Dödläget måste brytas
Arbetarrörelsen och vänstern står inför utmaningar utan motstycke. Den kapitalism som länge hölls i schack av demokratiska regleringar, välfärdssystem och folkliga rörelser har sprängt alla fördämningar.
Den okontrollerade vinstjakten har invaderat område efter område och förvandlat vård, skola och omsorg till slagfält för riskkapitalister och andra profitörer. Avregleringar och privatiseringar trasar sönder gemensamma ansvarsområden och infrastruktur som järnväg, post och energiförsörjning.
I en drastisk omfördelning av inkomster och tillgångar växer de sociala klyftorna till nivåer från tiderna före välfärdsepoken.
Genom avregleringar av finansmarknaderna och övergången till allmän kreditekonomi har bankerna skaffat sig en unik maktställning. Idag tvingas hela samhället, från enskilda bolåntagare till hela stater, att dansa efter finanskapitalisternas pipa när regeringar blir bankernas ombud eller helt enkelt ersätts av administratörer.
I en tid när mänskligheten står inför akuta globala behov att möta klimatkris, livsmedelsbrist och världsfattigdom blir ”marknadens” tyranni alltmer outhärdligt. Från den ”arabiska våren” och ”de indignerades” unga massprotester i Sydeuropa till Occupy Wall Street och studentrevolter i Chile och Storbritannien – för att inte tala om de stora arbetarprotesterna i Indien, Kina och Bangladesh – försöker människor bryta finansdiktaturens grepp.
Men när alla folkliga krafter måste samlas till en demokratisk flodvåg, sjunker stora delar av den gamla arbetarrörelsen ned i sin egen kris. Där s-regeringar administrerat finansmarknadernas utpressning, som i Grekland och Spanien, drabbas de av folkets avsky. Där de själva drev fram de nyliberala avregleringarna, som i Sverige, förlamas de av slitningen mellan gammal välfärdsvänster och marknadskramare.
Det politiska vakuum som uppstår utnyttjas av extremnationalistiska, rasistiska och rentav fascistiska högerkrafter som många hoppades gick i graven med andra världskriget.
Detta dödläge måste brytas! Här finns inga marginaler att invänta ”bättre tider”. Alla ansvarsfulla vänsterkrafter måste mötas till permanent ”socialistiskt forum” för att utveckla strategier för motstånd och framtidsalternativ. Inte stanna vid samtal utan tillsammans stödja varje rörelse underifrån mot nedrivningen av gemensam välfärd, arbetsrätt och jämlika villkor.
För en sådan gemensam politisk, ideologisk och folklig motoffensiv vill Socialistiska partiet föreslå följande akuta krisprogram:
• Välfärd eller finansdiktatur? Bryt bankernas grepp.

Idag offras människors välfärd över hela Europa och USA för finansmarknadernas skull. Samma finanssystem som förorsakade skuldkraschen 2008 och räddades med skattemiljarder utpressar nu stater och regeringar med räntevapnet mot välfärd och sociala rättigheter.
Arbetarrörelsen och vänstern kan inte acceptera att välfärdsepoken går i graven. Samhället är rikare idag än när det sociala reformarbetet en gång inleddes. Välfärdssystemen är förutsättningen för jämlikhet och demokrati. Finanssystem ska användas för att stödja välfärdsutveckling, inte ödelägga den. Demokratin kan inte göra halt vid bankvalven.

- Samhället måste offentligt granska alla betydande finansiella tillgångar och transaktioner, in- och utlåning, värdepappershantering och vinster hos finansbolagen. Hur uppkom skuldbergen? Vart tog skattemiljarderna till bankerna vägen? Var hamnade vinsterna och var finns tillgångarna?

- En radikal indragning av finansiella förmögenheter krävs för att omfördela tillgångar, ägande och makt för samhällets behov.

- Resurser måste koncentreras mot finansiell brottslighet, skatteflykt och internationella insatser mot skatteparadis.
Det senaste kvartsseklet har visat på de ödesdigra globala följderna av avreglerade kapitalistiska finansmarknader. Samhället måste återta kontrollen över finanssystemen för att demokratiskt styra de ekonomiska resurserna till satsningar på samhällsnytta, välfärd och klimatomställning.
Istället för att dumpa välfärden för finanskapitalets skull bör samhället styra investeringarna till de mest brännande behoven:

• Bekämpa arbetslösheten – alla behövs i arbete.

Det är arbete som skapar välstånd – inte ”företag” eller ”marknaden”. Hur arbetet organiseras är en praktisk fråga. Om det privata näringslivet inte kan erbjuda jobb till rimliga villkor måste ansvaret tas av över av det gemensamma. Vi har inte råd att tvinga hundratusentals till sysslolöshet när vården går på knä och personalbristen slår igenom på alla områden. Vi har inte råd att låta unga generationer växa upp utan yrke och försörjning.

- Samhället måste ta kommandot, kommuner och fackliga organisationer bör tillsammans inventera behoven och genomföra radikala sysselsättningsplaner.
n Genom massiva statliga och kommunala satsningar på offentliga arbeten inom vård, skola, omsorg, kollektivtrafik, fritid och kultur kan unga och arbetslösa få jobb.

- Ungdomen kan få jobb om vi delar på arbetsuppgifterna. Istället för höjd pensionsålder, släpp in de unga på arbetsmarknaden. Istället för allt längre arbetstider och övertid – fördela jobben genom allmän arbetstidsförkortning med inriktning mot sextimmarsdag.

• Social trygghet och gemensam välfärd – bort med kapitalisterna från vård, skola och omsorg.

När riskkapitalister plundrar ut äldreomsorgen och smugglar vinstmiljoner till skatteparadis, när skolor utarmas och segregeras av marknadskonkurrens, när privatiseringar och ”vårdval” slussar resurser till höginkomstområden – då måste samhället slå till bromsarna.
Det är behoven som ska styra, inte vinstjakten. Det är till de gamla och sjuka, till barnen och eleverna skattemedlen ska gå – inte till riskkapitalisternas vinster och skatteparadis.

- Offentlig granskning av utförsäljningar och ”avknoppningar”. Stoppa privatiseringar och förskingring av gemensam egendom.

