Ta den blåa tunnelbanelinjen mot Akalla och kliv av vid det näst sista stoppet. Välkommen till Husby. Här plockas välfärden bort bit för bit. Det omtalade Järvalyftet skulle innebära förbättringar men handlar i praktiken mest om nedläggningar. Bilden kunde ha varit dyster, om det inte vore för folket. De ger sig inte. De kämpar för sitt område. Just nu pågår en ockupation av kulturhuset Husby Träff. Vi for dit.

Nysnön mjukar upp betongens hårda linjer. Färska spår leder förbi Apoteket, förbi fruktståndet på torget, till en dörr där det står: ”Rör inte vårt kulturhus Husby Träff”. Därinne är det varmt. Ockupationen har pågått en vecka. Två pensionärer från PRO är oroliga för att de inte ska få hålla sitt månadsmöte som de brukar. Arne Johansson från Rättvisepartiet Socialisterna lugnar dem och får medhåll från Erling Sundström, 63 år, sjukpensionär och en av dem som deltar i ockupationen. Han är upprörd över hur Svenska Bostäder, som äger fastigheten, gått till väga:
– Ska man prata om demokrati överhuvudtaget så ska man inte gå över huvudet på folket utan man ska fråga först hur de vill ha det.

Järvalyftet, alltså Alliansen, säger att alla beslut tas i dialog med människorna i området, det är det som gör Erling Sundström upprörd. Visst har det förekommit dialog, men inget lyssnande.
– Det skulle vara mycket bättre om de rustade upp de befintliga lokalerna, liksom gångbroarna som de tänker ta bort, de är trygga för ungarna, säger han.

Husby Träff har funnits i över 35 år. Fram till 2008 drevs det med ekonomiskt stöd från kommunen, sedan lades det ut på entreprenad. Nu är det en mötesplats som drivs av Röda Korset. Det finns lunchservering och Internetcafé. Högtidsstunder firas här.
De lokaler som Svenska Bostäder alldeles innan jul plötsligt signalerade att kulturhuset ska flyttas till är mindre och inte ämnade för kulturverksamhet. Det rör sig om före detta Husby Krog.

Inne i det stora rummet står plakaten lutade mot scenen, på dörren sitter en lapp: ”Husby kräver respekt”. Rösterna surrar. Martin Olsson, Filip Tedelund och Nadja Akbari samtalar i väntan på att kvällens möte ska dra igång.
– Jag är här för att visa solidaritet med folket i Husby. Jag bor själv i en förort och vet hur det är med nedskärningarna. De lyssnar inte på dem som bor här men säger att de har ett nära samarbete med hyresgästerna, säger Martin Olsson från Skärholmen. Han är 19 år, studerar och arbetar extra på Coop. För honom handlar det om klasskamp och han tycker att det är positivt att folk står upp för sina rättigheter och visar solidaritet med varandra, förorterna emellan.

– Det är ju inte första gången som borgarna ägnar sig åt nedläggningar och nedskärningar, säger Nadja Akbari som är här för första gången ikväll. Att visa stöd för ockupationen är viktigt för henne men hon är också här av ren nyfikenhet:
– Det viktigaste för mig är att ta reda på vad de som bor här vill, jag är först och främst här för att lyssna.
Nadja Akbari är 30 år och kommer själv från en förort längst blå linjen. Hon är sjuksköterska och berättar att hon har försökt prata med sina arbetskamrater om ockupationen därför att hon tror att det är viktigt att bredda opinionen och få igång diskussionen om vad alla nedskärningar innebär, vilka som drabbas.
– Det kan vara svårt att få hit folk som inte har någon förankring just här, men jag tror att frustrationen och känslan av maktlöshet finns hos många i förorterna.

Kvällens stormöte drar igång. Det är Nima Jjohar-Tajmouri från SSU i Kista som håller i ordförandeklubban. Husbybon Basar Gerecci flankerar. Båda har varit med förut i striden som Husbys välfärd. Liksom flera av de andra som nu sitter samlade. Som pensionären Gunnar Johansson, boende i Husby sedan 36 år. Han har dansat gammeldans med Järva Gille på golvet vi har under fötterna.

Punkt för punkt avhandlas PRO:s månadsmöte, tiden för morgonmötena och två evenemang: kulturkväll på fredag och förortskonferens på lördag.
– Senaste tidens samtal i förortsorganisationerna har visat att det är läge för ett sådant möte. Att bilda en gemensam förortsorganisation. Det här rummet är perfekt för det. Vi är mitt inne i en pågående förortsrevolution och det här är ett sätt att få uppmärksamhet och att sätta press på politikerna, säger Basar Gerecci.
Hittills har planeringen bara gällt en eller två dagar framåt men nu hoppas ockupanterna på att få vara kvar en vecka till.
Det blir omröstning om vilka som ska sitta i de respektive arbetsgrupperna. Det diskuteras öppettider. Hela veckan har det varit öppet dygnet runt och det har frestat på för dem som sover över.
Gunnar Johansson påpekar att överklagan inte får glömmas bort. För vårdcentralen kom den in för sent, den är nu i privat regi.
Mötet förklaras avslutat. Mat ställs fram. Gunnar Johansson visar en klippbok som Svenska Bostäder delade ut 1975, där Husby Träff finns med. En rubrik lyder: ”De boendes initiativ. Värdens goda vilja.” Han tycker att lokalerna ska fortsätta vara till för alla, istället för att byggas om till affärer och kontor:
– Det skulle löna sig om man mäter tillväxt i människor.
Text och foto: Emma Lundström

Senaste info: http://husbyockupation.tumblr.com/

Tidigt på morgonen den 25 januari, medan egyptierna började ge sig ut på gatorna för att hedra årsdagen av sin revolt mot Mubarak, delade Revolutionary Youth – där vänsterungdomsgrupper ingår – ut ett uttalande. Kravet i uttalandet är tydligt: militären måste omedelbart avgå från makten. ”I ljuset av ett år av misslyckanden står det klart att juntan inte har uppnått revolutionens mål.”
Uttalandet avslutas med en rad konkreta krav på överföring av den politiska makten till ett civilt styre, rättvis kompensation till martyrer, att alla samhällsgrupper, etniciteter och politiska rörelser ska finnas med i upprättandet av en balanserad konstitution, social rättvisa med bland annat krav på höjd minimilön, yttrandefrihet och fria media.

Internationalen bad Mostafa Mohie, medlem i ”Socialist Popular Alliance Party”, journalist och ett känt ansikte i ungdomsrörelsen i Kairo, att svara på frågor och förklara det politiska läget. På den dag som många revolutionärer kallar för den andra omgången av den egyptiska revolutionen, planeras många manifestationer och aktioner för att uppmärksamma den pågående revolutionens krav, säger Mostafa som tillsammans med sina kamrater har suttit i oändliga planeringsmöten under de senaste dagarna och varit ute bland folk för att mobilisera till årsdagen av 25 januari-revolten.

Idag är det första årsdagen av 25 januari-revolutionen. Men revolutionen fortsätter eftersom dess krav inte är uppnådda. Tycker du att det egyptiska samhället har polariserats när det gäller revolutionens mål? En del tycker att det räcker och nu ska alla gå hem.
– Jag tror inte att polariseringen handlar om målen i sig. Under mina dagliga samtal med vanligt folk på gator och torg, ser jag att de flesta är medvetna om att revolutionens krav inte ännu är vunna. Detta erkänns även av dem som är emot den revolutionära rörelsen. Men problemet är att SCAF (militärrådet) har lyckats vända folket emot revolutionärerna och mot revolutionen, detta genom ekonomiska svårigheter och folkets behov av trygghet.
– De flesta egyptier vet att SCAF är emot revolutionen, men folk är rädda för kaos. Så polarisering har skett mellan dem som vill fortsätta revolutionen och dem som vill avbryta processen.

