Jag delar den underliggande tanke som finns i Strands och Paulssons brev, att de förändringar som krävs behöver ske i samhällsskala och inte kan överlåtas åt individuella initiativ. Det är när beslut fattas i demokratiska former som vi gemensamt förmår göra sådant som vi vet är bra men där en egen insats är alltför liten för att spela någon roll eller till och med är omöjlig.
Men detta är en helt annan sak än att vädja till en av regeringen Reinfeldts ministrar att hon ska grunda sin klimatpolitik på att människor ska göra ”uppoffringar”. De flesta löntagare är grundligt trötta på att avkrävas uppoffringar från överheten, såväl när det gäller rationaliseringar på jobbet som nedskärningar i den gemensamma välfärden. Om klimatrörelsen gör det till sin strategi att tillsammans med regeringen kräva mer av den varan är det ett effektivt sätt att driva människor i armarna på klimatförstörarna.

Det betyder inte att vi ska påstå att inget behöver förändras om den globala uppvärmningen ska kunna stoppas, tvärtom. Utmaningen för oss är att formulera och ta i bruk en strategi som upphäver den falska motsättningen mellan en klimatfråga och de stora gruppernas intressen, det vill säga att göra verklighet av parollen om en rättvis omställning, i Sverige och internationellt. Jag tror att detta inte bara är möjligt utan helt nödvändigt.

Ett exempel från min egen verklighet: När jag och mina arbetskamrater ställdes inför massuppsägningarna i bilindustrin krishösten 2008 skulle det varit att göra klimatfrågan en allvarlig björntjänst att säga: ”Bilismen är skadlig för klimatet. Det är bara bra att bilföretagen går under.” (En ståndpunkt jag faktiskt stötte på i klimatrörelsen.) Istället försökte jag finna ett sätt att förena våra omedelbara behov som anställda med långsiktiga lösningar för klimatet.
Min slutsats var att skärningspunkten fanns i frågan om jobben, en ståndpunkt jag sedan utvecklat i min bok Slutkört. Genom krav på bevarade jobb genom omställning av produktionen skulle vi anställda och våra fackföreningar kunna förena klimatomställningen med vårt egenintresse av att försvara jobben. Så skulle vi kunna sätta den kollektiva, men idag sorgligt outnyttjade, styrkan bland de arbetande i klimatfrågans tjänst och samtidigt använda klimatkraven för att ge striden för jobben en samhällsförankring.

De stora internationella mobiliseringarna inför toppmötet i Köpenhamn 2009 blev en kulmen för klimatrörelsen, och konferensfiaskot ledde inte till ökad aktivitet. Kanske var en del av orsaken just inriktningen på och förhoppningarna om att regeringarna skulle lösa frågan genom ett avtal. Visst måste varje rörelse som vill förändra samhället ställa krav på de politiska makthavarna, men än viktigare är att rörelserna inser sin egen vikt. Det är bara genom starkt folkligt tryck politiken kommer att förändras och varje aktion och aktivitet bör ha som delmål att stärka rörelsen.

Problemet för klimatrörelsen av idag är att den är idéburen och saknar den nödvändiga sociala förankring som krävs för att tvinga igenom förändring vilket gör att man lätt hamnar i att vädja till makthavarna att göra det som är förnuftigt. Men det är inte okunskap som är orsaken till att världens koldioxidutsläpp ökat med 40 procent under det kvartssekel som nu sett 17 misslyckade klimattoppmöten komma och gå.
Det är det faktum att världen styrs av opersonliga intressen drivna av en omättlig jakt på ökade vinster och tätt sammanbundna med fossilsamhället. Mot dessa gigantiska ekonomiska krafter hjälper goda argument föga, de måste bemötas av organiserade samhällskrafter som är starkare än dem, och den fråga klimatrörelsen bör ställa sig är hur sådana krafter ska kunna mobiliseras.

Idag skulle det kunna innebära att utmana de passiva fackliga ledningarna kring gemensamma kampanjer för klimat och arbete, till exempel genom att i den brittiska, och numera även den sydafrikanska, klimatrörelsens efterföljd lansera en plan för klimatjobb. En sådan konkret plan skulle kunna arbetas fram av klimat- och miljöorganisationer i samarbete med fackliga aktivister och organisationer på olika nivåer, och sedan ligga till grund för en långsiktig folkrörelsekampanj för satsningar på klimatomställning av olika samhällssektorer.
Detta är en inriktning jag tror är betydligt bättre än att vädja till ministrar och tala om uppoffringar.
Lars Henriksson

Som en av dem som för en tid sedan i Internationalen (nr 18) intervjuades om min inställning till Natos (och Sveriges) militära ingripande i Libyen, har jag av Kildén&Åsman (K/Å) anklagats för att inte vilja stödja revolutionen i Libyen eftersom jag inte tillhör den vänster som ställt sig på Natos sida. Möjligen har K/Å missförstått den korta intervjun, men skulle man inte kunna tänka sig att en aktiv medlem av Socialistiska Partiet, som inte uttalat sig MOT partiets linje – vare sig offentligt eller internt – i stort sett är överens med den och därmed stödjer revolutionen?
K/Å ägnar mycket av sitt långa inlägg /på bloggen Kildén & Åsman/ åt att förklara att deras ställningstagande – för Natos ingripande – är resultatet av undersökningar av de verkliga förhållandena i Libyen, ”på marken”, medan detta i stort sett saknas hos alla andra. Jag medger gärna att jag inte har någon djupare kunskap om Libyen, men jag tillåter mig också att tvivla på att ett ständigt tittande på Al Jazeera är ett kunskapens ymnighetshorn.
Men när K/Å med ett par pennstreck dömer ut maktkampen i Elfenbenskusten som en kamp mellan olika gangsters (vilket i mina öron låter som mycket troligt) behövs ingen analys av förhållandena ”på marken”. Kan det ha att göra med avsaknaden av reportrar från Al Jazeera?

Själva grunden för K/Å:s ställningstagande för Natos ingripande bygger på uppfattningen om att revolutionen var på väg att krossas i ett blodbad av Khadaffis styrkor och att oppositionen bara kan vinna genom ett temporärt stöd från imperialismen. Därför stödjer man inte bara Natos ingripande utan också våra egna JAS-förband, postade av Bildt och Reinfeldt, Sahlin och Ohly. Stödet för JAS-planen är kanske lätt dunkelt och möjligen mer avsett att verka principfast; varför skulle man annars hålla helt tyst om den nye S-ledaren Håkan Juholts (nu tillbakadragna) krav på att ta hem JAS-planen? Förmodligen för att man inte ville sälla sig till Bildt och Tolgfors och angripa Juholt från höger.

Men frågan är hur K/Å kan tro att Libyen efter Khadaffi skulle bli en demokrati? Ingen behöver betvivla att oppositionen strävar efter en form av liberal demokrati, efter årtionden av militärdiktatur. Men varför skulle en ”demokrati” under Natos skydd i Libyen bli något annorlunda än de ”demokratier” som imperialismen upprättat i Irak eller Afghanistan, eller för den delen i Kosovo eller Östtimor? Varför skulle imperialismen plötsligt tillåta uppkomsten av en borgerlig demokrati av – låt oss säga – turkiskt snitt i Libyen? Av respekt för det folkliga upproret?

