När miljoner stod i kö 11 maj i tryckande hetta för att rösta, i trots mot talibanernas hot, skapade Pakistan historia. För första gången kunde ett skifte av regering ske genom ett val. Den avgående koalitionsregeringen, ledd av Bhuttos PPP (Pakistan Peoples Party) var den första valda regeringen som satt perioden ut. Det är ett positivt tecken.
Men valresultatet ger knappast någon anledning att fira för landet progressiva krafter. Av 272 platser tog högerpartiet Pakistan Muslim League-Nawaz faction (PMLN) nära en majoritet, 128 mandat. Det leds av före detta premiärministern Nawaz Sharif och tog de flesta platserna i Punjab, den största av landets fyra provinser. Sharif, som själv kommer från Punjab, störtades i en militärkupp och gick i exil i Saudiarabien 1999. Han återvände till Pakistan 2008 när en situation liknande den arabiska våren började växa fram.

Sharif, industrimagnat med konservativ samhällssyn och nyliberal ekonomisk agenda, lyckades inte föra sitt parti till makten i 2008 års val. Däremot bildade hans parti regering i Punjabprovinsen. I de andra tre provinserna kom PPP-ledda koalitioner till makten och blev snabbt ökända för både korruption och brist på effektivitet. Punjabregeringen var däremot tämligen effektiv. Det var uppenbart att PPP skulle krympa i ett kommande val. Sharif väntade därför smart nog i kulisserna.
Under tiden dök en ny faktor upp. Imran Khan, före detta cricketstjärna som lett Pakistan till dess enda världscupseger 1991, började dra stora åhörarmassor. Khan hade varit politiskt marginaliserad sedan hans Pakistan Justice Movement (PTI) bildades, och började nu tala för medelklassens klagomål både mot PPP och PMLN. Städernas medelklass hade haft en avgörande roll i att störta diktaturen Musharraf 2008. En explosion av privata tv-kanaler (det finns nu mer än 80) bidrog till att driva på deras syften i en anti-Musharraf-rörelse.

TV-kanaler förstärker medelklassens intressen också för att medelklassen är den publik de riktar in sig på. Det var genom tv Imran kunde vinna medelklassens stöd. Hans beskrivning av landets problem är enkel. Korruption och skatteflykt håller landet tillbaka, säger han. Han lovade att göra slut på korruptionen på 90 dagar, och att bygga upp ett välfärdssystem enligt svensk modell genom bättre skatteuppbörd.
Hans politiska budskap uttrycktes i islamiska termer. Det svenska välfärdssystemet är till exempel utformat enligt islamskt tänkande enligt Imran. Tidigare var han tämligen ökänd för sitt playboyliv, och är liberal i sin livsstil men politiskt konservativ. Han skiljer sig knappast från Sharif eller Zardari, Benazir Bhuttos änkeman, när det gäller ekonomisk politik. Den enda skillnaden är att Imrans karriär inte kantas av korruptionssvindlerier. Han driver också stora nätverk för välgörenhet. Men han protesterade också högljutt mot USA:s drönarattacker.

Allt detta gick hem hos städernas medelklass. I Punjab röstade de på honom, men detta ledde inte till seger. Men hans protester mot drönarna gav honom röster i Khyber Pakhtunkhwa-provinsen som dels utsätts för USA:s drönarattacker och dels utsätts för förödande talibanterror. Hans PTI kommer att bilda regering där och har blivit näst största parti (33 mandat).
Och vad säger Sharif och Imran om talibanerna? Sharif kringgår frågan och undviker att kritisera medan Imran talar berömmande om ”frihetskämpar”. Båda vill hålla fredssamtal för att lugna talibanerna. I denna fråga står båda på samma linje som Pakistans armé.

Vad gäller PPP har partiet krympt till Sindhprovinsen där man har majoritet i det lokala parlamentet (31 mandat i det nationella parlamentet). Sindh är den näst största provinsen och släkten Bhuttos hemprovins. I provinsen Baluchistan har väpnade rebeller som kämpar för oberoende uppmanat till valbojkott, och folk tycks ha lyssnat. Knappt tio procent röstade.

Två viktiga vänsterströmningar, det nybildade Awami Workers party( tre partier gick ihop) och IMT (International Marxist Tendency) hade ställt upp över 50 kandidater till olika parlament. En IMT-kandidat hade framgång men först riggades resultatet, sedan utannonserad nyval för att ta ifrån honom segern. Han ställde upp i Södra Waziristan, centrum för talibanaktiviteter och huvudmål för USA-drönare.
Trots att vänsterns deltagande var blygsamt innebar det ett steg framåt att man lyckades ställa upp så många kandidater.

Farooq Sulehria
översättning
Gunvor Karlström

Protesterna mot gruvboomen i Sverige blir alltmer högljudda. Enligt näringsministern ska vi vara hela Europas mineralskafferi och alltfler börjar bli medvetna om vad det innebär. Den som inte vet kan fråga i princip vilket land som helst i Afrika. Där har situationen varit förbi katastrofal sedan länge. Människorättsförsvararen Golden Misabiko från Kongo Kinshasa, just nu på Sverigebesök, talar om en nykolonialism utan hänsyn till hållbarhet och mänskliga rättigheter.

Våren har exploderat i Stockholm och solen lockar människor att stanna ute snarare än att gå in i ett mörkt litet rum på ABF. Den som ändå trotsar sin melatoninlängtan får ett hängivet tal i Martin Luther King-anda. Golden Misabiko har rest över hela Afrika, sett konsekvenserna av att korrupta ledare gett de multinationella bolagen fritt fram att exploatera det som egentligen borde göra länderna rika, men som slår många av dem i spillror: mineralerna.
– Afrika är en väldigt, väldigt rik kontinent när det kommer an på mineraler, där finns alla mineraler som behövs för resten av världen, säger han och räknar upp guld, koppar, diamanter, kobolt, uran och coltan – eller kolumbit-tantalit som det heter egentligen. Det sistnämnda är enligt Wikipedia en ”mattsvart malm som bland annat innehåller de sällsynta grundämnena niob och tantal i varierande mängder”. Golden Misabiko säger att han ska återkomma till coltanet senare.

Nu talar han om misären. Fattigdomen. Om barn som inte får gå i skolan. Om dålig infrastruktur. Dåligt med mat. Dåligt med vatten. Om Kongo som ett rikt land där rikedomarna hamnar i några få fickor medan folket lider. Han pekar på det absurda i att landets mineraler exporteras till Europa, USA och Kanada, där barnen får gå i skolan, samtidigt som sju miljoner barn i Kongo inte får det. Många av dessa barn jobbar i gruvorna, under jord. Bara i Katangaregionen rör det sig om 120 000 barn, menar han. Barn som tar fram det som ska bli rikedomar för andra. Som ska användas till att göra mobiltelefoner och läsplattor.
Som coltan, den eftertraktade mineral som sägs vara en bidragande orsak till en av historiens blodigaste konflikter: det andra Kongokriget. Omkring 5,3 miljoner döda, milisgrupper som våldtog kvinnorna och satte vapen i händerna på barn.
I Kongo finns 70 procent av allt coltan i världen. Nokia, Siemens, Philips och Acer är bara några av alla företag som använder kongolesiskt coltan i sina produkter. Golden Misabiko kallar det plundring. Talar om Afrika som ett himmelrike för gruvbolagen. Talar om Lubumbashi där en gruva planeras som skulle förstöra Lubumbashisjön, vattenreservoar för två miljoner människor.
Brytning av coltan är väldigt miljöfarligt.

