För nästan två veckor sedan avslutades det stora klimattopp¬mötet i Durban i Sydafrika, då världens länder skulle försöka enas kring ett avtal med syfte att hejda eller åtminstone minska takten i klimatförändringarna. I sista stund lyckades man komma fram till en gemensam slutsats, men åtgärderna som föreslås i ”Durbanpaketet” är långt ifrån tillräckliga enligt många miljövetare.
I en intervju med Internationalen säger Rikard Warlenius att klimattopp¬mötet i Durban i hög grad är ett spel för gallerierna, även om de flesta som befinner sig i spelet är oförmögna att se det. Det allra allvarligaste tycker han dock är att man med öppna ögon ger upp möjligheten att förhindra ett totalt klimatkaos. Här intervjuas miljöprofilen och dokto¬randen i humanekologi, som var på plats i Durban under mötet.

I sista stund lyckades man enas kring ett klimatavtal i Durban, vad kom man fram till?
– Det viktigaste beslutet var att ett nytt ”rättsligt avtal” ska förhandlas fram som omfattar alla världens länder och som ska träda i kraft år 2020. Det kommer sannolikt att ha mindre bindande skrivningar än Kyotoprotokollet, det vill säga i praktiken vara en frivillig överenskommelse. Men framför allt handlar det om att förhala verkliga utsläppsminskningar i ytterligare ett decennium.
– Avtalet förbinder sig till tvågradersmålet, men det är rent hyckleri eftersom FN:s klimatpanel och andra experter säger att utsläppen måste kulminera senast 2015 för att det ska vara realistiskt att nå målet.
Kyotoprotokollet fortsätter att gälla, men länder som USA, Kanada, Ryssland och Japan har inte skrivit under och av¬talet är heller inte bindande, vad innebär detta?
– Protokollet fick en andra åtagandeperiod efter 2012, men med i stort sett bara EU och Oceanien kvar. De nya utsläppsmålen för perioden ska rapporteras in nästa år, och kommer med största sannolikhet att bli tillräckligt låga för att vara närmast betydelselösa för klimatet men precis så höga att de kan upprätthålla en viss brist på utsläppskrediter i utsläpps¬handeln.
– Själva poängen med att behålla Kyoto i väntan på det nya avtalet efter 2020 är alltså att upprätthålla de korrupta utsläppsmarknader som EU använder sig av för att slippa göra egna reduktioner.

Har det framkommit något nytt i detta klimatavtal?
– Essensen av Durban är enligt min mening att världens eliter nu officiellt ger upp försöken att förhindra klimatkaos. Alla regeringar känner till följderna av förhalningen – svåra problem med öken¬spridning, färskvattenbrist, havsnivåhöjningar, folkomflyttningar – men det tycks helt omöjligt att omsätta den kunskapen i politiska åtgärder.
– Jag har svårt att tolka det på annat sätt än att det nuvarande världssystemet helt enkelt är oförmöget att hantera klimatkrisen. Budskapet är att tio års oförhindrad kapitalackumulation är viktigare än tusen år med ett allvarligt rubbat klimat.

Är klimattoppmötet i Durban en fram¬gång eller ett bakslag?
– Bakslaget var visserligen förprogrammerat, men genom att alla åtgärder skjuts upp till efter 2020 var det faktiskt ett större bakslag än vad jag hade föreställt mig innan.
Finns det fortfarande hopp om att rädda planeten och dess invånare från en total klimatkollaps?
– Ja, det finns det. Sannolikt har vi redan intecknat oss för allvarliga klimat¬förändringar, som 1-2 meters havsnivå¬höjning, vilket innebär att stora delar av världens mest produktiva åkermark kom¬mer att förstöras, och många kuststäder och korallöar måste överges.
– Men det är förmodligen ännu möjligt att stoppa en skenande klimatförändring, där självförstärkande mekanismer utlö¬ser varandra i en stegring av världstemperaturen med uppemot sex grader. Ska det undvikas krävs dock skyndsamma och kraftfulla åtgärder, inte ytterligare förhalningar.

Vad bör göras nu?
– Det enda hoppet som jag kan se är en global rörelse på solidarisk och ekologisk grund som är tillräckligt stark för att utmana och besegra den nyliberala kapitalismen. Det är sannerligen ingen lätt uppgift, men under 2011 har vi trots allt fått vissa positiva signaler genom de nya proteströrelserna, främst kring Med¬elhavet och i Nord- och Sydamerika. Att stärka dessa och att verka för att de inkluderar en ekologisk grundsyn är så vitt jag kan se det viktigaste vi kan göra.
Liza Ahnland

Den internationella aktionsdagen den 3 december.