Hur ser du på islamisternas roll under denna period, räknas de nu som kontrarevolution, är de ett hot? Är det därför somliga, kanske mest över- och medelklassen, vill att SCAF behåller makten, för att de är rädda för salafisterna och Brödraskapet?
– Först och främst kan vi inte lägga alla islamister i en och samma korg. Vi har islamiska rörelser, inte en enda för alla islamisterna. Huvudströmningen inom islamisterna, det vill säga ”Muslimska brödraskapet och salafisterna” är förstås emot att revolutionen fortsätter. De tror sig vara nära maktövertagandet och därför vill de inte i detta läge konfrontera SCAF. De föredrar en överenskommelse med militären istället för att mobilisera folket mot militärens styre på gatorna.
– Dessutom fruktar de två huvudgrupperna massrörelser eftersom en sådan rörelse kan utvecklas och radikaliseras snabbt och gå ur deras kontroll. Jag menar att Brödraskapet föredrar enbart begränsade förändringar som inte berör den sociala och ekonomiska ordningen. Över- och medelklass är mer rädda för salafisterna än för Brödraskapet. Kanske för att salafisterna hotar dessa samhällsklassers livsstil.

Hur kan den internationella solidariteten spela roll i stödet för vänsterrörelsen i Egypten?
– Den internationella solidariteten kan spela en viktig roll i stödet för vänstern bland de revolutionära, genom att avslöja SCAF och det våld och förtryck som militären utsätter motståndarna för. Det hjälper att man tydliggör att SCAF är en del av Mubaraks regim. Att utländska regeringar stöder denna ordning betyder att de fortfarande stöder samma regim som egyptierna revolterade emot.

Sholeh Irani

Förvaret i Märsta en tisdag förmiddag. Den klafsiga snömodden rinner av skorna. Tolken Idris Rashidi, vars kurdiska namn är Raman, trycker på porttelefonen som sitter på en vägg i lokalen och vi anmäler vårt ärende: vi ska träffa Yasin Elyasi, 24 år och utvisad från Sverige. Tiden går. Till slut blir vi insläppta och får välja besöksrum, alla är lediga, alla är lika skräpiga. I ett av rummen står en gunghäst i trä, det är kalt och kallt. Borden har ristningar på alla möjliga språk. Vi väljer ett rum som ser någorlunda rent ut. Yasin Elyasi blir införd av en vakt.
I Migrationsverkets handlingar står det att Yasin Elyasi kom till Sverige som 18 åring, år 2006. Det står att han saknar identitetshandlingar och att han vuxit upp i Al-Tashlägret i Irak. Att han är anhängare av ett demokratiskt parti i Iran. Att han riskerar dödsstraff om han utivsas. Det står också att han mår psykiskt dåligt, har ångest och självmordstankar. På ett ställe står det att han har varit våldsam mot personalen, på ett annat att han inte varit det men måste hållas i förvar för att hindras från våld mot sig själv. Det står att han avvikit från Sverige flera gånger, dels för att söka vård i Danmark, dels för att söka asyl i Nederländerna. Avvikit alltså, från vad? Det ska vara en mänsklig rättighet att röra sig fritt. Men rättigheter är i praktiken inte för alla, inte om vi följer Migrationsverkets bestämmelser.

Yasin Elyasi har överklagat flera utvisningsbeslut. Den 31 oktober 2011 blev han tagen i förvar. Sedan dess har han befunnit sig i Märsta. I väntan på besked. Flera nyhetsmedier har uppmärksammat hans situation. Men inget händer. Istället går dagarna.
Han sitter på den trasiga soffan i fuskläder och blicken flyger. Han berättar att han äter fyra-fem olika sorters mediciner, för ångest och depression och sömnlöshet – bland annat. Tidigare har han behandlats för hjärnabcess – en infektion där syregångarna i hjärnan täpps till med var. Han har också problem med hjärtat och har opererats två gånger. Det är för alla tunga tankar, säger han.
Yasin Elyasi föddes i Al-Tashlägret. Familjen hade flytt från Iran på grund av politiska problem. Fadern var medlem i PDKI – det kurdiska demokratiska partiet. Nu är båda föräldrarna döda, han har ingenting att återvända till. Ändå sitter han här i förvaret och väntar på besked om vilket land han ska utvisas till.
– Jag ber att de som ska läsa det här tänker på mig och stöttar mig. Jag har en farlig framtid. Jag vet inte om jag blir utvisad till Irak eller Iran. Om det blir Iran så kommer jag att hamna i fängelse, torteras och avrättas, säger han. Under sin tid i Sverige har han agerat politiskt och tydligt visat att han inte stödjer regimen i Iran.
Uppgivenheten ligger dov i rummet. I fem år har han väntat på besked:
– Jag har tappat hoppet. Jag vet inte vad som händer nu. Jag mår inte bra.

Hur är det i förvaret? Yasin Elyasi säger att han bara sitter och sitter. Det finns Internet. Han tycker att personalen är bra. Han har en advokat som företräder honom och han får mycket stöd från det kurdiska demokratiska partiet – som tolken Idris Rashidi är verksam i – och från asylrörelsen. Ändå tror han inte längre att det går att göra något. Inte när Migrationsverket redan har gjort fel så många gånger. Till och med skickat en man till Irak istället för Iran. Skickat tillbaka människor till Syrien.
– De gör vad som helst, säger han och rycker på axlarna. För fem år sedan, då när han kom till Sverige, trodde han att det här var ett land där de mänskliga rättigheterna respekteras, att han kunde vara lycklig som kommit till ett sådant land.
– Jag hade hört att Sverige var ett bra land när det gällde mänskliga rättigheter. Tyvärr var det inte så. Jag tänkte mig att plugga, att få utbildning och jobb, ett lyckligt liv. Jag trodde inte att det skulle bli så svårt. Det är inte bättre än i Irak, säger han och fortsätter:
– Jag önskar att ni hjälper mig så att jag blir fri. Det är jättesvårt här, man blir sjuk i huvudet. Jag orkar inte.

Vi plockar ihop vårar saker och lämnar det kyliga rummet. I korridoren finns en likadan porttelefon som den vi ringde på för att få komma in. Vi slår sifforna som står angivna på väggen. Signalerna går fram. En tjänsteman svarar att hon ska komma. Vi väntar. Småpratar. Yasin Elyasi berättar hur han fick kontakt med en vän från lägret i Irak, det visade sig att denne också befann sig i Märsta. ”Vi måste ses”, skrev vännen. ”Jag kan inte komma ut”, skrev Yasin Elyasi. Han skrattar lite åt det absurda i det. Vännen hade gift sig i Finland men får inte stanna där utan skickas ideligen tillbaka till Sverige eftersom det var här han först lämnade sitt tumavtryck när han kom till Europa. Enligt Dublinförordningen måste han därför söka asyl här. Likadana processer pågår i hela EU – människor nekas asyl i ett land, försöker med ett annat men blir tillbakaskickade med Dublinförordningen som orsak. Italien, Malta och Grekland översvämmas på så sätt, de flesta anländer dit.

