”Pantrarna” i Göteborg har demonstrerat för upprustning av förorten. De har satt sig i respekt och kommer inte att vika från sina krav vare sig på kort eller lång sikt.

Under parollen ”Stå upp för din förort” arrangerade det lokala nätverket ”Pantrarna – för upprustning av förorten” en demonstration i Biskopsgården i Göteborg i tisdags kväll. Kraven riktades mot den diskriminering, sociala nedrustning och övervakning (med kameror) som politikerna i stadsdelen är ansvariga för.
På ett kort och kraftfullt möte talade fyra olika representanter för Pantrarna – och slagordet ”All makt åt folket!” skallade flera gånger över Vårväders-torget. Sedan ställde de runt hundrafemtio personerna upp sig i ett demonstrationståg som gick direkt till den lokal där politikerna i den lokala stadsdelsnämnden hade möte. Demonstranterna fyllde snabbt upp sammanträdeslokalen och framförde ljudligt sina krav, vilka också innefattade att politikerna skulle ändra sin mötesdagordning för att kunna behandla kraven.

När stämningen, trängseln och värmen i lokalen ökade valde politikerna att komma med ut på gården utanför och fortsätta mötet där. De fick då återigen lyssna till Pantrarnas krav, men backade vare sig på sin dagordning eller sina tidigare fattade beslut.
Pantrarna, som funnits i ganska exakt ett år, har hämtat sitt namn och sin inspiration från Black Panther-rörelsen i USA. Nätverket organiserar bland annat ett stort antal unga ungdomar, nästan uteslutande med invandrarbakgrund.
Organisationen kombinerar ett övergripande opinionsarbete för att öka den politiska medvetenheten med såväl sociala aktiviteter (exempelvis sommarläger och fotbollsturnering) som konkreta dagskrav. Deras första mål har varit att kräva att en fritidsgård startas i Biskopsgården, sedan den som tidigare funnits lagts ner.

I somras kunde Pantrarna notera sin första delseger när stadsdelspolitikerna sköt till 300 000 kronor i ett första bidrag för att projektera en fritidsgård.
Men sedan dess har processen stoppats upp, och nu förhalas frågan. Ingen lokal har ställts till förfogande, inga mer pengar har skjutits till. Men nätverket ger inte alls upp frågan, och de anser att de nu har satt sig i respekt.
– Vi har fått någon slags legitimitet nu, som jag tror skrämmer politikerna. De märker att vi menar allvar och att vi inte kommer att falla för minsta nej, sade Majsa Allelin från Pantrarna till SVT:s lokala nyhetsprogram Västnytt på tisdagskvällen.

Ett annat mycket aktuellt krav från Pantrarna och många andra föreningar i Biskopsgården, är att stadsdelsnämnden ska riva upp sitt beslut om att stänga det lokala Folkets Hus. Hyresgästföreningen driver en namninsamling, upprop har skickats till politikerna. Men än så länge står de styrande på sig, och om beslutet inte rivs upp kommer Folkets Hus populära lokaler att stängas den 1 december. Detta då en politisk nämndmajoritet bestående av de borgerliga partierna plus miljöpartiet nekat att ge ett bidrag på 700 000 kronor till nästa års budget.
Men även frågan om Folkets Hus framtid i Biskopsgården lever, bland annat tack vare Pantrarna. Nästa möte i stadsdelsnämnden hålls den 29 november.

Björn Rönnblad

Efter flera års trätande är det nu klart att Göteborgs hamn säljer sin containerterminal till danska Maerskkoncernen, trots fackets idoga försök att stoppa affären.
– Det känns trots allt ganska bra nu, köpet är i alla fall klart, säger hamnarbetaren och fackliga styrelseledamoten Erik Helgeson till Internationalen.
Hamnfyran har kämpat i motvind sedan utförsäljningen av hamnen började föras på tal av kommunen. Enligt Erik Helgeson gav man upp för ungefär två år sedan.
– Vi har försökt nå fram men det har varit helt hopplöst. Vi hade ingen backning alls. Bara Vänsterpartiet var bakom oss, men det blev aldrig någon större rörelse. Kommunen har bara spridit lögner och skit om oss, de har ingen som helst koll på hur vi har det.

Privatiseringen av containerterminalen innebär att kommunen säljer byggnaderna och tillståndet att bedriva rederiverksamhet till containerbolaget Maersk. Kommunen äger fortfarande marken och tar ut en hyreskostnad varje månad.
– Det är ett rent resursslöseri för Göteborgs kommun, menar Erik Helgeson. Det går bra för containerbolagen, de gör en mångmiljonvinst varje månad efter att hyran är betald. Men de pengarna går ju bara till de privata ägarna.

Kommer situationen för de anställda att förändras nu?
– Det är upp till oss. Det gäller att sätta sig i respekt och det är ingen omöjlighet. Ägarna vill ju maximera vinsten. Om vi ligger på så kan vi få bra villkor, hyfsade löner och bra arbetsmiljö. Om vi tröttnar och backar så får vi skit.

