– Vi har förstått att det finns vissa aktiviteter på gång i företaget och så länge det finns en möjlighet så kommer vi inte att göra något. Så formulerade IF Metalls förbundsjurist Darko Davidovic fackets linje gentemot Saab i Göteborgs Tidningen i september när företaget inte tillverkat något på snart ett halvår och de anställda återigen inte fått ut sina löner i tid.
Detta var inte någon olycklig formulering av en enskild facklig ombudsman, tvärtom fångade det Metalls hållning till Saabs kris ganska exakt. När jag till exempel på bokmässan i Göteborg ungefär samtidigt deltog i en paneldiskussion om industriarbetets villkor passade jag på att ta upp krisen för Saab med en annan av deltagarna, Metalls ordförande Stefan Löfven.
– Är det inte nu läge för Metall att sluta tro på tomten, frågade jag. Borde inte Metall, stället för att hoppas på att olika kapitalgrupper ska frälsa Saab, bygga upp kontakter med miljöorganisationer och andra folkrörelser för att driva kravet på en omställning av Saab till produktion av klimatanpassade produkter?
Löfvens svar var ett lakoniskt:
– Det är tråkigt att du inte tror på Saab.
En lika tragisk som god sammanfattning av hans, Metalls och övriga fackföreningars hållning under hela resan för Saab Automobile, från krishösten 2008 till konkursansökan veckan före jul 2011. Total passivitet och fromma förhoppningar har kantat Saabs allt vingligare väg mot diket.

Självklart står orsaken till Saabs haveri inte att söka hos fackföreningsledarna utan i kapitalismens grundläggande sätt att fungera: verksamhet som inte ger snabb och hög avkastning till investerarna slås ut och läggs ner. I Saabs fall handlar det väldigt tydligt om en följd av detta, koncentrationen av kapital till allt större enheter där de stora fiskarna äter eller svälter ut de små.

I bilindustrin har detta bland annat tagit sig uttryck i det hysteriskt ökade tempot för modellbyten. Modellbytena i sig var GM:s uppfinning från 20-talet, genom att tillverka bilmärken med olika prisnivåer och sedan ändra detaljer på dessa varje år var bilindustrin pionjärer i att skapa det moderna konsumtionssamhället. En bil som såg nyare ut än fjolårets gjorde automatiskt denna ”gammal” och gav ägaren en möjlighet att visa sig mer välbeställd än grannen. Ökad konkurrens i bilindustrin, inte minst genom de japanska bilföretagens intåg, har kraftigt accelererat detta sätt att slåss om marknadsandelar och driva på försäljningen under de senaste årtiondena. På åttiotalet levde en genomsnittlig europeisk bilmodell i drygt tio år, tjugo år senare var den i produktion under bara sex år, nästan en halvering.

Att ta fram en ny bilmodell är en mångmiljardinvestering där enda sättet att göra vinst är att slå ut kostnaderna på tillräckligt många tillverkade bilar. Och ju tätare modellbytena sker desto högre produktionsvolymer är nödvändiga. Saabledningens optimistiska mål för 2011 var 80 000 bilar, snabbt nedprutat till 50 000, låg redan det på en bråkdel av vad andra biltillverkare gör. Bara en handfull kinesiska småbilar för inhemskt bruk ligger på samma nivå Som jämförelse sålde Volvo Personvagnar, en mycket liten tillverkare internationellt, över 334 000 bilar under krisåret 2009.

Hoppet att en Christian von Koenigsegg (om någon minns honom…) eller en Victor Muller skulle kunna trolla bort dessa grundläggande kapitalistiska förhållanden har varit mer än naivt.

Den fackliga kritiken av regeringens passivitet har varit hård och berättigad. Den borgerliga regeringens agerande har varit just sådant man kan vänta sig av en borgerlig regering efter 30 år av nyliberal dominans: en blind tro på ”marknaden” där statens roll bara är att på olika sätt bereda väg för kapitalet. Som den upphaussade finansminister Borg uttryckte det: ”Vi har ingen plan B för Saab.” Regeringen har över huvud taget inte haft några planer för Saab, eller något annat företag för den delen, annat än den överordnade ”Plan A” som säger att alla frågor som rör samhällets produktiva tillgångar skall skötas av ”marknaden”. Det vill säga av den ensidiga och kortsiktiga vinstdrift som är de stora kapitalgruppernas överordnade och enda drivkraft. Allt spekulanterna kan tjäna pengar på är gott och allt de inte blir rikare av är dåligt och måste dö. (Om det inte rör sig om banker då. På grund av deras avgörande samhällsfunktion förklarade minister Borg i höstas att de inte kan tillåtas att gå i konkurs, hur mycket förlust de än gör. En ödets ironi att en moderat finansminister inför konkurslagstiftning från det gamla Sovjet för kapitalismens mest centrala delar…)

Därför var det för en gångs skull lätt att hålla med Maud Olofsson när hon i en kort mening sammanfattade sin och regeringens insatser kring Saab med orden: ”Vi har gjort vad vi har kunnat.” För den bistra sanningen är att den här regeringen varken kunnat eller varit intresserade av göra något annat än precis vad de gjort: titta på när Saab går under. Och det är knappast något annat att vänta av politiker som anser att marknaden har, och ska ha, det yttersta svaret på alla frågor.

Men att skylla på regeringen är knappast tillräckligt, inte som analys och än mindre som politisk linje. Att motståndaren inte står på vår sida borde inte vara mycket att förvånas över. För visst skulle staten kunnat göra mycket för att hålla uppe en verksamhet som inte är företagsekonomiskt lönsam. Så sker ju inom en rad områden där de flesta tar det för givet, från barnomsorg och sjukvård till polis och militär. Men för det hade krävts en regering som varit beredd att bryta med kapitalets intressen och sätta de arbetandes, arbetslösas och samhällets intressen främst. Och någon sådan regering finns inte inom synhåll.

När det gäller de fackliga organisationerna förhåller det sig annorlunda. De har, eller borde ha, sin enda lojalitet gentemot medlemmarna och andra arbetare och som övergripande mål ha det som fortfarande pryder målsättningsparagrafen i Metalls stadgar: ”att stärka arbetarnas makt i förhållande till kapitalets makt.” Dessvärre kan man inte med bästa vilja i världen säga att detta har väglett de fackliga ledningarna när det gäller Saab.

Inte vid något tillfälle har de fackliga ledningarna för arbetare och tjänstemän haft en självständig linje, vid varje ny osannolik vändning har de istället applåderat och betygat sitt fulla förtroende för vilka företagsledare och spekulanter som än påstått sig sitta inne med lösningen. Ledningarna har på så sätt gjort sitt bästa för att bibringa och hålla kvar medlemmarna i förhoppningen att ”det hela nog kommer att lösa sig” utan egen aktivitet eller strid. Denna ”vänta-och-se”-linje kan bara förklaras med en fullständig avsaknad av självständiga alternativ.

Samma sak gäller för de politiska partier som traditionellt åberopat sig på arbetarklassen har haft en avvikande linje. I april beklagade IF Metalls Stefan Löfven och den socialdemokratiske EU-parlamentarikern Olle Ludvigsson att den nu bedrägerimisstänkte och mot borgen frigivne bankiren Victor Antonov inte fort nog fått möjlighet att öppet ta kontrollen över Saab. I princip samma hållning gav Vänsterpartiets företrädare i Trollhättan, Fahimeh Nordborg, uttryck för i den tidningen Flamman. På V-Trollhättans hemsida hejade Lars Ohly och Rossana Dinamarca glatt på och lyckönskade ”Saab i Trollhättan med er fortsatta bilproduktion” när äventyraren Victor Muller tog över. Samma Dinamarca suckade sedan i september 2011 uppgivet i Flamman att ”tåget har gått” samtidigt som hon mumlade om satsningar på en ”sammanhållen industripolitik”.

Helt anpassat till det rådande ekonomiska och politiska systemet, utan en tanke på att de arbetandes organisationer självständigt skulle kunna slåss för sina intressen eller lägga fram egna alternativ. Budskapet till de anställda och alla andra har varit enhälligt från arbetarrörelsen: ”Vi har inget eget alternativ. Det enda vi kan göra är att hoppas på kapitalet.”

Som längst har de fackliga och politiska ledningarna rest krav på statliga stöd av olika slag till företaget och dess ägare, från skrotningspremier till lånegarantier, men ska man argumentera för att samhället ska subventionera eller bedriva en viss verksamhet bör man också kunna motivera själva verksamheten, resultatet ska vara bra för samhället. Och ett minst lika stort problem som de företagsekonomiska för Saab är biltillverkningen i sig. Den fossilberoende massbilismen är idag en stor och växande del av det klimatproblem som är vår tids, ja kanske alla tiders, stora utmaning. Att då tro att en långsiktig linje för att rädda jobben skulle gå via subventioner till bilindustrin är både naivt och oansvarigt.

För trots att dagens bilar blir allt renare och mer bränsleeffektiva gör den ständiga ökningen av vägtrafiken att bilismen utsläpp ändå ökar från år till år. Bilindustrins och dess påhejares tal om ”miljöbilar” är bara tomt prat, det går inte att minska utsläppen utan en kraftig minskning av trafiken vilket kommer att få kraftiga effekter på hela bilindustrin.

En omställning av bilindustrin från att vara en pådrivare av klimatproblemet till att bidra med en del av lösningen är däremot fullt möjlig. Ingen industri är så lämpad för att ställa om produktionen som bilindustrin, med sina täta modellbyten, breda tekniska kunnande och expertis när det gäller massproduktion. Behoven står och stirrar oss i ansiktet: utrustning för förnybar energi, hållbara transporter och så vidare. Exakt vilka samhällsnyttiga och klimatanpassade produkter Saab skulle kunna använda sin yrkesskicklighet för att utveckla och tillverka kan bara de anställda på verkstäder och kontor svara på, det är de som är företaget. Det är de som tillsammans är ett samtrimmat maskineri som kan ta fram och massproducera i stort sett vilken teknisk utrustning som helst.

