Det lönar sig att kämpa för sina rättigheter. Det kunde ockupanterna i Husby Träff konstatera i lördags när de höll utvärdering efter två veckor av stormöten, matlag, manifestationer, filmvisningar, föreläsningar och kulturevenemang. Internationalen var på plats bland gamla och unga aktivister som visat att det inte går att köra över folket hur som helst utan att det får konsekvenser.

Bord skjuts på plats, banderoller tejpas upp, kaffe bryggs och fruktfat ställs fram. Det är lördag morgon och i kulturhuset Husby Träff pågår förberedelser inför dagens utvärderingsmöte och den förortskonferens som ockupanterna bjudit in till. Stämningen är god. Kvällen innan kom det runt 200 människor för att lyssna på rapparna som avslutade kulturkvällen som ockupanterna ordnat. Idag ligger lokaltidningen Norra Sidan överallt och skyltar med rubriken: ”Ockupationen i Husby ledde till dialog”. Röda Korset väntar med flytten och inleder istället dialog med boende och föreningar i området. Ett delmål är uppnått, ockupationen upphör imorgon, på dagen två veckor efter att den inleddes.

Husbybon Sara Tafere har kommit för att lyssna på utvärderingen. Hon var med på mötet för två veckor sedan då beslutet om ockupation togs. Då var hon negativ, tyckte att det hade varit bättre med demonstrationer, men hon blev positivt överraskad:
– Det är kloka ungdomar. Jag tänkte att det skulle kunna bli problem eftersom vi har 40 procents arbetslöshet här i Husby, att folk skulle utnyttja ockupationen, men de har varit aktiva och gjort det bra, det har inte varit stökigt.

Arne Johansson från Nätverket Järvas Framtid tar till orda. Han kallar de gångna veckorna för historiska, menar att de förväntar sig dialoger efter det här och ber Basar Gerecci från Megafonen – den ungdomsorganisation som lade fram förslaget om ockupation – att ge en bakgrund till varför det blev som det blev. Det började med Alliansens storsatsning Järvalyftet och med en tro på att syftet var gott.
– Första dialogen som vi deltog i som organisation var 2009. Vi trodde att den skulle leda till bra grejer för ungdomarna här så vi gick i god för den. Men med tiden framstod det hela alltmer som ett PR-projekt, säger Basar Gerecci och berättar om den besvikelse som ungdomarna kände när deras förslag sopades under mattan och ingenting förverkligades:
– Man snackade om att satsa men istället lade man ner. När vårdcentralen och posten lades ner samma vecka tappade vi det sista förtroendet.

Folk var eniga om att vårdcentralen var bra, beslutet om nedläggningen togs över huvudet på de boende i området och beskedet kom i lokaltidningen Mitt i. Det gjorde att Megafonen anslöt sig till det aktiva motståndet och anordnade manifestationen Vredens dag – från Husby till Tahrir. Något som gjorde ytterstadsborgarrådet Joakim Larsson lite orolig. Ungdomarna bjöds in till möte. De gjorde klart för honom att om inget görs så kommer det att slå tillbaka mot de ansvariga politikerna på lång sikt. Men det fick ingen verkan, vårdcentralen lades ned. Ungdomarna i Megafonen fick bekräftat att den uppfattning som de från början hade haft när det gällde den omtalade medborgardialogen var naiv.
– De samlar in en massa allmänna åsikter men i slutänden gör de som de vill, menar Basar Gerecci och tar ”Husby strukturplan” som ännu ett exempel. Arkitektplanen kom strax efter att vårdcentralen lagts ned, återigen över huvudet på folket:
– Det är en plan för att göra om hela Husby i grunden, en extreme makeover. En sådan plan kan man inte inleda utan att kalla till möte eller gå ut med information, menar Basar Gerecci.
Eftersom Megafonen hade hört ryktas att något skulle ske gick fyra av ungdomarna på samrådsmötet för Husby strukturplan. Det ledde till att planen sköts upp, något som beslutsfattarna inte hade förväntat sig. De hade planerat det så att semestern skulle göra att slutdatumet för överklagande gick förbi obemärkt. Nu blev det inte så.