Vi väntar fortfarande. Yasin Elyasi har ringt en gång till, vi har upprepat vår önskan att få bli utsläppta. Och en gång till. Korridoren är smal och det finns ingenting att sitta på. Utanför den låsta dörren arbetar någon, vi knackar på fönsterrutan men han har inte befogenhet att släppa ut oss. Yasin Elyasi beskriver det lilla rummet där han tillbringar det mesta av sina dagar. Det finns en säng och ett litet bord. Han säger att han har gardinerna fördragna och lamporna släckta. Att han bara sitter på sängen. Om han inte kan få gå ut så vill han inte heller se att det finns en värld därute.
Tolken Idris Rashidi, Raman, ringer på porttelefonen igen. Samma tjänsteman svarar för tredje gången. Låter irriterad.
– Nu kanske vi också blir inlåsta här, skämtar Raman, som i likhet med Yasin Elyasi är 24 år och väntar på besked från Migrationsverket.
Tanken på att bli inlåst ger kalla kårar. Men vi slipper fundera så länge på hur det skulle kännas. Dörren öppnas. Tjänstemannen har med sig en vakt. Ingen av dem ser oss i ögonen. De behandlar Yasin Elyasi som om han eventuellt skulle kunna bli aggressiv. Vi tar honom i hand. Dörren stängs mellan oss. Genom glasrutan ser vi Yasin Elyasi och vakten försvinna runt hörnet. Korridoren är tom. Samtalet är slut. Migrationsverkets flagga fladdrar halvhjärtat i duggregnet.

Text och foto: Emma Lundström

Toni Usman är skådespelare och antirasistisk aktivist, norsk-pakistanier med utbildning i Bombay. Han har arbetat inom teater, TV och radio sedan 1987.
– Jag har tolkat Salman Rushdie, Henrik Ibsen, Henning Mankell och Saadat Hassan Manto, berättar han för Internationalen i en intervju.
– Han spelar själv huvudrollen Farooq i den nya pjäsen Onkel Sam, som bygger på en rad satiriska ”Brev till Onkel Sam” av den legendariske författaren Saadat Hassan Manto. Manto levde 1912-1955, och Toni Usman anser att breven är den bästa antiimperialistiska text som skrivits på urdu.

Breven skrevs för sextio år sedan. Vad kan de spela för roll i Norge av idag?
– Mantos brev beskriver den falska vänskapen mellan USA (Onkel) och Pakistan (brorsonen). Norge är också en sorts ”brorson” precis som Pakistan. 1959 lyfte ett amerikanskt spionplan, U2, från en bas i Pakistan, på väg till Norge. Planet sköts ner av Sovjetunionen. Från norsk sida tyckte man att det var pinsamt, bad om ursäkt och hävdade att landets politiska och militära ledning inte kände till U2-projektet. Till och med Norge, ett demokratiskt och rikt land, måste säga ja till Onkel Sam.

Pjäsen börjar ganska komiskt. Huvudpersonen Farooq letar efter Mantos grav på Lahores historiska begravningsplats Miani Sahib. Men vaktmästaren känner inte till graven, i stället pekar han ut Lahores ökända banditers gravar. Bygger det här på personlig erfarenhet eller är det bara en komisk detalj?
– Det är en personlig upplevelse. När jag planerade en pjäs byggd på Mantos novell Toba Tek Singh for jag till Delhi, Bombay och Lahore för research. Jag besökte då Mantos grav i Lahore och blev chockad över att ingen på begravningsplatsen kunde visa mig dit, men de kände till många andra gravar. Många år senare när jag förberedde Onkel Sam bad jag en av mina vänner att gå till graven och ta några nya foton åt mig. Min vän råkade ut för precis samma sak. När han sade att det handlade om en känd författare blev han visad Z A Suleris grav, en känd högerjournalist som var benhård mot vänstern. Ledtråd till Mantos grav var att den låg intill Khushia Pehlwan, en ökänd lokal buse.
– Jag tror att detta visar hur hela nationen är traumatiserad. Man kan inte ens ta hand om sin främsta novellförfattares grav. Högerförfattaren Suleri och Lahores ökända gangstrar är inte bortglömda, men dissidenter som Manto är borttvättade från det offentliga minnet.

Amerikas imperialistiska roll utsätts för hård granskning i Onkel Sam. Men skådespelet är lika kritiskt mot talibanerna. Tror du att Manto skulle ha haft denna åsikt nu när talibanerna kämpar mot Washington i Afghanistan?
– Manto var antiimperialist på fullt allvar. Det fanns verklig eftertanke bakom hans inställning. Han skulle aldrig ha blivit imponerad av mullor som nu kämpar mot USA, men som i slutet av 70-talet och 80-talet fanns på CIA:s lönelista. Mullorna kritiserar USA för att USA inte gillar dem längre.

Har du några planer på att ta produktionen till Sverige eller andra ställen i Skandinavien? Tror du att Onkel Sam är viktig för Sverige också?
– Onkel Sam är allmängiltig och relevant för folk i vilket land som helst eftersom Manto visar upp gapet mellan folkens vilja och regeringarnas beslut.

Hur togs pjäsen emot av norska media?
– I allmänhet ganska svalt, men det är inte märkligt eftersom den inte handlar om ett stereotypt tema. Om pjäsen hade handlat om arrangerade äktenskap, hedersmord eller integration skulle media ha varit mycket intresserade. Det var för mycket för media att svälja, att en norsk-pakistansk skådespelare är mer intresserad av internationell politik än av arrangerade äktenskap. Men jag är glad att vänstertidningen Klassekampen skrev att stycket reser många relevanta och brännande frågor om USA:s internationella politik och att resultatet blev upplysande och underhållande.

Sahar Saba
Översättning från engelska: Gunvor Karlström

Under hösten har nyhetsmedia flera gånger rapporterat om uppmärksammade avvisningsbeslut av människor som söker asyl och uppehållstillstånd i Sverige. Tisdag 13 december var det dags igen. Familjen Danelian/Arustamjans hade levt i Sverige i elva år och hade med andra ord hunnit rota sig ordentligt i sitt nya hemland, när de på luciamorgonen 2011 bryskt väcktes upp av ett 20-tal poliser för att föras bort från sitt hem i Ånge och sättas på ett plan till ett land långt borta.
Reaktionerna på migrationsverkets handlande mot familjen i Ånge har varit starka och väckt upprörda känslor hos många.
Så här säger Kalle Larsson, redaktör för Flyktingbloggen och tidigare riksdagsledamot för Vänsterpartiet och flyktingpolitisk talesperson: ”Det är i Sverige de här ungarna spelat innebandy, läst sina läxor och bakat lussekatter. Om inte den här familjen hör hemma här, i Sverige, i Ånge, var hör de hemma då? Fallet med familjen Danelian/Arustamjans är tyvärr inte unikt. Det verkar som om det blivit en hårdare flyktingpolitik på senare tid.”
Vad är det som har hänt? Internationalen tog kontakt med Michael Williams, sakkunnig hos FARR (Flyktinggruppernas Riksråd – det tidigare namnet var Flyktinggruppernas och Asylkommittéernas Riksråd).

Vilka är FARR:s arbetsområden?
– FARR:s främsta mål är att försvara rätten till asyl, att övervaka att de svenska myndigheterna respekterar internationell och nationell flyktingrätt när det handlar om asylansökningar, att fungera som en paraplyorganisation för lokala asyl- och flyktingpolitiks stödgrupper, att kontakta myndigheter i frågor rörande flyktingpolitik, samt att företräda våra medlemmar i FOSIF – ett rådgivande organ för svenska humanitära organisationer som arbetar med flyktingar.
- Alla som arbetar för FARR gör detta på frivillig basis. Vi har lokala grupper i hela Sverige som hjälper enskilda asylsökande i asylförfarandet i samarbete med juridiska biträden.