Men framför allt är det där det största intresset av att rädda jobben finns och den kollektiva kraft som kan göra det möjligt. Om facken dragit in sina medlemmar i en sådan process skulle en väldig skaparkraft kunna frigöras och samtidigt bli till en stark kärna i den nödvändiga folkrörelse som krävs för att en omställning ska kunna bli verklighet. Men liksom företaget bara är ett företag så länge människorna finns samlade finns de anställdas kollektiva styrka bara så länge de är anställda. När nedläggningen väl är ett faktum sprids den gemensamma kunskapen för vinden och kollektivet upplöses i individer på väg ut i omskolning och arbetslöshet.

Det finns inget som säger att jobben i Trollhättan skulle varit räddade med en annan, självständig facklig linje, vare sig denna utgått från en klimatomställning av produktionen eller något annat. Det finns över huvud taget aldrig några garantier att man vinner en strid man ger sig in i. Däremot är nederlaget alltid garanterat om man inte tar strid. Att slåss för jobben, de arbetandes rättigheter och livsvillkor är ingen engångsföreteelse. Utgången i de enskilda fallen hänger samman med en rad olika faktorer där det kollektiva självförtroendet – klassmedvetandet för att använda ett nästan bortglömt ord – är avgörande. Och detta självförtroende grundläggs i sin tur av de olika strider vi går igenom, eller avstår från att ta.

Den blinda tilltro till spekulanter och kapitalistiska äventyrare de fackliga och politiska ledarna visat har bidragit till att sänka självförtroendet ytterligare ett steg, inte bara i Trollhättan. Vi har alla förlorat på denna osjälvständiga hållning, så oerhört långt ifrån de ord som ännu pryder målsättningsparagrafen i Metalls stadgar: att stärka arbetarnas makt i förhållande till kapitalets makt. Hade fackföreningarna däremot blåst till strid och utvecklat självständiga alternativ skulle detta i sig, oavsett utgången, bidragit till att stärka självkänslan bland deras medlemmar och arbetande människor i hela landet och dessutom pekat på att det finns andra vägar att gå än de som kapitalägarna pekar ut.

Att ifrågasätta de olika kapitalgruppernas förmåga att rädda jobben skulle inte bara kräva ett självständigt och kritiskt förhållande till kapitalet, det skulle även kräva att de fackliga ledarna lade sig i hur företaget skulle skötas och ägas, en fråga de svenska LO-facken inte närmat sig sedan 70-talets diskussioner om löntagarfonder, om ens då. Underdånigt har de istället överlåtit till kapitalägarna att använda de vinster vi har arbetat ihop till dem att styra ekonomin och produktionen efter sina egna intressen.

Att kräva ett statligt övertagande där de anställda får i uppgift att leda en omställning, eller ens koppla frågan om jobben till samhällsnytta och miljöbehov, skulle vara en ny linje i svensk fackföreningsrörelse, men internationellt finns liknande initiativ. Medan ministrar och byråkrater lade ännu ett misslyckande till raden vid klimatmötet i Durban fanns hoppet utanför, i den breda allians av sydafrikanska fackföreningar, bondeorganisationer och andra sociala rörelser som dragit igång en kampanj för en miljon klimatjobb.

Förebilden är brittisk där klimatorganisationer har fått TUC, brittiska LO, att ansluta sig till just en sådan kampanj. Genom att knyta samman de arbetandes och arbetslösas behov av trygga jobb med det nödvändiga behovet av ett brott med fossilkapitalismen skulle denna livsnödvändiga omställning kunna bäras fram av starka sociala krafter och skapa en bred rörelse för att göra frågan till den samhällsangelägenhet den är. Ingenstans borde en sådan handlingslinje vara så näraliggande som inom bilindustrin och sällan har väl läget varit bättre än de senaste åren i Trollhättan för att lansera en sådan kampanj. Istället har vi fått tre bortslösade år med tomma löften och fromma förhoppningar.

Nu kvitterar de Saabanställda ut sina rekommenderade brev med uppsägningar och gamarna kretsar kring utrustningar och patent. Men även om Saab är satt i konkurs är plundringen av vraket ännu inte genomförd, företaget, det vill säga organisationen av de anställda, är fortfarande i stort sett intakt, liksom den tekniska utrustningen och lokalerna. Det finns fortfarande en liten tid att rädda Saab genom en politisk kampanj för omställning. Men bara en liten tid. De fackliga organisationerna skulle fortfarande kunna byta fot nu när även de mest blåögda rimligen givit upp sina förhoppningar om att saker och ting ska lösa sig själva. Inget talar emellertid för att varken fackliga eller politiska krafter med något större inflytande kommer att byta linje och ta något sådant initiativ. Det bästa vi andra kan göra är att lära oss av nederlaget i Trollhättan och försöka sprida dessa erfarenheter inför liknande framtida utmaningar. För sådana kommer att komma, var så säkra på det.

Lars Henriksson, volvoarbetare
Författare till boken

– Den som är satt i skuld är inte fri, sa Göran Persson med moralisk basröst. Det är naturligtvis nonsens i ekonomisk mening, eftersom ett lån kan ge en människa möjlighet att befria sig från underkastelse och rent av slaveri. Fråga vissa kvinnor i Bangladesh vad en minikredit betytt för dem.
- Är man skyldig ska man betala för sig, är därför en logik som det är speciellt svårt att argumentera emot i länder med germanska språk. När grekerna i raseri ropar ut att ”det är inte vår skuld – vi betalar inte” upprörs många och tycker som Göran Persson.
I debatten om hur krisen i Europa ska betalas har det därför i första hand argumenterats för hur den ska betalas, inte om den ska betalas. Nyliberaler höjer ögonbrynen och frågar vad det är för fel med att rädda bankerna och kapitalägarna. Annars blir Marknaden förbannad och det vill vi inte vara med om. Socialdemokrater och mer socialt ansvariga borgare säger i stället att visst ska skulderna betalas men bördan för det ska fördelas mer rättvist. De som har stora inkomster och förmögenheter ska bära en större del av bördan än fattiga människor, menar de. Att detta inte är en självklarhet visar debatten i USA där republikanerna hukande under Tea partys piskrapp säger nej till varje skattehöjning för dollarmiljonärerna.

Inom EU handlar också debatten mest om hur skulderna ska betalas, inte om de ska betalas. Ska det privata bankkapitalet dela bördorna för det kaos som finansen självt skapat eller är det nationerna, det vill säga skattebetalarna, som ska stå för kalaset? Ska de ”lata grekerna” själva stå för fiolerna, eller krävs det solidaritet inom den europeiska unionen?
Den verkliga frågan som måste resas är OM de olika ländernas statsskuld ska betalas. För det är inte alls självklart att statsskulderna ska betalas även om det är vad det ”sunda förnuftet” dikterar – är man skyldig ska man betala. För att bli lite personlig undrar jag om du skulle känna dig skyldig att betala en skuld som en släkting lyckats ta i ditt namn? Samma problematik kan man nysta i vad gäller olika länders statsskuld och fråga sig:
- Hur har skulden uppkommit?
– Vad har lånen använts till?
Kort sagt, är en skuld legitim? Eller är delar av statsskulden en illegitim skuld som befolkningen inte kan ställas till svars för? Vilka delar av statsskulden bör betalas tillbaka?
Allt detta är frågor som det finns all anledning att ställa och finna svar på innan en ”skuld” förklaras legitim.

Hur kan det gå till? Svaret finns redan. Organisera en offentlig revision av statsskulden för att undersöka vilka lån den består av, vilka som äger statsskulden och vad de olika lånen använts till blir uppgiften.
I Grekland har kravet på en offentlig revision av statsskulden fått folklig förankring, och olika statligt oberoende kommittéer arbetar redan. Initiativ för en offentlig revision har redan tagits i Frankrike av Attac och är på gång i Irland.
Det finns också ett viktigt historiskt exempel att hänvisa till. I juli 2007 beslutade Ecuadors nyvalde president Rafael Correa att låta en internationell kommitté undersöka landets statsskuld. Efter fyra månaders arbete förklarade den att inte mindre än 3,9 miljarder dollar av statsskulden kunde anses som illegitim. Till mångas förvåning sa sedan Correa att den illegitima delen av skulden inte skulle betalas av Ecuador.
År 2001 inställde Argentina sina avbetalningar på statsskulden och begärde att omstrukturera den. Än i dag har inte Argentina betalat tillbaka sin ”skuld’ till Parisklubben (de sju rikaste fordringsägarna) som i sin tur inte säger något, för den vill inte att det ska talas vitt och brett om att man kan ställa in betalningarna av statsskulden om det skulle innebära outhärdliga konsekvenser för landets befolkning att betala den.
En offentlig revision är naturligtvis inte lika lätt att genomföra i EU som det var i Ecuador. Där fanns en ny regering som mobiliserade befolkningen i kamp mot kapitalägarna och de stora jordägarna. Vi kan knappast vänta oss att Anders Borg ska starta en revision eller ens uppmuntra till något sådant. Men det bör inte hindra att folkliga initiativ tar tag i problemen och börjar nysta upp statsskuldens olika trådar. Det är vad som nu sker i Grekland.
Men vad är en illegitim skuld? Det är viktigt att svara på frågan eftersom det krävs konkreta svar för att kunna besvara en kritik som exempelvis säger att vi vill ta ifrån småspararna deras surt förvärvade pengar. Det enklaste och mest klara fallet av en illegitim skuld är lån en diktator tagit för att betala import av vapen som används för att slå ned den egna befolkningen. Ska det libyska eller det syriska folket betala den del av statsskulden som använts till vapenköp? Naturligtvis inte. De vapenproducerande länder som sluter vapenkontrakt med blodiga diktatorer ska inte klaga om de förlorar allt när folket tar makten.

