Det lönar sig att kämpa för sina rättigheter. Det kunde ockupanterna i Husby Träff konstatera i lördags när de höll utvärdering efter två veckor av stormöten, matlag, manifestationer, filmvisningar, föreläsningar och kulturevenemang. Internationalen var på plats bland gamla och unga aktivister som visat att det inte går att köra över folket hur som helst utan att det får konsekvenser.

Bord skjuts på plats, banderoller tejpas upp, kaffe bryggs och fruktfat ställs fram. Det är lördag morgon och i kulturhuset Husby Träff pågår förberedelser inför dagens utvärderingsmöte och den förortskonferens som ockupanterna bjudit in till. Stämningen är god. Kvällen innan kom det runt 200 människor för att lyssna på rapparna som avslutade kulturkvällen som ockupanterna ordnat. Idag ligger lokaltidningen Norra Sidan överallt och skyltar med rubriken: ”Ockupationen i Husby ledde till dialog”. Röda Korset väntar med flytten och inleder istället dialog med boende och föreningar i området. Ett delmål är uppnått, ockupationen upphör imorgon, på dagen två veckor efter att den inleddes.

Husbybon Sara Tafere har kommit för att lyssna på utvärderingen. Hon var med på mötet för två veckor sedan då beslutet om ockupation togs. Då var hon negativ, tyckte att det hade varit bättre med demonstrationer, men hon blev positivt överraskad:
– Det är kloka ungdomar. Jag tänkte att det skulle kunna bli problem eftersom vi har 40 procents arbetslöshet här i Husby, att folk skulle utnyttja ockupationen, men de har varit aktiva och gjort det bra, det har inte varit stökigt.

Arne Johansson från Nätverket Järvas Framtid tar till orda. Han kallar de gångna veckorna för historiska, menar att de förväntar sig dialoger efter det här och ber Basar Gerecci från Megafonen – den ungdomsorganisation som lade fram förslaget om ockupation – att ge en bakgrund till varför det blev som det blev. Det började med Alliansens storsatsning Järvalyftet och med en tro på att syftet var gott.
– Första dialogen som vi deltog i som organisation var 2009. Vi trodde att den skulle leda till bra grejer för ungdomarna här så vi gick i god för den. Men med tiden framstod det hela alltmer som ett PR-projekt, säger Basar Gerecci och berättar om den besvikelse som ungdomarna kände när deras förslag sopades under mattan och ingenting förverkligades:
– Man snackade om att satsa men istället lade man ner. När vårdcentralen och posten lades ner samma vecka tappade vi det sista förtroendet.

Folk var eniga om att vårdcentralen var bra, beslutet om nedläggningen togs över huvudet på de boende i området och beskedet kom i lokaltidningen Mitt i. Det gjorde att Megafonen anslöt sig till det aktiva motståndet och anordnade manifestationen Vredens dag – från Husby till Tahrir. Något som gjorde ytterstadsborgarrådet Joakim Larsson lite orolig. Ungdomarna bjöds in till möte. De gjorde klart för honom att om inget görs så kommer det att slå tillbaka mot de ansvariga politikerna på lång sikt. Men det fick ingen verkan, vårdcentralen lades ned. Ungdomarna i Megafonen fick bekräftat att den uppfattning som de från början hade haft när det gällde den omtalade medborgardialogen var naiv.
– De samlar in en massa allmänna åsikter men i slutänden gör de som de vill, menar Basar Gerecci och tar ”Husby strukturplan” som ännu ett exempel. Arkitektplanen kom strax efter att vårdcentralen lagts ned, återigen över huvudet på folket:
– Det är en plan för att göra om hela Husby i grunden, en extreme makeover. En sådan plan kan man inte inleda utan att kalla till möte eller gå ut med information, menar Basar Gerecci.
Eftersom Megafonen hade hört ryktas att något skulle ske gick fyra av ungdomarna på samrådsmötet för Husby strukturplan. Det ledde till att planen sköts upp, något som beslutsfattarna inte hade förväntat sig. De hade planerat det så att semestern skulle göra att slutdatumet för överklagande gick förbi obemärkt. Nu blev det inte så.

Historien som Basar Gerecci målar upp är inte vacker. Det är berättelsen om ungdomar som med tillit och framtidstro ger sig in i en dialog som de tror är på lika villkor, som utnyttjas i syfte att legitimera ett projekt som egentligen handlar om att dra ned så mycket som möjligt på välfärden i området – ett faktum som de involverade ungdomarna blev alltmer akut på det klara med. Dialogen är bara till för syns skull. Därav: ockupation.

Person efter person berättar om sina erfarenheter av Järvalyftet och om vad ockupationen har betytt för dem. Adalgisa Valente hade bott i Husby i 32 år när hon fick ett pappersark i brevlådan som förklarade att det skulle bli renoveringar i hyreshuset där hon bor – det så kallade referenshuset. Det var bara början. Nu minns hon måndagsdansen, kvällsgymnastiken och alla bröllop och begravningar som skett i Husby Träff:
– Ska det nu bara bli ett mörkt centrum?, vem vaknade en dag och sade: nu ska vi djävlas med Husby, frågar hon sig.
Eddie Bazira menar att ockupationen var en nödvändighet eftersom folket i Husby har blivit förtryckta så många gånger:
– Ingen av oss trodde att vi skulle sitta här efter två veckor. Det här är en seger för demokratin och vi måste fortsätta att ta kampen och kräva våra rättigheter.
Gunnar Johansson som varit engagerad i Husbys välfärd sedan han flyttade hit 1975 talar om hur det offentliga rummet minskat stadigt sedan dess. Tråkigast tycker han att det är med alla fritidsgårdar som har stängts. Han är irriterad över att media vill måla upp ockupationen av Husby Träff som en ungdomsrevolt:
– Det är populärt att framställa det så, inte kan man ha en revolt med gubbar på 80 bast, men vi är också här.
Han tycker att rädslan för vad som ska hända om man säger ifrån är skrämmande. Folk kommer efteråt och klappar på ryggen men vågar inte stå upp när det gäller.

En man som har heltidsjobb och en familjesituation som gjort att han inte har kunnat delta i ockupationen så mycket som han har velat, vill tacka för att ockupanterna har visat prov på levande demokrati, ett riktigt folkstyre, en demokratisk republik.
– Det är otroligt att se vilket stöd som kommer från omgivningen här, säger Alexander som deltar i Occupy Brunkebergstorg. Han tar den lyckade ockupationen som ett bevis på att man kan göra skillnad.
Arne Johansson kallar planerna för Husby för en skiss på folkfördrivning. Hyresrätter ska rivas och bostadsrätter byggas för folk med mer i plånboken. Han tror inte att den nya dialogen som utlovats kommer att leda till att Husby Träff får vara kvar i sina lokaler. En gång i tiden förevisades Husby som modell för den svenska välfärden. Nu är förorten snarare ett skräckexempel på Allianspolitik.

Klockan tickar, om någon timme börjar den förortskonferens som ockupanterna har bjudit in till i syfte att sätta aktionen i en politisk kontext och lyfte fram att det inte handlar om en liten grupp utan om en kollektiv känsla av frustration över att inte bli lyssnad på.
Redan nu finns flera av gästerna på plats, bland annat åtta personer från Biskopsgården i Göteborg som kommit för att stödja ockupationen. Också representanter från organisationer i Tensta, Kista och Rinkeby har slutit upp. Applåderna rungar för alla.
Faid Issa från Tensta och Forix – Förorternas Riksdag – trycker på vikten av att formulera förslag och komma fram till gemensamma lösningar så att konferensen leder fram till något konkret. Han tycker att det allra viktigaste med mötet är att enas om ett manifest och att bilda en grupp som träffas ofta och bedriver påverkansarbete:
– Segregationen i Stockholm är uppenbar. Om ni rör er i innerstan så ser ni ett levande samhälle. Vi ska inte nöja oss med att säga att det inte ska vara några nedläggningar, utan vi ska kräva ett levande samhälle i förorten.
Ahmed Ibrahim från Pantrarna i Biskopsgården tackar för ockupanternas engagemang, styrka och vilja att förändra. Han understryker i likhet med flera andra vikten av att ungdomarna blir politiskt medvetna:
– De måste bli politiskt medvetna djävligt snabbt så att de kan påverka sin framtid. Vi kämpar för social rättvisa 360 grader, vi kommer aldrig att sluta. All makt åt folket!
Kaffet är serverat och äppelkakan går snabbt åt i den tillfälliga demokratiska republiken Husby Träff.

Text och foto: Emma Lundström

Ta den blåa tunnelbanelinjen mot Akalla och kliv av vid det näst sista stoppet. Välkommen till Husby. Här plockas välfärden bort bit för bit. Det omtalade Järvalyftet skulle innebära förbättringar men handlar i praktiken mest om nedläggningar. Bilden kunde ha varit dyster, om det inte vore för folket. De ger sig inte. De kämpar för sitt område. Just nu pågår en ockupation av kulturhuset Husby Träff. Vi for dit.

