Den som hårdast drivit ett nej bland rikspartierna är vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt. En påtagligt nöjd Fredrik Reinfeldt har deklarerat att de svenska vilkoren för att gå med i pakten är uppfyllda. Jonas Sjöstedt ställer då på sin blogg frågan ”Stämmer detta verkligen” och ger följande svar:
- Faktum är att jag inte vet. Trots att jag är partiledare och ledamot av riksdagens EU-nämnd så har jag inte fått möjlighet att läsa den beslutade texten. Jag har läst ett femte utkast till finanspakt som kom i helgen, enligt det stämmer Reinfeldts uttalande knappast. Det svenska inflytandet i pakten är minimalt och ”garantierna” för arbetsrätten är långt ifrån pålitliga som de är utformade i texten.
Han påpekar också att ”utkasten till pakten har kommit sent, varit hemliga för allmänheten och inte funnits på svenska. Då blir det enkelt för regeringen att undgå granskning och debatt för att istället få sin egen tillrättalagda bild av pakten förmedlad”.
Vilket får en att undra hur det står till med den svenska demokratin egentligen.

Framför sig ser Jonas Sjöstedt ett EU där teknokraterna tar över från de folkvalda politikerna, såsom redan skett i Italien och Grekland, och som ett led i detta en finanspakt där EU:s kommission och domstol får ännu mer makt.
Fram växer en bild av ett EU där högerpolitiken cementeras fast. Och ett Sverige som, trots att väljarna avvisat euron och att 90 procent av väljarna i den senaste mätningen är emot, baxas närmare valutaunionen.

Inlägget på Sjöstedts blogg avslutas med följande känga till socialdemokratin:
– För en vecka sedan avvisade socialdemokraterna Juholt och Waidelich finanspakten med hänvisning till att väljarnas nej till euron skulle respekteras. Nu har en ny s-ledning böjt sig för regeringens propåer om att få vara med vid eurobordet. Det var en dålig start för den nya s-ledningen.

Kjell Pettersson
Den som vill läsa Jonas Sjöstedts kommentar i dess helhet, se bloggen på www.vänsterpartiet.se

Så kom de äntligen ut ur det slutna rummet på Sveavägen 68. Det blev ingen öppen process, där olika kandidater med olika politiska åsikter kunde brytas mot varandra. Det blev ingen extrakongress där medlemmarna via rådslag i partidistrikten och ombuden på en kongress fick säga sitt.
Det slutna rummet var om möjligt ännu mer slutet. Ordning härskar på Sveavägen i det toppstyrda socialdemokratiska partiet. På nästa ordinarie kongress 2013 kommer Stefan Löfven att väljas, om allt ränksmideri och maktmygel får råda.
Och denna gång är mobbarmedia (jämfört med den skoningslösa behandlingen av föregångaren) till sig i trasorna. ”Stålmannen från Metall” kan vi läsa i en av kvällsslaskarnas avisor. Dagens Industri drämmer till med ”Metallbas ska svetsa ihop s”.
Till och med en ytterhögerperson som Göran Skytte konstaterar i sin kolumn 29 januari i Svenska Dagbladet:
”När socialdemokraternas VU sedan lanserade och valde Stefan Löfven till ny partiledare, då blev jag upprymd. Varför? Därför att varje gång jag hört eller läst uttalanden om honom har han sagt bra saker. Om marknadsekonomin, konkurrens, EU, kärnkraft, löner.”

Den fängslande och förträffliga författaren Leif G W Persson konstaterar i Expressen att ”så vitt jag vet har jag aldrig träffat Stefan Löfven. Samtidigt såg jag att det är en bra karl. Samma sort som jag”.
Stefan Löfven har beskrivits som en kraft som kan ena det svårt sargade partiet och som en jordnära person som står till mitten inom socialdemokratin.
Går man igenom vad Stefan Löfven sagt och tagit ställning för och emot, kan man stillsamt undra: om han tillhör mitten i partiet, hur långt ut till höger står då den partihöger som nu tagit greppet över partiet?
Synar man Löfvens giv så har han som ordförande för IF Metall och i andra uttalanden tagit en klar och entydig ställning för EU. Han var ordförande för den fackliga kampanjorganisationen ”Fackliga röster för EMU”, inför folkomröstningen om EMU 2003. Och nog är det en händelse att bara några timmar sedan han officiellt blev ordförande för S, så svängde partiet från ett Juholts nej till finanspakten till ett ja.
Kärnkraftsförespråkare. Han har tidigare samarbetat med Svenskt näringsliv i lobbynätverket ”Nätverket för framtidens energi”. Han har konstaterat att ”det är hög tid att släppa gamla tiders reflexmässiga kärnkraftmotstånd och politiska låsningar”.
Stefan Löfven var en gång i tiden svetsare på Hägglund & Söner. Företaget är bland annat stridsmaskinstillverkare. Det är högst troligt att Löfven med den bakgrunden inte har några dubier när det gäller den svenska vapenexporten. Han har bland annat kampanjat för Hägglunds.
I sitt kröningstal betonade han att han var feminist. Inte bara det utan övertygad sådan. Stämmer detta tycks det märkligt att han var beredd att spräcka LO-samordningen i årets avtalsrörelse på en så kallad jämställdhetspott på 100 kronor.