Men den grekiska skulden? Är den också illegitim? Det kan bara en verklig revision av skulden fastställa. De lån som den grekiska regeringen tvingats ta därför att den fört en nyliberal politik med skattesänkningar för de rika ska inte betalas. Det är lån till följd av sänkta skatteinkomster för staten, en följd av en politik som tjänar en liten minoritet i samhället. Det är inte upp till den stora majoriteten av de arbetande att betala konsekvenserna av en politik som enbart gynnar en liten minoritet.

Men drabbas inte småspararna om en stat vägrar att betala sina obligationer? Svaret är att de få obligationer som vanliga hushåll och enskilda småsparare har i byrålådan inte kan betraktas som illegitima. Dessa småsparare ska garanteras återbetalning till 100 procent via ett system av positiv diskriminering. Ett krav på en offentlig revision kan aldrig få ett brett folkligt stöd om inte vanliga småsparares pengar garanteras. Och det är verkligen inget problem. Det är en ytterst begränsad minoritet som äger den övervägande delen av emitterade statsobligationer.
Det måste sägas högt och tydligt att vi vägrar att acceptera sparprogram som saboterar den sociala servicen, utbildningen av våra barn, vården av gamla och sjuka och pensionerna för de som avslutar ett långt liv av arbete och slit, för att betala tillbaka pengar till redan rika människor som placerat pengar i statsobligationer som de fått tack vare nyliberala regeringars skattesänkningar. Det är en illegitim skuld som den arbetande befolkningen inte ska betala.

Vi går in i en period av ytterst skärpta klasstrider, där den europeiska borgarklassen satt som mål att avskaffa de sociala skyddsnät som ännu fungerar för att hävda sig i den internationella konkurrensen. Statsskulden används som ett vapen i den kampen. Därför intar ett krav på en revision av statsskulden en central plats i ett radikalt försvar av den arbetande befolkningens välfärd. Det är ett vapen i kampen som kan förklara varför det inte är vi som ska betala den statsskuld som orsakats av en politik som enbart tjänat de rikas intressen.
Benny Åsman

I opinionsinstitutens grafik och i den mer lättflyktiga journalistiken ser det inför det danska valet ut ungefär som när det beger sig i Sverige. Två solida block sägs stå mot varandra. Två samspelade lag möts. I Danmark är det en hård match mellan det blå laget, de tidigare mästarna under ledning av landets statsminister Venstres Lars Lökke Rasmussen som utmanas av det röda laget, med socialdemokraternas Helle Thorning-Schmidt som tilltänkt ny regeringsbildare.

Bakom sig mönstrar Rasmussen det andra borgerliga regeringspartiet, Konservative Folkeparti. Pia Kjærsgaards Dansk Folkeparti har dessutom varit en lika välkommen som lojal och disciplinerad medspelare i utbyte mot att regeringen i stora stycken har gjort partiets invandrarfientliga politik till sin egen. Socialdemokraternas Helle Thorning ställer upp tillsammans med Villy Sövndal från Socialistisk Folkeparti (SF) och Margrethe Vestager från det lilla vänsterliberala partiet Radikale Venstre.
Men för att klara en regeringsbildning måste hon också söka stöd hos det lilla men mycket bitska antikapitalistiska partiet Enhedslistan.

I tidningarnas grafik har det under lång tid varit de röda staplarna som vuxit på höjden. De blå spelarna har backat hem. Visserligen har sedan de rödas SF förlorat både radikalism och väljare. S har å andra sidan gått fram någon eller några procent samtidigt som de Radikale har ökat från 5 till 7 procent och junioren Enhedslistan tredubblats (!) från 2,2 procent till drygt 6.

Det som skiljer det senaste decenniets valrörelser från dagens är att fokus i debatten till en stor del har flyttats bort från burkor, karikatyrteckningar på profeten Muhammed, ”islamistfaran” och invandringsfrågor för att i stället handla om jobb, pensioner, skatter och om vad som sedan blir kvar i plånboken. Människors vardag har blivit viktigare än de falska ideologier som regeringspartierna och en stor del av borgerligheten har prånglat ut i parti och minut under alla sina år vid makten.

Bakgrunden till denna förändring av politikens dagordning hittar vi i ekonomin. När den danska bostadsbubblan sprack under den förra finanskrisen rann det ut infekterat var över hela landets ekonomi, och ett bra tag innan de senaste störtdykningarna på världens aktiemarknader diskuterade tvistande ekonomer och politiker redan om landet nu hade gått in i en andra recession eller inte.
Men framförallt de tidigare relativt låga siffrorna för arbetslösheten, vilka varit trumfkorten för det långvariga borgerliga regeringsinnehavet, har dessutom hamnat i nivå med Sveriges höga tal och är i raskt takt på väg att raka mot ännu större höjder. En optimistisk regeringsbudget för nästa år räknar med ett underskott på minst 100 miljarder svenska kronor, och enligt OECD är Danmark tillsammans med Japan de länder inom detta område som har sämst tillväxtmöjligheter för åren fram till 2025. Produktiviteten släpar inom industrin och landets tillgångar av olja och naturgas ute på Nordsjön är på upphällningen.

Svenska Dagbladets chefredaktör P J Anders Linder här hemma i våra gamla politiska tassemarker blev exempelvis bestört när han ”läste på” inför valet. Här har man haft borgerliga regeringar i åratal och så har de inte ens gett sig på de höga marginalskatterna och de extravaganta socialförmånerna, skrev han förvånat. ”Vad gäller offentlig sektor och skatter har Sverige blivit förebilden”, fick han avsluta sin recension av hur broderlandets ekonomi ser ut.
Men detta är också bakgrunden till att grafiken de senaste veckorna inte förmått skildra det som i verkligheten skett i det politiska spelet. Radikale Venstre är starkt kritisk till regeringens uppgörelser med Pia Kjaersgaard. Men har en nyliberal agenda för den ekonomiska politiken och vilka som ska betala för en lösning på krisen och landets underskott i statsfinanserna. Därför vill man inte för allt smör i Danmark sitta med i en regeringsbildning som gör upp med Enhedslistan i ekonomiska frågor.
Förvånade danskar fick därför helt plötsligt se en spelare som i valkampens slutminuter sträckt ut handen till en av sina motspelare. I ett ”historiskt handslag” mellan Radikale Venstres Margreth Vestager och Lars Barfoed från regeringspartiet Konservative Folkeparti har sedan en gemensam politisk pakt beseglats om att ”ytterkanterna” inte skulle få makten över vare sig ekonomin eller invandringspolitiken”.

I Sverige skulle detta (trots många skillnader när det gäller partiernas politik) ha motsvarats av att Maria Wetterstrand i det senaste valets slutskede hade skakat hand med Jan Björklund och gjort upp om att stänga ute Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna från allt inflytande över ekonomi och flykting/immigrationsfrågor.
I Danmark har de sensationella slutminuterna på matchen mellan det blå och det röda blocket dessutom fått en lika dramatisk fortsättning i och med att partiledarna för S och SF hängt på Vestagers fanflykt genom att snabbt förklara att de också kan tänka sig att använda sig av spelare från motståndarlaget…

Vad är Enhedslistan?
Enhedslistan bildades 1989 som ett försök från flera vänsterströmningar att lägga tidigare historiska motsättningar och alltför finstilta ideologiska positioner åt sidan. Partibildningen har sett och ser sig som ett språkrör för antikapitalism och sociala rörelser i samhället. Alla medlemmar i det danska Folketinget måste betala ”partiskatt” så att den egna lönen ligger på samma nivå som en metallarbetare. Partiet har en gemensam politisk ledning. Men sedan 2009 har aktivisten och den skickliga debattören Johanne Schmidt-Nielsen haft förtroende som politisk ordförande. Valresultaten och medlemstillströmningen har skiftat. Men de senaste åren har partiet gått starkt framåt. I fjol räknade man för första gången in 5 000 medlemmar.
Som det öppna parti man är samexisterar olika mer fasta idéströmningar inom ramen för det gemensamma arbetet. Socialistiska Partiets systerorganisation Socialistisk Arbejderparti, den danska sektionen av Fjärde Internationalen, har hela tiden varit en del av Enhedslistan. Här ger dess verkställande utskott sin syn på valets slutspurt:

Uttalande: Stärk kampen i vardagen – rösta med Enhedslistan på valdagen!
Enhedslistan dundrar fram i valkampen – med till och med över sju procent i en del opinionsmätningar (2,2 procent i senaste valet). Både nya medlemmar och aktivister strömmar till och vi kan inte undgå att gripas av den nästan euforiska stämning som råder i partiet.
Men mitt i all denna framgång och denna optimism tränger sig en mer cynisk analys fram: att radikalernas /Radikale Venstre/ handslag med de konservativa – som skamligt nog har följts upp av S/SF:s hänförda deklarationer om att de vill samarbeta ”bredare än mitten” – innebär att Enhedslistans mandat i det parlamentariska sammanhanget helt kan försvinna in på ett sidospår. Ett förhållande som gäller oavsett om mandaten kan räknas på en eller två händer eller om man till och med skulle ta fötterna till hjälp. Så därför kanske vi lika gärna kan slappna av lite med jakten på röster?
Svaret är: Nej!!
För det första kommer det fortfarande att finnas några förnuftiga S/SF-förslag som de bara kan få igenom med hjälp av våra röster. Ju fler mandat desto mer press kan vi utöva.
För det andra – vilket är nog så viktigt – är Enhedslistan inget vanligt parti. Ett parti som har sin enda uppgift att få några bitar av sin politik godkänd i riksdagen efter snäva taktiska manövrar och kompromisser med andra partigrupper. Detta därför att Enhedslistan har ett perspektiv som går långt utöver detta: Vi arbetar för en demokratisk mobilisering och organisering av befolkningen, därför att endast en sådan skapar förutsättningar för varaktiga framsteg, för varaktiga förbättringar av styrkeförhållandet mellan klasserna och den förändring av hela samhällssystemet som är nödvändig.