Katarina Wikström

Sista demon gbg2001 -Emma Lundström

Det är natt, vi står utanför avspärrningen kring det av polisen stormade Hvitfeldtska gymnasiet, en av oss har sina saker därinne, en ung kvinnlig fältbiolog som inte vet var hon ska sova i natt nu när hennes Kånkenryggsäck ligger inlåst och madrassen som hon betalat för att få använda är förbjudet område – det kan ju dölja sig en holländsk terrorist därinne.
Polisen som vi försöker prata med är vänlig, han är en av de inkallade landsortspoliser som inte riktigt vet vad som hänt egentligen men som har order om att hålla folk borta. Han rycker urskuldande på axlarna men kan inte hjälpa oss.

Det finns en oro under torsdagens stora demonstration, vad är det som händer? Vad håller polisen på med? Vi tillhör inte det svarta blocket. Vi vill ha fredliga demonstrationer. Vi går med Miljöförbundet Jordens Vänner och Socialistiska Partiet. Vi vill lyssna till alla intressanta seminarier och föredrag på det socialistiska forumet invid kanalen, vi vill dansa till musiken och gå i demonstrationstågen bland tiotusentals andra för att visa att vi är många som bryr oss och att vi tillsammans har möjlighet att påverka.
Står på Götaplatsen omgiven av omkring 20 000 människor. Det hörs oväsen från Vasagatan. Containrar står mellan oss och ljudet. Plötsligt går det som en våg genom folkmassan, det är som om en obestämd rädsla får den av svaja bort från ljudet. Det är något som inte stämmer. Det finns en oro i luften. Stormningen av Hvitfeldtska har gjort oss illa till mods och det går inte över, undantagstillståndsstämningen hänger sig kvar som ett illavarslande omen trots att vi är så många som vandrar fredligt, som står här på Götaplatsen tillsammans och visar att majoriteten av oss som vallfärdat till staden denna försommarhelg står för ickevåld.
Det som pågår bakom containrarna kallas kravaller. På kvällen när vi lyssnar till Mikael Wiehe på forumet, säger han att han är glad att vi är här och inte på Vasagatan. När vi går i natten mot vår övernattningslägenhet på Guldheden passerar vi vad som ser ut som ett slagfält, allt tillgängligt glas är sönderslaget, gatsten uppbruten. Invid fotona i albumet står det: ”Framprovocerat av en polisstyrka som lät nazisterna bråka med autonoma för att sedan släppa ut de förstnämnda.”

Sitter i ett av tälten på forumet och lyssnar på en intressant debatt med olika ickestatliga organisationer, bland annat Attac, när vi får höra att en av våra vänner sitter inspärrad på Järntorget. I jakten på den holländske terroristen, som tydligen ska ha gulfärgat hår, har polisen nu spärrat av hela torget. Reaktionen från människorna som befinner sig där är att omedelbart sätta sig ner. De blir sittande i flera timmar.
Lämna inte forumet säger moderatorn på seminariet – det är som att det råder undantagstillstånd och att det här är den enda trygga zonen. Polisens helikoptrar dånar över oss och deras motorbåtar drar förbi fram och tillbaka i kanalens djupblå vatten. Solen gassar och det känns overkligt. Flera av oss har inga mobiler, det är ännu den tiden, så de som som har får fungera som sambandscentraler.Till slut blir vår vän utsläppt från Järntorget, men först bli han visiterad. Polisen som utför arbetet är först vänligt inställd men när han hittar en Palestinasjal i vännens väska ändras genast tonfallet och det är som om han blir besviken, vännen ser ju så proper ut, varför ska han hålla på med såna dumheter som Palestinasjalar? Vännen är arg när han kommer tillbaka. Han trodde inte att något sådant här kunde hända i Sverige.

Vi sitter på en pizzeria i närheten av kvinnofolkhögskolan där några av vännerna är inhysta. Trötta. Någons mobiltelefon ringer. En kille har blivit skjuten på Vasagatan. Skjuten?! Polisen skjuter mot demonstraterna! Här? I Sverige? I vänliga Göteborg? Det kan inte vara sant! Plötsligt är det som om dörren till pizzerian blir så mycket tunnare och ändå som en mur mellan oss och gatan. Vågar vi gå ut? Var skjuter de? Är killen död?
Det är som om tiden kondenseras, blir tyngre. Polisbrutalitet, provokationer, infiltratörer som skapar oro, det är inget nytt om man har föräldrar som varit med och kan berätta om Båstadskravallerna (då demonstranter lyckades stoppa tennismatchen mellan Sverige och Rhodesia 1968)… Men det här: skottlossning med riktiga kulor mot demonstranter. Det skakar om hela världsbilden.

