Förvaret i Märsta en tisdag förmiddag. Den klafsiga snömodden rinner av skorna. Tolken Idris Rashidi, vars kurdiska namn är Raman, trycker på porttelefonen som sitter på en vägg i lokalen och vi anmäler vårt ärende: vi ska träffa Yasin Elyasi, 24 år och utvisad från Sverige. Tiden går. Till slut blir vi insläppta och får välja besöksrum, alla är lediga, alla är lika skräpiga. I ett av rummen står en gunghäst i trä, det är kalt och kallt. Borden har ristningar på alla möjliga språk. Vi väljer ett rum som ser någorlunda rent ut. Yasin Elyasi blir införd av en vakt.
I Migrationsverkets handlingar står det att Yasin Elyasi kom till Sverige som 18 åring, år 2006. Det står att han saknar identitetshandlingar och att han vuxit upp i Al-Tashlägret i Irak. Att han är anhängare av ett demokratiskt parti i Iran. Att han riskerar dödsstraff om han utivsas. Det står också att han mår psykiskt dåligt, har ångest och självmordstankar. På ett ställe står det att han har varit våldsam mot personalen, på ett annat att han inte varit det men måste hållas i förvar för att hindras från våld mot sig själv. Det står att han avvikit från Sverige flera gånger, dels för att söka vård i Danmark, dels för att söka asyl i Nederländerna. Avvikit alltså, från vad? Det ska vara en mänsklig rättighet att röra sig fritt. Men rättigheter är i praktiken inte för alla, inte om vi följer Migrationsverkets bestämmelser.

Yasin Elyasi har överklagat flera utvisningsbeslut. Den 31 oktober 2011 blev han tagen i förvar. Sedan dess har han befunnit sig i Märsta. I väntan på besked. Flera nyhetsmedier har uppmärksammat hans situation. Men inget händer. Istället går dagarna.
Han sitter på den trasiga soffan i fuskläder och blicken flyger. Han berättar att han äter fyra-fem olika sorters mediciner, för ångest och depression och sömnlöshet – bland annat. Tidigare har han behandlats för hjärnabcess – en infektion där syregångarna i hjärnan täpps till med var. Han har också problem med hjärtat och har opererats två gånger. Det är för alla tunga tankar, säger han.
Yasin Elyasi föddes i Al-Tashlägret. Familjen hade flytt från Iran på grund av politiska problem. Fadern var medlem i PDKI – det kurdiska demokratiska partiet. Nu är båda föräldrarna döda, han har ingenting att återvända till. Ändå sitter han här i förvaret och väntar på besked om vilket land han ska utvisas till.
– Jag ber att de som ska läsa det här tänker på mig och stöttar mig. Jag har en farlig framtid. Jag vet inte om jag blir utvisad till Irak eller Iran. Om det blir Iran så kommer jag att hamna i fängelse, torteras och avrättas, säger han. Under sin tid i Sverige har han agerat politiskt och tydligt visat att han inte stödjer regimen i Iran.
Uppgivenheten ligger dov i rummet. I fem år har han väntat på besked:
– Jag har tappat hoppet. Jag vet inte vad som händer nu. Jag mår inte bra.

Hur är det i förvaret? Yasin Elyasi säger att han bara sitter och sitter. Det finns Internet. Han tycker att personalen är bra. Han har en advokat som företräder honom och han får mycket stöd från det kurdiska demokratiska partiet – som tolken Idris Rashidi är verksam i – och från asylrörelsen. Ändå tror han inte längre att det går att göra något. Inte när Migrationsverket redan har gjort fel så många gånger. Till och med skickat en man till Irak istället för Iran. Skickat tillbaka människor till Syrien.
– De gör vad som helst, säger han och rycker på axlarna. För fem år sedan, då när han kom till Sverige, trodde han att det här var ett land där de mänskliga rättigheterna respekteras, att han kunde vara lycklig som kommit till ett sådant land.
– Jag hade hört att Sverige var ett bra land när det gällde mänskliga rättigheter. Tyvärr var det inte så. Jag tänkte mig att plugga, att få utbildning och jobb, ett lyckligt liv. Jag trodde inte att det skulle bli så svårt. Det är inte bättre än i Irak, säger han och fortsätter:
– Jag önskar att ni hjälper mig så att jag blir fri. Det är jättesvårt här, man blir sjuk i huvudet. Jag orkar inte.

Vi plockar ihop vårar saker och lämnar det kyliga rummet. I korridoren finns en likadan porttelefon som den vi ringde på för att få komma in. Vi slår sifforna som står angivna på väggen. Signalerna går fram. En tjänsteman svarar att hon ska komma. Vi väntar. Småpratar. Yasin Elyasi berättar hur han fick kontakt med en vän från lägret i Irak, det visade sig att denne också befann sig i Märsta. ”Vi måste ses”, skrev vännen. ”Jag kan inte komma ut”, skrev Yasin Elyasi. Han skrattar lite åt det absurda i det. Vännen hade gift sig i Finland men får inte stanna där utan skickas ideligen tillbaka till Sverige eftersom det var här han först lämnade sitt tumavtryck när han kom till Europa. Enligt Dublinförordningen måste han därför söka asyl här. Likadana processer pågår i hela EU – människor nekas asyl i ett land, försöker med ett annat men blir tillbakaskickade med Dublinförordningen som orsak. Italien, Malta och Grekland översvämmas på så sätt, de flesta anländer dit.