Nysnön mjukar upp betongens hårda linjer. Färska spår leder förbi Apoteket, förbi fruktståndet på torget, till en dörr där det står: ”Rör inte vårt kulturhus Husby Träff”. Därinne är det varmt. Ockupationen har pågått en vecka. Två pensionärer från PRO är oroliga för att de inte ska få hålla sitt månadsmöte som de brukar. Arne Johansson från Rättvisepartiet Socialisterna lugnar dem och får medhåll från Erling Sundström, 63 år, sjukpensionär och en av dem som deltar i ockupationen. Han är upprörd över hur Svenska Bostäder, som äger fastigheten, gått till väga:
– Ska man prata om demokrati överhuvudtaget så ska man inte gå över huvudet på folket utan man ska fråga först hur de vill ha det.

Järvalyftet, alltså Alliansen, säger att alla beslut tas i dialog med människorna i området, det är det som gör Erling Sundström upprörd. Visst har det förekommit dialog, men inget lyssnande.
– Det skulle vara mycket bättre om de rustade upp de befintliga lokalerna, liksom gångbroarna som de tänker ta bort, de är trygga för ungarna, säger han.

Husby Träff har funnits i över 35 år. Fram till 2008 drevs det med ekonomiskt stöd från kommunen, sedan lades det ut på entreprenad. Nu är det en mötesplats som drivs av Röda Korset. Det finns lunchservering och Internetcafé. Högtidsstunder firas här.
De lokaler som Svenska Bostäder alldeles innan jul plötsligt signalerade att kulturhuset ska flyttas till är mindre och inte ämnade för kulturverksamhet. Det rör sig om före detta Husby Krog.

Inne i det stora rummet står plakaten lutade mot scenen, på dörren sitter en lapp: ”Husby kräver respekt”. Rösterna surrar. Martin Olsson, Filip Tedelund och Nadja Akbari samtalar i väntan på att kvällens möte ska dra igång.
– Jag är här för att visa solidaritet med folket i Husby. Jag bor själv i en förort och vet hur det är med nedskärningarna. De lyssnar inte på dem som bor här men säger att de har ett nära samarbete med hyresgästerna, säger Martin Olsson från Skärholmen. Han är 19 år, studerar och arbetar extra på Coop. För honom handlar det om klasskamp och han tycker att det är positivt att folk står upp för sina rättigheter och visar solidaritet med varandra, förorterna emellan.

– Det är ju inte första gången som borgarna ägnar sig åt nedläggningar och nedskärningar, säger Nadja Akbari som är här för första gången ikväll. Att visa stöd för ockupationen är viktigt för henne men hon är också här av ren nyfikenhet:
– Det viktigaste för mig är att ta reda på vad de som bor här vill, jag är först och främst här för att lyssna.
Nadja Akbari är 30 år och kommer själv från en förort längst blå linjen. Hon är sjuksköterska och berättar att hon har försökt prata med sina arbetskamrater om ockupationen därför att hon tror att det är viktigt att bredda opinionen och få igång diskussionen om vad alla nedskärningar innebär, vilka som drabbas.
– Det kan vara svårt att få hit folk som inte har någon förankring just här, men jag tror att frustrationen och känslan av maktlöshet finns hos många i förorterna.

Kvällens stormöte drar igång. Det är Nima Jjohar-Tajmouri från SSU i Kista som håller i ordförandeklubban. Husbybon Basar Gerecci flankerar. Båda har varit med förut i striden som Husbys välfärd. Liksom flera av de andra som nu sitter samlade. Som pensionären Gunnar Johansson, boende i Husby sedan 36 år. Han har dansat gammeldans med Järva Gille på golvet vi har under fötterna.

Punkt för punkt avhandlas PRO:s månadsmöte, tiden för morgonmötena och två evenemang: kulturkväll på fredag och förortskonferens på lördag.
– Senaste tidens samtal i förortsorganisationerna har visat att det är läge för ett sådant möte. Att bilda en gemensam förortsorganisation. Det här rummet är perfekt för det. Vi är mitt inne i en pågående förortsrevolution och det här är ett sätt att få uppmärksamhet och att sätta press på politikerna, säger Basar Gerecci.
Hittills har planeringen bara gällt en eller två dagar framåt men nu hoppas ockupanterna på att få vara kvar en vecka till.
Det blir omröstning om vilka som ska sitta i de respektive arbetsgrupperna. Det diskuteras öppettider. Hela veckan har det varit öppet dygnet runt och det har frestat på för dem som sover över.
Gunnar Johansson påpekar att överklagan inte får glömmas bort. För vårdcentralen kom den in för sent, den är nu i privat regi.
Mötet förklaras avslutat. Mat ställs fram. Gunnar Johansson visar en klippbok som Svenska Bostäder delade ut 1975, där Husby Träff finns med. En rubrik lyder: ”De boendes initiativ. Värdens goda vilja.” Han tycker att lokalerna ska fortsätta vara till för alla, istället för att byggas om till affärer och kontor:
– Det skulle löna sig om man mäter tillväxt i människor.
Text och foto: Emma Lundström

Senaste info: http://husbyockupation.tumblr.com/

Förvaret i Märsta en tisdag förmiddag. Den klafsiga snömodden rinner av skorna. Tolken Idris Rashidi, vars kurdiska namn är Raman, trycker på porttelefonen som sitter på en vägg i lokalen och vi anmäler vårt ärende: vi ska träffa Yasin Elyasi, 24 år och utvisad från Sverige. Tiden går. Till slut blir vi insläppta och får välja besöksrum, alla är lediga, alla är lika skräpiga. I ett av rummen står en gunghäst i trä, det är kalt och kallt. Borden har ristningar på alla möjliga språk. Vi väljer ett rum som ser någorlunda rent ut. Yasin Elyasi blir införd av en vakt.
I Migrationsverkets handlingar står det att Yasin Elyasi kom till Sverige som 18 åring, år 2006. Det står att han saknar identitetshandlingar och att han vuxit upp i Al-Tashlägret i Irak. Att han är anhängare av ett demokratiskt parti i Iran. Att han riskerar dödsstraff om han utivsas. Det står också att han mår psykiskt dåligt, har ångest och självmordstankar. På ett ställe står det att han har varit våldsam mot personalen, på ett annat att han inte varit det men måste hållas i förvar för att hindras från våld mot sig själv. Det står att han avvikit från Sverige flera gånger, dels för att söka vård i Danmark, dels för att söka asyl i Nederländerna. Avvikit alltså, från vad? Det ska vara en mänsklig rättighet att röra sig fritt. Men rättigheter är i praktiken inte för alla, inte om vi följer Migrationsverkets bestämmelser.

Yasin Elyasi har överklagat flera utvisningsbeslut. Den 31 oktober 2011 blev han tagen i förvar. Sedan dess har han befunnit sig i Märsta. I väntan på besked. Flera nyhetsmedier har uppmärksammat hans situation. Men inget händer. Istället går dagarna.
Han sitter på den trasiga soffan i fuskläder och blicken flyger. Han berättar att han äter fyra-fem olika sorters mediciner, för ångest och depression och sömnlöshet – bland annat. Tidigare har han behandlats för hjärnabcess – en infektion där syregångarna i hjärnan täpps till med var. Han har också problem med hjärtat och har opererats två gånger. Det är för alla tunga tankar, säger han.
Yasin Elyasi föddes i Al-Tashlägret. Familjen hade flytt från Iran på grund av politiska problem. Fadern var medlem i PDKI – det kurdiska demokratiska partiet. Nu är båda föräldrarna döda, han har ingenting att återvända till. Ändå sitter han här i förvaret och väntar på besked om vilket land han ska utvisas till.
– Jag ber att de som ska läsa det här tänker på mig och stöttar mig. Jag har en farlig framtid. Jag vet inte om jag blir utvisad till Irak eller Iran. Om det blir Iran så kommer jag att hamna i fängelse, torteras och avrättas, säger han. Under sin tid i Sverige har han agerat politiskt och tydligt visat att han inte stödjer regimen i Iran.
Uppgivenheten ligger dov i rummet. I fem år har han väntat på besked:
– Jag har tappat hoppet. Jag vet inte vad som händer nu. Jag mår inte bra.

Hur är det i förvaret? Yasin Elyasi säger att han bara sitter och sitter. Det finns Internet. Han tycker att personalen är bra. Han har en advokat som företräder honom och han får mycket stöd från det kurdiska demokratiska partiet – som tolken Idris Rashidi är verksam i – och från asylrörelsen. Ändå tror han inte längre att det går att göra något. Inte när Migrationsverket redan har gjort fel så många gånger. Till och med skickat en man till Irak istället för Iran. Skickat tillbaka människor till Syrien.
– De gör vad som helst, säger han och rycker på axlarna. För fem år sedan, då när han kom till Sverige, trodde han att det här var ett land där de mänskliga rättigheterna respekteras, att han kunde vara lycklig som kommit till ett sådant land.
– Jag hade hört att Sverige var ett bra land när det gällde mänskliga rättigheter. Tyvärr var det inte så. Jag tänkte mig att plugga, att få utbildning och jobb, ett lyckligt liv. Jag trodde inte att det skulle bli så svårt. Det är inte bättre än i Irak, säger han och fortsätter:
– Jag önskar att ni hjälper mig så att jag blir fri. Det är jättesvårt här, man blir sjuk i huvudet. Jag orkar inte.