Vad har hänt inom flyktingpolitiken, har lagarna ändrats?
– 2006 tillämpades en ny lag med domstolsförfarande och med Migrationsöverdomstolen som högsta instans (en del av Kammarrätten i Stockholm).
– Regeringen övergav sin möjlighet att påverka asylpraxis, förutom i säkerhetsärenden. Begreppet ”humanitära skäl” har försvunnit från lagen och ersatts med begreppet ”synnerligen ömmande omständigheter”. Detta är ett snävare begrepp av undantagskaraktär som tillämpas restriktivt – även om en utredning konstaterade att begreppet i stort användes enligt lagens intentioner. Nu finns det röster i flera partier för att ändra begreppet till ”särskilt ömmande omständigheter” för att sänka ribban för bedömning av aspekter såsom anknytning till Sverige, hälsotillstånd och situationen i hemlandet (i det sistnämnda tas inte upp skäl som kan ha med skydd att göra). FARR stödjer en sådan ändring samt att Barnkonventionen ska införas som svensk lag.
– Vi har nu flera skyddsgrunder än tidigare, delvis på grund av utvecklingen inom EU, där Skyddsgrundsdirektivet har lett till införandet av begreppet alternativt skyddsbehövande. Så nu finns det tre huvudkategorier för att ge skydd: konventionsstatus enligt Genèvekonventionen (Flyktingkonventionen), alternativt skyddsbehövande och övrigt skyddsbehövande.

Har utvisningarna ökat?
– Beträffande verkställda utvisningar kan man jämföra november 2010 med november 2011 (ackumulerade siffror under 11 månader). 2010 reste 9 971 personer som nekats asyl ut ur Sverige så kallat självmant – utan eskort. 1 978 personer avvisades – med hjälp av polisen och 7 765 personer avvek innan utvisningen kunde verkställas. 2011 var siffrorna för samma kategorier: 9 712, 2 249 och 6 679 personer. Det finns många kvar i landet med verkställbara beslut: ca 13 000 personer nu, enligt statistik från verket, medan det var cirka 12 000 personer i november 2010.
– Den nya lagen och den praxis som har utvecklats i beslut från Migrationsöverdomstolen har skärpt synen på verkställighetshinder. I princip ligger hela bördan på att lämna Sverige på den asylsökande med lagakraftvunnet beslut även om personen lever öppet, är tillgänglig för verkställighet men polisen inte agerar och barnen fortsätter att gå i skolan. Hela den vistelsetid som uppstår med faktisk anknytning till Sverige räknas inte med i bedömning av synnerligen ömmande omständigheter eftersom det är fråga om illegal vistelse.
– Så även om personerna är kvar i Sverige fyra år efter lagakraftvunnet beslut och utvisningsbeslutet preskriberas och familjen söker asyl på nytt så räknas vistelsetiden för barnen från dagen då den nya asylansökan inkom. De sökande straffas också för att de har vistats illegalt i landet och kan inte dra fördel av presumtionen /det lagen förutsätter/ i lagstiftningen att tillstånd ska ges efter en sådan lång vistelse.

Är det mer rättssäkerhet nu när det är domstolar som ska avgöra ärendena?
– Det är en klar förbättring vad gäller beslutsmotiveringar, öppenhet att redovisa landinformation, möjlighet till muntlighet i övre instanser jämfört med på Utlänningsnämndens tid. UNHCR:s handbok har getts en rättslig status i bedömningar av skyddsbehov. Flyktingstatus ges nu på grund av förföljelse som beror på kön eller sexuell läggning.
- Det finns ett klarare fokus på skyddsgrunder i bedömningar av asylärenden vilket märks i grunderna för positiva beslut. För tio år sedan fick de flesta som erhöll uppehållstillstånd stanna på humanitära skäl. Idag får ca 90 procent av dem som får stanna göra det på skyddsgrunder.
– Det finns däremot en brist i möjligheten att överklaga till Migrationsöverdomstolen då bara två av de normalt tre grunderna för att överklaga i förvaltningsmål erbjuds. Det finns också en viss rättsosäkerhet i principen ”giltig ursäkt” som används om en person tillför nya omständigheter för att erhålla skydd efter ett lagakraftvunnet beslut och inte kan lämna godtagbara förklaringar till varför han/hon inte anförde grunderna tidigare om de var kända redan då.
– Detta betyder att man tillämpar en ”bäst före”-dag för sanningen och att man i princip kan avfärda sanningsenliga grunder för skydd på grund av att de inte anfördes vid rätt tidpunkt. Detta kritiserades av lagman Bertil Hübinette i hans utvärdering av den nya Utlänningslagen för ett par tre år sedan, men har inte lett till någon ändring. Jag har ett aktuellt fall som visar hur denna princip har använts mot en ung man från Afghanistan. Hans nya skäl har inte tagits upp till ny prövning för att Migrationsverket anser att han inte har giltig ursäkt för att inte tidigare ha nämnt att han hade angett fel provins som hemort – trots att förklaringar till detta inlämnades i ansökan.

Har allmänhetens och organisationers protester hjälpt?
– Dessa två källor till kritik spelar en roll i den offentliga debatten – det såg vi bland annat i samband med Påskuppropet och Flyktingamnestikampanjen 2005. Genom protester kan brister i praxis eller lagstiftningen illustreras och därmed skapas en grund för att reformera. Men utan en politisk majoritet i riksdagen är det svårt att ändra på lagen. Och politik är oftast fråga om kompromisser. Renodlade krav från allmänheten eller organisationer leder därför sällan till att alla kraven tillgodoses.
– Men kampen om Rätt till vård exempelvis har onekligen påverkat diskussionen om allas rätt till grundläggande mänskliga rättigheter. På samma sätt har kampanjen om rätt till familjeåterförening påverkat den politiska dagordningen – vilket märks bland annat i överenskommelsen mellan allianspartierna och miljöpartiet. Det återstår att se hur resultatet blir, men i en parlamentarisk demokrati måste de verktyg som finns till hands användas för att uppnå önskvärda resultat.
– Ett är säkert: oavsett hur bra lagstiftning vi har är det praxis som styr i de enskilda ärendena och det kommer alltid att finnas enskilda fall som gör att vi berörs och vill se en förändring – åtminstone just för den enskilda familjens eller individens skull. Och detta engagemang är bra!
Liza Ahnland

Feminismen lider av en backlash och smulas mellan fingrarna av många röster som gör sig hörda idag. Medan övriga befolkningen mår bättre mår unga tjejer allt sämre. Som en motvikt till detta har Ung Vänster haft ett år av feministisk offensiv. I våras drevs kampanjen ”Inga fler ursäkter” och i lördags släpptes en uppdaterad version av Makthandbok för tjejer. Internationalens Emma Lundström var där.

Föreläsningssalen i Vänsterpartiets samlingslokaler på Café Marx i Stockholm är fylld av unga människor som berättar om positiva erfarenheter från arbetet med att lyfta feministiska frågor. Någon har anordnat en minifestival med tjejband i Hässleholm, en annan har ordnat feministiskt parkhäng i Malmö. De kommer från Ung Vänsters distriktsstyrelser runt om i landet.
Längst fram står Tove Liljeholm, ordförande för Ung Vänster Storstockholm och chefredaktör för medlemstidningen Röd Press.
– När vi lanserade offensiven hade vi höga målsättningar. Det är lång väg kvar tills vi har den feministiska debatten man skulle önska, men vi har kommit en bit på vägen, säger hon och menar att det framför allt handlar om att medvetandegöra sig själva inom rörelsen till att börja med, och att omsätta de fina formuleringarna i praktiken.
I våras släpptes boken Sprängkraft – Systerskap för förändring där olika skribenter beskriver Ung Vänsters feministiska arbete. För att ta det ett steg längre, nå ut till de unga tjejer som berörs, får vi ikväll en rykande färsk liten bok i handen: Makthandbok för unga tjejer. Ta makten över ditt liv.