Historien som Basar Gerecci målar upp är inte vacker. Det är berättelsen om ungdomar som med tillit och framtidstro ger sig in i en dialog som de tror är på lika villkor, som utnyttjas i syfte att legitimera ett projekt som egentligen handlar om att dra ned så mycket som möjligt på välfärden i området – ett faktum som de involverade ungdomarna blev alltmer akut på det klara med. Dialogen är bara till för syns skull. Därav: ockupation.

Person efter person berättar om sina erfarenheter av Järvalyftet och om vad ockupationen har betytt för dem. Adalgisa Valente hade bott i Husby i 32 år när hon fick ett pappersark i brevlådan som förklarade att det skulle bli renoveringar i hyreshuset där hon bor – det så kallade referenshuset. Det var bara början. Nu minns hon måndagsdansen, kvällsgymnastiken och alla bröllop och begravningar som skett i Husby Träff:
– Ska det nu bara bli ett mörkt centrum?, vem vaknade en dag och sade: nu ska vi djävlas med Husby, frågar hon sig.
Eddie Bazira menar att ockupationen var en nödvändighet eftersom folket i Husby har blivit förtryckta så många gånger:
– Ingen av oss trodde att vi skulle sitta här efter två veckor. Det här är en seger för demokratin och vi måste fortsätta att ta kampen och kräva våra rättigheter.
Gunnar Johansson som varit engagerad i Husbys välfärd sedan han flyttade hit 1975 talar om hur det offentliga rummet minskat stadigt sedan dess. Tråkigast tycker han att det är med alla fritidsgårdar som har stängts. Han är irriterad över att media vill måla upp ockupationen av Husby Träff som en ungdomsrevolt:
– Det är populärt att framställa det så, inte kan man ha en revolt med gubbar på 80 bast, men vi är också här.
Han tycker att rädslan för vad som ska hända om man säger ifrån är skrämmande. Folk kommer efteråt och klappar på ryggen men vågar inte stå upp när det gäller.

En man som har heltidsjobb och en familjesituation som gjort att han inte har kunnat delta i ockupationen så mycket som han har velat, vill tacka för att ockupanterna har visat prov på levande demokrati, ett riktigt folkstyre, en demokratisk republik.
– Det är otroligt att se vilket stöd som kommer från omgivningen här, säger Alexander som deltar i Occupy Brunkebergstorg. Han tar den lyckade ockupationen som ett bevis på att man kan göra skillnad.
Arne Johansson kallar planerna för Husby för en skiss på folkfördrivning. Hyresrätter ska rivas och bostadsrätter byggas för folk med mer i plånboken. Han tror inte att den nya dialogen som utlovats kommer att leda till att Husby Träff får vara kvar i sina lokaler. En gång i tiden förevisades Husby som modell för den svenska välfärden. Nu är förorten snarare ett skräckexempel på Allianspolitik.

