"Swedish Television" på plats i Husby

Sedan tidigare är det känt att journalister från bland annat SVT och SR varnas för att ensamma åka ut till Stockholms förorter. Helst ska de ha livvakter, för det är jättefarligt, har ledningen fått för sig, ute i alla stadsdelar som heter nått med by: Husby, Alby, Rinkeby.

När onsdagens demonstration ”Nej till polisvåld och vandalisering – Husby kräver respekt” hölls i Husby Centrum, dök en SVT-journalist upp i en reflexväst som vanligtvis används i farliga krigszoner.
För säkerhetsskull var västen försedd med en stor text på engelska: ”PRESS – Swedish Television”.

Reportern har alltså rört sig en halvtimme bort från tryggheten i TV-huset och räknar med att folk inte pratar svenska där. Varför inte bara en vanlig SVT-logga ifall han nu måste skylta med var han kommer ifrån? Bara för att folk har paraboler på balkongen betyder det inte att de inte tittar på svensk tv.

Per Leander

Det har brunnit i Husby. Det är ungdomar som har tänt på bilar. Krossat rutor.
Plötsligt är det fullt mediapåslag. Expressen, DN, Aftonbladet och Svenska Dagbladet vet med ens inte till sig av intresse för ett område som de, så sent som för bara några dagar sedan, knappt ägnade en tanke.

Kravaller! Upplopp! Övervåld! Stormedierna gottar sig, rullar sig i orden. Går på ungdomsorganisationen Megafonens presskonferens. Frågar om och om och om igen: ”tar ni avstånd från bilbränderna?”, påpekar om och om igen att organisationen nog har förlorat förtroendet nu. Visar med både fråga och kommentar, med största möjliga tydlighet, att de inte har brytt sig om att förstå någonting överhuvudtaget.

För var var de när vårdcentralen privatiserades och krymptes? Posten lades ner? Fritidsgården lades ner? Skolan lades ner?
Var var de när Megafonen och Nätverket Järvas Framtid anordnade Vredens dag, våren 2011? En dag ägnad åt att uttrycka ilska och politisk frustration över Alliansens så kallade ”Järvalyft”, som i princip enbart kommit att handla om nedläggning av det offentliga, och om gentrifiering – att genom upprustning och chockhöjda hyror tvinga bort människor från deras hem, deras områden.
Var var de när pensionärer och ungdomar tillsammans kämpade för sin samlingsplats Husby Träff i början av 2012? När Megafonen höll förortskonferens med organisationer från andra delar av landet?
Och var har de varit alla gånger Megafonen, tillsammans med Röda korset, anordnat kulturcaféer med föreläsningar om till exempel vad som sker när förorten militariseras?
De var i alla fall inte där.

Hade de varit där hade de inte behövt tråka Megafonens talesperson med frågor om ifall han tar avstånd från våldet eller inte. Då hade de vetat att Megafonen inte behöver ta avstånd från våldet eftersom de hela, hela tiden arbetat för andra lösningar. Hela, hela tiden arbetat för social rättvisa, genom socialt arbete, genom att ställa politiska krav. Arbetat för samverkan, för förändring underifrån, för att få ungdomarna att känna framtidshopp. Genom att till exempel få ungdomar att engagera sig i Hyresgästföreningen. Genom läxhjälp. Genom att finnas på plats, i orten.
De har lyft frågorna. Lyft frågorna. Lyft frågorna. De har försökt få politikerna att lyssna. Att se konsekvenserna av den nedskärnings- och privatiseringspolitik som förs. Att förstå vad ilskan och frustrationen kan leda till om ingen hörsammar de fredliga protesterna.

Megafonen har sagt: ”Lyssna!” Men ingen har lyssnat. Inte på allvar. Varken politiker eller stormedia. Och så sköt polisen ihjäl en 69-årig man – enbart beväpnad med kniv – i Husby, och ljög om hur det hela hade gått till. Det blev droppen, enligt Megafonen.
Droppen som fick bägaren att rinna över.
Paris. London. Det händer och händer igen.

Men droppen i Husby var kanske ändå inte själva dödsskjutningen i sig, utan att ingen lyssnade när Megafonen några dagar efteråt anordnade en manifestation, återigen med politiska krav, tydliga nog: en oberoende utredning av dödsskjutningen och en offentlig ursäkt från polisen.
Om media och politiker hade valt att lyssna hade de kanske hört ljudet av den sista droppen.
Då hade ungdomarna kanske sluppit den allomslutande känslan av att inte kunna påverka någonting, känslan av att inte räknas, av att inte leva i en verklig demokrati utan i en som bara finns på papper.