Stefan Löfven är en ivrig beskyddare av industriavtalet med arbetsgivarna. Ett avtal som surrar arbete och kapital vid samma mast och slår fast att industrins konkurrenskraft står över allt och att industriarbetarna ska vara löneledande.
Han och IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä sydde högt ovan medlemmarnas huvuden ihop det så kallade krisavtalet med sänkning av arbetstiden och direkta lönesänkningar. Ett avtal som satte alla lokala klubbar på pottkanten då arbetsgivarna kunde sätta de lokala facken i en utpressningssituation och hota med att säga upp arbetare om inte facket ställde upp på sänkta löner. Ett industriavtal som hyllats av arbetsgivarna.

I Dagens Industri står dagen efter ordförandevalet att ”Näringslivet hyllar Stefan Löfven”.
Var Stefan Lövfen står i alla andra frågor lär visa sig.
Men han är ingen mittenman i de frågor där han tagit ställning.
Därav klang och jubel från näringsliv, borgerliga media och inte minst den socialdemokratiska partihögern som, efter den tio månader långa utflykten med Juholt, åter tagit ett fast grepp över partiet.

Kjell Pettersson

Motsättningarna accentuerades när kretsen kring Mona Sahlin tog över. Sahlin använde sin första, och enda, partikongress som partiordförande till att kodifiera partiets högervridning med att driva igenom beslut som en gång för alla skulle slå fast att socialdemokratin bejakade vinster inom välfärden, ge fritt fram åt friskolor, att inflationsbekämpningen skulle överordnas kampen mot arbetslösheten, att inte återinföra 90 procentsnivån inom a-kassan och att karensdagarna skulle bibehållas. Dessutom skulle Sverige fortsätta sitt krig under Natos ledning i Afghanistan. Det är uppenbart att detta inte stod i samklang med den debatt som förts ute i arbetarkommuner och fackföreningar.

Valförlusten 2010 innebar upp-enbart att väljarna underkände socialdemokratins försök att vinna medelklassen tillbaka genom en Reinfeldt-light-politik. Det innebar också att partiets högerlinje utsattes för en mer samlad kritik än på länge. Grupper inom Studentförbundet och SSU, bland annat kring tidskriften Tvärdrag, utgjorde en viktig bas, Lena Somme-stad, som profilerat sig som en utpräglad vänsterröst, valdes till Kvinnoförbundets ordförande. Klarast artikulerad var kanske ändå kritiken i partiets egen kriskommission som på centrala punkter underkände partiets marknadsanpassade politik.

Valet av Håkan Juholt som partiledare kan bara förstås i detta perspektiv. Det var ett resultat av den stora sprickan mellan ledningens högervridning och försvaret av den traditionella välfärdsstatens fundamenta bland partiets basmedlemmar.
Den Stockholmsbaserade partihöger som i decennier dominerat partiledningen kunde inte presentera en trovärdig kandidat. Problemet var att det kunde inte den kritiska delen av partiet heller. När Håkan Juholt valdes tillskrevs han egenskaper han aldrig haft. Han var tryggt förankrad i partiets mittfåra och hade aldrig protesterat mot partiets utveckling.
De radikala tongångar som kunde höras i samband med Juholts installationstal klingade snart bort och Göran Greider talade besviket om världshistoriens kortaste vänstervåg.