Lättare sagt än gjort. Boken riktar sig till unga tjejer i högstadie- och gymnasieålder – de unga tjejer som mår allt sämre alltså.
De som hoppar över skolluncher för att anpassa kroppen efter alltmer förvridna skönhetsideal, ideal som till och med kritiseras inom modebranschen för att vara bara FÖR mycket. För smalt, för glossigt, för retuscherat.
De som inte vågar prata om att de mår dåligt eftersom det inte finns utrymme för deras illamående, varken i föräldrarnas eller i lärarnas tidsplan.
De som utsatts för någon av de nära 6 000 våldtäkter som anmäldes förra året, eller någon av de som tillhör det stora mörkertal som inte anmäldes.
– Det finns allvarliga anledningar till att den här boken kommer just nu. En tredjedel av tjejerna på gymnasiet känner ängslan, oro och ångest, säger Tove Liljeholm och tar upp siffror från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) som säger att både de anmälda våldtäkterna ökar, men också det faktiska våldet mot kvinnor.
– Den här boken syftar till att skuldbefria tjejerna i en värld där de hela tiden skuldbeläggs trots att det egentligen handlar om ett systemfel, fortsätter hon och berättar att boken tar upp den vardagsrädsla som tjejer ofta känner. Den som gör att det alltid i bakhuvudet finns en tanke på hur man ska bete sig för att inte råka illa ut. Att ha nycklarna i handen när man går hem på kvällen. Att ha gympaskor med sig i en påse till festen så att man kan springa snabbt på hemvägen om så skulle behövas. Hela tiden beredd på att det värsta kan hända.

Makthandboken har kommit till som ett diskussionsunderlag. Som ett sätt att få tjejerna att se att det personliga är politiskt, återigen. Att säga ”det är inte dig det är fel på, det är en större struktur”, och att ge redskap som tjejerna kan använda för att ta kontrollen över sitt eget liv och göra sina egna val.
Tove Liljeholm har fått sällskap i bokpresentationen av ordföranden för det feministiska utskottet i Ung Vänster, Felicia Ohly. Efteråt – när den lilla boken delas ut bland minglande, chipsätande och ciderdrickande människor – dröjer sig Tove Liljeholm och Felicia Ohly kvar framför de tomma bänkraderna. De menar att det finns väldigt många anledningar till att den här boken kommer just nu.
– Att vara ung och tjej är ofta en väldigt smal linje att gå på, det är så många krav att leva upp till. Det skrivs många rapporter om hur dåligt unga tjejer mår. Det trista är att man konstaterar det men sen inte gör någonting åt det. Med den här boken vill vi hitta verktyg för att skuldbefria, säger Tove Liljeholm.
Liksom Felicia Ohly är hon instruktör i feministiskt självförsvar. När de är ute och håller i kurser har de märkt att kvinnornas erfarenheter av maktordningen inte skiljer sig särskilt mycket. Tove menar att kvinnor i Sydafrika upplever situationen på samma sätt som gamla tanter i Sverige, eller sjuåringar för den delen.
– Det är ofta så att man aldrig fått tillfälle att prata om det tidigare. Det är ofta första gången när de kommer på självförsvarskursen.

Det är alltså så – snart ett århundrade efter att kvinnors kamp för rösträtt gav utslag i Sverige – att det fortfarande är laddat att prata om kvinnoförtryck, att det är skämmigt för unga tjejer att erkänna för varandra att de mår dåligt. Eller har det blivit bättre och sedan sämre igen? Om det är någon som känner tvivel och undrar vad det är för något som tjejerna ventilerar på självförsvarskurserna, vad det är för känslor och upplevelser som makthandboken försöker ge diskussionsutrymme för, så kan vi kort sammanfatta det med några fakta från boken:
97 procent av de som blir utsatta för våldtäkt är kvinnor. 90-95 procent av de som lider av ätstörningar är tjejer och drygt en av tio sjuåringar har någon gång försökt banta. Sjuåringar alltså. Vidare känner sig 68 procent av alla 15-åriga tjejer stressade av skolarbetet och 13 procent av LO-kvinnorna i åldern 16-29 har blivit trakasserade på jobbet på grund av att de är kvinnor.
Utseendehets blandat med prestationspress.
Att det är så svårt för tjejer att tala om sinsemellan har att göra med att det är farligt att avvika från den smala linjen, menar Tove Liljeholm, rädslan för att uppfattas som svag väger tyngre än lättnaden i att tala om det som är tungt.
– Alla tjejers problem som härrör från strukturen individualiseras, det är DU som inte klarar av det. Det gör att det känns som att man erkänner ett fel om man pratar om det, säger Felicia Ohly och fortsätter:
– Vi hoppas att boken kan skapa rum för tjejer där de här maktstrukturerna inte finns. Ett andrum där man får vila från de här kraven.
Båda menar att det också handlar om att visa att det inte behöver vara så komplicerat att prata om det och Tove Liljeholm förklarar:
– Måste man vara feminist för att tycka att det här är bra? Nej, man behöver bara känna igen sig.

Vi räknar år 2011 och det behövs fortfarande en bok som talar om för tjejer att det är okej att de är sig själva. Som återigen bekräftar att de är offer för ett förtryck som innebär att kvinnor får lägre lön utan att det väcker ramaskri, ges mindre utrymme i klassrummet utan att någon höjer på ögonbrynen och utsätts för sexuella trakasserier utan att säga ifrån. De är ju tjejer.
– Det är jobbigt att inse att det snarare går bakåt än framåt rent praktiskt i samhället. Att ohälsan ökar hos kvinnor, att ingångsskillnaderna ökar mellan män och kvinnor, att våldet ökar, säger Felicia Ohly och Tove Liljeholm lägger till:
– För ett tag sedan kunde man resonera kring feminism men nu tycker folk att det är jättejobbigt och jättehotfullt. Ingen vill vara offer men att vara offer gör ju inte dig till en svagare människa.
– Ett av de viktigaste verktygen för feministisk förändring är att bygga ett systerskap, att starta diskussioner är ett sätt att börja, säger Felicia Ohly innan hon och Tove Liljeholm går ut till de minglande människorna i rummet intill.

Text och foto: Emma Lundström

För ett tiotal år sedan ansåg Hardt och Negri (i den omtalade boken Empire, på svenska Imperiet, 2003) att imperialismen var död. Det imperium de talar om är progressivt, nästan välvilligt. Är imperialismen verkligen död och det framväxande imperiet verkligen välvilligt?

– Det finns en hel del i deras tidigare bok, Empire, som är mycket bra, men jag tror inte att några av deras grundläggande antaganden alls är hållbara. Det är till exempel inte sant att nationalstaterna inte längre spelar någon roll, eller att nationell självständighet har krympt lika mycket för alla länder – lika mycket för Natoländerna, verkar de resonera, som för Libyen eller Afghanistan. Även om man bortser från de ständigt pågående imperialistiska krigen i vår tid och bara ser till de ekonomiska sidorna, så inser man att medan finanskapitalet arbetar transnationellt så är staternas regimer strikt nationella.
– En av motsättningarna i vår tids kapitalism är ju att medan det globala styrelsesättet vilar på ett system av nationsstater, så har det transnationella finanskapitalet ingen egen stat, och det har för övrigt inte WTO, IMF eller Världsbanken heller. Deras makt att ingripa med tvångsmedel i världen är en makt som lånas från de mäktigaste av nationsstaterna, speciellt de tunga kapitalistiska staterna ledda av USA.
– I det här sammanhanget har USA som stat två roller att spela, den ena som USA:s nationella kapitals stat, och den andra som den främsta statliga struktur som arbetar åt det internationella kapitalet som helhet. Vad vi sist och slutligen har, för första gången i historien, är ett globaliserat imperium för själva kapitalet, i all dess nakenhet, och där USA-imperiet spelar den dominerande och centrala rollen, finansiellt, militärt, institutionellt och ideologiskt.
– Hardt och Negri tenderar att bortse från USA:s centrala roll i den globala imperialistiska strukturen. USA har militär i över hundra länder idag, i olika funktioner. Det är svårt att förknippa något ”progressivt” eller ”välvilligt” med ett militärt imperium i denna skala. Du behöver inte fråga mig. Fråga irakierna som är på den mottagande sidan.