Golden Misabiko talar om dåliga ledare. Svaga ledare. Som skriver på vad som helst för att få pengar. Pengar som inte går till något annat än att göra dem själva till miljardärer. Han talar om beväpnade grupper som kontrollerar områden och dödar människor för att komma åt mineralerna. Om smuggling. Säger att han inte vill ge en enbart negativ bild. Men. Först slaveriet, sedan kolonialismen, och nu en ny sorts kolonialism som håller på att utarma en hel kontinent. Vad göra? Hur stoppa?
– Istället för att gråta måste vi ha lite hopp. Vi måste fråga oss hur vi kan skapa förändring. Hur de här mineralerna kan göra att barnen i Kongo får gå i skolan, istället för ned i gruvorna. Hur Afrika kan sluta vara en kontinent av gråtande kvinnor och barnsoldater och istället bli en kontinent av trygghet och lycka, säger han och vill att det internationella samfundet agerar.

Han berättar om miljöförstörande gruvor i Sydafrika, i Namibia, i Zambia. Om urfolk som inte klarar sig länge till därför att grundvattnet där de lever blivit förstört. Om Malawi där gruvdriften drabbat Malawisjön vilket får ödesdigra konsekvenser för alla de människor som hämtar sin näring i och omkring sjön. Om Bahivåtmarken i Tanzania, ett bördigt område som försett många människor med ris och som nu invaderas av gruvbolag som vill bryta uran. Uran vill bolagen också bryta vid Mkujufloden, något som hotar ett naturreservat som är ett världsarv.
Golden Misabiko har hur många historier som helst. Om uranutvinningen i Tunisien. Om förgiftat grundvatten, förgiftad luft, djur som blir lidande. Han berättar om Niger, och om Mali. Om bruten värdighet. Om makt, makt, makt och pengar. Om att de som protesterar hamnar i fängelse.
Något måste göras, säger han. Människorna i de länder som använder mineralerna, måste bli medvetna om vad som sker.
– Det här är inte enbart ett afrikanskt problem, det rör alla. Varför kan inte mineralerna användas på ett hållbart sätt? Förändringen kan börja här, säger han och slår ut med armarna. Han hoppas på samarbete med länder som Sverige och Norge. Men Sveriges nya mineralstrategi öppnar ju upp för hämningslös exploatering, så de styrande här är förmodligen inget stöd att räkna med när det gäller att stoppa de multinationella bolagens framfart i Afrika. Men folket, och det är folket Golden Misabiko vänder sig till.

En kvinna i publiken frågar om han vet något om den gruva i Katanga som har svensk anknytning. Det gör han. Den heter Tenke Fungurume och han vet att ”mister Lundin”, från Lundin Oil har aktier i företaget som är Newportbaserat. De utvinner koppar och kobolt och har, enligt Golden Misabiko, tvångsförflyttat fem byar för att komma åt fyndigheterna.
Han berättar hur 272 familjer, med runt fem personer i varje, fick lämna allt de hade och sattes i ett tältläger som ingen fick besöka. Själv tvingade han sig till att bli insläppt och fick se hur människorna led, bland annat var det dåligt med vatten.
Efter ihärdiga påtryckningar fick de tvångsförflyttade till slut bostäder, men det tog två år.

Afrikanska Unionen kommer aldrig att göra något åt situationen, menar Golden Misabiko, den är alldeles för korrupt.
– De skäms inte över det som händer, de är de första att sälja ut Afrika, säger han och förklarar också att han är medveten om att de multinationella företagen lobbar i resten av världen för att de korrupta ledarna i Afrika ska förbli vid makten. En kille som ursprungligen kommer från Kongo Brazzaville poängterar att mobiliseringen måste ske bland afrikanerna själva, på marken. Att de unga måste samlas och en enad röst skapas, nätverk byggas:
– Som man brukar säga: enade vi stå, söndrade vi falla.
En kille från Mali håller med, han tror inte att lösningen kan komma utifrån.

Flera av frågeställarna undrar vilken organisation Golden Misabiko tillhör. Det vill han inte gärna svara på, inte för att han inte står för det, utan för att han tillhör så många:
– En dag när jag greps och fängslades i Kinshasa, krävde 620 organisationer att jag skulle släppas omedelbart.
Han är helt enkelt en människorättsförvarare i egen person som tillhör alla de organisationer som stödjer hans arbete. Som Human Rights Watch, och svenska Diakonia. Säger att han talar för alla afrikaner, för att någon måste säga att det som pågår inte får fortsätta. Sedan applåderar han åhörarna, för att vi kom och lyssnade.

Text och foto:
Emma Lundström

Fakta:
Golden Misabiko greps 2009 efter att han hade publicerat en rapport om den kongolesiska statens inblandning i illegal gruvhantering. Han dömdes till åtta månaders villkorligt fängelse.
Amnesty engagerade sig i hans fall eftersom de ansåg honom vara en samvetsfånge.

Om det kalla kriget hade blivit varmt skulle Baltikum på gränsen mellan öst och väst ha utplånats i kärnvapenkriget. Kapprustningen mellan USA och Sovjetunionen känns idag avlägsen, speciellt för en ny generation som växer upp utan att tänka på hotet från atombomber. Men runt om i de baltiska länderna finns spåren från kalla kriget kvar i form av övergivna sovjetiska militärbaser som står och förfaller. Per Leander har besökt några av dem.

På Lettlands västkust ligger landets tredje största stad Liepaja, som grundades som en fiskeby år 1253. Under sovjettiden blev det en viktig flottbas och i egenskap av sådan var Liepaja en ”stängd stad” för alla som inte bodde här.
Idag är Liepaja med sina vackra milslånga sandstränder en populär turistort och staden är också känd för sina rockfestivaler. Men det är på somrarna, inte så här års när aprils sista snödrivor ligger kvar längs med de långa raka gatorna med de traditionella lettiska trähusen.

Vi går ut ur staden ner på stranden där Östersjöns vågor långsamt rullar in under en grå vårhimmel vars moln solen ibland bryter igenom. Här bland de vackra sanddynerna avrättades och begravdes 2 800 judar av de nazistiska ockupationssoldaterna och deras lettiska kollaboratörer vid massakern i Liepaja under tre dagar i december 1941.
Idag finns det lettiska nationalister som hyllar dessa mördare för att de kämpade mot sovjetkommunismen.

Jakob och jag fortsätter norrut längs med stranden nån timme tills vi hittar det vi letar efter: ett övergivet sovjetiskt skyddsvärnskomplex med vakttorn och bunkrar bland klipporna. Först ser det ut som om fästningen är en del av berget, inte för att det är välkamouflerat, utan för att betongtornen har vittrat sönder och till stor del kollapsat.
Det är ett bisarrt virrvarr av trasiga betongklossar, stora stenblock, trappor som leder rakt ut i tomma luften och rostiga armeringsjärn huller om buller. Vissa delar av fästningen har rasat ner i havet och står som ensamma övergivna huskroppar ute i vattnet.

Denna idag övergivna fästning var ett av Sovjets västligaste skyddsvärn mot Nato, ifall västmakterna skulle anfalla från havet och försöka storma den baltiska kusten. Men fortet övergavs redan långt innan Sovjetunionens upplösning och de ryska truppernas tillbakadragande från Baltikum för 20 år sedan.
För i takt med att kärnvapenkapprustningen eskalerade under kalla kriget, blev markförsvaret allt mer betydelselöst. Om det blev krig skulle USA och Sovjet förinta varandra med atombomber på några sekunder, och då spelade det ingen roll hur kustförsvaret såg ut.

Tillbaka i Riga dricker vi öl på en krog som heter Leningrad. Vi delar bord med en ungersk man i femtioårsåldern som säger att ”när jag var ung som ni kunde jag inte resa fritt så jag får göra det nu istället.”
Sen kommer Jakobs lettiske vän Peteris och vi tar taxi till en nattklubb som heter Chomsky, uppkallad efter den amerikanske anarkisten Noam Chomsky. Fast vi kommer inte in utan hamnar på en annan klubb istället.

