Eftersom jag är intresserad av att försöka förstå den samhällsutveckling som gör att det finns starkt segregerade förorter i många storstäder så passade jag på att göra ett studiebesök i en sådan när jag var i Malmö häromsistens.  

Innebörden av begreppet förort har diskuterats; är det en geografisk eller en social kategori? Den jag besökte ligger inte geografiskt långt från innerstaden i Malmö – men socialt är det en stor klyfta emellan.

Boendepopulationen i stadsdelen har i sin helhet relativt nyligen migrerat dit – från skilda geografiska ursprung och rötter. Det som förenar dem tycks snarast var deras sociala – och kanske ekonomiska – status.

Att bostadsområdet inte har någon särskilt lång egen historia kan ha lett till ett visst främlingsskap bland de boende. Någon skulle nog beskriva deras levnadsmönster som avvikande.

På min promenad i området möter jag inte många människor. Några enstaka ensamma män – någon kvinna med barnvagn, en äldre man med hund. Gatorna och gångarna mellan husen ger ett ganska anonymt intryck.

Här tycks glest med social service; jag ser inga daghem eller skolor och inget bibliotek. Till sist hittar jag en offentlig toalett en bit bort.

Många av husen är rätt höga – och flera portuppgångar har samma entoniga utformning. Jag kan inte låta bli att undra hur barn som är ute och leker kan hitta hem till rätt lägenheter.

Bostadsområdets största byggnadskomplex – som varit arkitektoniskt omdiskuterat i den offentliga debatten – är mycket högt. I en serie spetsiga, omdiskuterade kulturartiklar i Göteborgs-Posten för några veckor sedan luftade arkitekturskribenten Mark Isitt tesen att det finns ett samband mellan bostadshusens höjd och kriminalitetens utbredning efter att han gjort ett besök i den omtalade Göteborgsförorten Hammarkullen.

Här i denna Malmöförort begrundar jag nu Mark Isitts tes. Om den stämmer så finns det nog risk för att det bor en del seriemördare (eller nåt ) i detta hyreslägenhetskomplex – det är nämligen 54 våningar högt! Lite läskigt, nästan. Måhända är det just den skrämmande möjligheten som gör att byggnaden faktiskt ser ut att både vrida sig och huka under trycket.

Riktigt uppseendeväckande blir det när jag sedan ser en uppgift om hyrorna i jättehusets HSB-lägenheter. Min son som pluggar i Malmö och står i bostadskön för att slippa andrahands-krånglet, var nyligen tvungen att tacka nej till ett erbjudande om en enrumslägenhet i huset (studiebidraget är bara runt åttatusen i månaden). Hyran för denna enrummare var 24 202 kronor. Tjugofyratusentvåhundratvå kronor! Visserligen en rätt stort etta, men…

Visst ja!  Jag har ju glömt att berätta vad förorten heter; den heter Västra Hamnen. Riktigt fint ska det ju vara där, sägs det. Det höga jättehuset har i folkmun fått det lite lustiga namnet ”Turning Torso”.

Min promenad i området är över för denna gång. Och eftersom jag inte hittar något öppet café där denna söndag tar jag sedan en sväng till stadsdelen Rosengård – för att ta en fika och titta på folklivet där. Det var spännande och stimulerande.

Björn Rönnblad

Nära hundra samlades måndag kväll för en manifestation mot våld och främlingsfientlighet, anordnad av ”Malmö, hjärta, mångfald”, som har stått bakom flera demonstrationer före och efter valet mot Sverigedemokraternas framväxt. Bakgrunden den här gången var självklart skottlossning på flera håll, vilket inte skapat någon skräck, men däremot en stor oro i Malmö. Den tänkta fackeldemonstrationen från Gustav Adolfs torg ställdes dock in med hänvisning till regnet och avslutades därför efter några tal.

En anledning till den begränsade uppslutningen kan ha varit debattmötet samma tid i Efter Arbetets och ABF:s regi. Minst tre gånger så många som i demonstrationen var på plats för att lyssna på Nina Björk, Aron Etzler, Klas Gustavsson, Andreas Malm, Devrim Mavi och Örjan Nyström.
I sin inledning berättade Devrim Mavi hur hon av vänner uppmanades ta det försiktigt i Malmö och hur hon även kollade upp med arrangörerna om det var säkert att röra sig fritt på gator och torg. Det var en påminnelse för mötesdeltagarna om hur Malmö i andra delar av Sverige fortsätter att målas upp som en stad där ”sharialagar” dominerar stadsdelar och där ”integrationspolitiken” helt har havererat.