Vi väntar fortfarande. Yasin Elyasi har ringt en gång till, vi har upprepat vår önskan att få bli utsläppta. Och en gång till. Korridoren är smal och det finns ingenting att sitta på. Utanför den låsta dörren arbetar någon, vi knackar på fönsterrutan men han har inte befogenhet att släppa ut oss. Yasin Elyasi beskriver det lilla rummet där han tillbringar det mesta av sina dagar. Det finns en säng och ett litet bord. Han säger att han har gardinerna fördragna och lamporna släckta. Att han bara sitter på sängen. Om han inte kan få gå ut så vill han inte heller se att det finns en värld därute.
Tolken Idris Rashidi, Raman, ringer på porttelefonen igen. Samma tjänsteman svarar för tredje gången. Låter irriterad.
– Nu kanske vi också blir inlåsta här, skämtar Raman, som i likhet med Yasin Elyasi är 24 år och väntar på besked från Migrationsverket.
Tanken på att bli inlåst ger kalla kårar. Men vi slipper fundera så länge på hur det skulle kännas. Dörren öppnas. Tjänstemannen har med sig en vakt. Ingen av dem ser oss i ögonen. De behandlar Yasin Elyasi som om han eventuellt skulle kunna bli aggressiv. Vi tar honom i hand. Dörren stängs mellan oss. Genom glasrutan ser vi Yasin Elyasi och vakten försvinna runt hörnet. Korridoren är tom. Samtalet är slut. Migrationsverkets flagga fladdrar halvhjärtat i duggregnet.

Text och foto: Emma Lundström

Hösten innebar en störtflod av vårdskandaler i Sverige. Det gick så långt att de stora riskkapitalbolagen ifrågasattes praktiskt taget överallt. Den senaste veckan kom ett beslut som fattades för flera år sedan i Stockholm att få konsekvenser.
Landstinget fattade då, 2007, ett snabbt beslut att sälja ut vårdcentralen Serafen, centralt placerad några hundra meter från Stadshuset, till läkarna för cirka 700 000 kronor.
För några dagar sedan gick Vänsterpartiet i Stockholm ut med en debattartikel undertecknad av Birgitta Sevefjord, oppositionslandstingsråd i landstinget och Håkan Jörnehed, gruppledare. De hävdar att när nu läkargruppen sålt Serafens vårdcentral betalde den nya ägaren Capio – som ägs av riskkapitalbolagen Nordic Capital och Apax ett högt pris: ”Enligt säkra källor rör det sig om minst 20 miljoner kronor för det som nu heter Capio Husläkarmottagningen Serafen”.
Capio har varken bekräftat eller dementerat enligt artikelförfattarna.
Sevefjord och Jörnehed protesterade vid den tiden mot utförsäljningen till vrakpris men fick inget gehör, skriver de.

Dagens Nyheter intervjuade finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl (M), som numera tycker att politikerna borde ha förutsett den här utvecklingen.
– Det var inte så här vi hade tänkt oss avknoppningarna, säger han till DN.
– Vi såg inte det hotet, att några skulle berika sig. Vi tänkte inte på det sättet.
Det handlade enligt Rosdahl om ”en politisk vilja att bryta upp det kommunala monopolet”.
Dagens Arena skriver att det som då kallades ”avknoppningar” inte stämde vare sig med kommunallag eller EU-rätt. Det fastslog Statskontoret i en utredning 2008. Kommuner måste alltid agera marknadsmässigt, och det gick alltså inte att låta grupper av anställda ta över en verksamhet till underpris. Sen blev det plötsligt slut på avknoppningarna. Landstinget i Stockholm fattade beslut om saken 2009.

Vad har då skattebetalarna förlorat på avknoppningarnas tid? Ja, bara i Stockholm har de gjort en förlust på drygt 35 miljoner på Serafen och fyra andra vårdcentraler, enligt uträkningar från Socialdemokraterna.
En ledare i Dagens Arena skriver på nätet: ”Huvudansvarig för den ideologiska utförsäljningen är Filippa Reinfeldt. Hennes närmaste medarbetare, biträdande sjukvårdslandstingsråd Lars Joakim Lundquist, är vän med Ulf Hallum – högste chef på vårdcentralen Serafen. I fullmäktigeprotokollen från 2008 säger Lundquist att han känner Hallum ”personligen” och ”väl”. Lundquist berömmer sig också för att han ”leder ligan med avknoppningar” som är ”framtidens melodi”.”
– Citaten från sammanträdena visar ju att det här luktar illa. Jag betraktar det som vänskapskorruption, men jag kan inte bevisa det, säger oppositionslandstingsråd Birgitta Sevefjord (V) till dagens Arena..
Ansvariga för utförsäljningen var sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt (M) och dåvarande finanslandstingsrådet Chris Heister (M).

