I söndags kväll kom ett bud från de så kallade opartiska ordförandena, OPO, som mer eller mindre tagit över avtalsförhandlingarna mellan sex industriförbund och Teknikarbetsgivarna.

Förslaget från OPO var i korthet ett avtal på 18 månader med löneökningar på 2,4 procent. Teknikföretagen som tillsammans med övriga arbetsgivarorganisationer gått ut stenhårt i årets avtalsförhandlingar och krävt ett nollavtal, speciella ungdomslöner och ytterligare försämringar i en redan tilltufsad strejkrätt förkastade budet, som enligt deras mening var för högt. Max 2 procent under 18 månader var deras bud.

Industrifacken, förkastade även de budet eftersom de krävt ett ettårigt avtal och 2,6 procent i lönelyft.
OPO har i sitt första förslag varken gått in på fackens eller Teknikföretagens övriga krav utan koncentrerat sig på lönefrågan. Den hetaste frågan i avtalsrörelsen, bemanningsföretagen, ligger kvar som en hittills olöst knut. Med ”bemanningsföretagen” menas att arbetsgivarorganisationerna nu rundar Lagen om anställningsskydd och hyr in personal istället för att återanställa dem som tidigare avskedats.

Årets avtalsrörelse, där i stort sett alla avtal löper ut den sista mars, är ett spel där medlemmarna i de olika fackförbunden som vanligt är förpassade till åskådarläktaren.

Avtalsförhandlingarna är en välregisserad föreställning mellan de olika förbundsledningarna och arbetsgivartopparna. LO:s 1,6 miljoner medlemmar är fråntagna den självklara rätten att vara med och utforma kraven. Lika lite har de att säga till om när det gäller det avtal som kommer att skrivas under. För trots att vi lever i år 2010 med alla dess tekniska möjligheter har svenska löntagare fortfarande inte myndighetsförklarats och fått den demokratiska möjligheten att via avtalsomröstningar anta eller förkasta respektive förbunds avtal.

I olika fackliga och politiska högtidstal brukar det pratas vitt och brett om arbetsmarknadens parters suveränitet och att politikerna inte ska lägga sig i den så kallade fria förhandlingsrätten.
Faktum är att det knappast finns något som är så kringgärdat av olika regleringar som just en avtalsförhandling – en stympad strejkrätt, opartiska ordföranden och medlingsinstitut.

Och, som kronan på verket för att förhindra att de fackliga organisationerna och deras medlemmar tar öppen kamp, finns Industriavtalet, ett avtal mellan sex olika industrifack och arbetsgivarorganisationerna. Det är ett avtal som vid sin tillkomst 1997 fick Verkstadsföreningens (idag Teknikföretagen) dåvarande ordförande Heinrich Blauert att förtjust bubbla att avtalet var historiskt. För nu var, som han uttryckte det, ”arbetstagarna och arbetsgivarna surrade vid samma mast”, med ett avtal som entydigt slog fast att företagens konkurrenskraft gick före allt och att exportindustrin skulle vara löneledande. Vilket i praktiken innebär att inget annat förbund tillåts glida över den ribba som slagits fast i detta avtal.

Andra mörka skuggor som omgärdar årets avtalsrörelse är givetvis arbetsmarknadsminister Littorins inskränkningar av gällande kollektivavtal, den så kallade Laval-lagen, ett lagförslag som öppnar för dumpning av löner och arbetsvillkor och kringskär fackens möjligheter att vidta stridsåtgärder.

Samtidigt som riksdagsledamöterna debatterade Littorins förslag talade LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin om detta på ett opinionsmöte på Mynttorget. Hon fördömde Littorins förslag, men uppmaningen till medlemmarna i LO blev inte att ta strid utan att lydigt vänta till 19 september och då vid valurnorna lägga sin röst på S.

Wanja Lundby-Wedin är ju som bekant ordförande för LO. Hon sitter emellertid också i det socialdemokratiska partiets verkställande utskott, en position som gör att hon alltid ser mer till partiets intressen än till de 1,6 miljoner medlemmar hon är satt att företräda.

Nu kan man förvänta sig ett nytt förslag till avtal från OPO. Utan att gå händelserna i förväg finns det en del som talar för att det blir ett nytt industriavtal innan den 31 mars. Men denna gång finns det faktiskt en fråga som engagerar medlemmarna mer än vanligt. Frågan om bemanningsföretagen. En opinionsmätning ger vid handen att hela 81 procent av de tillfrågade är beredda att gå i strejk just för att få den frågan löst.

Så samtliga förbund: ta för en gång skull fasta på denna viktiga opinionsyttring. Vik inte ner er utan strid! Visserligen ger kapitalismens kris och arbetsgivaroffensiven inte de bästa förutsättningar, men någon gång måste ändå anden släppas ur flaskan och kampen tas. Låt även medlemmarna rösta om de framförhandlade avtalen!.

Då kan svensk fackföreningsrörelse få den nytändning som vi väntat så länge på.

Av Ledarredaktionen

          

Ett rött Europa är en bra början

Vilket sanslöst härj det har varit om det här med Turkiet då. Sällan har jag varit med om en mer överdriven reaktion. Det är ett strålande exempel på att Turkiet vägrar att göra upp med sin blodiga historia.