För socialister i vår strömning inom arbetarrörelsen – ”trotskisterna” – är en av de centrala lärdomarna från revolutionen i Ryssland 1917, borgerlighetens oförmåga att genomföra ens en borgerligt, demokratisk revolution. Lärdomen är att en sådan revolution, inte minst i ett av imperialismen dominerat land, måste genomföras av den revolutionära arbetarrörelsen och dess partier. I Libyen finns ingenting sådant. Oppositionen har ingen social revolution på programmet, inte ens av den nationalistiska och anti-imperialistiska karaktär som Khadaffi hade när han kom till makten 1969. Politiskt domineras man av borgerliga krafter i koalition med grupper som spjälkats av från Khadaffi-regimen.
I bästa fall kan oppositionens seger öppna ett tillfälligt fönster, på samma sätt som nu sker i Tunisien och Egypten. Ett fönster som imperialismen aldrig kommer att tillåta öppnas på vid gavel, särskilt inte när de redan etablerat en militär närvaro.
Seger eller nederlag i Libyen kommer inte ens att avgöras i Libyen, utan i resultatet av hela den revolutionära våg som skakar arabvärlden och det är därför vi måste koncentrera vårt stöd till de krafter som står för en revolutionärt socialistisk politik i regionen och inte hoppas på hjälp från imperialismen.

Göran Kärrman
intis@internationalen.se

”Det finns inga självklara svar som alla kan vara överens om”

Margaretha Svensson bor i Köping, är lärare och svetsare. Hon jobbar i grundskolan och är miljöombud på jobbet, samt sitter i lokala styrelsen för Lärarförbundet. Dessutom i Socialistiska partiets styrelse.

– Svåra frågor men nödvändiga att fundera på. Sedan upproren i norra Afrika tog fart och saker började hända snabbt har debatten varit livlig. Inte minst i vårt parti och i vår internationella organisation. Det har ju visat sig att det inte finns några självklara svar som alla kan vara överens om. Det visar med all önskvärd tydlighet att debatten behövs. Nu och senare.
– Själv har jag lyssnat, funderat och kommit fram till några grunder som jag menar är orubbliga.
1. Uppror mot förtryck är rätt. (Metoderna kan man ha åsikter om, men inte rättigheten.)
2. De som gör upproret har makten över upproret. Makten att bestämma vad som behövs och vad som ska göras. Vilket stöd man ska begära från om världen, hur det ska användas.
3. Man ska undvika att gå hand i hand med imperialister.
– Så alltså, revolutionen i Libyen är bra. Hoppas verkligen att den fortsätter att vara det. Att upprätta en flygförbudszon var en nödvändig akutåtgärd eftersom döda revolutionärer aldrig kan nå målet: att störta förtryckarna. Detta är det första målet och där är vi inte ännu. Vad som kommer att hända blir intressant att se.
– Vilka krafter har makten över situationen idag? Är motståndet mot den gamla regimen styrt av andra krafter, andra intressen, än den kraft som det libyska folket visade genom att starta upproret?
– Finns det några andra som skulle kunna och vilja ge vapen och andra resurser som revolutionärerna behöver? Sorgligt nog kan man konstatera att det inte verkar vara så.
– De som man kunde förväntat sig som understödjare (Venezuela, Kuba till exempel) har inte visat någon vilja att hjälpa till. De som svarade på nödropet var imperialistiska krafter som man, utan att vara överdrivet misstänksam, kan misstänka har andra planer och syften i sina arkiv än att uppmuntra folkliga uppror. Samtidigt kanske några civila liv räddas. Nu väntar man bara på att regimen ska falla och folk som bor i Libyen ska få skapa en framtid tillsammans i en öppen demokrati och på sina egna villkor. Efter en lång tid av diktatur är det en process som måste få ta tid och växa fram. Då är det dags att höja rösten och ropa: Nato och Sverige ut ur Libyen!
– Själva har vi inte de resurser som är nödvändiga mot den gamla regimens vapenarsenal, inte nu i alla fall. Men man kan ju leka med den hypotesen.

”Det är dags för vapenvila”

– För det första handlar det i Libyen i grunden om ett folkligt uppror som vi stöder. Och på upprorssidan finns olika klassintressen. När Benghazi hotades och begärde hjälp genom flygförbudszon, så var det ingenting vi kunde moralisera över.
– Men vi måste förstå att imperialisterna då kunde komma in i processen och att de har sin egen dagordning. Imperialisterna togs på sängen av de arabiska upproren och nu försöker man komma in och sätta stopp för en radikalisering.
Peter Widén är metallarbetare och jobbar på Volvo i Eskilstuna sedan många år. Han anser att en militär seger med Nato i ledningen kommer att innebära väldiga problem för det libyska folket.
– Interventionen började med flygförbudszonen, men nu håller man på med något annat, som vi kan se. Oppositionen kan inte vinna militärt, och i praktiken ber oppositionen Nato att göra jobbet. En sådan militär seger kommer att innebära att Libyen är i imperialisternas händer. Detta är inget problem för avhoppade Khadaffi-militärer och byråkrater, men det är ett problem för de utblottade massorna som inte kommer att uppnå de sociala förändringar som de gjorde uppror för.
– Det är dags för vapenvila. Denna vecka fördömde Turkiets Erdogan Natoinblandningen och la fram en plan för lösning.
Så här såg förslaget ut:
1. vapenvila
2. att vatten, gas, infrastruktur sätts igång igen så att folk kan leva normalt
3. att internationella humanitära hjälpsändningar tillåts och garanteras i alla delar av landet
4. att demokratiska rättigheter garanteras i alla delar av landet
5. att Khadaffi omedelbart avgår
En vapenvila skulle innebära stora fördelar för de revolterande, säger Peter Widén.
– Det här förslaget visar upp mycket av vad oppositionens ledning för några veckor sedan skissade som en möjligt för vapenvila. En vapenvila innebär en mycket gynnsammare situation för att bygga upp arbetarnas och de fattigas politiska kraft i Libyen. Kontakter med folk i Khadaffi-kontrollerade områden kommer att underlättas och möjliggöras.
– Däremot passar de nuvarande kampformerna borgarna perfekt: allians med Nato, och befolkningen som enbart fotsoldater i en militär kamp under politisk kontroll. Det finns en uppfattning att militär kamp är radikal och vapenvila ett steg tillbaka. Jag tror tvärtom att en vapenvila ger möjligheter för folkets kraft att skjuta fram sin position.
Och Peter Widén avslutar med följande paroller:
– Skrota alla JAS-plan.
– Imperialismen ut ur Libyen.
– Stöd till Turkiets förslag till vapenvila.

”De försöker få med oss i Nato”

– Det är självklart att vi inte ser något försonande i Khadaffiregimen och vi stödjer det folkliga upproret mot diktaturen. Men nu när imperialismen har ingripit handlar det om flera konflikter. En del av Khadaffis apparat har brutit med honom, inberäknat ledande figurer från hans säkerhetsapparat. Välkända mördare som sällat sig till oppositionen. De är nu länken mellan oppositionen och imperialismen.

Det menar Göran Kärrman från Socialistiska partiets stockholmsstyrelse och ”Solidaritet utan gränser” som under decennier organiserat stödinsamlingar för kämpande och utsatta människor, från Pakistan till Bolivia.
– När imperialismen angriper med både flyg och ett okänt antal militära rådgivare står konflikten inte längre bara mellan den folkliga oppositionen och Khadaffi utan också mellan imperialismen och ett land i tredje världen. Khadaffi är en gräslig diktator men han är inte värre än Saddam Hussein var. När det gällde Irak var det självklart för socialister att motsätta sig USA-invasionen – gäller den självklarheten bara när all opposition är halshuggen och krossad?
– Exempel på hur det går när upproriska krafter samarbetar med imperialismen kan vi se från dagens irakiska Kurdistan där de styrande partierna KDP och PUK kom till makten med USA:s stöd. Och som nu delar på makten i en otroligt korrumperad regim som skjuter ihjäl ungdomar som demonstrerar för demokrati. Det är den typen av så kallad ”demokrati” man får av samarbete med imperialismen.
Men hur kan vi då stödja upproret mot Khadaffi?
– Grundproblemet är att vänstern är för svag, både här och där. Vi kan inte jämföra med 1930-talets spanska inbördeskrig med starka arbetarrörelser som kunde spela roll. Vänstern i Libyen är krossad, vi vet inte ens vem vi skulle skicka pengar till.
– Men vi kan försöka förhindra att imperialismen blir starkare och får ökade möjligheter att styra utvecklingen, till exempel genom att Nato stärks. Jag tror inte alls att Sverige skickat ner JAS som en ren PR-kampanj för Saab. Nej, Calle Bildts och Reinfeldts enda intresse är att visa att vi tillhör Nato – och att vi ska gå med i Nato. Det måste vi försöka förhindra – istället för att inbilla oss att JAS- och Natointerventionen är ett stöd för den folkliga revolutionen.

