Mina tankar finns i dessa dagar hos den vissnande socialdemokratin och dess näringsfattiga gräsrotsrörelse, och hur jag i min ungdom (det vill säga ganska så nyligen) betraktade mig som vänstersosse.
Visst blev jag förbannad på toppstyret, pamparna och svartlistandet av kommunister, men vi har ju trots allt haft världens mest lyckade socialistiska experiment i det här landet. Samtidigt uppfattade jag den yttre vänstern som människor med bra idéer och goda föresatser – men med alldeles för mycket naiv idealism. De tycktes mig sakna verklighetsförankring och oförmåga att se gränserna för vad som är möjligt – till skillnad från de pragmatiska reformisterna.

Jag känner fortfarande starkt för det välfärdssamhälle vi ändå har, trots dess krackelerande fundament och allt mer grovmaskiga skyddsnät, men det är något som brister när man växer upp i ett samhälle som lovar så mycket men förmår så lite. Ett samhälle där utopin verkar vara ”som nu, fast mer valfritt och lite mer grönt – om budgettaket ger utrymme”, där politikerna håller tummarna tills knogarna vitnar i förhoppningen att tillräckligt mycket guld skall sippra ned från pyramidens topp för att resten skall hålla sig varma. Det är en mycket märklig upplevelse att inse hur man blir vuxen i takt med att varje illusion rasar och blir till tomma ord i ett linjetal.

Härom dagen var jag på Folkets hus här i Göteborg för att se Ingvar Carlsson och Jan Eliasson prata om Olof Palmes arv på den internationella arenan, och visst talade de om värden man ställer upp på! Visst var det med värme de förespråkade solidaritet med kurder och palestinier, med triumf då de berättade om Sveriges ryggrad att stödja nationella befrielserörelser och med sann indignation som de beskrev USA:s undfallenhet mot Israel. Och för en stund nästan glömmer jag mig och tänker att detta är ju vad jag står för också. Här finns ju alla de värderingar som är så viktiga.

Jan Eliasson berättade om de två egenskaper som utmärkte Palme och gjorde honom till en stor politiker och statsman: Passion, för att kunna handla, och medmänsklighet, för att inte handla fel. Stora ord. Tyvärr kunde det lika gärna ha varit en deklaration för vad som saknas när socialdemokratin gör politik.
Alldeles oberoende om huruvida Palme kunde tillskrivas dessa av egenskaper så har förstås Eliasson rätt i sitt påstående. En blandning av passion och medmänsklighet är nödvändigt för varje god vänstermänniska och nödvändigt i skapandet av ett bättre samhälle. Problemet är att det helt verkar saknas utrymme inom SAP till att kunna odla slika egenskaper.

Jag tänker att socialdemokratin är en himla fin tanke, synd bara att den inte fungerar i praktiken…
I grunden känner jag dock en slags personlig tacksamhet mot sossarna, för de värderingar de gett mig. Utan dessa värderingar skulle jag kanske aldrig kallat mig socialist och jag skulle ha saknat insikten att socialdemokrati, sådan den blivit, inte är någon väg framåt. När reformism inte längre kan utövas i samförstånd med ett kuvat näringsliv är det dags att hitta nya vägar att bedriva ”det möjligas politik”. Den naiva idealism som jag tillskrev yttervänstern ter sig för varje dag allt mer realistisk – pragmatism idag är att kräva det omöjliga!

Johannes Jensen är historiestuderande med ett reformistiskt förflutet.

Jag föddes in i arbetarrörelsen och socialdemokratin. Vi kunde se Första Majtåget från vårt lägenhetsfönster (ett rum). Folkets Park låg 300 meter bort. Så det var en självklarhet att familjen tillbringade Första Maj i Folkets Park varje år tillsammans med de andra arbetarfamiljerna. Industrierna låg från 100 till 500 meter från Parken.
Det var en glädjens dag. För oss fattiga barn var det en fest med massor av lekar. Det var en självklarhet att rösta på Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Det var vårt parti. Vi tog inte strid bara mot kapitalismen och borgarklassen utan också mot det auktoritära, stalinistiska kommunistpartiet. Sovjet var inte ett lycksalighetens rike.

Nu på äldre dar undrar man vad som hänt med partiet. OK, arbetarklassen i traditionell bemärkelse har blivit en minoritet. Men som jag ser det så är majoriteten av Sveriges befolkning fortfarande arbetare, lönearbetare. Tvungna att sälja sin dag mot en liten lön och med inget eller mycket litet inflytande över sitt arbete.