Gunvor Karlström

Kapitalismens kris och nyliberalismens återvändsgränd” var temat för den första timmens grundliga genomgång av den kapitalistiska systemkris som dragit undan grunden för efterkrigstidens välfärdsepok. Det var den marxistiske ekonomen Benny Åsman som lotsade deltagarna igenom förutsättningarna för både den så kallade ”fordismens” guldålder från 1940-talet fram till 1970-talet och övergången till nyliberalismen på 1980-talet. Även den senare perioden är nu, menade Åsman, på väg mot sitt slut. Den byggde bland annat på den kreditekonomi där löntagare för att hålla konsumtionen igång, gavs lån istället för lön.
Nu brister hela bubblan. Via banker och finansinstitut driver de rikaste samhällsgrupperna regeringarna att tvinga löntagarna betala – genom raserad välfärd och dramatiskt försämrade levnadsvillkor. Att återgå till den tidigare välfärdskapitalismen saknar, menade Åsman, all realism. Den byggde på speciella förhållanden till följd av världskriget. Enda möjligheten för framtida välfärd är att bryta dagens kapitalistiska logik och genomföra socialistiska lösningar.
Klimatkris och Gemensam välfärd
Rikard Warlenius – tidningen Arbetarens f d chefredaktör och tidigare medarbetare i Internationalen – talade om klimatkrisen, hur illa det verkligen är, vad som hände under klimatförhandlingarna i Durban (”en dödsdom för klimatet”) och vad som måste göras nu. Han redogjorde för klimatförhandlingarnas historia, FN:s klimatkonvention, klimatvetenskapen och möjligheten att nå en för mänskligheten tillfredställande lösning han sammanfattade i begreppet ekosocialism.
Parallellt belyste Gunilla Andersson i en annan sal den dramatiska skillnaden mellan lovsångerna till privatiseringar av gemensam vård och omsorg 2005 – när hon var med och bildade Gemensam välfärd i protest – och dagens folkliga avsky mot Caremaskandaler och skolpengar till skatteparadis.
– Idag behöver vi inte lägga samma vikt på att argumentera mot privatiseringar som idé, utan lägga mer krut på vad vi vill göra: demokratisera och vitalisera den gemensamma välfärden! Göra sociala investeringar.
Men trots att vänstersidan i praktiken vunnit debatten, menade hon, rullar privatiseringarna på om vi inte går samman för att bygga motmakter.
– Det behövs vanlig hederlig gräsrotsmobilisering. Alla radikala krafter måste samverka, det är det allra viktigaste nu. Det största hindret är den ömsesidiga misstron – vi aktivister måste få tillit och prata strategiskt med varandra.
Här fick deltagarna möjlighet att lyssna på Abe Bergegårdh från vänsterpartiet som under rubriken ”Att kommunicera politiskt och göra politik” diskuterade hur vänsterkrafter har möjlighet att nå ut med sina budskap. Borgerliga propagandisters syn på kommunikation och förmåga att påverka människornas medvetande ställdes mot vänsterns förhållningssätt till media där han menade att vänstern måste se upp med förlegade sätt när den försöker förmedla sina idéer.

Stadskamp och queermarxism
– När arbetaridentiteten kämpats ned och kollektivet splittrats i våra fabriker, då kan bostadsområdet bli identitetsskapande, där kämpar vi för oss själva. När man bråkar om en hyreshöjning bråkar man i praktiken om sin lön. Det är i staden arbetarrörelsen gått i konflikt, här har vi stora möjligheter, menade Jonathan Johansson från förbundet Allt åt alla som ifrågasatte socialisters klassiska fokus på fackföreningar och de stora industriarbetsplatserna. Han rannsakade finanskapitalismens formliga krig mot staden som en plats för arbetarklassen att leva och bo bra i.
– Man försöker göra staden till ett vykort för att dra till sig kapital och rika människor. I översiktsplanen för Malmös framtid pratar man inte en enda gång om Malmös egen befolkning med de sociala svårigheter som finns här, till och med barnsvält idag – men allt handlar bara om de rika som ska ”lockas hit”. Istället måste vi försöka göra bostadsområdena till ”röda territorier” genom lokal verksamhet som för samman människor i vardagen.
Maja Hansen från Syndikalistiska ungdomsförbundet introducerade en annan aspekt av dagens antikapitalism genom att presentera den så kallade queermarxismens utmanande perspektiv på kön och identitet i dagens samhälle. Från amerikanska ”queers” ilska på 1990-talet mot ”homorörelsens välkammade inställsamhet” till kritiken av dagens feminism ifrågasätter queer, menade Hansen, hela föreställningen om identitet och att ”jag är” si eller så. Istället för alla dessa fasta identiteter som ytterst, menade hon med Judith Butlers teorier, ligger i maktens intresse är det viktigt att gripa tillfällena ”där man känner sig mer fri”, som exempelvis under en strejk, och formulera sig genom dem, kanske bara genom att skriva ned och sätta ord på vad man upplever.

Vänsterns vägar
Vad är det för likhet mellan 18- och 1900-talets rastänkande och dagens prokapitalistiska ideologier? Jo, att de under sin tid varit fullständigt dominerande, från den högsta vetenskapen ner till skolundervisning och vardagsföreställningar. Det menade Håkan Blomqvist från Socialistiska partiets styrelse, till vardags historiker men på konferensen med uppgift att presentera några grundtankar i socialisternas förslag till krisprogram.
Det var först med den koloniala frigörelsen efter andra världskriget, medborgarrättsrörelsen i USA och kampen mot apartheid i Sydafrika som rastänkandet bröts upp underifrån, menade han. Detsamma gäller för dagens borgerligt kapitalistiska föreställningsvärld. Den utmanande kraften måste hämtas genom kamp underifrån. Det är också själva utgångspunkten för det socialistiska krisprogrammet som vill ta avstamp i nuet och fungera som en slags övergångsprogram till utomkapitalistiska lösningar.
– Men det viktigaste är inte enskilda formuleringar utan att vi just kommer samman och diskuterar lösningar, menade Blomqvist och påminde om Marx’ ord att varje steg framåt är viktigare än hundra program.
– Idag tar vi kanske här några sådana myrsteg framåt.
Att vänsterkrafter i Malmö tagit några sådana steg illustrerades av Daniel Sestrajcic, vikarierande kommunalråd för vänsterpartiet, som under det avslutande rundabordssamtalet kring vänsterns uppgifter trodde att kanske de flesta vänsterpartister kunde skriva under på programförslaget. Nu stod man emellertid inför större utmaningar med trehundra nya medlemmar sedan valet – och att försöka kombinera den parlamentariska och utomparlamentariska verksamheten.
– Jag ser vänstern som en bred brokig samling av de radikalare delarna av samhället. Det finns motsättningar mellan oss, ibland är det bra, ibland dåligt. Men vi måste tillsammans försöka formulera möjliga projekt som också är systemöverskridande och mobilisera kring praktiska kampanjer.
Kring det rådde enighet, men Emil från Syndikalistiska ungdomsförbundet underströk faran av att vänstern blev en bromskloss genom att leda in gräsrotskamp på parlamentarisk väg och oskadliggöra farliga rörelser. Och Håkan Blomqvist manade:
– Hur ska vi nu göra 250 av de trehundra nya vänsterpartisterna till aktivister? Här måste vi se oss alla som en resurs – och ett av svaren på frågan: ”Vad ska vi ha vänstern till?