En stor och slagkraftig riksdagsgrupp för Enhedslistan – även om den skulle isoleras parlamentariskt av S/SF:s klassamarbete – utgör ett ovärderligt stöd för alla former av folklig mobilisering, för allt vad som rör sig ute i samhället. Redan i valkampen har partiledningen på ett bra sätt använt den ökade uppmärksamheten till att agitera för några av de centrala krav som vi måste driva i förhållande till en ny regering. Att exempelvis bevara förtidspensionen och förbättra a-kassan. Ju större riksdagsgrupp desto svårare blir det för medierna att fortsätta med att ignorera en fortsatt agitation för dessa krav.

Redan prognoserna om en parlamentarisk framgång för Enhedslistan har fört med sig en väldig kick för partiorganisationen: Medlemmar strömmar till i hundratal, överallt myllrar det av aktivister och det forsar in pengar till valinsamlingen. En riktigt stor valseger för Enhedslistan skulle skapa alla förutsättningar för ett stort steg framåt i partibygget. En fördubblad eller tredubblad riksdagsgrupp skulle också betyda mycket mer resurser till Enhedslistan i form av sekreterare och ekonomiska bidrag. I betydligt större utsträckning än i dag skulle riksdagsgruppen – utöver det krävande arbetet i Christiansborg – ha ett överskott att användas till aktiviteter utanför de parlamentariska ramarna och kunna odla det nära samarbetet med rörelser i samhället.

Kan vi kombinera detta med organisering, dubbelorganisering och utbildning av tusentals både gamla och nya medlemmar, kan Enhedslistan i den nära framtiden bli ett fantastiskt redskap att använda till att bygga upp starka utomparlamentariska rörelser. Rörelser som kan utöva ett starkt tryck mot S/SF:s klassamarbete.
Slutsatsen är klar. Trots Margrethe Vestagers (Radikale Venstre) förutsägbara förräderi och försök att få ut Enhedslistan på ett sidospår och trots Helle Thornings (S) och Villy Søvndals (SF) ynkliga koppleri för ett samarbete med de borgerliga:
Enhedslistan har användning för varje mandat som vi kan vinna. Detta därför att Enhedslistan kommer att använda alla de muskler, som mandaten ger, till att framförallt stärka kampen för en röd politik utanför Riksdagen. Eller uttryckt med en gammal vänstersocialistisk paroll:
”Stärk kampen i vardagen – Rösta med Enhedslistan på valdagen”.

När nyheten om ett bombdåd i centrala Oslo spreds via etermedia tv och andra kanaler var den första reaktionen vantro: vad hade Norge gjort för att dra på sig en sådan blodig vrede? Norge är ett fredligt land! Den lilla skandinaviska nationen är stolt över sina liberala värderingar, sitt fredspris, sin roll som hederlig fredsmäklare i konflikter – och nu dök terrorn ner som från en annan planet på de fridfulla sommargatorna i denna den politiska oskuldens huvudstad. Till och med den engelskspråkiga al-Jazeera, den främsta motpolen till de västerländska mediernas självbedrägeri, utgick från att bomben hade främmande, mer specifikt muslimskt, ursprung. Ingenting sådant kunde över huvud taget ha sitt ursprung i (det vita) Europa.

Skotten på Utøya sköt givetvis den färdiggjorda berättelsen i sank. Men oskuldens förutfattade antagande är seglivat. De muslimska terroristerna ersattes snabbt av den ensamme galningen, den störda desperadon, psykopaten vars omsorgsfulla förberedelser och mentala störning måste ha utvecklats i fullständig isolering. Premissen var oförändrad; terrorn avskildes återigen från den inhemska politiken, nu i form av en galning.

Sedan dök ”2083: A European declaration of independence” upp. Det 1 500 sidor långa testamentet av Andrew Berwick alias Anders Behring Breivik borde göra slut på alla förutfattade meningar om en oskuldsfull miljö i den höga norden. Det är en ren present till polisutredningen – allt från motiv till metoder att skaffa sprängämnen beskrivs in i minsta detalj – men det är också en grundlig dokumentation över den europeiska politikens degenerering i den totalt dominerande högerns tidsålder.
För det som slår den som läser Breiviks text är först och främst dess förskräckande normalitet. Åtminstone de första 650 sidorna, innan texten börjar ägna sig åt militär taktik och logistik för massdeportationer, kan lika gärna återfinnas i en genomsnittlig europeisk bokhandel, blogg eller borgerlig tidskrift. ”Mångkulturalismen är ett fullständigt misslyckande” läser vi. En politisk korrekt elit stryper vårt samhälle. I stället för att stödja Israel, ”vår kulturella kusin” som bara försvarar sig mot jihadisterna, stöder våra ledare palestinierna. Kritik mot islam kriminaliseras medan tiotals miljoner invandrare från muslimska länder har slagit sig ner mitt ibland oss.

”2083” är en tjock sammanfattning av alla standardelement i islamofobisk ideologi, så som den utvecklats i Europa det senaste årtiondet. Alla plagiat, de långa utdragen och citaten från skribenter som Melanie Phillips, Roger Scruton, Daniel Pipes, Bruce Bawer, Robert Spencer, Bat Ye’or, Mark Steyn och framför allt Fjordman – för att inte tala om hyllningen till Ayaan Hirsi Ali – vittnar om standardiseringen av högerns tankegångar. Detta borde tjäna till att göra fredagsmassakern till något mycket mera än ett uppvaknande för Norges del. I denna text finns det i själva verket ingenting specifikt norskt i Breiviks uppfattningar och det sammanhang de hör hemma i, vilket pekar på en oroväckande slutsats: detta kunde ha hänt var som helst i Europa, lika gärna i Sverige eller Spanien.

Har ni någonsin hört talas om muslimer som upprättar förbudszoner i våra städer? Breivik vet allt om den saken. Sett tidningar oroa sig för shariadomstolar och badhus enbart för muslimer? Det har Breivik också. Har ni någonsin oroat er för motsättningen mellan islam och yttrandefriheten, alla muslimers plikt att genomföra jihad, de antisemitiska tendenserna i muslimska miljöer? Europa befinner sig i islamiseringens våld – det är nyckelordet. Så här måste vi dra en linje: ”Slöjan måste förbjudas i alla offentliga institutioner, vilket också bidrar till att bryta det traditionella underkuvandet av kvinnorna. Företag och offentliga byggnader ska inte tvingas bygga bönerum för muslimer. Anta lagar som förhindrar missbruk av familjeåterföreningslagar.”

Men otroligt nog har förnekandet inte upphört i nordiska media, trots att ”2083” har dykt upp. Norska och svenska läsare får nu veta att Breivik bara har kopierat UNA-bombaren, som låg bakom en rad attentat i USA på 1970- och 80-talet. Som om inte merparten av de 1 500 sidorna skulle spegla ett oräkneligt antal artiklar, böcker, tal och blogginlägg från politiker och intellektuella som vinner val och toppar bästsäljarlistorna i vår del av världen. Som om det var en annan enstöring, långt borta i USA, aktiv för femton år sedan – kommer någon i de skandinaviska länderna ens ihåg UNA-bombaren? – som hade inspirerat Breivik. Källan till detta totala avståndstagande, vilket både Aftenposten och Aftonbladet har återgivit, är ingen mindre än Document.no, den ytterst islamofobiska webbsidan som Breivik själv bidragit till regelbundet. Hur långt är vi villiga att gå för att undvika att titta i spegeln?

Mycket av det Breivik har att säga tillhör allmängodset inom den breda tankeströmningen höger om mitten, men en del av det är uppenbart fascistiskt. Men detta är en sammanhållen och för närvarande tämligen framgångsrik typ av fascism. Kärnan är tron på ”Eurabia”: genom att använda oljeembargot från tidigt 70-tal för att utpressa EG tvingade muslimerna våra förrädiska politiker att överlämna makten, och ända sedan dess har vi styrts av en hemlig muslimsk konspiration. Med hjälp av förrädarna befinner sig muslimerna i en process av att omvandla Europa till sin koloni – Eurabia – där vi infödda européer underkuvas och till och med hotas av utrotning, där våra resurser utnyttjas, våra kvinnor våldtas.

Erövrarnas mest effektiva och dödliga vapen är demografin: ”avla bort icke-muslimerna”. Flera större europeiska städer kommer mycket snart att ha muslimsk majoritet; Muhammed är redan nu det vanligaste namnet på nyfödda pojkar i Stockholm, Marseille, Amsterdam. Här plockar Breivik också massor av material från andra: Bat Ye’or ligger bakom Eurabia-läran, Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti står för alltihop, varken förnekandet av den globala uppvärmningen eller den hätska antifeminismen har Breivik uppfunnit själv. Hans hat mot den verkliga och inbillade marxismen – den tankelinje som så småningom ledde honom till Utøya – placerar honom i en näst intill hundraårig tradition. Om massmord är slutpunkten för den europeiska fascismen så är antimarxismen dess början, dess permanenta startpunkt.
Men nog måste väl Breivik ha fallit ur ramen någonstans? Även om hans diagnos på Europas tillstånd är mycket lika övriga islamofobers, lämnade han inte alla de andra bakom sig när han på allvar började fundera på mord? Även av experter på Nordens extremhöger får vi veta att våld och terrorism är inbyggda i nynazistiska program och sekter men att den välklädda islamofobiska populismen står främmande för detta. Återigen är förnekandet nästan lika avslöjande som vidrigheterna i sig. Genom att tro på den i grunden icke-våldsamma, parlamentariska, väluppfostrade läggningen hos den moderna europeiska islamofobin har vi – även om vi avvisar den – misslyckats totalt med att spåra dess rötter och följa dess utveckling.