Under den sista demonstrationen regnar det. Symboliskt. Vi möter vänner som ser alldeles uppgivna och trötta ut. De befann sig på Hvitfeldtska när polisen stormade. De har blivit kallade jävla bögar och jävla kommunister, de har suttit länge inknuffade i trånga bussar och sedan i häkte, utan att få ta kontakt med någon. De har behandlats som avskum. Vanliga, snälla killar som tror på det goda i människan och som kom hit för att demonstera fredligt, de råkade bara välja fel plats att sova på. Trots nedslagenheten bildade vi kamratgrupper; om polisen anfaller ska vi ta varandra i händerna, hålla ihop.
Vi är blöta och sorgsna efteråt. Många ger upp och åker hem. Några blir ifrågasatta hela vägen upp på perrongen, poliserna där säger urbota löjliga saker som: ”Åk hem era jävla rödstrumpor.” En annan vän har sett poliser misshandla en kille mitt framför ögonen på dennes flickvän och när hon försökte ingripa höll det på att gå illa. Sådana där historier som det nästan är svårt att tro på för att de är så brutala.
En kortsnaggad kvinna blir aggressivt ifrågasatt, polisen tänker inte gå med på att hon är av kvinnligt kön endast på grund av håret och tvingar henne att visa legitimation, hånar henne. Hur kan de bete sig så illa – vad har det tagit åt dem?

Sista dagen. Det är som om vi är en liten enveten skara som är kvar, vi har bestämt oss för att stanna tiden ut, för att se Stefan Sundströmkonserten den sista kvällen som en slags målspurt. Vi tänker visa att vi inte låter oss drivas bort – men så har vi också lite mod kvar, vi har ju hållit oss undan kravaller, glaskrossning och olyckliga sovplatsval. Vi har lyssnat på seminarier som vi har ringat in i det digra programmet eftersom vi ville utnyttja de möjligheter som funnits att lära sig om rörelser och aktivister från hela världen.
Det var därför vi kom hit, för att protestera och lära. Och polisens agerande borde ju bara göra folk ännu mer inriktade på att det behövs verkliga systemförändringar. Att vi måste säga ifrån ännu mer. Göra som min mormor säger och demonstrera på gator och torg varje dag mot privatiseringar och nedskärningar. Det som händer här i Göteborg borde inte få folk att ge upp och lägga ned kampen.
Stefan Sundströms energi är glädjegivande och han säger att han tycker att vi är bäst som stannat kvar och hållit ut. Mitt i konserten kommer systrarna till killen som blev skjuten – och som svävat mellan liv och död i många timmar – upp på scenen. De berättar att han kommer att klara sig! Det drar i magen och kniper i bröstet och tårarna kommer. De är så glada. Och arga.

Vi lämnar Göteborg och kommer tilbaka till världen utanför – den som fått rapporterna via nyhetsmedierna. Här verkar det vara en i princip helt negativ bild av demonstrationerna som dominerar. Våldsamheterna, de uppeldade mattorna och glaskrosset. Vi får fullt sjå att berätta om det positiva; om de massiva, fredliga demonstrationerna, om de givande diskussionerna, om folkfesten som ihärdade trots polisens ständiga närvaro och hets. Trots känslan av ett överhängande hot. Helikoptrar och motorbåtar som skar sönder försommargrönskans sprittande tillförsikt med sitt oljud. I jakten på vem? Medan George W Bush höll sina möten ostört.

Ett halvår senare, Luciadagen 2001, var vi några stycken som ordnade ett pacifistiskt Luciatåg. Femton själar slöt upp vid Götaplatsen och vandrade ned mot Gustav Adolfs torg med ljus i händerna. Från början övervakades vi av två piketbussar och fyra ridande poliser. Sedan bestämde de sig för att vi kanske inte var några terrorister och överlämnade åt två av de ridande poliserna att eskortera oss ner längs esplanaden. Vi hoppade över hästarnas rykande spillning. Den elfte september hade inträffat, världen var inte mera sig lik och terrorister lurade bakom varje hörn, i buskar och under luciakronor.

Tio år är en lång tid. Minnena ligger långt in i hjärnbarkens vindlingar och måste lockas fram.
Göteborg 2001 blev lite som ett sårigt minne. De absurda rättegångarna efteråt. De dokumentära filmerna som kom och som fick oss att gråta hopplöst i biosalongsmörkret med vanmaktskänsla i magen över att det hade gått så lätt att ta musten ur de folkliga protesterna och förminskande beskriva dem som ett obstinat beteende från några svartklädda huliganer.
Får det verkligen vara så lätt att ge upp? Kampen för en rättvis värld kan väl inte föras enbart när det är lätt och går som smort? Den får inte vara konjunkturanpassad. Den måste vara outsinlig.
Och kanske är den det. Rörelserna finns kvar, människorna som engagerar sig likaså, det har bara i så mångt och mycket kommit att röra sig om en eller annan fråga istället för om helheten, om hur vi förändrar hela systemet. Men klimatet står inte på fri fot i förhållande till kapitalismen, världsfattigdomen handlar om fördelningspolitik och om den rika världens utsugande nyliberala tillväxtmani – alla frågor är sammanlänkade och för att nå en hållbar förändring krävs det att vi breddar perspektiven och ser hela bilden.

Emma Lundström

I stadsdelen Angered i Göteborg – där situationen i skolorna redan är mycket pressad efter tidigare nedskärningar – planerar politikerna nu att ta bort nittio tjänster inom skolan efter att ha ”upptäckt” ett underskott i budgeten.
I tisdags kväll kom reaktionen. Omkring tvåhundra lärare, föräldrar, barn och fritidspersonal samlades till en demonstration mot nedskärningarna på initiativ av bland andra de lokala lärarfacken.

