I de etablerade samhällskretsarna är det en sanning, som inte får ifrågasättas, att USA är ”världens största demokrati”.
I detta nu pågår en rad primärval som i slutändan ska avgöra vem som blir Barack Obamas motkandidat på den republikanska sidan i det presidentval som äger rum i november detta år. Dessa val och granskningen av de olika kandidaterna ger klara besked om hur det står till med den ekonomiska demokratin i landet.

En av huvudkandidaterna och den troliga motkandidaten till Obama är Mitt Romney.
Han har en årsinkomst i huvudsak bestående av kapitalinkomster på 135 miljoner kronor. Förmögenheten uppgår till 1,7 miljarder, vilket placerar honom bland de rikaste 0,0006 procenten av USA:s befolkning.
Romney betalar mer till den mormonkyrka han är medlem i än vad han betalar i skatt till den federala kassan.
En annan av huvudkandidaterna heter Newt Gingrich. Han har med eftertryck slagit fast att 14 procent i skatt för de förmögna är alldeles för mycket och driver i sin kampanj kravet på att all skatt på kapitalinkomster ska bort.

De olika republikanska kandidaterna drivs – alla olikheter i övrigt – av några gemensamma och bärande teman: ”Alltid nedskärningar – aldrig skatt”. Stimulanspaket, nej. Obligatorisk sjukförsäkring, nej. Reglering av finanssektorn, nej.
Vänder man på steken ges en övertydlig bild av hur demokratisk den amerikanska ekonomin är.
Några exempel. Omkring 40 miljoner uppges leva under fattigdomsstrecket. Minimilönen ligger på 7,25 dollar i timmen vilket i svenska kronor motsvarar en dryg femtiolapp. Enligt den officiella och mätbara arbetsmarknadsstatistiken är 13,3 miljoner arbetslösa, räknar man med alla som på ett eller annat sätt ramlat ur systemet är den mycket högre. 7 miljoner amerikaner har två eller fler arbeten för att klara sin försörjning…
Vilka möjligheter alla dessa människor, fattiga, nyfattiga och kommande fattiga, har att ta del och påverka den politiska demokratin säger sig själv. De är inte del av det som brukar kallas den amerikanska drömmen, snarare av mardrömmen.
Kjell Pettersson

Tidigt på morgonen den 25 januari, medan egyptierna började ge sig ut på gatorna för att hedra årsdagen av sin revolt mot Mubarak, delade Revolutionary Youth – där vänsterungdomsgrupper ingår – ut ett uttalande. Kravet i uttalandet är tydligt: militären måste omedelbart avgå från makten. ”I ljuset av ett år av misslyckanden står det klart att juntan inte har uppnått revolutionens mål.”
Uttalandet avslutas med en rad konkreta krav på överföring av den politiska makten till ett civilt styre, rättvis kompensation till martyrer, att alla samhällsgrupper, etniciteter och politiska rörelser ska finnas med i upprättandet av en balanserad konstitution, social rättvisa med bland annat krav på höjd minimilön, yttrandefrihet och fria media.

Internationalen bad Mostafa Mohie, medlem i ”Socialist Popular Alliance Party”, journalist och ett känt ansikte i ungdomsrörelsen i Kairo, att svara på frågor och förklara det politiska läget. På den dag som många revolutionärer kallar för den andra omgången av den egyptiska revolutionen, planeras många manifestationer och aktioner för att uppmärksamma den pågående revolutionens krav, säger Mostafa som tillsammans med sina kamrater har suttit i oändliga planeringsmöten under de senaste dagarna och varit ute bland folk för att mobilisera till årsdagen av 25 januari-revolten.