Till att börja med är islamofobins världsbild genomsyrad av militära bilder och språkbruk. Muslimer är erövrare, kolonisatörer, ockupanter. De är beväpnade med en demografisk bomb. Moskéer och minareter är deras segermonument. Islams historia är en enda rad av angrepp på den kristna civilisationen, som lyckligtvis försvarade sig vid Poitiers och Wien och nu måste visa sig värdig igen, vi är Karl den stores ättlingar. Våra nationer är förrådda, ett krig utkämpas mot oss – fienden kallar det jihad – och nu är tiden inne att slå tillbaka. Från Lars Hedegaard till Lega Nord, från Jimmie Åkesson till Front National, från Thilo Sarrazin till Dansk Folkeparti: detta är den luft de alla andas in. Det originella med Breivik är bara att han också andas ut den. Han klädde ut sig till den korsfarare som så många demagoger och lärda har frågat efter i tio år; i hans uppdaterade version av Rolandsången för det tjugoförsta århundradet borde det obönhörligt sluttande planet vara uppenbart för var och en.

I slutet av dokumentet svarar Breivik på en rad frågor han föreställer sig att en reporter skulle ställa: ”Vad var vändpunkten för dig? Vilken enskild händelse fick dig att bestämma dig för att fortsätta att planera angreppet?” Svar: ”För mig personligen var det att min regering var inblandad i attackerna på Serbien (Natobombningarna 1999) för några år sedan. Det var fullständigt oacceptabelt hur USA och västregimerna bombade våra serbiska bröder. Det enda de ville var att köra ut Islam genom att deportera de albanska muslimerna tillbaka till Albanien.”
Och det var verkligen där mycket tog sin början. Breiviks besatthet vad gäller den serbiska kampen mot muslimska inkräktare, hans hyllning till Radovan Karadzic som ”hedervärd korsfarare” och ”krigshjälte”, hans uppfattning av Arkans paramilitära brigad som modell för ”motståndet” är symtomatiska: tankarna hos dagens islamofobiska höger förverkligades på Balkan på 90-talet, i det senaste folkmordet på europeisk mark. Det går en rak linje från Srebrenica till Utøya. Ratko Mladic brann av samma eld som Anders Behring Breivik – fast den senare angrep förrädarna i stället för erövrarna.

Det finns en logik också i detta. Att anklaga vänstern för samröre med islam har skett rutinmässigt så länge högern har betraktat islam som det stora politiska problemet. Att betrakta socialister som kollaboratörer är lika lite originellt som att kritisera mångkulturalismen. Men gruppen förrädare är mycket bred. Det är på egen risk vi fortsätter att ignorera den terroristiska naturen hos dagens fascism och dess djupa rötter i europeisk politik.

Andreas Malm

Översättning från engelska: Gunvor Karlström

Hur många var de på Syntagmatorget (Konstitutionstorget) mitt i Aten, mitt emot parlamentet söndag 5 juni? Det är svårt att bedöma eftersom det inte fanns någon ledning och folk kom och gick hela tiden. Men enligt Atens tunnelbaneansvariga som kan beräkna antalet passagerare var det minst 250 000 personer närvarande denna minnesvärda kväll. Om man lägger till de folkmassor som samlades på torgen i tiotals andra grekiska städer handlar det om flera hundra tusen sammanlagt.
Och hur är det möjligt att en sådan massrörelse, som dessutom skakar i grunden en regering som står i fokus för Europas intresse, fullständigt förtigs av västerländska media? Under de tio-tolv första dagarna förekom praktiskt taget inte ett ord, inte en bild av dessa väldiga folkmassor som skrek ut sitt raseri mot IMF, EU-kommissionen, ”trojkan” (Europeiska Centralbanken, EU-kommissionen, IMF), Tysklands Angela Merkel och den internationella nyliberala gräddan. Absolut ingenting. Utom då och då några rader om ”hundratals demonstranter” på Atens gator utkallade av grekiska CGT. Egendomlig förkärlek för de glesa demonstrationer med fackliga byråkrater som spelade mycket liten roll samtidigt som väldiga folkmassor demonstrerade några hundra meter längre bort, långt efter midnatt, sedan två veckor…

Det handlar i realiteten om en censur av hittills oanade dimensioner. En organiserad och metodisk censur i avsikt att hindra smittan från den grekiska rörelsen så att den inte skulle sprida sig över Europa. Inför detta nya vapen måste alla reagera, både för att avslöja skandalen och för att kringgå förbudet att informera den allmänna opinionen, genom att utveckla kommunikationen mellan Europas sociala rörelser och skapa våra egna alternativa media…När man betraktar de grekiska Upprörda (på grekiska Aganaktismeni, den spanska motsvarigheten los Indignados) bör man tänka på att det handlar om en rörelse som blir alltmera folklig och är en spegel av det grekiska samhälle som sedan 25 år formats av en nyliberal ideologi, både cynisk, chauvinistisk, rasistisk och individualistisk, som har förvandlat allt till varor på marknaden.
Det är därför den bild som framträder ofta är motsägelsefull, och blandar det värsta och det bästa både i idéerna och i demonstranternas uppträdande. Samma person kan till exempel visa upp en grekisk nationalism med rasistiska övertoner och vifta med en tunisisk flagga (eller spansk, egyptisk, portugisisk, irländsk eller argentinsk) för att visa sin internationella solidaritet med de kämpande folken i dessa länder.

Måste man dra slutsatsen att här är en samling demonstranter som varken vet ut eller in? Absolut inte. Det förekommer inga helt ”rena” sociala uppror, men de grekiska Upprördas rörelse radikaliseras inför våra ögon trots att den är präglad av 25 års social och moralisk katastrof. Men man bör noga märka att alla dessa brister är helt underordnade dess viktigaste egenskap: den förkastar totalt regeringens avtal med ”trojkan”, den offentliga skulden, regeringen, nedskärningarna, korruptionen, den fiktiva parlamentariska demokratin, EU-kommissionen, alltså systemet som helhet.
Det är alltså ingen slump att hundratusentals grekiska Upprörda sedan veckor skriker sig hesa med de vältaliga parollerna ”Vi är inte skyldiga någonting, vi säljer ingenting, vi betalar ingenting”, ”Vi säljer ingenting och vi säljer oss inte”; ”De kan ge sig iväg allihop nu, avtalet, trojkan, regeringen och skulden”. Faktum är att den typen av paroller enar alla demonstranterna, liksom allt som innebär att vägra acceptera och betala statsskulden. Kampanjen som Initiativet för en offentlig granskning av statsskulden driver gör därför stor succé i större delen av landet, och deras bord mitt på Syntagmatorget är ständigt belägrat av massor med folk som vill skriva på deras appell eller erbjuda sig som frivilliga medhjälpare…

Från början var de Upprörda nästan helt oorganiserade, men börjar alltmer visa upp en organisering vars höjdpunkt är Folkförsamlingen som varje kväll klockan nio drar till sig hundratals deltagare inför flera tusen mycket uppmärksamma åhörare. Diskussionerna är ofta på hög nivå (till exempel den om statsskulden) och överglänser på långa vägar allt det som visas på de stora tevekanalerna. Och allt detta trots oväsendet (man befinner sig mitt i centrum av en stad med fyra miljoner invånare), tiotusentals människor rör sig i området, och speciellt den sagolika blandning av människor som utgör de väldiga åhörarskarorna mitt i ett permanent tältläger som ibland påminner om Babels torn.
Alla de goda sidorna hos denna ”direktdemokrati” som genomförs dag efter dag på Syntagmatorget får inte skyla över dess svagheter, tvetydigheter och brister, såsom dess ursprungliga ovilja mot allt som har att göra med partier, fackföreningar och allt organiserat kollektivt handlande. Även om det är otvetydigt att denna motvilja mot ”partier” är utbredd bland de grekiska massorna av Upprörda som har en benägenhet att förkasta hela politikervärlden utan att göra minsta åtskillnad, så bör man ändå notera den fantastiska utvecklingen hos Folkförsamlingen, både i Aten och Thessaloniki, där man har gått från att förkasta fackföreningarna till att inbjuda dem att avsluta sina demonstrationer på Syntagmatorget så att arbetarna kan förena sig med de Upprörda…

Det är givetvis ingen hemlighet att det politiska landskapet på Syntagmatorget med tiden har klarnat: den folkliga högern och extremhögern finns representerade i mängden strax över torget, framför parlamentet, och den radikala och anarkisttenderande vänstern finns på själva torget och kontrollerar Folkförsamlingen och det permanenta tältlägret.
Och även om denna radikala vänster anger tonen och präglar alla aktiviteter och demonstrationer på Syntagmatorget med en djupröd färg, kan man däremot inte dra slutsatsen att de olika nyanserna av populistisk, chauvinistisk, rasistisk eller rent ut nynazistisk höger kommer att sluta med att försöka utöva inflytande över denna väldiga folkrörelse. De kommer att fortsätta. Och allt hänger i sista hand på förmågan hos rörelsens avantgarde att få den att slå rot i bostadsområdena, på arbetsplatserna och i skolorna, och samtidigt ge den klara målsättningar som kan knyta samman dess enorma omedelbara behov och dess hämndlystna raseri mot systemet.