Klockan tickar, om någon timme börjar den förortskonferens som ockupanterna har bjudit in till i syfte att sätta aktionen i en politisk kontext och lyfte fram att det inte handlar om en liten grupp utan om en kollektiv känsla av frustration över att inte bli lyssnad på.
Redan nu finns flera av gästerna på plats, bland annat åtta personer från Biskopsgården i Göteborg som kommit för att stödja ockupationen. Också representanter från organisationer i Tensta, Kista och Rinkeby har slutit upp. Applåderna rungar för alla.
Faid Issa från Tensta och Forix – Förorternas Riksdag – trycker på vikten av att formulera förslag och komma fram till gemensamma lösningar så att konferensen leder fram till något konkret. Han tycker att det allra viktigaste med mötet är att enas om ett manifest och att bilda en grupp som träffas ofta och bedriver påverkansarbete:
– Segregationen i Stockholm är uppenbar. Om ni rör er i innerstan så ser ni ett levande samhälle. Vi ska inte nöja oss med att säga att det inte ska vara några nedläggningar, utan vi ska kräva ett levande samhälle i förorten.
Ahmed Ibrahim från Pantrarna i Biskopsgården tackar för ockupanternas engagemang, styrka och vilja att förändra. Han understryker i likhet med flera andra vikten av att ungdomarna blir politiskt medvetna:
– De måste bli politiskt medvetna djävligt snabbt så att de kan påverka sin framtid. Vi kämpar för social rättvisa 360 grader, vi kommer aldrig att sluta. All makt åt folket!
Kaffet är serverat och äppelkakan går snabbt åt i den tillfälliga demokratiska republiken Husby Träff.

Text och foto: Emma Lundström

I de etablerade samhällskretsarna är det en sanning, som inte får ifrågasättas, att USA är ”världens största demokrati”.
I detta nu pågår en rad primärval som i slutändan ska avgöra vem som blir Barack Obamas motkandidat på den republikanska sidan i det presidentval som äger rum i november detta år. Dessa val och granskningen av de olika kandidaterna ger klara besked om hur det står till med den ekonomiska demokratin i landet.

En av huvudkandidaterna och den troliga motkandidaten till Obama är Mitt Romney.
Han har en årsinkomst i huvudsak bestående av kapitalinkomster på 135 miljoner kronor. Förmögenheten uppgår till 1,7 miljarder, vilket placerar honom bland de rikaste 0,0006 procenten av USA:s befolkning.
Romney betalar mer till den mormonkyrka han är medlem i än vad han betalar i skatt till den federala kassan.
En annan av huvudkandidaterna heter Newt Gingrich. Han har med eftertryck slagit fast att 14 procent i skatt för de förmögna är alldeles för mycket och driver i sin kampanj kravet på att all skatt på kapitalinkomster ska bort.

De olika republikanska kandidaterna drivs – alla olikheter i övrigt – av några gemensamma och bärande teman: ”Alltid nedskärningar – aldrig skatt”. Stimulanspaket, nej. Obligatorisk sjukförsäkring, nej. Reglering av finanssektorn, nej.
Vänder man på steken ges en övertydlig bild av hur demokratisk den amerikanska ekonomin är.
Några exempel. Omkring 40 miljoner uppges leva under fattigdomsstrecket. Minimilönen ligger på 7,25 dollar i timmen vilket i svenska kronor motsvarar en dryg femtiolapp. Enligt den officiella och mätbara arbetsmarknadsstatistiken är 13,3 miljoner arbetslösa, räknar man med alla som på ett eller annat sätt ramlat ur systemet är den mycket högre. 7 miljoner amerikaner har två eller fler arbeten för att klara sin försörjning…
Vilka möjligheter alla dessa människor, fattiga, nyfattiga och kommande fattiga, har att ta del och påverka den politiska demokratin säger sig själv. De är inte del av det som brukar kallas den amerikanska drömmen, snarare av mardrömmen.
Kjell Pettersson

Ockupationen av Husby Träff i norra Stockholm avslutades i helgen. Som avslutning ordnades på fredagen en fest, och på lördagen en förortskonferens med inbjudna representanter från olika organisationer från andra betongförorter runt om i Stockholm. Även förortsgruppen Pantrarna från Göteborgsförorten Biskopsgården var på plats.
– Det här ser ut som en FN-kongress, sa ockupanten Basar Gerecci, som öppningstalade vid konferensen. Det är dags för förorterna och förortsrörelserna att gå samman, fortsatte han.
Husbykonferensens syfte var att ge organisationerna möjlighet att presentera sig, utbyta erfarenheter och försöka utveckla en gemensam samarbetsplan för fortsatt politisk kamp för förortsbornas sak. För även om kampen för ett värdigare liv i arbetarklassförorterna just nu är som aktuellast i Husby, ser situationen i stort sett lika hopplös ut i alla betongförorter runt Stockholm och ute i landet.