Vi plockar ihop vårar saker och lämnar det kyliga rummet. I korridoren finns en likadan porttelefon som den vi ringde på för att få komma in. Vi slår sifforna som står angivna på väggen. Signalerna går fram. En tjänsteman svarar att hon ska komma. Vi väntar. Småpratar. Yasin Elyasi berättar hur han fick kontakt med en vän från lägret i Irak, det visade sig att denne också befann sig i Märsta. ”Vi måste ses”, skrev vännen. ”Jag kan inte komma ut”, skrev Yasin Elyasi. Han skrattar lite åt det absurda i det. Vännen hade gift sig i Finland men får inte stanna där utan skickas ideligen tillbaka till Sverige eftersom det var här han först lämnade sitt tumavtryck när han kom till Europa. Enligt Dublinförordningen måste han därför söka asyl här. Likadana processer pågår i hela EU – människor nekas asyl i ett land, försöker med ett annat men blir tillbakaskickade med Dublinförordningen som orsak. Italien, Malta och Grekland översvämmas på så sätt, de flesta anländer dit.

Vi väntar fortfarande. Yasin Elyasi har ringt en gång till, vi har upprepat vår önskan att få bli utsläppta. Och en gång till. Korridoren är smal och det finns ingenting att sitta på. Utanför den låsta dörren arbetar någon, vi knackar på fönsterrutan men han har inte befogenhet att släppa ut oss. Yasin Elyasi beskriver det lilla rummet där han tillbringar det mesta av sina dagar. Det finns en säng och ett litet bord. Han säger att han har gardinerna fördragna och lamporna släckta. Att han bara sitter på sängen. Om han inte kan få gå ut så vill han inte heller se att det finns en värld därute.
Tolken Idris Rashidi, Raman, ringer på porttelefonen igen. Samma tjänsteman svarar för tredje gången. Låter irriterad.
– Nu kanske vi också blir inlåsta här, skämtar Raman, som i likhet med Yasin Elyasi är 24 år och väntar på besked från Migrationsverket.
Tanken på att bli inlåst ger kalla kårar. Men vi slipper fundera så länge på hur det skulle kännas. Dörren öppnas. Tjänstemannen har med sig en vakt. Ingen av dem ser oss i ögonen. De behandlar Yasin Elyasi som om han eventuellt skulle kunna bli aggressiv. Vi tar honom i hand. Dörren stängs mellan oss. Genom glasrutan ser vi Yasin Elyasi och vakten försvinna runt hörnet. Korridoren är tom. Samtalet är slut. Migrationsverkets flagga fladdrar halvhjärtat i duggregnet.

Text och foto: Emma Lundström

Andreas Malm såg tillbaka, på ett dystert 2010 och ett 2011 som blev en nytändning av sällan skådat slag.
– Förra hösten var ingen bra tid, politiskt sett. Här i Sverige hade det varit val och Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. En olycka.
– Men sedan hände något. Vi fick se Tunisien och Egypten, och i stort sett alla arabländer, där regimerna råkade ut för upplopp, revolter, revolution.
Det här var något som vår generation aldrig hade sett tidigare, menade han.
– Det är ovanligt att en revolution sprider sig på det här sättet. Några exempel finns det. Perry Anderson i New Left Review räknar upp några: länderna i Latinamerika reste sig mot Spanien 1810-1825, 1848 var revolutionens år i Europa, och 1989 spred sig uppror i Europa igen.
– Man kan lägga till några exempel, 1917-1921 i Europa i samband med ryska revolutionen, och de koloniala revolutionerna på 60-talet.
Den nuvarande utvecklingen i arabländerna har ofta jämförts med Europa efter Berlinmurens fall 1989, men det finns stora skillnader, anser Andreas Malm. Östregimerna i Europa föll mer eller mindre ihop av sig själva, men arabregimerna störtades. De stod inte utanför det kapitalistiska systemet.
– Egypten gav sig in i nyliberalismen redan 1974, säger Andreas Malm.
– Landet stod verkligen inte utanför kapitalismen, det förkroppsligar kapitalismen i arabvärlden. Både Tunisien och Egypten hyllades av IMF och Världsbanken, och Egypten utsågs 2007 till ”bäst i världen” för att starta företag.
– Nu sprider sig en våg av kamp över hela världen från Tunisien och Tahrirtorget, tältlägren har nått ända till Brunkebergstorg.

Och hur kommer det sig att fröna från revolterna den här gången på ett häpnadsväckande sätt spred sig över världen?
– En förklaring, säger Andreas Malm, är att detta har en klar koppling till det bredare världsläget.
– Samma nyliberala politik finns över västvärlden, och vi fick se kravaller i London, studenter i Chile, närmast krig på Atens gator…
– Och lågkonjunkturen är den värsta sedan mellankrigstiden.
Shorah Esmailian, som tillbringade en hel del tid i Egypten i år, säger:
– Det fanns tecken på uppror långt före Vredens dag, 25 januari. 2006 pågick till exempel en strejkvåg i textilstaden Mahallah, där arbetarna strejkade för högre löner och mot dåliga chefer.
– Under den första tiden på Tahrirtorget njöt folk helt enkelt av den nya friheten. Det är vanligt med sextrakasserier i Egypten, men tiden på Tahrirtorget var annorlunda. Det blev euforiskt: sextrakasserier förekom inte!
– Fredagsdemonstrationerna ställde sina krav, och militärstyret tvingades att uppfylla vissa av dem. Det är det högsta militära rådet som styr landet, och de agerade kontrarevolutionärt redan från början.
– Det var en enorm folklig revolt, säger Andreas Malm, men maktorganen finns kvar sedan före revolten. ”Arbeta är den enda lösningen” står det på stora skyltar över hela Kairo, men militärens strejkförbud hjälper inte, till och med imamerna strejkar för högre lön i Kairo.

Hur ser det ut inför det kommande valet?
– Det muslimska brödraskapet är bäst organiserat. Alla tror att de blir den starkaste parlamentariska kraften. De kunde organisera sig under Mubarak och har fotfäste både på landsbygden och i städerna.
– De befinner sig i allians med juntan, de säger nej till demonstrationer och nej till strejker.
Inför valet hade Brödraskapet bildat en allians, dels med de hårdare salafiterna och dels med mer moderata islamister.
– Men den alliansen är splittrad just nu, säger Andreas Malm.
Hur det blir inför valet är svårt att veta nu, men en glädjande nyhet kan Andreas Malm berätta.
– Det är faktiskt en uppmuntrande historia inför valet. Läkarnas organisation i Egypten övertogs långt tidigare av Muslimska brödraskapet. Mubarak i sin tur förbjöd val i detta ”läkarfack”. Under sommaren organiserade läkarfacket stora strejker – de tjänar oerhört dåligt – och Brödraskapet var emot dessa strejker. Nu hölls val i facket, Brödraskapet förlorade totalt i detta val, och ”de oberoende” tog storslam.
– Alexandria är ett fäste för islamismen, och också där förlorade Brödraskapet.
Och vad händer i Jemen, i Bahrain? Turkiets roll? Israel? Åhörarna har frågor.
– Nej, det är inte över i Bahrain, säger Andreas Malm.
– Det pågår fortfarande demonstrationer. Men det jag är mest imponerad av är Jemen. Ständigt fredliga demonstrationer, ständigt dödande. Och Egyptens relation till Israel blir nog aldrig mer densamma… För övrigt sa den egyptiska ledningen, det vill säga det militära styret, för första gången nej till låneerbjudande från IMF och Världsbanken….
Fler frågor dök upp hela tiden, men nu var tiden ute.

Text och foto: Gunvor Karlström

Stockholm. Måndag eftermiddag. Klockan är halv fyra. Kylan har plötsligt slagit till med full höstkraft och löven ligger gula på Brunkebergstorg bakom Kulturhuset.
Fasaderna på Swedbank och Riksbankens lokaler står tysta. Trafiken flyter förbi.
Allting är som vanligt.
Om vi bortser från tälthopen under torgets träd. Vi gör inte det. Vi går dit.