- Öka bemanningen och förstärk resurserna till barnomsorg och äldrevård. Personalen är experterna som vet vad som behövs.

- Segregeringen av skolan och den högre utbildningen kan bekämpas genom jämlik resursfördelning där skattepengarna går till undervisning, inte till skatteparadis. Satsa på en demokratisk skola med likvärdiga förutsättningar för alla istället för privata friskolor.

• Klimatomställ hotad industri under de anställdas kontroll. Utveckla trafik- och energisystem under samhällets ledning.

Den globala klimatkrisen ställer samhällena inför historiska utmaningar att bygga om industri-, kommunikations- och energisystem från grunden. Då måste vi ta tillvara det industriella och vetenskapliga kunnandet från de äldre systemen för att utveckla övergångens möjligheter – inte förvandla regioner till rostbälten med slaktade produktionsanläggningar, kapitalförstöring och massarbetslöshet.
Här krävs statliga investeringar där produktionen, under ledning av de anställdas kompetens och kontroll, ställs om och klimatanpassas.

- Istället för att reas ut till internationella kapitalister eller skrotas bör samhället ta över ansvaret för hotade verksamheter – som fordonsindustrin Saab – och påbörja omställningen.

- Privatisering och konkurrenskaos inom klimatvänliga trafiksystem som järnväg och kollektiv stadstrafik bör ersättas av samordnat underhåll, utbyggnad och drift i gemensam ägo.

- Landets elförsörjning utgör en fundamental samhällsfunktion som ska ägas och skötas av det gemensamma.

• Omfördela överflödet – nej till fattigdom och förtryck – gemensamma lösningar.

Sedan 1980-talet har politiker och regeringar av olika kulörer verkat för sänkta skatter och minskade ersättningar från socialförsäkringarna. Följden har blivit växande klyftor mellan hög- och låginkomsttagare, mellan rika och fattiga. Samtidigt har ideologiska föreställningar förankrats – som att eliten presterar bättre genom högre ersättningar medan arbetslösa, sjuka och lågavlönade måste hotas med försämrade livsvillkor för att anstränga sig.
När de bättre ställdas klassegoism görs till norm återkommer på bred front uppdelningen i högre och lägre, herrskap och tjänstefolk med åtföljande anpassning av regelverk och lagstiftning på område efter område.
Gemensam och likvärdig vård och omsorg ersätts av upphandlade miniminivåer för de många och privata kvalitetslösningarna för de välbeställda. Visioner om jämlika villkor mellan män och kvinnor förvandlas till frågor om representation i bolagsstyrelser medan låglöneproletariatet av kvinnor med osäkra och förslitande anställningar tyngs ned av försvagad barnomsorg och äldrevård – och förvandlas till RUT-pigor åt medelklassen.
Utbildningssystemen – från grundskola och gymnasium till högre utbildning – segregeras med ökad utsortering och växande skillnader som följd. Avregleringar på arbetsmarknaden och försvagat fackligt inflytande tillsammans med etnisk segregation skapar nya tjänarklasser av tillfälligarbetare och papperslösa långt ifrån de etablerade trygghetssystemen.

- De sociala trygghetssystemen måste återupprustas i full bredd med återställd a-kassa och sjukförsäkring. Sjuka och utslitna ska få stöd till fullgod rehabilitering, inte utförsäkras. Försörjningsstödet åt utsatta ska förstärkas, inte minskas.

- Kvinnors löner och arbetsvillkor måste radikalt uppvärderas och alla nedvärderande och diskriminerande strukturer – på arbetsmarknaden liksom i samhället i stort – bekämpas.

- Löneinkomster och pensioner ska beskattas lika, ett solidariskt pensionssystem återuppbyggas med höjd och tryggad pension. En tryggad ålderdom ska inte spelas bort på börsen.

- Rättslösheten på arbetsmarknaden måste bekämpas, facklig kontroll krävs av bemanning och anställningar liksom garanterade lägstalöner på människovärdig nivå. Kollektivavtal i Sverige ska gälla alla löntagare – rovdriften på papperslösa och utländsk arbetskraft måste bekämpas – facket är till för alla arbetare.

- Ett solidariskt skattesystem för att dela på bördorna måste återupprättas – skatt ska debiteras efter bärkraft, förmögenhets- och arvsskatt återinföras. En omfördelning av privata förmögenheter är nödvändig för vårt gemensamma samhällsansvar.

• Försvara människovärdet – mot rasism och nyfascism

Där massarbetslösheten biter sig fast och välfärden raseras försöker högerextremister lägga skulden på ”de andra” – människor av annat ursprung, annan nationalitet och kultur. Istället för att förena drabbade människor mot det system som håller nere alla maktlösa – arbetarklassen i bred mening – ska samhörigheten trasas sönder. På så sätt utgör högerextremismen i olika skepnader den kapitalistiska ordningens mest förgiftande ombud. Ett halvsekel efter andra världskriget hemsöks Europa åter av detta ödeshot – vars förlängning rymmer våld, etniska rensningar och krig.

Vänstern och arbetarrörelsen måste här utgöra det starkaste skyddet mot rasism och nyfascism både i vardagen, på gatorna och i politiken. Från solidarisk flyktingpolitik och lika sociala rättigheter för alla, till massmobiliseringar och, ytterst, fysiskt självförsvar måste alla krafter i och kring arbetarrörelsen göra gemensam sak.
I samlad kamp för lika rättigheter, social välfärd och arbete – över kulturella, etniska och andra skillnader – kan arbetar- och folkrörelserna åter bli en ledande samhällsförändrande kraft. Bara en sådan samhällsförändring röjer undan förutsättningarna för den högerextremism som utnyttjar människors rädsla i kristider.