NÄSTA VECKA: För arbetarrörelsens och vänsterns nyprövning – förslag till krismanifest från Socialistiska partiet – en brandfackla för debatt.

Bilder och texter från olika sessioner:
Alex Fuentes
Johannes Jensen
Håkan Blomqvist
Anders Svensson

Sedan söndags kväll ockuperar en grupp Järvabor Husby träff i stockholmsförorten Husby.
– Ockupationen är en protest mot det snabba beslutet att lägga ner kulturverksamheten i träffen och att flytta verksamheten till mindre och sämre lokaler i restaurangen tvärs över torget, säger Ann-Margarethe Livh (V), oppositionsborgarråd i Stockholm.
– Beslutet att flytta kulturhuset till andra lokaler togs före jul av ägaren Svenska Bostäder, men beslutet att utrymma kom väldigt snabbt, säger Ann-Margarethe Livh.
Följden blev en snabbt beslutad ockupation från en grupp husbybor.
Och på tisdagkvällen var det sång, musik och mat vid en kulturafton som ockupanterna ordnade för husbyborna.
Vänsterpartisterna i Stockholm tar ställning för husbyborna.
– Det är dags för alliansen att börja lyssna på husbyborna istället för att köra sitt eget race, säger John Hörnquist, Akallabo och ordförande för Vänsterpartiet Storstockholm. Om Husby Träff tvingas flytta försvåras våra möjligheter till ett aktivt föreningsliv ytterligare. Det vore ett bakslag för en stadsdel som gång på gång drabbats av försämringar.
– Svenska Bostäder som äger lokalerna ägs av Stockholms stad, och är med och leder ombyggnaden av Husby, säger Ann-Margarethe Livh.
Det handlar om det så kallade Järvalyftet, beslutat av Stockholms kommun. Men Vänsterpartiet skriver i ett pressmeddelande:
” ’Järvalyftet’ har inte förbättrat Järva utan försämrat situationen för medborgare. Tidigare fanns försäkringskassan, förvaltningshuset, posten och många bra affärer i området. Nu finns nästan inget kvar. Senast i december beslutade alliansen att avveckla Bredbyskolan i Rinkeby, trots massprotester och tusentals namnunderskrifter från elever, föräldrar och andra Järvabor.”
I kulturhusets nuvarande lokaler kommer bland annat Stockholms kontaktcenter att flytta in.
– Bra för alla inblandade, tycker moderaten Bo Sundin, ordförande i Rinkeby-Kista stadsdelsnämnd, till Nyheterna i P4.

Gunvor Karlström

En nationell kartläggning av hemlösheten i Sverige från Socialstyrelsen, för första gången på sex år, har gett eko i media.
Förra gången var siffran för hemlösa 17 800, idag ligger den på 34 000. En del av skillnaden anses bero på att rapporteringen från kommunerna var mycket sämre 2005
– Vi har ett nytt sätt att räkna nu; kraven på inrapportering från kommunerna har förändrats. Men när man bortser från det här så kommer vi fram till att en minimisiffra blir att omkring 4 000 personer fler är hemlösa nu jämfört med 2005, säger Socialstyrelsens utredare Ann Jönsson till DN.se.
Sju procent av dessa 34 000 har inkomst av arbete.

Enligt rapporten skulle antalet hemlösa som sover direkt på gatan ha minskat, medan fler människor bor med tillfälliga lösningar. Men frågan är om dessa siffror stämmer. Det finns en stor grupp osynliga hemlösa på gatan.
De som kommer från andra EU-länder har nämligen inte räknats in i Socialstyrelsens rapport. Anledningen är att de inte har rätt till någonting.
– Varken ekonomiskt, socialt eller härbärge, säger Malena Bonnier, Stadsmissionen, till Dagen Nyheter.

Det är den största gruppen som sover direkt på gatan enligt Malena Bonnier, som också berättar för DN att i Holland ”är det lag på att under noll grader så får man inte sova ute, vare sig man är från Holland eller inte. Men i Stockholm som är 10 till 20 grader kallare har man inte rätt till det”.
Några få av dessa får sova i S:ta Clara kyrka i Stockholms innerstad.

Bland de många skakande uppgifterna i rapporten kan man hitta siffran på att 663 barn vräktes från bostaden förra året, en ökning med fem procent från året innan.
Hans Swärd, professor i socialt arbete vid Lunds universitet, säger till Expressen:
– Att barn vräks i Sverige i dag är helt förkastligt. Vräkningarna ökar dessutom, trots att regeringen i sin senaste hemlöshetsstrategi har som högsta mål att inga barn ska vräkas.