Att tända eld på bilar och krossa fönsterrutor är missriktat och destruktivt. Det är inte på något sätt konstruktivt. Leder inte till positiv samhällsförändring. Men det är ett oerhört tydligt tecken på att ett samhälle håller på att gå käpprätt åt helvete. Att ungdomar förstör sitt eget område, ett område som många av dem egentligen vill värna om, det är inte något som uppstår ur ett vakuum. Megafonen har formulerat det så väl:
”Vi vet att upploppen idag växt fram ur den frustration som finns där människor ständigt blir ignorerade, känner sig förminskade och blir tystade i alla sammanhang. Reaktionerna ikväll är ett resultat av polisens brutalitet i vårt område.
Vi i Megafonen förstår vårt områdes reaktioner, och vi förklarar kvällens upplopp som ett svar på polisens brutalitet mot medborgare, våra grannar. Megafonen är den konstruktiva kraften och vår lösning är sociala satsningar i våra områden. Händelser som denna kan endast förebyggas med lika förutsättningar för alla – oavsett bostadsort.
Vi tror på andra metoder för motstånd, då våra områden tar smällen när dessa incidenter inträffar. Vi är för en social upprustning av vårt område och det måste politikerna förstå. De måste lyssna på oss, folket. Gör de det på allvar kan vi undvika liknande situationer i framtid.
Vi kräver social rättvisa, de svarar med batonger och hundar. De säger ”Gå hem”. Det här ÄR vårt hem. Och vi försvarar det. Så länge våra gator fylls av adrenalinfyllda poliser med laddade vapen, går vi ingenstans. Vi står upp för vår ort.”

Det är egentligen väldigt enkelt. Politikerna som sitter med makten i sina händer måste inse att deras beslut får konsekvenser som de inte kan avhjälpa bara genom att skicka fler poliser. Att göra förorterna till ständigt patrullerade ghetton utan något gemensamt kvar för människorna att värna om, det är att bädda för katastrof.
Integrationsminister Erik Ullenhag verkar tro att han har gjort sitt genom att han förlade sin tjänst till Rinkeby under en kortare period 2012. Men så tillhör han också den Allians som inte har några som helst planer på att ändra utvecklingen, vars enda lösning nu och i framtiden förmodligen kommer att vara att skicka ständigt fler poliser.
Eftersom klyftorna och segregationen är meningen.
Och de ofrånkomliga konsekvenserna bara något att försöka skyffla under mattan, med våld om så krävs.
Men människor accepterar inte att bli överkörda, inte hur länge som helst. Det som händer i Husby nu är den förda politikens haveri. Och det kommer att fortsätta hända tills människornas krav och vilja tas på allvar.

Text och foto:
Emma Lundström

Tidigare i Internationalen:

Café Harakat i Husby: ”Dags för en förortsrevolution!”

”I slutändan gör de som de vill”

Ockupation pågår

”Riv beslutet! Behåll vårdcentralen!”

Det talas mycket om utanförskap idag. Det finns mycket att vara utanför. Till exempel arbetslivet. Detta som alla ska IN i. Måste bli en DEL av. Den som inte lyckas med detta, den är misslyckad. Och utanför. Det skrivs rapporter om det. Arbetsförmedlingen kom precis med en. Förutom att meddela att arbetslösheten bland unga har ökat över lag (sedan 2003 har antalet arbetslösa ungdomar blivit mer än 40 000 fler, är nu cirka 134 000) uttrycks där också oro över det ökade antalet ungdomar som varken arbetar eller studerar, och som kanske inte ens har ansökt om någon typ av bidrag. Som helt enkelt är helt utanför. 2010 ska det ha varit drygt 190 000 unga. Ofta i industri- och avfolkningsbygd.
Dessa unga har vad Arbetsförmedlingen kallar för ”etableringsproblem”. De kommer inte in i snurren helt enkelt.

Samtidigt har Socialstyrelsen och Statens Folkhälsoinstitut kommit ut med en årsrapport om folkhälsan i Sverige. Den visar att ungdomar mår dåligt i ganska hög utsträckning. Detsamma visar en studie gjord av Ungdomsbarometern, på uppdrag av Skandia. Enligt den tycker en tredjedel av svenska ungdomar mellan 15 och 24 att livet är svårt. Hållbarhetschefen på Skandia tycker att det är illa att vi har en massa unga som mår dåligt, trots att vi har ett välfärdssamhälle.
Men vilket välfärdssamhälle är det vi har? Välfärden är ju utsåld. Ändå ska vi låtsas leva i dess trygga ramverk. Låtsas som om alla har det bra, eller åtminstone erbjuds varje möjlighet att ha det bra, om de bara tog chansen.
Ungdomarna känner kanske av den falskheten. Dubbelheten. Känner kanske av den avgrund av otrygghet som Sverige idag är för alla dem som inte har ekonomi att köpa sig till bra skola, äldreboende, dagis.