För ungefär en vecka sedan var det omfattande protester runtom i världen till stöd för och som en del av Occupy Wall Streetrörelsen i New York. I Stockholm avslutades manifestationen med att ett antal människor vandrade den lilla biten från Sergels torg till Brunkebergstorg och förklarade det ockuperat.
Det har stått om det i de stora tidningarna. Bland annat att Swedbank oroade sig för säkerheten, men att den tillkallade polisen valde att inte köra bort ockupanterna. De var ju så beskedliga. Enda åtgärden från Stockholms stad har varit att med sprinklersystemet i gräsmattorna försöka tvinga ockupanterna på flykt. Det lyckades inte, några är ännu kvar.

Framför ett stort uppspänt vindskydd som verkar utgöra samlingspunkten på det lilla torget, sitter Josefin och Naima. De är i stort sett ensamma bland alla tälten.
– De flesta är på jobbet under dagen och kommer hit efteråt, säger Naima. Hon är 19 år och har dagen innan sagt upp sig från ett jobb som servitris. På Brunkebergstorg har hon varit från dag ett. Varför?
– Jag är här för att jag vill belysa samhällsproblemen och göra folk medvetna. Steg två efter det är att skapa en kreativ miljö dit folk kan komma med sina idéer och lösningar, diskutera dem med oss och försöka göra det till något konkret som vi tillsammans kan jobba för.
På frågan om vilka samhällsproblemen är pekar Naima mot en banner där det står vad ockupanterna är emot. Det handlar om allt möjligt; miljöförstöring, kvinnomisshandel, barnhandel. Samtidigt säger hon att Occupyrörelsen mest handlar om en kritik av det finansiella systemet, av bankerna och korruptionen:
– Jag tror att mycket av problemen som finns i världen grundar sig i den maktstrukturen.
I nuläget tror inte Naima att ockupationen kommer att leda någonstans eftersom det inte finns några konkreta krav:
– Det enda vi gör är typ att hänga här, tälta och prata med folk som går förbi. Så jo, det leder till att vi upplyser fler människor om de problem som finns, men annars är det inte ett jota som händer om inte vi bestämmer oss för ett konkret mål som vi vill uppnå och sen gör det.

Josefin håller inte riktigt med. Hon är konstnär. Hon sover inte på torget men är här under dagarna och hon är inte så säker på att ”mål” är grejen med ockupationen:
– Det kommer mycket påtryckningar utifrån om vad vi tycker och om att vi bara är emot saker. Men vi har en vänsterrörelse i Sverige som är i total upplösning därför att man spenderar så vansinnigt mycket tid bara på att säga att jag är inte sådär, som dem. Ett av skälen till att jag kom hit är att man inte vet vem som går upp och tar mikrofonen. Det är det som är bra. Jag pratar med folk hela dagarna som tycker att saker inte är okej, allt från aktivister till dem som inte skulle sätta sin fot i en demo. De är oroade. Över miljön, över vilka värderingsgrunder som samhället bygger på, över hur man ska betala SL-kortet, över varför vissa får så höga löner.
– Svaret de får är: vi måste anpassa oss till en internationell marknad. På torget kan de som inte vill knyta sig till en politisk rörelse komma och ventilera sina oro, menar Josefin, just därför att målen inte är uttalade:
– Jag tycker att det är bra att det händer något. Varje gång tänker jag att den här gången kommer vi att lyckas nå ut och engagera fler människor på ett aktivt sätt än de som redan är engagerade.

Händerna blir snabbt stelfrusna. De värms på kaffefyllda koppar. Hur klarar de nattkylan?
– Nu när vi har fått militärtält så ökar förutsättningarna för att kunna stanna här, säger Naima som uppskattar att det i nuläget är omkring 20 personer som sover på torget. Ungefär samma antal som deltar i mötena som hålls varje kväll klockan sex.
– Eken är räddad!, ropar någon. Det är Philip som varit med om att stoppa Trafikkontorets planerade fällning av den kanske tusen år gamla eken på Oxenstiernsgatan vid TV-huset i Stockholm. Flera av ockupanterna har sovit där inatt och eken är alltså räddad, tills vidare.
Philip är 24 år och läser filmvetenskap, fast han säger att han egentligen är basketspelare. Han gillar inte att få frågan om varför han är här. Tycker att det börjar kännas som att vara en telefonförsäljare.
Philip bor i närheten, att han stannar på torget beror bara på den globala rörelsen.
– Ur ett svenskt perspektiv är inte ens min strumpa här, med tanke på den representation vi har nu, säger han och pekar på en påverkad man som sitter lojt i en fällstol en bit ifrån, tillägger: alla vet hur verkligheten ser ut, obalansen på vår planet. Vi känner oss helt maktlösa egentligen, det är därför vi sitter här.
– Det är bara aktivisterna och de som är knäppa nog som går ut på gatan, påpekar Josefin medan fler trädkramare dyker upp. Arwyn, Till, River och Didintle förser sig med kaffe och bananer. Inne under presenningen finns allt möjligt smått och gott, till och med färska wienerbröd. Allting är skänkt av vanliga människor, berättar Philip.
Till och Arwyn får syn på ett cementblandarfordon mitt i eftermiddagstrafiken och rusar tjoande efter den.
– De har velat åka en sån där länge, säger River som liksom de andra nykomlingarna studerar socialt entreprenörskap ute i Järna. Han är 18 år gammal och kommer från Portland, Oregon, USA.
– Jag är här för att erbjuda ett öppet utrymme där folk kan dela sina erfarenheter, idéer och lösningar på den här världen som gått åt helvete och få ut oss ur den här kassa verkligheten säger han, fast han säger såklart inte ”åt helvete” och ”kassa” utan ”this fucked up world” och ”this shitty reality”.Vilken verklighet syftar han på?
– Du kan kalla det för systemet, du kan kalla det för korruption, för pengar och girighet.

Didintle är 24 och kommer från Sydafrika. Hon säger att hon uttrycker sig bäst i skrift och ber om anteckningsblocket. Medan hon skriver kommer det en man som vill bli fotograferad tillsammans med de andra men som sedan får för sig att journalisten kanske är polis och blir aggressiv. De andra lugnar ner honom och får honom att avlägsna sig. Didintle skriver febrilt. Det börjar så här:
”It bothers me deeply, det gör mig djupt oroad att vi idag mäter välstånd med pengar som är ett mänskligt påfund. Hur kan du rimligtvis bestämma en människas värde? Vårt värde går bortom det monetära systemet. [...] Varför måste vi ha en etikett? Varför kan vi inte bara få vara? Vi är en grupp individer som har samlats här, som är innerligt trötta på vår nuvarande verklighet och som försöker hitta lösningar genom diskussion och andra kreativa metoder.”
– Media och alla andra fortsätter att kräva att vi ska ha krav, som om det är något slags gisslandrama, inflikar River medan Didintle skriver.
Han fortsätter:
– Världen kan bli så oändligt mycket bättre och det är därför vi är här. För att få folk att förenas i att långsamt, eller snabbt, förändra världen.

Gatlyktorna tänds. Snart är det dags för kvällens möte.
– Det finns ett missförstånd, att passivitet beror på brist på information, det tror inte jag, säger Josefin som nu sitter och plinkar på en gitarr.
– Det är så mycket som är fel idag att om du börjar ta ställning så måste du ta ställning till allt och det är förlamande. Det är tröttsamt att känna sig så jävla maktlös. Här får vi i alla fall en möjlighet att göra något annat än att betala in pengar till olika välgörande ändamål, fortsätter hon och avslutar:
– Jag vill kunna fråga någon om vägen utan att det blir dålig stämning. Jag vill ha ett samhälle som inte bygger på misstro. Om det kommer ett tillskott med folk hit tror jag att ockupationen kan hålla ut länge, att de kan hålla liv i sina visioner. Men om de tänker att det inte finns något annat än 20 personer som sitter här och fryser, då får de hjärtat krossat.

Text och foto: Emma Lundström

Sexans spårvagn från Kortedala in mot centrala Göteborg är till brädden fylld med folk. Alkisarna längst bak skrålar och snackar frispråkigt trots den tidiga timmen, resten av
vagnen sorlar lojt. Vid hållplats Svenska mässan väller de flesta av och styr stegen mot huset där en lektion i konsten att vada bland böcker och folk kommer att ges: årets upplaga av Göteborgs internationella bok- och biblioteksmässa. Välkomna!

Mässhallarna kokar av aktivitet. Gångarna är redan som täta fiskstim, bara det att människorna försöker röra sig åt olika håll och alls inte är lika smidiga som småspigg. Det är svårt att se böckerna för alla kroppar och svårt att fästa uppmärksamheten på någon bokpratare för ljudet av tiotusentals människor. I en sådan miljö känns det lugnande att Mohammedkarikeraren Lars Vilks fått stanna hemma på grund av hotbilden, hans rätt att få kränka andra framstår som mindre viktig i förhållande till ett eventuellt utraderande av Europas kulturelit, när det kommer till kritan.