Den grekiska Syntagmarörelsen skiljer sig ganska mycket från sin spanska motsvarighet genom sin storlek, sociala sammansättning, radikalitet och politiska mångfald, men har gemensamt med Tahrirtorget i Kairo och Puerta del Sol i Madrid hatet mot den politiska och ekonomiska elit som lägger beslag på den borgerliga parlamentariska demokratin och tömmer den på allt innehåll vid en tid när nyliberalismen är som mest arrogant och omänsklig. Och samtidigt genomströmmas den av samma längtan efter deltagande, demokrati och ickevåld som djupt präglar alla folkliga revolter i början på 21 århundradet.
Vi kan bara dra provisoriska slutsatser: oberoende av händelsernas gång som redan tycks fullkomligt omvälvande markerar den grekiska rörelsen för de Upprörda en vändpunkt i landets historia. Hädanefter är allt möjligt och ingenting är längre som förut.

Yorgos Mitralias

Översättning från franska:Gunvor Karlström
(Publicerat på NPA:s hemsida)

Vänsterförbundet (Rabita al-Umal al-Yassaria på arabiska) hette tidigare Organisation Communiste Révolutionnaire (OCR). Tidigare var det en levande sektion inom Fjärde Internationalen och en viktig del av den tunisiska vänstern, men förtrycktes under Ben Alidiktaturen.
För bara några månader sedan kunde konferensens deltagare bara ägna sig åt underjordiska aktiviteter. Men revolutionen i Tunisien har inte bara lett till att denna organisation har återuppstått, hela vänstern har lämnat det underjordiska arbetet och kommit till liv igen.
Samma dag som FI-sympatisörerna samlades i en vacker sal höll också två maoistiska grupper en konferens för att enas. Historiskt sett har maoismen varit den starkaste vänstertraditionen i Tunisien. Men både i Tunisien och internationellt är Arbetarnas kommunistparti (PCOT) allmänt bekant. Ledaren Hamma Hammami har tillbringat åratal i fängelse under Ben Alidiktaturen. PCOT är inspirerat av Enver Hoxsas albanska modell och hävdar att man har 2 000 medlemmar.
Konferensen började högtidligt: en minuts tystnad för de aktivister som gav sitt liv för revolutionen. Rätt många av medlemmarna var närvarande, däribland ett antal kvinnor. Elva delegater från åtta länder var också närvarande, vilket visade både att konferensen hade en internationell karaktär och att den tunisiska revolutionen har fått internationell betydelse. Det hade kommit delegater från Libanon, Algeriet, Pakistan, Brasilien, Italien, Schweiz och Frankrike. Den franska delegationen som bestod av folk från NPA, var den största.
Där märktes också den tidigare EU-parlamentsledamoten Alain Krivine. Före konferensen träffade han de maoistiska partierna och efter konferensen förde han samtal med PCOT:s Hamma Hammabi.

Diskussionerna gick höga kring det dokument som sedan lades fram. Delegaterna var överens om att ”tunisiska LO”, UGTT, hade spelat en nyckelroll när det gällde att få slut på Ben Alidiktaturen. Men i perioden efter revolutionen spelade UGTT-ledningen återigen en reaktionär roll. Överens var man också om att diktatorn är borta men den nyliberala diktaturen satt kvar. Det påpekades att den styrande eliten ville begränsa revolutionen till demokratiska krav utan att ta itu med den ekonomiska krisen.
Hotet från islamisterna var också något man kunde enas om. Det största islamistpartiet Al-Nahda nämndes gång på gång. Men Al-Nahda är inte den enda aktören. Hizb ul Tehrir konkurrerar också om de konservativa och religiösa väljarna. Båda har oerhörda resurser för att nå ut till folk. Ligue Ouvrière de Gauche har å andra sidan inte ens lyckats skaffa sig en partilokal.
Trots att delegaterna var överens om vad revolutionen innebär och om hoten från kontrarevolutionen var de splittrade på frågan om perspektiven. Det förekom till exempel både krav på valbojkott och krav på att ta valet på allvar. Vänsterenhet var man överens om men inte om vilken typ av vänsterenhet. En provisorisk ledning valdes som ska organisera den första partikongressen om ett halvår.
Den framgångsrika konferensen och vänsterns återuppväckande i allmänhet är lovande tecken i ett Tunisien i förändring, men bristen på resurser visar sig vara ett verkligt hinder. Och det är inte bara en utmaning för den tunisiska vänstern, det är en utmaning för vänstern internationellt sett.

Text och foto: Farooq Sulehria

Översättning från engelska: Gunvor Karlström

Går man på en gata i centrala Tunis stöter man på den ena demonstrationen efter den andra.. Photo: Farooq Sulehria

Tunis är farligt vackert. Det är omöjligt att inte förälska sig i den gamla staden, Madina. Habib Bourguiba-gatan kantas av träd och är fylld av avslappade turister, ett arv från den franska kolonialperioden och en tunisisk version av Champs Elysées i Paris.
Det är svårt att inse att för bara ett par månader sedan var de eleganta platserna skådeplasten för hårda strider mellan demokratiaktivister och Ben Alis gendarmeri. Det enda synliga spåret av striderna heter nu 14 januari-torget. Landets grundare Habib Bourguiba stod där staty mitt på torget.
Efter sin kupp 1987 ersatte Ben Ali statyn med ett klocktorn. Han byggde massor av klocktorn i varje tunisisk stad.
– Klockorna var precis som hans system, de fungerade aldrig, säger min vän och vägvisare Wasim. Han studerar i Paris men är tillbaka i Tunis för att hjälpa till att organisera Left Workers Leagues grundningskongress.
Till skillnad från i många andra muslimska länder är vänstern en levande faktor i tunisisk politik. Hamma Hammami är ledare för Arbetarnas kommunistparti (PCOT) och är en välkänd person. Liksom andra vänsterpartier förbjöds PCOT, liksom det islamistiska Al-Nahda. Dess ledare Rachid Ghannouchi tillbringade 21 år i exil i London och kom tilbaka till Tunis efter revolutionen.

Islamisterna förbjöds och förföljdes och tog sin tillflykt till moskén eller ägnade sig åt välgörenhetsarbete. Det växande antalet hijabklädda kvinnor brukar skyllas på Al-Nahda. Men de barhuvade är fler än de hijabklädda. Oberoende av klädsel rör sig kvinnorna fritt och ingår som en naturlig del i stadsbilden. I de fullpackade bussarna och spårvagnarna förekommer ingen segregering. Kvinnor är synliga överallt: på kontoren, i affärerna, studentområdena, affärsdistrikten och galleriorna. Men männen tycks inte stirra lystet efter dem eller trakassera dem.
Ändå sedan självständigheten har tunisiska kvinnor haft rättigheter som aldrig förekommer i andra muslimska länder. I ett försök att visa upp en liberal fasad inför Väst stödde Ben Ali för övrigt den officiella kvinnorörelsen.
Men den avgörande faktorn som satte stopp för Ben Ali var UGTT, de tunisiska arbetarnas LO. I stället för att krossa den fackliga rörelsen övertog de olika tunisiska diktaturerna rörelsen för att skaffa sig ett lydigt fack. En reformistisk och ständigt kompromissberedd ledning har alltid suttit vid rodret i UGTT.

Om den förföljda religiösa högern stärkte sig i moskéerna, tog ironiskt nog den revolutionära vänstern sin tillflykt till de lokala UGTT-avdelningarna. De blev vänsterns fäste i många avseenden. När de röda bråkmakarna upptäcktes blev de förstås utslängda, men den hårdföra statsapparaten misslyckades ändå med att helt tysta de avvikande rösterna.
När revolten bröt ut var det de lokala UGTT-avdelningarna som blev mobiliseringscentraler. Ledningen intog från början en reserverad hållning. Men revolten spreds till den grad att varje organisation som gjorde motstånd skulle ha svepts bort. Till och med UGTT-ledningen gick motsträvigt med i revolutionen. Det visade sig vara den avgörande faktorn för att få bort Ben Ali.
– Diktatorn är borta men inte hans nyliberala diktatur, sa Fatehi Chamkhi när jag intervjuade honom. Han är en nyckelperson i CADTM, en internationell kampanj för att tredje världens skuld ska avskrivas. Han undervisar i geografi vid Manouba-universitetet. Men den dagen vi träffades hade han föreläst för studenterna om revolutionernas historia. Hans studenter är mer intresserade av revolution än geografi just nu.
– De senaste 23 åren har Tunis betalat de internationella långivarna den fantastiska summan av fem miljarder dollar, säger han. Han menar att den tunisiska revolutionen är en reaktion på den kapitalistiska kris som slog till 2008 och i Tunisien förvärrades av statsskulden.

Han tror att den styrande eliten försöker dämpa revolutionen genom att avleda den in i en labyrint av val, och inte är beredd att lösa den ekonomiska och sociala krisen. Och det är han inte ensam om att anse. Detta är en mycket utbredd uppfattning i Tunisien. Närvaron av bankmän importerade från Frankrike gav upphov till en ny protestvåg. Premiärminister Mohammed Ghannouchi och några andra ministrar tvingades avgå i slutet av februari. En skarp 80-årig politiker, Kaid Essebi, ersatte Ghannouchi. Liksom president H’bazaa är Essebi en kvarleva från Bourguiba-tiden.
Essebi omges av byråkrater och betraktas som en marionett i händerna på storföretagen och den tunisiska armén som har fått inflytande efter revolutionen. Internationella media förhärligade den tunisiska arméns betydelse på ett sätt som saknade historiskt sammanhang. Tunisien var inte militärens stat. Det var en polisstat. Polisapparaten som ärvdes från den franska kolonialmakten är ungefär tre gånger så stor som den tunisiska armén.
Polisapparaten är en fransk produkt medan armén har utbildats och beväpnats av USA. Också de stora tunisiska media ägnar sig åt att berömma armén. Men de tunisiska arbetarna kommer att få svårt att glömma hur militären tryckte ner Rörelsen för bröd 1983. Ett hundratal människor sköts ner. På samma sätt använde Ben Ali militärt våld på 1990-talet för att krossa studentrörelsen.