Hur ser du på globaliseringsprocessen? Är det verkligen en ny fas i människans historia som globalisterna vill få oss att tro? Eller är det ny-imperialism?
– Ja, imperialismen i vår tid har ju verkligen vissa nya drag. I den meningen kan man givetvis kalla den ”en ny fas i människans historia”. Strävan efter att bilda en sammanhållen världsmarknad har funnits inbyggd i kapitalismen ända från början, och koloniseringen av hela världen var ingen slump utan en förutsättning för hela systemet.
– Mellan slutet av 1400-talet, när allt började, och slutet av 1700-talet handlade den verkliga koloniseringen främst om de amerikanska kontinenterna. Det var först på 1800-talet som Asien och Afrika utsattes för intensiv kolonisering, och världen delades upp i en grupp industrialiserade länder i det utvecklade Västerlandet och ett väldigt område av icke industrialiserade kolonier och beroende områden, många av dem formellt självständiga och dömda till en halvkolonial ställning.
– 1900-talets historia handlar främst om detta systems kris och upplösning, som berodde på frihetsrörelser och nationella befrielsekrig i kolonierna, som ofta överlappade och sammanföll med kamp för socialismen runt om i världen. Men denna historia handlar också om uppkomsten av ett nytt världsimperium som inte var bundet till något territorium, utan innebar en ny typ av överhöghet, ett imperium i den efterkoloniala epoken.

– Man glömmer nuförtiden att två världskrig utkämpades för att avgöra om Tyskland eller USA skulle ärva Storbritanniens, Frankrikes och de övriga kolonialmakternas vacklande koloniala imperier. I och med att Nazityskland besegrades framträdde USA som den nya globala härskaren vars överhöghet inte byggde på kolonisering, utan på ekonomisk, politisk, militär, ideologisk, teknisk-vetenskaplig och juridisk dominans.
– Men denna överhöghet kunde inte bli verkligt global så länge det fanns en stor del av världen, främst bestående av Kina och Comecon-länderna (ekonomisk samarbetsorganisation med bland annat Sovjetunionen, Bulgarien, Tjeckoslovakien, Ungern, Polen, Rumänien, Kuba, Vietnam och Mongoliet), som till stor del befann sig utanför det kapitalistiska systemet. När detta alternativa system i Kina- och Sovjetzonerna slutligen upplöstes blev det möjligt för imperiet att verkligen bli globalt. Det var först i början av 1990-talet, efter upplösningen av Sovjetunionen, som begreppet ”globalisering” blev vanligt, som om det handlade om något nytt samhälleligt och vetenskapligt värde.
– Det fanns med andra ord vissa förutsättningar för ett fullskaligt globalt imperium i slutet av 1900-talet, och de kan sammanfattas så här:
1. Uppsplittringen av de tidigare koloniala imperierna måste upphöra om hela den kapitalistiska världen skulle enas under en enda överhöghet.
2. Det måste finnas en stormakt som var utrustad för att klara av detta.
3. De icke-kapitalistiska staterna måste upplösas och föras in i den kapitalistiska marknaden så att den verkligen kunde bli global.
4. De tidigare kolonierna måste industrialiseras i viss grad, och kapitalets värdelag måste utvidgas ända in i de mest avlägsna delar av tredje världens jordbruk, om den kapitalistiska marknaden skulle kunna utvidgas till praktiskt taget hela mänskligheten.
5. Det krävdes ny teknologi för att ena världens finansmarknader och att göra inte bara finanskapitalet utan stora delar av det produktiva kapitalet mera rörligt.
6. På samma sätt krävdes ny militär teknologi, från de välkända ”automated battlefields” från Vietnamkrigets dagar till hela uppsättningen av obemannade ”drönare” i vår egen tid, sådant som kunde leverera imperiets makt effektivt och snabbt gentemot olika svårfångade smärre fiender som man ansåg dök upp överallt i världen.
7. Slutligen krävdes ett komplicerat nätverk för moraliska påtryckningar, ideologisk legitimering och kulturell acceptans, allt från alla typer av NGOer till finare postmodernism till ”slut-på-historien”-ideologi, till masskulturprodukter, liksom den ”högtstående” kulturen inom det mäktigaste universitetssystem världen skådat.

I liberala sammanhang brukar också Sovjetunionen beskrivas som en imperialistmakt. Med tanke på Sovjetunionens roll i Polen, Finland och senare i Ungern, Tjeckoslovakien och Afghanistan, kan vi beskriva Sovjetunionen som en imperialistmakt?
– Jag har mängder av reservationer gentemot det system som rådde i det forna USSR. Det var alltför mycket självhärskardöme, alltför centraliserat och byråkratiserat för ett land som visserligen var icke-kapitalistiskt och ansåg sig socialistiskt. De militära interventionerna i Ungern och Tjeckoslovakien var fullständigt oförsvarliga, och den än större interventionen i Afghanistan var dåraktig och mycket kostsam i männi-skoliv och material.
– Jag tror att sovjetledarna var mycket oroade över det praktiskt taget outhärdliga militära trycket från USA och dess Nato-allierade (och som slutligen också krossade dem). De levde i stor ängslan för att systemet skulle börja knaka under detta tryck, och att sprickorna skulle starta i de mindre länderna och därefter spridas som smitta.
– Så varje gång något visade sig som de uppfattade som en utmaning mot systemet inom Sovjetblocket, överreagerade de regelbundet, med den fulla repressiva kraften. Jag anser att detta var felaktigt och brutalt, men jag tror att det fanns ett skäl till den typen av hysterisk överreaktion. Man behöver inte rättfärdiga beteendet, men man måste förstå orsakerna.
– Fallet Afghanistan är däremot en helt annan sak. Till och med Brzezinski (Zbigniew Brzezinski, bland annat säkerhetsrådgivare till president Jimmy Carter) säger idag stolt att han hade organiserat den islamska Jihad i Afghanistan genom något som visade sig vara historiens största CIA-operation, för att helt medvetet tvinga Sovjet att intervenera, och USSR gick direkt i fällan.
– Var då USSR imperialistiskt? Imperialism har att göra med kapitalism, kapitalistisk ackumulation, överföring av tillgångar från andra länder till de imperialistiska länderna, berikande av den imperialistiska borgarklassen, påtvingandet av kapitalistiska produktionsförhållanden på de dominerade länderna och så vidare. Jag kan inte se att begreppet imperialism kan tillämpas på USSR.
– Östtyskland, Ungern och Tjeckoslovakien, just de länder där sovjetstyrkorna undertryckte oppositionen, hade genomgående högre levnadsstandard och per capita-inkomster än Sovjet-unionen. Sovjet levererade vapen till många nationella befrielserörelser, men det är inte känt att landet vann något materiellt på detta. Länder som Nehrus Indien och Nassers Egypten hade starka ekonomiska förbindelser med USSR, och jag känner dussintals indiska statstjänstemän som var direkt inblandade i dessa förbindelser, men jag har aldrig träffat någon som klagat över att Sovjet utnyttjade Indiens ekonomiska svaghet.
– För nationella befrielsestyrkor på tre kontinenter, från Palestina till Kuba, var upplösningen av Sovjetunionen en fullständig katastrof. Detta är mycket svårt att förklara för vänstern i Väst.