Peteris bor i en betongförort utanför Riga.
– Det luktar som i Moskva, säger jag i trapphuset.
– Det stämmer nog, säger Peteris.
– Det är standardproducerade betongblocksbyggnader, det luktar nog likadant i hela forna Sovjet.
Jakob är intresserad av övergivna sovjetiska kärnvapenbaser, och både han och jag har nyligen läst Peter Handbergs bok Undergångens skuggor, som handlar om dessa rostande bortglömda anläggningar runt om i Baltikum, där du fortfarande kan känna lukten av kärnvapenbränslet i markerna.

Peteris har bra koll och visar på en karta över Lettland var de gamla missilbaserna finns. En del är redan helt uppslukade av naturen.
– Som den här, säger han och pekar på kartan.
– Den var byggd i ett träsk och hela tiden fanns det maskiner som pumpade ut vattnet. Men när ryssarna stack fylldes hela basen direkt upp av sumpvattnet. Idiotiskt att bygga i ett träsk, men det var väl någon sovjetisk general som pekade på kartan och bestämde att exakt här ska basen ligga, och ingen vågade säga emot.

Själv har han faktiskt en atombomb tatuerad på ena överarmen, från när han var ung och vild, säger han.
Peteris mamma emigrerade till USA på sovjettiden och har aldrig varit tillbaka i det självständiga Lettland. Hon vågar inte åka tillbaka till sitt hemland ens på besök, för hon är rädd för alla känslor som ska komma tillbaka, och att hon då inte kommer lämna Lettland igen. Hon har ju ett nytt liv i USA nu.

Sen lämnar vi Peteris i Riga och tar tåget österut till Lettlands näst största stad Daugavpils. Staden som fått sitt namn efter floden Daugava grundades 1275, vilket dock inte syns i stadsbilden som består av stora sovjetiska betonghöghus varvat med vackra små lettiska träbyggnader längs med långa raka gator.

Staden delas av järnvägen och på en kulle ligger en ortodox kyrka med guldkupoler, och mitt emot står en katolsk motsvarighet i rött tegel och med ett vasst torn som pekar upp i himlen.
”Rep till borgarna – vapen till arbetarna” står skrivet på ryska med graffitibokstäver längs med en betongmur utanför en fabrik, undertecknat NBP – Nationalbolsjevikerna.

Daugavpils är en industristad och viktig järnvägsknutpunkt på gränsen till Litauen och Vitryssland, och i princip hela befolkningen i Daugavpils är etniska ryssar. Många av dessa är statslösa eftersom de förvägras lettiskt medborgarskap inklusive rösträtt.
Men med undantag för att alla gatuskyltar är på lettiska och att pengarna vi använder är lettiska, så finns det inget som tyder på att detta är Lettland. Det bidrar till att Daugavpils känns som ett ingenmansland på gränsen mellan EU och Ryssland.

Vi tar in på läkarhögskolans studentboende, Medicinas koledza, på Warszawagatan i utkanten av stan. Det är billiga men bra rum, med gemensam dusch och toa i slutet av en lång korridor.
Röken från vedspisarna i trähusen runtomkring blandas med kvällsluften och försvinner upp i den gråa skymningshimlen när jag tar en kvällspromenad. Hundar skäller. Katterna är tysta men betydligt fler. Jag har aldrig sett så många katter. Det är nästan som att de har tagit över staden. Kanske skulle de också ha fått möjlighet att göra det ifall det blivit kärnvapenkrig, och bara katterna överlevt.

Nästa dag hittar vi en öde sovjetisk militärbas norr om Daugavpils. Den är stor, omgiven av en gammal försvarsmur från tsartiden. Men byggnaderna innanför är moderna. Eller var moderna. Nu är de övergivna och förfallna med spruckna fönsterrutor. SLAVA KPSS står det med enorma propagandabokstäver längs med en husvägg: ”Länge leve Sovjetunionens Kommunistiska Parti.”
Vi går in i nått som kan ha varit en garnisonsbyggnad, tre våningar, med sprucket nerfallet kakel i högar och tjockt grönt mögel på väggarna. Nån har klottrat en stor cirkelformad fredssymbol i entrén. Det forsar vatten genom husets samtliga våningar.
– Var kommer allt vatten ifrån, utbrister Jakob.
– Det regnar ju inte!

Tillbaka i stan på en krog. Lördagskväll. Vi dricker flera flaskor av ett ganska äckligt lettiskt öl som heter Zelta och tittar på de unga ryssarna som rör sig på dansgolvet till discomusiken och ser så lyckliga ut. Så plötsligt bryts strömmen av ryska poplåtar av åttiotalspopgruppen Alphavilles Forever Young.
– Den här låten handlar ju om kärnvapenracet, säger Jakob.
– Lyssna, han sjunger om atombomben och att de räknar med att de kommer att dö unga!

Let’s dance in style, let’s dance for a while
Heaven can wait, we’re only watching the skies
Hoping for the best but expecting the worst
Are you going to drop the bomb or not?

Can you imagine when this race is won?
Turn our golden faces into the sun
Praising our leaders, we’re getting in tune
The music’s played by the madmen

Forever young, I want to be forever young
Do you really want to live forever, forever and ever?

Jag funderar på om de som dansar gör det för att de är glada att de överlevde kärnvapenracet och att kalla kriget är slut. Om de tänker på det åtminstone ibland, eller om den nya generationen inte inser hur lyckliga de ska vara att få leva.
I väst påstås det att det var Sovjet som utgjorde det verkliga hotet för att det skulle bli kärnvapenkrig. Men jag tänker på vad Slavoj Zizek skriver om Kubakrisen 1962, att Kennedy efter att ha förlorat Kuba till kommunismen var desperat och redo att börja atombombskriget. Men att Chrusjtjov när han insåg detta direkt tog hem de sovjetiska missilerna från Kuba och räddade jordens befolkning undan förintelse.

Jag tänker på den sovjetiske översten Stanislav Petrov, som en dag 1983 fick signaler på radarn som visade att USA hade avfyrat kärnvapenmissiler mot Ryssland. Men Petrov valde att inte slå tillbaka. Och som tur var visade det sig vara falsklarm.
Ryssarna tog hem sina missiler från Baltikum, men nu vill USA placera ut nya robotbaser här, trots att det bryter mot det avtal som slöts när Moskva gick med på att ta hem sina trupper.
Och samtidigt på andra sidan jorden hotar ett kärnvapenkrig att bryta ut på Koreahalvön.

Per Leander

I måndags hölls en stor demonstration mot Putin på Bolotnajatorget i centrala Moskva med runt 30 000 deltagare. Demonstrationen, som hade fått tillstånd av myndigheterna, gick lugnt till och utan polisingripanden. (En arbetare omkom dock tidigare under dagen i en olycka i samband med monteringen av den scen som oppositionsledarna skulle tala på.)
Manifestationen på Bolotnaja hölls på årsdagen av en annan stor demonstration mot att Vladimir Putin tillträdde sin tredje mandatperiod som Rysslands president 2012, efter ett val som kritiserats för demokratiska brister. Den gången gick det inte lika fredligt till och ett tjugotal personer sitter fortfarande fängslade för våldsamt upplopp. Oppositionen menar att dessa är politiska fångar och kräver att de ska släppas.