En kampanj som har dragit enorm publik under den senaste veckan och som stöds av fackfederationerna Cosatu och Nactu är kampanjen för en miljon klimatjobb. Kampanjen startades av 40 organisationer i Sydafrika och menar att arbetslösheten och klimatförändringarna kan lösas tillsammans. Genom att omvandla hälften av produktionen av elektricitet till förnybara källor inom tio år kan 150 000 arbeten skapas och utsläppen minskas med 20 procent, menar kampanjen. Ett väl utbyggt och tryggt offentligt transportsystem skulle kunna leda till 460 000 nya arbeten. Och 500 000 arbeten skulle kunna skapas via småskaliga, organiska familjefarmer.
– Det är verkligen enormt vettigt att länka samman klimatförändringar och arbete, menar Rehana Dada som arbetar för kampanjen.
Bland aktivisterna, som till största delen kommer från den afrikanska kontinenten, är industriländerna USA och – efter utspelet om att de inte vill skriva under en andra omgång av Kyotoavtalet – Kanada högst impopulära. Bolivias före detta ambassadör vid FN, Pablo Solón, drog varma applåder från de 700 kvinnorna från hela södra Afrikas landsbygd som samlades under namnet Rural Women’s Assembly när han skanderade ”Skam över USA som bara vill minska utsläppen med tre procent!” och ”Vi säger: ändra det kapitalistiska systemet, inte klimatet!”
Kvinnorna från the Rural Women’s Assembly bidrog starkt till att föra upp genusfrågan på aktivistagendan. Särskilt i södra Afrika, där en stor majoritet av matproducenterna är kvinnor, drabbar de verkliga effekterna av klimatförändringarna kvinnor specifikt. Trots detta lyste genusperspektivet med sin frånvaro i den största delen av aktivistprogrammet.
– Klimatförändringarna hotar dessa kvinnors levebröd i namn av investeringar och profiter, säger Roselina Muzerayi från Zimbabwe.
– Som afrikanska kvinnor står vi upp i solidaritet med varandra och vi säger nej till klimatförändringar, nej till utsläpp, nej till multinationella företag. Till de multinationella företagen säger vi: Var vänliga och respektera livet! säger hon innan hon springer iväg och ansluter sig till den spontana demonstration genom Durbans gator som de 700 kvinnorna tog initiativ till.

Den demonstrationen blev en liten generalrepetition inför nästa dags stora evenemang – den internationella aktionsdagen den 3 december. Lett av obändigt energiska fackmedlemmar i gröna och röda t-shirts, följt av Via Campesina, hundratals unga socialister, medlemmar ur skräpplockarnas organisation och etablerade organisationer som Greenpeace, sjöng sig tåget genom Durban fram till klimatmötet. Fackfederationen Cosatus generalsekreterare Zwelinzima Vavi var en av huvudtalarna:
– Vi vill att något händer nu, för att rädda vårt klimat, för att rädda vår jord, för att rädda framtida generationer! ropade han utanför konferenscentret, medan förhandlingarna därinne bara fortsatte.

I omställningen till en ”grönare värld” är de förnyelsebara energikällorna en förutsättning för den framtida energiproduktionen, och de är på stark frammarsch. Förutom så kallad energieffektivisering, som är en väg att minska energiåtgången, så är idag de miljövänliga energikällorna, till exempel solenergi, vindkraft och bioenergi, starka konkurrenter till de fossilbaserade energibränslena.
Organisationen IEA (International Energy Agency) beräknar att solenergin kommer att svara för omkring en fjärdedel av världens energiproduktion år 2050. Enligt information från forskaren Will Steffen skulle solenergin kunna försörja jordklotet med all nödvändig energi överhuvudtaget. Detta är teoretiskt möjligt, men de praktiska lösningarna finns ännu inte.
Satsningen på den storskaliga solenergin ökar dock och världens hittills största solkraftanläggning står snart klar (enligt beräkningarna under 2011). Mojave Solar Park i USA omfattar en yta av cirka 2,5 kvadratmil och kommer att få en kapacitet på cirka 553 MW. Det förmodligen största solenergiprojektet väntas bli Desertec, som bygger på koncentrerad solenergi från solkraftverk i Sahara. Projektet drogs nyligen igång och den första solenergianläggningen, en så kallad ”sunenergy power plant”, kommer att förläggas till Marocko.