Men det är inte myllret i mässhallarna vi är här för, utan de hundratals seminarier om allt mellan himmel och jord som det bara är att välja och vraka bland. Vi öppnar en dörr och där modererar Carl Tham ett samtal mellan journalisten och författaren Lisa Bjurwald och tysken Thomas Steinfeld, politisk journalist. Båda har de skrivit om de högerradikala krafterna i Europa, och till att börja med gör Carl Tham oss påminda om när det högerextrema partiet FPÖ med Jörg Heider i spetsen kom med i Österrikes regering kring år 2000. EU uppmanade då till bojkott; något som aldrig skulle ske idag när vart och vartannat land har sitt högerextrema parti och dessa partiers retorik färgar av sig i allt högre grad. Som i Danmark där Danskt Folkepartis flyktingpolitik ska fortsätta gälla trots att de inte längre har samma inflytande.

Den verklighet som beskrivs under samtalets gång ger kalla kårar längst ryggraden. Hatet, och hur detta hat förankras bland ”vanligt” folk genom att man utmålar sig som det enda politiska alternativet som verkligen bryr sig om deras situation, ser hur hotade de är av muslimer och romer, ser hur drabbade de är och tar tag i det genom att ge dem syndabockar.
– Ultrahögern har blivit det nya avantgardet säger Lisa Bjurwald och tar ungerska Jobbik som typexempel; ett ungdomsparti som, konstigt nog, grundades av intellektuella på universitetet och som av många ses som ett spännande radikalt alternativ.
I Tjeckien pågår det just nu progromliknande marscher som sprider sig från by till by och som riktar in sig på den romska befolkningen. Islamofobin är förvisso störst just nu, men både Lisa Bjurwald och Thomas Steinfeld poängterar att antiziganismen och antisemitismen inte kommer långt därefter.
Thomas Steinfeld menar att högerextremismen är bakslaget av att modernismens löften är brutna; det blev inte bättre. Något som han tycker märks i länder som Norge – som han tycker har blivit ett konstigt land på sistone – rikedom hindrar inte besvikelsen och besvikelsen behöver någon att skylla på. Steinfeld tror inte heller att det kommer att bli bättre när det gäller högerextremismen, i alla fall inte så länge krisen varar. Möjligtvis att islamhatet mattas av. Ändå är han mer positiv än Lisa Bjurwald som bara ser en nedåtgående spiral. Båda tror i alla fall på en sak när det gäller att motverka högerextremismen i högsta möjliga mån: visa på alternativ och argumentera för dem.
– Det är god gammal trevlig upplysning. Börja med att inte säga vi och dem. Börja med generaliseringarna, säger Thomas Steinfeld.

Vi springer från seminariet till manifestationen som hålls med anledning av att det nu är tio år sedan journalisten Dawit Isaak fängslades i Eritrea. Tio år är en lång tid. Nobelpristagarna i litteratur, Herta Müller och Mario Vargas Llosa talar och ett pressmeddelande skickas ut och ordföranden för Reportrar Utan Gränser hoppas att vi inte ska behöva stå här igen om tio år. De journalister som nyligen fängslades i Etiopien nämns inte med ett ord.
Vi går vidare och öppnar en annan dörr. Där talar samerna Sophia Rehnfjell och Ann Helén Laestadius om en satsning som gjorts i Vindelns kommun. Den samiska kulturen, litteraturen och berättarskatten skulle lyftas och fördomar ställas på skam.

Nere i montermyllret pratar Lars Henriksson om sin bok Slutkört på ett håll medan Anneli Jordahl pratar om sin Augustenbad en sommar på ett annat. Vi hinner höra att var fjärde man hade syfilis på Ellen Keys tid och att dessa män smittade sina fruar – det var ju såklart inte av fruarna de fått sjukdomen utan av de ”glädjeflickor” som det var så naturligt att gå till. Det hette att fruarna fått mässlingen.
Vi myllrar vidare och funderar lite över stämningen på mässan. Det känns lite kallt och hetsigt. Kan det bero på att ”vanligt” folk inte längre har råd att komma? När nu kommunerna skär ner och biblioteken hankar sig fram på knäna kanske det bara blir gräddan kvar, och gräddan är aldrig särskilt varm och hjärtlig av sig. Funderingen svävar ett tag i luften och försvinner i en doft av rödvin som osar förbi i trängseln.
Återigen flyr vi fältet och hamnar där vi skulle, i ett samtal mellan författaren, historikern och aktivisten Tariq Ali, kulturjournalisten Sören Sommelius och moderatorn Görrel Espelund. Det handlar om USA:s president Barack Obama – om alla förväntningar som gått i stå. Tariq Ali har skrivit boken Osamasyndromet. Han sammanfattar PR-trickets ihålighet i Obamas valkampanj:
– Change we can believe in, men vilken förändring? Yes we can! Men vad är det vi kan?
Han menar att vad vi fick är en fortsättning på den gamla politiken, något som bekräftas av att George W Bush tycker att Obama sköter sig alldeles utmärkt.
– Det skrämmande är att USA inte längre är en kulturell supermakt, utan enbart en militär sådan, säger Tariq Ali, som menar att Barack Obama inte gjort någon större skillnad annat än som symbol – för första gången i historien flyttade en svart familj in i Vita huset, ett hus som byggdes av svarta slavar.
– Idag är antalet svarta fångar i de amerikanska fängelserna lika många som antalet slavar precis innan inbördeskriget, säger Ali, som tycker att kommittén för Nobels fredspris som gav priset till Obama borde avskedas. Han menar också att enda vägen ut ur den amerikanska mardrömmen är en vår liknande den arabiska, folket måste resa sig och bryta apatin och känslan av maktlöshet.
När vi kommer ut från samtalet har världens kö bildats och en vakt vill få oss att rätta oss i ledet, fast vi är på väg åt ett helt annat håll. Vem är det som är så populär? Jo, den amerikanske författaren Jonathan Franzen. Hört namnet? Vi bryter normen och går mot strömmen, flera gånger om.

Nästa morgon står det i Göteborgs-Posten att vi alls inte varit skyddade från Lars Vilks. Iförd mössa, riktiga gangstersolglasögon och med Säpovakter omkring sig har han besökt mässan för sakens skull. Men inte nog med det! Göteborgspolisen som också fanns på plats tyckte att en man betedde sig misstänkt i närheten av Vilks. Mannen greps självfallet och fördes bort. Efter många om och men lyckades redaktören för SVT:s Uppdrag granskning, Axel Gårdh Humlesjö – för det var han – övertyga dem om sin identitet vilket medförde ett helt annat ljud i skällan. Resten av mässan skämtar vi om hur man gör för att INTE bete sig misstänkt i närheten av en person med gangstersolglasögon.
Mässan vimlar vidare. Barbro Hedvall pratar om de svenska kvinnornas kamp för rösträtt med utgångspunkt i sin nya bok Vår rättmätiga plats som hon gärna ger i julklapp till Sveriges jämställdhetsminister; vi lär ju ha en sådan, säger hon, även om hon tycker att det inte märks.
På Internationella torget pratar Cecilia Uddén på temat arabisk vår eller höst med Hanin Shakrah, svensk-palestinsk människorättsaktivist som nyss kommit hem från Syrien där hon tillbringat en tid i fängelse. Hon berättar att de senaste månadernas händelser har fått landets medelklass att få upp ögonen för vad som faktiskt pågår, hittills har de förnekat regimens övergrepp. I Syrien finns inget torg att samlas på, där sveper upproret fram som en sandstorm, menar Hanin Shakrah. Alla platser som skulle ha kunnat fungera som samlingspunkter har byggts bort medvetet. Men Hanin är positiv inför framtiden:
– Jag skulle säga att det aldrig varit ljusare.

Den har gången känns bokmässan som en smått frustrerande undervattensström som suger med, kastar än hit och än dit, för att slutligen slunga upp på stranden av en sju timmars bussfärd tillbaka uppöver, mot den i jämförelse just nu bokfattiga huvudstaden. Varför? Kanske helt enkelt bara lite för mycket branschfolk och lite för lite vanliga, hederliga, entusiastiska bokälskare, de hade nog inte råd, vi lever ju i kristider.

Text och foto: Emma Lundström

När jag sätter mig för att skriva ner den här lilla reseskildringen så funderar jag på exakt hur otidsenligt det kan låta att driva ett institut som ska utbilda (eller rentav ”skola”) en ny generation revolutionära socialister. Men som reporter måste man ju sätta kravet på saklighet i första rummet, så så får det bli. Därför: välkomna att följa med på ett besök i en förort till Amsterdam och ”International Institute for Research and Education”.