Västs reportrar har gett sig iväg till mer spännande ställen, men revolutionen i Tunisien är fortfarande ett intressant fenomen som fortfarande håller på att utvecklas. Den är inte över. Tusentals arbetskonflikter har ägt rum. Dussintals pågår fortfarande. Den dag jag kom hit var Republique, tågstationen nära Hotel Naplouse, helt övergiven. Järnvägsarbetarna strejkade. På försäkringsbolaget Star i närheten hade arbetarna slängt ut chefen. Sophämtarna avslutade sin strejk några dagar innan jag kom.
Går man på en gata i centrala Tunis stöter man på den ena demonstrationen efter den andra. Detta trots att ”normaltillståndet” ska vara återupprättat. Häromdagen träffade jag Wafa på Almazar-kaféet för en intervju. Till sist frågade jag henne om det var möjligt att diskutera politik offentligt före revolutionen. Hon stirrade häpet på mig.
– Omöjligt, ropade hon.
När vi gick till kassan för att betala såg vi ytterligare ett tecken på revolutionära förändringar. En Che-affisch hängde på väggen bakom kassören.

Text och foto:Farooq Sulehria
Översättning från engelska: Gunvor Karlström

Första gången idén kom upp var i början av 2010 i en gruppdiskussion på ett av Hammarkullenätverkets möten. Nätverket, en bred och partipolitiskt oberoende samling människor som ville agera mot försämringar och för en levande förort, hade bildats hösten innan. Främst mot de stora budgetnedskärningar som hotade, och med tydlig inspiration från ungdomarnas framgångsrika kamp för fritidsgården Mixgården samma sommar. När så nätverket i juni förra året lyckats rädda även biblioteket så växte självförtroendet att gå vidare. En mötesplats blev ett av målen.
– Vid sidan av arbetet mot försämringar ville vi göra något positivt, det blev viktigt att också vara för någonting, säger Jakob Lithner, som var med i arbetsgruppen från början.
Tanken om en mötesplats föddes mycket ur behovet att ”etablera en plats” att gå vidare ifrån för att knyta ihop olika folkliga aktiviteter i området, minns han. Kanske rentav ett café, varför inte nära torget? Arbetsgruppens diskussioner sammanfattades skriftligt i en projektbeskrivning från nätverket:”Mötesplats Hammarkullen”. Så författades manus till den lite mer dramatiska föreställning som skulle spelas upp i området de närmaste månaderna.

Under dramats första akt hände mycket. Projektbeskrivningen fick positiv respons från områdeschefen liksom från stadsdelsnämndens socialdemokratiska ordförande, vilket bidrog till gruppens kraft att gå vidare. De började leta lokal – och hittade den stuga vid torget som tidigare inrymt öppna förskolan, och som därför redan var etablerad som en sorts mötesplats. De knöt också kontakt med en grupp arbetslösa kvinnor från olika länder som började en ”kaféskola” i socialtjänstens och SFI:s regi. Stadsdelsförvaltningen upplät huset tills vidare och nätverksgruppens fortsatta planering mynnade ut i en välbesökt öppet hus-dag i januari.
Kvinnogruppen serverade fika med bakverk från olika världsdelar; poca-kaka, bollkaka och klecha.
Vid olika stationer stod personer från nätverket och samlade in besökarnas önskemål om aktiviteter i huset, idéer om mat till caféet och förslag på namn på mötesplatsen. Magdalena Djurachkovitch, drivande kraft i mötesplatsgruppen, delade med sig av sina tankar om husets möjliga roll.

– Mötesplatsen är en del av nätverkets arbete för en förändring för hela Hammarkullen. Vi hoppas huset kan bli en plats för möten där människor kan se förbi fördomar och nå varandra över olika gränser. Det kan öka tryggheten i området där det nu finns problem med bland annat kriminalitet, sade hon. Och tydliggjorde sin rätt ambitiösa målsättning med en liknelse:
– Jag tror att litet kan ge stort genom att sätta igång en positiv spiral, en sorts butterfly-effekt.
”Butterfly-effekt”?
– Ja, fjärilars vingslag kan få luften att röra sig och den rörelsen sprider sig, sade Magdalena Djurachkovitch.
Utmaningen är både tuff och svår. Hammarkullen är ett utsatt förortsområde med fattigdom, trångboddhet och sociala problem där det bor människor från uppemot hundra olika länder. Alla mötesplatser som kan skapas blir därför mycket viktiga. Lina Renholm Nyby, fritidsledare på Mixgården som ligger en bit bort, tittade in en stund på det öppna huset i januari.
– Jag hoppas det här huset kan bli en sorts ”sambandscentral” för det som händer i området. Ungdomarna har sin fritidsgård, men någon naturlig mötesplats för alla människor som bor i Hammarkullen finns ännu inte, sade hon.

Mötesplatsgruppen betonar att verksamheten inte får styras eller skötas uppifrån, utan i stället måste växa fram ur besökarnas idéer. Och att skapa en mötesplats värd namnet kommer kräva hårt arbete, tror Magdalena Djurachkovitch
– Det måste verkligen bli ett ställe för alla, också för kvinnorna i området. Kvinnor är tyvärr lite undanträngda i Hammarkullen idag.
Förslagslistan med aktivitetsidéer blev fulltecknad: filmvisningar, tjejkvällar, cykelreparationer, utställningar, brädspel, babyrytmik, poesikvällar, berättarverkstad…

Om öppet hus-kvällen i januari var slutscenen i första akten så vidtog i den andra en rätt påtaglig ovisshet. Kvällen följdes inte omedelbart av att stugan kunde hållas öppen för verksamhet. För även om den politiska S+V+MP-majoriteten kvarstod efter kommunvalet förra året så hade mötesplatsgruppen efter nyår fått en ny uppsättning politiker i den nu sammanslagna stadsdelsnämnd-Angered som förhandlingspart. Och därifrån var signalerna inte alls lika positiva längre. Nätverkets önskemål om ekonomiskt stöd till en samordnartjänst, bidrag till hyran och ett klart löfte om att få vara kvar i huset mötte nu motstånd.
Men stämningen från öppet hus-kvällen och intresset från besökarna gav gruppen fortsatt mod. På ett stormöte sköt nya initiativ fart. Namnlistor med kravet på ekonomiskt stöd och löfte om fortsättning trycktes upp och samlade mycket snabbt hundratals underskrifter i området. Den formellt grundade föreningen ”Mötesplats Hammarkullen” lockade lika snabbt många nya medlemmar. I en utförlig skrivelse till stadsdelsnämndens politiker tog föreningen fasta på formuleringar i politikernas egna budgethandlingar om att ”verka för en meningsfull och positiv miljö för invånarna i stadsdelen” och ”skapandet av nya mötesplatser”. Nämndpolitikernas svar på skrivelsen blev muntlig uppskattning av initiativet och engagemanget, men inga pengar.

Föreningen fick dock förvaltningens löfte att få vara kvar i huset ”fram till sommaren”, och därmed började tredje akten i dramat: mötesplatsen började befolkas av aktivitet. Ett stort antal olika föreningar med skilda nationella rötter och varierande verksamhet tog successivt plats i huset under våren.
Frågan om mötesplatsens fortsättning efter sommaren pockade dock alltmer på ett avgörande. Nätverket och föreningen bjöd därför under andra halvan av maj in Hammarkulleborna till en kampanj- och kulturvecka med poesiafton, konstutställning och mycket annat. Veckan inleddes med en grill- och trivselkväll. Vissa medier visade intresse, och inslag från stugan sändes i både Radio Göteborg och TV4:s lokala nyheter, som också intervjuade den socialdemokratiske ordförande Håkan Linnarsson i stadsdelsnämnden om vad han kunde lova mötesplatsen. Hans besked kom i samma veva som han annonserade mångmiljon-nedskärninngar i Angereds skolbudget. I TV-intervjun valde han att ställa verksamheterna mot varandra:
– Vi kommer behöva säga upp lärare. Och att i det skedet säga att just den här föreningens initiativ är så viktigt att vi är beredda att lägga kanske en miljon på det är inte realistiskt, sade Håkan Linnarsson.

Att han med det svaret inte blev hjälte för dagen i den röda stugan vid Hammarkulletorget blev tydligt. Men nätverket och mötesplatsföreningen lät inte Linnarssons besked bli sista ordet. När den stora Hammarkullekarnevalen gick av stapeln förra helgen kulminerade samtidigt mötesplatsens kampanjvecka. Återigen öppet hus med caféservering, och bokstavligen fullt hus. På väggen satt då affischer med nätverkets offentliga uttalande ”Vi vill ha kvar vår mötesplats!” i förstoring:
– Vi ger oss inte. Det här huset är precis vad Hammarkulleborna behöver för att vi ska kunna mötas över olika gränser, säger Magdalena Djurachkovitch i uttalandet.
Föreningen Mötesplats och Hammarkullenätverket samlar sig nu för att diskutera nästa steg. Är det trots allt möjligt att utverka pengar till en betald projektsamordnare? Går det att starta ett café mer permanent i huset? Vad kan vi ha för verksamhet i sommar? Hur ska vi bredda samarbetet i området för att få med så många olika grupper som möjligt? Ännu finns inga färdiga svar. Men nu skrivs manus till den nya akt som ska läggas till i dramat om ”Mötesplats Hammarkullen” framöver.

