På måndag ska Stockholms kommunfullmäktige klubba försäljningen av 1 052 allmännyttiga bostäder i stadsdelarna Bredäng och Kärrtorp. I slutet av september demonstrerade Nätverket Rädda Hyresrätten utanför stadshuset.

– I ett slag bryter nu politikerna mot de löften och försäkringar vi har fått om att allmännyttan inte ska säljas ut, säger Terje Gunnarson, ordförande i Hyresgästföreningen region Stockholm.
– Det är tragiskt att politikerna inte kan stå fast vid sina ord.
”Under över ett halvt sekel fungerade allmännyttan som en ryggrad för den svenska jämlikheten och tryggheten. Dess gemensamma ägandeform ses nu som inopportun i EU, och vår hyresrätt angrips av bostadsrättsivrare som vill berika sig själva. Vi vill skapa en folkrörelse för att ta tillbaka det som var allmännyttans mening: en billig boendeform med god standard, öppen för alla kategorier av människor.”
Så skriver Nätverket Rädda Hyresrätten på sin facebooksida angående utförsäljningen av Sveriges allmännyttiga hyresbostäder.
Just nu pågår en intensiv planering vad gäller omvandling av hyresrätter till bostadsrätter i Stockholm. Många av omvandlingarna planeras i Söderort, men även andra delar av stan är berörda. Enligt vad Internationalen erfar så är tempot högt, uppenbarligen för att motståndet inte ska hinna organiseras, enligt somliga.
Men även om politikerna tar till fula knep för att kunna genomföra sina planer, så finns det också ett stort motstånd som sätter hårt mot hårt. Nätverket Rädda Hyresrätten arbetar aktivt mot utförsäljningarna, och måndag 26 september genomförde nätverket tillsammans med flera andra aktörer en demonstration utanför fullmäktigemötet i stadshuset, där drygt 200 personer deltog. Förutom tal och musik överlämnades också 4 000 namnunderskrifter till det moderata borgarrådet Joakim Larsson, som varit med om att besluta om utförsäljningarna. Det formella beslutet tas i kommunfullmäktige 17 oktober, innan dess väntas fler protester.
Internationalen har kontaktat Peggy Jönsson, engagerad i Nätverket Rädda Hyresrätten.

Hur ser det ut på bostadsrättsombildningsfronten i Stockholm just nu?
– Just nu går Bilda Bostad ut i en informationskampanj i de allmännyttiga fastigheter som ännu inte är ombildade, och som inte haft en ombildningsprocess den senaste mandatperioden.
– Det som händer nu upplever jag, är att ombildningskonsulter mer aktivt tar kontakt med personer som kanske har en vilande bostadsrättsförening och erbjuder sina tjänster. Konsulterna arbetar mycket mer aktivt än de boende idag. Dock finns det ett motstånd genom olika nätverk och enskilda som tycker att detta är förfärligt.
– Linje 17 är ett sådant nätverk som haft flygbladsutdelning i helgen. Genom hyresgästföreningen finns material som visar på en betydligt mer nyanserad bild med för och nackdelar än de reklamblad som delas ut från ombildningskonsulter och Stockholms stad. Information sprids också genom möten. De som håller i mötena vill dock inte gärna ta ideologiska diskussioner även om försäljningen är ideologisk. En ideologi som handlar om att gå från att äga gemensamt som genom Stockholms stad, till att sätta sig i privat skuld – om man nu inte har pengar – i ett kollektivt ägande tillsammans med sina grannar.

Varför går processerna så fort, finns det några baktankar (tex. att motståndet inte ska hinna organiseras) med det hela?
– Jag vet inte om processerna går fortare nu än tidigare. De är dock mer drivna. Jag tror att många fler är medvetna idag. Vi har trots allt fått många fler bostadsrätter i Stockholm de senaste åren. Och det finns en spridningseffekt – har grannkvarteret ombildat så används det som press. Med resultatet att – ombildar ni inte så säljer vi er, typ. Jag vet att de argumenten kommit upp i de ombildningsprocesser som pågår i grannfastigheter i Kärrtorp. Nu behöver inte en privat värd vara dålig, det beror på vilka krav som Stockholms stad ställer på privata värdar, något som tyvärr upplevs som ytterligt otydligt.

Vilka områden är det som berörs?
– De ligger främst i söderförort, till exempel Bredäng och Kärrtorp. Men även andra områden som Bromma, Hässelby och Vällingby är aktuella för ombildning.

Hur ser motståndet ut?
– Motståndet sker på flera nivåer. I kommunfullmäktige – bland de partier som är emot ombildningar – främst Vänsterpartiet. Nätverken är dock opolitiska – vi kommer från alla håll och kanter.
Det finns flera lokala nätverk som samverkar genom till exempel träffar, bloggar eller facebook. Bland dessa människor finns många med erfarenheter från ombildningsprocesser som kan hjälpa till att läsa ekonomiska rapporter och gå bakom argument som kanske låter bra, men som en bostadsrättsförening inte kan ta ställning till förrän den blivit ombildad. Man kan också få stöd från Hyresgästföreningen som bidrar med utbildade förtroendevalda ifall det kommer i gång en ombildningsprocess i området.

Liza Ahnland

Vi har otur. Husets största lokal är redan uthyrd till något annat evenemang. Men vi trängs vid gott mod och tidningen Flammans chefredaktör Aron Etzler stoppar skjortan innanför byxlinningen innan han tar tag i kvällens uppdrag som moderator. Ljudet testas.
– Ett, två, ett, två, säger Hans Linde.
Ulla Andersson drämmer i med refrängen på favoritlåten:
– Jag har sett många vackra människor bo under en gran, men inte en enda vacker människa på Stureplan, vilket får Rossana Dinamarca att med ett leende tycka att ribban för ljudtestet blir för hög. Jonas Sjöstedt ber oss gissa progglåten:
– Jag åt min gröt och läste tidningen med väskan i min hand.
– Välkomna till en mycket speciell kväll, säger Aron Etzler och presenterar upplägget med ämnen och publikfrågestunder. Sen bär det av i rasande fart. Så fort någon talar lite mer än en minut blir Aron Etzler onådig, oftast är det Ulla Andersson som får skäll.
Första frågan är varför valet 2010 förlorades. Hans Linde menar att det berodde på att alltför många människor inte kunde se skillnaden mellan de borgerliga och de rödgröna och på att det rödgröna samarbetet blev ett samarbete mellan människorna i partiledningen.
Alla verkar de vara överens om att de inte lyckades samla in tillräckligt mycket åsikter från folk ute i landet. Rossana Dinamarca lyfter fram att regeringen lyckades hamna i oppositionsroll:
– De sade hoppa och vi sade; hur högt?!
Jonas Sjöstedt påpekar att Vänsterpartiet faktiskt inte förlorade i alla valkretsar utan gick framåt i norr. Men han håller med Dinamarca om att regeringen lyckades gå i opposition och lägga över bevisbördan på den egentliga oppositionen:
– Vi var för mesiga. De rödgröna blev en kopia av regeringen. Det var inte en folkrörelse utan i grunden ett partiledarsamarbete.