Miljödebattören och författaren Anders Wijkman har tillsammans med forskaren och miljövetaren Johan Rockström skrivit boken Den stora förnekelsen som ifrågasätter varför det är så svårt för samhället att hantera miljö- och klimatkrisen, samt om vad som bör göras för att rädda jorden. Trots att Anders Wijkman bland annat har ett förflutet som ordförande för moderaternas ungdomsförbund och som EU-parlamentariker för kristdemokraterna, så påminner hans resonemang i många avseenden om dem som återfinns bland vänsterinfluerade miljöförespråkare. Han menar att den ständiga tillväxten måste ifrågasättas ur ett miljöperspektiv, och de båda författarna till boken efterlyser en ny ekonomisk modell för att rädda planeten.

Anders Wijkman, som skrivit boken Den stora förnekelsen svarar på Internationalens frågor.
I din och Johan Rockströms bok Den stora förnekelsen efterlyser ni en ny ekonomisk modell för att rädda planeten. Hur skulle den se ut?
– Vad vi menar är att dagens ekonomiska modell växte fram under helt andra förhållanden – befolkningen var liten, den ekonomiska omsättningen likaså. Idag är situationen totalt annorlunda. Klimat, miljö och resursproblem dominerar och vi menar att den ekonomiska modellen inte erbjuder bra lösningar på dessa problem. Naturkapitalet har inget definierat marknadsvärde. Olika resurser förväntas enkelt kunna ersätta varandra – men hur ersätter man vatten eller biologisk mångfald eller ett stabilt klimat med pengar? Vi skisserar i boken ett antal viktiga förändringar, som att ge ekosystemtjänster ett värde, som att ersätta BNP med mera rättvisande välfärdsmått, som att sluta ha ekonomisk tillväxt som ett mål – tillväxt i sig är inget mål – och i stället sikta på ett antal tydliga välfärdsmål, att sätta ett ambitiöst mål för en effektivare resursanvändning etc.

Vad behövs för att få världens länder och då framförallt utvecklingsländerna att satsa mer på förnybar energi?
– Eftersom fossila bränslen – inte minst kol – som regel är billigare att investera i än förnybar energi krävs finansiell hjälp från industriländerna. Till exempel i form av ett fast prissystem så att det lönar sig att investera i förnybart.

Vilka är problemen respektive möjligheterna när det gäller att övergå till förnyelsebar energi?
– Möjligheterna inte minst för solenergi är mycket stora. Kostnaderna för solel till exempel har minskat drastiskt. Men fortfarande är investeringar i sol tre till fyra gånger dyrare i Kina än att investera i kol. Kina bygger idag mycket ny kolkraft.

Det sägs att solenergin skulle kunna täcka hela energibehovet, varför är det så svårt att förverkliga?
– Ett första argument är att vi haft tillgång till billig olja i mer än hundra år. Det har skapat ett beroende, men också avskräckt investeringar i andra alternativ. Därtill tar det alltid tid att utveckla en ny teknologi, och dessutom är all ny teknologi dyr i början. Att byta energisystem – även med snabb expansion – tar decennier. Vi har börjat alldeles för sent, men nu sker mycket positivt.

Hur ser du på möjligheten att nå målet på hundra procent förnyelsebar energi i världen, och när skulle det i så fall kunna uppnås?
– Jag tror det är möjligt att genomföra. Men det tar säkert minst 50 år att uppnå. Ett krav är naturligtvis att både regeringar och energiföretag arbetar i denna riktning.

Rikard Warlenius är doktorand i humanekologi och välkänd miljödebattör i vänsterkretsar. Han svarar här på Internationalens frågor.