Man kan också få höra talas om islamsk imperialism, eller saudiarabisk imperialism. Hur rimligt är det att tala om sådana?
Den sortens struntprat förtjänar inte ett seriöst svar. Varje nationell stat som har lite pengar försöker nå inflytande bortom sina gränser. Saudierna har viftat med sina petrodollar och petro-islam ända sedan Israel krossade de egyptiska och syriska arméerna 1967. I alla andra avseenden är de i grunden beroende av USA.

Kina tränger in i Afrika och Brasilien infiltrerar Latinamerika. Kan det kinesiska inträngandet och den brasilianska infiltrationen beskrivas som imperialism?
– ”Tränga in i” och ”infiltrera” är märkliga ord i det här sammanhanget, ord som kommer från sex och spioneri. Brasilien kan inte ”infiltrera” Latinamerika. Landet ÄR praktiskt taget halva Latinamerika – med den största ytan, den största befolkningen, den mest avancerade ekonomin i Sydamerika och en storslagen intelligentia inom både humaniora, konst, samhällsvetenskap och teknik, och har också Latinamerikas största slumområden.
– Det finns två skäl till att Brasilien förekommer så mycket i media just nu. När det gäller inrikespolitik har Lulas mycket försiktiga men systematiska vänsterpolitik, som aktade sig för konfrontationer, stabiliserat Brasiliens ekonomi, och landet betraktas nu som en framväxande makt i global skala vid sidan av Kina, Ryssland och Indien.
Det andra skälet är att Argentina och Mexiko, de två länder som kunde ha byggt upp lika mäktiga ekonomier, inte gjorde det, och särskilt Mexiko befinner sig i kaos av olika slag. Personligen tror jag att en del av Brasiliens nyvunna ekonomiska rykte bara är uppblåst, och det finns strukturproblem, särskilt inom finansen, som kommer att innebära ett verkligt hot, snarare förr än senare.
– Min kommentar om Kina blir ännu kortare, just eftersom det finns så mycket att säga. Ett grundläggande faktum är att Kina helt enkelt inte har de naturresurser som krävs för att bygga den ekonomi de bygger, men de har enorma finansiella resurser. Så Kina vänder sig till många länder, inte bara i Afrika, och erbjuder mycket frikostiga villkor för de resurser de behöver.
– Kina hade till exempel ett stort antal arbetare – jag har sett siffror på upp till 35 000 – i Libyen, som i all stillhet for hem när Nato startade invasionen. Imperialismen i Libyen härrör från Nato, inte från Kina. Och ett av skälen till att Nato och USA:s egen AFRICOM båda söker skaffa så många militärbaser och militära partnerskap över hela Afrika, är att neka Kina den olja och andra strategiska råvaror landet behöver. Dessutom köper indiska multinationella företag upp tiotusentals hektar mark i Afrika.

I den muslimska världen har antiimperialismen tagits över av islamister. Vilken strategi ska vänstern välja i muslimska länder, särskilt länder som Pakistan och Afghanistan? Ska vänstern gå ihop med krafter som är mot arbetarklassen och kvinnohatande för att bekämpa imperialismen? Eller ska de stödja imperialismen (drönarattacker, ockupationer) som liberalerna föreslår, eftersom talibanerna är ett omedelbart hot som är beredda att eliminera de progressiva? Eller finns det ett tredje val för den mycket lilla, marginaliserade, vänstern i dessa länder?
–Situationen skiljer sig mycket mellan olika muslimska länder. Man kan inte säga någonting som gäller både Turkiet och Afghanistan, både Tunisien och Pakistan. Jag tror att du tänker på Pakistan när du ställer den breda frågan, och även om jag vet ganska lite om situationen just nu i Pakistan ska jag begränsa mig till den frågan. Du beskriver vänstern där som ”marginaliserad”. Mitt eget intryck är också att varken talibanerna eller USA-styrkorna är särskilt intresserade av att få stöd från den pakistanska vänstern, den är för ”marginaliserad” för att de ska bry sig om den.
– Så om pakistanierna funderar på att stödja den ena eller den andra låter det för mig som Sancho Panza och väderkvarnarna. Ni behöver inte stödja talibanerna och inte heller USA. Vare sig det är i Pakistan eller någon annanstans, och inte bara i länder med muslimsk majoritet, är det bästa att bygga en vänsterrörelse på den grund som gäller speciellt för vänsterpolitik. Om det finns ”ett omedelbart hot”, antingen från talibanerna eller amerikanerna, är det bästa att försöka komma ur eldgivningen tills ni är starka nog att slå tillbaka, och under tiden bygga upp någon form av underjordisk tillvaro där ni kan försvinna när en kula är ute efter er. Men bygg upp den där vänstern. Bygg upp den. Bry er inte om den onödiga lyxen att erbjuda er hjälp till en eller annan variant av avskyvärda varelser, som för övrigt inte vill ha er.

Farooq Sulehria
Översättning från engelska: Gunvor Karlström

I omställningen till en ”grönare värld” är de förnyelsebara energikällorna en förutsättning för den framtida energiproduktionen, och de är på stark frammarsch. Förutom så kallad energieffektivisering, som är en väg att minska energiåtgången, så är idag de miljövänliga energikällorna, till exempel solenergi, vindkraft och bioenergi, starka konkurrenter till de fossilbaserade energibränslena.
Organisationen IEA (International Energy Agency) beräknar att solenergin kommer att svara för omkring en fjärdedel av världens energiproduktion år 2050. Enligt information från forskaren Will Steffen skulle solenergin kunna försörja jordklotet med all nödvändig energi överhuvudtaget. Detta är teoretiskt möjligt, men de praktiska lösningarna finns ännu inte.
Satsningen på den storskaliga solenergin ökar dock och världens hittills största solkraftanläggning står snart klar (enligt beräkningarna under 2011). Mojave Solar Park i USA omfattar en yta av cirka 2,5 kvadratmil och kommer att få en kapacitet på cirka 553 MW. Det förmodligen största solenergiprojektet väntas bli Desertec, som bygger på koncentrerad solenergi från solkraftverk i Sahara. Projektet drogs nyligen igång och den första solenergianläggningen, en så kallad ”sunenergy power plant”, kommer att förläggas till Marocko.

Miljödebattören och författaren Anders Wijkman har tillsammans med forskaren och miljövetaren Johan Rockström skrivit boken Den stora förnekelsen som ifrågasätter varför det är så svårt för samhället att hantera miljö- och klimatkrisen, samt om vad som bör göras för att rädda jorden. Trots att Anders Wijkman bland annat har ett förflutet som ordförande för moderaternas ungdomsförbund och som EU-parlamentariker för kristdemokraterna, så påminner hans resonemang i många avseenden om dem som återfinns bland vänsterinfluerade miljöförespråkare. Han menar att den ständiga tillväxten måste ifrågasättas ur ett miljöperspektiv, och de båda författarna till boken efterlyser en ny ekonomisk modell för att rädda planeten.