Aron Etzler springer fram över frågorna och svaren. Vad ska Vänsterpartiet göra för att lyfta frågor som arbetslöshet och utanförskap? Rossana Dinamarca säger satsa på infrastruktur och utbildning. Ulla Andersson vill ha ännu mer jobbfokus. Jonas Sjöstedt talar om tydliggörandet av vad Vänsterpartiet står för.

Utbildningspolitiken då?, undrar Etzler.
Jonas Sjöstedt vill motverka att det allmänna skolsystemet slås sönder så att det inte längre är tal om en skola för alla.
– Alla barn ska ha rätt till läxhjälp, säger han och får medhåll av Rossana Dinamarca som menar att skolan är den tydligaste klassfrågan idag med den elitism som pågår.
Aron Etzler slänger in en kontrollfråga: tycker verkligen alla kandidaterna att det är en självklarhet att man ska sitta i nästa regering?
– Nej, säger Jonas Sjöstedt. Inte i en regering till varje pris utan i en regering för ett jämlikt Sverige. Han tycker att vi ska göra som vänstern i Frankrike; att medlemmarna bestämmer om partiet ska gå med eller inte när man ser hur regeringsplattformen ser ut.

När Aron Etzler kommer med klassiska: ”vilken är den viktigaste frågan just nu?”, säger Hans Linde att det handlar om att möta fler människor, att finnas närvarande i människors vardag. Ulla Andersson vill ta vara på varje enskild medlem i partiet och formulera agendan underifrån, hon pratar för länge och Aron Etzler bråkar lite med henne så att det blir utrymme för Rossana Dinamarca att tala om att det behövs ett generationsskifte och Jonas Sjöstedt att fokusera på större jämlikhet, ungdomar i arbete, lösningar på klimatkrisen och vilka människor som ska nås:
– Vi ska inte delta i schackspelet om övre medelklassen i städerna utan satsa på förorterna, bruksorterna och landsbygden.

Några gånger under kvällen ger Aron Etzler de fyra partiledarämnen olika scenarier där de får föreställa sig vad de skulle svara på en viss fråga eller annan om de till exempel att stod i en TV-studio i direktsänd debatt med Jimmie Åkesson, eller Göran Hägglund, eller Maud Olofsson. Rossana Dinamarca får stå i en TV-studio med Fredrik Reinfeldt som har räknat ut hur mycket Vänsterpartiets politik skulle kosta och som undrar hur man tänkt sig att det ska gå ihop.
– Vänsterpartiet har aldrig och kommer aldrig att lägga något ofinansierat förslag, säger Dinamarca tvärsäkert.
Sedan blir det dags för publikfrågor. Hans Linde är för ett militärt alliansfritt Sverige. Ulla Andersson ger förslag på hur det statliga ägandet skulle kunna utbredas medan Jonas Sjöstedt poängterar att det inte bara handlar om att få tillbaka apotek, järnväg och bilprovning i gemensam ägo utan om att också ställa krav på hur detta ägande styrs så att inte alla företag styrs som Vattenfall. Hans Linde tycker att det ska startas nya statliga företag och Rossana Dinamarca påminner om att det är väldigt svårt att köpa tillbaka det som redan är sålt, det har blivit på tok för dyrt.

Fyrtiotalisten Karin Petre är oroad inför ålderdomen och alla fyra kandidaterna är ense om att arbetet inom äldreomsorgen måste lyftas, att personalen måste få bättre arbetsvillkor och de äldre få möjlighet att bestämma själva vad de vill göra med sin tid. Hans Linde kommer att tänka på sin farmor som innan hon dog bodde på ett äldreboende i Staffanstorp:
– När de väl kom in där behandlades de som om de alla var samma. Istället måste det vara individanpassat och alla måste få möjlighet att fortsätta utvecklas och uppfylla sina drömmar.

– Självklart vill vi klippa svansen av den vildsinta spekulationen, säger Jonas Sjöstedt som svar på Aron Etzlers fråga om den brinnande världsekonomiska krisen och om det finns något alternativ till det rådande kapitalistiska systemet, egentligen.
Sjöstedt talar om långsiktiga lösningar, om att Vänsterpartiet fick hundra procent rätt i allt de sade om euron och om att det inte är skattebetalarna som ska stå för kalaset utan de som har spekulerat i statsobligationer.
Hans Linde säger att även om Vänsterpartiets svar på krisen kanske inte är så sexigt så står det sig i alla fall mot Alliansen som inget svar har. Ulla Andersson tar upp den en procent av Sveriges befolkning som äger 30 procent av den totala förmögenheten i landet och banksektorn som är fyra och en halv gånger vår BNP.
– Det är många som har den inställningen att det skulle vara en naturlag med kriserna, att det är som när det regnar. Men ekonomin är inte en naturlag, den går i allra högsta grad att styra, säger Rossana Dinamarca.