Folkhälsorapporten visar att sjukhusvård för depressioner och ångesttillstånd har ökat kraftigt bland unga. Att självmord har blivit vanligare i åldersgruppen 15 till 25. SvD:s kolumnist, Johanne Hildebrand, kommenterar det. Hon tror att det är själva arbetslösheten som är orsaken till känslorna av utanförskap och värdelöshet. Hon yrkar på ”sysselsättning, i vilken form som helst, till vilket pris som helst”. Verkligen? Menar hon att ungdomar ska buntas ihop och sättas att gräva diken?
Om hon hade sett lite längre hade hon kanske fått syn på något. Som detta att det inte är arbetslösheten i sig som är ångesten, utan det att de styrande byggt in utanförskapet i arbetslösheten, att de arbetslösa jagas, att jobb är allt, den arbetslösa inget.

Att bli alldeles till sig över ungdomsarbetslösheten går ju an. Men det missar liksom målet. Unga mår dåligt. Okej. Varför? Bland annat måste betygshetsen i skolan minskas, säger en psykolog och utredare på Bris, Barnens rätt i samhället, till DN. De unga ska slåss om betygen, samtidigt som de ser framför sig en framtid av att slåss om jobben. Jobb som de kanske inte ens riktigt har någon bild av, som är något diffust och skrämmande.
Alltså: en galen betygshets, samtidigt som alla vet att det är brist på jobb. Påföljd: en stor rädsla för att hamna i utanförskap.

Utbildning är en ”indikator på socioekonomiska förhållanden”, skriver Socialstyrelsen och Folhälsoinstitutet och meddelar strax därefter i texten att andelen elever i årskurs 9 som är behöriga till gymnasieskolan nu ligger på lägsta nivån hittills under 2000-talet.
Utanförskapet tornar hotfullt. Den psykiska ohälsan stegras. Men den är inte helt rumsren. DN intervjuar unga som mått dåligt och en tjej säger: ”Alla har gymkort och pratar om hur mycket man tränar. Men hur man mår psykiskt, det pratar man inte om”.
Och så kanske det är, och det är illa. Men det är också så att alla inte HAR gymkort. Att den psykiska ohälsan kan se väldigt olika ut och ta sig olika uttryck beroende på ekonomi och status i samhället. Att detta att klyftorna ökar i samhället också är en bidragande orsak till den ökande ångesten bland unga, även de som fötts in i en tillvaro av att HA. För om du nu inte lyckas i betygshetsen och jobbsnurren, då kan det leda till en framtid väldigt fri från gymkort. Om där inte finns Pappas eller Mammas pengar att leva av till döddagar.
Dessutom, även om du lyckas ta dig IN så har vi den där lilla faktorn som struntar i om du har jobb eller inte: KLIMATET. Ångesten över temperaturhöjningens konsekvenser kan vara nog så påtaglig för den tonåring som undrar om det ens finns en framtid att försöka skaffa ett jobb i.

Och samtidigt. Samtidigt med ångest och meningslöshet och utanförskapsrädsla, grasserar Idolhetsen bland de yngre. Dagis- och skolbarn svarar ”kändis” på frågan om vad de vill bli. Vilken sorts ”kändis” spelar mindre roll. Många blir alldeles rosiga av lycka över att tänka på den resa som popbandet One Direction gjort från ingenstans, via brittiska X-factor, till att mötas av horder av fans vart de går. Drömmar om att bli upptäckt och få vara med om samma resa finns i rikligt överflöd hos såväl 90-talister som 00-talister. Det kan tyckas som en verklighetsflykt. Som ansvarslöst. Som egoistiskt.

Men är det så konstigt? Politik?! Hallå?!
För det här handlar inte, som Skandias hållbarhetschef verkar tro, om att vi råkat få illamående ungdomar i ett annars välfungerande välfärdssamhälle. Inte heller om att illamåendet kommer att försvinna bara alla unga sätts i ett arbete, vilket som helst.
Nej. Ungdomarnas ångest och oro är symptom som visar på ett sjukt samhälle, ett samhälle utan de skyddsramar som ett verkligt välfärdssamhälle ska kunna erbjuda. Ett kyligt samhälle där ungdomarna vet att det handlar om att slå sig fram för att få ta del av kakan.
Därför är drömmen om kändisskapet kanske inte bara en egoistisk längtan efter att synas och ”vara” någon, utan skulle kunna ses som drömmen om att lyftas över den vassa tillvaron, att bli utvald, slippa kämpa för en plats i innanförskapet.
Emma Lundström

Transporter av varor och gods är den största boven vad gäller utsläpp av växthusgaser i Sverige. Om företagen inte vill ta initiativet till en omställning till klimatvänligare transporter så får arbetarrörelsen, som så många gånger tidigare i historien, visa vägen. För även om arbetarna inte ansvarar för företagens utsläpp, så har fackföreningarna ansvaret att tvinga företagen att bli mera miljövänliga. Det konstaterades när fackförbundet Transport bjöd in till ett seminarium om klimathotet på ABF i Stockholm.