Idag är det första årsdagen av 25 januari-revolutionen. Men revolutionen fortsätter eftersom dess krav inte är uppnådda. Tycker du att det egyptiska samhället har polariserats när det gäller revolutionens mål? En del tycker att det räcker och nu ska alla gå hem.
– Jag tror inte att polariseringen handlar om målen i sig. Under mina dagliga samtal med vanligt folk på gator och torg, ser jag att de flesta är medvetna om att revolutionens krav inte ännu är vunna. Detta erkänns även av dem som är emot den revolutionära rörelsen. Men problemet är att SCAF (militärrådet) har lyckats vända folket emot revolutionärerna och mot revolutionen, detta genom ekonomiska svårigheter och folkets behov av trygghet.
– De flesta egyptier vet att SCAF är emot revolutionen, men folk är rädda för kaos. Så polarisering har skett mellan dem som vill fortsätta revolutionen och dem som vill avbryta processen.

Hur ser du på islamisternas roll under denna period, räknas de nu som kontrarevolution, är de ett hot? Är det därför somliga, kanske mest över- och medelklassen, vill att SCAF behåller makten, för att de är rädda för salafisterna och Brödraskapet?
– Först och främst kan vi inte lägga alla islamister i en och samma korg. Vi har islamiska rörelser, inte en enda för alla islamisterna. Huvudströmningen inom islamisterna, det vill säga ”Muslimska brödraskapet och salafisterna” är förstås emot att revolutionen fortsätter. De tror sig vara nära maktövertagandet och därför vill de inte i detta läge konfrontera SCAF. De föredrar en överenskommelse med militären istället för att mobilisera folket mot militärens styre på gatorna.
– Dessutom fruktar de två huvudgrupperna massrörelser eftersom en sådan rörelse kan utvecklas och radikaliseras snabbt och gå ur deras kontroll. Jag menar att Brödraskapet föredrar enbart begränsade förändringar som inte berör den sociala och ekonomiska ordningen. Över- och medelklass är mer rädda för salafisterna än för Brödraskapet. Kanske för att salafisterna hotar dessa samhällsklassers livsstil.

Hur kan den internationella solidariteten spela roll i stödet för vänsterrörelsen i Egypten?
– Den internationella solidariteten kan spela en viktig roll i stödet för vänstern bland de revolutionära, genom att avslöja SCAF och det våld och förtryck som militären utsätter motståndarna för. Det hjälper att man tydliggör att SCAF är en del av Mubaraks regim. Att utländska regeringar stöder denna ordning betyder att de fortfarande stöder samma regim som egyptierna revolterade emot.

Sholeh Irani

Tahrirtorget firade en stillsam nyårsnatt, för första gången på månader utan tårgas och kulregn. Istället tändes ljus för revolutionens martyrer och sjöngs om att ”muslimer och kristna är en hand”. Ramy Essam, ”revolutionens sångare”, framträdde, han som greps och torterades av militären i mars förra året.
Denna vecka startar den sista delen av parlamentsvalet i Egypten, och samtidigt driver Muslimska brödraskapet och salafisterna en kampanj mot de grupper som var styrkan i januariupproret förra året, framför allt Revolutionära Socialister.

I den egyptiska militärens kraftfulla grepp om makten ingår också kampanjer för att framställa den demokratiska oppositionen i sämsta möjliga dager. Där ingår också razzian mot 17 NGOer, bland dem människorättsgrupper, före jul då kontoren stängdes och all egendom konfiskerades. Efter protester från USA och Europa har egyptiska myndigheter sagt att kontoren ska öppna och det beslagtagna återlämnas. En av anklagelserna var att organisationerna tog emot pengar från utlandet.

Enligt dagstidningen Al-Ah¬ram 22 december hade däremot t ex Ansar Al-Sunna Foundation förra året fått pengar från islamska organisationer i Kuwait och Qatar (mer än 300 miljoner SEK), vilket godkändes av ansvarig minister.

Revolutionära Socialister, en trotskistisk organisation med band till International Socialist Tendency, har däremot hamnat i skottgluggen. 24 december skriver Ahram Online att en medlem i Brödraskapet, Gamal Tag El-Din, har stämt tre aktivister i Revolutionära Socialister. Enligt brödraskapets hemsida anklagas de tre för att uppmana till att störta staten och ockupera statliga byggnader, bränna ner dem och avsiktigt skapa kaos. Hemsidan visade upp foton och videos som bevis.