”Vi måste visa på en annan solidaritet”

– Det första jag vill säga är att det är fantastiskt att få uppleva revolutionens återkomst i vår tid liksom att det är självklart att det väcker de allra svåraste frågor. Det tillför helt nya erfarenheter som bryter mönster och gör att vi måste revidera det socialistiska programmet. Programmet är ju bara våra samlade erfarenheter. Det här är inte som ryska revolutionen eller de koloniala revolutioner som efter andra världskriget kunde få stöd av Sovjetunionen.

– Men samtidigt följs också revolutionernas klassiska gång: en gnista tänder det sociala missnöje som funnits länge, en massresning följer, så går militären över till folkmassorna – eller bryter inbördeskrig ut om regimen stöds av militären…
Kjell Östberg är historiker, kanske mest känd för sina rosade biografier över Olof Palme. Han har varit en framträdande profil kring Fjärde Internationalen och Socialistiska partiets föregångare alltsedan slutet av 1960-talet. Och understryker att socialister inte bara kan överföra tidigare erfarenheter på det som nu sker i Nordafrika och Libyen.
– Förutsättningarna är annorlunda, både internationellt och lokalt, våra historiska erfarenheter både ställs på sin spets och är otillräckliga. Men det får inte hindra oss från att stödja den revolutionära utvecklingen på det sättet vi kan.
– Tänk på spanska inbördeskriget under 1930-talet, alla de borgerliga och socialdemokratiska regeringar som predikade ”nonintervention”, alltså i praktiken att ingen militär hjälp fick ges till republiken, Franco fick ju sin från fasciststaterna ändå. Istället kom Sovjet med sin militära hjälp – men hur gick det då med revolutionen? Sovjets stöd blev redskap för krafter som förstörde arbetarnas och böndernas frihetskamp. Och det gällde ändå en revolution med oerhört starka socialistiska och anarkosyndikalistiska arbetar- och folkrörelser.
– Den libyska revolutionen saknar helt sådana organisationer och ledningar och risken är att den blir en liten munsbit för imperialismen som gör allt för att inte förlora greppet. Därför måste vi i vänstern visa att det också finns en annan solidaritet än den som imperialismen nu uppvisar. Vi måste följa och berätta för världen om själva revolutionen, hur massor av männi-skor försöker ta makten i egna händer. Där vi kan ska vi försöka ge konkret stöd, ekonomiskt och som nödhjälp. Men vi måste också pressa på vår ”egen imperialism”, den svenska staten, att inte bli en del av den imperialistiska uppmarschen som försöker styra utvecklingen.
– Vi måste också ta tillfället i akt att faktiskt avslöja svensk imperialism. Regeringen har kommit billigt undan men för bara ett år sedan var handelsminister Eva Björling i Libyen för att erbjuda avancerad övervakningsutrustning till Khadaffi mot flyktingar till Europa.
– När revolutionen kräver hjälp har vi inga stridsflyg eller kanoner att skicka, men vi kan göra vad vi kan på andra områden för att sprida exemplet från Libyen och övriga arabvärlden och för att hindra imperialismen att bestämma dagordningen.

”Den svenska JAS-insatsen är jag helt emot”

Nils Eckerbom är socialistisk veteran i Malmö och utredare på Försäkringskassan. Han anser att Natoingripandet får kontraproduktiva verkningar.

– Revolutionen i Libyen ser jag som en del av de arabiska revolutionerna, men med de speciella förutsättningar som skiljer sig från land till land.
– Jag är orolig för att en folklig revolt mot tyrannen Khadaffi mer och mer utvecklas till ett inbördeskrig. Ett Natoingripande som då är för att störta Khadaffi får helt kontraproduktiva verkningar och leder till låsta positioner.
– Det är viktigt att det inte blir en polariserad diskussion, med antingen svartmålning av rebelledningen i Benghazi, eller skönmålning. Jag är mycket bekymrad över att kamrater inom vänstern har lagt stor vikt vid det här utkastet till en konstitution som kommit från Benghazi, då det ju bara är ett papper i en kaotisk situation där många olika krafter verkar.
Den svenska neutraliteten är förljugen – vi har samarbetat med Nato, säger Nils Eckerbom.
– Den svenska JAS-insatsen är jag helt emot. Jag är bekymrad över att den var sista spiken i kistan för den socialdemokratiska neutraliteten. Det kan till sist bli så att detta banar väg för svenskt Natomedlemskap.
– Och de fyra riksdagsledamöter som röstade emot insatsen ska ha en eloge.

När dessa rader skrivs har inom en timme upprorsstyrkorna tvingats retirera från Bin Jawad, Sverige tagit beslut att skicka JAS-plan och utrikesministrar från USA, Europa och vissa arabländer samlats i London för att enas om vad att göra. Så när denna text når Internationalens läsare kan mycket ha hänt som ställer nya problem på dagordningen.

Följande text utgår från läget just nu.
Upproret i Libyen är en del av den våg av folkliga resningar som nu skakar Nordafrika och Mellanöstern. När folket i Tunisien gick ut på gatorna och massorna började samlas på Tahrirtorget i Kairo kändes det för alla vänner av frihet och jämlikhet äntligen lättare att andas i denna värld så plågad av nyliberalism och auktoritära regimer.
Gaddafis regim som i sina tidigare år försökt posera som antiimperialistisk hade under det sista årtiondet helt lierat sej med imperialismen i jakten på islamister och i försöken att stoppa utblottade afrikaner från att ta sej över Medelhavet. För detta togs han in i värmen. Speciellt Berlusconi utvecklade vänskapliga relationer. Sverige försökte sälja elektroniska övervakningssystem. System som skulle användas för att jaga människor som försökte ta sej till Europa. Men som säkerligen skulle ha kunnat vara användbara för övervakning också av libyer i andra sammanhang. Det var nämligen inte enbart islamister och flyktingar som fyllde Libyens fängelser. Gaddafiregimen var en regim som inte tolererade opposition överhuvudtaget.
Bristen på frihet kombinerad med enorm arbetslöshet och stor fattigdom har fött den vrede och frustration som fick så många libyer att följa tunisierna och egyptierna. Det började som fredliga protester, men då folket i Benghazi på det mest brutala sätt attackerades tvingades man slå tillbaka fysiskt. Gaddafis apparat i Benghazi bröt samman och vi fick en situation där oppositionen kontrollerade östra Libyen, regimen den västra delen.
När Gaddafi lyckats samla sina resurser och börjat gå på motoffensiv stod Benghazi inför hotet om att invaderas. Gaddafi hade lovat att gå från hus till hus och utrota oppositionella som kackerlackor. I det läget vädjade upprorssidan om flygförbudszon. Ingen har rätt att mästra dem för att söka hjälp från vem det vara månde.