Det hindrade inte att såväl det gamla ledarskapet som borgerligheten kände djup olust inför en partiledare som inför trycket från vänster faktiskt kunde säga att pensionsöverenskommelsen borde omförhandlas, att Sverige borde lämna Afghanistan eller att vinster i vården var orättfärdiga; må vara att han sa tvärtom dan därpå. Det interna krypskyttet och det välorkestrerade borgerliga mediedrevet satte snart in, baserat på en oro att socialdemokratin var på väg att lämna det stora samförstånd som rått om huvudinriktningen av svensk politik under de senaste decennierna.
Allt tyder nu på att makten i partiet flyttar tillbaka dit den så länge befunnit sig: till de marknadsglada avreglerarna och vinstbejakande friskoleanhängarna, eller snarare, till de av dem som ännu inte hunnit ta sig över till lobbyorganisationerna, konsultföretagen och de wallenbergska riskkapitalbolagen.
Hur partivänstern behandlar den besvikelsen är nog den intressantaste aspekten av socialdemokratins kris just nu.

Kjell Östberg

Det gemensamma fackliga lönekravet var 3,7 procent på årsbasis. I avtalsrörelsens sista stund har vi så gått in i den vinter som hotar med en samtidig och mycket frostig europeisk recession med tjälbildning för många ekonomiska aktiviteter. ”Avtalet är för högt med tanke på att Sveriges ekonomi tvärbromsar”, blev därför den förväntade kommentaren från Christer Ågren, förhandlingschef på Svenskt Näringsliv.

Under krisåren 2008-2009 accepterade IF Metall flera hundra krisavtal inom industrin. Avtal som bara gällde för arbetare samtidigt som chefer och direktörer fortsatte att susa fram i sina gräddfiler. Enligt LO:s utredare har direktörslönerna i Sverige ökat med 85 procent de senaste åtta åren. Industriarbetarens lön har under samma tid bara stigit med 30 procent. I backspegeln kan vi se att företagen 2010-2011 håvat hem nya rekordvinster tack vare denna fackliga återhållsamhet. Alla produktivitetsförbättringar har dessutom gått till bonusar och aktieutdelningar.

Självklart har detta skapat ett rejält missnöje ute på arbetsplatserna. Både bland arbetare och stora tjänstemannagrupper. IF Metalls ordförande Stefan Löfven har dessutom coachat sina egna om att det är ”pay back time”. Därför var det ingen större överraskning att Industriavtalets fackliga förhandlare tvingades att säga nej till medlarnas slutbud på 2,6 procent på 13 (!) månader den sista november.
Men samtidigt var det inte precis ett drömläge för en facklig storstrejk när både tomten och lågkonjunkturen snart klappar på porten, och i går kom därför förhandlarna överens om ett avtal, som de dessutom diktatoriskt nog anser ska vara norm för hela arbetsmarknaden.

Ibland brukar vi prata om att det finns tre sorters lögner: lögn; förbannad lögn och statistik. För att sälja in avtalet hos fackens medlemmar ljög förhandlarna i det här fallet med statistiken. En förmildrande omskrivning hittar vi i dagens Aftonbladet där det sägs att ”löneförhandlarna trixade lite med avtalsperioden”…
Den heliga trean kunde infrias! Smärtgränsen passerades aldrig! Förhandlarna kunde leverera de tre utlovade procenten!
Så ser budskapet ut. Men inte på årsbasis utan på 14 månader, visar det sig om man läser detaljerna. Vilket på årsbasis bara innebär 2,6 procents påslag.
Så var det med den heligheten och den smärtgränsen. Sannerligen inte ”pay back time” för alla som ska arbeta under Industriavtalet. De kan bara konstatera att ”For us, the happy days are gone again”…

”Åt helvete för lågt. Besvikna reaktioner ute i landet”, skriver också Dagens Arbete när tidningen ska tolka reaktionerna ute i landet. Däremot var det knappast ett ”svältavtal”. Med en svår och kanske längre svacka för den europeiska ekonomin runt hörnet kanske vi snarare ska tala om ett ”stilleståndsavtal”. En skrivning som väl täcker inte minst de andra områden som varit uppe i förhandlingen, det vill säga IF Metalls krav på utbildning i stället för uppsägning samt kravet på större facklig makt över företagens bemanning. På dessa områden hände ingenting utan det hela fortsätter med ”samtal” och ”utredningar”.
Fackförbundens många medlemmar hade näppeligen varit särskilt förtjusta i en strejk till jul för några decimaler mer i lönepåslag. Utgångsbudet på 3,7 procent på årsbasis tillsammans med mer makt över företagens bemanningspolitik hade däremot säkert fått även många ”på bänken” att resa sig upp.