Revolutionära Socialister har anklagats i pressen och i TV-program för att ta emot pengar från USA:s säkerhetstjänster och för att planera en militärkupp.
Gruppen har också enligt uppgift fått en hel del stöd och nya medlemmar. Enligt Ahram Online är de också kända för att under Mubaraks styre försvara samarbete med Muslimska brödraskapet mot det statliga förtrycket, då Brödraskapet fortfarande var förbjudet.
Detta påpekades av aktivister på nätet, varefter Brödraskapet twittrade att Tag El-Din stod för stämningen som individ, och att Brödraskapet alls inte var ansvarigt.

Revolutionära Socialister försvarar sig i ett uttalande från 21 december. Både på inrikesministeriets hemsida och på en rad tv-kanaler har visats ett stycke ur en video från ett möte ”Vilken väg för revolutionen?” skriver gruppen. Videon visar en av de tre stämda aktivisterna som talar om hur revolutionärerna vill att staten ska falla ”för att bygga en ny revolutionär stat, och att militärrådet inte skyddar det egyptiska folkets intressen, utan de intressen som gäller de tusen rikaste familjerna i Egypten, Pentagon, USA:s regering och sionisterna”.
Avsikten är att väcka en storm mot gruppen, men ”vi svarar att när man säger att vi önskar att den förtryckande staten ska falla och en rättvis stat ska skapas, är detta ingen anklagelse: det är målet vi kämpar för”.

”Ja visst vill vi störta den tyranniets och fattigdomens stat som har styrt oss i trettio år och som fortfarande styr oss, staten som har dödat tusentals kämpar i sina fängelser, staten som har plundrat och bestulit de fattiga för att öka de rikas rikedomar.”
Revolutionära Socialister skriver också att ”Vi har kvar vår dröm om att få bort den korrumperade staten som har spritt sig som en cancer genom hela Egyptens kropp” och avslutar med: ”Ja, folket kräver fortfarande att regimen och dess korrumperade och tyranniska stat ska falla.”

Gunvor Karlström

http://www.e-socialists.net/node/8082

Hans familj har sagt till egyptiska media att han blev skjuten för sin starka kritik mot militären och för sin fatwa som innebär förbud mot att rösta för före detta Mubarakanhängare i valet. I tre veckor har människor i protest mot militärstyret blockerat regeringsbyggnaden som ligger nära Tahrir. Många som tältat utanför huset är fattiga ungdomar som skadats under revolutionen och aldrig fått kompensation. De protesterande kräver att militären ska lämna makten till ett civilt styre, och hindrar den nytillsatte premiärministern Kamal al-Ganzouri, en gammal Mubarakminister, att komma in i regeringsbyggnaden.
I måndags meddelade en grupp kända politiskt aktiva personligheter samt en rad nyvalda parlamentsledamöter att de också kommer att starta en sit in-aktion utanför regeringsbyggnaden för att få stopp på våldet mot civila.

Vid en presskonferens i måndags visade SCAF (Supreme Council of the Armed Forces) videofilmer och hävdade att våldet de senaste veckorna i Kairo begåtts av demonstranter och inte av armén. SCAF visade minderåriga som erkände våld mot polisen. Den ansvarige generalen Adel Emara anklagade journalisterna för att uppmuntra våld genom felaktig rapportering, och sade åt dem att dubbelkolla sina källor. Generalen kallade dessutom de soldater som de senaste dagarna attackerat de protesterande för ”hjältar”. Enligt honom och statliga media i Egypten pågår en utländsk komplott mot Egyptens ”fredliga överföring till ett demokratiskt system”, och den måste armén bekämpa. Propagandan har fått en del gehör hos en del av befolkningen som anser militären vara landets främsta beskyddare.

Samma dag höll Revolution Youth Coalition, som består av olika ungdomsorganisationer, en presskonferens där de också med videofilmer visade militärens och polisens brutalitet mot civila. I flera videofilmer och bilder som har cirkulerat i de sociala medierna och Egyptens dagstidningar, misshandlar soldaterna medvetslösa kvinnor och river av deras kläder och slöjor, slår unga män med batonger och hoppar på deras mage medan de ligger medvetslösa på marken. 19 organisationer har kallat till en stor manifestation på Tahrir fredag denna vecka i protest mot militärens våld.