En talare från Rinkeby på andra sidan Järvafältet berättade om alla nedskärningar på servicen i hans förort.
– Det enda som finns kvar är polisen, sa han, och förklarade att många ungdomar helt tappat framtidstron och inte såg något annat alternativ än att ägna sig åt skadegörelse.
– Men vi måste stärka ungdomarnas självförtroende och visa dem att det finns bättre vägar än att kasta sten!
Murat Solmaz från Pantrarna i Göteborg, som hade kommit till upp till Stockholm och Husby i sällskap med två andra kamrater från Biskopsgården, berättade om problemet med förortsungdomar som slåss med varandra både inom och mellan stadsdelarna.
– Vi försöker sitta med gängmedlemmarna och förklara att vi inte ska kriga med varandra utan måste gå ihop, sa han.
Som positivt exempel nämnde han också att man lyckats rädda nerläggningen av Folkhögskolan i Biskopsgården genom en ockupation liknande den i Husby.

Amineh Kakabaveh, vänsterpartist, men deltagare vid Husbykonferensen som ordförande för föreningen Varken Hora eller Kuvad, ville väcka uppmärksamhet på kvinnofattigdomen i förorterna, och berättade om kvinnor som inte har någon inkomst utan är helt beroende av sina män.
Josef Yusuf från Kriskommittén i Upplands Väsby, en moderatstyrd kommun norr om Stockholm, berättade om hur den moderata ”borgmästaren” Jan Holmberg lät stycka upp och sälja ut delar av det kommunala bostadsbolaget Väsbyhem för att sedan själv ta över som styrelseordförande för ett av de nya fastighetsbolagen.
Josef Yusuf var också kritisk mot planerna på en ny lyxig sjöstad i Väsby, som skulle innebära en privatisering av kommunal mark i överklassens intresse.

Störst vid Husbykonferensen var kanske SSU, med flera medlemmar från lokalorganisationer runtom i Stockholm. En representant för SSU Söderort berättade om gentrifieringen i Skärholmen, där borgarna vill driva bort de fattiga som bor där idag med höjda hyror, och istället göra orten till medelklassförort.
En liknande plan har ju stadshuspolitikerna för Husby, där det så kallade ”Järvalyftet” med kosmetiska ingrepp i betongen skulle höja hyrorna och tvinga många att flytta.
– Det är många från SSU här idag, men det var dåliga förhållanden i förorterna även när Socialdemokraterna bestämde, påpekade Faid Issa från Förorternas Riksdag, en religiös och politisk obunden organisation för ungdomar som vill arbeta demokratiskt men slutat tro på demokratin i den ”riktiga”, officiella riksdagen.
Bland övriga grupper märktes ungdomsorganisationen Megafonen, Ung Vänster Kista, Svensk-turkiska solidaritetsföreningen och Nätverket Linje 17 som samlar förortsbor på gröna tunnelbanelinjen söderut mot Skarpnäck.
Per Leander
Längre reportage om Husby Träff på mitten i papperstidningen.

Den som hårdast drivit ett nej bland rikspartierna är vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt. En påtagligt nöjd Fredrik Reinfeldt har deklarerat att de svenska vilkoren för att gå med i pakten är uppfyllda. Jonas Sjöstedt ställer då på sin blogg frågan ”Stämmer detta verkligen” och ger följande svar:
- Faktum är att jag inte vet. Trots att jag är partiledare och ledamot av riksdagens EU-nämnd så har jag inte fått möjlighet att läsa den beslutade texten. Jag har läst ett femte utkast till finanspakt som kom i helgen, enligt det stämmer Reinfeldts uttalande knappast. Det svenska inflytandet i pakten är minimalt och ”garantierna” för arbetsrätten är långt ifrån pålitliga som de är utformade i texten.
Han påpekar också att ”utkasten till pakten har kommit sent, varit hemliga för allmänheten och inte funnits på svenska. Då blir det enkelt för regeringen att undgå granskning och debatt för att istället få sin egen tillrättalagda bild av pakten förmedlad”.
Vilket får en att undra hur det står till med den svenska demokratin egentligen.