Hemlöshet är en internationell fråga. Det finns uppgifter på tre miljoner hemlösa i EU-länderna (UN-HABITAT från år 2004).
I Frankrike finns till exempel tre miljoner med usla bostäder och 250 000 bostadslösa enligt statistik från Insee, detta på en befolkning på drygt 60 miljoner. Då räknas inte cirka 280 000 vuxna som måste bo hos släktingar (förutom studerande).
Usla bostäder betyder för övrigt att uppskattningsvis (troligen stort mörkertal) 42 000 barn lider av farlig blyförgiftning på grund av uråldriga, flagande blyfärger i de gamla husen. (En uppgift från 1999 ger 85 000 barn.)

Enligt officiell statistik från Storbritannien registrerades 61 000 hushåll som nyblivna hemlösa år 2010, en statistik som bara gäller England, inte Skottland, Wales och Nordirland på grund av olika sätt att beräkna hemlöshet. Antalet nya hemlösa hushåll har sjunkit varje år sedan 2003 enligt denna statistik.
Nära hälften av dessa hushåll har minderåriga barn.

Gunvor Karlström

Onsdag förra veckan började Konkursförvaltningen skicka ut uppsägningsbeskeden till Saabs alla arbetare och tjänstemän.
Visserligen är intressenter från främst Kina och Turkiet i Trollhättan nu och bjuder på kvarlåtenskapen. Men det mesta talar för att det endast blir ödsliga industrilokaler och rivningstomter som blir kvar. Kanske bra rekvisita och bakgrundsmiljöer för Film i Väst? Vi riskerar att bli samtida vittnen till den största industrinedläggningen i Sverige sedan slakten av landets alla nybyggnadsvarv för snart fem decennier sedan. Med dominoeffekter bland underleverantörer, serviceföretag och den offentliga välfärdssektorn. Mer än tiotusen jobb är på väg att försvinna.

Under samma ödesmättade onsdag drog Vänsterpartiet i gång sin kongress i Uppsala. Ingenting märkligt med det. Naturligtvis en ren tillfällighet.
Det märkliga var i stället att kongressen inte i något sammanhang uppmärksammade slutscenerna i detta långa ödesdrama för svensk fackföreningsrörelse och svensk välfärd.
När Jonas Sjöstedt i sitt avslutande och bejublade linjetal underströk att ”Full sysselsättning är en övergripande målsättning” och att partiet ”vill ha en industripolitik värd sitt namn”, då hade det exempelvis inte varit fel att konkretisera denna med att ta upp de egna politiska svaren för just krisens Saab.

Att han inte gjorde detta var dessvärre ingen tillfällighet. Under hela hösten, under den mest akuta krisen, har Vänsterpartiet moltigit när det gällt Saabs framtid. Den har inte diskuterats, vad jag vet, vid den rundresa i landet där de olika kandidaterna till att efterträda Ohly presenterat sina politiska ståndpunkter. Från Kungsgatan 84 har det inte heller i frågan kommit några uttalanden eller utspel från partiet centralt.
Politisk energi har under samma tid lagts ner på pressmeddelanden om ”bristerna i en ny djurskyddslag” eller på en uppmaning till regeringen ”att ta människors spelberoende på fullt allvar”. Men inte ett ord om Saabs framtid. Partiets inofficiella tidning Flamman har mest rapporterat om krisen i form av korta nyhetsnotiser. På två undantag när. Det ena är på försommaren när man i reportageform litar till DN:s motorjournalist Jacques Wallner och låter honom tala om för läsarna ”att det ser mörkt ut”. Det andra är när Dinamarca, då vice ordförande, i september först konstaterar att ”Tåget har gått för SAAB” och fortsätter med att:
”Hon hade velat att regeringen varit mer aktiv och möjligen gått in som delägare i ett långt tidigare skede. Nu vill hon istället se satsningar på en sammanhållen industripolitik. Det bästa man kan göra i dagsläget är att ge stöd till dem som jobbar på Saab, och som nu har väntat på sin lön i tre veckor, i form av utbildningssatsningar och jobbskapande.”
Svaret visar nästan övertydligt varför Vänsterpartiet konsekvent valt att inte ta i frågan. Annat än med tång. För den egna politiska strategin är den glödhet, som ett brinnande kol. Det är också därför Sjöstedt, trots att han bloggar flitigt, aldrig skrivit ett ord om detta.

Trots utsattheten för så många männi skor skyggar partiet helt enkelt för kravet på att staten ska gå in som ägare och hålla alla anställda skadeslösa. ”Marknaden bygger inga tåg”, konstaterade Sjöstedt visserligen helt rätt i sitt linjetal. Han kunde ha fortsatt med att marknaden eller Wallenberg/General Motors också tröttnat på att bygga bilar i Trollhättan och att ett statligt ägande där, under kontroll av de anställda, skulle kunna innebära att dessa, väl befriade från sina ägare, fick utveckla sin egen kreativitet – i samarbete med det bästa av vår forskning – till att utveckla och producera en miljöstyrd bilproduktion i världsklass.
Men detta gjorde han inte, väl medveten om att en aktiv kampanj för ett förstatligande av Saab utesluter det rödgröna samarbete och den gemensamma regeringsbildning med S och Mp som i sista hand är partiets övergripande målsättning. Jan Björklund skulle mana fram sitt socialiseringsspöke och regeringsprojektet vara kört.