Alldeles nyligen spreds information om att tjänstemännen i stadsdelen Angered ”upptäckt” ett underskott i skolbudgeten motsvarande 44 miljoner kronor under året, vilket enligt förvaltningens chefer då kräver nedskärningar av tjänster på sammanlagt runt nittio årsarbetare. Många av skolorna i stadsdelen ligger i förortsområden, som redan är starkt socialt utsatta.

I tisdags hade politikerna i stadsdelsnämnden sammanträde. Under den öppna frågestunden blev nämndpolitikerna hårt ansatta av föräldrar och lärare som hade kritiska frågor om de planerade nedskärningarna. En lärare från Lövgärdesskolan, där man haft stora problem med undervisningen den senaste tiden, var närmast förtvivlad.

- Vi har gått på knäna länge med otillräckliga resurser. De elever som går kvar i vår skola är de som har stora stödbehov. Det är en fruktansvärd situation vi går till varje dag! Om åtta eller tio tjänster till ska skäras bort – vad kommer att hända då?

Flera andra lärare och föräldrar fyllde på med frågor om effekterna av tidigare nedskärningar, om det skolpengs-system och ”fria skolval” som utarmar skolorna i området och om politikernas direkta ansvar för den nu uppkomna situationen

– Hur ska vi kunna uppfylla det undervisningsuppdrag vi är ålagda? frågade en lärare

– Vad tänker ni politiker göra för att förhindra att det blir en katastrof? undrade en förälder

Stadsdelsnämndens socialdemokratiske ordförande Håkan Linnarsson vek inte en tum från nedskärningsplanerna när han svarade, men försökte mildra politikernas eget ansvar genom att säga att nämnden inte tar beslut om nedskärningar utan bara ”måste hålla budgeten”. Han sade sig visserligen ogilla att ställa verksamheter mot varandra, men klargjorde sedan tydligt sin inställning

– Om vi inte anpassar situationen genom att ta bort tjänster på skolan så måste vi ta pengarna någon annanstans i stadsdelens budget. I så fall blir det fritidsgårdarna, resurser till äldreomsorgen eller till de funktionshindrade som ryker, sade Håkan Linnarsson

En annan av av politikerna i nämndens presidium, vänsterpartisten Yvonne Palm, svarade för sin del på föräldrarnas frågor och kritik med rösten i ett nedstämt tonläge.

– Vi är väldigt bekymrade och har suttit hela förmiddagen för att hitta åtgärder för att lösa situationen. Men vi har inget svar, sade hon

En timme senare och knappt hundra meter bort kom dock ett sådant svar. En demonstration för att stoppa nedskärningarna samlade runt tvåhundra personer på det intilliggande torget. Det nybildade ”Nätverket för Angereds kommunala skolor”, som skapats på initiativ från bland andra de lokala lärarfacken, hade på kort varsel sammankallat protesten. Ett flertal talare avlöste varandra på scenen där arrangörerna utlyste ”öppen mikrofon”; att den som ville fick gå upp och tala.

Samarbete över stadsdelsgränserna

Först ut var Ann Nolin, aktiv i Barnverket-Göteborgsföräldrar, ett nätverk som samlar föräldrar från hela staden. Hon gav nämndpolitikerna ett tydligt motförslag

– Säg nej till nedskärningarna! Man måste inte alls göra det ni säger att ni ”måste”. Ni kan stoppa försämringarna och satsa långsiktigt på skolorna i stället för att ställa olika utsatta verksamheter mot varandra. Det finns resurser i samhället, sade hon.

Ann Nolin exemplifierade med det överskott i Göteborgs stads budget på mer än en miljard som politikerna i kommunfullmäktige i höstas valde att plöja ner i trafiksatsningar trots att aktiva föräldrar redan då vädjade om att pengarna skulle gå till skolor, förskolor och fritid. Nolin, som själv har barn i stadsdelen Majorna-Linné där man nyligen uppnått en delseger mot hotande budgetnedskärningar, peppade i sitt tal för samarbete över stadsdelsgränserna i kampen mot nedskärningarna.

Nämndordföranden Håkan Linnarsson, som för ändamålet ajournerat politikermötet en stund, bjöds upp på scenen att svara för sig. När han återigen gav samma besked om att ”budgeten måste hållas” och att nedskärningarna annars kommer tas någon annanstans möttes han av försiktiga men spridda buanden från publiken.

Patric Greider, skyddsombud i Lärarförbundet i Angered och en av dem som tagit initiativ till det nya nätverket, var konferencier på manifestationen. Hans uppmaning var tydlig

– De här nedskärningarna måste stoppas och vi måste nu bli allt fler som engagerar oss. Vi börjar idag och fortsätter sedan. Det planeras nya manifestationer vecka 24

Text och foto Björn Rönnblad

I lördags genomförde ett hundratal nazister en demonstration mot den nybyggda moskén på Hisingen i Göteborg. Motdemonstrationen drog över 2000 antinazister. En av talarna var Lars Henriksson från Socialistiska Partiet som förespråkade bred enighet mot rasisternas hot

– Det som enar är inte språk, religion eller fotbollslag utan arbetarklassens gemensamma intressen, sade han i sitt tal.