Aron Etzler tycker att det låter som om Vänsterpartiets uppgift är att gå tillbaka till 1983 men det håller ingen med honom om.
– Vi är Sveriges socialistiska parti och måste prata konkret om vad det betyder 2011. Att det handlar om att minska kapitalets makt och att det är steg på väg mot socialismen. Vi är dåliga på att prata om socialism och det ska vi bli bättre på, menar Jonas Sjöstedt och tillägger att kapitalet försöker äta tillbaka det som arbetarrörelsen har vunnit.
Följdfrågan från moderatorn blir vilket system det är som Vänsterpartiet talar om, debattören, poeten och chefredaktören för Dala-Demokraten, Göran Greider, har ju sagt att vi en gång har haft socialism i det här landet, håller någon med om det och är socialism á la Göran Greider man vill åt?
– Nej, säger Rossana Dinamarca.
Hans Linde kommer att tänka på en av karaktärerna i filmen ”Tillsammans” av Lukas Moodysson som säger ”Du är socialdemokrat, jag är socialist, det är skillnad”, till mannen som hon har gått ifrån.
– Demokratin har aldrig omfattat alla delar av samhället i Sverige, det är en bit kvar, säger han.
Sedan kommer den obligatoriska frågan: är det någon som har kallat sig eller som kallar sig för kommunist?
Jonas Sjöstedt tycker att ordet är förbrukat. Demokratisk socialist vill han kallas.
Rossana Dinamarca gick med i Ung Vänster efter namnbytet, liksom Hans Linde som menar att han gick med i ett socialistiskt och feministiskt parti. Ulla Andersson kallar sig själv naiv som trodde att det gick att kalla sig kommunist om man trodde på det som var bra med kommunismen, inte det som gått snett.

Aron Etzler undrar vad det betyder att man ska skärpa den feministiska profilen och Rossana Dinamarca pekar på tillbakagången för feminismen i hela samhället till följd av en regering som drivit en antifeministisk politik:
– Vi måste höja kvinnors löner. Skattesänkarpolitik är bara bra för männen.
Ulla Andersson vill ställa kvinnors levnadsvillkor högst på dagordningen. Hans Linde – som påpekar att han är en av de unga män som växte upp med antologin ”Fittstim” – tycker att Vänsterpartiet är duktiga på att se till att feminismen finns med överallt, men han tycker också att det finns en risk för att den blir ”mainstreamad”, att den inte alltid ska vara en del av allt annat utan måste sättas i fokus. Bland annat vill han lyfta frågan om våld i nära relationer eftersom var fjärde kvinna blir slagen av en man som hon har en nära relation med. Inlägget får applåder.

Fasta jobb på heltid kombinerat med arbetstidsförkortning, lika lön för lika arbete, delad föräldraförsäkring, mer pengar till hemtjänsten i Sorsele istället för Rut i storstäderna, inställningen till surrogatmödraskap, generationsbytesdiskussionen, att stärka kvinnorna i partiet, problemet med utanförskap för de unga vuxna, ändrad lagstiftning kring arbetsmarknadsfrågor, bostadssegregation, göra om systemet med rotavdrag så att det kan gagna även de som bor i lägenhet, välfärd för alla, den enorma omställning som krävs för att vi ska kunna rädda klimatet. Ämnena är många och frågorna betas av i rask takt.
När vi till slut kommer fram till varje kandidats lilla plädering för VARFÖR just hon eller han så är koncentrationen på upphällningen. Känslan som återstår är att de verkar luta åt ungefär samma håll allihop även om åsikterna går isär när det gäller delat ledarskap och medlemsomröstning om partiledarposten. De verkar åtminstone alla ha självförtroende nog att sätta sitt namn överst på listan och vilja styra partiet i en riktning som de hoppas ska leda till fler väljare.

På möra ben ramlar vi ut ur lokalen. Nu är det väl bara att vänta och se. Under tiden vore det trevligt om socialismen inte bara är något som det SKA talas om utan något som det faktiskt också verkligen TALAS om.
Partiledarkandidatsturnén pågår fram till den första december i år och nedslag görs över större delen av landet.

Text, illustration Emma Lundström

Marzieh, 32 år, är medlem i vänsterorganisationen Komala och anhörig till den nyligen avrättade läraren Farzad Kamangar. Hon har i flera år kämpat i det iranska Kurdistan. Nu sitter hon häktad i Migrationsverkets förvar i Märsta och ska utvisas till Iran. Dit kom flera utvisningshotade iranier för att protestera mot den allt hårdare flyktingmottagningen i Sverige.
Ett par hundra människor har samlats på Mynttorget utanför Riksdagshuset. Solen skiner och folkmassan har format en halvmåne kring riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh (V) som är dagens arrangör. Drygt fyrtio tillresta göteborgare som valt att hungerstrejka i protest de senaste två veckorna har nyss anlänt till Mynttorget. De ska alltså utvisas, tillbaka till hemlandet Iran.
Men hemma i Iran väntar inget varmt välkomnande, med all sannolikhet väntar ett dödstraff eller i bästa fall stening.
– Vi måste tillsammans förbättra de mänskliga rättigheterna och se till så att färre hamnar i avvisningsbeslut. Vi får aldrig vara nöjda utan hela tiden trycka på för att uppnå våra mål, säger Åsa Romson, språkrör för Miljöpartiet.
Två polisbilar står parkerade ett par meter bakom folkmassan för att se till så att allt är som det ska. Efter drygt två timmar försvinner polisbilarna, allt verkar vara under kontroll. Plakat med bilder på de drabbade samt olika budskap, viftas flitigt bland folkmassan och de olika talarna applåderas med jämna mellanrum.
På plats finns även en tidigare asylsökande som efter en lång kamp med utdragna processer lyckats vända ett avslag till ett permanent uppehållstillstånd. Det är ett av skälen till att folk tagit sig till detta torg denna soliga junidag, det finns ett hopp.
– Vi har skrivit under de internationella konventionerna för mänskliga rättigheter. Det är dags att det blir verklighet, säger Kalle Larsson från Vänsterpartiet.
Att alla som samlats på platsen är starkt kritiska mot Migrationsverkets beslut är det inget tvivel om. Kurdo Baksi riktar stark kritik mot Migrationsverket och minister Tobias Billström och menar på att det är dubbelmoral från deras sida.
– De säger att de ska hjälpa människor som har det svårt runt om i världen, när människor sedan vill söka medborgarskap leder besluten i de flesta fallen till ett avslag, säger han.
Poeten Bengt Berg poängterar vikten av att hjälpa alla flyktingar som kommer till vårt land.
– Varje flykting vi skickar hem är ett stöd till alla diktaturer, säger han.