I Sverige står transporterna för 40 procent av de växthusgaser som driver på klimatförändringarna som hotar världen med översvämningar så väl som torka och väderkaos. Omkring 75 procent av utsläppet kommer från lastbilar och personbilar, medan flyg, sjöfart och i någon mån järnväg står för de resterande 25 procenten.
– Jag ser det här mötet som oerhört viktigt, för vi är den bransch som ständigt blir anklagade som den stora boven, säger Lars Lindgren, förbundsordförande för fackförbundet Transport, när han inleder seminariet ”Facket och klimathotet” på ABF i Stockholm.
– Vi tar hotet på största allvar. Forskarvärlden är enig om att vi står inför en stor katastrof om vi inte löser den här frågan nu, säger Lars Lindgren.

Det måste ske en omställning till klimatsmartare och energieffektivare transporter, förklarar Lars Lindgren. Han nämner tre ord för framtiden: samordning, långsiktighet och ansvar, något som står i bjärt kontrast till hur transporterna fungerar idag, också sammanfattat med tre ord: ensidighet, kortsiktighet och marknadsstyrning.
– Klimathotet är i grund och botten en global fråga och därför måste vi finna en global lösning, säger Lars Lindgren, och påpekar att det dessutom handlar om internationell solidaritet.
– De här problemen har skapats i den rika världen men drabbar främst den fattiga.

Just därför har Transport även bjudit in Alana Dave från London till seminariet. Hon är utbildningschef på ITF, Internationella Transportarbetarefederationen, med över 700 medlemsorganisationer runt om i världen.
– Arbetarna är inte ansvariga för de utsläpp som företagen gör för sina vinsters skull. Men som fackföreningar har vi ansvar för att påverka företagen att bli mer miljövänliga, säger hon.
– Vi kan inte göra detta utan att mobilisera människor, och för det behöver vi utbilda dem i klimatfrågan. Vi utbildar fackliga aktivister och därefter arbetarna själva, berättar hon.

Alana Dave får medhåll från ABF:s ordförande Helena Pettersson.
– Det går inte att genomdriva större samhällsomdaningar utan att bedriva folkbildning i frågan. Vi måste göra det här tillsammans genom att få folk att bry sig, säger hon.
– Många inhämtar bara information om klimatfrågan i rubrikform, och ni vet hur det brukar se ut: Ena dagen stora rubriker om att världen håller på att gå under, och andra dagen står det att det nog inte är så farligt ändå. Till sist vet inte folk vad de ska tro och slutar bry sig, säger Helena Pettersson.

– Hotbilder stimulerar sällan till handling, instämmer Oskar Wallgren, som är forskare vid Stockholm Environment Institute och har studerat klimatförändringarna till följd av de stigande koldioxidutsläppen.
Men även om Oskar Wallgren inte vill skrämma upp folk med värsta-scenariet-hotbilder, så menar han att situationen är mycket allvarlig.
– Vi har ett klimat som snabbt förändras och med största sannolikhet spär vi på den utvecklingen och det är dags att agera nu, säger han.

Sverige är visserligen så otroligt litet att vår påverkan globalt inte spelar så stor roll, menar Oskar Wallgren.
– Men genom att sätta positiva exempel kan vi visa världens andra länder att det går att göra en omställning, säger han. Och det kan vi göra med bibehållen välfärd och levnadsstandard. Vi måste också tänka på att de fattiga ländernas rättmätiga krav på utveckling ska kunna tillgodoses med hänsyn till klimatfrågan, säger Oskar Wallgren.
– Samtidigt måste vi lösa problemet i Sverige utan att bara förflytta det någon annanstans.

Och det är just det som är problemet.
– Vår konsumtion, vår del av klimatutsläppen, har flyttats till Kina och Indien, och i Kina produceras energin i kolkraftverk och då höjs våra utsläpp ordentligt, säger Martin Viredius från Transport.
Han har skrivit den aktuella boken Transport och klimathotet, som inte bara presenterar hotbilden utan också en lösning på problemet.
– Tanken är att bygga ett klimatsmart transportsystem, att organisera transporterna så att de får minimal klimatpåverkan, säger Martin Viredius.

Det är dock något som helt går emot allt vad EU står för, varnar Martin Viredius, nämligen den fria rörligheten. Men det är just den fria rörligheten och den öppna marknaden som leder till de stora utsläppen, förklarar han.
– Vi lever i ett marknadskaos som inte bara hotar våra jobb, utan också vår planet. Det är satans billigt att transportera över EU med trailerlastbilar, och det är dessa tunga dieseldrivna fordon som är de största miljöbovarna, säger han.
– Det här kaoset som har uppstått ur den öppna marknaden kommer aldrig att gå att lösa genom marknaden. Det behövs politisk styrning. Politiken måste gå tillbaka och ta makten över marknaden, säger Martin Viredius.