Skarp kritik av fackföreningsrörelsens urartade ledning rimmar dessutom illa med denna strategi. Det eftersträvade samarbetet med fackföreningsrörelsen reduceras till att i allmänna ordalag prata om ”arbetarrörelsens gemensamma värderingar”. IF Metalls och Unionens bedrövliga hantering av fordonsindustrins kris ska inte ifrågasättas. Gör man detta lägger LO in sitt veto mot det tilltänkta (s)amarbetet. Vänsterpartiet – likt en stor del av vänstern i övrigt – har dessutom inte längre fokus på ett träget och långsiktigt fackligt oppositionsarbete.

För Vänsterpartiet är det i stället politisk mumma att helt fritt kunna agitera mot riskkapitalisternas vanskötsel av den privatiserade äldrevården. Att verka för att kommunerna inte förnyar kontrakten med Carema och andra snyltare på den offentliga driften är mer vattenkammat än att agitera för att Saab ska socialiseras. Grundbulten för varje socialist, att det strategiska kreditväsendet ska socialiseras, eller att vi låter gemensamt ägda och demokratiskt styrda banker sköta kreditgivningen, den finns inte ens med i partiets lagerhållning.
I sitt linjetal, där orden vägts noga, valde Sjöstedt många formuleringar med stuk från socialdemokratisk retorik på sjuttiotalet. Bland andra att vi ska ”öka samhällets inflytande över storbankerna”. Förr stod det alltid ”Arbetarpolitik och Socialism” på kongressbanderollen. I år kunde man läsa det mer slätstrukna, ”Vänster för framtiden” – på en gul banderoll.

Tja, i sig inget ont med detta. Men denna vaga och mycket beskedliga vision om framtiden räcker dessvärre inte för att bryta den borgerliga makt, den klassmakt som i grunden styr och ställer över våra liv. Alla de möjligheter om mer rättvisa, frihet, demokrati och ett resursbevarande samhälle som Sjöstedt, alla andra vänsterpartister och jag själv hoppas på, de kan inte bli verkliga om familjesfären Wallenberg och alla de andra riktigt stora och blodtörstiga riskkapitalisterna ska fortsätta att bestämma över samhällets kreditflöden.
Har de makten ute i Europa, då kan vi andra rösta bäst vi vill om att satsa på gröna jobb, sextimmarsdagen, skolan, vården eller andra bra förändringar. Det hårdföra kapitalet i Europa, oavsett om det är i eurozonen eller i länder som Storbritannien, är ute efter en verklig massaker på de reallöner och stora delar av den sociala välfärd som kontinentens arbetarrörelse kämpade sig till under andra halvan av förra seklet. De vill få ner kostnaderna för arbetskraft och sociala utgifter för att på så sätt bättre kunna konkurrera på världsmarknaden.
När Sjöstedt kritiserar EU drar han oftast blanka vapen och det med rätta. Sak samma med den kunniga kritiken av europrojektet. Sverige har ingen som helst anledning att vare sig byta valuta eller att ansluta sig till den nya eurozonpakten.
När han kommer till alternativen blir däremot det mesta fel. Eller som han formulerar det hela i exempelvis en debattartikel publicerad i UNT: ”Vi har visat att vi kan hålla ordning på våra finanser själva och behöver ingen överrock från EU”…
Här kan bara menas 1990-talets krisår med Göran Persson då Vänsterpartiet var med och tog ansvar för att först med raska hugg skära ner på den gemensamma välfärden och sedan privatisera Telia. Är det så vi ska klara ”våra finanser” efter en rödgrön valseger 2014?
Borde inte siktet, eller åtminstone ”visionen”, i stället vara inställt på en gemensam, bred folklig kamp i hela Europa för en gemensam demokratisk kontroll över alla stora kreditflöden? Är det vår sak att exempelvis som Sjöstedt i SvD mena att de grekiska arbetarna ska välja pest i stället för kolera:
”Vad är en sydeuropeisk devalvering mot den fullständiga härdsmälta som vi upplever nu? Om Grekland inte återfår sin konkurrenskraft så är landet dömt att fastna i det här under mycket lång tid. Det snabbaste sättet att återfå sin konkurrenskraft är att låta valutan flyta. Då kommer turisterna att strömma dit och de kommer att exportera oliver så att det står härliga till.”
Varför ska en socialist i Sverige bekymra sig för den grekiska kapitalismens konkurrenskraft? Tror verkligen Sjöstedt att alla arbetare i Aten eller Thessaloniki kan leva på svältlöner i turistnäringen samt billig olivolja?

En gemensam träffpunkt för den här utflykten i Vänsterpartiets nya politiska landskap, från Trollhättan till Aten, är att antikapitalismen nu definitivt underordnats en tilltänkt regeringsallians med S och borgerlighetens moderna liberala parti Mp. Inte ens tanken på en strategi där Sveriges arbetande människor kan börja bryta med marknadens diktat, utvidga demokratin och därmed den egna makten, finns med i exempelvis det strategidokument som tagits fram inför kongressen. Detta har i stället blivit en hybrid mellan en pedagogisk handbok i hur man umgås mellan människor samt olika taktiska prioriteringar…

Det öppna och mer generösa parti som vi fått se inför och under denna kongress skapar samtidigt rika förutsättningar för att verkligen hyperventilera dessa strategiska frågor inför kongressen 2014. Det är bara att hoppas att debatten är påbörjad och inte avslutad.