Under tiden har andra omgången av Egyptens parlamentsval gått vidare. Islamiska partier har hittills fortsatt vinna röster och har nu stor majoritet. ”Islamiska blocket”, ultraislamister med salafisternas parti Al Nour i centrum och ”Democratic Alliance for Egypt Coalition” med Muslimska Brödraskapet i spetsen, har tillsammans tagit 70 procent av platserna.
De flesta vänster- och socialdemokratiska partier har ingått valkoalitioner och ställt upp i valet med gemensamma listor, utom några mindre politiska partier, som The Revolutionary Socialist, som bojkottade valet.

Revolution Continue Alliance (RC), som består av en rad mindre vänster- och ungdomsorganisationer samt partier har hittills vunnit sex platser i det nya parlamentet, som bland annat ska skriva en ny konstitution under generalernas bevakning. Detta trots små resurser i jämförelse med liberala och islamiska partier som hade kostsamma kampanjer, förklarar aktivisterna för intresserade egyptiska media. En annan anledning till vänster- och ungdomskoalitionens dåliga valresultat anges vara det faktum att de avbröt valkampanjen för att ansluta sig till Tahrirtorgets demonstrationer mot militären som trappades upp några dagar innan valet.
Sholeh Irani

Revolution Continue Alliance (RCA) består av flera politiska partier och ungdomsorganisationer: Popular Socialist Alliance Party, Egyptian Current, Egyptian Socialist Party, Egyptian Alliance, Egypt Freedom Party, och Equality and Development Party. RCAs huvudkrav är frihet och socialrättvisa.

En demokrati i samklang med tiden. Folkliga rörelser som mobiliserar för demokrati, Arbetarpartiets (PT) tillkomst, krav på demokratiska och direkta val, krav på demokrati på arbetsplatserna.
En demokrati fri från tvångs¬tröjor som ägare och sponsorer. En demokrati som tillät att beslut inte kunde ”dribblas bort ” eller värst: att frågeställningar kunde ens tänkas. Som fick reklam på deras tröjor som ”direkta val nu!”. Att ha ett motto: ”Att vinna eller förlora, men alltid i demokrati”.

Det var där de fotbollistiska och politiska framgångarna kom. Dessutom: en kamp som vanns mot den utbredda korruptionen inom fotbollen, skuldsanering och skapande av ekonomiskt överskott.
Sedan dess har vi levt med plågan ”den moderna fotbollen” under marknadskrafterna, ägarna och sponsorerna.
Sócrates berättade i en intervju med facktidningen för de anställda inom rättsväsendet: ”Kändisskap har ett pris. Ska jag betala priset, är det lika bra att göra det för något jag tror på”
Och det gjorde han.

Med sitt pannband med tex¬ten ”Rättvisa och frihet”, eller när en flock journalister väntade på honom när han skulle skriva på för Fiorentina och frågade: ”Har du någon favorititalienare?” Svaret kom lika snabbt som självklart: ”Antonio Gramsci.”
Sócrates Brasileiro Sampaio de Souza Vieira de Oliveira, med ett lika stort namn som sin talang, har lämnat oss vid 57 år.

Den önskan han uttryckte för nära trettio år sedan, ”att dö en söndag, med Corinthians som mästare”, infriades.
Just den söndagen hyllades han av 50 000 åskådare under en tyst minut med den utsträck¬ta knutna näven, den näve han visade vid varje match.
Översättning från portugisiska: Rodolfo García

Den medvetna strävan att bredda sin sociala bas, som finns hos denna till stor del unga men så tydligt profilerade antikapitalistiska generation, får givetvis det amerikanska klassamhällets makthavare att se rött. I varje hamn, vid varje kaj eller terminal, har de uttalat fredliga aktivisterna fått värja sig mot polisens tårgasattacker, batonger och ett ständigt sprutande med pepparspray.