Har du läst boken Den stora förnekelsen av Anders Wijkman och Johan Rockström?
– Ja

I boken ifrågasätts den ständiga ekonomiska tillväxten och författarna efterlyser en ny ekonomisk modell för att rädda planeten, vad har du att säga om det?
– I detta har de givetvis rätt, men jag tycker tyvärr inte att de utmanar den befintliga ekonomiska modellen tillräckligt mycket. De presenterar många viktiga och intressanta förslag för att minska ekonomins miljöpåverkan, men de skyggar för verkligt systemkritiska förslag. De säger inte uttryckligen att tillväxten antagligen måste upphöra i vår del av världen, trots att det är helt nödvändigt för att skapa utrymme för utveckling i fattiga länder. Utrymmet för den privata marknaden kommer att behöva minska, och detta utmanar givetvis mäktiga kapitalintressen. Det är detta som debattörer som Wijkman och Rockström inte vågar ta i, inte än i alla fall.

Kan Wijkmans och Rockströms resonemang påverka miljöpolitiken i Sverige?
– Wijkman och Rockström är viktiga figurer i miljösverige, och i viss mån även internationellt. De är kunniga och aktiva, och dessutom unika eftersom de inte tillhör miljörörelsen, i snäv mening. Att en djupt meriterad forskare och en tidigare borgerlig politiker tar ställning som de gör är tyvärr ovanligt, och gör att de når en bred publik. Ännu har inte deras resonemang fått något genomslag i den förda politiken, men de har nog regeringens öra.

Anders Wijkman menar att det finns förutsättningar för att nå målet om 100 procent förnyelsebar energi i världen, men att det skulle ta 50 år att nå dit, vad tror du om det?
– Jag är övertygad om att det rent tekniskt skulle kunna gå betydligt snabbare. Det finns exempelvis beräkningar som visar att det skulle gå att ersätta all fossil energi – både kraftverk och förbränningsmotorer – och all kärnkraft till 2030 med förnyelsebar energi, och detta med dagens teknologier. Det skulle givetvis krävas massiva industriella insatser. Vi skulle behöva bygga fyra miljoner vindkraftverk på 20 år, men med tanke på att vi idag bygger 70 miljoner bilar per år är det inte orealistiskt i sig.
– Med andra ord är klimatproblemet inte tekniskt, och inte heller kan man säga att världen inte har ”råd” att ställa om. Problemet är politiskt. Det handlar om att vi har ett ekonomiskt system som går på tvärs emot mänsklighetens långsiktiga intressen. Det backas upp av enormt starka intressen och vi är alla, i någon mån, del av det systemet.

WWF:s nya rapport ”Hållbar energi – 100 % förnybart på naturens villkor” presenterades på Overshoot Day, 27 september. Det är den dag då vi konsumerat upp årets produktion av ekologiska resurser. Resten av året knaprar vi på framtiden, enligt WWF. Slutsatserna i rapporten bygger på ett energiscenario som utarbetats av IVL Svenska Miljöinstitutet och baseras på WWF:s krav. Syftet är att analysera möjligheterna att ställa om till 100 procent förnybart senast 2050 – utan att tumma på hållbarhet eller miljökrav.
Fossila bränslen och kärnkraft måste fasas ut och en kraftig satsning på energieffektivisering inom alla sektorer genomföras, enligt rapporten. Detta kan minska energianvändningen med en tredjedel till 2050. Övergången till den förnyelsebara energin ska ske med en mix av kända energieffektiva lösningar, samt energi från sol, vind- och vattenkraft och biobränslen. Satsningen måste dock ske hållbart och exempelvis vindkraftverk får inte placeras i formellt skyddade områden som till exempel Natura 2000.
– Ska vi vara det ”gröna föregångsland” som regeringen talar om, är det dags att börja investera i framtiden. Under en lågkonjunktur är det här ett bra sätt att stimulera efterfrågan och skapa nya jobb, säger Håkan Wirtén, generalsekreterare på WWF, på WWF:s hemsida.
Liza Ahnland

”När föreningen Nej till Uran i Storsjöbygden på söndagseftermiddagen kallade till ett informationsmöte under rubriken ”Provbrytning i Oviken?” i byns bygdegård ställde kommunalråden och oppositionsråden i de fyra kommunerna Berg, Krokom, Åre och Östersund upp mangrant. Men uppslutningen från allmänheten var också stor.”
Texten ovan är hämtad från en artikel i Östersunds-Posten, som berättar om planer på eventuell provborrning av alunskiffer på en fastighet i Viken, vid Storsjön i Jämtland.