Samtidigt pågår nu rättegångar mot två av oppositionens främsta ledare, nationalisten Aleksej Navalnyj och kommunisten Sergej Udaltsov. Båda anklagas dock för helt andra saker, nämligen korruption, varför många ser åtalen mot dem enbart som ett sätt att försöka röja dem ur vägen.
Mycket tyder annars på att proteströrelsen mot Putin håller på att ebba ur, inte så mycket på grund av repressionen, utan mera för att rörelsen aldrig blev så stor bland vanligt folk. De som har protesterat mot Putin de senaste åren är huvudsakligen medelklassliberaler och intellektuella som är trötta på ledarnas korruption och valfusket.

Stödet för Putin är fortfarande relativt stort hos arbetarklassen eftersom regimen hittills har stått för stabilitet. Men enligt rysslandskännaren Stefan Hedlund, professor i Uppsala, är Ryssland nu på väg in i recession. ”Ekonomiska åtstramningar kommer att bli nödvändiga, kanske även brutala sådana” skriver han i en debattartikel i DN (4/3) och fortsätter:
”Nödvändiga åtstramningar riskerar att leda till en våg av protester i Rysslands regioner och mindre städer. Det är i dessa områden Putin hittills har haft ett förhållandevis starkt stöd, baserat på att han kunnat leverera materiell trygghet. När arbetare i det ryska rostbältet, i gruvor och industrier utan framtidsutsikter, upptäcker att detta inte längre gäller kan det bli våldsamma reaktioner.”

”Det kommer då inte att vara tal om 100 000 välklädda medlemmar ur medelklassen som med lugn och värdighet kräver hederliga val och slut på korruption. Det kan snarare bli tal om miljoner uppretade arbetare som kräver jobb, social service och anständiga löner, och som inte upplever att de har mycket att förlora. Då dessa krav inte kommer att kunna tillmötesgås, finns det betydande risker för ett omfattande våld.”
Det låter som att den tredje ryska revolutionen kanske inte är så långt borta.

Per Leander

Den fruktansvärda olyckan i Dakha, där en åtta våningar hög textilfabrik rasade samman den 24 april, krävde över 400 arbetares död i ruinmassorna och tusen skadade. Om olycka nu är rätt ord.
Dagarna innan kollapsen hade stora sprickor upptäckts i byggnaden, men inga säkerhetsåtgärder vidtogs av fabriksägaren, och arbetarna tvingades komma till jobbet som vanligt, trots sin oro.

”Olyckor” av denna typ är heller inget ovanligt i Bangladesh. I november förra året dödades 112 textilarbetare på en fabriksbrand i Dakha. I juni 2010 dödades 25 bangladeshiska arbetare när deras fabrik kollapsade. I februari 2006 dödades 18 i en fabriksolycka, och i april 2005 krossades 75 arbetare till döds när deras fabrik föll ihop.
Till detta kommer de många fler vardagliga små ”olyckorna”, där bara nån enstaka arbetare dödas eller skadas, och som det inte blir några tidningsrubriker av. Dessutom förföljs och mördas regelbundet fackföreningsaktivister som försöker förbättra villkoren för arbetarna i Bangladesh.

När något sker så regelbundet är det inte längre tal om ”olyckor”. Tvärtom är dessa små incidenter medvetet inkluderade i textilkapitalisternas vinstkalkyler. De tjänar nämligen mer på att det får ske en fabriksolycka med jämna mellanrum, än att kosta på sig en säker arbetsmiljö på dessa fabriker.
Människoliv är heller inget värt, när det finns hur många fattiga arbetare som helst som kan ta de dödas plats vid symaskinerna.

Bangladesh är ett av de ledande textilproducerande länderna i världen och tillverkar en stor del av de kläder som säljs av modeföretagen i Väst. Men Bangladesh har inte blivit ledande genom att utveckla nån form av modern och effektiv högteknologisk produktionsform av textiler, utan tvärtom.
Här kan nämligen kläderna tillverkas under arbetsförhållanden som påminner om 1800-talets produktionssätt, av överarbetade och underbetalda arbetare, utan några som helst rättigheter. Arbetare som varje dag de går till jobbet riskerar att inte komma därifrån levande.

Per Leander

Protesterna 2008-2009 fällde den förra borgerliga regeringen på Island

De styrande Socialdemokraterna och deras samarbetspartner Gröna vänsterpartiet petades bort från makten när islänningarna gick till val i söndags. Socialdemokraterna förlorade 11 av sina 20 platser i Alltinget, och Gröna vänstern förlorade 7 av 14.
Flest röster fick istället det konservativa Självständighetspartiet och liberala Framstegspartiet som nu väntas bilda en borgerlig koalitionsregering.

De borgerliga partierna vann tillbaka makten efter fyra år i opposition, trots att det var de som styrde landet in i den ekonomiska krisen som drabbade Island mycket hårt 2008.
Borgarna hade under 2000-talet drivit på de liberala ekonomiska reformerna och privatiseringarna av bankerna som ledde till spekulationsekonomin vilket slutade i krisen som nära på gjorde slut på Island.

Det var hösten 2008 som Islands tre stora banker kollapsade efter att en gigantisk spekulationsbubbla hade spruckit. Företagen och hushållen drunknade i skulder, och hela staten såg ut att gå bankrutt.
Varje dag i flera månader demonstrerade tusentals islänningar utanför Alltinget i Reykjavik, extremt mycket folk i ett land med så liten befolkning. Ön har 320 000 invånare.

Till sist avgick högerregeringen i början av 2009 under den så kallade ”kastrullrevolutionen”, som fick sitt namn av att demonstranterna slog på kastruller.
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tog över en sönderfallande stat med ett hiskligt budgetunderskott. De påbörjade en krispolitik, som dock skilde sig från all annan krispolitik vi sett i Europa de senaste åren. Istället för att skära ner i välfärden började Island att investera.

Den nya regeringen deklarerade att man skulle slopa den nyliberala politiken och istället föra en ”nordisk välfärdspolitik”. De krisade bankerna förstatligades och det inleddes en brottsundersökning för att ställa bankdirektörerna inför rätta.
Skatterna höjdes, framför allt för företagen. Och den rika fiskeindustrin, vars vinster faktiskt hade ökat just på grund av den isländska kronans kris, tvingades betala en extra avgift till staten som ”hyra” för att få bruka nationens fiskevatten.

Samtidigt höjdes a-kassan och ersättningstiden förlängdes för dem som blivit arbetslösa. Och istället för att subventionera bankernas skulder började staten subventionera hushållens skulder med 15-20 procent.
Det gjordes också stora satsningar på utbildning.

När vänstern tog över Island efter borgarna var ekonomin i fritt fall och staten såg ut att vara på väg att gå under. Men den nya vänsterregeringen lyckades genom sin alternativa krispolitik att vända krisen, och Island kunde till och med betala av sina lån till Internationella valutafonden i förtid.
Vid årsskiftet 2013 var statsbudgeten i balans, och de numera statliga bankerna hade till och med börjat gå med vinst.

Trots det, eller kanske just tack vare det, hade de isländska väljarna tröttnat på Socialdemokraterna. Nu när det började gå bra igen för folk och företag, lockades många av borgarnas vallöften om skattesänkningar.
Men valresultatet kan också ses som en protest mot Socialdemokraternas förhandlingar om EU-medlemskap för Island, något som de konservativa är emot.
Valdeltagandet var dock det lägsta i Islands historia.

Per Leander

▶ Fundamentalisterna har inget svar på befolkningens krav, och det inser allt fler idag  ▶I både Tunisien och Egypten krävde folket arbete och social rättvisa, inte bara demokrati och frihet ▶ Utbrett motstånd mot de nya  regimer som har uppstått ur den fundamentalistiska rörelsen.

Gilbert Achcar har talat med Jacques Babel om sin kommande bok om den arabiska revolten The People Want: A Radical Exploration of the Arab Uprising som kommer på engelska i juni. Intervjun är från 15 april, i International Viewpoint.