Göte Kildén

Som vanligt avvisar arbetsgivarna i Sveriges Kommuner och Landsting det som egentligen borde ses som blygsamma krav. ”Alldeles för mycket. Inte minst om vi ser till den ekonomiska krisen i Europa”, menar de. Det kan alltså vara en hård drabbning i sikte. Där arbetsgivarna kan hämta sina argument direkt från Anders Borg med hans ständiga predikningar om återhållsamhet.

Sensationellt nog kan LO å sin sida nu ladda med grovkalibrig ammunition från näringslivet i Tyskland. Även där stundar viktiga avtalsförhandlingar och de har inletts med att Gert Wagner, direktör för det mäktiga Tyska institutet för ekonomisk forskning, DIW, avvisat allt prat om sedvanlig återhållsamhet som rent nonsens. DIW är inte vilken institution som helst utan en riktig tungviktare i Europas näringslivskretsar. Grundat redan 1925 är dess 185 fast anställda i Berlin, varav 102 ekonomiska forskare, industrins vakthundar. Satta att skydda den egna vinstutvecklingen.
Han har också tagit många tyska ledande fackliga företrädare på sängen, där dessa somnat in vyssade av alla tidigare godnattsagor om att det endast är låga lönekrav och minskad välfärd som kan ”rädda Europa ut ur krisen”. Wagner och hans institut menar nämligen att alla ekonomiska nyckeltal i den tyska ekonomin pekar på att den privata konsumtionen måste upp. ”Tyskland kan bara närma sig betalningsbalans genom en starkare inhemsk efterfrågan, vilket skulle medverka till att vi kom ut ur eurokrisen”, menar han. ”Många år av svag tysk löneutveckling har bidragit till eurokrisen”.

”Vi kan kritisera Grekland för att ha levt över sina tillgångar. Men Tyskland har levt under sina. På grund av den ojämna fördelningen mellan egendom och inkomst har den privata konsumtionen fortsatt att vara svag och det lönar sig därför allt mindre att investera här”, heter det i hans sammanfattning av läget. Inga visdomsord för vår Anders Borg, som bara ser tagelskjortor och mer prygel som fräsningen för Europas löntagare.

Men för LO:s förhandlare borde institutets slutsatser vara bästa tänkbara argument. Om de nu ”vill ta fajten” tillsammans med sina medlemmar.
Vilket kan behövas. För i dagarna redovisas de siffror som visar att LO:s 14 fackförbund fortsätter att tappa medlemmar. För 16:e året i rad. Mest minskar organisationsgraden bland de yngre. ”Nästa generation är på väg att förloras”.
Då kan det behövas lite ”fajt”.
Göte Kildén

I Trettonhelgen har Vänsterpartiet kongress. Lars Ohly avgår som partiordförande.
Fyra kandidater stod mot varandra. Två kvinnor och två män. En ordförande eller två. Det avgör kongressombuden. Mycket talar för att Jonas Sjöstedt kom¬mer att bli en dem eftersom han är valberedningens förslag.

Men oavsett utgången av partiledarval är det i nuläget oklart vad det kommer att innebära för vänsterpartiets kommande politik när Internationalen tonar ut i samband med kongressens avslutande.
Vänsterpartiets valberedning förordar att Jonas Sjöstedt väljs till ny partiledare på kongressen i januari nästa år. Sjöstedt, som tidigare varit EU-parlamentariker, har lett i de interna opinionsundersökningarna, så valberedningens utspel är knappast överraskande.

Trots högerregeringens nedskärningar, privatiseringar och öppet arbetarföraktande politik, med en arbetslöshet som ligger på över 7 procent (när den låg på 6 procent, i valrörelsen 2006, ansåg moderaterna att det rådde ”massarbetslöshet”) och trots den fullständiga krisen inom socialdemokratin, har Vänsterpartiet inte gjort några opinionsmässiga framgångar. Det är knappast förvånande att många vänsterpartister nu hoppas att ett partiledarbyte skall ge partiet den skjuts uppåt som man så väl behöver.
Men precis som för socialdemokratin, så måste det väl ändå vara politikens innehåll och inte dess främsta språkrör som är det viktigaste. Partiledarens/ledarnas roll är förvisso viktig men kan aldrig, särskilt för ett socialistiskt parti, ersätta politiken.

I en intervju i Flamman säger Sjöstedt att ett ”rödgrönt regeringsalternativ” måste vara partiets målsättning inför valet 2014, det vill säga samma upplägg som man hade inför valet 2010. Ett upplägg som innebar att på avgörande punkter, som frågan om det lagstadgade ”budgettaket”, så vek sig V för socialdemokraterna och Miljöpartiet. Sjöstedt pekar också på det ”framgångsrika” samarbetet mellan socialdemokraterna och Sosialistisk Venstreparti i regeringen i Norge, men undviker att säga något om den högerpolitik som detta samarbete inneburit och som dessutom straffat SV i valen.

Vi har inte glömt att Vänster¬partiet, utan att sitta i regeringen men som stödparti till Göran Perssons och Björn Rosengrens regering år 2000, via parlamentariska överenskommelser röstade ja till privatiseringen av Telia.
Sedan valet 2010 har V fått mer än 4 000 nya medlemmar enligt egna uppgifter. Det är inte orimligt att tolka den tillströmningen som en liten, men absolut inte obetydlig, fingervisning om att det finns en ökande vilja till kamp mot högerpolitiken. En verklig vänsterpolitik kan aldrig basera sig på parlamentariska överenskommelser med partier som är för privatiseringar och nedskärningar, vilket både Mp och S är, utan bara på riktiga sociala rörelser.