Göte Kildén

De fyra svenska storbankerna, Nordea, Swedbank, Handelsbanken och SEB är ett kapitel för sig. Vinsten för detta år beräknas bli 60 miljarder kronor. 13,5 miljarder mer än föregående år. Vinster ger som bekant bonus där merparten går till topparna i bankerna. Mellan fyra och sex miljarder är redan avsatta för detta ändamål.
Nordea är en av dessa banker. Förra året gjorde de en vinst på 33 miljarder kronor. För detta belönades Nordeas vd Christian Clausen. Lyxlägenhet för 22,5 miljoner kronor på direktörernas statusgata nummer ett, Strandvägen i Stockholm. Dessutom har det undertecknats ett pensionsavtal. Ett mycket frikostigt sådant med tanke på att Nordeas fem största pensionsfonder går knakigare och knakigare. Pensionsavtalet landade på hisnande 100 miljoner kronor om han går i pension om fyra år när han fyller sextio.
Nordeas affärsidé är bland annat allt högre avgifter från kunderna. Dessutom gör de grova pengar på bolån och fonder.
Kontanthanteringen har de, åtminstone i Stockholm, i princip upphört med. Att hitta ett kontor som sysslar med ”pengar” är lika svårt som att hitta en offentlig toalett i huvudstaden.Har man tur och hittar ett, får man räkna med att stå i kö några timmar och vänta på att en ofta ensam banktjänsteman, kvinnlig förstås, betjänar en.
På Aftonbladets ledarsida 5 november finns en uppmaning från kolumnisten Fredrik Virtanen. Den lyder: ”Banktjänstekvinnor, ockupera Nordea nu”.
Något som det är lätt att instämma i.
Speciellt om man tar del av följande fakta. Att medellönen för en 32-årig banktjänsteman med 6,5 års erfarenhet är 26 624 kronor. Att en tredjedel av Svenska Finansförbundets drygt 30 000 medlemmar, de flesta kvinnor, tjänade under 25 000 kronor.

Nordea, en bank med en vinst på 33 miljarder kronor. En vd med ett pensionsavtal som ger 100 miljoner kronor.
Samma bank har bestämt att de 2 000 anställda ska bli av med jobben. Motiveringen till detta beslut från bankens ledning är ”att lönsamheten måste öka”.
Lönsamhet för vem?

Kjell Pettersson

Dessutom finns det något extremt osunt i systemet. Ingen vet vilka som i sista hand äger dessa obligationer och vilka pengar som använts för att köpa dem. Stora belopp förvaltas bara av bankerna å privata kunders vägnar och de gömmer sig oftast bakom brevlådeföretag i skatteparadisen. Det krav som förts fram i Grekland på en offentlig räkenskapskontroll skulle visa vilka som äger obligationerna och hur de finansierats. Både en och två finansiärer i skatteparadisen föredrar att förlora halva värdet på sina obligationer framför att träda fram i offentlig belysning. Att det i stor utsträckning handlar om svarta pengar och pengar som flytt undan beskattning råder det inget tvivel om.
En bisarr effekt av pakten i Bryssel är att flera grekiska banker kommer att nationaliseras, trots att EU och IMF ständigt tjatar om att Papandreou ska privatisera allt som går att privatisera. Men de privata grekiska bankerna sitter inne med 44 miljarder i statsobligationer som plötsligt halveras i värde. Det klarar de grekiska bankerna inte av i dagsläget. Papandreou var dock inte sen med att garantera att de som förstatligas så snart som möjligt ska privatiseras på nytt. Underförstått: staten ska ta hand om förlusterna och rädda de privata kapitalägarna.