Polisens insats var den största sedan EU-demonstrationerna i Göteborg 2001. Hela området runt moskén var avspärrat så att demonstrationerna inte kom i kontakt med varandra och de grupper bland motdemonstranterna som sökte konfrontation fick nöja sig med symbolhandlingar.

På samlingsplatsen för den breda demonstration under parollen ”Tolerans, mångfald, solidaritet”, som arrangerades av ”Göteborg mot rasism” med flera organisationer, varvades livemusik med ett flertal olika talare. En av dem var Lars Henriksson, fackligt aktiv Volvoarbetare och medlem i Socialistiska Partiet. Han betonade kopplingen mellan den ökande ojämlikheten i samhället och den alltmer utbredda främlingsfientligheten, där den synliga rasismen bara är en del av ett större samhällsproblem.

– Den bruna råttsvans som står här borta är bara en utväxt på rasismens fula kropp. Att demonstrera är bra men det är i vardagen vi kan motverka rasismen i grunden, påpekade Lars Henriksson

Han framhöll vidare att när rasisterna säger att människor inte är lika mycket värda så har de en poäng:

– I dagens Sverige är vi nämligen inte lika mycket värda. Vissa människor blir utvisade och utförsäkrade medan andra kan skicka sina förmögenheter jorden runt för att slippa skatt. I förra veckan visade Sveriges Radio i en undersökning att de rika har ökat sina inkomster tio gånger mer än de fattiga. Vi är verkligen inte lika mycket värda, fortsatte Henriksson.

– Rasisternas kortslutning är att lägga orsaken till detta mellan oss här nere och inte mellan oss alla och överheten. Och detta är den verkliga faran. För om vi som arbetar på Volvo börjar se varandra som svenskar, irakier, finnar eller kroater och inte som arbetskamrater, då är vi illa ute!

– Det som enar är inte språk, religion eller fotbollslag utan arbetarklassens gemensamma intressen. När vi inser detta och enar oss kring våra intressen och arbetar tillsammans för ett samhälle där vi verkligen är lika mycket värda, då kan vi skära av rottrådarna för det bruna ogräset, sade Lars Henriksson.

Text: Johannes Jensen

Bilder: Johanna Lagerberg

Mötet hade rubriken Finns det en väg ut ur det här samhället? Diskussionen spände från stora övergripande teman om ”den dubbla globala krisen” till mer handfasta frågor om vad vi kan göra här och nu för att skapa en radikal folklig rörelse

Intresset för debatten var stort. Mötesarrangörerna fick bära fram allt fler extra stolar och till slut fyllde närmare 140 personer lokalen till sista plats.

Lars Henriksson är fackligt och politiskt aktiv metallarbetare på Volvo Personvagnar sedan mer än trettio år. Hans bok Slutkört handlar om möjligheten till en klimatanpassad omställning av bilindustrin. Henriksson inledde med att förklara att boken inte ska tolkas som en teknisk idé-formel för industrins produktion

- Jag ser det snarare som ett förslag på inriktning som en folklig rörelse skulle kunna få kraft ifrån i en kamp för både jobben och miljön, sade Henriksson

Göran Greider kom i februari ut med boken Ingen kommer undan Olof Palme, vars grundtes är att den folkrörelse Palme stod i spetsen för i sig ”är budskapet”. En sådan rörelse saknas dock till stor del idag, menar Greider. Efter att inledningsvis ha berättat om att han blev ”upprymd” när han på tåget till Göteborg läst Henrikssons bok koncentrerade Greider sig på att peka ut såväl gemensamma utgångspunkter som skillnader mellan de två.

- Vi formulerar båda det akuta behovet av att lösa både de ekonomiska och ekologiska kriserna liksom det lika stora behovet av att skapa, eller återskapa, en stark folkrörelse, sade Greider, som sedan satte ett frågetecken på vad han uppfattade som en alltför okritisk syn på massproduktion som sådan i Henrikssons bok

- Vi kan inte bara byta ut innehållet i produktionen utan måste också ställa om hur den organiseras, menade han.

Han underströk också – utifrån sin utkikspunkt i Dalarna – privatbilismens starka ställning på landsbygden som en nödvändig aspekt att problematisera

I det följande panelsamtalet mellan de två författarna ventilerades vissa frågor där de gjorde skilda politiska bedömningar, bland annat värderingen av socialdemokratins roll både förr och nu – liksom vilka lärdomar man kan dra av den svenska välfärdsstatens utbyggnad av offentlig gemensam välfärd, när denna nu rivs ner och privatiseras.

Publikfrågorna tog upp ett flertal teman, bland annat vad som kan vara möjliga handlingsvägar för rörelseaktiva just här och nu idag. I en mer ”om det vore så att”-vinklad fråga ställdes Göran Greider inför det tänkta scenariet där han (om det fanns ett antal klonade Greider-kopior) skulle sitta i ett femtiotal betydande fackliga styrelser på svenska arbetsplatser. Vilket vore det förslag han (de) skulle vilja driva igenom?