Politikerna har nog trots allt redan insett hur allvarlig situationen är, förklarar Martin Viredius.
– Det säger ändå en del att man på politisk nivå har insett faran och fattat ett antal beslut. Europeiska rådet har beslutat att minska utsläppen med mellan 80-95 procent till år 2050. Det betyder att i princip all växthusgas måste bort. Omställningen är enorm. Här räcker det inte längre med medelklassens privata moraliska uppoffringar, vad man äter och hur man reser på semester och så vidare, säger han.
– Målen är som sagt redan satta, det har tagits politiska beslut om det. Nu måste man se till att leva upp till dessa också, säger Martin Viredius och menar att ett problem dock är att politikerna bara skjuter frågan framför sig.

Hur ska man då kunna få företag, politiker och länder att vilja välja att satsa på miljövänlig teknik och energisnålare transporter?
Kristian Skånberg, miljö- och klimatexpert på fackföreningen TCO, menar att man måste få dem att inse att det också går att tjäna pengar på en omställning.
– Är man duktig och energieffektiv så sparar man pengar, säger han.

Kristian Skånberg förklarar att man inte bara kan angripa klimatfrågan utan att se den i ett miljöperspektiv, som i sin tur måste ses i ett ekonomiskt perspektiv.
– Ekologi, sociala frågor och ekonomi hör ihop, säger han och påpekar att Grekland, Portugal, Spanien är sämst i EU på energieffektivitet.
– Vi känner igen de här länderna, eller hur. Det är de som har drabbats hårdast av den ekonomiska krisen.

Fackens roll blir att se till så att omställningen inte drabbar arbetarna negativt. Fackföreningarna ska se över så att det blir en rättvis omställning på ett socialt acceptabelt sätt.
– Det måste finnas trygghet och omskolningsmöjlighet, menar Kristian Skånberg, för vissa jobb kommer att försvinna, medan nya miljövänligare jobb kommer att skapas istället.

– Miljoner nya jobb kan skapas på många håll. Samtidigt som andra arbetstillfällen, till exempel inom flyget, kommer att minska, säger Alana Dave från ITF.
Men hon påpekar att detta inte kommer att ske över en natt, så arbetarna ska inte vara rädda för plötsliga avsked och snabb omställning.
– Under övergången måste fackföreningarna kunna garantera att arbetarna inte drabbas negativt genom uppsägningar eller lönesänkningar, säger Alana Dave.
Det är också viktigt att fackföreningsrörelsen driver sin egen forskning om hur man skapar klimatsmarta jobb, menar hon.

Och återigen så är det en bildningsfråga, påpekar Martin Viredius. Vi måste sprida information, diskutera och debattera.
– I Sverige ser 80 procent att det finns ett klimathot, men i USA är det bara 9 procent som inser detta. Och USA är klimatboven nummer ett i världen, säger han.
– Vet man inte eller förtränger man problemet så kommer man inte att ta itu med det.

Per Leander

På onsdagen samlades ett femtiotal personer i stockholmsförorten Kista, huvudsakligen uppretade ungdomar, till en demonstration mot polisvåld i deras område efter att polisen skjutit ihjäl en 68-årig man i grannförorten Husby två dagar tidigare. Det hölls också en tyst minut för den döde.
Mannen, som kan ha varit förvirrad eller berusad, hade enligt grannarna betett sig hotfullt men när polisen kom till platsen gick han in i sin lägenhet på Oslogatan och låste dörren. Polisen bröt då upp dörren, kastade in en chockgranat, och när mannen kom springande för att ta sig ut ur lägenheten sköt polisen ihjäl honom. Officiellt påstår polisen att det var nödvärn eftersom han kom springande emot dem, men är det så konstigt att mannen i panik försökte ta sig ut ur lägenheten efter att polisen kastat in en granat, och enda utvägen var ju den dörr där poliserna stod och vaktade.

Därefter påstod polisen att de omedelbart skickade den skjutne mannen med ambulans till sjukhus, där han sedan avled av sina skador. Dessa uppgifter spreds snabbt i alla tidningar redan vid niotiden på måndagskvällen.
Och medan Husbyborna läste nyheterna på nätet eller hörde i radio att mannen vårdades på sjukhus, kunde de samtidigt se att han låg död kvar vid sin dörr tills hans kropp hämtades av en likbil långt efter midnatt.

”Alla vi som va där visste: mannen dog inte på sjukhuset, det kom aldrig nån ambulans. Han blev klippt på plats och dog i lägenheten!” skriver ungdomsorganisationen Megafonen på sin websida, och fortsätter: ”Vi stannade kvar till klockan 2-3 på natten, snackade med ayna (slang för polisen), sa till dom: vi kommer stanna här tills vi får se liket. De sa till oss: varför går ni inte bara hem?”
Och ungdomarna svarade: ”Det här är vårt hem!”