Anders Wijkman, som skrivit boken Den stora förnekelsen svarar på Internationalens frågor.
I din och Johan Rockströms bok Den stora förnekelsen efterlyser ni en ny ekonomisk modell för att rädda planeten. Hur skulle den se ut?
– Vad vi menar är att dagens ekonomiska modell växte fram under helt andra förhållanden – befolkningen var liten, den ekonomiska omsättningen likaså. Idag är situationen totalt annorlunda. Klimat, miljö och resursproblem dominerar och vi menar att den ekonomiska modellen inte erbjuder bra lösningar på dessa problem. Naturkapitalet har inget definierat marknadsvärde. Olika resurser förväntas enkelt kunna ersätta varandra – men hur ersätter man vatten eller biologisk mångfald eller ett stabilt klimat med pengar? Vi skisserar i boken ett antal viktiga förändringar, som att ge ekosystemtjänster ett värde, som att ersätta BNP med mera rättvisande välfärdsmått, som att sluta ha ekonomisk tillväxt som ett mål – tillväxt i sig är inget mål – och i stället sikta på ett antal tydliga välfärdsmål, att sätta ett ambitiöst mål för en effektivare resursanvändning etc.

Vad behövs för att få världens länder och då framförallt utvecklingsländerna att satsa mer på förnybar energi?
– Eftersom fossila bränslen – inte minst kol – som regel är billigare att investera i än förnybar energi krävs finansiell hjälp från industriländerna. Till exempel i form av ett fast prissystem så att det lönar sig att investera i förnybart.

Vilka är problemen respektive möjligheterna när det gäller att övergå till förnyelsebar energi?
– Möjligheterna inte minst för solenergi är mycket stora. Kostnaderna för solel till exempel har minskat drastiskt. Men fortfarande är investeringar i sol tre till fyra gånger dyrare i Kina än att investera i kol. Kina bygger idag mycket ny kolkraft.

Det sägs att solenergin skulle kunna täcka hela energibehovet, varför är det så svårt att förverkliga?
– Ett första argument är att vi haft tillgång till billig olja i mer än hundra år. Det har skapat ett beroende, men också avskräckt investeringar i andra alternativ. Därtill tar det alltid tid att utveckla en ny teknologi, och dessutom är all ny teknologi dyr i början. Att byta energisystem – även med snabb expansion – tar decennier. Vi har börjat alldeles för sent, men nu sker mycket positivt.

Hur ser du på möjligheten att nå målet på hundra procent förnyelsebar energi i världen, och när skulle det i så fall kunna uppnås?
– Jag tror det är möjligt att genomföra. Men det tar säkert minst 50 år att uppnå. Ett krav är naturligtvis att både regeringar och energiföretag arbetar i denna riktning.

Rikard Warlenius är doktorand i humanekologi och välkänd miljödebattör i vänsterkretsar. Han svarar här på Internationalens frågor.

Har du läst boken Den stora förnekelsen av Anders Wijkman och Johan Rockström?
– Ja

I boken ifrågasätts den ständiga ekonomiska tillväxten och författarna efterlyser en ny ekonomisk modell för att rädda planeten, vad har du att säga om det?
– I detta har de givetvis rätt, men jag tycker tyvärr inte att de utmanar den befintliga ekonomiska modellen tillräckligt mycket. De presenterar många viktiga och intressanta förslag för att minska ekonomins miljöpåverkan, men de skyggar för verkligt systemkritiska förslag. De säger inte uttryckligen att tillväxten antagligen måste upphöra i vår del av världen, trots att det är helt nödvändigt för att skapa utrymme för utveckling i fattiga länder. Utrymmet för den privata marknaden kommer att behöva minska, och detta utmanar givetvis mäktiga kapitalintressen. Det är detta som debattörer som Wijkman och Rockström inte vågar ta i, inte än i alla fall.

Kan Wijkmans och Rockströms resonemang påverka miljöpolitiken i Sverige?
– Wijkman och Rockström är viktiga figurer i miljösverige, och i viss mån även internationellt. De är kunniga och aktiva, och dessutom unika eftersom de inte tillhör miljörörelsen, i snäv mening. Att en djupt meriterad forskare och en tidigare borgerlig politiker tar ställning som de gör är tyvärr ovanligt, och gör att de når en bred publik. Ännu har inte deras resonemang fått något genomslag i den förda politiken, men de har nog regeringens öra.

Anders Wijkman menar att det finns förutsättningar för att nå målet om 100 procent förnyelsebar energi i världen, men att det skulle ta 50 år att nå dit, vad tror du om det?
– Jag är övertygad om att det rent tekniskt skulle kunna gå betydligt snabbare. Det finns exempelvis beräkningar som visar att det skulle gå att ersätta all fossil energi – både kraftverk och förbränningsmotorer – och all kärnkraft till 2030 med förnyelsebar energi, och detta med dagens teknologier. Det skulle givetvis krävas massiva industriella insatser. Vi skulle behöva bygga fyra miljoner vindkraftverk på 20 år, men med tanke på att vi idag bygger 70 miljoner bilar per år är det inte orealistiskt i sig.
– Med andra ord är klimatproblemet inte tekniskt, och inte heller kan man säga att världen inte har ”råd” att ställa om. Problemet är politiskt. Det handlar om att vi har ett ekonomiskt system som går på tvärs emot mänsklighetens långsiktiga intressen. Det backas upp av enormt starka intressen och vi är alla, i någon mån, del av det systemet.

– Det blir allt lättare att komma in på en gymnasielinje, säger Henrik Hedman, gymnasielärare i historia och samhällskunskap i Hässleholm.
– Fortsätter friskoleetableringen kommer snart betyg att vara fullständigt onödiga i grundskolan.

– Vad som händer är att grundskolebetygen urholkas som urvalsinstrument till gymnasiet, säger han. Varför försöka höja mina betyg genom en ansträngning när jag har tillräckligt, kan en elev mycket väl tänka.
Henrik Hedman har tittat på antagningspoängen i en rad skolor och upptäckt att där finns en stark tendens till sjunkande antagningskrav. Här nedan finns två tabeller, exempel på den statistik han samlat genom att studera kommunernas intagningskriterier.

Hur svårt är det att komma in på gymnasiet idag?
– Det är mycket lättare att ta sig in på ett gymnasieprogram idag än det var för några år sedan. Och det kommer nog att bli ännu lättare i framtiden.

Varför då?
– Det har att göra med friskolereformen. Det startas fler och fler friskolor vilket gör att utbudet av gymnasieprogram ökar, och därmed minskar konkurrensen om platserna. Här i Hässleholm kommer man in på drygt 70 procent av gymnasieprogrammen med mindre än G i snitt, det vill säga under 160 poäng. För några år sedan var det bara 25 procent av programmen som man kom in på med mindre än godkänt i snitt.
– Det här kan man se i andra städer också – Kristianstad, Malmö, Stockholm – betygskraven sjunker eftersom konkurrensen om eleverna ökar.

Vad är problemet?
– Problemet är att elevernas motivation att skaffa högre betyg i grundskolan minskar, när man inte behöver dem.
– Marknaden dumpar betygen och vi är på väg mot en kravlös liberal flumskola. Fortsätter friskoleetableringen kommer snart betyg att vara fullständigt onödiga i grundskolan.

Är vi framme vid den betygsfria skolan snart?
– Man kan mycket väl diskutera en betygsfri skola, men då ska det vara genom politiska beslut, och inte bakvägen.
– Om elevernas inre motivation ska vara det enda som driver dem så behöver vi en annan typ av skola och en annan typ av samhälle. Det måste till exempel finnas möjlighet att hoppa av skolan ett tag om den inre motivationen sviktar.
– Och ska vi även få elever att intressera sig för de klassiska låglönejobben som undersköterska och industriarbetare, så måste löner och arbetsvillkor förbättras i dessa yrken.

Gunvor Karlström