Det är självklart en falsk bild. Sydsvenskans journalist Per Svensson, före detta kulturchef på Expressen, är en som med kraft går emot detta och pekar på att Malmö är en attraktiv stad med stor inflyttning av exempelvis ungdomar. Även om stödet för Sverigedemokraterna är högt i Malmö, som i övriga Skåne, har Malmö länge varit en stad med stor inflyttning från norra Sverige, Finland och forna Jugoslavien.
I Malmö har vi ätit ungersk korv på Stippes i årtionden. ”Man märker att man är Malmöbo när man tycker 25 kr är för dyrt för en falafel, men betalar 38 kr för en kaffe latte”, sa någon. Malmö LDB FC har redan tagit SM-guld i fotboll med spelare från t.ex. Danmark, Island, Jugoslavien, Holland och Turkiet. Om en vecka är det klart om Pekalski, Elanga, Halsti, Figueiredo, Mehmete och Rexhepi – för att bara nämna några av spelarna i MFF:s a-lagstrupp med icke-svenska namn – kommer göra detsamma med MFF. ”Åh, vi älskar Malmö FF”, sjunger Sveriges bästa klack och ogillar starkt när det snackas skit om Malmö.

Men denna måndagkväll diskuterades alltså ”Vad ska vi göra med vänstern?” Örjan Nyström, som presenterade sig som ”den ende gråsossen i panelen”, försvarade inte oväntat den svenska modellen med ”social ingenjörskonst” och samarbete. Att facket skulle mobilisera människor ut på gatorna innebär bara att manifestera rörelsens svaghet. Ett problem var dock att klasskampen i Sverige blivit ”institutionaliserad”. Nej, ”byråkratiserad”, påpekade andra.
Aron Etzler försvarade heller inte oväntat ”den norska modellen” och menar att LO där utgår från medlemmarnas krav och delvis frigjort sig från Arbeiderpartiet. Detta har tvingat fram en radikalisering som har inneburit valframgångar för arbetarrörelsen, till skillnad från i princip hela övriga Europa.
Andreas Malm lyfte fram erfarenheter från Frankrike, Grekland och Portugal och kritiserade den begränsade inriktningen på parlamentariska val. Malm argumenterade för att islamofobin måste tas på allvar, drog historiska paralleller till 30-talet och talade för ”ekosocialism” för en total klimatomställning.
Nina Björk sa att det inte var värt att vinna ett val om det inte var för en antikapitalistisk politik. Sent i debatten nämnde Nina att hon tvivlar på om feminismen är en progressiv kraft, vilket naturligtvis väckte förvåning, och som debattledaren Petter Larsson genast tog tag i som förslag till ett nytt seminarium.
Mycket annat klokt och/eller intressant blev sagt under måndagskvällen på Inkonst i Malmö. Uppenbart är att Malmövänstern, i vidare mening, inte är paralyserad av att en eller flera galningar skjuter skarpt i Malmö. Uppenbart är också att eftervalsdebatten nu kommit in i en ny fas med stort intresse för att låta åsikter mötas i kamratliga diskussioner.

Nils Eckerbom

– Vi vill inte stå i vägen när försvarare av nedläggningshotade vårdcentraler, privatiseringsmotståndare och personer som drabbas av försämrad sjukförsäkring vill få bort regeringen Reinfeldt. Detta trots att det rödgröna regeringsalternativet inte presenterar någon politik som bryter med den nyliberalism som dominerat politiken de senaste 30 åren.
– Det är en taktisk avvägning där vi i detta val bedömer att en egen valkandidatur i Malmö inte underlättar möjligheterna att föra fram vår politik och att stärka partiavdelningen.
Miljöpartiet kan aldrig vara ett alternativ i valet när de förespråkar friskolor och privatiseringar istället för att försvara en gemensam välfärd, anser Nils Eckerbom:
– I Region Skåne, som ansvarar för Malmöbornas sjukvård, bildar Miljöpartiet och de borgerliga partierna en majoritet som är ansvarig för beslutet att lägga ned vårdcentralen på Lindängen i Malmö.