• En annan värld är möjlig

Krig, terror, finanskriser och klimatkaos – de globala hoten är sannerligen skräckinjagande. Men runt om i världen söker samtidigt människor oförtrutet hävda människovärde och solidariska lösningar mot den nuvarande världsordningens maktförhållanden och finansmarknadernas diktat. Världssociala forum, den arabiska våren, de ”indignerade” och Occupy Wall Street, fredsopinionerna, demokratikämparna och klimat-aktivisterna, de internationella fackliga och folkliga rörelserna – det är där vår arbetarrörelse och vänster hör hemma och måste hämta kraft och allierade.
Våra förslag och strävanden kolliderar ofta med regelverk och praxis som etablerats på mäktiga ekonomiska intressens och politiska stormakters villkor. Därför måste vi utmana och överskrida dem i samverkan med likasinnade över gränserna. Bit för bit, offensivt och defensivt, kan vi utveckla global styrka och alternativa modeller som förmår stå emot och bana nya vägar mot kapitalismens borgerliga eliter. Kapitalvinsten som mått på tillväxt och framåtskridande är sedan länge oförenlig med hushållning för välstånd och klimatbalans. En ny princip för samhällets organisering med behoven hos människor och miljö som styrande mått kan inte etableras utan politisk, ideologisk och social kamp.
Det är hög tid för den svenska arbetarrörelsen och vänstern att istället för EU:s finanspakter och Wall Streets finansmarknader, utveckla ett gemensamt skarpt krisprogram som samlande alternativ till fortsatt borgarstyre här hemma och social nedrustning i storfinansens tjänst. Tillsammans med alla arbetarrörelse- och vänsterkrafter i Europa och internationellt kan vi utveckla en väldig social och politisk kraft som kan stå emot finansutpressningen och bana vägar ut ur den globala kapitalismens systemkris.
Om 2012 görs till året då aktivisterna i folkrörelser, fackföreningar, aktionsgrupper och gemensamma forum diskuterar fram sina främsta förslag till handlingsvägar och samhällslösningar kan vi bygga en stark motståndsfront – nerifrån och upp – som slår tillbaka borgerligheten och börjar förändra politikens förutsättningar.
Låt oss tillsammans förbereda den striden.

Socialistiska partiet

Från 1968 (då Warszawapaktens stridsvagnar krossade demokratiseringsrörelsen) till 1989, var de tjeckoslovakiska dissidenterna noga med att inte definieras som ”antikommunister”. De kämpade för medborgerliga rättigheter och friheter, det var allt. Många av dem var kommunister: de stödde Pragvåren och uteslöts (som 500 000 andra!) ur det tjeckoslovakiska kommunistpartiet efter 1968.
Av denna Pragvår hade somliga dragit radikala slutsatser och ville få bort den regim som kallade sig socialistisk. Men några av dem höll fast vid att de ville se en kommunism som var demokratisk, byggde på arbetarråd och självstyre, ett perspektiv som inte behagade ”liberalerna”… som slutligen avgick med segern historiskt sett, och sopade undan inte bara regimerna i öst utan tanken på ett alternativ, på en ”tredje väg”.

Var Havel antikommunist i grund och botten? Det är mer än troligt och han framställde sig som sådan i fortsättningen. Men många av dem han representerade (i Charta 77) var det inte. Den historiska ironin är att han vid tiden för Sammetsrevolutionen 1989 stod hand i hand med Alexander Dubcek, före detta ledare för Pragvåren och före detta generalsekreterare i det tjeckoslovakiska kommunistpartiet… Men Dubcek var redan det förflutnas man och Havel var framtidens man, inte bara för de tjeckiska länderna fria från en förtryckande regim utan för den Nya Världsordningen där han hörde till konstruktörerna, mycket närstående flera USA-administrationer , och tog till exempel del i Irakkriget.
Man kan nämna att ”de som hänvisar till historien” glömmer att påpeka att den främste konstruktören bakom Sammetsrevolutionen och likvideringen av Sovjetblocket var… den sovjetiske kommunistledare Michail Gorbatjov. Det är fortfarande en lite besvärlig sanning för dem som vill ha en smidig tillbakablick på historien.

Idag går det förstås bra att säga att säga att Vaclav Havel, född i Pragbourgeoisin, var motståndare till kommunismen i hela sitt liv. Och det hindrade honom inte från att vara konstnär och en mycket modig man. Men att framställa alla dissidenter från den tiden som ”antikommunister” finns det ett ord för: det kallas historieförfalskning. Stalinismen har inte monopol på hjärntvätt!

Jean-Marie Chauvier
Översättning: Gunvor Karlström
Jean-Marie Chauvier är belgisk journalist och skribent som har skrivit mycket om det forna Sovjetunionen och nu medarbetar i Le Monde Diplomatique. Artikeln finns också på International Viewpoint.

Toppmötet om klimatet är över. Miljöminister Lena Ek är nöjd med den överenskommelse som hamrades fram i tolfte timmen med att bland annat Kyotoprotokollet ska förlängas, och en så kallad långsiktig plan för minskningar av utsläppen utan legala krav har antagits.
Dessutom beslutades om en ny klimatfond. Men haken med den är rätt stor – den saknar nämligen pengar.
En som var på plats och följt förhandlingarna i Durban är Jens Holm, vänsterpartiet och klimatpolitisk talesperson för partiet. Han är långt ifrån lika nöjd som Lena Ek, snarare mycket missnöjd.
Jens Holm konstaterar i ett pressmeddelande att det i för sig var glädjande att förhandlingarna inte brakade ihop helt och hållet.
– Men annars är Durban en stor besvikelse. De långsiktiga minskningskraven är inte bindande och det finns inga pengar i klimatfonden, säger Jens Holm.
Enligt Jens Holm är det ett svek mot världens fattiga att mötet inte lyckades finansiera den nya klimatfonden.
– En fond utan pengar är inget att ha. Lena Ek och Sverige bär här ett stort ansvar. Var finns pengarna”, frågar sig Jens Holm.
Jens Holm avrundar med följande passning till bland annat Fredrik Reinfeldt:
– Samtidigt har Fredrik Reinfeldt och EU-ledarna i Bryssel kommit överens om hundratals miljarder till Europas banker. Men när det gäller klimatpengar till världens fattiga finns inte ett öre. Oacceptabelt.
Kjell Pettersson
Illustration: Bengt-Olof Lindbergh

SKOLAN
Ingenting sägs om skolan som egentligen inte sagts förut, utan allmänna formuleringar om att ”bryta segregeringen” och att ”alla som studerar i den svenska skolan skall ha en fullständig gymnasieexamen före 25 års ålder”. För att uppnå detta skall ytterligare fem miljarder anslås.
Men ingenting sägs om det som är centralt för skolan idag; nedskärningarna och privatiseringarna. Det är sant att så länge klassamhället består så kommer vi aldrig att nå en jämlik utbildning med lika möjligheter för alla. Men ingenting har gjort så mycket för segregeringen inom skolan som den våldsamma våg av privatiseringar och nedskärningar som dragit över skolan de senaste åren.
En socialdemokratisk politik värd namnet borde först och främst ha en politik för att åter göra skolan offentlig, med rimliga resurser för lärare och elever, och kasta ut de kapitalistiska krämarna från skolans område.