Det är företaget Continental Precious Minerals (CPM) som vill göra en provbrytning av alunskiffer på en fastighet i Viken som prospekteringsföretaget arrenderar. Men de ledande politikerna i Storsjöbygden är rörande överens över partigränserna om att inte säga ja till någon brytning.
– Företaget har skickat över ett förslag till överenskommelse som ska gälla från 2015. Men vi vill absolut inte ha någon urangruva i Oviken och gör så gott vi kan för att säga nej, sa kommunstyrelsens ordförande Karin Paulsson (S), på mötet som anordnades av föreningen Nej till uran i Storsjöbygden.
De församlade politikerna var eniga om att minerallagstiftningen är ålderdomlig och att man måste försöka lägga kraft och tid på att förändra den.
– Det kommunala vetot måste gälla redan vid prospektering och provborrning, sa Elin Hoffner (V), både kommunal- och landstingspolitiker.
Krokoms kommunalråd Maria Söderberg (C) betonade också att det kommunala vetot ligger alldeles för långt fram i beslutsprocessen.

Liza Ahnland

Denna vecka intervjuas hon om läget i den svenska vårdapparaten och om protesterna som Nätverket för Gemensam Välfärd nu riktar till de styrande.
Internationalen har tidigare skrivit om flera aktioner och protester där nätverket varit aktivt och nu senast handlar det om nedskärningar i vården. Tillsammans med flera vårdanställda och läkare runt om i landet protesterar organisationen nu mot underbemanning, överbeläggningar, extrema väntetider, nedläggningar av vårdcentraler och ytterligare sparkrav inom vården.
Gunilla Andersson är en av initiativtagarna till de aktuella protesterna mot nedskärningarna.

Vad handlar era protester om?
– Vi i Gemensam Välfärd Malmö har jobbat med sjukvårdsfrågan i flera år. Region Skåne hör till de regioner som satsar minst på sjukvården i Sverige. Inflödet av patienter har ökat med 25 procent, samtidigt kommer det ytterligare besparingskrav. Det här leder till överbeläggningar, stress och utarbetad personal. Både arbetsmiljöverket och socialstyrelsen har framfört kritik till regionstyrelsen vad gäller arbetsmiljö och patientsäkerhet men de styrandes svar är ytterligare besparingar. Det är det här vi protesterar emot. Flera organisationer, däribland Nätverket Gemensam Välfärd Malmö, planerar nu att genomföra en demonstration/manifestation den 17 september på olika platser runt om i landet.

Vilka är initiativtagarna till motståndet?
– Fackligt organiserade på SUS (Skånes Universitets sjukhus) – undersköterskor, sjuksköterskor och läkare som tillsammans skrivit ett protestbrev till politikerna. Nätverket Gemensam Välfärd stödjer dessa protester men vi har inget direkt samarbete med facket ännu. Det har verkligen hettat till och Gemensam Välfärd menar att vi måste fokusera på sjukvården som helhet.

Vad hoppas ni på att uppnå?
– Det största problemet är att den politiska ledningen är både nonchalant och arrogant. Man lyssnar varken på medborgarna eller personalen. De måste förstå att de måste börja lyssna. Det handlar om liv och död. Människor har dött i väntan på rätt vård. Det är också allvarligt och upprörande att man har en personal som är konstant stressad. Skatteflykt och sänkta skatter gör så att finansieringen av välfärden urholkas. Man måste helt enkelt komma till rätta med detta och skaffa mer pengar till sjukvården.

Väntar ni er mycket folk på demonstrationerna den 17 september?
– Svenska folket rankar sjukvården högt när det gäller samhällsfunktioner som ska fungera. Väldigt många är oroliga för situationen som den är nu, men hur många som är beredda att gå ut och demonstrera öppet kan jag inte svara på. Alla är dock välkomna.