Det är ingen hemlighet att det inom Socialistiska Partiet liksom inom hela den socialistiska vänstern uppstod splittring i frågan om hur man skulle förhålla sej. Det fanns de som sa nej till flygförbudszon utifrån att det skulle innebära att imperialistiska makter skulle få kontroll över situationen. Det finns till och med de som menar att imperialismen planerat hela scenariot för att få kontroll över Libyens oljekällor. Å andra sidan finns det de som bejakade flygförbudszonen och som förträngde alla problem med imperialistiska staters inblandning. Det fanns till och med de som förordade att svenska JAS-plan skulle skickas.
Min mening är att båda dessa positioner är felaktiga. De som blankt säger nej till flygförbudszonen försöker också förtränga att utan detta flygförbud hade Benghazi mött samma öde som Pariskommunen 1871. Förintelse av upprorsrörelsen. Man måste ställa frågan: Stöder vi upproret eller inte?
Men den andra sidan som fullt ut bejakar imperialisternas militära aktioner och till och med vill skicka svenska JAS-plan hamnar också snett. Man måste kunna hålla två bollar i luften.
Vi har ingen rätt att mästra Benghazi när de vädjade om skydd inför en trolig massaker. Men vi har också en plikt att tala om att imperialisterna har en egen dagordning.

Sanningen är att USA och EU togs med överraskning av folkupproren i Nordafrika och på arabiska halvön. Den franska regeringen försökte i det längsta rädda Ben Ali. Man erbjöd ju till och med polishjälp för att slå ner protesterna. Och Mubarak som Blair med flera öste beröm över in i det sista.
När oppositionen i Libyen vädjade om flygförbudszon blev det knepigt för imperialisterna. Men en rad faktorer gjorde att de slog till.
1. Gaddafi var inte längre ett spelbart kort. Han hade varit deras man några år nu men händelseutvecklingen hade gjort honom omöjlig.
2. USA och de europeiska kapitalistregeringarna gjorde säkert också bedömningen att folkupproren kommer att fortsätta och till och med segra. Att då ha stått och tittat på när Benghazi trots vädjanden om hjälp massakrerades skulle innebära att imperialisternas möjlighet att påverka den framtida utvecklingen minimerades.
3. Genom att agera på demokratikämparnas sida kunde man reparera lite av den skada som det tidigare stödet till de auktoritära regimerna medfört. Speciellt för Sarkozy gav det en möjlighet att skjuta sitt stöd till Ben Ali etc i bakgrunden .
4. Framförallt ger den militära interventionen imperialisterna en plattform för att kunna stoppa upp den revolutionära processen.
Man kommer givetvis att på alla sätt stöda ”moderata” krafter och försöka förhindra en radikalisering.
5. Och även om Libyens oljetillgångar inte är avgörande så spelar de naturligtvis en roll.

Det är symptomatiskt att Hillary Clinton samma dag som bombningarna i Libyen började svängde om USA:s politik i förhållande till händelseutvecklingen i Bahrain. Från en till intet förpliktigande kritik av regimens repression till ett stöd till den och ett accepterande av den saudiska invasionen.
Och det handlar inte om dubbelmoral. I Bahrain liksom i Libyen handlar det om att agera utifrån USA:s ekonomiska och strategiska intressen. I Libyen leder den konkreta situationen till bombningar av regimens krigsapparat. I Bahrain om grönt ljus till regimen att slå ner demokratikämpar.
I Libyen kommer imperialisterna att med alla medel att se till att utblottade och förtryckta som utgör huvuddelen av upprorsstyrkorna aldrig kommer att få sina klassintressen tillgodosedda.
Därför: Inget mästrande av oppositionen och mot dess vädjan om flygförbudszon. Men klarspråk om vad imperialisternas agerande handlar om.
Just nu flyr upprorssidans kämpar från Bin Jawad. Gaddafi-trupperna avancerar. Försöket att ta Sirte verkar omöjligt. Det skulle vara möjligt enbart med bombstöd från Natotrupperna. Men vad skulle det betyda? Det skulle innebära intagandet av en stad med stor majoritet Gaddafi-trogna. Dessutom med hjälp av utländska bombplan. Vi har aldrig ansett att befrielse kan bringas med bajonetter mot människors egen vilja. Det är uppenbarligen så att stamlojalitet med mera innebär att det finns en massuppslutning i västra Libyen bakom Gaddafi. Att männi-skor som borde kämpa tillsammans splittras av religion, klantillhörighet, hudfärg och så vidare och i stället sluter upp bakom sin grupps makthavare istället för att förena sej med dem som de har gemensamma klassintressen med är inget nytt. (Libanon, Irak, USA, Indien, Rwanda…).

Det är tragiskt. Men man kan inte vinna människor genom att anfalla deras städer. Ibland måste man ta ett steg tillbaka för att sedan ta två steg framåt. Ett militärt krossande av Sirte och Tripoli kommer att leda till först och främst enormt mänskligt lidande. Dessutom kommer det att skapa en långvarig intern fientlighet i Libyen. Man måste se till revolutionens långsiktiga intressen. Natobombningar mot Sirte och Tripoli ger Gaddafi legitimitet som försvarare av nationellt oberoende. Detta får inte ske. Det är dags för vapenvila. Det är dags för slut på den imperialistiska interventionen. Vi måste på våra arbetsplatser och i alla miljöer agitera mot skickande av svenska JAS-plan.

Peter Widén
intis@internationalen.se

De folkliga upproren mot de nordafrikanska diktaturerna sprider sig. Just nu är kampen som hetast i Egypten, Nordafrikas mäktigaste land. Inför våra ögon håller nu EU:s och USA:s Medelhavspolitik på att falla samman. Den 10 januari var EU:s utrikesminister Catherine Ashton beredd att gradera upp relationerna med Tunisien till ”avancerad status”. Men sedan diktatorn Ben Ali flytt 14 januari lovar hon ”omedelbar hjälp” för att arrangera ett fritt parlamentsval, och den 28 januari säger hon om situationen i Egypten att ”det fortsatta användandet av våld mot demonstranter polis och säkerhetstrupper är djupt besvärande”.
Och från det världsekonomiska forumet i Davos låter på lördagen utrikesminister Carl Bildt höra av sig. ”Vi vet inte hur många människor som har förlorat livet. Det är klart det är förfärligt. Vi vet av erfarenhet att det skapar djupa sår i samhällslivet, så alldeles bortsett från det mänskliga är det djupt politiskt bekymmersamt”, säger han om situationen i Egypten.

Den 26 januari avgick Medelhavsunionens generalsekreterare Ahmad Khalef Masadeh som en följd av denna unions tystnad över vad som hänt i Tunisien och Egypten. Denna union bildades 2008 av de 27 EU-länderna, och 16 Medelhavsländer från norra Afrika, Mellanöstern och Balkan på initiativ av Frankrikes president Nicolas Sarkozy, samme president som ur diktatorn Ben Alis hand tagit emot Tunisiens mest uppburna ordensband, 7:e novemberorden.
”Djupt besvärande” och ”politiskt bekymmersamt” för vem? EU och dess medlemsstater har länge samarbetat tätt med de arabiska diktaturerna och den israeliska ockupationsregeringen. I namnet av kriget mot terrorn och bekämpning av emigranter har EU understött de odemokratiska regimerna med massivt polisiärt, militärt och ekonomisk bistånd. Till exempel skriver EU-Observer att 18 EU-länder sålde vapen för 75,7 miljoner euro till enbart Egypten under 2009.

EU:s direkta samarbete med de odemokratiska regimerna baseras på nästan identiska associationsavtal med de nordafrikanska länderna (och Israel). Artikel 2 i avtalet med Egypten säger att samarbete skall ske ”…med respekt för de demokratiska principerna och de grundläggande mänskliga rättigheterna så som de har lagts fram i Deklarationen om mänskliga rättigheter…” Idag framstår dessa formuleringar som ett oerhört hyckleri, då EU i decennier har stött riggade val av auktoritära härskare, och blundat för att dessa härskare använt sig av tortyr.
För EU (och USA) har det viktigaste istället varit vad som står i artikel 1 i avtalen: ”…att etablera villkor för en progressiv liberalisering av handel för varor, tjänster och kapital…” vilket ju också är den grundpelare som Lissabonfördraget vilar på. För de nordafrikanska folken har detta betytt av väst stödda korrumperade politiska och ekonomiska eliter, utförsäljning av nationell egendom och resurser, privatiseringar, ökande priser och brist på mat och en omfattande arbetslöshet. Det är denna väststödda politik som de nordafrikanska folken gör uppror emot.