Flera exempel visar att det är svårt för ett land att bli helt efter en lång och blodig tid om man inte tar de svåra besluten att ta i det som bränns. Ta Spanien och deras pacto de silencia efter att diktaturen föll med Fransisco Francos död. Ta Portugal (ett lite mer okänt exempel, men Portugal har också stora inre slitningar) efter Salazar och Caetano.

Ta Chile där de båda fascistpartierna (varav det ena, Renovacíon Nacional, moderaternas internationalkamrater, numera åter är regeringsbärande genom Sebastian Piñera) fortfarande lever och mår bra. Ta Italien som fortfarande är flera små riken hoptvingade till ett med splittring mellan nord och syd ständigt hängande i luften. Ta Grekland som skakas av kravaller, strejker och social oro där underklassen ständigt växer och fattigdomen breder ut sig.

Ett otippat land som också har de här problemen, fast det liksom i Portugals fall är lite okänt fast av andra skäl, är Storbritannien. Ända sedan Margaret Thatcher svetsade fast tre miljoner människor i ett trasproletariat som sedan blev permanentat, har underklassen (chavs) växt och växt och åter växt. Allt medan de rika blir rikare och rikare. Det är inte ens särskilt många britter som begriper hur stora problem de egentligen har.

Vårt östra grannland (östra rikshalvan kanske Jimmy skulle säga?) Finland har även de en blodig nutidshistoria som det talas tyst om. Landets store hjälte från inbördeskriget, Gustav Mannerheim var en folkmördare som hade tio gånger fler människors blod på sina händer än vad Augusto Pinochet hade, när han dog, och detta är än idag ett sår i många finländares medvetande. Visserligen har inte Finland sett den typen av social oro som Europas söder upplever ännu, men historien visar att sådant kan blossa upp fort.

Gör upp med historien fast det gör ont är min maning till Turkiet. Det är som att tömma en böld på var, det svider att snitta den, men det känns fasen så mycket bättre när den läkt och ärret bara syns i solen.

          

Han menar att beslutet egentligen inte är särskilt dramatiskt.

– De som gör dramatik av det är den turkiska regeringen. De drar hem sin ambassadör och ställer in Erdogans planerade besök i Sverige – trots att vi alltså ännu inte har tagit en folkrättslig position i frågan. Så länge ståndpunkten inte utgör en del av svensk utrikes- och säkerhetspolitik finns egentligen ingen anledning för Turkiet att agera.

Varför är frågan så känslig för Turkiet?

– Därför att Turkiet har bestämt sig för att vara solidariska med den tidigare osmanska regimen. Folkmordet inträffade under sultanens tid, men den turkiska nationen vill vara en enhet genom historien. Man har beslutat sig för att det här är förtal mot den turkiska nationen och det turkiska folket.

Att Turkiet identifierar sig med osmanska riket är ganska märkligt då landet skapelse var en reaktion mot det osmanska riket och detta rikes förfall. Det borde alltså inte vara viktigt för Turkiet, men har genom behovet och skapandet av en turkisk nationalism blivit det. Idag är denna nationalism en blackk om foten, ett problem, för Turkiet i sin strävan att bli en del av EU. Och efter Sveriges riksdags onödiga beslut om hur historien ska tolkas överreagerar Turkiet monumentalt. Speciellt som det knappast kommer att bli Sveriges officiella politik inom den närmaste framtiden:

Sverige erkänner folkmord på armenier, så lyder kommentarerna efter det beslut som riksdagen fattade på torsdagen. Reaktionerna blev också därefter; Turkiet har beslutat att kalla hem sin ambassadör och premiärminister Erdogan ställer in ett planerat Sverigebesök.

Problemet är bara att slutsatsen inte är riktigt sann.

– Carl Bildt tycks inte ha en tanke på att göra riksdagens beslut till svensk utrikespolitik. Den sköts i detalj av regeringen och Bildt vill nog skjuta den här frågan framför sig – utan att överväga någon åtgärd, säger Ove Bring, professor i folkrätt vid Försvarshögskolan.

Men att det var ett folkmord år 1915 tycker jag inte det behöver råda nåt tvivel om.

Intressant?
Bloggat: Moberg, Scaber,
Läs även andra bloggares åsikter om Osmanska riket, Folkmord, 1915, Armenier, Sverige, Riksdagen, Regeringen, Ove Bring, Carl Bildt, Historia, Turkiet, Samhälle, Politik

          

Förslaget från OPO var i korthet ett avtal på 18 månader med löneökningar på 2,4 procent. Teknikföretagen som tillsammans med övriga arbetsgivarorganisationer gått ut stenhårt i …

          

Så är det då dags. Den sedan länge planerade moskén invid Ramberget (uttalas Rammberget) har till slut börjat byggas. Det blir en moské i svensk modernistisk stil kan man nog säga och den andra fristående moskébygganden i Göteborg. Den första byggdes redan på 1970-talet i Högsbo, men sen har det alltså dröjt länge. Medan moskén i Högsbo tillhör en ganska avvikande grupp inom islam, Ahmaddiya, så är moskén i Kvillestaden nog mer hemmahörande i islams huvudfåra, trots det finansiella stödet från Saudiarabien för byggandet. Den nya moskén beräknas stå färdig i maj nästa år.

Fast nog hade det var roligare med en mer klassisk moské nära Järntorget.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Moské, Islam, Ramberget, Kvillestaden, Ahmaddiya, Saudiarabien, Göteborg, Religion, Hisingen, Samhälle