Text och foto: Saliou Sall

Du kan protestera:
På Marzieh Kamangars Facebook kan man läsa:
Trots alla nya bevis och protesterna mot avvisningen av Marzieh Kamangar, avslog Migrationsverket hennes ansökan onsdag 1 juni.
Vi kämpar för att rädda henne från ett säkert dödsstraff om hon utvisas till Iran.
Välj en valfri text som du själv formulerar, skriv ditt namn och faxa till Migrationsverket.
Fax: 010- 48 52 487,
Eller e-maila: hanyia2011@hotmail.se

Azza Kamel och Alaa Shukrullah gav en bild av det politiska läget i dagens Egypten.

Det är ABF Stockholm, VIF (Vänsterns Internationella Forum) och svenska Pen som samarrangerar, men Per Björklund – kvällens moderator och författare till boken Arvet efter Mubarak: Egyptens kamp för frihet – poängterar att det är kvinnorättsaktivisten Sholeh Irani som varit drivande och sett till så att seminariet blivit verklighet.
Azza Kamel och Alaa Shukrallah berättar om revolutionens olika stadier hittills, om tiden före, under och efter massdemonstrationerna på Tahrirtorget, om de pågående rättegångarna mot demonstranter, om maktmissbruk och korruption som inte försvunnit bara för att Hosni Mubarak inte längre är president.
– Regimen existerar fortfarande, den har fortfarande makten, säger Alaa Shukrallah som är en av dem som varit med och startat den nya vänsterkoalitionen, Folkliga Socialistiska Alliansen.
De talar om alla nya partier som har bildats, om kraven på demokrati, frihet, rättvis fördelning och värdighet, krav som folket måste fortsätta ställa eftersom det militära rådet hela tiden kränker revolutionens ryggrad genom övervåld.
Alaa Shukrallah talar om det växande gapet mellan samhällsklasserna som den främsta orsaken till att revolutionen bröt ut just nu. Han kommer själv från en fattig familj men kunde göra en klassresa och utbilda sig till doktor, detta är inte möjligt längre menar han:
– De som föds i slummen idag stannar också där, den som föds in i en låg klass förblir i den. Vi kallar det för samhällsfällan (the social trap) och det är den som tvingat så många ungdomar att försöka ta sig i de så kallade dödsbåtarna till Europa. Detta är orsaken till revolutionen.
För folket i Egypten handlar det just nu om att upptäcka den gamla regimens spindelnät i alla dess beståndsdelar och göra sig av med den för att skapa ett verkligt demokratiskt system, menar både Alaa Shukrallah och Azza Kamel.

Kvinnokampen
Azza Kamel sätter fokus på kvinnokampen, vikten av att den nya konstitutionen måste innehålla en paragraf som garanterar jämställdhet och lika rättigheter för kvinnor och män.
Seminariet drar över tiden men ingen går, de båda aktivisterna har så mycket att berätta och de gör de med total närvaro och ett brinnande engagemang som måste inspirera även den mest tungrodde i rummet. Publiken ställer intressanta frågor som leder till ännu mer givande svar från Azza Kamel och Alaa Shukrallah, och när det hela till slut avrundas är det många som går fram och skriver på den lista för fortsatt engagemang som Per Björklund lägger fram. Han berättar också att seminariet är tänkt att fungera som ett avstamp för ett fortsatt fokus på Egypten, bland annat genom en studiecirkel i höst, ledd av honom själv.
Nästa morgon får Azza Kamel reda på att hennes 21-åriga dotter Aida El Kashef är gripen av militären i Kairo och inte förrän på kvällen kan hon andas ut, dottern är åter på fri fot. Revolutionen i Egypten pågår, kontrarevolutionen likaså. Alaa Shukrallah igen:
– Det känns som om ni vill att vi ska fortsätta att demonstrera i all oändlighet, men det vi måste göra nu är att organisera, organisera, organisera,

Text och foto: Emma Lundström

Det är maj månad 1971. Trädens blad har börjat slå ut och våren är i antågande. Jag ligger i min mammas mage och kommer inom några veckor att födas till denna världen. Jag ligger därinne tryggt och skyddad och har ingen aning om vad som försiggår därutanför. Jag vet inte om att en stor grupp människor kämpar febrilt för att bevara några träd som kallas almarna, dessa träd som sedan kommit att bli symboler för naturens seger över kom­mersialismen.
På kvällen 11 maj kommer larmet om att de omtalade almarna i Kungsträdgården, Stockholm ska sågas ner. Via telefonkedjor (den tidens facebook) strömmar en stor mängd människor till platsen och efter några timmars tumult mellan polis och demonstranter kan fällningen hindras. Min pappa var en av dem som deltog denna historiska natt. Mamma skulle gärna ha varit med, men ville inte ta några risker med mig i sin mage.

Bakgrunden till beslutet om fällning och de sedan påföljande händelserna var denna: Sedan nästan hela Nedre Norrmalm rivits och förvandlats till ett ensidigt kontors- och butiksghetto under 15 års tid blev caféet och almdungen i Kungsträdgården en symbolisk ”hit men inte längre”-punkt som många människor oavsett politiskt läger, kunde samlas kring. Motståndet mot rivningen av caféet och fällningen av träden började organiseras redan på hösten 1970 inom miljöorganisationen Alternativ Stad och var alltså en reaktion på åratal av missnöje med försämringarna av Stockholms miljö.
Politikerna påstod att den tunnelbane­station som planerades på platsen bara kunde byggas om almarna fälldes, något som med facit i hand visat sig vara helt obefogat. I och med beslutet att fälla de vackra träden och riva det populära tehuset, så kände många av stadens invånare att demokratin urholkats. Enligt en enkät visade det sig att hela 70 procent av stockholmarna ville ha träden kvar.
Men sedan inga protester hjälpt och det sista överklagandet undanröjts var det dags att fälla träden. Gatukontoret hade valt 11  maj 1971, för att under skydd av polisen fälla träden mitt under lövsprickningen. Men där gick man bet.