Kritik
Från socialdemokratiskt håll i Skåne finns kritik och misstänksamhet mot Mona Sahlin.
– Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu har utsatts för en förtalskampanj och anklagats för antisemitism i bland annat centerpartistiska Skånska Dagbladet för några få principfasta uttalanden mot Israels krig. Reepalu har också på S-kongressen argumenterat för att svenska trupper i Afghanistan ska kallas hem. Det ska han självklart ha en eloge för, säger Nils Eckerbom.
Det finns även vänsterkritik inom Vänsterpartiet i Malmö och på andra håll i Skåne, samtidigt som partiet i exempelvis Hässleholm vill ”ta ansvar” istället för att föra fram en konsekvent vänsterpolitik.
– SP i Malmö kommer därför också hjälpa våra partikamrater i Hässleholm som ställer upp med egen lista i kommunalvalet.

Islamofobi
– Inom Vänsterpartiet i Malmö finns företrädare som är starkt kritiska mot att partiledningen fortsätter samarbetet med Socialistiskt Folkeparti på andra sidan Öresund., berättar Nils Eckerbom.
– SF har på samma sätt som Ohly dragit sig mot den politiska mitten, med tillägg att SF dessutom påverkats av Dansk Folkeparti och inte står upp mot islamofobi och främlingsfientlighet.
Han berättar också:
– I Vänsterpartiets partistyrelse har också företrädare från Skåne röstat emot att acceptera budgettak, EU-anpassning och samarbetet med socialdemokratin. De förespråkar att partiet ska bryta med Socialistiskt Folkeparti för att istället enbart ha kamratliga, officiella kontakter med Enhedslisten som SP:s danska systerorganisation är en viktig del av.
– Vi vill absolut inte överdriva och påstå att det finns en organiserad vänsteropposition i Vänsterpartiet i Skåne, än mindre inom socialdemokratin. Det är också tveksamt om det politiska perspektivet går utanför ”Vrid politiken till vänster”. Skåneombud fick igenom en del skärpta skrivningar på Vänsterpartiets kongress. Till vilken nytta?

Samarbete
– Socialistiska Partiets kritik mot S-, Mp- och V-samarbetet innebär inte att vi tar avstånd från rödgrönt samarbete, säger Nils.
– Tvärtom är en viktig uppgift att stärka samarbetet mellan exempelvis fackförenings- och miljörörelsen för att försvara välfärden och att hejda den globala uppvärmningen.
– Det är därför Socialistiska Partiet i Malmö lördag 4 september klockan 14.00 anordnar ett möte i samarbete med Kvarnby Folkhögskola med rubriken ”Grön kapitalism eller ekosocialism – Samtal om klimatet och välfärden”. Miljöpartiets kommunalråd Lari Pitkä-Kangas och Miljöförbundets ordförande Ellie Cijvat kommer att delta. Socialistiska Partiet företräds av Lars Henriksson, bilarbetare, fackföreningsveteran och författare till en bok om klimatomställning av bilindustrin som planeras att komma ut till våren på Ordfronts förlag.

Gunvor Karlström
ginvor@internationalen.se

Kvarnby Folkhögskola, med filialen Röda Huset i närheten av Värnhemstorget, har blivit en naturlig samlingsplats för vänstern. Vänsterpartiet och Ung vänster står bakom skolan, men på senare tid också bland andra Svensk-Kubanska Föreningen, Miljöförbundet Jordens vänner och Malmö LS.
Och numera också Socialistiska Partiet i Malmö.
– Delägarskap är ett logiskt steg i vårt arbete att bygga en partiavdelning.
Det säger Nils Eckerbom från avdelningsstyrelsen.
– I samverkan med folkhögskolna kanske det finns intresse av att ordna ett seminarium om arbetarkampen på Kockums, fortsätter Nils Eckerbom.
– Socialistiska Partiet i Malmö är mycket mån om att utveckla samarbetet inom vänstern. Vi vill vara fullständigt öppna och ärliga när det gäller vårt arbete och även i vår kritik mot den inriktning som Vänsterpartiets ledning står för.
– Vi vet att vår kritik och oro delas av många vänsterpartister som också tar intryck av antikapitalistiska strömningar i Europa som danska Enhedslisten, NPA i Frankrike och Bloque de Esquerda i Portugal.
– Vi sitter verkligen inte inne med alla politiska svar. Därför kan samverkan inom Kvarnby Folkhögskola kanske bidra till något nytt i Malmö, funderar Nils Eckerbom.