Efter att i alla år i mitt läkaryrke försökt hålla stånd mot läkemedelsbolagens ”inbjudningar” åkte jag nu för ett par veckor sen på mitt livs första mutresa (”mognad” säger vissa kollegor, själv funderar jag mer i termer av kapitulation…) på internationell konferens. Resan gick till Haag i Holland.
En av kvällarna bytte jag dock ut restaurangmiddagarna (på vilka notan betalades av Lundbeck AB) mot ett besök i Amsterdam. I någon mening i ”andra änden” – av storstadsområdet Haag-Amsterdam, men också av den sociala och politiska verkligheten. Efter att två kvällar tidigare ha beordrats (ja, det var så!) att tillsammans med åttahundra läkare från hela världen ställa mig upp och applådera för att hälsa och hylla ”Her Royal Highness Princess Mariana of Holland” som invigde den vetenskapliga konferensen (vi var bara tre som förblev sittande i bänkraderna…) så kändes den här aftonen rätt annorlunda.

Jag tar pendeltåget till Amsterdam Muiderpoort och går av i en förort där intrycket omedelbart är väldigt globalt. Personligen har jag under de senaste åren blivit alltmer förortsförtjust tack vare många besök i Hammarkullen i Göteborg, och här i Indische Buurt West känner jag mig på nåt sätt genast hemma. Det är faktiskt nästan godare med en snabb standardkebab serverad av en immigrerad indier här än en trerätters (med gräddig creme brulé som final) på lyxig restaurang i Haag City.
Maja, ung student med rötter i Afghanistan, hjälper mig att hitta vägen genom kvarteren: folk vi möter har synbart många olika nationella rötter. Denna förort, lär jag mig senare under skolbesöket, beboddes ursprungligen av fattiga immigrantarbetare som jobbade i de stora hamnarna några kvarter bort, dit båtarna skeppade guld och kryddor från de holländska kolonierna. Nu är hamnarna borta och husen i älvstrandskvarteren ”gentrifierat” lyxrenoverade till dyra bostadsrätter. I resten av området består dock fortfarande befolkningen till stor del av immigrantarbetare med rötter i Marocko, Turkiet och ett flertal andra länder.
Hittar till slut Lombokstraat, och på nummer 40 välkomnar Marijke Colle mig till ett hus i tre våningar (”här i Holland har vi inga berg, men mycket trappor”). Från bottenvåningens kök och matsal över första våningens mötessalar och umgängesrum, via kontoret och biblioteket två trappor upp och till sist sovrummen på tredje våningen.

Nu senast, i slutet av augusti, arrangerade institutet en ”ungdomsskola” med 26 deltagare från 11 olika länder i olika världsdelar, varav två från Sverige. Det digra programmet täckte in flera aspekter av kapitalismens globala kris, samt feminism och hur den ekologiska krisen ska kunna bekämpas. I november väntar nu en ”Global school”, om hur en annan värld ska kunna bli möjlig.
Marijke är pensionerad biologilärare som på frivillig basis är en av två personer som förestår institutet. På kontoret träffar jag också Alex från Spanien, anställd ”fulltimer”. Tillsammans samordnar de kurs- och mötesverksamheten. I trappan möter vi en andfådd José, även han spanjor, på väg in från sin joggingrunda. Han frivilligarbetar på skolan vid sidan om gäststudier i staden.

Alla tre drivs de av sin politiska övertygelse och hemhörighet. Det är Fjärde internationalen (FI), den internationella organisation som Socialistiska Partiet tillhör, som står bakom skolan. I dagligt tal kallas institutet ”Amsterdamskolan” och har funnits i ganska exakt trettio år. Häromåret, 2007, flyttade skolan till detta huset. Ett lyft, tycker Marijke, för lokalerna är luftiga och ljusa (”möjligen lite kalla ibland på vintern”). De ojämlika ekonomiska förhållanden som råder i samhället i stort avspeglas direkt här i det lilla. Privatkapitalet, i form av Haags handelskammare, äger 90 procent av huset medan Fjärde internationalen (hittills…) har kontrollen över resterande tio procent.
Marijke Colle är ursprungligen från Belgien och har i över fyrtio år varit aktiv i olika radikala rörelser, framför allt den feministiska kampen och miljörörelsen. Som ung student anslöt hon sig redan 1971 till den belgiska sektionen av FI. Det var under en tid då Ernest Mandel, senare välkänd marxistisk ekonom och ledande kraft inom FI, var en av de tongivande personerna i sektionen. Ernest Mandel var tillika en av initiativtagarna till att skapa institutet. Invigningen skedde 1981.

Sedan dess är målsättningen – även om såväl politiska frågor som kursernas omfattning och ”stilarter” varierat – fortfarande densamma. Att bidra till att de rika och samlade erfarenheterna från den kamp som arbetarrörelsen i allmänhet – och dess revolutionärt socialistiska strömningar i synnerhet – fört under alla decennier, med rötterna tillbaka till Marx tid, kan föras vidare till nya generationer.
Marijke och Alex betonar att det definitivt inte handlar om någon korvstoppning av lärofädernas teser. Tvärtom är marxismen, menar de, kritisk och odogmatisk och det måste också utbildningen på skolan vara. Kurserna bygger till stor del på diskussioner och grupparbeten.
Deltagarna bor i huset och maten lagas kollektivt under professionell ledning. Det eleganta köket i bottenvåningen erbjuder dessutom sina tjänster externt, på samma sätt som institutet i sin helhet gör. Ett antal olika radikala folkrörelseorganisationer och debattörer arrangerar regelbundet officiella seminarier på skolan i olika politiska frågor.

Jag slås verkligen av hur fint det är. Vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men här finns inga nedsuttna manchestersoffor à la göteborgsvänsterns sjuttiotal; receptionen är stram, möteslokalerna funktionella och rymliga, och ljudanläggningen för simultantolkning prydligt ihoppackad bakom glasrutor.
Sveper med blicken över bibliotekets alla hyllor (runt 25 000 titlar..!) och hittar marxistiska klassiker på ett stort antal olika språk vid sidan om debattböcker i de mest spretande sociala och politiska frågor.
Jag får en väldigt ”global” känsla när jag bläddrar i presentationsbroschyrerna på fem olika språk, och i en av dem läser att Amsterdamskolan också samarbetar med ett liknande institut i Manila på Filippinerna. Detta är en rörelse, eller snarare idétradition, som söker plantera sina rottrådar över hela världen och där socialister och rörelseaktiva kämpar under närmast sanslöst olika villkor. Från de filippinska djunglernas ekosocialistiska gerillaverksamhet, över den folkliga masskampen för att (åter-)erövra demokratin på Syntagmatorget i Aten till de bekvämt stillsamma studiecirklarna på gångavstånd hemma i Majorna. Fjärde internationalen har idag systerorganisationer och/eller kontakter i ett femtiotal länder.

Marijke ber mig hälsa hem till de svenska socialister hon lärt känna vid olika besök på skolan. Innan jag går ber jag henne översätta en rubrik i en holländsk dagstidning som jag nyfiket men förgäves försökt stava mig igenom på vägen hit. Den visar sig lyda ”Skräck för Breivik i PvdA”, där PvdA står för de holländska socialdemokraterna.
– De är livrädda att nån galning
ska göra samma sak här som i Norge, berättar Marijke. De rasistiska och muslimhatiska stämningarna breder ut sig i landet under Geert Wilders regering.
På vägen tillbaka tar jag, lika överfylld av intryck som trött och törstig, en Fanta hos turkiske Akhan på hans kebabbar några kvarter bort. Han bekräftar bilden från dagstidningen och Marijke, och har som muslim själv tydligt känt av ett hårdnande klimat den senaste tiden.

Under pendeltågsresan tillbaka till Haag bläddrar jag i det exemplar av Grenzeloos, den holländska FI-gruppens tidskrift, som jag fick. Rubrikerna är återigen svårbegripliga, men när jag blir nyfiken och nästan förstår får jag hjälp av en medresenär med översättningen. ”Marknadssystemet tränger sig in i den offentliga sjukvården”, är en av rubrikerna.
Jo jo, här som där. Och den rubriken blir närmast fysiskt påtaglig när jag sedan återvänder till hotellet i Haag, och till sponsrande Lundbeck AB. Just denna kväll avstår jag dock kvällsdrinken i hotellobbyn med dem och kollegorna. Innan jag somnar bläddrar jag i stället i den bok som jag köpte av Marijke på Amsterdamskolan. Titeln känns klockren: ”Living our internationalism”.

Text och foto: Björn Rönnblad

Och över hela landet ordnades liknade aktioner: Göteborg, Karlskrona, Kiruna, Sundsvall, Ängelholm, Ludvika och Skene. På många platser var det den nationella rörelsen Sjukvårdsreform som arrangerade tillsammans med lokala aktionsgrupper.
I Malmö var det nätverket Gemensam Välfärd och LO som stod bakom. Ett par hundra samlades.