Framför sig ser Jonas Sjöstedt ett EU där teknokraterna tar över från de folkvalda politikerna, såsom redan skett i Italien och Grekland, och som ett led i detta en finanspakt där EU:s kommission och domstol får ännu mer makt.
Fram växer en bild av ett EU där högerpolitiken cementeras fast. Och ett Sverige som, trots att väljarna avvisat euron och att 90 procent av väljarna i den senaste mätningen är emot, baxas närmare valutaunionen.

Inlägget på Sjöstedts blogg avslutas med följande känga till socialdemokratin:
– För en vecka sedan avvisade socialdemokraterna Juholt och Waidelich finanspakten med hänvisning till att väljarnas nej till euron skulle respekteras. Nu har en ny s-ledning böjt sig för regeringens propåer om att få vara med vid eurobordet. Det var en dålig start för den nya s-ledningen.

Kjell Pettersson
Den som vill läsa Jonas Sjöstedts kommentar i dess helhet, se bloggen på www.vänsterpartiet.se

Så kom de äntligen ut ur det slutna rummet på Sveavägen 68. Det blev ingen öppen process, där olika kandidater med olika politiska åsikter kunde brytas mot varandra. Det blev ingen extrakongress där medlemmarna via rådslag i partidistrikten och ombuden på en kongress fick säga sitt.
Det slutna rummet var om möjligt ännu mer slutet. Ordning härskar på Sveavägen i det toppstyrda socialdemokratiska partiet. På nästa ordinarie kongress 2013 kommer Stefan Löfven att väljas, om allt ränksmideri och maktmygel får råda.
Och denna gång är mobbarmedia (jämfört med den skoningslösa behandlingen av föregångaren) till sig i trasorna. ”Stålmannen från Metall” kan vi läsa i en av kvällsslaskarnas avisor. Dagens Industri drämmer till med ”Metallbas ska svetsa ihop s”.
Till och med en ytterhögerperson som Göran Skytte konstaterar i sin kolumn 29 januari i Svenska Dagbladet:
”När socialdemokraternas VU sedan lanserade och valde Stefan Löfven till ny partiledare, då blev jag upprymd. Varför? Därför att varje gång jag hört eller läst uttalanden om honom har han sagt bra saker. Om marknadsekonomin, konkurrens, EU, kärnkraft, löner.”

Den fängslande och förträffliga författaren Leif G W Persson konstaterar i Expressen att ”så vitt jag vet har jag aldrig träffat Stefan Löfven. Samtidigt såg jag att det är en bra karl. Samma sort som jag”.
Stefan Löfven har beskrivits som en kraft som kan ena det svårt sargade partiet och som en jordnära person som står till mitten inom socialdemokratin.
Går man igenom vad Stefan Löfven sagt och tagit ställning för och emot, kan man stillsamt undra: om han tillhör mitten i partiet, hur långt ut till höger står då den partihöger som nu tagit greppet över partiet?
Synar man Löfvens giv så har han som ordförande för IF Metall och i andra uttalanden tagit en klar och entydig ställning för EU. Han var ordförande för den fackliga kampanjorganisationen ”Fackliga röster för EMU”, inför folkomröstningen om EMU 2003. Och nog är det en händelse att bara några timmar sedan han officiellt blev ordförande för S, så svängde partiet från ett Juholts nej till finanspakten till ett ja.
Kärnkraftsförespråkare. Han har tidigare samarbetat med Svenskt näringsliv i lobbynätverket ”Nätverket för framtidens energi”. Han har konstaterat att ”det är hög tid att släppa gamla tiders reflexmässiga kärnkraftmotstånd och politiska låsningar”.
Stefan Löfven var en gång i tiden svetsare på Hägglund & Söner. Företaget är bland annat stridsmaskinstillverkare. Det är högst troligt att Löfven med den bakgrunden inte har några dubier när det gäller den svenska vapenexporten. Han har bland annat kampanjat för Hägglunds.
I sitt kröningstal betonade han att han var feminist. Inte bara det utan övertygad sådan. Stämmer detta tycks det märkligt att han var beredd att spräcka LO-samordningen i årets avtalsrörelse på en så kallad jämställdhetspott på 100 kronor.