Måndag kväll skall EU:s utrikesministrar träffas för att diskutera den uppkomna situationen. I rapporteringen finns massvis med vittnesbörd om att EU:s trovärdighet bland de revolterande i regionen i praktiken är noll. Ändock låter EU:s utrikesminister meddela att EU ”förbereder en ny strategi med inriktning mot demokratibygge”.
Naturligtvis är trovärdigheten lika med noll när EU i sin Medelhavsunion öppet stöder diktaturer och folkförtryck av etniskt ursprung. Det strider utan undantag mot de mänskliga rättigheterna EU i övrigt vackert pläderar för. Att behålla EU:s associationsavtal med nämnda länder är att rättfärdiga folkförtrycket och aktivt motarbeta de demokratiska strömningar världen fått förmånen att skåda av de framväxande generationerna i Nordafrikas stater, men även de förtryckta grupperna i staten Israel och dess annekteringar.
Det innebär att EU:s associationsavtal är att betrakta som en stor flopp och närmast en skandal. EU bör säga upp avtalet med omedelbar verkan och inte under några omständigheter erbjuda något nytt om inte de demokratiska spelreglerna efterlevs efter de europeiska mått som EU:s medlemsstater tillämpar.
För att ett jämlikt och ett verkligt demokratiskt samarbete skall kunna komma till stånd måste EU göra sig av med de trovärdighetsproblem som samarbetsavtalen innebär. Utrikesminister Carl Bildt måste på utrikesministermötet med all kraft verka för att EU:s associationsavtal med de nordafrikanska länderna (inklusive Israel) sägs upp med omedelbar verkan.

Jan-Erik Gustafsson
Ordförande
Folkrörelsen Nej till EU

Socialister måste utgå från verkliga erfarenheter. Och sådana finns, både i Sverige och runt om i Europa. Det egentligen enda konkreta förslaget i Anders Hagströms (AH) artikel är att Sverigedemokrater inte ska uteslutas ur facket. Då blir frågan förstås – när har den linjen funkat för att stoppa rasister?” (Per-Åke Westerlund)
Jag blev lite häpen när jag läste Per-Åke Westerlunds påstående att jag inte besvarar rubrikens fråga. Mitt inlägg består nämligen av tre sammanhängade delar som tillsammans försöker besvara just frågan om hur man slår undan grunden för SD: 1) Vad är SD och grunden till dess frammarsch i opinionen?, 2) Hur kan man slå undan grunden för SD?, och 3) Är det en vettig hållning att kräva att SD:are skall uteslutas ur facket?
Vad gäller den första frågan, kan jag bara konstatera att vi uppenbarligen är ense om att SD inte är något fascistiskt parti. Jag betecknar det som ett nationalistiskt populistparti som tveklöst är främlingsfientligt och islamofobt, men det räcker uppenbarligen inte för PÅW som vill ha med etiketten rasistisk även om han ”håller med om att inte alla SD-väljare är uttalade rasister”. ”Inte alla”? Ganska få faktiskt om man skall tro det material jag anförde.
Men det är som om det inte räcker med att karaktärisera SD som främlingsfientligt. PÅW måste toppa med etiketten rasistisk, och citerar bl a SD:s principprogram för att bevisa att ”SD är långt ifrån rensat från rasism. Dess principprogram säger att ’Den viktigaste faktorn i ett tryggt, harmoniskt och solidariskt samhälle är den gemensamma identiteten, vilken i sin tur förutsätter en hög grad av etnisk och kulturell likhet bland befolkningen.’”
Men jag kan inte låta bli att undra på vilket sätt denna formulering bevisar att SD är rasistiskt. Det är bara en tom fras som kan vara lika sann som falsk beroende på de faktiska omständigheterna i fråga. Romerska slavar skulle nog knappast ha instämt i att den ”viktigaste faktorn” för ”ett tryggt, harmoniskt och solidariskt samhälle är den gemensamma identiteten” med sina romerska herrar och ägare. Men som bevis för att SD skulle vara rasistiskt är formuleringen av noll och intet värde.
Vi är uppenbarligen oense, men jag kan inte förstå varför man skall envisas med att göra saker och ting svåra för sig i onödan. Genom att nöja sig med karaktäristiken främlingsfientlig behöver man inte ge sig in på att vrida och vända på orden i SD:s olika dokument för att bevisa att partiet är rasistiskt eller ”långt ifrån rensat från rasism”.
Vad gäller den andra frågan, den fråga som jag påstås inte besvara, skrev jag och får väl skriva en gång till:
”’Påfallande många av deltagarna [i United Minds fokusgrupper av SD-väljare] har levt större delen av sina liv i miljöer som de upplever successivt har förfallit genom åren. Den lokala försörjningsbasen har slagits sönder när traditionella industrier slagits utan att ersättas av nya livskraftiga företag, arbetslösheten har stigit och med den de sociala problemen. Brottsligheten har ökat, den offentliga servicen har försämrats, det lokala välståndet har successivt krympt.’
Tyvärr skulle det ta alltför stor plats att ingående redogöra för vad United Minds fokusgrupper visar om Sverigedemokraternas väljare, men trots det är det inte svårt att utifrån ovanstående dra slutsatsen att ’SD-vaccinets’ första steg heter tillkomsten av livskraftiga företag och annan sysselsättning som skapar jobb och ger dessa orter nytt hopp inför framtiden. Med detta som utgångspunkt kan man få igång en positiv spiral av ekonomisk, social och kulturell utveckling som slår undan grunden för SD.

Men varför görs inte det? Svaret är ganska enkelt: Därför att ’det privata näringslivet’ inte är intresserat, åtminstone om det inte är förenat med väldigt förmånliga etableringsvillkor och utsikter till god lönsamhet, och därför att staten i stort abdikerat ansvaret för att föra en målmedveten regionalpolitik som syftar till att hela landet skall leva och utvecklas. I det vakuum som blir följden leder den negativa spiral som uppstår till att SD och liknande strömningar kan slå rot.
Att SD knappast har en politik som kommer att lösa dessa problem är en annan femma – och det kommer vara viktigt att inte bara visa att SD är en återvändsgränd utan också som vi skrev i den tidigare nämnda artikeln, ’kunna erbjuda ett tydligt, trovärdigt och kraftfullt alternativ till Sverigedemokraternas illusoriska svar på den känsla av att bli trängd, överkörd och lämnad därhän som så uppenbart utgör resonansbotten för partiets attraktionskraft’. En utmaning för arbetarrörelsen och i synnerhet dess socialistiska flygel.”
Är inte det ett konkret svar nog inom ramen för det begränsade utrymme som stod till förfogande!? Det är nödvändigt att ta strid mot den ekonomiska, sociala och kulturella nedrustningen av stora delar av landet – i perspektiv av att hela landet skall leva. Så slår man undan grunden för SD!
Vad gäller den tredje frågan, om SD:are skall uteslutas ur facket, så följer svaret av de båda ovanstående delarna:
Aktiva fascister och rasister skall naturligtvis ut ur facket och det lär knappast vara något större problem att få gehör för ett sådant krav med tanke på deras agerande. Men det finns inte 340 000 SD-röstande högerextrema rasister i det här landet. Däremot finns det, vilket jag försökt peka på, 340 000 människor – minus förstås en negligerbar kvantitet fascister och rasister – som röstat på SD för att de känner sig överkörda, negligerade och lämnade därhän av samhällsutvecklingen och uppfattar det som att SD – bland de befintliga alternativen – ger uttryck för deras frustration.
Många av dem är fackligt organiserade eller kommer att bli när de går ut i yrkeslivet. Skall de uteslutas därför att de svalt SD:s demagogi istället för något av de etablerade partiernas demagogi?
Tänk på följdverkningarna av sådana uteslutningskrav! Som varenda en som varit eller är fackligt aktiv är väl medveten om måste folk känna att de öppet kan ge uttryck för sina bekymmer, oro, ja till och med fördomar – som de själva naturligtvis inte uppfattar som fördomar utan som dagsens sanningar – på fackmötena och i diskussioner med sina arbetskamrater, för att en öppen och rak diskussion skall kunna föras om vägen framåt. Vi har redan nog med problem med att folk inte vågar säga vad de tycker på sina arbetsplatser av rädsla för sina jobb. Varför skapa samma sits i facket? Ge hellre folk möjlighet att vädra sina åsikter, även om de är fördomsfulla, än att locket läggs på. Hur skall annars fördomarna kunna vädras ut i det forum som har störst möjlighet att påverka folk – kollektivet av arbetskamrater?
Det har funkat tidigare och det vore märkligt om det inte fungerar i fortsättningen. Särskilt som det i det här fallet inte handlar om att stoppa rasister!