I en artikel från Alternativ Stad kan man läsa om händelseförloppet: ”På kvällen 11 maj 1971 kom larmet från Alternativ Stads insmugglade representant i parkförvaltningen att träden skulle fällas samma natt. Uppgiften bekräftades senare av en polisfru och telefonkedjan kördes igång. Cirka 2 000 personer samlades och polisen hade inte en chans att hindra några av alla dessa att klättra upp i träden. I synnerhet som aktivisterna använde en smart teknik – ett gäng anarkister i full utstyrsel närmade sig från ett håll, varvid alla poliser rusade dit och lämnade andra sidan av almarna oförsvarade. Därmed var matchen vunnen. Med det stöd aktionen hade mobiliserat före striden var det omöjligt att gå fram med ännu större våld från myndigheternas sida och de tvingades att ge upp.”
Efter en veckas ockupation och folkfest (då omkring en kvarts miljon människor tagit sig till platsen för att visa sitt stöd, kom beskedet från Stadshuset att man givit upp försöket att fälla träden och riva caféet. Därmed gick den så kallade Almstriden till historien som varandes unik i Sveriges demokratiska historia genom att – våldsanvändning mot statens representanter (poliserna) för att stoppa ett lagligt beslut – fått universellt godkännande i efterhand. Händelsen väckte uppmärksamhet från Rio och New York till Prag och Tokyo och segern gav en ordentlig skjuts åt miljörörelsen på många håll i världen.

Nu är det maj 2011 och 40 år har gått sedan slaget om almarna. Det är återigen vår, men en tveksam vår, med kalla och varma dagar om vartannat. Det är också 40 år sedan jag låg i min mammas mage och min pappa deltog i det ”historiska slaget i Kungsträdgården”.
Onsdag11 maj 2011 var en varm vårdag och jag begav mig till Kungsträdgården för att fira 40-årsdagen av Almstriden. På plats under almarna hade en stor folksamling samlats och både SVT och Sveriges radio fanns där. Strax efter klockan tre på eftermiddagen invigdes firandet med välkomsttal av Göran Folin från Alternativ Stad. Efter en lite trevande början var folkfesten igång och mer professionella inslag och tal varvades med mer spontana inslag av skiftande slag.

Göran Folin berättade om händelserna för 40 år sedan och dess betydelse för dagens ”almfrågor”. Som viktiga almfrågor av idag nämnde han bland annat den planerade ombyggnaden av Slussen och motorvägsbygget Förbifart Stockholm. Artisterna och framträdandena denna dag var många och bland de mer välkända fanns bland andra Carl-Axel och Monica Dominique, Jan Hammarlund, Ville, Valle och Victor (som återuppstod för en dag) och Johannes Brost. Efter ett par timmars deltagande var det dags för mig att åka hem, men enligt programinformationen skulle firandet pågå till långt in på kvällen.

Trots ljuv försommarvärme efter köldbakslag, ledig lördag och många evenemang som trängdes på samma helg lockade Feministiskt Forum allehanda människor till ABF:s lokaler på Sveavägen i Stockholm. Under temanamnet Världens mest jämställda land genomfördes för femte gången i ordningen detta forum för feministisk kunskapsspridning och debatt.

Som vanligt myllrade det i korridorerna, bokborden fick sin beskärda del av besökare och sorlet överröstade de enskilda orden.
I ett av de små seminarierummen satt genusforskaren och aktivisten Reihanna Mohideen från Filippinerna. Under parollen ”Att förnya den socialistiska feminismen – från syd” pratade hon bland annat om behovet av ett uppdaterat socialistiskt feministiskt nätverk. Hon påpekade också att kvinnorörelsen behöver lägga fram alternativ till det nyliberala, globaliserade kapitalistiska systemet som ju befinner sig i kris. Reihanna Mohideen frågade sig om systemet har levererat vad det lovat:
– Ja, för en liten grupp kvinnor som har brutit igenom glastaket. Böckerna redovisar formell jämställdhet och nästan varenda regering i världen har skrivit under en eller annan deklaration som värnar om kvinnors rättigheter, men i praktiken har vi ingen kännbar social och ekonomisk jämställdhet.
Hon menade att klyftan mellan könen och mellan klasserna ökar i både rika och fattiga länder. Att ha många kvinnor i parlamentet innebär inte för den skull att de fattiga kvinnorna får det bättre eftersom det handlar om kvinnor som redan är en del av ländernas elit och därför inte engagerar sig för de mest utsatta:
– Det är bara kvinnor från vänsterrörelserna som står för de fattiga kvinnornas rättigheter. Det handlar alltså inte bara om att det ska finnas kvinnor i ledande positioner, utan om vilka dessa kvinnor representerar.

Kvinnor och nyliberalism
Reihanna Mohideen pekade på hur kvinnorna har drabbats av det den nyliberala kapitalismen. Sju av tio fattiga människor är idag kvinnor. Exploateringen av kvinnors kroppar ökar. Samtidigt som politiker i högre grad än någonsin förut ger en läpparnas bekännelse till jämställdheten ökar ojämställdheten hela tiden.
– Jag vill poängtera att alla frågor är kvinnofrågor, fattigdom, ekonomisk kris, hälsovård, fortplantning, klimatförändringarna – allt påverkar kvinnorna.
Seminarierna med sina 45 minuter till förfogande är för det mesta alldeles för korta för att komma bortom en skiss över ett ämne. Så också den här gången. Reihanna Mohideen ville hinna med en kort sammanfattning av varför Marx och Engels inte fokuserade mer på kvinnornas roll i det ekonomiska systemet. Enligt henne handlar det om den kontext där deras tankar formades och om att deras idéer i huvudsak handlade om att förstå sig på kapitalismens funktioner. Hon gick också in på kvinnornas reproduktiva arbete och hur det bör räknas med i ett lands BNP. Hon är mycket trött på alla som pratar om hur världen ska räddas utan att överhuvudtaget tala om detta arbete:
– Om kapitalisterna tvingas betala för kvinnornas reproduktiva arbete skulle de bli bankrutt, sade hon och fortsatte:
– Vi måste få till stånd ett ekonomiskt ramverk som fokuserar på det som samhället behöver, och det inte ur kapitalismens synvinkel.
En väldigt viktig poäng som Reihanna Mohideen tog upp med emfas var solidariteten, att den måste bygga upp igen och att vi måste undvika alla försök att underminera dennas solidaritet. Förut gällde det kvinnorna i Sydafrika under apartheid, eller kvinnorna i Nicaragua. Idag handlar det till exempel om solidaritet med kvinnorna i Palestina. Kvinnorna i Nordafrika och Mellanöstern har i och med revolutionerna utmanat varje möjlig stereotyp bild av dem som vi har tillåtit oss ha, menade Reihanna Mohideen vars bild av Sverige tidigare har baserats på den svenska modellen eftersom hon varit här tidigare för ett antal år sedan. När hon den här gången har rest runt i landet har hon insett att hennes bild är förlegad.