På grund av klasslagstiftningen på arbetsmarknaden kunde inte den fackliga organisationen, International Longshore and Warehouse Union (ILWU), officiellt stå bakom blockaden. Men förbundets ordförande, Craig Merrilees, sa samtidigt att det är helt överens med Occupy-rörelsen när ”denna hävdar att det nuvarande ekonomiska systemet bara gynnar den rikaste procenten av amerikanarna på bekostnad av alla de andra”.
”De flesta av oss är också trötta på att se hur en handfull rika företag och deras chefer uppträder som om de hade rätt att leva som kungar och låta alla oss andra betala”, underströk han i sitt uttalande.

Det finns därför en inofficiell symbios mellan den organiserade fackliga rörelsen och aktivisterna i blockadkedjorna. När det blir för mycket folk i rörelse måste kranar, truckar och dragbilar stanna av skyddsskäl och godshanteringen släckas ner. Ett förlopp som uppskattas av både ILWU:s medlemmar och alla de arbetare som inte får organisera sig fackligt.
I USA måste i en omröstning minst 50 procent av de anställda vara för en facklig organisering om ett förbund ska få rekrytera på plats. Inte minst på osäkra arbetsplatser, med en del papperslösa anställda och hög omsättning av personalen, kan det vara svårt att vinna denna majoritet i kamp mot företagets hot mot de anställda som försöker vinna sina arbetskamrater för den fackliga idén.

Inför måndagens blockader publicerade fem arbetare ett öppet brev där de – trots alla risker för de egna anställningarna – berättar om de vidriga arbetsförhållanden som gäller för de 110 000 lastbilsförare som kör gods fram och tillbaka till USA:s hamnar. Av kommittéer som bildats i de stora hamnarna, Los Angeles, Long Beach, Oakland, Seattle, Tacoma, New York och New Jersey, hade de utsetts till att denna dag företräda sina arbetskamrater: ”En av oss är mamma. Vi andra är pappor. Tillsammans har vi elva barn och en baby är på väg. Tillsammans har vi 46 års erfarenhet av att köra varor från våra kuster till Amerikas affärer”.
Deras brev är ett fantastiskt, färgrikt och agitatoriskt dokument där de med vibrerande entusiasm tackar för solidariteten från Occupy-rörelsen: ”Tack för att ni hört våra rop på rättvisa. Vi är överväldigade av er uppmärksamhet eftersom vi normalt är helt osynliga”. I sitt öppna brev visar de oss en glimt av en annan värld än den många amerikaner möter i berättelserna från de vinststyrda mediabolagen.
”I dag behandlas giriga storföretag som ’folk’ samtidigt som de politiker som finns på deras lönelistor kallar medlemmar i fackföreningen för ’ligister’ ”, skriver de och fortsätter: ”Men står vi inte upp för någonting, då kommer vi att ramla omkull för ingenting. Vi förare har ett talesätt: Vi kanske ännu inte har en fackförening, men ingenting kan hindra oss från att handla som en sådan.”
Göte Kildén

I ett samspel mellan kapitalets investeringsstrejk i industriproduktion, lönedumpning och flykt till ren spekulation – som nu havererat – har Storbritannien behållit ekonomisk styrfart genom att bli världens mest skuldsatta land. Räknar man samman företagens egna lån, hushållens skulder, bankernas röda saldon och den väldiga statsskulden blir det sammanlagt en börda på 492 procent av landets BNP.
Finansens agenda, som det heter, är att försöka bota en redan blodfattig ekonomi med att tappa ännu mera blod från i första hand den offentliga sektorn. Därför kastar Fredrik Reinfeldts politiske kompanjon, David Cameron, med berått mod nu ut alla den gemensamma välfärdens anställda i ett förintande stålbad som sägs ska rena ekonomin under sex svåra år. Arbetslösheten i dag är redan större än under recessionen 2008-2009, till detta adderas höstbudgetens nya prognoser och i första hand de 710 000 offentliga jobb vilka ska ha kapats bort till första kvartalet 2017.