Tack vare dessa vittnen kunde den lilla lokaltidningen Norra Sidan avslöja att polisen ljugit om att mannen fick vård på sjukhus, lögner som alla andra stora tidningar fortsatte att sprida. Megafonen kritiserar också hur den dödade mannen har beskrivits i media:
”Han kallas machetemannen i alla tidningar för att det tagits bilder på balkongen där han viftar med kniv. Machetemannen. Det är ett namn som skapas för att vi som läsare ska tänka: ’aha, han låter galen, lika bra att polisen sköt honom’. Den klassiska taktiken är: vi gör han till ett monster, då är han inte värd ett skit o vi kan göra vad vi vill. Taktiken är också: machete låter som djungel, det låter osvenskt, ännu bättre” skriver Megafonen.

Den 68-årige mannen blev enligt vittnesuppgifter skjuten med 14-15 skott, av en stor grupp tungt beväpnade poliser. Eventuellt hade han en kniv.
”Hur kan ett team av SWAT-poliser gå in i en lägenhet mot en 69-årig man och döda honom? Om vem som helst hade gjort det hade det varit ett mord, när polisen gör det ’har dom gjort sitt jobb’”, skriver Megafonen och fortsätter: ”Folk säger: ’han viftade ju kniv, vad skulle dom gjort?’ ENKELT: inte avrättat honom.”

Per Leander

Vad Daniel Heilborn anklagas för är att ha klättrat upp i en tall efter att polisen vägrat lyssna på honom när han försökte tala om för dem att avverkningen vid Ducker i Bunge på norra Gotland var olaglig. Nu är det upp till hovrätten att avgöra vem de vill lyssna på; en person som har försvarat en skog mot ett kalkbrott som med största sannolikhet bland annat skulle förstöra grundvattnet på norra Gotland, eller en åklagare som går ett storbolags ärende.

Samtidigt fortsätter ärendet Ojnareskogen/Nordkalk att behandlas i det tysta på hög nivå, i Högsta Domstolen. Och det är många som väntar på vad utslaget ska bli. Om det skulle vara så att domstolens ger fritt fram för brytning, kommer de utan tvivel att möta en än större kraftsamling från skogens, marken, och vattnets försvarare, än förra sommaren. För i år finns det ett nätverk som förgrenar sig över hela landet.

Text och foto:
Emma Lundström

▶ROT-avdraget kostar samhället 14,6 miljarder kronor
▶Utnyttjas nästan bara av de rika för att subventionera
deras privata bostäder
▶Samtidigt hotas fattiga hyresgäster av hyreshöjningar när deras bostäder renoveras

Den rikaste åttondelen av befolkningen får genom ROT-avdragets skattelättnader runt 10 miljarder mer i bidrag till sina privatbostäder, än vad som betalas ut i bostadsbidrag till samhällets fattigaste. Det visar statistik från Statistiska centralbyrån (SCB).
Bostadsbidraget till låginkomsttagare uppgick till 3,5 miljarder kronor år 2011. Samma år kostade ROT-avdraget samhället 13,2 miljarder kronor. Pengar som istället går till dem som redan har de högsta inkomsterna.

Av de 13,2 miljarder kronor som år 2011 delades ut för att subventionera renoveringar och ombyggnad av privatbostäder, gick 5 miljarder till personer som hade sin årsinkomst på över 400 000 kronor, och 2 miljarder i bidrag gick till personer med årsinkomst på över 600 000 kronor.
År 2012 kostade ROT-avdraget 14,6 miljarder kronor, och allt tyder på att kostnaderna för ROT-avdraget kommer att öka. Statistiken visade också att hälften av alla med en årsinkomst på över 1 miljon utnyttjade ROT-avdraget.

Men ROT-avdraget är inte bara ett bidrag för de rikaste som vill slippa betala skatt, utan också ett orättvist system på flera sätt, till exempel genom att en mycket stor del av befolkningen, det vill säga Sveriges tre miljoner hyresgäster, helt saknar möjligheten att utnyttja ROT-avdraget.
– Statistiken visar att ROT-avdraget inte bara missgynnar dem som valt att bo i hyresrätter, utan även direkt gynnar den rikaste delen av befolkningen, säger Hyresgästföreningens ordförande Barbro Engman i ett pressmeddelande.

Det största hotet mot Sveriges hyresgäster idag är de omfattande renoveringar som planeras i miljonprogrammets bostadsområden, vilket på många håll kommer innebära chockhöjningar för dem som redan har det sämst ställt. Något som Internationalen har uppmärksammat tidigare, med bland annat Stockholmförorten Husby och Pennygången i Göteborg som exempel.
– Samtidigt som boende i villa eller bostadsrätt får bidrag till att renovera hemma, tvingas hyresgästerna flytta på grund av hyreshöjningar i samband med renoveringar, säger Barbro Engman.