ARBETSLÖSHETEN
Enligt Juholt är det ett samarbete mellan stat, forskning, fack och näringsliv som ska råda bot på arbetslösheten. Vidare utlovas en satsning på klimatomställning.
Det förefaller som om Håkan Juholt är helt omedveten om hur det ”näringsliv” han vill samarbeta med fungerar. För några veckor sedan beslutade sig Volvo för att göra sig av med några hundra arbetare som antingen är inhyrda eller arbetar på visstidskontrakt. Detta för att ”marknaden” visat sig något svagare än planerat. Att företaget samtidigt gör miljardvinster och köper en lyxvilla för tiotals miljoner åt den nye direktören, förefaller bara normalt. Sanningen är den att kapitalismen idag fungerar utan varje hämsko, eftersom fackföreningsrörelsen (och Socialdemokraterna) under årtionden lagt sig helt platt inför ”marknaden”.
En socialdemokrati värd namnet skulle kunna driva en politik som i samförstånd med fackföreningsrörelsen, kämpar för att återta kontrollen av den egna ekonomin, genom att dra in företagens miljardvinster till samhället och de anställda. En konkret åtgärd för att få ned arbetslösheten och göra samhället mer klimatsmart, vore ett offentligt program för att bygga om miljonprogrammets bostadsområden och ta fasta på det förslag från Miljöpartiet där man föreslår att ett visst antal byggnadsarbetare ska rekryteras direkt bland de arbetslösa som bor i respektive områden.

VÄLFÄRDEN
”Medborgarvärde ska sättas framför marknadsvärde. Samhälls- och individnyttan ska återigen sättas främst inom elförsörjning, järnväg, skola, bostäder, apotek och omsorg.” Men ingenting sägs om att sätta stopp för privatiseringarna, utförsäljningen av allmännyttans bostäder, eller att stänga dessa områden för ”marknadens” hunger efter garanterade vinster. Trots den storm mot privata vårdföretag som dragit över landet genom avslöjandet av vanvården och vinstjakten på Carema, kan inte Juholt kosta på sig att ens markera mot ”riskkapitalisterna”, det vill säga de som – utan risk – profiterar på vanvård av äldre, för att sen föra ut vinsterna till skatteparadis (för vidare befordran till redan förmögna människor, som Ingvar Kamprad).
En socialdemokrati värd namnet skulle göra just detta; förklara att nu är det slut med ”marknadens” lekstuga inom vår offentliga välfärd. De privata företagen ska kastas ut, om än inte varje föräldrakooperativ, så åtminstone storföretagens vargar. Statliga företag skall omedelbart sluta upp med att leka kapitalister och ges en styrning som sätter samhällsnyttan först, det gäller särskilt för bolag som SJ, Banverket, Posten och Vattenfall.

FRAMTIDA INVESERINGAR
Till sist utlovar Håkan Juholt ett program för investeringar, bland annat inom ”vägar, järnvägar och kraftnät”. Det sägs att dessa investeringar ska göras i ”gemensamt ägda tillgångar, men ingenting om vad detta verkligen betyder. På vilket sätt skall man anse att SJ eller Banverket, med sin uttalade kvartalskapitalism, är ”gemensamt ägda tillgångar”, annat än rent formell betydelse eftersom de ägs av staten?!
Eftersom socialdemokratin, främst under Göran Perssons ledning, varit drivande för att bolagisera och ”marknadsanpassa” offentliga verksamheter som Post, tele, energi och kommunikation, så är det knappast tillräckligt för Håkan Juholt att ”medborgarvärde ska sättas framför marknadsvärde”. De flesta vill veta vad detta betyder konkret: kommer det sista postkontoret att försvinna i nästa ”rationalisering”, kommer de nya järnvägarna att trafikeras av snabbtåg med SJ:s krav på profit (och omöjliga biljettpriser)? Än är Göran Perssons och Björn Rosengrens privatisering av Telia inte bortglömd.
Med tanke på hur ledande socialdemokrater hoppat mellan poster i regeringen och storföretagen, eller direkt gjort sig en hacka på privatiseringarna, så krävs det nog konkreta besked.
Det är naturligtvis både klokt och riktigt av Håkan Juholt att presentera ett politiskt program i stället för att diskutera sin egen ställning i partiet, men frågan är om detta är det verkliga alternativ till högeralliansen som så många väntat på. Särskilt som den stora eurokrisen brakar på där ute och inte visar några tecken på att mattas av, tvärtom. Är inte risken överhängande att de visioner Juholt presenterar, faller helt i glömska när de svenska storbankerna börjar vackla och kräver nya stödmiljarder?
För mig verkar inte Håkan Juholt stå för någon annorlunda politik än sina företrädare, och på vilket sätt han skulle vara ”vänster” inom partiet är inte lätt att veta. Om man jämför med Mona Sahlins avskedstal där hon i princip omfamnade högeralliansens politik och fick folkpartiets partiledare Jan Björklund att – mer på allvar än som skämt – säga att ”med den politiken kan även jag rösta på socialdemokraterna”, eller det patetiska förslaget om ”butlers i tunnelbanan”, så är förvisso det mesta inom partiets ”vänster”.
Men är det detta som är vänster också för de socialdemokrater, likt Suhonen och Greider, som så hårt drivit försvaret av Håkan Juholts person?