Har börsen rätt när den gör glädjeskutt efter besluten i Bryssel? Knappast, för det verkligt stora problemet som ligger i en nära framtid är en eventuell djup recession till följd av de groteska åtstramningspaket som alla regeringar i Europa är i färd med att köra ner i halsen på den arbetande befolkningen. Nödlösningen för den grekiska statsskulden kanske hindrar en omedelbar inställning av Greklands avbetalningar och en krasch för ett antal banker i Europa. Men den ekonomiska stagnationen, med låga investeringar i den reella ekonomin, en ökande arbetslöshet och allt fler människor som faller ner i ren misär kan komma att köra Europas ekonomier i botten. Veckans statistik över arbetslösheten i Europa är skrämmande. I Spanien är nu den officiella siffran över antalet arbetslösa 21,5 procent. Under depressionen på trettiotalet var situationen inte mycket värre. Bland de unga i södra Europa närmar sig antalet arbetslösa 40-45 procent. Allt pekar mot att en social katastrof breder ut sig över kontinenten. Politikerna gör allt för att den ska förverkligas. Samma medicin som hade katastrofala följder i Latinamerika för 10-15 år sedan ordineras nu i Europa i allt större doser.

Två saker utanför Europa kan påverka utvecklingen. Dels hänger mycket på vad som händer i USA. Om den republikanska majoriteten i Kongressen sluter upp bakom de mest reaktionära förslagen om nedskärningar av allt som luktar kollektiva försäkringar, arbetslöshetsunderstöd och andra offentliga utgifter då ökar risken betydligt för att hela världsekonomin faller ner i en djup svacka.

Om dessutom den kinesiska ekonomin börjar få kalla fötter då är en djup världskris garanterad. Det finns tydliga tecken på att den kinesiska ekonomin är skörare än vad som landets ledning vill medge. Byggboomen i kuststäderna börjar ta formen av en gigantisk spekulationsbubbla och de lokala och regionala myndigheterna har skulder som får den grekiska statsskulden att blekna. Kommunistpartiets ledning tassar fram på tunn is. Den enorma valutareserven är en god stötdämpare men om byggboomen exploderar då kan den snabbt smälta bort.

Ingen hade räknat med att Giorgos Papandreou plötsligt skulle utlova en folkomröstning kring EU:s stödpaket. Han är helt enkelt rädd för uppror och med detta hoppas han kunna mobilisera en majoritet och skapa demokratisk legitimitet. Samtidigt kan det här sänka hela räddningpaketet. Det visar att beslutet i Bryssel är väldigt skakigt.

Benny Åsman

Krisen slår inte mot våra banker. Enligt en prognossammanställning från SME Direkt beräknas de svenska bankerna slå alla tidigare vinstrekord i år. De fyra banker det handlar om är Nordea, Swedbank, Handelsbanken och SEB.
Nordeas beräknade vinst hamnar på nästan 25 miljarder kronor. Swedbanks landar på drygt 13 miljarder. Handelsbanken snuddar vid 12 miljarder och slutligen har vi SEB som spås göra en vinst på drygt 11 miljarder.
Sammantaget blir detta omkring 60 miljarder kronor. En summa så stor att den motsvarar den årliga statsbudgeten för hälsovård, sjukvård och social omsorg, enligt Svenska Dagbladet. Höga vinster brukar betyda höga utdelningar. Så också nu. Aktieägarna, företrädesvis de stora, förväntas dela på 30 miljarder i utdelning. Dessutom beräknas bonusar och andra extra ersättningar uppgå till mellan fyra och sex miljarder kronor.
Ingen kris för bankerna i nuläget alltså.
Men skulle det bli en kris så blir det skattebetalarna som står för notan. Det framgår av en granskning som Riksrevisionen genomför av den så kallade Stabilitetsfonden, rapporterar ST-press. Inrättandet av Stabilitetsfonden syftade enligt regeringen bland annat till att kreditinstituten och inte skattebetalarna skulle betala merparten av så kallade räddningsaktioner riktade mot finanssektorn.
Så blev det inte.
Bankerna står bara för en del av fondens finansiering. Under 2008 styr staten till 15 miljarder kronor ”och regeringen tillät fonden att utnyttja teckningsrätter i Nordea utan ersättning”,
skriver ST-press. Kontentan av
detta är att Stabilitetsfonden till stor del är finansierad av skattebetalarna.