Kvinnor och revolution
Från utsiktspunkt Filippinerna var det bara några steg till kvinnornas roll i revolutioner och i återuppbyggandet av det nya samhället med fokus på Mellanöstern/Nordafrika. Här började seminariet med ett klipp från moderator Javeria Rizvi Kabanis work in progress: dokumentären Zero Silence, om sagda revolutioner. Ett klipp med en ung kvinna på Tahrir som redan har spridits på Youtube. En fin inledning. Sedan fick det gå i halsbrytande fart eftersom både Lamia Elamri från Forum of Muslim Women och Fataneh Farahani från Centrum för forskning om internationell migration och etniska relationer vid Stockholms universitet skulle hinna prata. Något som inte riktigt höll.
Javeria Rizvi Kabani började med en snabb introduktion där hon pratade om den unga generationen som kvinnan på filmen tillhör – uppkopplade, världsmedvetna och modiga. Hon talade om den massiva längtan efter politiskt deltagande och om hur de inte har gett upp tills de uppnått frihet – kvinnorna sida vid sida med männen. Världens syn på den arabiska kvinnan har fått sig en rejäl törn, men vad händer nu? Javeria Rizvi Kabani, som rest mycket i både Egypten och Tunisien, menade att jämställdhetsfrågan glömdes bort helt efter revolutionen i Egypten. På kvinnodagen, den åttonde mars, möttes många kvinnor av män som höll motdemonstrationer, som menade att kvinnofrågorna inte är viktiga, att det viktiga är vem som ska bli ny president.
– Samma kvinnor som riskerade sina liv i revolutionen glöms bort i återuppbyggnadsprocessen och demokratiseringsprocessen, sade hon och vände sig till de båda andra seminariedeltagarna med frågan om hur detta ska kunna undvikas.
Lamia Elamri kommer själv från Tunisien men har bott 17 år i Sverige. Hon har följt händelseutvecklingen sedan december med både nyfikenhet och oro och hon hoppas att det ska leda till förändringar i hela regionen, att det är ett spirande frö av demokrati i arabvärlden.
Via kvinnornas ledande roll under revolterna, likheten mellan länderna där de uppstått och frågan om vilken stabilitet man pratat om och för vem, hamnar hon i det faktum att hon innan upproren försökte berätta för omgivningen om förtrycket som folket i hemlandet utsattes för. Hon fick inget gehör eftersom den allmänna uppfattningen var att det handlade om ett modernt och stabilt land.
Lamia Elamri talade om det förmyndarskap mot muslimska kvinnor som finns, att självständiga muslimska kvinnor med huvudduk inte passar in i den sekulära teoretiska modellen. Hon hann också gå in lite på de element som skulle kunna garantera en långsiktigt hållbar demokrati i Tunisien men kom aldrig riktigt in på vad man i realiteten ska göra för att kvinnorna inte ska försvinna i revolutionens bakvatten.
Fataneh Farahani pekade på feminiseringen av utbildningen som en viktig orsak till kvinnornas betydande roll under revolutionerna och att kvinnorna på olika sätt blivit alltmer synliga i det offentliga rummet. Inte heller Fataneh Farahani hann gå in på hur vi ska göra för att kvinnorna inte skall glömmas bort. Båda talarna kom dock in på det när frågan om hur vi kan stötta kvinnorna i Nordafrika/Mellanöstern utan att vara nedlåtande eller dominera. Båda ansåg att vi kan hjälpa och stötta varandra och att våra förutfattade meningar om att utveckling måste komma härifrån hamnat på skam.

”Black, White and Jewish”
Den bästsäljande amerikanska författaren Rebecca Walker var sen till sitt föredrag. Anledningen var förmodligen jetlag och för mycket jobbande. Så fick hon också en publik som, efter att större delen av dagen redan gått åt, nog satt med ganska mosiga hjärnor av all snabbspolad information.
Men när hon väl kom var hon underbar att lyssna på. Med en röst len som honung läste hon avsnitt ur sin bok ”Black, White and Jewish” som handlar om hur hon genom sitt liv hanterat problematiken kring allt vad hudfärg och ras kan innebära. Hon var ett barn av medborgarrättsrörelsen och växte upp delvis hos sin mor, författaren Alice Walker, på västkusten där hennes hud var för ljus, och delvis hos sin far, den judiske advokaten Mel Leventhal, på östkusten där hennes hud var för mörk. Det var väldigt fascinerande att höra henne berätta om hur hon i olika situationer förhandlat sin identitet och anpassat sig till rådande omständigheter. Det handlar också om klass och om sexualitet.
I samtalet som hon förde med publiken konstaterade flera stycken att vi inte talar om ras och hudfärg i Sverige – att USA kommit längre i det avseendet. Rebecca Walker påpekade att hon än så länge inte hade upplevt den mångfald i Sverige som hon var säker på måste finnas här. På universitet i Linköping där hon precis hade varit och föreläst tyckte hon att folk var väldigt medvetna om sådana här frågor. Samtidigt blev hon bjuden på ”rasistbollar”, som hon säger, och universitetsmänniskorna hävdade bestämt att det inte var något rasistiskt med att kalla dem för vad de kallats för hittintills, med ”the N-word”. Men Walker fick dem nog att ta tillbaka sina ord för hon godkände inga försvarsargument och på Feministiskt Forum tog hon upp att Sverige verkar glömma sin koloniala historia.
Hon avslutade med att säga att hon är väldigt orolig för sitt land. Hon tycker att det känns som med Rom, som att imperiet har fallit men ingen riktigt har fattat det ännu.
Eftermiddagssolen gick i ton med Rebecca Walkers röst och dagen fortsatte med en utlovat hejdundrande fest på Högkvarteret för den hugade.