Dessutom finns det något extremt osunt i systemet. Ingen vet vilka som i sista hand äger dessa obligationer och vilka pengar som använts för att köpa dem. Stora belopp förvaltas bara av bankerna å privata kunders vägnar och de gömmer sig oftast bakom brevlådeföretag i skatteparadisen. Det krav som förts fram i Grekland på en offentlig räkenskapskontroll skulle visa vilka som äger obligationerna och hur de finansierats. Både en och två finansiärer i skatteparadisen föredrar att förlora halva värdet på sina obligationer framför att träda fram i offentlig belysning. Att det i stor utsträckning handlar om svarta pengar och pengar som flytt undan beskattning råder det inget tvivel om.
En bisarr effekt av pakten i Bryssel är att flera grekiska banker kommer att nationaliseras, trots att EU och IMF ständigt tjatar om att Papandreou ska privatisera allt som går att privatisera. Men de privata grekiska bankerna sitter inne med 44 miljarder i statsobligationer som plötsligt halveras i värde. Det klarar de grekiska bankerna inte av i dagsläget. Papandreou var dock inte sen med att garantera att de som förstatligas så snart som möjligt ska privatiseras på nytt. Underförstått: staten ska ta hand om förlusterna och rädda de privata kapitalägarna.

Har börsen rätt när den gör glädjeskutt efter besluten i Bryssel? Knappast, för det verkligt stora problemet som ligger i en nära framtid är en eventuell djup recession till följd av de groteska åtstramningspaket som alla regeringar i Europa är i färd med att köra ner i halsen på den arbetande befolkningen. Nödlösningen för den grekiska statsskulden kanske hindrar en omedelbar inställning av Greklands avbetalningar och en krasch för ett antal banker i Europa. Men den ekonomiska stagnationen, med låga investeringar i den reella ekonomin, en ökande arbetslöshet och allt fler människor som faller ner i ren misär kan komma att köra Europas ekonomier i botten. Veckans statistik över arbetslösheten i Europa är skrämmande. I Spanien är nu den officiella siffran över antalet arbetslösa 21,5 procent. Under depressionen på trettiotalet var situationen inte mycket värre. Bland de unga i södra Europa närmar sig antalet arbetslösa 40-45 procent. Allt pekar mot att en social katastrof breder ut sig över kontinenten. Politikerna gör allt för att den ska förverkligas. Samma medicin som hade katastrofala följder i Latinamerika för 10-15 år sedan ordineras nu i Europa i allt större doser.

Två saker utanför Europa kan påverka utvecklingen. Dels hänger mycket på vad som händer i USA. Om den republikanska majoriteten i Kongressen sluter upp bakom de mest reaktionära förslagen om nedskärningar av allt som luktar kollektiva försäkringar, arbetslöshetsunderstöd och andra offentliga utgifter då ökar risken betydligt för att hela världsekonomin faller ner i en djup svacka.

Om dessutom den kinesiska ekonomin börjar få kalla fötter då är en djup världskris garanterad. Det finns tydliga tecken på att den kinesiska ekonomin är skörare än vad som landets ledning vill medge. Byggboomen i kuststäderna börjar ta formen av en gigantisk spekulationsbubbla och de lokala och regionala myndigheterna har skulder som får den grekiska statsskulden att blekna. Kommunistpartiets ledning tassar fram på tunn is. Den enorma valutareserven är en god stötdämpare men om byggboomen exploderar då kan den snabbt smälta bort.

Ingen hade räknat med att Giorgos Papandreou plötsligt skulle utlova en folkomröstning kring EU:s stödpaket. Han är helt enkelt rädd för uppror och med detta hoppas han kunna mobilisera en majoritet och skapa demokratisk legitimitet. Samtidigt kan det här sänka hela räddningpaketet. Det visar att beslutet i Bryssel är väldigt skakigt.

Benny Åsman

– Veckorna före valet i Tunisien var oerhört viktiga med tanke på revolutionens och landets framtid. Mycket oro och grubbel åtföljde valet, men idag kan vi faktiskt vara nöjda och konstatera att valet trots allt hittills blev en framgång, säger Azza Chamkhi.

Azza är lärare och har just avslutat sina studier. Hon är aktiv i Raid, den tunisiska avdelningen av CADTM, kommittén för avskrivande av tredje världens skulder. Liksom många andra i hennes ålder – hon är i tjugoårsåldern – deltog hon i den tunisiska revolutionen.
Om Raid säger hon:
– Raid har spelat en viktig roll under valprocessen. Vi har tagit upp viktiga frågor som handlar om vår nationella suveränitet gentemot utlandsskulden. Raid har lyckats få ut skuldfrågan i offentligheten, trots regeringens motsträvighet.
I den här intervjun med Farooq Sulehria säger hon:
– Vår kamp slutar inte i och med valet, vi kommer att fortsätta att sätta press på de olika, nya politiska krafterna, för att komma närmare de mål som våra martyrer har dött för.

Vilket parti röstade du på? Hur ser du på valresultatet?
– Jag röstade på CPR (Congress for Republic Party), som fick cirka 14 procent och kom tvåa efter islamiska partiet Ennahda. Ennadha utsattes för hårt förtryck under de olika diktaturerna i Tunisien, och de flesta trodde därför att Ennahda radikalt motsatte sig den tidigare regimen. Det var i själva verket tvärtom.
– Ennahda är bara en fortsättning av den förra regimen i sin politiska och ekonomiska inriktning, och därför var jag inte glad över att paritet fick flest platser i församlingen. CPR är inget vänsterparti men vill ha en brytning med den gamla regimen. Det är troligare att det partiet uppfyller våra förväntningar och mer effektivt tar itu med den tunisiska revolutionens centrala problem.

Varför fick Ennahda sådan framgång i ett sekulariserat samhälle? Vad betyder islamiska partiets seger för tunisiska kvinnor och arbetare?
– Deras framgång beror inte på att folk vill ha en mer konservativ regim, utan, som jag sa tidigare, på att de vill ha en verklig brytning med den gamla regimen. Och de tror, felaktigt, att Ennahda komma att genomföra den brytningen.
Tillsammans med en rad andra partier har Ennahda skrivit under ”Jasminplanen” – en plan för ekonomisk utveckling som finansministern la fram i början av oktober, och har alltså lovat att lyda de internationella finansinstituten.
– Ennahdas valseger innebär alltså mer arbetslöshet och mer fattigdom för det tunisiska folket. Den innebär ingenting speciellt just för kvinnor och arbetare. Ennahda är inget hot för individuella friheter, däremot för vår frihet och suveränitet som ett folk.