Gunilla Andersson från Nätverket för Gemensam Välfärd betonade att i ett civiliserat samhälle ska man inte behöva vara rädd för att bli sjuk.
Vi ska vara tryggt förvissade om att den dag vi blir sjuka ska vi få den vård vi behöver. Undersökningar visar att medborgarna anser sjukvården vara den viktigaste frågan. Men i Region Skåne och i andra delar av landet har sjukvården utsatts för ständiga besparingar och nedskärningar.
Per Björgell, överläkaren på akuten som sa upp sig i protest, talade.
Han menade att det nu är dags att ta vårdsituationen i Sverige på allvar. Vårdplatserna har dragits ner med 82 procent på 30 år. Samtidigt har befolkningen ökat. Unga jourläkare sitter och gråter på morgonen efter ett nattpass. Trycket på akutsjukvården har ständigt ökat. Vårdval Skåne är ett misslyckande. Väntetiderna är livsfarliga. Folk blir sjukare än de behöver bli. Det händer t o m att människor dör i onödan. Antalet besök ökar, personalen räcker inte till och byråkratin är hierarkisk och ålderstigen. Vi håller på att rationalisera bort vår hälsa och välfärd.

Distriksläkare Per Nordlund berättade att Skåne satsar minst på primärvård i hela landet. Detta är också en av anledningarna till akutvårdens situation. Primärvården kan inte ta hand om alla behövande. Aldrig har det varit så många vakanser bland läkarna. Aldrig har det varit så många hyrläkare. Den ena vårdcentralen efter den andra krisar och vårdcentraler läggs ner i områden med stora vårdbehov.

Ewa Glimhed från LO talade om att vården blir allt mera ojämlik:
– De privata sjukförsäkringarna ökar och detta driver på i fel riktning mot mera ojämlik vård. Det behöver satsas på rehabilitering och förbättring av arbetsmiljön, särskilt för de med slitsamma yrken.
– Det är fel med höga avgifter i vården, låginkomsttagare drar sig för att söka vård. Vi har råd med en bra vård, men skattesänkningarna tär på kvalitén. Nej till nedskärningar!

Ronny Åkerberg

Vi har otur. Husets största lokal är redan uthyrd till något annat evenemang. Men vi trängs vid gott mod och tidningen Flammans chefredaktör Aron Etzler stoppar skjortan innanför byxlinningen innan han tar tag i kvällens uppdrag som moderator. Ljudet testas.
– Ett, två, ett, två, säger Hans Linde.
Ulla Andersson drämmer i med refrängen på favoritlåten:
– Jag har sett många vackra människor bo under en gran, men inte en enda vacker människa på Stureplan, vilket får Rossana Dinamarca att med ett leende tycka att ribban för ljudtestet blir för hög. Jonas Sjöstedt ber oss gissa progglåten:
– Jag åt min gröt och läste tidningen med väskan i min hand.
– Välkomna till en mycket speciell kväll, säger Aron Etzler och presenterar upplägget med ämnen och publikfrågestunder. Sen bär det av i rasande fart. Så fort någon talar lite mer än en minut blir Aron Etzler onådig, oftast är det Ulla Andersson som får skäll.
Första frågan är varför valet 2010 förlorades. Hans Linde menar att det berodde på att alltför många människor inte kunde se skillnaden mellan de borgerliga och de rödgröna och på att det rödgröna samarbetet blev ett samarbete mellan människorna i partiledningen.
Alla verkar de vara överens om att de inte lyckades samla in tillräckligt mycket åsikter från folk ute i landet. Rossana Dinamarca lyfter fram att regeringen lyckades hamna i oppositionsroll:
– De sade hoppa och vi sade; hur högt?!
Jonas Sjöstedt påpekar att Vänsterpartiet faktiskt inte förlorade i alla valkretsar utan gick framåt i norr. Men han håller med Dinamarca om att regeringen lyckades gå i opposition och lägga över bevisbördan på den egentliga oppositionen:
– Vi var för mesiga. De rödgröna blev en kopia av regeringen. Det var inte en folkrörelse utan i grunden ett partiledarsamarbete.

Aron Etzler springer fram över frågorna och svaren. Vad ska Vänsterpartiet göra för att lyfta frågor som arbetslöshet och utanförskap? Rossana Dinamarca säger satsa på infrastruktur och utbildning. Ulla Andersson vill ha ännu mer jobbfokus. Jonas Sjöstedt talar om tydliggörandet av vad Vänsterpartiet står för.

Utbildningspolitiken då?, undrar Etzler.
Jonas Sjöstedt vill motverka att det allmänna skolsystemet slås sönder så att det inte längre är tal om en skola för alla.
– Alla barn ska ha rätt till läxhjälp, säger han och får medhåll av Rossana Dinamarca som menar att skolan är den tydligaste klassfrågan idag med den elitism som pågår.
Aron Etzler slänger in en kontrollfråga: tycker verkligen alla kandidaterna att det är en självklarhet att man ska sitta i nästa regering?
– Nej, säger Jonas Sjöstedt. Inte i en regering till varje pris utan i en regering för ett jämlikt Sverige. Han tycker att vi ska göra som vänstern i Frankrike; att medlemmarna bestämmer om partiet ska gå med eller inte när man ser hur regeringsplattformen ser ut.

När Aron Etzler kommer med klassiska: ”vilken är den viktigaste frågan just nu?”, säger Hans Linde att det handlar om att möta fler människor, att finnas närvarande i människors vardag. Ulla Andersson vill ta vara på varje enskild medlem i partiet och formulera agendan underifrån, hon pratar för länge och Aron Etzler bråkar lite med henne så att det blir utrymme för Rossana Dinamarca att tala om att det behövs ett generationsskifte och Jonas Sjöstedt att fokusera på större jämlikhet, ungdomar i arbete, lösningar på klimatkrisen och vilka människor som ska nås:
– Vi ska inte delta i schackspelet om övre medelklassen i städerna utan satsa på förorterna, bruksorterna och landsbygden.

Några gånger under kvällen ger Aron Etzler de fyra partiledarämnen olika scenarier där de får föreställa sig vad de skulle svara på en viss fråga eller annan om de till exempel att stod i en TV-studio i direktsänd debatt med Jimmie Åkesson, eller Göran Hägglund, eller Maud Olofsson. Rossana Dinamarca får stå i en TV-studio med Fredrik Reinfeldt som har räknat ut hur mycket Vänsterpartiets politik skulle kosta och som undrar hur man tänkt sig att det ska gå ihop.
– Vänsterpartiet har aldrig och kommer aldrig att lägga något ofinansierat förslag, säger Dinamarca tvärsäkert.
Sedan blir det dags för publikfrågor. Hans Linde är för ett militärt alliansfritt Sverige. Ulla Andersson ger förslag på hur det statliga ägandet skulle kunna utbredas medan Jonas Sjöstedt poängterar att det inte bara handlar om att få tillbaka apotek, järnväg och bilprovning i gemensam ägo utan om att också ställa krav på hur detta ägande styrs så att inte alla företag styrs som Vattenfall. Hans Linde tycker att det ska startas nya statliga företag och Rossana Dinamarca påminner om att det är väldigt svårt att köpa tillbaka det som redan är sålt, det har blivit på tok för dyrt.

Fyrtiotalisten Karin Petre är oroad inför ålderdomen och alla fyra kandidaterna är ense om att arbetet inom äldreomsorgen måste lyftas, att personalen måste få bättre arbetsvillkor och de äldre få möjlighet att bestämma själva vad de vill göra med sin tid. Hans Linde kommer att tänka på sin farmor som innan hon dog bodde på ett äldreboende i Staffanstorp:
– När de väl kom in där behandlades de som om de alla var samma. Istället måste det vara individanpassat och alla måste få möjlighet att fortsätta utvecklas och uppfylla sina drömmar.

– Självklart vill vi klippa svansen av den vildsinta spekulationen, säger Jonas Sjöstedt som svar på Aron Etzlers fråga om den brinnande världsekonomiska krisen och om det finns något alternativ till det rådande kapitalistiska systemet, egentligen.
Sjöstedt talar om långsiktiga lösningar, om att Vänsterpartiet fick hundra procent rätt i allt de sade om euron och om att det inte är skattebetalarna som ska stå för kalaset utan de som har spekulerat i statsobligationer.
Hans Linde säger att även om Vänsterpartiets svar på krisen kanske inte är så sexigt så står det sig i alla fall mot Alliansen som inget svar har. Ulla Andersson tar upp den en procent av Sveriges befolkning som äger 30 procent av den totala förmögenheten i landet och banksektorn som är fyra och en halv gånger vår BNP.
– Det är många som har den inställningen att det skulle vara en naturlag med kriserna, att det är som när det regnar. Men ekonomin är inte en naturlag, den går i allra högsta grad att styra, säger Rossana Dinamarca.