- En veckolång politiskt strejk, blev svaret som han sedan vidareutvecklade

- Vi skulle utnyttja den strejkveckan till att samla så många som möjligt till diskussioner om de avgörande samhällsproblem som är så undanträngda i debatten idag: tillväxtens roll, omställningens möjligheter, miljökrisen och andra globala ödesfrågor, sade Göran Greider

En bra stund efter att han avtackats av arrangörerna med en kasse närproducerade livsmedel och hastat till tåget dröjde sig ett stort antal mötesdeltagare kvar för att fortsätta den viktiga framtidsdebatten. Hur kan vi gå vidare nu?

Mötet var ett samarrangemang mellan Ordfront, tidskriften Röda rummet och Socialistiska Partiet.

Ett konkret resultat av diskussionskvällen blev att SP-Göteborg inom kort anordnar en studiecirkel kring boken Slutkört.

Text och foto: Björn Rönnblad

Många fick vända i dörren vid Ship to Gazas fullsatta solidaritetsgala på Folkteatern i Göteborg på tisdagkvällen. Hög stämning, många kända artister och ett rejält ekonomiskt tillskott till den nya frihetsflottilj som seglar mot Gaza i midsommar

Ann Ighe, talesperson för Ship to Gaza-kampanjen i Sverige, inledde galan med ett tal där hon brännmärkte den politik som stänger in Gazas befolkning i en sorts fängelse där de saknar verkliga mänskliga rättigheter. Men blockaden ska brytas, manade hon och berättade om den nya internationella fartygsflottilj som seglar mot Gaza i midsommar

 - Vi kommer med stöd, vi kommer med last, vi kommer med cement, sade Ighe. Och underströk sedan vad Ship to Gaza-flottiljen inte har med sig

 - Vi kommer utan vapen. Vi kommer obeväpnade men med internationell solidaritet i lasten, sade Ann Ighe och fick stora applåder

En bred parad av artister framträdde: palestinsk folkmusik av Koffia, trumorkestern Kiriyaka, komikerna Claes Eriksson och Claes Malmberg, med flera. Strax före paus äntrade det klassiska proggrockbandet Nationalteatern scenen under göteborgspublikens ovationer. Till ett lika nygammalt som karaktäristiskt rock-komp introducerade Hans Mosesson (jo, det är ”ICA-Stig” i tevereklamen…) en av de snart fyrtio år gamla hitlåtarna; ”Jag vill tillägna den här låten till Netanyahu, bosättarna och andra ockupanter”:

 - Lägg av!

Alla artister ställde upp gratis, liksom Folkteatern som ställde sin lokal och personal till förfogande. I pausen summerade programansvarig Dennis Halvorsson från Ship to Gaza-arrangörerna belåtet kvällens intäkter till närmare hundratusen kronor. Bredvid honom stod en inte mindre nöjd Joakim Ramberg, fraktansvarig för den svenska fartygsflottiljen

 - Det kan bli tvåhundra ton cement till Gaza-borna 

Text och foto: Björn Rönnblad   

 ”ICA-Stig” rockade röven av ockupationsmakten

                        - Nu bryter vi blockaden, sade Ann Ighe                                                                      

Socialistiska Partiets förstamajmöte i Göteborg var mycket påtagligt inramat av dramatiska världshändelser, från den folkliga revolutionsvågen i arabvärlden till blockaden av Gaza och kärnkraftshaveriet i Japan.
- Vi måste fortsätta kämpa för en annan, solidarisk och jämlik värld, sade Anders Svensson i sitt tal

Den del av Järntorget där mötet hölls var denna första majdag skarpt uppdelad i en ordentligt kylig skugga gränsande till värmande sol. En inramning som närmast övertydligt följde innehållet i de tal som hölls. Bakslag och hot, men samtidigt möjligheter.

Först ut vid mikrofonen var Ann Ighe, talesperson för Ship to Gaza. Hon påminde om Israels mordiska attack på den första frihetsflottan i fjol, och de stora solidaritetsmanifestationer som då följde. Nu är det dags igen. Ship to Gaza tänker återigen försöka nå Gazas stränder med en flottilj.

- Vi trotsar blockaden med en resa som på en och samma gång är symbolhandling och praktisk solidaritet. Vi agerar mot en politiskt skapad humanitär kris som kräver en politisk lösning, sade Ighe, som sedan kommenterade den nyhet som kom från Egypten i dagarna om att gränsövergången vid Rafah inom kort ska öppnas.

- Nya vindar blåser där frihetsrörelserna drar över arabvärlden i en häpnadsväckande takt. Alla resultat av detta är ännu inte kända – men friheten måste också nå Gaza. Vi måste upprätthålla trycket, sade Ann Ighe och manade till fortsatt stöd till Ship to Gaza:s kampanj.

Den 11:e mars inträffade reaktorhaveriet i Fukushima i Japan. Björn Rönnblad, SP-medlem och tidigare i många år aktiv i antikärnkraftsrörelsen, tog sin utgångspunkt i härdsmältornas dödliga konsekvenser. Olycksrisken är tillräckligt argument och därtill kommer uranbrytningens effekter och omöjligheten att garantera en säker avfallshantering, menade han.