För de anställda som blir kvar handlar det om att jobba mer, med försämrade reallönenivåer och kraftigt höjda egna pensionsavgifter. Som ”belöning” för dessa uppoffringar höjs sedan pensionsåldern i ett första steg till 67 år. De inom offentlig sektor som är under 34 år måste vara i arbete ända till 68 år, och långsiktigt handlar det om en pensionsålder på 72 år. Förverkligas regeringens planer, faller konsumtionsmöjligheterna kraftigt för miljoner människor, med stegrade arbetslöshetssiffror inom den privata sektorn som konsekvens, vilka då överlagras på de egna redan skräckinjagade prognoserna om en öppen arbetslöshet nästa år på över nio procent. OECD varnar för att en andra recession är på väg. Europas ekonomier är dessutom som drunknande, vilka i kampen för att själva överleva, drar ner varandra i depressionens kalla djup.
Camerons finansminister, George Osborne, skyller bankrutten för sina tidigare prognoser på fastlandets ”eurokris” . Men alla siffror visar entydigt att den brittiska ekonomin snubblat och fallit handlöst alldeles på egen hand med fallande produktivitet och svag tillväxt flera år innan ordet ”eurokris” ens uppfanns. Hans drakoniska nedskärningar i Storbritannien understryker i stället bara att euron är en sekundär fråga i den kris för det kapitalistiska marknadssystemet som lägrar sig över hela kontinenten.

Vad landets ekonomibiträden, lärare och lärarassistenter, vårdpersonal, ambulansförare, städare, tullanställda, socialsekreterare, bibliotekarier samt ett otal andra yrkesgrupper, visade i sin första kraftmätning med högerregeringen, det var i stället att det endast är en enad facklig aktion på klassgrund, som kan slita av nyliberalismens tuppkam. Vid nästa aktion gäller det att också få den privata sektorns fackföreningar på fötter.

Efter den samordnade attacken på Occupy-rörelsen i USA väljer denna nu att, steg för steg, både söka sig nya vägar och att bredda den sociala basen för sina protester mot de miljardärer och det finanskapital som bestämmer över så många amerikaners liv.
Vi har tidigare berättat om att Occupy-Oakland i samarbete med organiserad fackföreningsrörelse arbetar för att stänga Västkustens alla hamnar den 12 december. Detta i solidaritet med de arbetare som angrips av terminalernas och redarnas giriga ägare.

Från Occupy-Seattle’s sida har nu fattats ett beslut om att förena sig med systergrupperna i Tacoma, Bellingham och Everett i en protest runt om i delstaten Washington mot den gigantiska varuhuskedjan Walmart. Här är en del skarpa stycken från deras uttalande:
”Wal-Mart har en lång historia där företaget har misshandlat sina anställda och leverantörer, och med de nyss annonserade nedskärningarna av de anställdas sjukförsäkringar samtidigt med obscena profiter är företaget ett förstklassiskt exempel på hur de nittionio procenten av befolkningen lider av att vara i händerna på ”enprocentarna”.
Wal-Mart är det största bolaget i världen och ett bevis för hur destruktiv big business är för vår demokrati. När amerikanarna handlar hos Wal-Mart köper Wal-Mart samtidigt kongressen. Vid sidan av donationer som kanaliseras till lobbyorganisationer betalar företaget 28 miljoner i kampanjbidrag för att skydda sina egna intressen.
Dessvärre är nu dess intressen inte de samma som gäller för de anställda. Trots hundra miljarder i vinst valde man att helt sluta med att bidra till sjukförsäkringen för sina deltidsanställda och att minska sina bidrag till samma försäkring för övrig personal med 50 procent. För 2,1 miljoner anställda världen över innebär detta att försäkringspremien ökar från 17 till 61 procent. Enligt en artikel i Huffington Post tjänar en anställd hos Wal-Mart i genomsnitt 70 kronor i timmen samtidigt som en VD tar hem 70 000 kronor under samma tid.
Familjen Walton (största aktieägare och arvtagare till företagets grundare) är den mest förmögna familjen i USA och har enligt Forbes’ ranking på 92 miljarder dollar, vilket är mer rikedom än vad de 40 procenten av USA:s hela befolkning med lägst inkomster äger tillsammans. Den gav 60 miljoner i direkta politiska bidrag 2010 och miljarder mer genom familjens stiftelser för att köpa lagstiftningen. Det är dags att ockupera Wal-Mart, att sätta strålkastaren på dess många övergrepp och att stödja dess anställda i deras kamp för en lön som går att leva av.”