Dessutom har det visat sig att arbetare lättare utnyttjas genom ROT-avdraget, och riskerar svarta löner eller inga löner alls, enligt Sveriges Radios undersökande program Kaliber som sändes förra helgen.
– På stora byggen finns det mer insyn, ibland kan det bli kontroller. Men ROT, i någons hem, totalt utan tillsyn och dessutom med staten som garant för halva kostnaden… Det är ett idealiskt upplägg för oseriösa bolag, säger byggarbetaren Rashid från Kazakstan, som själv har utnyttjats genom att lockats att komma och arbeta i Sverige, men inte fått betalt.

Per Leander

Transportstrejken hann knappt börja innan ett kompromissavtal slöts. Facket går med på kritiserat treårigt löneavtal. Får i gengäld ”ökat inflytande” i frågan om bemanningsföretag.

Klockan 12 på onsdagen gick transportarbetarna ut i strejk, efter att förhandlingarna mellan fackförbund och arbetsgivare misslyckats natten innan.
En stor del av svensk handel och industri såg ut att bli utan varor och produktionsdelar, när landets lastbilstransporter bromsade in och stannade. Sveriges Radio intervjuade strejkvakter vid terminalerna som var redo att ta fighten, och tidningarna skrev att toapappret snart skulle ta slut. (Facket hade dock gett undantag för transporter av läkemedel till sjukhus och apotek, så att sjuka inte skulle drabbas av strejken.)

Men bara en timme senare avblåstes strejken. Parterna hade kommit överens om en kompromiss vid förhandlingsbordet. Det handlade om frågan rörande bemanningsföretag. Att arbetsgivaren lägger över allt mer arbete på inhyrd bemanning istället för att anställa. Ja, man till och med säger upp de anställda för att istället hyra in dem.
Avtalet som slöts och som avblåste strejken innebär ”en stärkt förhandlingsordning vid användandet av bemanningsföretag”, skriver Transport i ett pressmeddelande. Något som sägs betyda att facket ”får ett ökat inflytande när man förhandlar inför att man ska anlita bemanningsföretag”.
– Det är en stor seger för anställningstryggheten och för våra medlemmar, säger Lars Lindgren, förbundsordförande Transportarbetareförbundet.

Samtidigt gick facket med på arbetsgivarens krav om att löneutvecklingen skulle ligga på 6,8 procent under tre år, enligt industriavtalet som slöts tidigare i vår.
Det avtalet har dock fått kritik från arbetarsidan för att vara för lågt, och framför allt eftersom det är låst på tre år och därför inte går att omförhandla under lång tid. Det var också därför som Transport ursprungligen var emot det. Men arbetsgivaren är nöjd.
– Jag är mycket lättad över att vi kommit överens. Avtalet ligger i linje med medlarnas bud i går och det av industrin fastställda märket, säger Peter Jeppsson, vd för Biltrafikens Arbetsgivareförbund, i ett pressmeddelande.

Vid sidan av den uppmärksammade transportstrejken har Transportarbetarförbundet även sedan tidigare varslat om övertidsblockad på två andra avtalsområden, gällande arbetsvillkoren för renhållningsarbetare och bevakningspersonal.
Den strejken drog också i gång klockan 12 på onsdagen och pågår ännu när denna tidning går i tryck.

Per Leander

▶Tre organisationer har skrivit ett gemensamt uttalande för välfärden ▶Förbereder en stor protestdag över hela landet ett år före valet ▶”Nej till vinst i välfärden! Stoppa nedskärningarna! Försvara och utveckla den gemensamma välfärden!”

”Rätten till en demokratisk och jämlik välfärd för alla – den ståndpunkten omfattas av en stor folkmajoritet. Därför inleds nu under våren förberedelserna för en landsomfattande manifestationsdag för välfärden ett år före valet”.
Det skriver de tre nätverken Gemensam Välfärd, Välfärd utan vinst och Rädda vården i Malmö, i ett gemensamt antaget uttalande.

– Vi vill i god tid före valet dra igång en kampanj för att bevara den gemensamma välfärd som finns. Det finns fortfarande ganska mycket kvar att rasera. Vi vill göra en valfråga av att bevara gemensam välfärd, säger Peter Emsheimer från nätverket Gemensam Välfärd, till tidningen Arbetet.
Kampanjen vill göra den 21 september 2013 till en landsomfattande manifestationsdag med kraven ”nej till vinst i välfärden”, ”stoppa nedskärningarna” och ”försvara och utveckla den gemensamma välfärden”.

