger en reservoar av möjligheter att låta kapitalismens slut öppna vägen, inte för barbariet utan för den mänskliga historiens verkliga början.

Även i Västsahara demonstrerade man med krav på att Marockos ockupation av territoriet skall upphöra. Då Spanien lämnade Västsahara 1975 invaderades det av Marocko.
Den västsahariska motståndsrörelsen Polisario svarade med att fortsätta kampen och förklarade i februari 1976 Västsahara självständigt.

Marockos ockupation har inneburit ett brutalt förtryck av befolkningen – med arresteringar, fängslanden, tortyr och försvinnanden. Konflikten med Marocko har också medfört att cirka 160 000 västsaharier idag bor i flyktingläger i Algeriet.
Marockos viktigaste bundsförvanter är USA och Frankrike, och med dessa stormakter i ryggen har landet hittills kunnat förkasta alla förslag om att låta befolkningen folkomrösta om områdets framtida status.
Västsahara är ur ekonomisk och politisk-strategisk synvinkel intressant som världens största fosfatproducent, därtill finns det omfattande mineralfyndigheter och troligen också olja.
EU profiterar också på Marockos ockupation genom att betala tiotals miljoner euro för att få bedriva rovfiske i vattnet utanför Västsaharas kust.

Sveriges har hittills vägrat att erkänna Västsahara, och utrikesminister Carl Bildt definierade nyligen ockupationen som en ” bilateral konflikt mellan Algeriet och Marocko ” .
Ytterligare ett exempel på Sveriges hovamhet gentemot marockanska propåer manifesterades under fotbollsturneringen Gothia Cup i Göteborg juli 2011, då Västsaharas lag inte tilläts tåga in med egen flagga under invigningsceremonin.

I november i år hölls ett seminarium i Stockholm om Västsahara, arrangerat av bland annat Riksdagens Västsaharanätverk. Västsaharas president och generalsekreterare i Polisario, Mohamed Abdelaziz, fördömde Marockos ockupation och exploatering av Västsaharas naturresurser som illegal. Samtidigt prisade han den fredliga kamp som Tunisien och Egypten bedrivit mot sina förtryckarregimer. Mohamed Abdelaziz fick också stöd på seminariet av folkrättsexperten Pål Wrange om att Västsaharas rätt till självständighet är självklar ur internationell juridisk synvinkel.
Till dags dato har Västsahara erkänts av 82 länder samt Afrikanska Unionen.

Ett självständigt Västsahara skulle sannolikt bidra till att de delvis avsomnade protestyttringarna i arabvärlden får en rejäl vitamininjektion till att gå vidare i kampen för utvidgade demokratiska och sociala rättigheter. Det skulle även ge råg i ryggen åt det palestinska folket i dess kamp för att vinna internationellt erkännande mot den sionistiska ockupationsmakten.
Som socialister reser vi därför parollen: Erkänn Västsahara- Afrikas sista koloni ! ”

Desto större anledning finns det därför att uppmärksamma det arbete som nu utförts av Russelltribunalen om Palestina. Den som var med 1967 minns nog uppståndelsen när den första Russelltribunalen, den som handlade om USA:s krig i Vietnam, hölls i Stockholm. Det var med nöd och näppe den blev av. Statsminister Tage Erlander försökte pressa den engelske filosofen Bertrand Russell och hans medarbetare att ställa in. Det slutade med en kompromiss: förhandlingarna hölls utan att polisen stoppade dem, men bakom stängda dörrar. Tribunalen drog slutsatser som var chockerande då men som är obestridliga i dag: USA hade begått svåra krigsförbrytelser.

Russell är död sedan länge, men hans insats lever vidare genom nya tribunaler i hans anda och med hans namn. Den senaste skapades i mars 2009 med syftet att granska israeliska övergrepp mot palestinier. Och härom veckan hölls dess tredje session på en plats som var väl vald, i Kapstaden. Den fråga som tribunalen ägnade sig åt denna gång var nämligen: ”Är Israels agerande mot palestinierna ett brott mot det internationella förbudet mot apartheid?” Tribunalen besvarade frågan med ett tydligt ja. Bland dess ledamöter fanns bland andra Alice Walker, författare till roman ”Purpurfärgen”, Maireed Corrigan Maguire som fick Nobels fredspris för sitt arbete med att skapa försoning på Nordirland och diplomaten Stéphane Hessel som suttit i nazistiskt koncentrationsläger och som varit med om att skriva FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Ärkebiskopen och fredspristagaren Desmond Tutu inledde förhandlingarna. Tribunalens auktoritet är med andra ord så stor att det är närmast omöjligt att upprepa de slitna fraserna om antisemitism. Det har heller inte svenska media gjort. I stället har de tigit ihjäl händelsen – och sluppit kommentera sakfrågan

Den cementerade paradoxen bäddar för nya utbrott. Varken armén eller islamisterna kan lösa de uppgifter massorna ställde sig själva i januari och nu återigen i november. De kan inte och kommer inte att genomföra någon genomgripande demokratisering av det egyptiska samhället, bryta den härskande klassens makt, omfördela resurser till bönder, arbetare och arbetslösa eller ens – islamistiska fraser till trots – göra Egypten till en verklig motmakt mot USA och Israel. Missnöjet lär därmed fortsätta att bubbla. Och för varje ny eruption skaffar de egyptiska massorna nya erfarenheter. Det är bara att hoppas att de snart också hittar ett sätt att ta ledningen och makten.

Under efterkrigsperioden 1945-1980 byggdes den offentliga sektorn ut i rask takt, samtidigt som de sociala klyftorna drogs ihop och Sverige utvecklades till det kanske mest jämlika kapitalistiska samhälle som någonsin funnits. Trots dessa framsteg bestod dock två basala problem:
Dels att kapitalismen och borgarklassens makt inte på något grundläggande sätt rubbades. Utbyggnaden av den sociala välfärden ägde rum parallellt med att Wallenbergimperiet och de övriga rika kapitalistfamiljerna växte och frodades. När tillväxten på 1970-talet mattades av efter de tidigare rekordåren hade den maktpotenta svenska borgarklassen möjlighet att gå till motoffensiv. Utvecklingen de senaste decennierna – med skattesänkningar, avregleringar och privatiseringar – talar också sitt tydliga språk om hur väl man lyckats med denna offensiv.
Det andra problemet var att arbetsorganisationerna i den offentliga sektorn i mångt och mycket byggdes upp på samma hierarkiska sätt som i det privata näringslivet. Trots att en sektor skapades som bröt med marknadslogiken togs inte det naturliga nästa steget. Om de anställda istället hade fått verklig makt och bestämmanderätt hade man troligtvis på ett helt annat sätt haft kraft och intressegemenskap till att göra motstånd när de nyliberala vindarna svepte fram.

Idag ser vi bland annat effekterna av nyliberalismens framfart i form av de aktuella skandalerna i den privata vårdsfären. Det är hög tid att resa ett starkt och brett motstånd mot skattesänkningarna och profithärjningarna i den sociala välfärden. Skatteuttaget måste generellt bli högre och mer progressivt. All vård, skola och omsorg bör drivas i offentlig regi. Att kasta ut månglarna ur templet är en precis lika akut uppgift idag som under Jesu tid.