Kjell Pettersson

Folkpartiet liberalerna brukar de kalla sig. Enligt Svenska Akademins ordlista är liberal detsamma som fördomsfri, fördragsam, frisinnad, frikostig.
Beslutsskörden från landsmötet visar inte på någon frikostighet mot till exempel fackföreningar eller ungdomar. Ett av de få, låt vara trubbiga, vapen som fackföreningsrörelsen innehar är turordningsreglerna i Las. De ska enligt FP skrotas.
Ingen speciell fördragsamhet visar partiet med de unga. Provanställningarna ska nämligen förlängas till ett år. Ingångslönerna ska sänkas betydligt, till vilken nivå framgår inte. Detta ska enligt FP leda till fler arbeten, oklart hur…
På sin plats kan vara att påpeka att en 18-åring som arbetar heltid i restaurangbranschen sällan tjänar mer än avtalets lägsta lön. 14 034 kronor i månaden. För mycket tycker folkpartiet.
Målsättningarna för de redan välbeställda var däremot frikostiga. Inkomstskatten ska på sikt halveras. Marginalskatten – finns den kvar ? – ska sänkas rejält.
Folkpartiets vice ordförande heter Erik Ullenhag. Dessutom är han integrationsminister. Ett uppdrag som han måste ha missförstått. Han är i detta nu tillsammans med migrationsminister Billstöm fullt upptagen med att integrera ut en 91-årig sjuk kvinna till Ukraina.
Det var några beslut från högerpartiet Folkpartiet nyliberalernas landsmöte i Karlstad. Till detta ska fogas: ett intensivt pläderande för euron och den monetära unionen. Nato-anslutning. Irak- och Afghanistankrig. Lära – inte för livet, men för näringslivet…
Folkpartiet får skaffa sig ett nytt folk.

Kjell Pettersson

Avtalsrörelsen har dragit igång. Motsättningarna hittills mellan arbete och kapital är hårdare än på länge. Arbetsgivarna avvisar alla fackliga kraven. Facken å sin sida kräver bland annat sin del av de höga vinsterna.
Om dessa motsättningar kommer att leda till öppna konflikter i form av strejker är det för tidigt att sia om. Scenariot är knappast troligt med tanke på den så kallade samförståndsanda som i mångt och mycket härskar på svensk arbetsmarknad. Men om det skulle gå så långt som till strejk behövs det välfyllda strejkkassor, speciellt vid en långvarig konflikt.
Hur står det då till med strejkkassorna?
Ett svar ges av affärstidningen Dagens Industri, DI, måndag 3 oktober. Där står bland annat följande;
”Sveriges tre största fackförbund har i år förlorat drygt 2,7 miljarder på sina svenska aktieinnehav. Börsraset är ett hårt slag mot strejkkassorna och sämsta tänkbara uppladdning inför avtalsrörelsen.”

De tre fackförbunden det är fråga om är tjänstemannaorganisationen Unionen och LO-förbunden Kommunal och IF Metall.Det som förlorat – eller spelat bort mest – av medlemmarnas pengar är i särklass Unionen. Förbundet uppges enligt DI ha 12,8 miljarder kronor fördelat på aktier, fondandelar och obligationer. 9,8 miljarder av dem var placerade på Stockholmsbörsen. Den största enskilda aktieposten på en miljard finns i minst sagt svajiga Swedbank vars aktie fallit med 20 procent i år.

På årets nio första månader har Unionen förlorat 2,2 miljarder bara på sina svenska aktier enligt aktieägarstatistik från SIS Ägarservice.
– Vi har en långsiktig placeringsstrategi och då får man vara beredd både på upp- och nedgång, säger förbundets kanslichef Hanna Brant Gonzales till DI. Kommunal är det största enskilda LO-förbundet. De spelar i en helt egen serie när det gäller börsportföljens storlek, jämfört med Unionen. Men ett har de bägge gemensamt. Kommunal har även de av någon outgrundlig anledning också en klockarkärlek till Swedbank. Förbundet hade vid årsskiftet en börsportfölj på 787 miljoner kronor. Swedbank hade 40 procent av det beloppet. Dessutom var en miljard av medlemmarnas pengar placerade i aktiefonder. Både de direkta och indirekta aktieplaceringarna beräknas ha minskat i värde med 400 miljoner kronor.

Slutligen IF Metall. Enligt den senaste årsredovisningen ägde IF Metall vid årsskiftet aktier för 805 miljoner kronor, placerade i räntebärande papper.
IF Metall har i huvudsak fördelat sitt aktieinnehav i klassiska företag som Sandvik och Ericsson, men även här finns Swedbank med på ett hörn.
”Fackförbundet har också lyckats pricka in några av börsens värsta rysare i Opcon och PA Resources – aktier som rasat 70 procent under det senaste året. Den direktägda aktieportföljens värde har mer halverats under året, enligt SIS Ägarservice”, uppger DI.

Kjell Pettersson