Vänsterpartiet kan spela en viktig roll i skapandet av sådana rörelser och med dess hjälp föra upp en socialistisk vänsterpolitik på den politiska dagordningen. Det är bara ett självständigt och tydligt vänsteralternativ som kan spela en politisk roll. Ingen vänsterpartist får ha några illusioner om att ett eventuellt regeringssamarbete med S och Mp efter nästa val skulle handla om att genomföra en rad nya reformer (”världens bästa välfärd”). Den kapitalistiska kris som rasar ute i Europa kommer snarare att ställa den ena åtstramningen efter den andra på dagordningen, och både de socialdemokratiska partierna ute i Europa och de Gröna har visat att de inte är främmande för någonting när det gäller att hålla kapitalismen under armarna.

Göran Kärrman
(tidigare publicerat på Anders Frauruds blogg
http://

För nästan två veckor sedan avslutades det stora klimattopp¬mötet i Durban i Sydafrika, då världens länder skulle försöka enas kring ett avtal med syfte att hejda eller åtminstone minska takten i klimatförändringarna. I sista stund lyckades man komma fram till en gemensam slutsats, men åtgärderna som föreslås i ”Durbanpaketet” är långt ifrån tillräckliga enligt många miljövetare.
I en intervju med Internationalen säger Rikard Warlenius att klimattopp¬mötet i Durban i hög grad är ett spel för gallerierna, även om de flesta som befinner sig i spelet är oförmögna att se det. Det allra allvarligaste tycker han dock är att man med öppna ögon ger upp möjligheten att förhindra ett totalt klimatkaos. Här intervjuas miljöprofilen och dokto¬randen i humanekologi, som var på plats i Durban under mötet.

I sista stund lyckades man enas kring ett klimatavtal i Durban, vad kom man fram till?
– Det viktigaste beslutet var att ett nytt ”rättsligt avtal” ska förhandlas fram som omfattar alla världens länder och som ska träda i kraft år 2020. Det kommer sannolikt att ha mindre bindande skrivningar än Kyotoprotokollet, det vill säga i praktiken vara en frivillig överenskommelse. Men framför allt handlar det om att förhala verkliga utsläppsminskningar i ytterligare ett decennium.
– Avtalet förbinder sig till tvågradersmålet, men det är rent hyckleri eftersom FN:s klimatpanel och andra experter säger att utsläppen måste kulminera senast 2015 för att det ska vara realistiskt att nå målet.
Kyotoprotokollet fortsätter att gälla, men länder som USA, Kanada, Ryssland och Japan har inte skrivit under och av¬talet är heller inte bindande, vad innebär detta?
– Protokollet fick en andra åtagandeperiod efter 2012, men med i stort sett bara EU och Oceanien kvar. De nya utsläppsmålen för perioden ska rapporteras in nästa år, och kommer med största sannolikhet att bli tillräckligt låga för att vara närmast betydelselösa för klimatet men precis så höga att de kan upprätthålla en viss brist på utsläppskrediter i utsläpps¬handeln.
– Själva poängen med att behålla Kyoto i väntan på det nya avtalet efter 2020 är alltså att upprätthålla de korrupta utsläppsmarknader som EU använder sig av för att slippa göra egna reduktioner.

Har det framkommit något nytt i detta klimatavtal?
– Essensen av Durban är enligt min mening att världens eliter nu officiellt ger upp försöken att förhindra klimatkaos. Alla regeringar känner till följderna av förhalningen – svåra problem med öken¬spridning, färskvattenbrist, havsnivåhöjningar, folkomflyttningar – men det tycks helt omöjligt att omsätta den kunskapen i politiska åtgärder.
– Jag har svårt att tolka det på annat sätt än att det nuvarande världssystemet helt enkelt är oförmöget att hantera klimatkrisen. Budskapet är att tio års oförhindrad kapitalackumulation är viktigare än tusen år med ett allvarligt rubbat klimat.

Är klimattoppmötet i Durban en fram¬gång eller ett bakslag?
– Bakslaget var visserligen förprogrammerat, men genom att alla åtgärder skjuts upp till efter 2020 var det faktiskt ett större bakslag än vad jag hade föreställt mig innan.
Finns det fortfarande hopp om att rädda planeten och dess invånare från en total klimatkollaps?
– Ja, det finns det. Sannolikt har vi redan intecknat oss för allvarliga klimat¬förändringar, som 1-2 meters havsnivå¬höjning, vilket innebär att stora delar av världens mest produktiva åkermark kom¬mer att förstöras, och många kuststäder och korallöar måste överges.
– Men det är förmodligen ännu möjligt att stoppa en skenande klimatförändring, där självförstärkande mekanismer utlö¬ser varandra i en stegring av världstemperaturen med uppemot sex grader. Ska det undvikas krävs dock skyndsamma och kraftfulla åtgärder, inte ytterligare förhalningar.

Vad bör göras nu?
– Det enda hoppet som jag kan se är en global rörelse på solidarisk och ekologisk grund som är tillräckligt stark för att utmana och besegra den nyliberala kapitalismen. Det är sannerligen ingen lätt uppgift, men under 2011 har vi trots allt fått vissa positiva signaler genom de nya proteströrelserna, främst kring Med¬elhavet och i Nord- och Sydamerika. Att stärka dessa och att verka för att de inkluderar en ekologisk grundsyn är så vitt jag kan se det viktigaste vi kan göra.
Liza Ahnland