Jag gick med i SSU 1961 när jag var 17 år. Trots att jag var arbetare så gick jag med i gymnasieungdomarnas SSU, SSU Liberte i Kalmar. Såsom radikal arbetare med klasshatet i mig, mötte jag snart motstånd inom delar av SSU. Det fanns en vänster och höger redan på min tid inom SSU. Jag tillhörde vänstern. För en del av medelklassungdomarna inom SSU tycktes klasskampen och socialismen vara en intellektuell lek. De hade ju ingen erfarenhet av arbetarklassens villkor.

De borgerliga värderingarna började äta sig in i SSU och socialdemokratin. Från att ha letts av arbetarklassledare med sex-sju års skolgång precis som jag, så fick vi se intellektuella borgarbarn ta över allt mer och mer inom SSU och det socialdemokratiska partiet. Socialdemokratin var på väg att förlora sin själ. Självklart så finns det många intellektuella borgare (till exempel Marx, Olof Palme) som slåss för socialismen och deltar i klasskampen, och det finns reaktionära arbetare som solidariserar sig med borgarklassen och fascismen.
Denna utveckling från 1970-talet och årtionden framåt har gjort att många av arbetarna inte längre känner igen sig i Socialdemokratiska partiet. Det blev inte längre en självklarhet att rösta på Socialdemokraterna.

Om vi ser till Europa efter andra världskriget så har Socialdemokraterna i mycket få länder lyckats nå upp till 40-45 procent. Jag har sedan 10-15 år tillbaka väntat på denna för Socialdemokraterna så negativa trend. I takt med att arbetarrörelsen har förlorat/övergivit sina tidningar har de borgerliga värderingarna långsamt ätit sig in i arbetarklassen.
Jag tror inte att framtidens socialdemokratiska partier i Europa kan räkna med ett stöd över 25-30 procent.
Andra partier har vuxit fram på vänsterkanten och tävlar om utrymmet. Vi kan se det i Sverige med Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Kampen mellan vänstern och högern inom socialdemokratin accentuerades genom valet av Håkan Juholt som partiledare. Jag tror att de intellektuellt borgerliga inom socialdemokratin såg Juholt, med en mer ideologiskt arbetarinriktad politik, som ett hot från vänsterkanten. Vänsterpartiet har fått en ny ung dynamisk ledare i Jonas Sjöstedt med rötter inom industrin.
Var finns denna ledande person inom socialdemokratin?
Var finns arbetarklassens ledare i socialdemokratiska partistyrelsen och verkställande utskottet? Eller är det medelklassen som skall styra partiet i framtiden?

Lennart Wallster som minns järnspis och kallvatten från barndomen, och undrar vad som hänt med arbetarnas SAP.

Så vi avslöjar oss med orden.
Egentligen det enda riktigt demokratiska området, på sätt och vis. Säger en majoritet av befolkningen ”jag är större än dig”, istället för ”större än du” som det skulle heta förr, på det ”grammatikaliskt korrekta” sättet, ja, då heter det ”jag är större än dig”.
Det finns helt enkelt ingen högre makt som kan ändra på det.

Men de ord som används i det offentliga samtalet, de ord som simmar så diskret i strömmen och påverkar vår världsbild, varifrån kommer de?
Jag plockar upp ett. Ledarskap. Så vanligt, så självklart, så präktigt. Ledarskap är viktigt överallt. Se bara på de hysteriska ordförandebytena inom partierna den senaste tiden. Visst måste det vara viktigt med ledarskap?
Den rent vidskepliga övertron på ledarskapets frälsande förmåga börjar nästan bli lite kuslig. Ledarskapskurser, ledarskapskarriärer. Inte bara tjatigt och indoktrinerande, det börjar bli lite farligt. Det behövs bara att någon säger att vi kräver en stark ledare – hallå!
Andra ord har fått giftstämpel i det offentliga samtalet… kollektivt till exempel. Ledarskap är fint, allt kollektivt är fult. Passar ihop som hand i handske i den borgerliga världsbilden.

”Särintressen” är ett annat ord som används som varningsflagga från högern. Särintressen är fult utom när det gäller banker och storföretag, för deras särintressen är inga särintressen. ”Det som är bra för Volvo är bra för Sverige” hette en välkänd paroll. Bra PR-folk har dom alltid haft. Fackliga krav är särintressen som är fula och samhällsskadliga.