Occupy Wall Street-New York tar samtidigt ett annat stort steg den 6 december när man ”förenar sig med de familjer och samhällen som har varit i första linjen för ekonomisk rättvisa” när de har kämpat mot vräkningarna av boende från deras hem. ”Vi ska kämpa med ”sit-ins” mot Wall Street’s långa arm i varje kvarter, på varje gård och i alla hus där vräkningar har varslats”, heter det i ett beslut från rörelsen. I uttalandet sammanfattas dessutom den verklighet som är grunden till den nya rörelseriktningen:
”Occupy-rörelsen föddes ur den enkla tron att mänskligheten kan klara sina gemensamma behov om det inte vore för glupskheten och girigheten hos de få. Ingenstans är ojämlikheten när det gäller rikedom och makt mer tydlig än när det gäller kampen för att tillgodose den mänskliga rätten till boende. I en nation som sätter rätten till ett hem som central i sin grundläggande dröm, där har miljoner människor förlorat dessa eller fruktar att de snart skall göra det. Det är en kris som har skapats av Wall Street med hjälp av lögner och girighet. Samtidigt sitter Washington i lönndom och godkänner uppgörelser som låter bankvärlden undkomma rättvisan – trots deras brott. Detta i stället för att undersöka det som skett.”

Men redan 24 november, när den riktigt stora familjehögtiden Thanksgiving eller Tacksägelsedagen firas i USA, firar Occupy-New York enhet och gemenskap med en öppen fest på ”Frihetstorget”, före detta Zuccotti Park.
”Alla medlemmar i vår globala gemenskap är välkomna att bryta bröd tillsammans med oss”, heter det. ”Thanksgiving” i USA har sitt ursprung tillbaka från den tid när en grupp puritanska immigranter som kom till landet i slutet av sjuttonhundratalet. Under de första åren misslyckades den med sina skördar och överlevde med hjälp av de indiansamhällen som var deras grannar. När deras första egna skörd väl var bärgad bjöd de in indianerna till den tacksägelsefest de ordnat till Guds ära. På menyn fanns bland annat gott vilda ankor och gäss. I dag är det mest paj på pumpa och kalkon som utgör huvudrätterna.
Rörelsens köksansvarige kommer att servera minst tretusen måltider som redan betalats med donationer. Mängder med familjer och restauranger bistår dessutom med egna rätter.

Röster från ursprungsbefolkningen, religiösa ledare, aktivister för rättvis mat och ledare för folkliga rörelser från hela världen kommer att tala om sin syn på hur Wall Street ska bekämpas.
Men sitt enkla, oerhört pedagogiska budskap och sina medvetna försök att bredda rörelsen socialt, inte minst till den fackliga rörelsen, är det något fascinerande som håller på att födas ur denna ockupationsrörelse som över hela USA har dragit in tiotusentals nya, ofta unga människor i sina led. Att den sedan fortplantats till många andra håll i världen, mer eller mindre framgångsrikt, gör det hela än mer spännande.

Från tidig morgon köade folk i måndags för att rösta till ett parlament som ska förbereda presidentvalet samt en ny regering. Internationalen har besökt flera vallokaler runt stor-Kairo tillsammans med valobservatörer från revolutionära ungdomsgrupper samt vänsterkoalitionen Socialistisk Allians som koncentrerade sig på de fattiga områdena i Kairo.
Brotten mot vallagen var många. Ibland ingrep militär och polis, men i regel var de passiva. Vid ett tillfälle Internationalen bevittnade, tog soldaterna en oberoende kandidat iförd kostym, som stod vid kön och försökte värva röster bland kvinnor som fortfarande inte visste vilket parti eller oberoende kandidat de skulle rösta på.
Redan på måndagen kom nyheter om felaktigheter vid valprocessen till media. En del vallokaler var stängda och partier och kandidater stod vid köerna och delade ut reklam och namnlistor, vilket bryter mot vallagen. En del domare som skulle övervaka valet var inte på plats, och därför var en del vallokaler stängda.