- Det enda ansvarsfulla är att kärnkraften stängs av. Efter Fukushima måste en ny massförankrad rörelse mot kärnkraften växa fram, sade Rönnblad och pekade på Tyskland som mest inspirerande exempel hittills där ett flertal demonstrationer samlat hundratusentals deltagare.

- Effekterna kom direkt. Angela Merkel tvingades frysa ett tidigare beslut om förlängning av kärnkraftsprogrammet och sju av reaktorerna har stängts av, sade han.

Även i många andra länder läggs nu utbyggnadsplanerna på is, åtminstone tillfälligt. Rönnblad beskrev detta som en ny historisk möjlighet att stoppa kärnkraften. Den breda rörelse i Sverige som stod på sin höjdpunkt efter reaktorhaveriet i Harrisburg 1979 försvagades sedan efter folkomröstningen året efter, inte minst på grund av S-ledningens bedrägliga ”linje 2” som förhindrade ett tydligt ja eller nej. Men när nu en ny generation – av unga ungdomar – arrangerade protester i samband med 25-årsdagen av Tjernobyl kan en pånyttfödelse skönjas, menade han.

- Den breda och vittförgrenade rörelse som behövs får inte ställa räddningen av klimatet i motsättning till kärnkraftsmotståndet. Det är en gemensam kamp – alternativet är inte kol och olja. Rörelsen bör ha som mål att stänga av kärnkraften och ställa om samhället på basis av förnyelsebar energi och drastiskt ökad energihushållning, sade Björn Rönnblad

Målet kvarstår

Efter hälsningar från ”Göteborg mot rasism” och Solidaritetsföreningen för arbetarna i Iran hölls sedan huvudanförandet på mötet av Anders Svensson från Socialistiska Partiets styrelse. I en personligt engagerad ton svepte han över ett flertal politiska områden. Med varje exempel återkom samma grundackord: vi har tvingats till bakslag men målet kvarstår. För tio år sedan slutade de stora demonstrationerna för en annan värld i Göteborg i polisvåld och en stukad globaliseringsrörelse

- Vi uppnådde inte en bättre värld då. Istället fick vi en sämre värld med större klyftor, mer ojämlikhet. En värld där arbetslösa och sjuka inte anses ha samma värde som andra. Men vi måste fortsätta drömma om och kämpa för en jämlik, rättvis och människovärdig värld, sade Anders Svensson

Det samhälle hans egen far växte upp i med utbredd fattigdom, tiggande och som saknade välfärdssystem är nu på god väg tillbaka i borgerlighetens Sverige, menade han

- Men drömmen lever om ett verkligt solidariskt välfärdssamhälle, om ett annat liv, sade Svensson.

Efter många år som metallarbetare på SAAB:s växellådsfabrik i Göteborg berörde Svensson sedan den akuta krisen på SAAB i Trollhättan. Redan i slutet av 80-talet kom början till slutet för SAAB, när produktionen fungerade dåligt och fördyrades, menade han. Sedan köptes SAAB av GM och fortsatte gå dåligt.

- Nu har fabriken i Trollhättan köpts av fifflare och spekulanter. Statliga bidrag och pengar från
Europeiska Investeringsbanken skickas rakt ner i fifflarna Victor Muller och Vladimir Antonovs fickor.

- Men det hade inte behövt gå så. De statliga pengarna hade kunnat användas för en omställning till miljö- och klimatvänlig produktion För att skapa ett bättre samhälle, det som vi som jobbade på Saab drömde om. En annan värld där en arbetare är lika mycket värd som Wallenberg, ägaren av Saab, sade Anders Svensson.

När svepet i hans tal nådde de dramatiska och pågående vågorna av folklig kamp i arabvärlden blev tonen i talet alltmer inspirerad. Tunisien, Egypten, Syrien, Jemen… Revolutionen går vidare trots att den nu stött emot en groteskt mordisk motståndare i Gaddaffi i Libyen. Men än lever Tahrirtorget.

- Låt oss påverkas och inspireras av revolutionen i arabvärlden. Låt oss fortsätta drömma. Låt oss fortsätta kämpa för en värld utan klyftor och orättvisor. För en annan värld, en solidarisk
och miljövänlig värld utan rasism, fascism och nazism.

- Låt oss kämpa för en sådan värld tillsammans, sade Anders Svensson

Magnus Johansson

Foto: Sophia Frisk

- Man säger att risken är att Egypten blir ett nytt Iran. Så kommer det inte bli. Risken är i stället att Egypten blir ett nytt Egypten, sade Björklund med hänvisning till militärens långa historia som makthavare i Egypten och att militären fortfarande styr.

Ett femtiotal åhörare fick först höra Osama Elagouz, egyptier bosatt i Göteborg sedan 1979, hålla ett känslosamt tal där han började med att hylla de många unga människor som dödats av regimen under de senaste veckornas revolt och därmed offrat sina liv i kampen för frihet.

- Alla de tusentals hjältar som deltog på Tahrirtorget har byggt en fjärde pyramid i Kairo och Egyptens historia, sade Elagouz som tillsammans med landsmän nu tagit initiativ till att starta en egyptisk vänskapsförening i Göteborg.