Stefan Löfven är en ivrig beskyddare av industriavtalet med arbetsgivarna. Ett avtal som surrar arbete och kapital vid samma mast och slår fast att industrins konkurrenskraft står över allt och att industriarbetarna ska vara löneledande.
Han och IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä sydde högt ovan medlemmarnas huvuden ihop det så kallade krisavtalet med sänkning av arbetstiden och direkta lönesänkningar. Ett avtal som satte alla lokala klubbar på pottkanten då arbetsgivarna kunde sätta de lokala facken i en utpressningssituation och hota med att säga upp arbetare om inte facket ställde upp på sänkta löner. Ett industriavtal som hyllats av arbetsgivarna.

I Dagens Industri står dagen efter ordförandevalet att ”Näringslivet hyllar Stefan Löfven”.
Var Stefan Lövfen står i alla andra frågor lär visa sig.
Men han är ingen mittenman i de frågor där han tagit ställning.
Därav klang och jubel från näringsliv, borgerliga media och inte minst den socialdemokratiska partihögern som, efter den tio månader långa utflykten med Juholt, åter tagit ett fast grepp över partiet.

Kjell Pettersson

Ta den blåa tunnelbanelinjen mot Akalla och kliv av vid det näst sista stoppet. Välkommen till Husby. Här plockas välfärden bort bit för bit. Det omtalade Järvalyftet skulle innebära förbättringar men handlar i praktiken mest om nedläggningar. Bilden kunde ha varit dyster, om det inte vore för folket. De ger sig inte. De kämpar för sitt område. Just nu pågår en ockupation av kulturhuset Husby Träff. Vi for dit.

Nysnön mjukar upp betongens hårda linjer. Färska spår leder förbi Apoteket, förbi fruktståndet på torget, till en dörr där det står: ”Rör inte vårt kulturhus Husby Träff”. Därinne är det varmt. Ockupationen har pågått en vecka. Två pensionärer från PRO är oroliga för att de inte ska få hålla sitt månadsmöte som de brukar. Arne Johansson från Rättvisepartiet Socialisterna lugnar dem och får medhåll från Erling Sundström, 63 år, sjukpensionär och en av dem som deltar i ockupationen. Han är upprörd över hur Svenska Bostäder, som äger fastigheten, gått till väga:
– Ska man prata om demokrati överhuvudtaget så ska man inte gå över huvudet på folket utan man ska fråga först hur de vill ha det.

Järvalyftet, alltså Alliansen, säger att alla beslut tas i dialog med människorna i området, det är det som gör Erling Sundström upprörd. Visst har det förekommit dialog, men inget lyssnande.
– Det skulle vara mycket bättre om de rustade upp de befintliga lokalerna, liksom gångbroarna som de tänker ta bort, de är trygga för ungarna, säger han.

Husby Träff har funnits i över 35 år. Fram till 2008 drevs det med ekonomiskt stöd från kommunen, sedan lades det ut på entreprenad. Nu är det en mötesplats som drivs av Röda Korset. Det finns lunchservering och Internetcafé. Högtidsstunder firas här.
De lokaler som Svenska Bostäder alldeles innan jul plötsligt signalerade att kulturhuset ska flyttas till är mindre och inte ämnade för kulturverksamhet. Det rör sig om före detta Husby Krog.