Anders Hagström

Det finns flera faror med SD:
1. Att SD får sätta den politiska dagordningen. Det är vad som hänt i Danmark, där ”utlänningspolitiken” är ett dominerande tema i media. Alla partier utom Enhedslistan har hakat på.
2. Att våldsamma nazistgrupper ser SD:s ökade röstetal som en uppmuntran. Och det motsatta, att aktiva antirasister börjar tro att ”alla andra” är rasister som inte går att påverka.
3. Att rasismen, utpekandet av syndabockar, blir ett hinder för kamp. Gemensam kamp från alla arbetare, oavsett ursprungsland, är en förutsättning för att stoppa högerpolitik och nyliberalism – och det avgörande för att underminera rasismen. Strejker som Kommunal 2003, Lagena 2009 och nu i än högre grad massrörelsen i Frankrike marginaliserar rasistiska och högerextrema partier.
Anders Hagström (AH) fäster stor vikt vid frågan om hur SD ska definieras. Han har rätt i att SD inte är ett fascistiskt parti. Men han tvekar även om det kan kallas rasistiskt eller högerextremt – och stannar för att SD är ett ”nationalistiskt populistparti”.
Jag håller med om att inte alla SD-väljare är uttalade rasister. Samtidigt – det fåtal aktiva SD:are som vi i Rättvisepartiet Socialisterna träffade under valkampanjen var alla helt fokuserade på hur invandringen ska stoppas och hur utlandsfödda inom landet ska ha sämre villkor än ”svenskar”, om inte utvisas.
SD är långt ifrån rensat från rasism. Dess principprogram säger att ”Den viktigaste faktorn i ett tryggt, harmoniskt och solidariskt samhälle är den gemensamma identiteten, vilken i sin tur förutsätter en hög grad av etnisk och kulturell likhet bland befolkningen.” (läs mer om detta på http://offensiv.socialisterna.org/sv/885/analys/5181/?tpl=118).
Den här sortens partier måste analyseras konkret. Sverigedemokraterna startade som nazister men är idag ett rasistiskt parti. I t ex Österrike bildades FPÖ av en nazistisk kärna, utvecklades i populistisk-rasistisk riktning för att idag ha både öppna nazister och populister i sina led. Sverigedemokraterna idag vill vara ett nytt Dansk Folkeparti men framtiden innehåller flera möjliga scenarier.

Men genomgående är att partiernas förankring liknar andra partiers, det vill säga den är flyktig. Mediapersoner som Jan Guillou och Lotta Gröning – men även Anders Hagström – verkar tro att SD har en massa gräsrotsaktivister. När AH citerar Dagens Arena om att SDU ofta är den enda ”ungdomsorganisationen” på praktiska gymnasier blir det lätt makabert. Vilka skolor – ge exempel? Har någon någonsin sett fler än 5 eller högst 10 SDU:are på samma gång? Röster i val, inklusive skolval, är inte detsamma som organisering.

Däremot håller jag med Anders Hagström att kapitalets högerpolitik lägger grunden för SD:s ökade valresultat – raserande av offentlig välfärd, arbetslösheten osv. Denna högerpolitik har bedrivits av både Socialdemokraterna och högeralliansen i regering, kommuner och landsting.
Vad som ska göras hänger på vem eller vilka som gör det. För etablerade partier funkar varken att tiga ihjäl eller att prata med SD. Antirasister och socialister, däremot, ska självklart inte vara tysta.
Det finns flera tydliga exempel från 1990-talet i Sverige på att antirasistisk kamp pressade tillbaka nazisterna och därmed rasismen. Första gången var efter den av borgare utskällda demonstrationen i Kungsan 1991, som visade den tidens nazistiska SD:s isolering samtidigt som alla antirasister och invandrare fick självförtroende. Det var inte en enskild händelse utan kulmen på en rad antirasistiska mobiliseringar dessförinnan.
Ett annat tydligt exempel var 1999 efter Malexander och mordet på Björn Söderberg. Den massiva uppslutningen på SAC:s manifestationer efter mordet ledde till att nazister hängdes ut i media och uteslöts ur facket. De isolerades och tystades. Mobiliseringarna i Lund 1992, Sundsvall 1993 och så vidare slog också tillbaka nazister och rasister.
För att verkligen isolera och stoppa rasismen är klass- och masskamp avgörande. På 1990-talet såg vi effekterna av LO-protesterna på hösten 1992, elevkampen 1995 och rättviserörelsen mot Perssons nedskärningar 1994-96.
Att SD:are idag ska ut ur facket måste diskuteras på varje arbetsplats. Att rycka på axlarna åt de lokala kraven på uteslutningar, från till exempel SL:s bussgarage i Södertälje är att kapitulera inför SD:s valresultat. Att inte utesluta är också den linje som Kommunals ledning står för.

Förutom nej till uteslutningar ur facket hänvisar AH till ”arbetarrörelsens värderingar”, utan att precisera vilka. Att isolera och stoppa SD är kamp på många fronter. Det handlar om att mobilisera mot rasismen när det finns möjligheter – som i Stockholm den 4 oktober. Dagen efter klagade SD:are över det politiska ”klimatet” efter valet. Socialister måste ge klassargument som varnar för splittring när det är gemensam kamp som behövs. Motstånd mot nedskärningar och nedläggningar måste organiseras. Det handlar om stöd till strejker och kamp, och koppla dessa till kampen mot rasism. Att driva kamp mot den omänskliga flyktingpolitiken och för rätten till asyl är också en viktig del i ett program för att rycka undan grunden för SD.

Per-Åke Westerlund,
Rättvisepartiet Socialisterna

Benny Åsman tar i sitt debattinlägg i Internationalen 15 oktober upp en mycket viktig debatt under rubriken ”Är Sverigedemokraterna fascister?”. Att kunna skilja mellan begreppen och att ha en klar analys av vilka SD är, är avgörande för att vänstern ska kunna formulera en framgångsrik strategi för att slå tillbaka dem. Att kalla dem för deras rätta namn – nazister och fascister – bör vara en central del av denna strategi.

En fascistisk rörelse kan inte definieras utifrån sina egna uttalade mål eller ideologi. Tror man att bara de som har som uttalat mål att krossa arbetarklassen är fascister, kan man läsa SD:s partiprogram och hävda att de inte är fascister. Men det blir lika dumt som att läsa deras program och dra slutsatsen att partiet inte är rasistiskt eftersom de inte använder ordet ”ras”. En förståelse av SD måste skapas utifrån en helhetsbild av deras agerande och vilken funktion deras politik fyller.
SD har, liksom alla fascister, ett arbetarfientligt projekt som går ut på att mobilisera stöd för en extrem form av nationalism: i det här fallet begreppet ”svenskhet” som hotas av invandraren och muslimen.