Journalisten Per Björklund har bott i Egypten i tre år och kommer inom kort ut med en bok om landets kamp för frihet. Han inledde sitt anförande med att betona att det verkligen var en bred folklig revolution som till slut störtade Mubarak, att rörelsen inte alls bara var begränsad till Kairo.

- Demonstrationer och protester skedde i alla större städer i landet, sade Björklund som gjorde bedömningen att det som slutligen var dödsstöten för diktatorn var när arbetarstrejker började sprida sig i landet och därmed hotade att lamslå ekonomin.

Per Björklund underströk att revolten inte kom som en blixt från en klar himmel utan att missnöje och protester funnits i många år.  I sitt anförande pekade han på fyra faktorer som bakgrund till massprotesterna som störtade Mubarak.

Först och främst det stenhårda politiska förtrycket, och också de skriande ekonomiska klassklyftorna med svåra levnadsförhållanden för miljoner människor. Vidare att polisstaten alltmer började urarta med accelererande korruption och utbredd tortyr. Slutligen menade Björklund att den utrikespolitiska legitimitet som regimen trots allt tidigare åtnjutit genom nationalistisk retorik mot imperialismen tömdes ut bland annat av att Mubarak så hårt bidragit till att upprätthålla blockaden mot Gaza.

Framtiden

Den efterföljande frågestunden handlade mycket om möjligheterna för den folkliga revolutionen att gå vidare för att ersätta militärregimen med ett demokratiskt styre. Björklund menade att fokus nu förflyttas till fabriker och andra arbetsplatser och berättade om strejker som pågår hela tiden. De allra flesta bryter ut spontant för att arbetare nu ser möjligheter att driva sina krav på konkreta förbättringar. Ett krav är hela tiden återkommande

- Folk vill bli av med sina lokala diktatorer. Nästan överallt kräver de strejkande att deras korrupta chefer ska avgå.

Möjligheterna till verklig facklig organisering har hittills varit i stort sett obefintlig, den gamla fackföreningsrörelsen är från topp till botten styrd av regimens folk. Men nu har ett par oberoende fackföreningar startats. Björklund underströk dock att det är mycket lång väg kvar av organisering. Som svar på en publikfråga varnade han också för en överoptimistisk tro på att politiska krafter med socialistiska lösningar på programmet ska växa sig starka på kort sikt

- Vänstern i Egypten är mycket mycket svag. Men på längre sikt kommer den att kunna få viktig betydelse.

I frågestunden kom en blandning av ämnen upp; kvinnornas deltagande i kampen, Muslimska brödraskapets politiska roll och USA:s och Israels storpolitiska spel.

Mötet arrangerades av Internationella Socialister och Socialistiska Partiet i samverkan med Arabiskt kulturcentrum. Framöver kommer diskussionen om revolutionen i Egypten att gå vidare bland annat på nya arrangemang i Göteborg. Den 26 februari arrangerar SP ett offentligt möte med Göte Kildén som talare och Per Björklund återkommer med ett föredrag den 5:e mars på Radikalt Forum som IS anordnar.

Björn Rönnblad

Not: Per Björklunds bok Arvet efter Mubarak utkommer på Verbal förlag (www.verbalforlag.se)  i mitten av mars 

Långt bort från löpsedlar och glassiga TV-produktioner gick ett brett nöjes- och kulturevenemang i dansens tecken av stapeln i Göteborgsförorten Hammarkullen under luciahelgen. ”Break Jam 2010” samlade ungdomar från hela staden.  

Medan spekulationerna pågår i kvällstidningarna om vilka kändisar som ska vara med i TV4:s ”Let´s dance” (”ska Frank Andersson använda sitt gage på 300 000 kronor till sina skatteskulder eller inte?”..) så var det fullt hus på fritidsgården Mixgården i Hammarkullen på en annan danstävling på fredagkvällen den 10 december. ”Lucia Break Jam 2010” samlade drygt trettio ungdomar mellan 10 och 15 år till att visa upp sina breakdance-konster under ljudligt bifall från en stor publik. En bit över tvåhundra personer trängdes i lokalerna.

Initiativtagare tillsammans med Mixgården var dansaren  och fritidsledaren  Morris Shabo som tidigare spenderat en stor del av sin uppväxt som besökare på gården, och funktionärer för kvällen var ungdomar och personal. Konferencier var dansläraren Rabi Shabo, vars timledaranställning på gården räddades när ungdomarna med stöd av sina fritidsledare och en bred opinion förra sommaren vann kampen mot politikernas planerade nedskärningar.

På mattan bjöds sanslöst akrobatiksnurr kombinerat med stark attityd, och när juryn gjort sitt för kvällen utsågs Daniel från Högsbo till vinnare. Isam från hemmalaget i Hammarkullen kom trea.

Beklagligtvis var Internationalen enda närvarande medierepresentant. Stadens dagstidning Göteborgs- Posten valde, trots enträgna inbjudningar från arrangörerna, bort denna satsning på kvalitativ och livaktig förortskultur. Dess redaktion prioriterade att bevaka julskyltning i de centrala delarna av ”evenemangsstaden”.

Sanslöst akrobatiksnurr, stark attityd och  fullsatt på ”Break Jam” på Mixgården i Hammarkullen

Text och foto: Björn Rönnblad