I centrala Kairo satt oberoende valobservatörer från The Egyptian Association for Community Participation Enhancement (EACPE) bestående av olika NGOer och kvinno- och människorättsorganisationer, och granskade valprocessen. Deras folk reser runt och dokumenterar
brotten mot vallagen. Enligt EACPE har i Kairo förekommit ett antal brott och oroligheter i mindre skala. Men sammanlagt var de nöjda med valdeltagandet. Det har gått bättre än de förväntade sig.
Enligt en av valobservatörerna Internationalen talade med, har EACPE dokumenterat ett antal brott begångna av bland annat Islamiska Brödraskapets parti (Frihet och rättvisepartiet) och Al Nourpartiet (salafisterna). Vid olika tillfällen har medlemmar i dessa partier liksom mindre partier som El Aadala Party samt deras kandidater suttit vid valurnorna och lurat icke läskunniga kvinnor att rösta på deras kandidater. Fall av mutor, hot och köpta röster har förekommit, men inte i samma utsträckning som under Mubaraks tid.
Enligt valobservatörernas uttalanden har militären inte vidtagit några åtgärder för att stoppa valfusket från Brödraskapet och Al Nour.

På Tahrirtorget fanns fortfarande på andra valdagen en relativt stor folksamling. De som är kvar på torget dessa dagar med krav på stopp för militärens makt, är för det mesta fattiga och med arbetarbakgrund, men inte anhängare till Brödraskapet som är emot Tahrir-manifestationer. Folk diskuterar i grupper, och kravet på militärstyrets avgång finns på stora affischer tryckta av fackföreningar. Efter fredagens stora manifestation här på torget har antalet människor minskat successivt.
Utanför regeringsbyggnaden pågår sedan flera dagar en sit-in-aktion. Unga män och kvinnor, för det mesta studenter och även unga arbetslösa som åkt från andra delar av landet, hindrar den nytillsatte premiärministern, en gammal Mubarak-minister, att komma in i huset. Kvällstid är antalet protesterande flera hundra.

Alaa Shukrallah, läkare, känd vänsteraktivist och en av dem som bildat det nya partiet Socialistisk Allians som har deltagit aktivt i valet, sade till Internationalen att nu, efter revolutionens första fas, bevittnar Egypten en politisk splittring bland dem som stod sida vid sida på Tahrir under januari.
– Å ena sidan har vi det islamiska blocket som ingått i en koalition med armén, och å andra sidan demokrater av olika slag som vill ha ett civilt styre och att de skyldiga vid makten ska ställas inför rätta. Och det ökar klyftan mellan islamisk och liberal diskurs för varje dag.
Shukrallah menar att USA och de EU-länder som stöttade Mubaraks regim nu har satsat sina kort på militären, som ”stabiliserar” Egypten och hindrar fortsatt revolution, i samarbete med den islamiska fronten som sägs vara moderat och välorganiserad.
– USA har redan börjat förhandla med Brödraskapet. De rika gulfländerna spelar också en avgörande roll när de stödjer Brödraskapet och salafisterna. En koalition mellan Brödraskapet, salafisterna och armén på hemmaplan, och med USA och Gulfstaterna, är nu ett faktum, menar Shukrallah.

Brödraskapet stödde inte den andra fasen av revolutionen i Tahrir mot militärens styre, och detta har enligt Shukrallah lett till att Brödraskapet börjar förlora inflytande bland folk, även bland en del av sina anhängare.
– Det första tecknet är att för första gången har Brödraskapet förlorat valet i Läkarnas organisation, som är en av de äldsta oberoende fackföreningarna med ett stort antal medlemmar.
Men liksom de flesta vänsteraktivister och revolutionärer som är kvar på Tahrir, säger han att kravet på social rättvisa och kampen mot diktatur kommer att fortsätta i Egypten.
– Det går inte att reducera en revolution till ett val till ett parlament som kommer att vara svagt och under militärens
styre.