Varför har du helt enkelt kallat din bok ”Folket vill”?
– Denna formulering, ”folket vill”, har använts under de senaste rörelserna för att uttrycka alla möjliga sorters krav, från de mest grundläggande till det berömda ”folket vill störta regimen”, den paroll som är mest känd från det allmänna upproret. Ursprungligen kommer den från två verser av en mycket berömd tunisisk poet, verser som är skrivna i villkorlig tidsform, medan påståendet är i presens. Parollen visar att folket har stigit fram som en kollektiv vilja på den offentliga scenen, folket som politiskt subjekt. En stor massa individer som under årtionden har levt under despotiska förhållanden träder nu in i en revolutionär tidsperiod som – vilket jag ständigt betonar – bara är i sin linda. Det är en långdragen revolutionär process.

Du behandlar ”de särskilda villkoren för kapitalismen i arabvärlden” utförligt.
– Vi bevittnar en revolutionär chockvåg som täcker en speciell region. Det tyder på att det finns gemensamma faktorer i den aktuella regionen, och de måste analyseras. Med en marxistisk metod kommer vi inte att nöja oss med förklaringar som hänvisar till kulturella faktorer eller till det faktum att det är uppror mot despotiska regimer. Dessa faktorer finns förvisso, men de förklarar inte varför explosionen har blivit så allmän och vid detta historiska ögonblick.
– Med en marxistisk metod undersöker man explosionens fysiska rötter, de samhällsekonomiska faktorer som ligger bakom det som händer. Det är den metod jag har använt, och jag ska visa att det som är gemensamt för regionen är en fruktansvärd samhällsekonomisk situation med världens högsta arbetslöshetssiffror sedan flera årtionden.
– Det är inte den konjunkturella kris som vi har i Europa, som i synnerhet beror på Tysklands ekonomiska politik. Detta har pågått under lång tid och vittnar om en blockerad utveckling som är speciell för regionen, även om man jämför med andra regioner i hela den afro-asiatiska regionen, som jag gör i boken. Frågan som uppstår är: vad är orsaken till denna blockering? Den ligger inte hos kapitalismen i allmänhet: det kan förklara allt men förklarar därmed ingenting. Orsaken till blockeringen finns i de speciella villkoren för kapitalismen, produktionssättet, förhållandet mellan det ekonomiska och politiska i denna del av världen. Hursomhelst är det vad jag försöker visa.
Du talar om rentier- och skyddslingregimer som har kvävt dessa samhällen …
– Det handlar om rentier- och släktländer och en politiskt bestämd vänskapskapitalism, där den största delen inte beror på ”marknadslagarna” som en perfekt modell av kapitalismen skulle vilja se det, utan istället på hemliga överenskommelser och förbindelser till regimen. Allt detta skapar blockeringar som sedan årtionden har blivit allt värre.
– Under en ganska lång tid har vi kunnat känna att en explosion varit på väg, och vi har upplevt en social oro som visat sig varhelst den kunde, varhelst förtrycket inte gjorde det omöjligt. Vi har sett ökande sociala strider, speciellt i de två länder där allt började: Tunisien och Egypten är länder som under de årtionden som föregick den nuvarande explosionen har upplevt en tydlig uppgång för den sociala kampen, och i synnerhet återspeglade de den explosiva spänning som till sist exploderade.
– Den unge Bouazizis självmord blev gnistan som tände en uppenbarligen mycket explosiv situation i hela regionen.

Det finns en utbredd åsikt att de tunisiska och egyptiska revolutionerna har kvävts av de reaktionära islamistiska krafterna…
– Det är en uppfattning som blev förhärskande när valen i Tunisien och Egypten ledde till att fundamentalistiska krafter kom till makten, krafter som hade gjort religionen till sitt varumärke. Men jag tror att många av dem som idag låter sig förledas av den religiösa retoriken är besvikna. Det visar sig i det utbredda motståndet mot de nya regimer som har uppstått ur den fundamentalistiska rörelsen, och till och med en fortsatt och faktiskt växande social rörelse i de två aktuella länderna: Tunisien och Egypten. Tappa heller inte Libyen ur sikte, där valen var proportionellt sett mycket mer omfattande och ledde till nederlag för fundamentalisterna.
– I Egypten och Tunisien – där fundamentalisternas segrar, speciellt i fallet Tunisien, givetvis måste sättas in i sitt perspektiv – inser befolkningarna mycket snabbt att dessa regeringar är oförmögna att klara av situationen, att ens tillhandahålla början på en lösning av den samhällskris som är det grundläggande problemet. Folk störtade inte bara regimerna för att de ville ha demokrati och frihet, som det påstås: i både Tunisien och Egypten startade rörelserna av sociala orsaker, med klara sociala krav, om arbete, om social rättvisa, om de höga levnadsomkostnaderna.
– Kraven var mycket tydliga, och det är på denna nivå, som är den grundläggande kraften bakom explosionen i regionen, som fundamentalisterna inte har någon lösning, inget svar. De bara fortsätter den tidigare ekonomiska politiken och vidmakthåller de tidigare politiska strukturerna. De behåller samma relationer till de internationella ekonomiska institutionerna. De accepterar Internationella valutafondens villkor med lika stor entusiasm som de störtade regimerna. Det ger upphov till det vi kan se: efter den regionala revolutionära processens första stadier ser vi redan hur konturerna till ett misslyckande för fundamentalisterna håller på att visa sig. Den avgörande fråga som uppstår är därmed vilka sorts alternativ som kan dyka upp.

Jacques Babel
Översättning Göran Källqvist
Artikeln är förkortad.
Hela artikeln finns att läsa på svenska på marxistarkiv.se

Lördagen 13 april hölls ett möte i Zürich i solidaritet med det syriska folkets kamp mot diktaturen. Det ägde rum i Volkshaus och samlade något över 200 deltagare. Pengar samlades in till syriska barn i nöd.  Som talare deltog Gilbert Achcar som placerade
den syriska revolutionen i sitt sammahang med resningarna i Tunisien, Egypten, Libyen med flera. Den katolske prästen Paolo Dall’Oglio vittnade om sitt arbete i Syrien under  mer än trettio år. Här följer det tal som Nahed Badawia höll inför
mötet. Hon är socialist, skribent, feminist och syrier.

Jag ska tala med er som en oberoende oppositionell och en politiskt engagerad aktivist på plats i den syriska revolutionen. Jag har deltagit i demonstrationerna och fortsatt min verksamhet som journalist under revolutionen. Jag har också hjälpt till i stödet till familjer som drabbats av repressionen mot uppror i stadsdelar och kvarter i Damaskus och i Damaskus förorter som Douma, Barzeh, Al-Hajar Al-Aswad, Artous och Dareya.
Jag har varit aktiv från revolutionens första dagar, något jag drömt om sedan 1980 när jag var student och engagerad i kampen mot den diktaturregim som härskat i vårt land sedan ett fyrtiotal år. Vår generation var den sista som i unga år engagerade sig i det politiska livet, något som då var förbjudet av Assads regim.
I dag ser vi en ny generation av unga som vill en förändring. De vill inte längre leva som föräldrarna. De vill se en ”öppning”, en framtid i vårt land som varit blockerat, förstelnat. De kräver ett annat liv i ett fritt land. De vill leva i en demokratisk stat, i en rättsstat som bildar ett Syrien för alla syrier, män och kvinnor.
Det är dessa ungdomar, framför allt, som bär upp den syriska revolutionen. Men jag har ett intryck av att det nu finns en vilja i media och de ”internationella institutionerna” att låta folket försvinna ur bilden av kampen mot diktaturen. En rad frågor ställs till mig hela tiden.