Vi kan inte heller ha en statisk definition av fascistiska rörelser utan måste se dem som föränderliga och under utveckling. SD startades av personer från olika nazistorganisationer med en uttalad strategi att vinna parlamentarisk makt genom att dölja nazismen utåt. Denna strategi är varken något nytt eller något som SD är ensamma om.
Den fascistiska rörelsen har alltid slitits mellan att å ena sidan låtsas följa de demokratiska spelreglerna och å den andra sidan bygga upp våldsamma gäng som terroriserar och använder sig av politiskt våld mot de svaga i samhället. Inte heller Hitler basunerade ut att han skulle krossa den parlamentariska demokratin och alla arbetarklassens organisationer, utan genomförde detta först efter att han tilldelats makten den demokratiska vägen.

De få undersökningar som gjorts av klasstillhörighet bland SD:s aktivister pekar mot att deras klassbas liknar den som fanns i Mussolinis fascistparti och Hitlers nazistparti: de som brukar kallas småborgare är starkt överrepresenterade. Trotsky skriver att denna klass är ekonomiskt splittrad utan varken den rike mannens makt eller arbetarrörelsens kollektiva makt och därför oförmögen att driva självständig politik. Att SD uppvisar ett sammelsurium av idéer är en följd av deras klassbas och ytterligare ett tecken på att vi har med fascism att göra.

Socialistiska partiet har i olika forum argumenterat för att det inte finns något behov att bygga en antirasistisk eller antifascistisk rörelse och Åsman anser att lösningen istället är att arbetarrörelsens alla delar tar strid för ett alternativ till den politik som satt finansens intressen i högsätet. Detta är ett farligt argument som inte tar den fascistiska faran på allvar och som underskattar SD. Det krävs en bred folkrörelse för att bekämpa den gryende fascismen där vänstern kan och bör spela en viktig roll. En vänster som ger sig i kast med det som är dagens brinnande fråga, att bygga en rörelse som kan stoppa fascisterna i valen och på gatan, har goda chanser att i den processen bygga nya allianser och hitta en ny publik för socialismens idéer och kamp. Den vänster som tror att det räcker med att bara fortsätta på samma spår som förut och inte ser SD:s intåg i riksdagen som vår största utmaning, är en vänster utan framtid som gjort sig själv irrelevant.

Amanda Dübeck
Internationella Socialister

Det påstår i alla fall Sam Carlshamre och Daniel Strand i Aftonbladet 30 september. Under rubriken ”De är fascister” säger författarna att man ska ”kalla dem vid deras rätta namn”. Författarna menar att protester under temat ”rasism”, inga rasister på våra gator” och andra paroller som pekar ut SD som rasistiskt inte är verkningsfullt därför att det inte går till botten med SD:s verkliga karaktär.
Ja, de påstår till och med att Jimmie Åkesson ”är ingen rasist i den bokstavliga bemärkelsen”. Vad nu det ska betyda? Åkesson pekar ut en etnisk/religiös grupp som ”det största hotet mot Sverige” och likt andra högerextremister i Europa vill han förvisa dem från landet. Om det inte är rasism, vad är det då?
”Sverigedemokraterna är fascister” slår författarna fast och anser problemet avklarat. Sam Carlshamre presenterar sig som idéhistoriker. Men det är inte mycket till vare sig historia eller idé i författarnas inlägg.

Vad var det historiskt specifika med fascismen/nazismen? Både den italienska fascismen och den tyska nazismen hade som mål att fullständigt krossa arbetarrörelsen och dess partier. Klassen skulle totalt atomiseras och dess ledare fysiskt likvideras. Vilket också till sist skedde i både Italien och Tyskland.
Det andra specifika med fascismen/nazismen var dess ”revolutionära” karaktär. Inte bara arbetarrörelsen skulle krossas. Den borgerliga parlamentariska demokratin ansågs inte värd ett ruttet lingon och skulle likt arbetarrörelsen krossas i grunden. Alla politiska partier upplöstes och även borgerliga politiska ledare mötte samma öde som arbetarrörelsens i den mån de inte lyckades färga sina skjortor bruna i tid.
Den som vill få en skrämmande inblick i fascismens/nazismens revolutionära karaktär, dess väsensskillnad från vanliga reaktionära borgerliga partier, rekommenderas boken En tysk mans historia av Sebastian Haffner.
Men, säger kanske Carlshamre och Strand, ”det där är ju gammal skåpmat. Nu talar vi om en modern fascism”. Det är den slutsats man kan dra av deras inlägg eftersom det i grunden banaliserar fascismen som politisk rörelse trots att de säger sig vilja gräva djupare än ”nattståndna analyser”. Resultatet blir ändå tunnare än vatten.
”För att beskriva Sverigedemokraternas sammelsurium av främlingsfientlighet, kulturkonservatism och allmänborgerlig politik bör man tala om fascism snarare än om rasism”, skriver de.

Med dessa tre kriterier på fascism serveras vi inte ens en nattstånden analys utan en så urvattnad beskrivning av vad fascism betyder i dagens värld att vi snabbt kan konstatera att fascismen redan segrat runt om oss. Nicolas Sarkozy med sin ”främlingsfientlighet och allmänborgerliga politik” måste omedelbart klassas som fascist. Berlusconi också givetvis. Den nybildade regeringen i Nederländerna står i kö för att kvala in i den fascistiska klubben.
Carlshamre och Strand har inte förstått fascismens ”radikalism”. Det leder dem till att tala om Sverigedemokraternas ”fascistiska fantasi” om ”en återgång till folkhemmet, som för partiet är sinnebilden av det fridfulla och harmoniska svenska samhället”.
Efterkrigstidens ”folkhem” var inget ”homogent Sverige tömt på politiska konflikter”. Den politiska konflikten tog sig formen av ett stilleståndsavtal mellan samhällets huvudklasser som slöts i Saltsjöbaden. Det avtalet har arbetsköparna sedan länge brutit eftersom de inte längre fruktar arbetarrörelsens organisationer. Följderna ser vi i den nyliberala politiken som skapar allt djupare klyftor i samhället, ökad segregation, utslagning, främlingsfientlighet och en strukturell massarbetslöshet.
Carlshamre och Strand menar att det är i bygget av en antifascistisk rörelse, genom ”att damma av sina antifascistiska kläder”, som arbetarrörelsen och vänstern kan bli starka igen och därmed dra undan mattan under Åkessons fötter.

Det är inte i diskussioner med Åkesson och hans underhuggare som SD kan besegras. Inte heller genom att bygga någon antifascistisk frontrörelse. Det är i stället dags att arbetarrörelsens alla delar tar strid för ett alternativ till den politik som satt finansens intressen i högsätet de senaste decennierna. En ekonomisk plan för att ge alla ett värdigt arbete, en ny omfattande satsning på en offentlig sektor som svarar mot verkliga behov och inte vinstkriterier, och en omfattande upprustning av fattiga förorter är vad som krävs för att möta den ekonomiska krisen och nyliberalismens angrepp på alla sociala landvinningar som våra föräldrar kämpat sig till.
Då kan vi också sluta att oroa oss för någon sorts modern rumsren fascism. Jimmie Åkessons Sverigedemokrater kommer att dö ut av näringsbrist.
Benny Åsman

Gus Kaage, Göteborg: Dags för omprövning: en bredare väg
Valet var en katastrof för det Sverige som tror på solidaritet, jämställdhet och en hållbar klimatomställning. Socialdemokratin befinner sig i fritt fall. Vänsterpartiet står still trots ökande orättvisor. Feministiskt initiativ halveras och stjäl mest röster av V. De enda som har någon anledning att glädjas är Miljöpartiet. Men liksom när det gäller rättvisa, maktfrågor och omfördelning la det rödgröna blocket munkavle på miljöfrågan. Den yttersta vänstern är i det närmaste utplånad. Och framför allt: det finns inga omfattande samhällsrörelser, de protester som sker är få och snabbt övergående.
Hårdraget? Kanske. Dyster läsning? Ja. Manar det till eftertanke, omprövning och nya vägar att ta sig framåt? Definitivt.

