Jag delar den underliggande tanke som finns i Strands och Paulssons brev, att de förändringar som krävs behöver ske i samhällsskala och inte kan överlåtas åt individuella initiativ. Det är när beslut fattas i demokratiska former som vi gemensamt förmår göra sådant som vi vet är bra men där en egen insats är alltför liten för att spela någon roll eller till och med är omöjlig.
Men detta är en helt annan sak än att vädja till en av regeringen Reinfeldts ministrar att hon ska grunda sin klimatpolitik på att människor ska göra ”uppoffringar”. De flesta löntagare är grundligt trötta på att avkrävas uppoffringar från överheten, såväl när det gäller rationaliseringar på jobbet som nedskärningar i den gemensamma välfärden. Om klimatrörelsen gör det till sin strategi att tillsammans med regeringen kräva mer av den varan är det ett effektivt sätt att driva människor i armarna på klimatförstörarna.

Det betyder inte att vi ska påstå att inget behöver förändras om den globala uppvärmningen ska kunna stoppas, tvärtom. Utmaningen för oss är att formulera och ta i bruk en strategi som upphäver den falska motsättningen mellan en klimatfråga och de stora gruppernas intressen, det vill säga att göra verklighet av parollen om en rättvis omställning, i Sverige och internationellt. Jag tror att detta inte bara är möjligt utan helt nödvändigt.

Ett exempel från min egen verklighet: När jag och mina arbetskamrater ställdes inför massuppsägningarna i bilindustrin krishösten 2008 skulle det varit att göra klimatfrågan en allvarlig björntjänst att säga: ”Bilismen är skadlig för klimatet. Det är bara bra att bilföretagen går under.” (En ståndpunkt jag faktiskt stötte på i klimatrörelsen.) Istället försökte jag finna ett sätt att förena våra omedelbara behov som anställda med långsiktiga lösningar för klimatet.
Min slutsats var att skärningspunkten fanns i frågan om jobben, en ståndpunkt jag sedan utvecklat i min bok Slutkört. Genom krav på bevarade jobb genom omställning av produktionen skulle vi anställda och våra fackföreningar kunna förena klimatomställningen med vårt egenintresse av att försvara jobben. Så skulle vi kunna sätta den kollektiva, men idag sorgligt outnyttjade, styrkan bland de arbetande i klimatfrågans tjänst och samtidigt använda klimatkraven för att ge striden för jobben en samhällsförankring.

De stora internationella mobiliseringarna inför toppmötet i Köpenhamn 2009 blev en kulmen för klimatrörelsen, och konferensfiaskot ledde inte till ökad aktivitet. Kanske var en del av orsaken just inriktningen på och förhoppningarna om att regeringarna skulle lösa frågan genom ett avtal. Visst måste varje rörelse som vill förändra samhället ställa krav på de politiska makthavarna, men än viktigare är att rörelserna inser sin egen vikt. Det är bara genom starkt folkligt tryck politiken kommer att förändras och varje aktion och aktivitet bör ha som delmål att stärka rörelsen.

Problemet för klimatrörelsen av idag är att den är idéburen och saknar den nödvändiga sociala förankring som krävs för att tvinga igenom förändring vilket gör att man lätt hamnar i att vädja till makthavarna att göra det som är förnuftigt. Men det är inte okunskap som är orsaken till att världens koldioxidutsläpp ökat med 40 procent under det kvartssekel som nu sett 17 misslyckade klimattoppmöten komma och gå.
Det är det faktum att världen styrs av opersonliga intressen drivna av en omättlig jakt på ökade vinster och tätt sammanbundna med fossilsamhället. Mot dessa gigantiska ekonomiska krafter hjälper goda argument föga, de måste bemötas av organiserade samhällskrafter som är starkare än dem, och den fråga klimatrörelsen bör ställa sig är hur sådana krafter ska kunna mobiliseras.