– Är det en revolution?
Ja därför att efter det ”kommunistiska lägrets” fall 1989 och det så kallade kalla krigets slut, finns det ingen motsvarighet till de bördor som tynger ner det syriska folket sedan fyrtio år tillbaka, vare sig i den arabiska världen eller annorstädes, Nordkorea undantaget.
I Syrien är det en maffiafamilj som håller i makten, i alla dess aspekter, tack vare repressiva metoder vars like vi sällan sett i andra delar av världen. Det syriska folket saknar yttrandefrihet och organisationsfrihet, möjligheterna att hitta ett arbete är små, och det saknas en modern utbildning. Hennes värdighet har tagits ifrån henne. Regimen förbjuder bildandet av fackföreningar, fri press och media, civila organisationer och politiska partier.
Det politiska livet som historiskt varit omfattande har förtryckts. Oppositionella politiska partiers medlemmar har kastats i fängelse under årtionden, vilket lett till partiernas sönderfall. De partier som inte står i opposition till regeringen har också försvagats och fragmenterats och de saknar därför en folklig bas.
En politisk torrläggning av landet har genomförts på alla nivåer, socialt och politiskt. Syrien dirigeras av tio avdelningar inom säkerhetstjänsten och förtryckarapparaten (al Mukhabarat) De senaste sex åren har situationen förvärrats sedan Assad trodde sig ha vunnit envigen med USA. Sedan har han i en viss mening lagt Syrien i händerna på makten i Iran i syfte att skydda sin post som ledare.
I ett tal från 2006 sa han att säkerheten hade prioritet över modernisering och utveckling och de sista sex åren innan revolutionen är de värsta som Syrien upplevt.

Är det ett inbördeskrig?
I revolutionens början var jag rädd för en konfessionell sekterism. Några dagar innan revolutionen bröt ut skrev jag en artikel med rubriken: ”Hur komma över 80-talet i Syrien så att de unga inte faller för sekterismen?”
Det visade sig senare att jag hade fel. Sekterismen har i själva verket främst utnyttjats av regimen och dess ”shabihas”(Assads milis som inte är främmande för det värsta barbariet).
Vår generation har tur som kan se Syriens unga vägra leva som deras föräldrar. De gör uppror för att kunna rensa horisonten och skapa en framtid. Tack vare kommunikation och information har de sett att ett annat liv är möjligt. De har intagit gatorna för att konkretisera sina drömmar. Den första parollen var: ”Ett, ett, ett, Syriens folk är ett”. De manifesterade en vilja att undvika sekterism eftersom de stod upp för frihet, värdighet och rättvisa.
Trots regimens alla försök att skapa det har det hittills inte förekommit någon betydande konfessionell sammandrabbning.

Är du inte rädd för fundamentalisterna?
Det är klart att de radikala islamistiska grupperna skrämmer mig. Jag är lika rädd för dem som för alla fundamentalister, alla extremister, oavsett om de är sunniter eller shi’iter, eller för den delen konfessionslösa eller nationalister, eller kristna eller judar. Idag råder det ingen tvekan om att de islamistiska grupperna har vunnit mark. Men det har att göra med att vi befinner oss i väpnat krig. Deras legitimitet är stark på grund av att de bekämpar regimen och därmed skyddar delar av befolkningen mot det fruktansvärda statliga våldet. Men så snart det gränslösa våldet från statens sida upphör (efter att regimen störtats), kommer allt som gör dem trovärdiga eller ursäktar deras ”radikalism” också att upphöra.
Jag tror absolut inte att deras några tusen medlemmar kan ta kontroll över landet, inte med vapen, och inte heller i allmänna val! Vår uppgift är alltså att bekämpa dem, men det kommer att bli en politisk strid. Och det jag känner till om syriernas religionsutövning gör mig övertygad om att de inte har någon som helst möjlighet att segra.

Vad väntar ni er av det internationella samfundet?
Först av allt begär vi av det internationella samfundet att det ska börja betrakta oss som ett normalt folk som längtar efter frihet. Det vill säga att förstå och acceptera vårt folks vilja att leva i en demokrati …
Men också att erkänna revolutionens civila ansikte, ett ansikte som aldrig syns i media. Som exempelvis alla de fredliga demonstrationer som hålls i alla Syriens regioner, i dem som befriats likväl som i dem som ligger under regimens kontroll. Varje fredag hålls ett par hundra demonstrationer trots prickskyttar, artilleri och bomber.
Det är absolut nödvändigt att utföra en omfattande undersökning och avge officiella fördömanden vad gäller alla fängslade. Just nu hålls cirka 160 000 i de syriska fängelserna. Glöm inte de fruktansvärda förhållandena i fångenskapen och det outhärdliga lidande de utsätts för. Fler än en har dött under tortyr. De senaste månaderna har för övrigt antalet fångar som dött under tortyr ökat väsentligt. Ofta lämnas inte kropparna ut till familjen.
Majoriteten av de fängslade är unga fredliga aktivister, ofta läkare, demonstranter, intellektuella eller personer engagerade i humanitär hjälpverksamhet. För att ge er ett exempel. I celler byggda för tio fångar fyller regimens hantlangare på med hundra fångar. De saknar allt, syre, mat, toaletter, och läkarvård. Men tortyren besparas de inte.
Vi måste göra klart för oss omfattningen av de unga revolutionärernas aktiviteter i dag.
Dussintals fria tidningar, i olika former, publiceras och distribueras som motvikt till regimens tre officiella tidningar. Det finns lokala råd som styr de befriade regionerna. Det pågår en träning i att garantera skyddet av offentliga byggnader i syfte att undvika ett okontrollerbart kaos utifall regimen faller.
Vi önskar att det civila ansiktet träder fram i media världen över, ett ansikte som funnits sedan flera tusen år i Syrien. Det är en realitet som måste ta sin fulla plats i stället för en revolutionens ansikte som reduceras till ”porträtt av skägg”, av beväpnade män, utan att ens nämna den islamofobi som karaktäriserar mer än en kommentar.
När den verkligheten är känd för alla blir det lättare att bredda solidariteten med det syriska folkets kamp och bidra med alla nödvändiga medel för att ro revolutionen i hamn och minska lidandet.
Till sist vill jag också proklamera att Syrien berör inte bara syrierna. Hela världen måste beröras, för landet, denna region representerar mänsklighetens minne. Vi ska komma ihåg att Assads regim inte skyddar Syriens arkeologiska arv. Historiska platser och städer har förstörts och plundrats. Det är platser som integrerar historiska minnen för judar, kristna, muselmaner, ottomaner, romare, greker, araber och de antika civilisationerna. Glöm inte att det första alfabetet föddes i Syrien.
Här vill jag citera arkeologen André Parrot, som ledde utgrävningar i Libanon, Irak och Syrien och som var direktör för Louvren 1968-1972:
”Varje människa har två fosterland – sitt eget och Syrien”.
Alltså är det ert land. Försvara det! Försvara dess existens!

Nahed Badawia
Översättning: Benny Åsman

Nahed Badawia föddes 1958. Hon tog civilingenjörsexamen vid universitetet i Damaskus. Som medlem av Kommunistiska arbetarpartiet, förbjudet av regimen, satt hon fängslad i fyra år, 1987-91. Som i de flesta fall utan förundersökning och utan rättegång.

När hon släpptes engagerade hon sig som vänsteraktivist i kampen för demokrati. Hon är känd för sin kamp för den syriska kvinnans emancipation. Hon skriver på arabiska på olika webbsidor. Hon fängslades på nytt 2005 vid slutet av det som kallades ”våren i Damaskus”.