”Under mer än 20 års tid har den behovsstyrda, generella välfärdspolitiken gradvis nedmonterats och ersatts av en vinstdriven, marknadsstyrd ’välfärd’. Under paroller som ’valfrihet’ och ’försvara välfärdens kärna’ plundras våra gemensamma tillgångar. Skattesänkningar som först och främst gynnade de rikas och välbeställdas privata konsumtion underminerar den solidariska och demokratiskt styrda välfärden” står det i uttalandet, som fortsätter:
”Resultaten är uppenbara. Från att ha varit världsledande i uppbygget av en generell och relativt jämlik välfärd, har Sverige blivit världsledande i privatiseringar och en skenande ojämnlikhet. Samhället slits alltmer isär av växande klass- och inkomstklyftor.”

Organisationen Välfärd utan vinst bildades våren 2012 och kan genom sin egenskap av gräsrotsrörelse nog tilldelas en stor del av äran för att frågan om riskkapitalbolagens miljardvinster trots vanskötsel av välfärden allt mer har börjat ifrågasättas. Något som diskuterats nu senast på Socialdemokraternas kongress, och tidigare på LO-kongressen, tack vara det folkliga trycket underifrån.
Samtidigt har den borgerliga regeringen och högern inom socialdemokratin tillsammans med näringslivet mobiliserat sig för att försvara privatiseringarna och vårdkapitalisternas vinster, vilket bäddar för att frågan visst kan bli avgörande i valet 2014.

De tre nätverken vill nu därför att flera organisationer, fackföreningar och politiska partier ska ansluta sig till kampen för en gemensam välfärd utan vinstintressen, och skriver att man hoppas på en snabb och mycket bred och tvärpolitisk uppslutning i hela landet.
– Vi räknar med att initiativet kommer att spridas över landet och att det startar nya nätverk på fler platser, säger Arne Johansson från Välfärd utan vinst.

Per Leander

Volvo har en ny organisation. Kraven på att effektivisera verksamheten är höga. Det ska sparas på produktionssidan, trots att det går bra för företaget. Nu aktualiserar Volvo lastvagnar sina planer på att flytta monteringen från Umeå till Tuvefabriken i Göteborg. En flytt som skulle innebära att de 500 anställda i Umeå förlorar jobbet, och betydligt fler i entreprenörsleden.
Det var i måndags som arbetarna och facket fick beskedet om att utredningen påbörjats. När vi når Jan-Olov Carlsson, klubbordförande på IF Metall i Umeå, under onsdagen är han arg:
– Det handlar om girighet. Bakgrunden i korthet ju är att det är ett företag som tjänar bra men som vill tjäna ännu mera och därför har bestämt sig för att öka vinstmarginalen. Det är därför man startar den här utredningen.

2009 genomfördes samma typ av utredning, men då var det lågkonjunktur och beslutet blev att inte genomföra planerna. De blev uppskjutna.
Jan-Olov Carlsson menar att fackets bild är att Volvo lastvagnars montering i Umeå är en väl fungerande verksamhet och att det betyder mycket. Att det inte bara kan vara vinsten som styr. Facket tolererar inte företagets motiv att genomföra flytten bara för att tjäna ännu mer pengar. Inte när det drabbar över 500 arbetare:
– Det säger vi blankt nej till. Det är en girighet som inte är acceptabel.

Hur känns det då för dem som arbetar på fabriken i Umeå? Hur tas ett sådant besked emot och vad får det för omedelbara konsekvenser på golvet?
– Fabriken är i fullständig oro. Alla bara frågar sig hur det här kommer att drabba dem. Kommer de att beröras av uppsägningarna? De upplever det som att det redan är ett beslut, inte en utredning, säger Jan-Olov Carlsson och berättar att det påminner om 2009. Då blev 1067 personer uppsagda. Det är knappt fyra år sedan. Många av dem som blev uppsagda då är i arbete igen.
– Nu har ju inte folk gått hem gråtande, som då, men det är samma känsla. Det är en förskräcklig repris på det vi redan har upplevt: det värsta som kan hända.
Han menar att det är en sak med de unga, visstidsanställda, de har inte satt allt hopp till Volvo, men många av dem som kommer att drabbas har jobbat kanske tio-tolv år, har tänkt sig att stanna resten av livet:
– 500 personer på en fabrik. Det går inte nog att beskriva hur hårt det slår i en människa liv.

Jan-Olov Carlsson förklarar att det inte bara rör sig om några jobb, det är stora delar av arbetsmarknaden i Umeå som försvinner, och ingenting kommer istället. Och de som förlorar arbetet möts av ett urholkat välfärdssystem och en gravt försämrad a-kassa:
– För dem som tar besluten handlar det här bara om några siffror, där vi befinner oss rör det sig om enskilda katastrofer. De flesta vet att de kommer att hamna rakt ut i långvarig arbetslöshet.

Men den nu påbörjade utredningen kommer inte att leda fram till ett beslut som innebär slutet för monteringen i Umeå, åtminstone inte om facket får bestämma. Inte utan motstånd:
– Det har inte inträffat än och vi tänker inte låta det inträffa. En kamp kan man inte börja med att ge upp. Vi har argumenten.

Emma Lundström