Får det vara en kvalitetssäkring? Hör vi ordet ”kvalitetssäkring” bör vi nog se oss om efter en nödutgång. Ett ord som studsar fram så fort någonting är under all kritik, kanske livsfarligt. Det flygbolag som lovar att de ska ”se över sina rutiner” och ”kvalitetssäkra” maskiner skulle jag bli mycket misstänksam mot.
Vi plockar upp ordet ”förebild” ett av de vanligaste i svenska språket skulle jag gissa. Lika halt och knepigt som ”ledarskap” – vem har inte hört någon ung artist lyckligt hävda att hon är en ”förebild” för andra unga kvinnor? Behöver vi förebilder? Och i så fall vilka? Ett ord att fundera över.
”Utmaning” är ett annat av mina favoritord. Att få ett nytt jobb är en utmaning. Att bli arbetslös är en utmaning. Att sätta igång och skära ner i offentliga utgifter är numera modigt – och förstås en utmaning. Jämrans ogräs i språket som luddar till tankarna.

Men verkligheten tränger sig på.
Det finns gott om folk som tycker att solidaritet och kollektivt är bra ord, kanske bättre än ”ledarskap”, att samarbeta är ett bättre ord än konkurrens, att ”skattetryck” är ett löjligt ord och att ”gemensam sektor” är ett bra uttryck för vad de flesta vill ha för sina pengar.
Och så sätter sig husbyborna i Stockholmsförorten ner och ockuperar sitt kulturhus, strax innan de ska slängas ut.
”Ockupera” och ”revolution” har för övrigt fått en yrvaken renässans det senaste året, och riktigt bra press när man tänker efter. Samtidigt som ”riskkapitalbolag” har fått betydligt sänkt status, inte av någon Standard and Poor-bedömare utan av den obehagliga verkligheten.

Hör jag ordet ledarskap en gång till trevar jag efter en spypåse. Eller förebild. Eller utmaning. Eller affärsidé. Eller utanförskap. Eller ”entreprenöriellt” (något som ska införas i skolans läroplan). Eller valfrihet. Eller utmaning. Eller projekt.
Stopp nu, annars tar det aldrig slut.

GUNVOR KARLSTRÖM som från redaktionsstolen sätter sina vassaste tänder i några av våra vanligaste ord.

Vi börjar så här: det finns kvinnor som har hår på kroppen och kvinnor som inte har hår på kroppen, det finns män som har hår på kroppen och som inte har hår på kroppen. Det är inget märkligt med något av de fyra alternativen. Det är precis som det ska vara. Inget ska bort, så peka inte.
Mer eller mindre hår är liksom bara ett utslag av vilka föräldrar man råkade få. Vilka anfäder som odlade potatis i sitt anletes svett någonstans i tjotahejti bara för att just vi skulle födas i en förlossningssal någon helt annanstans ett par hundra år senare. Samer, österrikare, fransoser, smålänningar och norrlänningar, det kan vara ett axplock ur en blandning. Då blir resultatet ungefär som jag.

Sedan börjar vi så här: tänk att det ska vara så livsfarligt att kvinnor har hår på kroppen. Så tabubelagt, skamligt, märkligt, förvånande, otroligt, osannolikt, och helt, helt normalt. Lika normalt som att det finns män som inte har hår på kroppen, åtminstone inte i den utsträckning som män förväntas ha hår på kroppen enligt de gängse kroppsideal som nubbas fast på våra hjärnors anslagstavlor om och om och om igen, så att vi ska glömma att vi är bra precis som vi är.

En liten mörk tjej som studerade mig ingående häromdagen, fascinerades av att jag har fjun som syns i ansiktet, helt enkelt antydan till en mustasch, precis som min mamma, precis som min mormor. Vuxna säger istället att jag ser ut som Frida Kahlo.
Jag förklarade som jag brukar att det är helt normalt att ha fjun som syns om man är mörkhårig och kanske också har lite utländsk bakgrund. Vidare att blonda kvinnor också ofta har det men att det inte syns eftersom det är så ljust.
– Då önskar jag att jag var blond, sade sjuåringen, det är så tråkigt att vara mörk.
Jag sade såklart genast att det är väldigt fint att vara mörk. Hjälpte det? En sjuåring har redan fått sin beskärda del av påverkan och vet hur normen ser ut, hur det är meningen att hon, som tjej, borde utvecklas och hålla sig i skick för att gå an på marknaden.

Hur sorgligt är det inte? För det är ju inte som att det slutar där. Med ett hjärnspöke. Det går vidare till näsoperationer av ”etniska” näsor, benförlängning av kinesiska ben… jag vill inte fortsätta, det är så satans fördjävligt. Och beklämmande.
De mest bisarra metoder används för att vi alla ska se likadana ut. Idealen är oftast västerländska. Inget får sticka ut om det inte sticker ut på ”rätt” sätt.