Hon deltog i organisationskommittén för Jamal Atassi Forum för en ”demokratisk dialog”. Hon fängslades ännu en gång av polisen under en demonstration den 16 mars 2011 framför justitiepalatset i Damaskus.

Hon var en av tio kvinnor som arresterades den dagen. Efter två veckors hungerstrejk befriades hon. Nu lever hon utanför Syrien och vittnar som socialistisk aktivist om den revolutionära processen i hennes hemland.

Förvirring när ”tjetjenska terrorister” slår till i USA. CIA och Pentagon var ursprungligen positiv till de tjetjenska rebellerna. Ramzan Kadyrov: ”De växte upp i USA och roten till deras ondska finns att finna där”

När det visade sig att de båda bröderna som bombade Bostonmaraton härstammade från Tjetjenien, uppstod förvirring i det konservativa etablissemanget i USA. Den republikanske politikern Rudy Giuliani utbrast att: ”Jag trodde tjetjenerna kämpade mot Ryssland, inte USA!”
Rudy Giuliani har tillsammans med många andra nykonservativa amerikanska politiker och militärer (som Pentagons Richard Perle och förre CIA-chefen James Woolsey) tidigare uttalat sitt stöd till de tjetjenska ”frihetskämparna”, just för att deras väpnade kamp i Kaukasus försvagade Ryssland, vilket gynnade USA.

Ryssland har också alltid misstänkt att USA hjälpte till att beväpna de tjetjenska rebellerna, vilket dock inte är bevisat. (Däremot är det känt att USA hjälpte Georgiens militär med utbildning och vapen inför Georgiens anfallskrig mot det ryska protektoratet Ossetien 2008.)
Vad bröderna Tsarnajev hade för motiv till bombdådet i Boston är oklart, och dessutom kan man ifrågasätta om det är rätt att kalla dem för tjetjener. Tjetjeniens president, den Putintrogne Ramzan Kadyrov, gick snabbt ut och sa att ”bröderna Tsarnajev inte längre har någon koppling till Tjetjenien, de växte upp i USA och roten till deras ondska finns att finna där”.

Familjen Tsarnajev kom till USA år 2002 när bröderna var barn, och de fick permanent uppehållstillstånd i egenskap av flyktingar från det då pågående Tjetjenienkriget. Den yngste brodern Dzjochar har dessutom amerikanskt medborgarskap.
Storebror Tamerlan Tsarnajev reste dock som vuxen tillbaka till Tjetjenien och grannrepubliken Dagestan, där flera islamistiska terroristgrupper håller till, och han misstänks ha fått utbildning av dessa grupper.
På grund av denna resa uppmanade den ryska säkerhetspolisen FSB år 2011 sina amerikanska kollegor i FBI att hålla koll på Tamerlan Tsarnajev när han återvände till USA.

”FBI gjorde dock ingen ordentlig undersökning av Tamerlan, eftersom USA:s inställning vid den här tiden var att de tjetjenska rebellerna var ’frihetskämpar’ som bekämpade Putins auktoritära Ryssland. Familjen hade troligen även fått sin asyl i USA eftersom de ansågs ’förföljda’ i Ryssland” skriver Georgy Bovt, politisk skribent i engelskspråkiga Moscow Times, en liberal tidning som annars är väldigt USA-vänlig och Putinkritisk.
USA:s inställning till de tjetjenska rebellerna kan jämföras med den amerikanska synen på Afghanistans Mujaheddin under 1980-talet, som då fick stöd av USA när de kämpade mot Sovjet, men som senare vände vapnen mot USA och blev grunden för al-Qaida.

Den egentliga självständighetskampen i Tjetjenien har upphört sedan Putin år 2003 slöt ett avtal med den starkaste rebell- och klanledaren Achmat Kadyrov, far till Tjetjeniens nuvarande president Ramzan Kadyrov. (Tjetjenerna garanterades stort självstyre samt rätten till sin egen religion och kultur, mot löfte att republiken fortsatte att vara en del av den ryska federationen.)
Den konflikt som i minskad utsträckning fortfarande pågår i Tjetjenien handlar nu mera om klanstrider, där andra klaner bekämpar ”förrädaren” Kadyrov, och Kadyrov själv slår hårt ner mot all opposition, så väl demokratisk (kritiska journalister) som islamistisk (väpnade terrorister).

Men som ett arv från kriget finns också den islamistiska radikaliseringen i regionen, som späds på av allmän fattigdom och hopplöshet.
Redan under Tjetjenienkriget på 1990-talet internationaliserades konflikten genom att tusentals wahhabiter, muslimska krigare från andra länder, reste till Tjetjenien för att slåss mot de ”otrogna”.
Det mest troliga är att bröderna Tsarnajev av en eller annan anledning kände sig kopplade till denna kamp, och att spränga bomber i USA blir då inget konstigt eller obegripligt, med tanke på hur USA agerar mot muslimer runt om i världen.

Samtidigt som USA:s konservativa nu vaknar upp till att islamisterna i Kaukasus inte bara är ett hot mot Ryssland, utan också USA, verkar det som att den allmänna bilden av vilka bröderna Tsarnajev var, snarare pekar på att vanligt folk ser dem i första hand som ”ryssar”.
”Den vanlige amerikanen tror att eftersom Tjetjenien är en del av Ryssland, så måste Bostonterroristerna ju ha varit ryssar” skriver Georgy Bovt, och varnar för att vanliga ryska turister och affärsman nu kan få stora problem ifall de planerar att resa till USA.

Samtidigt verkar genomsnittsamerikanen ändå inte veta vad Tjetjenien är, och det har gått så långt att Tjeckiens ambassadör Petr Gandalovič till sist skrev ett brev till Barack Obama och framförde artig kritik mot att hans land har pekats ut som terroristernas hemland i amerikansk media.
”Tjeckien och Tjetjenien är två väldigt olika platser. Tjeckien är ett centraleuropeiskt land, och Tjetjenien är en del av den ryska federationen” förklarar ambassadören.

Per Leander

De var 150 000 i Santiago de Chile den 11 april. Studenter, gymnasieelever, föräldrar, lärare. Chilenska LO stöder studentrörelsen, och gruvarbetarna gick i egen kolonn i tåget. Slut med vinsterna i skolorna, utbildningen måste vara en rättighet för alla, gratis och av god kvalitet är kraven. Det är val i Chile i år och högerregeringen är djupt misskrediterad – utmaningarna för vänstern är många, skriver Alex Fuentes från Santiago de Chile.

Studentprotesterna i Chile har pågått i flera år. Förklaringen står att finna i utbildningens bedrövliga tillstånd, det vill säga det som Pinochetdiktaturen lämnade efter sig när diktatorn tvingades göra sorti 1991. Chile styrs idag av en högerregering som hävdar att utbildning är en handelsvara; skolpolitiken styrs efter denna devis. Föräldrarna tvingas skuldsätta sig när de försöker ge sina barn något så elementärt som rätten till utbildning. Med förevändningen att födelsetalen minskar lägger man nu ner kommunala skolor och avskedar lärare medan privata skolor växer upp som svampar ur marken. Det är nyliberalismen när den tillämpas i utbildningen.

Även universitetsvärlden drabbas hårt. Universidad del Mar (ett privat universitet) håller till exempel på att läggas ner och tusental universitetsstudenter står inför en minst sagt oviss framtid, medan olika privata universitet fortsätter att drivas med vinst på bekostnad av studenterna och deras familjer. Officiellt heter det att universiteten inte får drivas med vinst, men det är precis vad som skett, och i dagarna har utbildningsminister Bayer ställts till svars i ett parlamentariskt konstitutionsutskott för att han ljugit om detta.