Vilka andra krafter har haft framgång?
– Popular Petition (Bechir Hamdis oberoende lista) är en annan viktig kraft. Listan består mest av folk som tillhörde Ben Alis parti, CDR.

Berätta om den tunisiska vänstern. Deltog den i valet och hur många röster fick den?
– Tyvärr måste jag säga att vänstern misslyckades. En av de största vänstergrupperingarna, PCOT, fick nästan inga platser, och Fjärde Internationalens sektion bojkottade valet. Skälet var att de ansåg att valet var en sorts manöver för att hindra revolutionen. Själv tror jag att detta var ett misstag, av flera skäl. Ett skäl är att valdeltagandet var så högt som 85 procent. Detta var det första tillfället för oss att visa vår önskan att bryta med den gamla regimen. Vänstern behöver nu mer än någonsin bygga upp sig och bli en ledande kraft i landet.

Farooq Sulehria

Översättning från engelska: Gunvor Karlström

Det islamistiska partiet Ennahda fick 90 av de 217 platser valet gällde. Det är tre gånger fler platser än andra största partiet CPR. Valet gällde en konstituerande församling, som ska skriva en ny grundlag. De 217 ledamöterna ska också utse en övergångsregering, som ska styra fram till det att parlamentsval kan hållas i Tunisien under 2012.

Men gårdagens regeringsbildning innebar att det som skulle bli ”en riktig slåtter” av de rika och bankerna fick ställas in. Danmarks första kvinnliga statsminister Helle Thorning-Schmidt bjöd inte in landets löntagare till någon skördefest.
Visst blir det politiska klimatet bättre. Lågtrycket över Danmark när det gäller immigrationen lättar något. Nya vindar blåser när det gäller kultur, regler i sjukförsäkringen, viss arbetsmarknads- och kriminalpolitik samt tänkta investeringar i gröna jobb.

Men samtidigt sviker den nya regeringen viktiga vallöften från socialdemokratin och Socialistisk Folkeparti. Regeringsdeklarationen och Thornings öppningstal i riksdagen fick därför logiskt nog ett fång rosor av den bortkörde förre statsministern. ”Riktigt fint att de redan har gett upp sina vallöften om miljonärs- och bankskatt och att de inte tänker återinföra ”efterlönen” och de gamla reglerna i a-kassan”, utbrast han förtjust i tidningen Politiken.
Enhetslistans politiska ordförande Johanne Schmidt-Nielsen kom också med rosor. Men i hennes bukett fanns dessutom törnen. Partiet, som tredubblade sitt väljarstöd, hade redan före valet gjort klart att det inte tänkte delta i regeringen. Men samtidigt förklarat sitt stöd för Thorning som regeringsbildare. Nu kritiserar hon regeringen hårt för att ”de radikale” fått bestämma stora delar av den ekonomiska politiken och inte levt upp till viktiga vallöften och lovade sedan att ”Enhedslistan ska kämpa från förhandling till förhandling för att dra den nya regeringen till en mer solidarisk kurs”.

Medlemmarna i Socialistisk Arbejderparti (SAP), systerparti till Socialistiska Partiet, som arbetar inom Enhedslistan, är som alla andra bakom valskrällen för det egna partiet glada och stolta över det ökade väljarstödet från 2,2 till 6,7 procent av rösterna. Det skrevs politisk historia. SF:s språngmarsch högerut spelade in, partiets fokusering på bara ett par viktiga frågor samt att den egna profilen var arbetarklassfrågor, menar kamraterna. Med teman som arbetslösheten, lågavlönade offentligt anställda, barnfattigdom och – kravet att de rika ska betala!
Enhedslistan var också det enda parti som tog väljarnas intressen för klimatet på allvar och krävde gröna offentliga jobb. Samtidigt säger de i sin valutvärdering att sättet att popularisera kraven i skrift och ord fungerade bättre än förr. Det blev klart för alla vilka frågor Enhetslistan ska prioritera i den politiska kampen efter valet. ”Johanne” var dessutom enastående. Hon talar om politik på människors eget språk och kan gå in i polemik ”utan en skrämmande aggressivitet”.
Men allt är inte solsken. Viljan att ”röstmaximera” har haft sitt pris, fortsätter SAP. Skillnaderna i förhållande till S-SF-R har tonats ner. Maningar till utomparlamentariska aktioner har varit nästan totalt frånvarande. Partiets mer vittgående antikapitalistiska paroller har varit borta i valkampen.

Med alla nya medlemmar och ett nytt väljarunderlag kan dessa egna brister nu skapa problem med den besvärliga parlamentariska sits som gäller och den låga nivån på sociala och politiska mobiliseringar ute i samhället. Det räcker inte med att ” kämpa från förhandling till förhandling för att dra den nya regeringen till en mer solidarisk kurs”, som Johanne Schmidt-Nielsen lovat. Regeringsdeklarationen är i stora stycken ett nyliberalt credo och den lär inte rubbas utan framtida stora proteströrelser runt om i Danmark.

Göte Kildén

I opinionsinstitutens grafik och i den mer lättflyktiga journalistiken ser det inför det danska valet ut ungefär som när det beger sig i Sverige. Två solida block sägs stå mot varandra. Två samspelade lag möts. I Danmark är det en hård match mellan det blå laget, de tidigare mästarna under ledning av landets statsminister Venstres Lars Lökke Rasmussen som utmanas av det röda laget, med socialdemokraternas Helle Thorning-Schmidt som tilltänkt ny regeringsbildare.

Bakom sig mönstrar Rasmussen det andra borgerliga regeringspartiet, Konservative Folkeparti. Pia Kjærsgaards Dansk Folkeparti har dessutom varit en lika välkommen som lojal och disciplinerad medspelare i utbyte mot att regeringen i stora stycken har gjort partiets invandrarfientliga politik till sin egen. Socialdemokraternas Helle Thorning ställer upp tillsammans med Villy Sövndal från Socialistisk Folkeparti (SF) och Margrethe Vestager från det lilla vänsterliberala partiet Radikale Venstre.
Men för att klara en regeringsbildning måste hon också söka stöd hos det lilla men mycket bitska antikapitalistiska partiet Enhedslistan.