Jag har också håriga ben. Jag brukar leende titta tillbaka på människor som blir alldeles till sig av förvirring när deras cementerade uppfattningar om sakernas tillstånd och utseende plötsligt kastas på ända och uppochnedvändavärlden står där i form av mina ben. Det är ju dem det är synd om, de har inget hyfs. Men nog har det blivit värre. Folk vet inte vad de ska ta sig till, de måste till och med peka. Kan det verkligen vara sant.
Barn som frågar är inget problem, de har förmodligen aldrig sett ett hårstrå på sina mödrars kroppar. Det är å de vuxnas vägnar jag skäms. De borde ju rimligtvis veta hur vi är skapta, det borde inte komma som en så fruktansvärd chock varje gång. Och vara så farligt att folk lägger tusentals kronor på att ta bort saker eller lägga till saker. Allt för att passa in, för att få vara med. Hellre cancer i brösten på grund av implantat, än att låta kroppen vara som den är.
Det är så jag får lust att skrika.

Antalet människor som vågar vara utan borttagning eller tilläggning av något som helst, har krympt stadigt i takt med att högervindarna tilltagit. Kylan sprider sig. Då är det väldigt bra att ha hår på benen, det värmer. Jag föddes sådan, jag vägrar svika mig själv.

Doft av nybakt. Förväntansfull stämning. Traditioner. Och i år också kanske dessutom nåt lite… nygammalt på bordet bredvid vörtbrödet. Jag läser i Svenska Dagbladet att en – som många trott passerad – gammal folklig trotjänare nu tas till heder, och det med fräschör och finess: barkbrödet. Nu bakas det återigen. Jo, ni läste rätt; barkbröd. ”Nödbrödet har blivit lyx” får vi veta i SvD-artikeln. Skogs-Hildas hembageri i Ullånger ligger i framkant och har fått flytta till större lokaler för att möta suget efter de svunna svältårens bakverk.

Någon läsare kanske ryggar lite lätt och återkallar minnen av fuktskadad fattigdom och rentav uppsvullet skrikande barnmagar. Men egentligen, tänk efter: hur glädjande är det inte då att kunna förfina traditionen och glömma det forna eländet (svältobehaget ligger ju gudskelov långt tillbaka, så att säga). Ett förfulat rykte kan ju förgyllas. Här spanar vi i själva verket in vad som spås bli nästa ekobaktrend.

Redan tidigare har ju inte minst det nu uppiffade Södermalm i Stockholm med sin påpassliga konsumentkrets utvecklat denna trend. Den gamla fina surdegstraditionen har tack vare innovativa söderentreprenörer till och med avsatt nya tillskott i den fria marknadens näringsversksamhet; numera kan man lämna in sina surdegstelningar på dagis. Surdegsdagis, helt enkelt (ja, i själva verket är det som ett litet hotell). De värdefulla jäskultur-klimparna garanteras ett omsorgsfullt omhändertagande på Urban Deli medan mamsen eller pappsen stretar på i livspusslet eller sliter hårt på krävande semestrar. Och så nu alltså, som (ursäkta uttrycket…) grädde på moset: barkbröd till lattefikat! En i sanning värdig trenduppföljare – och tillika näringsrik. För att inte tala om värdefull. Tusen kronor kilot för det återfödda svältmjölet, informerar Svenska Dagbladet. Det får ju ses både som mervärde (en tiondel barkmjöl i rågsikten) och nyttigt kosttillskott. Optimism råder i barkbrödsbranschen. Varför skulle man ens utesluta möjligheterna till export? Här finns ett arv att förädla; folkhemmet föder framgång.

Visst är det både befriande och tursamt att tiderna ändras. Från det som förr i tiden måhända var en något desperat kostingrediens (låt vara kanske den enda…) till nu, vad ska vi kalla det… en liten extra gastronomisk guldkant. Så skönt, så skönt att fattigdom och elände (i sanning obehagliga ord, det där) är utrotade fenomen. Nu gäller det verkligen att bara titta framåt.

Visserligen tycks – förunderligt nog – vissa krafter i samhället (månne drivs de av den svenska avundsjukan…) vilja hålla fast i eländeshistorien med närmast rigid ihärdighet. Vad ska man annars säga om de ”soppkök” som nu börjar arrangeras av frivilligorganisationer och församlingar här och var? Är de inte synnerligen ideologiskt förfelade; vi är väl numera alla en gemensam, mätt och belåten… medelklass, tänker jag.