Text och foto: Emma Lundström
emma@internationalen.se

Den 26 april 1986 inträffade den hittills allvarligaste kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, Ukraina (dåvarande Sovjetunionen). Till att börja med gavs ingen information om att en allvarlig olycka skett. Det tog lång tid innan man ens på plats insåg hur allvarlig situationen var och enligt Russia Today försökte Sovjetunionen först hemlighålla för omvärlden att en olycka hade inträffat.
Den 11 mars 2011 var det dags igen. En megajordbävning i havet utanför Japan skadar reaktorerna i ett kärnkraftverk i Fukushima på den japanska östkusten. En total härdsmälta kan undvikas, men olyckan betecknas som den näst värsta, efter Tjernobyl.
Miljöorganisationen Folkkampanjen mot Kärnkraft Kärnvapen anordnade på 25-årsdagen av Tjernobylolyckan demonstrationer och aktioner runt om i landet. På Sergels torg i Stockholm samlades inte 10 000 personer som var målet, men något tusental människor.

”Fruktansvärt arv”
Först välkomnande initiativtagaren Eduardo Hornos Ledoux. Kvällens första talare var författaren och journalisten Anita Goldman som är en stark röst i antikärnkraftsfrågan. Hon sa bland annat (apropå det fruktansvärda arv vi lämnar över till kommande generationer – kärnavfallet):
– Vår enda skyldighet som människor är att bidra i den kedja vi själva är en del. Det är att vara människa.
Efter Anita Goldmans tal underhöll musikern Stefan Sundström med sång och gitarrspel. Därefter var det Per Ribbings (bland annat styrelseledamot i Sveriges vindkraftkooperativ) tur att tala. Han berättade hur han under ett möte med en grupp kärnkraftsförespråkare i Japan hade fått tillfälle att ställa frågan: Varför förespråkar ni en energikälla som man kan starta krig över?
Av förklarliga skäl hade han inte fått något svar på frågan, berättade han. Innan det var dags för kvällens sista talare bjöds publiken på underhållning av saxofonisten Jonas Knutsson. Efter det kom kvällens sista och mest kraftfulla tal, framfört av samhällskritikern Olof Buckard. Han menade bland annat att det inte handlar om att det inte finns pengar till vindkraften. Det handlar om att pengarna hamnar i fel fickor, nämligen kärnkraftsindustrins.
– Moraliska hänsyn får ge vika för marknadens intressen, sa Olof Buckard. Så avslutades kvällen (som började under en gråmulen himmel och duggregn, men som sedan övergick i en skymtande kvällssol) till tonerna av rytmisk sambamusik. Och trots att man väl kunde ana en viss besvikelse hos arrangörerna över att inte fler slutit upp (troligtvis på grund av vädret), så sa de sig ändå vara glada över oss som faktiskt tagit oss dit.

Text och foto: Liza Ahnland
liza@internationalen.se

”Riv beslutet om nedläggningen av Husby vårdcentral”, uppmanade Basar Gerecci.

Folktandvården, barnmorskemottagningen, banken, Dalhagsskolan, fritidsgården Gula gården, stadsdelsförvaltningen, och nu senast; posten och vårdcentralen. Det är inte en upprabbling av vad Husby centrum innehåller utan över vad det har innehållit. Nästan längst ut på Blå linjen ligger det, som en del av Alliansens storsatsning Järvalyftet – ett lyft som kommit att bli raka motsatsen. Nu har folket fått nog.
Scenen står fortfarande tom, men det börjar så sakeliga att samlas folk. Vid Rättvisepartiet Socialisternas bord står AnnaMaria Berggren Eriksson och Heikki Moisio. Medan Anna Maria pratar med förbipasserande berättar Heikki Moiso att han bor i Barkaby men är här för att stötta Husbybornas protest.
– Det finns ju ingenting kvar här snart, de tar bort paketutdelningen och vårdcentralen, de vill privatisera Husbybadet. Snacket om Järvalyftet är som ett hån mot oss som bor i föroten, säger han.
Nima Jjohar-Tajmouri bor i Kista, han är här för SSU:s räkning och ska senare hålla tal. För honom är nedläggningarna och den sammanslagning av Husby och Akalla vårdcentraler som ska ske den 12 april bara en del av en lång kedja liknande händelser och nu handlar det om att få igång en rörelse:
– Vi hoppas att det här sprider sig, att initiativet inte tar slut här idag utan att det piskas upp samma reaktion så fort den borgerliga politikerskararan som har makten just nu försöker med nedläggningar i andra förorter. Det är en klasstrid, en attack mot alla de förmåner och den välfärd som arbetarklassen har kämpat sig till under hela 1900-talet. Nu får det räcka.

– I stort sett hela föreningslivet härute stödjer på ett eller annat sätt upproret, till och med affärerna låter oss affischera och kyrkan har sagt att om det blir dåligt väder så kan vi vara i deras lokaler, berättar Arne Johansson, Rättvisepartiet. Han är en av upprorets grundbultar och har länge engagerat sig för Husbys välfärd. Att många ungdomar anslutit sig den här gången ser han som något mycket positivt:
– Det är ett unikt samarbete över generationsgränserna, allifrån PRO och Nätverket Järvas Framtid, till en massa ungdomsföreningar, framförallt Megafonen, men också Love Tensta, Husby Marathon och de politiska ungdomsgrupperna.
Inte bara det, Arne Johansson kan också meddela att hela stadsdelsnämnden stödjer folket och har publicerat ett uttalande mot nedläggningen av vårdcentralen. Nämndens moderate ordförande, Bo Sundin, ställer upp med ett tal under dagen.

Sambaorkestern överröstar vårt samtal och lyckas dra fler människor till torget. Talen kan börja, och först ut är Basar Gerecci från ungdomsföreningen Megafonen som håller i evenemangen på scen:
– Jag är ung och frisk så till en början förstod jag inte vad nedläggningen betydde men i samtal med många andra insåg jag snabbt att nedläggningen av Husby vårdcentral är en katastrof för vårt område, säger han och menar att ett samhälle aldrig är bättre än hur det behandlar sina medborgare. Själv har han inga problem med att gå de 800 meterna till Akalla vårdcentral men han tänker på de gamla, de sjuka, de stora barnfamiljerna.
– Vi är mitt i denna skräckfilm som började med förlusten av Dalhagsskolan, banken som låg på torget, postkontoret som försvann i förra veckan och tandvården som flyttade till Hallonbergen för många år sedan. Vad vi ser är ingen engångshändelse. Gott folk, det är en kedja av händelser som följer samma spår, i Tensta har man precis lagt ned Försäkringskassan och Skatteverket, i Rinkeby finns knappt en bankomat kvar och förra året lade man ner förvaltningshuset där trots massiva protester från de boende. Risken är stor att Apoteket i Husby försvinner och att företagen i centrum får svårare att överleva när arbetsplatserna inte längre är kvar.