Universitetens ledningar får statliga medel, skolpeng som i Sverige, men fifflar sedan med pengarna för att alstra enorma vinster. När detta bedrägeri avslöjades 2004 ignorerades det av dåvarande regeringen, och strax därefter startade studenterna en långvarig och massiv protest som kom att kallas ”Pingvinernas revolution” (gymnasieelevernas uniform har en färg och form som för tankarna till pingviner). Oavsett regeringarnas politiska kulör har privatiseringen av utbildningen, ett arv från diktaturens tid, administrerats av dessa regeringar  och lett till förödande konsekvenser för studerande som inte har välbeställda föräldrar. Studenterna har bekämpat privatiseringen av skolväsendet genom mängder av massiva protester vilka fått allmänhetens stöd – 80 procent stöder studenternas kamp. Och på den vägen är det.

Sedan de nya stora studentprotesterna började 2011 har utbildningsministrarna avlöst varandra. Jag befinner mig i Santiago och studenterna har manat till en ny protestmarsch onsdag 11 april. Protesten går under parollen ”Skolministrarna går men vinsten finns kvar”. Det är universitetens och gymnasiets liksom lärarnas fackliga organisationer som manat till denna massiva protest. Tusentals och åter tusentals sluter upp i huvudstaden Santiago liksom i andra städer runt om i landet.
Den legendariska musikgruppen Inti-llimani sade några dagar före demonstrationen det som majoriteten i Chile tycker om saken: ”Vi skulle kunna säga att denna torsdag 11 april kommer studenterna att demonstrera, men i själva verket kommer vi alla att demonstrera. Det är det som är viktigt eftersom deras krav är rättmätiga, kanske det mest rättmätiga av alla och vi är alla med dem … de ska veta att de inte är ensamma.”

Från olika håll i Santiago kommer folk, framförallt ungdomar, och sammanstrålar på väg mot Plaza Italia som bokstavligen utgör den geografiska gränsen mellan de rika och den övriga befolkningen i huvudstaden. Därifrån påbörjar vi en marsch genom huvudavenyn Bernardo O’Higgins. Det är utan tvivel en jättedemonstration, många säger att man aldrig tidigare sett en sådan på landets gator.
Studenter och lärare hävdar att utbildningen måste vara en rättighet för alla, inte bara för ett fåtal, och kräver därför att utbildningen ska vara gratis och av god kvalitet. Studentledaren vid Universidad Catolica riktar sin kritik mot regeringen: ”Regeringens åtgärder är huvudvärkstabletter med vilka man försöker återuppliva en döende” och tillägger: ”I år är det avgörande att förankra studentrörelsens krav, där lärare, studerande och föräldrar marscherar tillsammans för att säga att den sociala rörelsen för gratis utbildning inte kommer att gå med på regeringens ytliga åtgärder.” Andres Fielbaum, studentledare vid Universidad de Chile, säger å sin sida: ”Vi fortsätter att demonstrera och mobilisera tills vi uppnår vårt mål.”

”Det ska bli slut med manin att göra vinst!”, ”Pinochets utbildning ska falla!”, ”Vi vill ha gratis utbildning, vi kämpar för vad som är folkets behov!”, ”Ockupera gatorna igen, den chilenska utbildningen är inte till salu!” Talkörerna är många och en livlig folkmassa skanderar dessa oupphörligen. Den breda avenyn är fylld till bristningsgränsen. Den folkliga stämningen går inte att ta miste på. Demonstrationen som sådan är definitivt inte partiernas utan studenternas; de ungas protestmarsch. Demonstrationståget stannar upp hela tiden, det är för många människor och det är svårt att röra sig framåt helt enkelt.

Det jag är med om just nu påminner mig om folkmassan i Göteborg i samband med toppmötet 2001 då 15 000 gick ut för att protestera mot Bush, men nu i Chile är demonstrationen minst tio gånger större. Det är den största manifestationen hittills i år. Det finns här en folklig mobilisering med en enorm politisk sprängkraft. ”Ett annat Chile är möjligt”, läser jag på ett plakat. Det är sant, det är fullständigt möjligt. Bland demonstranterna förekommer mängder av uttryck för en kompakt kritik mot högerregeringen, men också för en klassmässig inriktning som pekar framåt.
Studenterna är helt emot högerns politik men är samtidigt djupt skeptiska till den proborgerliga socialdemokratin som har före detta president Bachelet som galjonsfigur. ”Vi är många, skitmånga – arbetare och studenter förenade i kampen!”, ”Vad folket behöver är gratis utbildning, folket är trött på statens lagar”.

Folkmassan rör sig sakta framåt genom den långa Bernardo O’Higgins-avenyn. Vi har gått drygt en timma och halva vägen är fortfarande kvar. Banderoller, talkörer, kamp och massiv glädje överallt. Vi närmar oss Santiagos centrum, men det är en bra bit kvar. Stora delar av Santiagos gator är avstängda och trafiken är omdirigerad. Polisen håller sig på avstånd. I detta folkhav går det inte att provocera fram oroligheter.
Har nu gått i ungefär två timmar och talkörerna är bedövande. Jag är inte van vid denna typ av mäktiga manifestationer – det är omvälvande. Demonstrationståget når fram till slut, efter drygt två timmar. När demonstrationen upplöstes marscherade fortfarande folk på Bernardo O’Higgins-avenyn. Strax därefter får vi genom media veta att vi var 150 000, bara i Santiago. Det är utan tvekan en magnifik folklig manifestation. En varning till den politiska härskande klassen och alla som vill göra vinst på elevernas och studenternas bekostnad.

Studenternas protest sker i ett sammanhang av arbetarprotester. 30 000 hamnarbetare genomförde nyligen en ”vild strejk” under en vecka för rätten till en halvtimmes lunch, något som borde vara en självklarhet. I och med privatiseringarna som drabbat landet – från diktaturens tid tills nu – har den arbetande befolkningen utsugits maximalt. Men de arbetande har uppenbarligen börjat få nog och säger nu ifrån.
Hamnarbetarnas strejk segrade och var inspirerande. För ett par dagar sedan gick 24 000 gruvarbetare i strejk och förde fram egna krav, bland annat för ett förstatligande av kopparindustrin och för att avskaffa det nuvarande pensionssystemet som i mycket liknar systemet som finns i Sverige. Chiles ideologer och även Sebastian Piñera, landets president, har beklagat att dessa arbetarprotester är manifestationer av ”politisk karaktär” som skadar Chiles anseende utomlands.

Men vad är i så fall 150 000 beslutsamma protesterande människor mot regeringens förda politik på Santiagos gator i april om inte en kraftig politisk intensifiering av en folklig ungdomsradikalisering som sätter tydliga spår i det politiska klimatet?
Rodrigo Pinochet, högerkandidat till parlamentet och sonson till före detta chilenske diktatorn Pinochet, angav tonen när han kritiserade den inflytelserika studentdemonstrationen: ”Tusentals dåligt klädda snorungar ska inte fastställa landets utbildningspolitik.” Den förhållandevis unge Pinochet må tycka vad han vill, men det är precis vad studenterna gör just nu – de påverkar landets politiska utveckling och övriga måste förhålla sig till detta faktum, vare sig man vill eller inte.

Studentrörelsen har vuxit sig stark under den senaste tiden och fått ett brett stöd från CUT (chilenska LO) och allmänheten. Ett konkret uttryck för detta stöd var gruvarbetarnas egen kolonn i studenternas framgångsrika demonstration den 11 april i Santiago. Det blir allt tydligare, studenter och arbetare i en gemensam kamp för en förändring som i grunden måste betraktas som en politisk vägledning. Det är allmänna val i Chile detta år och högerregeringen är djupt misskrediterad – utmaningarna för vänstern är många.

Alex Fuentes