Men kanske kunde man även på det området vara lite innovativ och piffa upp det hela? Ge även denna kantstötta tradition (med sina närmast pöbelanfrätta associationer) en lite mer flärdfull inramning? Varför inte servera ett vällagat – ja, kanske rentav lite påkostat – soppkök på Café Opera? Vore inte det nåt som passar i tiden? På nåt lite värmande sätt är det väl ändå väldigt positivt att fult kan bli fint, elände bli framtid. Barkbrödet ger mig hopp.

Björn Rönnblad
Först förortsbarn i Stockholm, nu medelålders förortsromantiker i Göteborgs innerstad

Tummen är människans viktigaste kroppsdel. Tack vare den kunde vi under evolutionens utveckling greppa verktyg och börja arbeta med händerna, vilket i sin tur stimulerade hjärnans utveckling och gjorde oss till människor.
Arbetet är vardagen. Men under olika ekonomiska epoker har arbetet sett olika ut. Under urkommunismen, den första och hittills längsta perioden i mänsklighetens historia, levde vi gemensamt i små grupper och arbetade tillsammans som jägare och samlare och delade lika på produktionen. Det var inget nio till fem jobb, utan sysslor som utfördes efter behov.

När vi upptäckte jordbrukets potential effektiviserade vi produktionen, vilket ledde till ett överskott som innebar att alla inte längre behövde arbeta. Det uppstod med tiden olika sociala klasser där de som levde på de andras arbete blev allt mäktigare. Med överskottet kunde de betala beväpnade vakter, det vi idag kallar polisen eller staten (efter grekiskans polis), som upprätthöll arbetets ordning.
Slaveriet var länge den vanligaste arbetsformen. En annan variant var feodalismen, där bönderna tvingades skatta en stor del av sin produktion till feodalherrarna, alternativt utföra dagsverken.

Människans uppfinningsrikedom ledde till skapandet av maskiner och snart gjorde industrialiseringen feodalismen obsolet. Vi producerade effektivare och mer än någonsin, men trots de växande rikedomarna tvingades också arbetarna arbeta ännu mer.
Under kapitalismens första tid var arbetsdagarna mellan 12 och 16 timmar. Åttatimmarsdagen infördes i Sverige 1919. Fram tills dess hade borgarna påstått att det skulle vara ekonomiskt ohållbart för samhället, men trycket från revolutionerna i Ryssland och i Tyskland gjorde så att borgarna gick med på eftergifter för att lugna arbetarna.

Idag kräver vi en sextimmars arbetsdag, och återigen säger borgarna att det är ett samhällsekonomiskt ohållbart krav. Men sanningen är att vi arbetar mer än vi behöver och till och med sex timmars arbete är för mycket.
För över hundra år sedan, vid ett förstamajtal i Göteborg 1903, lovade den unge socialdemokraten Fredrik Ström, senare kommunist, att en fyratimmars arbetsdag skulle bli fullt möjlig under socialismen.
Redan 1883 hade den franske marxisten Paul Lafargue i sin bok Rätten till lättja förkunnat att arbetstiden måste ”regleras klokt och inskränkas till högst tre timmar om dagen”.
Det är inte så galet som det låter. Arbetet är som sagt nödvändigt för livet och hela människlighetens utveckling. Men det ska vara ett meningsfullt arbete.

Det mesta arbete som utförs är totalt onödigt. Vi tvingas stå i fabriker och producera skräp åt kapitalisterna som sedan ska transporteras runt jorden och säljas, vilket också innebär onödigt arbete. Och det gäller inte bara denna överproduktion, som dessutom förstör vår planet, utan också alla byråkrater, jurister, försäljare och förskingrare som fyller en funktion i upprätthållandet av det kapitalistiska samhället men som egentligen inte skulle behövas.

Med en rationellt planerad ekonomi kan produktionen effektiviseras till den grad att allt onödigt arbete upphör, vilket skulle frigöra mera arbetskraft till viktigare uppgifter som att läka och lära människor. Det finns tillräckligt med människor på jorden för att fördela det arbete som måste göras till ett par timmar om dagen. Och den nya rikedom i form av den fritid som människorna då får, skulle i sin tur ge grund för en annan, högre form av konstruktivt arbete i kulturen och vetenskapens tjänst.