Liza Ahnland
liza@internationalen.se

Författare till debattinlägget var bland andra Gunnel Axelsson Nycander, Svenska kyrkans handläggare för hållbar utveckling, samt Anders Wijkman, seniorrådgivare vid Stockholm Environment Institute. De menar att småbönderna är nyckeln till den gröna revolution som kan rädda vår planet.
”En av vår tids största utmaningar är att utveckla och anpassa jordbruket så att nio miljarder människor kan äta sej mätta år 2050 – utan att planetens livsuppehållande system utsätts för så stora påfrestningar att de riskerar att kollapsa. Trots detta fortsätter jordbruket att vara ”den osynliga elefanten i rummet” i många bistånds- och utvecklingssammanhang. Sida satsar till exempel på många lovvärda projekt inom demokrati, rättigheter, hälsa, marknadsutveckling, miljö och klimat, men bara två procent av årets svenska biståndsbudget går till jord- och skogsbruk”, skriver författarna i inlägget i Göteborgs-Posten. En reformering av handelsavtalen, inte minst inom EU som gynnar småproducenter i utvecklingsländer samt ett ökat stöd till bondeorganisationer i olika utvecklingsländer för att stärka deras politiska och ekonomiska inflytande borde införas, menar författarna.
Debattörerna menar att det som krävs förutom ökat stöd till jordbruksutveckling är en grön revolution som respekterar planetens begränsningar. Kraven på en sådan revolution inom jordbruket är enligt författarna: kraftigt ökad produktion på redan befintlig jordbruksmark, minskad övergödning från kväve och fosfor, minskat beroende av fossila bränslen, effektiviserad vattenanvändning, omställning av jordbruket till att bli till en sänka i stället för källa till koldioxid, samt kritisk granskning av våra matvanor – minst en fjärdedel av maten ruttnar bort eller slängs i dag – samt begränsa köttätandet.
Enligt källor på internet deltog flera dussin aktivister utanför jordbruksministrarnas möte i Paris. De tillhörde Peuples Solidaires och protesterade mot den finansiella spekulationen på livsmedelsmarknaden samt fördömde jordbruksnäringen för förgiftning av jorden med bekämpningsmedel.
Liza Ahnland
liza@intenrationalen.se

Minskad flodavrinning och infiltration av grundvattenreservoarer kring Medelhavet och i halvtorra områden i Nord och Sydamerka, Australien och södra Afrika kommer att leda till vattenbrist i dessa områden. I Asien kommer även stora landarealer som är beroende av snösmältning och glaciärer för sin vattenförsörjning att påverkas. Samtidigt riskerar tätbefolkade floddeltan att drabbas av minskade vattenflöden, ökad salthalt och stigande havsnivåer.
Dessa är några av konsekvenserna som beskrivs i FAO:s senaste rapport om klimatförändringen, vatten och tryggad livsmedelsförsörjning. Andra konsekvenser som beskrivs i rapporten är bland annat att vi kommer att få ett snabbare vattenkretslopp i världen beroende på att stigande temperaturer ökar avdunstningen från land och hav. I tropiska områden och på högre breddgrader kommer nederbörden att öka medan den kommer att minska i redan halvtorra och mellantorra områden samt i de inre delarna av stora kontinenter.

Fattiga drabbas hårdast
Författarna till rapporten menar att det behövs planering inför en ökad frekvens av torka och översvämningar i framtiden, men att dessa tecken redan syns i områden som i dagsläget lider av vattenbrist. Rapporten visar också att mer av det tillgängliga grundvattnet förväntas tas i anspråk av jordbrukarna för att dämpa en möjlig produktionsminskning.
Ungefär 40 procent av världens bevattning kommer ifrån glaciärtäcken. När dessa minskar i storlek påverkas så småningom mängden marknära vatten vilket används i jordbruket i viktiga produktionsområden. I nordliga tempererade områden kommer odlingssäsongen att förlängas medan den på så gott som alla andra platser kommer att kortas som en följd av stigande temperaturer.
”Både försörjningsmöjligheterna på landsbygden och livsmedelsförsörjningen för stadsbor är i farozonen. Men de fattiga på landsbygden, som är de mest utsatta, kommer troligtvis att drabbas hårdast.” Detta hävdar Alexander Mueller, undergeneraldirektör för FAO:s avdelning för naturresurser.

Åtgärder
Nationella beslutsfattare, regionala och lokala vattenmyndigheter och enskilda jordbrukare måste alla vidta åtgärder för att möta dessa utmaningar, menar författarna till rapporten. Effektiva system för vattenanvändningsberäkningar måste införas, vilket innebär noggrannare mätningar för att uppskatta försörjning, transport och flöden av vatten. På det här sättet underlättas beslut om hur vattenresurser bör skötas och användas under olika förhållanden.
”Beräkningar av vattenanvändning i de flesta låginkomstländerna är mycket begränsad och fördelningen av resurser är icke-existerande, ovetenskaplig eller dåligt utvecklad. Att hjälpa låginkomstländer att få till stånd ett bra arbetssätt för att beräkna sin vattenanvändning och att utveckla stabila men samtidigt flexibla system för fördelningen av vattenresurser är av högsta prioritet,” hävdar författarna.
Åtgärder som jordbrukarna själva kan vidta är bland annat att förändra sina odlingsmönster och metoder för att möjliggöra tidigare eller senare sådd, minska vattenanvändningen samt optimera sin bevattning. För att bättre kunna utnyttja den tillgängliga markfuktigheten skulle man till exempel kunna plantera grödor med djupgående rötter. Något annat som verkar lovande är att övergå till ett blandat trädjordbrukssytem. Dessa system kan fungera som kolsänkor genom att binda kol. Andra fördelar är att träden ger skugga, vilket sänker temperaturen och minskar avdunstningen. De ger även skydd mot vind samt bevarar den vattenhållande förmågan.