I tidningarnas grafik har det under lång tid varit de röda staplarna som vuxit på höjden. De blå spelarna har backat hem. Visserligen har sedan de rödas SF förlorat både radikalism och väljare. S har å andra sidan gått fram någon eller några procent samtidigt som de Radikale har ökat från 5 till 7 procent och junioren Enhedslistan tredubblats (!) från 2,2 procent till drygt 6.

Det som skiljer det senaste decenniets valrörelser från dagens är att fokus i debatten till en stor del har flyttats bort från burkor, karikatyrteckningar på profeten Muhammed, ”islamistfaran” och invandringsfrågor för att i stället handla om jobb, pensioner, skatter och om vad som sedan blir kvar i plånboken. Människors vardag har blivit viktigare än de falska ideologier som regeringspartierna och en stor del av borgerligheten har prånglat ut i parti och minut under alla sina år vid makten.

Bakgrunden till denna förändring av politikens dagordning hittar vi i ekonomin. När den danska bostadsbubblan sprack under den förra finanskrisen rann det ut infekterat var över hela landets ekonomi, och ett bra tag innan de senaste störtdykningarna på världens aktiemarknader diskuterade tvistande ekonomer och politiker redan om landet nu hade gått in i en andra recession eller inte.
Men framförallt de tidigare relativt låga siffrorna för arbetslösheten, vilka varit trumfkorten för det långvariga borgerliga regeringsinnehavet, har dessutom hamnat i nivå med Sveriges höga tal och är i raskt takt på väg att raka mot ännu större höjder. En optimistisk regeringsbudget för nästa år räknar med ett underskott på minst 100 miljarder svenska kronor, och enligt OECD är Danmark tillsammans med Japan de länder inom detta område som har sämst tillväxtmöjligheter för åren fram till 2025. Produktiviteten släpar inom industrin och landets tillgångar av olja och naturgas ute på Nordsjön är på upphällningen.

Svenska Dagbladets chefredaktör P J Anders Linder här hemma i våra gamla politiska tassemarker blev exempelvis bestört när han ”läste på” inför valet. Här har man haft borgerliga regeringar i åratal och så har de inte ens gett sig på de höga marginalskatterna och de extravaganta socialförmånerna, skrev han förvånat. ”Vad gäller offentlig sektor och skatter har Sverige blivit förebilden”, fick han avsluta sin recension av hur broderlandets ekonomi ser ut.
Men detta är också bakgrunden till att grafiken de senaste veckorna inte förmått skildra det som i verkligheten skett i det politiska spelet. Radikale Venstre är starkt kritisk till regeringens uppgörelser med Pia Kjaersgaard. Men har en nyliberal agenda för den ekonomiska politiken och vilka som ska betala för en lösning på krisen och landets underskott i statsfinanserna. Därför vill man inte för allt smör i Danmark sitta med i en regeringsbildning som gör upp med Enhedslistan i ekonomiska frågor.
Förvånade danskar fick därför helt plötsligt se en spelare som i valkampens slutminuter sträckt ut handen till en av sina motspelare. I ett ”historiskt handslag” mellan Radikale Venstres Margreth Vestager och Lars Barfoed från regeringspartiet Konservative Folkeparti har sedan en gemensam politisk pakt beseglats om att ”ytterkanterna” inte skulle få makten över vare sig ekonomin eller invandringspolitiken”.

I Sverige skulle detta (trots många skillnader när det gäller partiernas politik) ha motsvarats av att Maria Wetterstrand i det senaste valets slutskede hade skakat hand med Jan Björklund och gjort upp om att stänga ute Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna från allt inflytande över ekonomi och flykting/immigrationsfrågor.
I Danmark har de sensationella slutminuterna på matchen mellan det blå och det röda blocket dessutom fått en lika dramatisk fortsättning i och med att partiledarna för S och SF hängt på Vestagers fanflykt genom att snabbt förklara att de också kan tänka sig att använda sig av spelare från motståndarlaget…

Vad är Enhedslistan?
Enhedslistan bildades 1989 som ett försök från flera vänsterströmningar att lägga tidigare historiska motsättningar och alltför finstilta ideologiska positioner åt sidan. Partibildningen har sett och ser sig som ett språkrör för antikapitalism och sociala rörelser i samhället. Alla medlemmar i det danska Folketinget måste betala ”partiskatt” så att den egna lönen ligger på samma nivå som en metallarbetare. Partiet har en gemensam politisk ledning. Men sedan 2009 har aktivisten och den skickliga debattören Johanne Schmidt-Nielsen haft förtroende som politisk ordförande. Valresultaten och medlemstillströmningen har skiftat. Men de senaste åren har partiet gått starkt framåt. I fjol räknade man för första gången in 5 000 medlemmar.
Som det öppna parti man är samexisterar olika mer fasta idéströmningar inom ramen för det gemensamma arbetet. Socialistiska Partiets systerorganisation Socialistisk Arbejderparti, den danska sektionen av Fjärde Internationalen, har hela tiden varit en del av Enhedslistan. Här ger dess verkställande utskott sin syn på valets slutspurt:

Uttalande: Stärk kampen i vardagen – rösta med Enhedslistan på valdagen!
Enhedslistan dundrar fram i valkampen – med till och med över sju procent i en del opinionsmätningar (2,2 procent i senaste valet). Både nya medlemmar och aktivister strömmar till och vi kan inte undgå att gripas av den nästan euforiska stämning som råder i partiet.
Men mitt i all denna framgång och denna optimism tränger sig en mer cynisk analys fram: att radikalernas /Radikale Venstre/ handslag med de konservativa – som skamligt nog har följts upp av S/SF:s hänförda deklarationer om att de vill samarbeta ”bredare än mitten” – innebär att Enhedslistans mandat i det parlamentariska sammanhanget helt kan försvinna in på ett sidospår. Ett förhållande som gäller oavsett om mandaten kan räknas på en eller två händer eller om man till och med skulle ta fötterna till hjälp. Så därför kanske vi lika gärna kan slappna av lite med jakten på röster?
Svaret är: Nej!!
För det första kommer det fortfarande att finnas några förnuftiga S/SF-förslag som de bara kan få igenom med hjälp av våra röster. Ju fler mandat desto mer press kan vi utöva.
För det andra – vilket är nog så viktigt – är Enhedslistan inget vanligt parti. Ett parti som har sin enda uppgift att få några bitar av sin politik godkänd i riksdagen efter snäva taktiska manövrar och kompromisser med andra partigrupper. Detta därför att Enhedslistan har ett perspektiv som går långt utöver detta: Vi arbetar för en demokratisk mobilisering och organisering av befolkningen, därför att endast en sådan skapar förutsättningar för varaktiga framsteg, för varaktiga förbättringar av styrkeförhållandet mellan klasserna och den förändring av hela samhällssystemet som är nödvändig.