Mitt i all bedrövelse har jag ändå hittat några ljuspunkter. Några av mina vänner har efter valet bestämt sig för att engagera sig politiskt. De valde visserligen olika partier – mp, v och fi – men de ville ändå göra något. Jag delar den känslan – och viljan – och jag är övertygad om att väldigt många har samma uppfattning. Nederlag behöver inte passivisera. Ur dem kan man understundom ta stora steg framåt: om den förda politiken var felaktig, vilken borde vi då ha fört?
Socialdemokratin har tillsatt en kriskommission och till och med utlyst en extraordinär mellanvalskongress. De ska genomgripande diskutera fyra punkter: politiken. Varför valet förlorades. En förnyelse av idédebatten. Organisationen.
På sin blogg skriver den nyblivne V-riksdagsmannen Jonas Sjöstedt (http://jonassjostedt.se/) ”Vänsterpartiet behöver en eftervalsdebatt och det brådskar.” Jag tror inte att han är ensam om de tankarna.
I spänd förväntan öppnade jag senaste Internationalen, den tidning som jag troget följt sedan 1976. Nyfiket letade jag efter en enda artikel som åtminstone satte ett aldrig så litet frågetecken kring Socialistiska Partiets roll.
Är det med tanke på stormsegern för alliansregeringens privatiseringar, social orättvisa och blundande för en klimatkatastrof riktigt att fortsätta ett alltmer tynande partiprojekt? Ställer det kvalitativt nya läget med en rasistisk högerpopulism i Riksdagen helt andra krav på en bredare organisering? Om detta är det tyst som i graven i Internationalen. Det förvånar mig.

Jag hade förväntat mig en artikel med huvudtemat “Nä, nu får det räcka, nu måste vi samla oss för något nytt”. En utmaning och inbjudan till en bred diskussion om framtiden riktad till Lars Ohly, Maria Wetterstrand, Mona Sahlin, Gudrun Schyman och Wanja Lundby-Wedin. Men även fristående som Johan Ehrenberg, Arenagruppen, Anna-Klara Bratt och många, många fler.
Ska man lyckas med denna avgörande debatt måste SP också ha något att lägga i potten: “Efter 40 år är vi redo att lägga ner vår organisation. Vi vill bidra med våra erfarenheter. Vi vill bidra med vår tidning, alla våra medlemmar och en himla massa sympatisörer. Det gör vi för att det krävs en förnyelse och förändring.”

Det går naturligtvis inte att förutspå utgången av en sådan debatt. Men jag är full av tillförsikt om att tillströmningen av alla de som nyväckts eller återupplivats av årets val kommer att utgöra en stor vitamininjektion. Och jag är fullt övertygad om att även den mest inbitne partiman inser att något genomgripande måste göras.
Sist men inte minst. Jag är också helt på det klara med att Socialistiska Partiet efter 40 år har gått in i en alltmer avsmalnande återvändsgränd. Och den enda vägen ur den är att gå en bredare väg – för att nå en bredare publik och kunna påverka att samhället förändras mot solidaritet, jämställdhet och en hållbar klimatomställning.

Svar till Gus Kaage: av Håkan Blomqvist

– Ingen sekterism eller gamla organisationsgränser får stå i vägen. Vi räcker våra händer till alla kamrater inom arbetarrörelsen, vänstern och de sociala rörelserna i denna process av gemensam utvärdering och utformning av ett nytt solidariskt samhällsprojekt.

Det förklarade Socialistiska Partiets styrelse vid sitt eftervalsmöte – och menar det. Vi vill just bidra med våra erfarenheter, vår tidning, medlemmar och sympatisörer till den förnyelseprocess som krävs för vänstern och arbetarrörelsen. Den ”avsmalnande återvändsgränden” är dock ingen exklusiv Golgata för Socialistiska Partiet utan en väg som plågar liten som stor. Visst finns grupper som lever i omvärldsförnekelse och till tonerna av ”mindre men bättre” sorglöst trampar vidare mot ”Leninismens grunder”. Vi hör inte till dem.

Vår organisation är inget självändamål och vi kommer glatt att slänga den på historiens omtalade sophög om en ny livskraftig och bred socialistisk samling tycks möjlig. Men intill dess behöver vi varandra för att tillsammans utveckla våra erfarenheter, göra lärdomar och bidra till den gräsrotskamp som krävs också för den politiska pånyttfödelsen. Och för att just ha någonting att bidra med till den omprövning som måste ske inom hela arbetarrörelsen och vänstern.
Vi tar oss själva och det vi har att ge på stort allvar. Att upplösningen av vår organisation skulle utgöra vårt första bidrag är att kraftigt underskatta vad situationen kräver.
————————————-

Tord Björk, aktiv i Miljöförbundet Jordens Vänne
En undersökning av valet ur miljörörelseperspektiv på Nya folkrörelsebloggen visar att alla folkrörelser lidit ett historiskt nederlag.
Naturskyddsföreningen och Miljöförbundet Jordens Vänner har kraftigt kritiserat Alliansens miljöpolitik som ses som en avgörande tillbakagång. Miljöpartiet har förlorat intresset för miljörörelsen och urvattnat sin systemkritik.
Märkligt nog har också vänstern som nyligen framställde sig som mycket intresserade av miljöfrågorna tappat intresse för miljörörelsen. Efter förra årets klimatuppsving tycks det vara som bortsopat. Lars Ohly talar visserligen om vikten av utomparlamentariska rörelser efter valet, men det sträcker sig inte till miljörörelsen. Utöver den antirasistiska rörelsen som nu väcker intresse hos vänstern är det annars arbetarrörelsen som är den helt överskuggande folkrörelsen oavsett hur den förhåller sig till andra rörelser i Sverige eller hela världen.

Undantaget är kanske Socialistiska partiet vars ende invalde kandidat i kommunalvalet, volvoarbetaren Jan-Olov Carlsson i Umeå, haft en valrörelse enligt tidningen Internationalen för klimatomställning av produktionen. Men i Jan-Olov Carlssons egen eftervalsanalys lyser detta med sin frånvaro, och på ledarplats i partiets tidning görs grön samhällsomställning till en underordnad bisats medan tyngdpunkten sätts på ett helhetsprogram för utbyggnad av den sociala välfärden. Den ekosocialism partiet säger sig stå för verkar i hög grad vara tunn fernissa.
Sverigedemokratiska sympatisörer är de enda som i sin debatt om miljörörelsen för fram tydliga sociala perspektiv på miljöfrågan. Miljöpartiets ointresse för småskaligt jordbruk och miljörörelsens systemkritik kritiseras. De urbana eliternas förakt för landsbygden kritiseras på ett sätt att ta på allvar. Avfolkningen ses som ett allvarligt problem. Detta bäddas in i en organisk förståelse av samhället som inte miljörörelsen delar. Likafullt är de sverigedemokratiska sympatisörerna de enda som för fram sociala perspektiv i debatten om valet där miljörörelsen nämns på nätet.

Håkan Blomqvist har tidigare i Internationalen påpekat klyftan inom vänstern mellan storstad och landsort. Det gör det särskilt illa att Sverigedemokraternas framgångar stämplas av honom som ett resultat av skånsk bymentalitet.
För miljörörelsen finns ingen framtid utan att förena den sociala kampen på landsbygden med den i staden för en rättvis omställning av samhället. När är vänstern beredd att vara med i den kampen för klassintresset hos de icke-privilegierade inte bara i staden utan också på landsbygden, i Sverige och i världen?