Ekonomisk fråga
Men FAO:s rapport betonar också att det finns problem med att införa dessa åtgärder eftersom de kräver ekonomiska insatser, vilket oftast saknas speciellt hos småjordbrukarna i låginkomstländer: ”Storleken på lantbruket och tillgång till kapital sätter gränserna för omställningens utsträckning och förändringen på gårdsnivå.” Rapporten varnar för att skördarna på många lantbruk i låginkomstländerna redan idag ligger långt under den egentliga potentialen utifrån jordbruks- och klimatmöjligheter.
Även kunskap när det gäller hur klimatförändringen påverkar vattentillgänglighet och vattenkvalitet saknas på många håll på regional nivå, enligt rapporten. ”Bättre precision och fokus krävs för att förstå karaktären, omfattningen och området för klimatförändringens påverkan på jordbrukets vattentillgång i låginkomständerna. Att kartlägga sårbarheten är centralt på både nationell och regional nivå,” menar författarna till FAO:s rapport.

Liza Ahnland
liza@internationalen.e

Projektet BERAS (Baltic Ecological Agriculture and Society) Implementation, är ett treårigt EU-projekt med partnerskap som omfattar 11 länder i Östersjöregionen där Södertörns högskola är så kallad Lead Partner. Projektet som startade i juni 2010 vill skapa möjligheter för en hållbar utveckling i Östersjöregionen genom att fokusera på att etablera ekologiska kretsloppssamhällen i länderna runt Östersjön.
De två strategier som man arbetar med i projektet är ”Östersjövänlig mat” och ”Ekologiska kretsloppssamhällen”. ”Östersjövänlig mat” bygger på att minska utsläppen från matindustrin genom att skapa kretslopp som täcker hela matkedjan – från jord till bord. Maten ska vara ekologisk och lokalt producerad med tanke på det som finns för årstiden.
”Det kan också handla om smakfulla menyer och mattips som är både hälsosamma och gynnar miljön”, säger Vesa-Matti Loiske, lektor vid Södertörns högskola i ett pressmeddelande. Det andra målet ”Ekologiska kretsloppssamhällen”, handlar om att uppnå en miljövänlig, ekologisk balans i det lokala samhället som helhet samt inom jordbruket i synnerhet .

Omställning av jordbruket
Huvuduppgiften för miljöprojektet är alltså att skapa ekologiska kretsloppssamhällen runt Östersjön och därigenom minska miljöbelastningen på havet. Den mat vi svenskar äter skapar 40 procent av den klimatbelastning vi förorsakar, och cirka hälften av de utsläpp av kväve och fosfor, som håller på att ta död på vårt hav, kommer från jordbruket i Sverige och andra Östersjöländer.
Enda sättet att minska övergödningen är därför att ställa om jordbruket och skapa ett ekologiskt kretsloppssamhälle, hävdar de projektansvariga. Artur Granstedt, docent och koordinator för BERAS-Implementation, vid Södertörns högskola menar att det är fullt möjligt att ställa om jordbruket från att vara en miljöbelastning till att bli en miljöresurs. BERAS-projektets forskning visar att en 70-procentig minskning av köttkonsumtionen och mat enbart från ekologiska kretsloppsgårdar skulle kunna förhindra jordbrukets övergödning av Östersjön, stoppa spridningen av kemiska bekämpningsmedel i miljön samt väsentligt minska matens bidrag till klimatbelastningen.
Slutsatsen från konferensen där forskare, samhällsföreträdare, näringslivsfolk, jordbruks- och konsumentorganisationer, myndigheter, beslutsfattare och andra intresserade från samtliga länder runt Östersjön, Norge och Vitryssland samlats, var att detta dock är en krävande uppgift. Vad som krävs är först och främst den politiska viljan samt en växande skara medvetna konsumenter som kräver förändring av jordbrukets inriktning.
En förutsättning i verksamheten är att allt måste utgå från gårdens förmåga att producera förnyelsebart. Visionen för initiativtagarna till BERAS-Implementation är att bygga upp liknande kretsloppssamhällen i länderna kring Östersjön, vilka kan tjäna som inspiration och modell för andra jordbrukare, politiker och allmänhet.
Liza Ahnland
liza@internationalen.se