Tal, öppen scen, tipsfrågor, kaffeservering och musikuppträdanden av bland annat Carlito, hiphopbandet Labyrint från Uppsala och Ayesha, kantar denna vredens dag i Husby.
Bland åskådarna finns Gülay Gerecci som bor i Solna. Som namnet avslöjar är hon mamma till Basar Gerecci och hon är stolt över sonens engagemang.
– Det är fruktansvärt att de skär ned just i de här områdena som behöver mest stöd.
Alla går runt med plåster här och var i ansiktet, och Elisabet Widebäck som bott i Husby sedan 1974 – då hon var en av de första invånarna i den nybyggda förorten – förklarar:
– Det är symbolen för att vi får plåstra om oss själva hädanefter.
Hon tycker att hon har upplevt hur bra Husby var. I början fick de kämpa för daghem men de hade post, bank och trafikseparering:
– Våra barn behövde inte bli påkörda när de gick till skolan, säger Elisabet Widebäck vars fem barn har vuxit upp i Husby. Hon fortsätter:
– Jag hoppas att protesterna leder till att stadsfullmäktige och landstinget i Stockholm byter färg till nästa val och även att regeringen faller.

Ayesha får igång torget med lite gungande a cappella, och så kliver Arne Johansson upp på scen, aningens besviken över uppslutningen. Istället för de 1000 som man räknade med tror han att det kanske har varit omkring 400 sammanlagt:
– Många säger att det inte spelar någon roll att protestera, att ingen lyssnar. Men vi försöker få dem att lyssna på alla sätt och vis, bland annat med 2 650 namnunderskrifter mot nedläggningen av vårdcentralen, med en utfrågning av sjukvårdsstyrelsen i Husby träffs lokaler och genom prostester under stadsdelsledningens möte, säger han och understryker:
– Vi har en enig lokalbefolkning bakom oss i den här frågan. Ska vi acceptera maktens arrogans, att bli överkörda gång på gång?
Ett rungande nej kommer från åskådarna.
– Järvalyftet lovade mer service, mer arbetsplatser. Var det någon här som uppfattade ett enda förslag i Järvadialogen om att lägga ned vårdcentralen, flytta posten, privatisera Husbybadet?
– Nej!
– Det är så här demokrati känns, när man står och fryser för det man tror på!, säger Miljöpartiets Gustaf Fridolin till den uthålliga skaran på torget som alla försöker tränga ihop sig på solsidan för att slippa den råa kylan i skuggan, medan Fridolin beskriver samtidspolitiken som en ballong som folket måste rycka tag i innan den glider iväg över hustaken, bort från den folkliga förankringen:
– Ingen politiker har någon makt om människor reser sig upp och kräver förändring, på det sättet är det ingen skillnad mellan Tahrirtorget i Kairo och Husby torg: vi äger alla tillsammans makten över våra samhällen bara vi vågar, orkar och kan säga ifrån. Ni säger ifrån idag högt och tydligt och det kommer att höras hela vägen till landstingshuset och in i riksdagen, det kommer i alla fall vi att försöka se till. Det är engagemang som det här som gjort Sverige till ett fantastiskt land och jag är övertygad om att ett land som ger upp om att vara fantastiskt för alla snart inte är fantastiskt för någon.
Veronica Palm har tagit paus från Socialdemokraternas extrakongress för att hålla tal i Husby och hon drar ned rungande applåder.
– Det finns de som säger att klassamhället inte finns längre, det är inte sant, det räcker att åka tunnelbana genom Stockholm för att se klassamhället in på bara skinnet. För att se hur vårdcentralerna läggs ned i förorterna, hur skolresulteten är sämre i förortsskolorna och livslängden kortare ju längre ut på tunnelbanelinjerna man kommer. Om tre och ett halvt år tänker jag stå här och applådera ett socialdemokratiskt landstingsstyre – vård efter behov och inte efter plånbok.

Borta vid Vårdcentralens dörr står Rauni Gustafsson med sin rullator. Hon klistrar plåstret som hon haft i ansiktet under manifestationen över låset, medan väninnan oroligt frågar om det verkligen är okej.
– Det är inget klister kvar i det, säger Rauni som tidigare har talat på torget och då bland annat undrade över hur ska vi kunna förväntas att ta ansvar som medborgare när samhällets styrande inte visar respekt för våra medborgerliga rättigheter. Då klistrar även väninnan sitt plåster på dörren. Sedan kommer nittonåriga Andrea Törnestam som är med i SSU Kista. Ordet har tydligen spridits om att alla ska sätta sina använda plåster på dörren och markera sin ståndpunkt.
– Jag tycker att det var intressant att höra att stadsdelsnämndens ordförande säger att han också är emot det här för jag tror inte att han är emot Vårdval Stockholm och man måste ändå kunna lägga ihop ett och ett. Det ploppar upp vårdcentraler i Täby och i innerstan varje dag samtidigt som de stängs i förorterna, säger Andrea Törnestam innan hon sätter sitt plåster på dörren och går.

Det står en ensam röd cykel i vårdcentralens cykelställ, den tillhör Gunnar Johansson. Det är han som har skrivit plakatet som sitter på dörren. Han har bott i Husby sedan begynnelsen och varit listad på vårdcentralen sedan den öppnade för 35 år sedan.
– Landstinget har en policy om tillgänglighet i vården, och tillgänglighet för en vårdcentral är att den ligger där folk bor, säger Gunnar Johansson. Som en sista utväg har han överklagat beslutet till diskrimineringsnämnden, berättar han och nämner att personalen älskar hans plakat:
– De har pratat med mig i smyg härute men jag vågar inte säga deras namn för de kan bli trakasserade av verksamhetschefen som går ut och river ned skylten hela tiden. Hon är ju anställd för att göra den här den här nedskärningen och vill inte se några hinder.

Text och foto: Emma Lundström