En stor och slagkraftig riksdagsgrupp för Enhedslistan – även om den skulle isoleras parlamentariskt av S/SF:s klassamarbete – utgör ett ovärderligt stöd för alla former av folklig mobilisering, för allt vad som rör sig ute i samhället. Redan i valkampen har partiledningen på ett bra sätt använt den ökade uppmärksamheten till att agitera för några av de centrala krav som vi måste driva i förhållande till en ny regering. Att exempelvis bevara förtidspensionen och förbättra a-kassan. Ju större riksdagsgrupp desto svårare blir det för medierna att fortsätta med att ignorera en fortsatt agitation för dessa krav.

Redan prognoserna om en parlamentarisk framgång för Enhedslistan har fört med sig en väldig kick för partiorganisationen: Medlemmar strömmar till i hundratal, överallt myllrar det av aktivister och det forsar in pengar till valinsamlingen. En riktigt stor valseger för Enhedslistan skulle skapa alla förutsättningar för ett stort steg framåt i partibygget. En fördubblad eller tredubblad riksdagsgrupp skulle också betyda mycket mer resurser till Enhedslistan i form av sekreterare och ekonomiska bidrag. I betydligt större utsträckning än i dag skulle riksdagsgruppen – utöver det krävande arbetet i Christiansborg – ha ett överskott att användas till aktiviteter utanför de parlamentariska ramarna och kunna odla det nära samarbetet med rörelser i samhället.

Kan vi kombinera detta med organisering, dubbelorganisering och utbildning av tusentals både gamla och nya medlemmar, kan Enhedslistan i den nära framtiden bli ett fantastiskt redskap att använda till att bygga upp starka utomparlamentariska rörelser. Rörelser som kan utöva ett starkt tryck mot S/SF:s klassamarbete.
Slutsatsen är klar. Trots Margrethe Vestagers (Radikale Venstre) förutsägbara förräderi och försök att få ut Enhedslistan på ett sidospår och trots Helle Thornings (S) och Villy Søvndals (SF) ynkliga koppleri för ett samarbete med de borgerliga:
Enhedslistan har användning för varje mandat som vi kan vinna. Detta därför att Enhedslistan kommer att använda alla de muskler, som mandaten ger, till att framförallt stärka kampen för en röd politik utanför Riksdagen. Eller uttryckt med en gammal vänstersocialistisk paroll:
”Stärk kampen i vardagen – Rösta med Enhedslistan på valdagen”.

Senast den 30 september ska industrifacken lämna över sina avtalskrav till arbetsgivaren.
Inför detta säger IF Metalls ordförande Stefan Löfven att den ekonomiska oron inte påverkar avtalskraven.
– Än kan vi inte se att orderingång, produktivitetsutvecklingen eller lönsamheten har påverkats negativt. Vi ställer våra lönekrav utifrån den verkliga ekonomin, inte utifrån några tvära kast på börsen, säger Stefan Löfven.
Motparten till industrifacken är Teknikföretagen, och de kommer säkerligen att använda härdsmältan i ekonomin som en förevändning för ytterst måttliga löneökningar eller rent av ett nollbud. Men än har de inte gjort några officiella utspel.
Stefan Löfven för sin del konstaterar enligt www.dagensarbete.se att ”vi vill ha en del av de produktivitetsökningar som görs och vi vill ha en reallöneutveckling för våra medlemmar. Vi har haft en så stark utveckling av produktiviteten att vi därför kan ta ut något högre löneökningar än hos konkurrentländerna”.
Målsättningen är att industrins avtal ska vara klara redan den 30 november i år, vilket är anmärkningsvärt eftersom de flesta avtal löper ut vid utgången av mars nästa år. Dessa avtal är tänkta att fungera som en ribba som inget annat LO-förbund ska kunna krypa över, vilket har lett till stort gnissel hos de övriga LO-förbunden.

Kjell Pettersson

Mer skulle komma.
Bland annat en påminnelse om att Europa redan ”tidigare i historien stått öga mot öga mot islam på slagfältet” och konstaterade att ”vi är på dö ut i en stilla suck”.
Men riktigt så illa var det inte, enligt Ekeroth. Det fanns hopp. Hoppet heter Sverigedemokraterna. ”Vi står upp för den frihet som så många människor offrat sina liv för… 2010 sitter vi riksdagen och då kommer vi att ta vårt Sverige tillbaka.”
Talaren möttes av dånande ovationer.

Smaka på orden. Krig, slåss, slagfält… Massakern på arbetarungdomen på Utøya känns kusligt nära.
Denna figur sitter nu i riksdagen. Avlönad av skattemedel…
I augusti 2011 håller Jimmie Åkesson sitt sommartal i Sölvesborg.
Gång på gång slår han fast att Sverigedemokraterna har inget att göra med den hatkampanj vars yttersta konsekvens är 77 släckta liv i vårt grannland.
Enligt honom är detta dåd enbart en produkt av en enskild galnings sjuka hjärna.
Istället går han till attack mot alla de som påpekat att Sverigedemokraterna är en del av det Europa och de partier som har muslimhat och invandrarfientlighet som punkt ett på sitt program.

I själva verket är det Åkesson och figurer som Ekeroth det är synd om.
Vad väntar sig Åkesson? Eller som en skribent på Expressens ledarsida konstaterar: kanske att vi ska lägga blommor på hans trappa för att markera vårt deltagande.
Det är inte utan att man blir lätt illamående.

Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se