Mötet hade rubriken Finns det en väg ut ur det här samhället? Diskussionen spände från stora övergripande teman om ”den dubbla globala krisen” till mer handfasta frågor om vad vi kan göra här och nu för att skapa en radikal folklig rörelse

Intresset för debatten var stort. Mötesarrangörerna fick bära fram allt fler extra stolar och till slut fyllde närmare 140 personer lokalen till sista plats.

Lars Henriksson är fackligt och politiskt aktiv metallarbetare på Volvo Personvagnar sedan mer än trettio år. Hans bok Slutkört handlar om möjligheten till en klimatanpassad omställning av bilindustrin. Henriksson inledde med att förklara att boken inte ska tolkas som en teknisk idé-formel för industrins produktion

- Jag ser det snarare som ett förslag på inriktning som en folklig rörelse skulle kunna få kraft ifrån i en kamp för både jobben och miljön, sade Henriksson

Göran Greider kom i februari ut med boken Ingen kommer undan Olof Palme, vars grundtes är att den folkrörelse Palme stod i spetsen för i sig ”är budskapet”. En sådan rörelse saknas dock till stor del idag, menar Greider. Efter att inledningsvis ha berättat om att han blev ”upprymd” när han på tåget till Göteborg läst Henrikssons bok koncentrerade Greider sig på att peka ut såväl gemensamma utgångspunkter som skillnader mellan de två.

- Vi formulerar båda det akuta behovet av att lösa både de ekonomiska och ekologiska kriserna liksom det lika stora behovet av att skapa, eller återskapa, en stark folkrörelse, sade Greider, som sedan satte ett frågetecken på vad han uppfattade som en alltför okritisk syn på massproduktion som sådan i Henrikssons bok

- Vi kan inte bara byta ut innehållet i produktionen utan måste också ställa om hur den organiseras, menade han.

Han underströk också – utifrån sin utkikspunkt i Dalarna – privatbilismens starka ställning på landsbygden som en nödvändig aspekt att problematisera

I det följande panelsamtalet mellan de två författarna ventilerades vissa frågor där de gjorde skilda politiska bedömningar, bland annat värderingen av socialdemokratins roll både förr och nu – liksom vilka lärdomar man kan dra av den svenska välfärdsstatens utbyggnad av offentlig gemensam välfärd, när denna nu rivs ner och privatiseras.

Publikfrågorna tog upp ett flertal teman, bland annat vad som kan vara möjliga handlingsvägar för rörelseaktiva just här och nu idag. I en mer ”om det vore så att”-vinklad fråga ställdes Göran Greider inför det tänkta scenariet där han (om det fanns ett antal klonade Greider-kopior) skulle sitta i ett femtiotal betydande fackliga styrelser på svenska arbetsplatser. Vilket vore det förslag han (de) skulle vilja driva igenom?

- En veckolång politiskt strejk, blev svaret som han sedan vidareutvecklade

- Vi skulle utnyttja den strejkveckan till att samla så många som möjligt till diskussioner om de avgörande samhällsproblem som är så undanträngda i debatten idag: tillväxtens roll, omställningens möjligheter, miljökrisen och andra globala ödesfrågor, sade Göran Greider

En bra stund efter att han avtackats av arrangörerna med en kasse närproducerade livsmedel och hastat till tåget dröjde sig ett stort antal mötesdeltagare kvar för att fortsätta den viktiga framtidsdebatten. Hur kan vi gå vidare nu?

Mötet var ett samarrangemang mellan Ordfront, tidskriften Röda rummet och Socialistiska Partiet.

Ett konkret resultat av diskussionskvällen blev att SP-Göteborg inom kort anordnar en studiecirkel kring boken Slutkört.

Text och foto: Björn Rönnblad