”Det var BÄTTRE förr!”
Härmed vågar jag ta bladet från munnen och sticka ut hakan. Låter det osagda vara sagt, ställer allt på sin spets, riktar ett hårt slag mot PK-etablissemanget och säger det alla tänker men ingen vågar säga: Det var bättre förr. Jag vet, för jag var nämligen med. Förr. Innan det blev dåligt.
Självklart finns det undantag. Det finns det ju alltid. Som att det nuförtiden går att köpa värktabletter på Konsum och… ja, det är väl typ det. Har man ont i huvudet en söndagskväll kan du och jag nuförtiden traska ner till vår lokala Konsumbutik och få lindring. Det kunde vi inte tidigare. Det var inte bra.

Så vad har då blivit sämre? Allting, förstås, men låt mig ta några exempel: Det finns inga idrottare med hammaren och skäran på bröstet. Det går inte att höra vad Bob Dylan sjunger. Ingen vet längre vad en platta heter eller hur ett skivomslag ser ut. Clarence ”Big Man” Clemons är död. Hip-hopen är död. Thatcher lever. Reform betyder försämring. Antifascism likställs med fascism. Ingen vet vem som är världsmästare i boxning.
Björklöven lirar i division 1. Twilight-trilogin har ersatt Star Wars-trilogin. Black Sabbath och Judas Priest har ersatts av nåt skit jag inte ens vet namnet på, men det låter för jävligt och ser för jävligt ut.
Ingen under tretti har en aning om vem Ivan Lendl eller Martina Navratilova var. Konst är att bajsa på en trottoar. Hjältemod är att sänka skatterna. Intellektuell hederlighet är att inleda en debattartikel med orden ”Jag är inte rasist, men…”. Det är okontroversiellt att vara snut.

Nu kanske ni tror att jag är en sån där gammal surgubbe som hytter med käppen när en snorvalp loskar i busskuren eller i alldeles för hög fart susar förbi på rullbräda. Men då misstar ni er. Det här är ord skrivna av en nyligen pappaledig 33-åring som helt enkelt skådat ljuset. Att det var bättre förr är helt enkelt varken mitt fel eller min förtjänst – det bara är så.
Minns hur man förr rockade röven av högern. Man lyssnade på Björn Afzelius och prenumererade på Arbetet. Amerikanska biosuccéer kunde lika gärna handla om en klasskämpande textilarbeterska, som en arbetargrabb som lär sig karate och spöar de välsituerade mobbarna på skolan. Det var inte pedofili att fotografera lekande barn på stranden och när Stenmark åkte var det inte först paus för reklam. Ingen hade hört orden ”tappanyakihäll” eller ”musarm”. Man läste böcker som man lånade på bibliotek och när man hade läst dem så tipsade bibliotekarien om nya. Därför förknippade man ”Big brother” med något fascistiskt från en roman vid namn 1984. Robinson hette Kruse i efternamn och var även han känd från en roman.

I skolan diskuterade man på fullaste allvar huruvida plan- eller marknadsekonomi var det bästa ekonomiska systemet. Det var fint att ta från de rika och ge till de fattiga. Carl Bildt var känd som Calle Stropp och MUF var lika coola som Bohman var snygg. Högern hade moralpanik och vänstern stod för visionerna. När saker gick sönder lagade man dom. Alla tonåringar gjorde mixtapes. Ingen sökte till Idol. Så var det. Förr. Innan allt bara klev kasst.
Det bästa av allt var dock att förr var man inte så förbannat bitter.

Ulf Östman

Hörde idéhistorikern Karin Johannisson i Godmorgon världen tala om den nya diagnoshoppingen. Jakten efter ett chict tillbehör till identiteten. Kan fungera självuppfyllande, så att man mer och mer blir sin diagnos. ”Och vad ska vi göra, vi som inte har någon diagnos? Vi får ju skämmas” (ur Boulevardteaterns Alla har ADHD). Karin Johannisson förutser en diagnosinflation. Kanske kommer det då att bli trendigare att inte ha bokstäver: ”Nej, jag är faktiskt normalavvikare.” Jag grubblar över hur en bokstavsbeteckning kan ge en känsla av befrielse. Är det på grund av allas vår känsla av otillräcklighet? Det är inte jag, det är min ADHD. Jesus skulle väl ha sagt ”Ta din säng och gå, du behöver inte bli sjuk av skuldkänslor för att du är fattig. Det är nyliberalismens
(Mammons) fel”.