Text och foto: Björn Rönnblad

Missnöjet bland brevbärarna över deras arbetssituation med stress, övertid, utslitning är inte av dagens datum.
Tvärtom har det vuxit fram år efter år. Det är en del av bakgrunden till att Brevbäraraktionen vuxit fram under de senaste månaderna.
I lördags var det dags att demonstrera den ilska många brevbärare känner. Omkring 250 deltagare, huvudsakligen brevbärare och postanställda i något så pass ovanligt nu för tiden som en arbetardemonstration från Slussen till Medborgarplatsen på Stockholms söder.
”Vilken protest det blev … Stämningen gick att ta på. Ilska, allvar, kampvilja och glädje”, skriver Brevbärarbloggen på sin hemsida och konstaterar att många stockholmare visade sitt stöd genom att göra tummen upp och heja.

Talkörerna var flera och uttryckte tydligt vad demonstrationen handlade om.
”Postisar nu tar vi strid – ned med stress och övertid”
”Vi kan inte längre vänta – facken måste börja kämpa”.
”Vi är människor – inte maskiner”.
Talarna var flera, först vid samlingen vid Slussen.
Gunnar Westin, en av aktivisterna från Brevbäraktionen och till vardags brevbärare i Skärholmen, tog tillfället i akt och påminde om att denna lördag var det 80 år sedan arbetarmorden i Ådalen. Han betonade att det bästa sättet att minnas de fem som fick sätta livet till för militärens kulor i Lunde var att följa deras exempel och agera kollektivt och kämpa för våra gemensamma intressen.
Dessutom framförde Gunnar Westin Brevbäraraktionens solidaritet med de 80 terminalarbetarna i Tomteboda i Stockholm.
Men det fanns flera.
Nils Carlén, brevbärare i över 30 år och nu pensionär och en av dem som stöder Brevbäraraktionen.
Jens-Hugo Nyberg, brevbärare på Södermalm, uppmanade bland annat de fackliga organisationerna att ta strid och bryta den tillbakagång som pågått under så många år.
När demonstrationen ringlat sig nerför Götgatan mot Medborgarplatsen var det dags för ett avslutande möte och ytterligare några tal.
Frances Tuuloskorpi, facklig kämpe sedan många år tillbaka, betonade bland annat att ”rörelsen bakifrån flyttar fram hela kollektivet”.
Från Norra Stationsgatans kontor kommer brevbäraren Roger Huselius som tog upp en aspekt på brevbärarnas arbetssituation, med tilltagande tendenser av bland annat övervakning av de anställda.

Sist på banan denna lördag var en aktivist i Stockholms Antirasistiska Kulturförening (Stark), Giglia Beccera, som i sitt anförande sa att det som ”vi brevbärare gör är viktigt för kampen mot rasismen, eftersom den enhet vi bygger när vi arbetare tillsammans organiserar oss innebär ett slag mot krafter som försöker ställa människor mot varandra”, rapporterar brevbärarbloggen.
En lördag eftermiddag i Stockholm var över.
80 år efter Ådalen och i dagens iskalla nyliberala vindar med en hårt trängd arbetar­rörelse visar Brevbäraraktionen – på den korta tid som den funnits – på den väg de fackliga organisationerna måste gå om de ska ha en chans att mota kapitalet i grind.

Läs mer på brevbärarbloggen

Nils Carlén när han höll tal - foto:Sven Jinton

För två år sedan gick jag i pension, efter att ha jobbat som brevbärare i Vasastan i närmare 35 år. Jag fick höra om den här aktionen, och tänkte att jag kunde hjälpa till med att dela ut flygblad, jag kan ju inte länge missgynnas i löneförhandlingar eller få sparken!
Som pensionerad brevbärare kan jag inte låta bli att känna med kamraterna som fortfarande arbetar, och sliter mer och mer.
När jag började dela brev här för snart 40 år sedan, var brevbärarjobbet ett fritt, meningsfullt och roligt yrke. Så var det i många år.
– Sen avskaffades betinget 1993. Betinget innebar att arbetet var tidsstuderat, varje brevbärare var tilldelad ett distrikt, och oavsett när man var klar med dagens post fick man gå hem. Ibland tog det mer än åtta timmar, särskilt om man var ovan på ett distrikt, men oftast skyndade man sig och kunde vara klar tidigare.
– Nästa sak som hände var att Posten bolagiserades 1994. Då hade redan systemet med bestämda löner beroende på ålder och tjänsteår, börjat ersättas med ett mer eller mindre godtyckligt individuellt lönesystem
– En ny sorteringsmetod infördes efter millennieskiftet, ironiskt nog av Posten kallad ”Bästa Metod”, som innebar att vi inte längre kunde sitta och sortera posten, utan blev tvungna att stå och gå nästan hela dagen.
– Att riksdagen beslöt om att släppa konkurrensen fri, och låta privata företag plocka russinen ur kakan, det vill säga dela ut sådan post som är mest lönsam och på de ställen där det är enklast att dela ut, har lett till minskade inkomster – Posten har rustats ner.
– Samtidigt har reklamen ökat hela tiden, medan vanliga adresserade brev har minskat. Brevbärarens postväska har blivit tyngre – men mer innehållslös.
Men den senaste omorganisationen, som införts det senaste året, och som jag sluppit, är ändå värst. Ytterligare en del av brevbärarnas sorteringsarbete har tagits över av maskiner. Samtidigt har arbetet organiserats för ett för brevbärarna ologiskt och nedbrytande sätt, som ni fått och får höra mer om av andra här.

Jag har ju kvar en hel del kontakter bland dem som fortfarande jobbar. Jag fick nyligen ett mail från en gammal arbetskamrat. Han skriver så här:
”Jag kan meddela att omorganisationen det talas om, fått mig att lämna Posten efter 26 år. På tisdag ritar jag på mina uppsägningspapper. Jag har haft tjänstledigt sen den 1:a mars för att pröva annat jobb och har bestämt mig för att fortsätta där jag är nu.
Jag trivs jättebra och framförallt mår jag bra. Sista tiden på Posten var det med magknip man gick till jobbet och så kunde jag inte ha det i 22 år till. På kontoret var folk helt under isen när jag gick på min tjänstledighet. Hur dom mår nu, vågar jag knappt tänka på.”

Han är inte ensam om att må dåligt på Posten idag. Jag kollade för en månad sen på nätet vad som sagts i lokala media om brevbärare i Sverige. För att se om det bara var i Stockholm som brevbärarna hade problem. Men det är likadant i hela Sverige. Exempel:
Jönköping – Jönköpingsnytt, 25 mars:
Tidningen berättade, att redan före årsskiftet mådde brevbärarna i Jönköping dåligt. ”Hårda arbetsförhållanden, beroende på ohållbara körscheman, vilket innebar mycket övertid med sjukskrivningar som följd.” ”De utlovade förändringarna har inte genomförts. Brevbärarna mår fortfarande ’skit’”.
En av flera brevbärare Jnytt.se pratat med säger: ”Det har inte hänt något. Det känns som ledningen väntar på att stormen ska blåsa över. Folk jobbar fortfarande väldigt mycket övertid”

Och så en anonym röst på nätet – och man förstår varför han/hon vill vara anonym:
– Stämningen är under all kritik på Posten, och när inga chefer är nära, klagar alla på allt inom Posten. Ingen vågar komma med någon som helst kritik när chefen hör, för vid lönesamtal är det då redan antecknat att man är negativ och inte samarbetsvillig. Om man påpekar någon misshällighet till en chef, så får man till svar att ”alla passar inte att jobba på Posten”.
– Posten har lyckats bygga upp en sådan stämning att alla är rädda att få sparken från jobbet. Till exempel är det många som inte vågar anteckna övertid. Man jobbar på rasten för att ”hinna med”.
Särskilt mot denna bakgrund tycker jag det är beundransvärt att ni aktiva brevbärare tagit initiativ till denna aktion!

Är detta bara några spridda klipp som jag satt ihop, som visar på övertid och missnöje? Nej det finns statistiska bevis:
En undersökning, som genomfördes nyligen av tidningen Du & Jobbet och Statistiska centralbyrån visar att brevbärare är den yrkesgrupp inom LO-facken som jobbar mest övertid.
27,5 procent av brevbärarna uppgav att de arbetar övertid varje vecka. Övertiden för brevbärarna ökade med 14 procentenheter, det vill säga fördubblades mellan 2009 och 2010! – att jämföra med en ökning på 1,2 procentenheter för samtliga yrken.
Vad säger Postens ledning om detta? Ja, de väljer att blunda och förneka:
Peter Brännström igen, chef för produktionen på Posten, han tror inte att undersökningen stämmer. Möjligtvis på enskilda postkontor.
Vad säger då ägarna? Ägarna det är ju ni: Svenska (och numera också danska) folket – Posten Norden är statsägt och riksdag och regering har det yttersta ansvaret:
Markus Sjöquist, pressekreterare till finansmarknadsminister Peter Norman (M) säger så här på sitt språk, byråkratsvenska:
”– Angående den operativa hanteringen vad gäller att tillsäkra tillräckliga personalresurser i verksamheten är det inte en ägarfråga utan en sak för bolagets ledning att hantera.”
Och att Bolagets ledning inte klarar att hantera det, det ser vi ju!
För oss i allmänheten leder allt detta till sämre service. Eftersändningar blir liggande, post delas inte alltid ut varje dag, det kommer inte att stå länge på, förrän den dagliga postutdelningen försvinner – och ersätts med varannan eller var-tredje-dags-utdelning, om den nuvarande utvecklingen inte stoppas.
Det är dags att inte bara brevbärarna säger ifrån – vi alla måste göra det!

Nils Carlén