Aron Etzler tycker att det låter som om Vänsterpartiets uppgift är att gå tillbaka till 1983 men det håller ingen med honom om.
– Vi är Sveriges socialistiska parti och måste prata konkret om vad det betyder 2011. Att det handlar om att minska kapitalets makt och att det är steg på väg mot socialismen. Vi är dåliga på att prata om socialism och det ska vi bli bättre på, menar Jonas Sjöstedt och tillägger att kapitalet försöker äta tillbaka det som arbetarrörelsen har vunnit.
Följdfrågan från moderatorn blir vilket system det är som Vänsterpartiet talar om, debattören, poeten och chefredaktören för Dala-Demokraten, Göran Greider, har ju sagt att vi en gång har haft socialism i det här landet, håller någon med om det och är socialism á la Göran Greider man vill åt?
– Nej, säger Rossana Dinamarca.
Hans Linde kommer att tänka på en av karaktärerna i filmen ”Tillsammans” av Lukas Moodysson som säger ”Du är socialdemokrat, jag är socialist, det är skillnad”, till mannen som hon har gått ifrån.
– Demokratin har aldrig omfattat alla delar av samhället i Sverige, det är en bit kvar, säger han.
Sedan kommer den obligatoriska frågan: är det någon som har kallat sig eller som kallar sig för kommunist?
Jonas Sjöstedt tycker att ordet är förbrukat. Demokratisk socialist vill han kallas.
Rossana Dinamarca gick med i Ung Vänster efter namnbytet, liksom Hans Linde som menar att han gick med i ett socialistiskt och feministiskt parti. Ulla Andersson kallar sig själv naiv som trodde att det gick att kalla sig kommunist om man trodde på det som var bra med kommunismen, inte det som gått snett.

Aron Etzler undrar vad det betyder att man ska skärpa den feministiska profilen och Rossana Dinamarca pekar på tillbakagången för feminismen i hela samhället till följd av en regering som drivit en antifeministisk politik:
– Vi måste höja kvinnors löner. Skattesänkarpolitik är bara bra för männen.
Ulla Andersson vill ställa kvinnors levnadsvillkor högst på dagordningen. Hans Linde – som påpekar att han är en av de unga män som växte upp med antologin ”Fittstim” – tycker att Vänsterpartiet är duktiga på att se till att feminismen finns med överallt, men han tycker också att det finns en risk för att den blir ”mainstreamad”, att den inte alltid ska vara en del av allt annat utan måste sättas i fokus. Bland annat vill han lyfta frågan om våld i nära relationer eftersom var fjärde kvinna blir slagen av en man som hon har en nära relation med. Inlägget får applåder.

Fasta jobb på heltid kombinerat med arbetstidsförkortning, lika lön för lika arbete, delad föräldraförsäkring, mer pengar till hemtjänsten i Sorsele istället för Rut i storstäderna, inställningen till surrogatmödraskap, generationsbytesdiskussionen, att stärka kvinnorna i partiet, problemet med utanförskap för de unga vuxna, ändrad lagstiftning kring arbetsmarknadsfrågor, bostadssegregation, göra om systemet med rotavdrag så att det kan gagna även de som bor i lägenhet, välfärd för alla, den enorma omställning som krävs för att vi ska kunna rädda klimatet. Ämnena är många och frågorna betas av i rask takt.
När vi till slut kommer fram till varje kandidats lilla plädering för VARFÖR just hon eller han så är koncentrationen på upphällningen. Känslan som återstår är att de verkar luta åt ungefär samma håll allihop även om åsikterna går isär när det gäller delat ledarskap och medlemsomröstning om partiledarposten. De verkar åtminstone alla ha självförtroende nog att sätta sitt namn överst på listan och vilja styra partiet i en riktning som de hoppas ska leda till fler väljare.

På möra ben ramlar vi ut ur lokalen. Nu är det väl bara att vänta och se. Under tiden vore det trevligt om socialismen inte bara är något som det SKA talas om utan något som det faktiskt också verkligen TALAS om.
Partiledarkandidatsturnén pågår fram till den första december i år och nedslag görs över större delen av landet.

Text, illustration Emma Lundström

98 på finska
Vi serverar inget att äta på vår lördagsskola. Det är dock inte säkert att alla barnen har ätit frukost när de kommer. Vilket förstås är ett stort problem. Om vi börjar ge frukost kommer vi snart att ha många flera barn. På lördag ska jag köpa med mig två påsar äpplen.
Det uppskattas mycket av kollegorna att jag hävdar xhosa som undervisningsspråk, fast jag inte kan prata det. Något dåligt blev genombrutet med den inställningen, och fram träder istället något som vi ler åt: ”Ja vad tusan heter 128 på xhosa nu då?, ha ha ha.”
Jag märkte det första gången jag var där. Två kollegor, som tar hand om knattar i den lilla salen intill, sa att barnen inte kunde räkna. Jag förstod snart att de menade att de inte kunde räkna på engelska. Jag sa att det är ju på xhosa de ska lära sig räkna i första hand, höll upp fingrar och barnen skrek förstås glatt ”fem”, ”två”, ”nio” utan problem, fast på xhosa.
Jag har sedan dess hållit ett föredrag för barnen (men riktat till mina kollegor också), hållit upp en Nokia-telefon, frågat om de begriper hur mycket matematik det behövs för att tillverka en sådan, berättat att det är ett finskt företag som gör dem, och att 98 på finska heter ”yherdeksenkymmentakarhedeksen”, och så är det med det. Detta sagt eftersom räkneorden på xhosa är mycket långa, vilket anförs som ett argument att räkna på engelska istället. Jag säger att ingen skulle komma på idén att lära finska skolbarn matte på engelska.
Vår lördagsskola handlar om ren basal undervisning och det känns riktigt bra. Nicks och de andras vision är att vi ska bidra till att utveckla en läs- och skrivkultur, en studiekultur bland barnen! Namnet på skolan är ’Masifundisani’ – Låt oss lära varandra.

Pengar
Pengar då: Vi är tre kvinnor, Nick och jag i det här försöket. Risken är emellertid att vårt initiativ kollapsar om ett tag om de frivilliga inte får någonting alls för att komma dit. Då tvingas de försöka få inkomst på annat sätt.
Arbetslösheten i Khayelitsha är säkert över 50 procent. Fan vet hur folk klarar sig. Ni skulle se miljön. Och klyftorna: Av 32 miljoner invånare i Sydafrika i åldern 15-64 år har 23 miljoner en genomsnittlig inkomst på 900 rand i månaden (växelkursen är ungefär 1,15 mot en krona just nu). Ni förstår…
En lön på 100 rand per lördag och person för fyra personer skulle vara fullt tillräckligt för att de frivilliga lärarna skulle tycka att det är värt det. Det låter dramatiskt att säga det, men det skulle gå till mat. Halvsvält är vanligt här, även för utbildade som kanske bara äter ett par smörgåsar under en hel dag. En sådan kostnad skulle just nu betyda 400 rand per vecka i löner, alltså 1 600 i månaden. Ni ser att jag kan räkna, och på denna nivå är också min matteundervisning!
Tyvärr skulle mina adepter ha problem med att multiplicera 4 x 100 x 4, även de som går i klass sex, och det är en del av problemet. Det gapar stora hål. Jag märker att jag får ta det från början med dem. Jag känner en annan lärare som slutat. Han berättar om hur barnen skickas vidare av demoraliserade lärare till nästa nivå utan att ha lärt sig mycket. En majoritet i klassrummet hänger bara inte med. Så kommer sedan proven till gymnasiet eller universitetet, och eleverna har inte en susning. Och ungdomsarbetslösheten är 70 procent. Officiellt, vill säga.
Till löner för lärare kommer då skolmaten. Om vi har drygt 20 barn så kommer 50 rand säkert att räcka till frukt åt alla. Jag tror att vi snart är fler än 30, men vi får se då. Men vi säger 200 rand per månad.
Räknehäften
Därtill behövs det skolmaterial. Jag har hittills stått för det. Skrivböcker köper jag för 4 rand per styck. Blyertspennor det samma. Linjaler 3 rand. Detta betyder hittills 10 rand per barn, cirka. Vi har också köpt en rätt stor white board för 220 rand, som inte fanns på plats, och planerar att köpa en till för dem som leder den yngre gruppen.
Största utgiften hittills har varit övningsböcker i matematik på xhosa, från klass 1 till klass 6. Det fanns ett förlag som gav ut dem, till och med klass 6. Tre stycken av varje för i genomsnitt 50 rand per styck. Det utlägget på nästan 1 000 rand sved lite. Vi kommer att köpa flera om verksamheten växer. Jag delade ut dem i lördags, bad att de skulle skriva i skrivhäftena, så att vi kan ge övningsböckerna vidare när de har räknat ut dem.
En del barn är riktiga fenor på att räkna, även om det gapar stora hål i kunskaperna. Det spelar roll att de får grejer med sig i en påse. De ska känna att vi satsar på dem. Läseböcker på xhosa och engelska lånas ur daghemmets magra samling. Det vore förstås super att kunna bygga upp ett lånebibliotek på xhosa.
På den nivå vi har nu, och upp till 40 barn, tror jag att 2 000 rand i månaden kan driva projektet, med skolmaterial och ersättning till frivilliga. Blir det fler barn får vi väl se. Om bidragen kommer i svenska kronor så tjänar vi lite på växelkursen!

Dick Forslund