Bonus är förstås att en diagnos kan ge tillgång till en narkotikaklassad partydrog (Concerta). Vad jag kan förstå har dock diagnosshoppingen nu problem eftersom producenten av Concerta har dragit tillbaka sin ansökan om att få medlet godkänt för vuxna. Där har Sverige redan Europarekord och i snabbt ökande takt medicineras lika många vuxna som barn. Och då särskilt barn till lågavlönade ensamföräldrar. Godkännandet krävde bara några studier som påvisade bättre effekt än sockerpiller och inga svårare biverkningar. Resultat: Concerta är faktiskt inte bättre än sockerpiller, kan ge högt blodtryck och orsaka tics, aggressivitet/fientlighet, ångest, depression och inte minst missbruk.

Genom att ta tillbaka ansökan hoppades Janssen-Cilag att resultaten kunde hemlighållas. Men misslyckades. Jag tänker att svenska myndigheter nu moltiger därför det är så många expertkarriärer som riskerar att helt gå i putten. Vi vet att sockerpiller kan ge tydliga fysiologiska förändringar om man förväntar sig det. Detta kallas för placeboeffekt och förklarar varför sockerpiller även kan ersätta antidepressiva medel. Det handlar alltså om förväntan. Varför inte förvänta oss ett annat samhälle? Utan dysfunktionell ekonomi. Känns mycket bra.

Vi sitter i det lilla grupprummet, hon och jag. Utanför hörs stoj och stök och jag undrar om de river klassrummet nu när jag inte är där. Hon bara vägrade hålla sitt tal inför klassen så därför sitter vi här istället. Så mycket som hon pratat om hur dålig hon är, ja hur usel –”IG-barn” kallar hon sig själv – förväntar jag mig att få höra stapplande svengelska. Till min förvåning pratar hon istället flytande fint utan några stakningar eller uttalsfel. När hon hållit sitt tal söker jag hennes blick och säger med eftertryck att hon måste sluta tro att hon inte kan prata engelska, att det är en skev självbild hon har. Jag ser och vet att hon tvivlar på mina ord.

Denna scen ur min lärarvikarievardag får mig att fundera över min egen ofta återkommande känsla av att inte duga, att inte räcka till, en känsla som nafsar och gnager i bakhuvudet och följer mig hack i häl. Som en röd tråd genom min universitetstid löper till exempel en ängslig osjälvständighet som straffar sig på tentorna. Jag är påläst och väl insatt i litteraturen och frågeställningarna, men vågar sällan ta ut svängarna utan håller mig lydigt till det redan sagda. ”För osjälvständigt” och ”Fler egna kritiska tankar” är stående kommentarer från lärarna. Det är inte det att jag saknar egna tankar, långtifrån – men är de verkligen värda att lyssna på? Trots att jag inget hellre vill än att vara banbrytande får jag liksom aldrig den där luften under vingarna. Detta till skillnad från vissa manliga kurskamrater som lite lagom ledigt och fritänkande knåpar ihop en tenta på en kväll, medan jag själv nitiskt går igenom kurslitteraturen och grundligt men osjälvständigt svarar på tentafrågorna. Ni kan ju gissa vem som skriver A…
Min förhoppning är att universitetsstudierna så småningom ska leda fram till en forskarkarriär – detta är mitt eviga svar på frågan vad jag vill göra sedan, med livet.
Jag: ”Min dröm är att få doktorera, men det är ju väldigt svårt och hård konkurrens…”
Universitetskille: ”Ja jag ska också doktorera. Man kanske måste söka några gånger, men förr eller senare får man en tjänst.”
Jag: ”Ja jag vet inte det, men hoppas kan man ju alltid…”

Jag undrar så var det kommer ifrån, detta självklara sätt att ta sig själv på allvar och anse sig ha rätt och möjlighet att få det man vill ha här i livet. Att faktiskt utgå från att man duger. Min egen tro på motsatsen gäller inte bara karriären, utan även till exempel relationsområdet. Under en dejt föreslår killen plötsligt att vi ju kan kolla på film ”nästa gång”. Jaså, så det blir en nästa gång, tänker jag och känner först en ilning av lycka i maggropen men finner mig snabbt och inser att han förstås inte menar det han säger. Själv skulle jag aldrig nämna någon nästa gång, för det är ju inte upp till mig att bestämma och varför skulle han vilja träffa mig igen? Och även om han händelsevis skulle vilja det kommer han snart ändra sig med tanke på allt det ointressanta trams jag kläcker ur mig. Dessutom är jag antingen för pladdrig och utlevande, eller för tråkig och tillbakadragen. För självutlämnande och påträngande, eller för tillknäppt och oengagerad. För kaxigt utmanande, eller för mesig… Alltid något som är fel, aldrig tillräckligt bra – aldrig tillräcklig.