Idag skulle det kunna innebära att utmana de passiva fackliga ledningarna kring gemensamma kampanjer för klimat och arbete, till exempel genom att i den brittiska, och numera även den sydafrikanska, klimatrörelsens efterföljd lansera en plan för klimatjobb. En sådan konkret plan skulle kunna arbetas fram av klimat- och miljöorganisationer i samarbete med fackliga aktivister och organisationer på olika nivåer, och sedan ligga till grund för en långsiktig folkrörelsekampanj för satsningar på klimatomställning av olika samhällssektorer.
Detta är en inriktning jag tror är betydligt bättre än att vädja till ministrar och tala om uppoffringar.
Lars Henriksson

Mina tankar finns i dessa dagar hos den vissnande socialdemokratin och dess näringsfattiga gräsrotsrörelse, och hur jag i min ungdom (det vill säga ganska så nyligen) betraktade mig som vänstersosse.
Visst blev jag förbannad på toppstyret, pamparna och svartlistandet av kommunister, men vi har ju trots allt haft världens mest lyckade socialistiska experiment i det här landet. Samtidigt uppfattade jag den yttre vänstern som människor med bra idéer och goda föresatser – men med alldeles för mycket naiv idealism. De tycktes mig sakna verklighetsförankring och oförmåga att se gränserna för vad som är möjligt – till skillnad från de pragmatiska reformisterna.

Jag känner fortfarande starkt för det välfärdssamhälle vi ändå har, trots dess krackelerande fundament och allt mer grovmaskiga skyddsnät, men det är något som brister när man växer upp i ett samhälle som lovar så mycket men förmår så lite. Ett samhälle där utopin verkar vara ”som nu, fast mer valfritt och lite mer grönt – om budgettaket ger utrymme”, där politikerna håller tummarna tills knogarna vitnar i förhoppningen att tillräckligt mycket guld skall sippra ned från pyramidens topp för att resten skall hålla sig varma. Det är en mycket märklig upplevelse att inse hur man blir vuxen i takt med att varje illusion rasar och blir till tomma ord i ett linjetal.

Härom dagen var jag på Folkets hus här i Göteborg för att se Ingvar Carlsson och Jan Eliasson prata om Olof Palmes arv på den internationella arenan, och visst talade de om värden man ställer upp på! Visst var det med värme de förespråkade solidaritet med kurder och palestinier, med triumf då de berättade om Sveriges ryggrad att stödja nationella befrielserörelser och med sann indignation som de beskrev USA:s undfallenhet mot Israel. Och för en stund nästan glömmer jag mig och tänker att detta är ju vad jag står för också. Här finns ju alla de värderingar som är så viktiga.

Jan Eliasson berättade om de två egenskaper som utmärkte Palme och gjorde honom till en stor politiker och statsman: Passion, för att kunna handla, och medmänsklighet, för att inte handla fel. Stora ord. Tyvärr kunde det lika gärna ha varit en deklaration för vad som saknas när socialdemokratin gör politik.
Alldeles oberoende om huruvida Palme kunde tillskrivas dessa av egenskaper så har förstås Eliasson rätt i sitt påstående. En blandning av passion och medmänsklighet är nödvändigt för varje god vänstermänniska och nödvändigt i skapandet av ett bättre samhälle. Problemet är att det helt verkar saknas utrymme inom SAP till att kunna odla slika egenskaper.

Jag tänker att socialdemokratin är en himla fin tanke, synd bara att den inte fungerar i praktiken…
I grunden känner jag dock en slags personlig tacksamhet mot sossarna, för de värderingar de gett mig. Utan dessa värderingar skulle jag kanske aldrig kallat mig socialist och jag skulle ha saknat insikten att socialdemokrati, sådan den blivit, inte är någon väg framåt. När reformism inte längre kan utövas i samförstånd med ett kuvat näringsliv är det dags att hitta nya vägar att bedriva ”det möjligas politik”. Den naiva idealism som jag tillskrev yttervänstern ter sig för varje dag allt mer realistisk – pragmatism idag är att kräva det omöjliga!

Johannes Jensen är historiestuderande med ett reformistiskt förflutet.