Kanske är det därför jag är extra mån om att försöka ge min osäkra elev i grupprummet lite självförtroende. Genom att påverka hennes skeva självbild hoppas jag också förändra min egen. Precis innan vi lämnar rummet tycker jag mig se hur det glimmar till i hennes ögon, som om hon tror på mina ord ändå. En liten seger vunnen. Den är hennes, och min. Just nu duger vi.

Veckans krönikör är Ellen Törnberg.
Det första brevet från inkassoföretaget trillade in i brevlådan en förmiddag i mars. Det var ett krav på en ungefärlig tusenlapp för ett telefonabonnemang och en mobiltelefon jag aldrig hade beställt.
Sen fortsatte kraven och fakturorna för inköpta prylar och tjänster trilla in under de närmsta månaderna. Någon hade använt sig av mitt personnummer för beställa saker på nätet.
Kvinnan hos polisen var ovillig att ta emot anmälan och undrade om jag inte först själv kunde göra lite efterforskningar så att polisen hade något att gå på, ”Du kan väl ringa företagen och be att dom ger dig ip-numret till beställaren?”. Förvirrad ringde jag och frågade, kvinnan på telebolagets kundtjänst skrattade trött och svarade att de bara lämnar ut ip-nummer till polisen, ”Det vet polisen, och det är dessutom inte ditt jobb”.

Efter många om och men fick jag tillslut göra en polisanmälan. Två dagar senare kom beslutet att utredningen var nedlagd, ”Spaningsuppslag saknas”. Men nya inkassokrav fortsatte komma.
Jag bestämde mig för att hjälpa den trötta polisen på traven, jag hade ju adressen dit allt beställt levererats. Skriven på adressen bodde en dömd brottsling på rymmen från ett fängelsestraff. Han var eftersökt och polisen uppmanade på sin hemsida allmänheten att tipsa om man visste något. Och det gjorde ju jag nu, efter tjugo minuters amatördetektivarbete vid datorn hade jag en adress, där han tydligtvis vistades i alla fall ibland, ett aktivt mobilnummer och dessutom fanns ip-nummer att hämta hos flera internetbaserade företag via vilka man skulle kunnat spåra platsen där bedrägerierna begåtts.

Nöjd med detta informerade jag en annan trött polis som under tystnad mottog min andra anmälan och resultatet av mitt detektivarbete. Nu kunde ju både bedrägerierna lösas och den efterspanade rymlingen gripas. Hur lätt som helst, tyckte jag i alla fall. Men jag förstår mig nog inte på polisarbete. Två dagar senare kom meddelandet om den nedlagda utredningen som tydligen helt saknade spaningsuppslag. När jag ringde för att fråga vad jag nu skulle göra då fakturorna och inkassokraven fortsatte komma, var svaret att jag fick fortsätta göra anmälningar.
Då förstod jag äntligen att polisen inte skulle hjälpa mig. Brotten som gav mig både huvudvärk och stressmage, för att inte tala om vilken tid jag fick lägga ner på telefonsamtal och mailande till inkassoföretag och andra som rättfärdigt ville ha betalt för sina produkter och tjänster, skulle förbli ostraffade. Budskapet till brottslingen var: ”Fortsätt! Vi som kan stoppa dig bryr oss i alla fall inte om att göra det.”

Polisens ovilja att lösa så kallade vardagsbrott är inte bara ett problem för oss brottsutsatta, det är också ett självskadebeteende. Bilden av den late polismannen bekräftas och cementeras.
För att tillgodose kraven på den egna bekvämigheten väljer polisen att ineffektivisera sina brottsförebyggande insatser tills de blir nästintill meningslösa. Man gör exempelvis nykterhetskontroller i trafiken i stort sett uteslutande på dagtid (mellan klockan nio och tolv på vardagar) trots att frekvensen för alkohol- och drogpåverkade förare mångdubblas kvälls- och nattetid. Bekvämast så, med färre rapporter att skriva, färre rattonyktra att tampas med och kanske till och med, för polisen, smickrande tolkningar om att rattfylleriet minskat som resultat?
Tänk om man anammade samma strategi inom sjukvården och i äldreomsorgen? Tänk om sjuksystrar och läkare kunde strunta i att behandla de tråkiga sjukdomarna, de sorgliga eller de kladdiga fallen till fördel för de mer spännande?

Ellen Törnberg