Inne i det stora rummet står plakaten lutade mot scenen, på dörren sitter en lapp: ”Husby kräver respekt”. Rösterna surrar. Martin Olsson, Filip Tedelund och Nadja Akbari samtalar i väntan på att kvällens möte ska dra igång.
– Jag är här för att visa solidaritet med folket i Husby. Jag bor själv i en förort och vet hur det är med nedskärningarna. De lyssnar inte på dem som bor här men säger att de har ett nära samarbete med hyresgästerna, säger Martin Olsson från Skärholmen. Han är 19 år, studerar och arbetar extra på Coop. För honom handlar det om klasskamp och han tycker att det är positivt att folk står upp för sina rättigheter och visar solidaritet med varandra, förorterna emellan.

– Det är ju inte första gången som borgarna ägnar sig åt nedläggningar och nedskärningar, säger Nadja Akbari som är här för första gången ikväll. Att visa stöd för ockupationen är viktigt för henne men hon är också här av ren nyfikenhet:
– Det viktigaste för mig är att ta reda på vad de som bor här vill, jag är först och främst här för att lyssna.
Nadja Akbari är 30 år och kommer själv från en förort längst blå linjen. Hon är sjuksköterska och berättar att hon har försökt prata med sina arbetskamrater om ockupationen därför att hon tror att det är viktigt att bredda opinionen och få igång diskussionen om vad alla nedskärningar innebär, vilka som drabbas.
– Det kan vara svårt att få hit folk som inte har någon förankring just här, men jag tror att frustrationen och känslan av maktlöshet finns hos många i förorterna.

Kvällens stormöte drar igång. Det är Nima Jjohar-Tajmouri från SSU i Kista som håller i ordförandeklubban. Husbybon Basar Gerecci flankerar. Båda har varit med förut i striden som Husbys välfärd. Liksom flera av de andra som nu sitter samlade. Som pensionären Gunnar Johansson, boende i Husby sedan 36 år. Han har dansat gammeldans med Järva Gille på golvet vi har under fötterna.

Punkt för punkt avhandlas PRO:s månadsmöte, tiden för morgonmötena och två evenemang: kulturkväll på fredag och förortskonferens på lördag.
– Senaste tidens samtal i förortsorganisationerna har visat att det är läge för ett sådant möte. Att bilda en gemensam förortsorganisation. Det här rummet är perfekt för det. Vi är mitt inne i en pågående förortsrevolution och det här är ett sätt att få uppmärksamhet och att sätta press på politikerna, säger Basar Gerecci.
Hittills har planeringen bara gällt en eller två dagar framåt men nu hoppas ockupanterna på att få vara kvar en vecka till.
Det blir omröstning om vilka som ska sitta i de respektive arbetsgrupperna. Det diskuteras öppettider. Hela veckan har det varit öppet dygnet runt och det har frestat på för dem som sover över.
Gunnar Johansson påpekar att överklagan inte får glömmas bort. För vårdcentralen kom den in för sent, den är nu i privat regi.
Mötet förklaras avslutat. Mat ställs fram. Gunnar Johansson visar en klippbok som Svenska Bostäder delade ut 1975, där Husby Träff finns med. En rubrik lyder: ”De boendes initiativ. Värdens goda vilja.” Han tycker att lokalerna ska fortsätta vara till för alla, istället för att byggas om till affärer och kontor:
– Det skulle löna sig om man mäter tillväxt i människor.
Text och foto: Emma Lundström

Senaste info: http://husbyockupation.tumblr.com/

Tidigt på morgonen den 25 januari, medan egyptierna började ge sig ut på gatorna för att hedra årsdagen av sin revolt mot Mubarak, delade Revolutionary Youth – där vänsterungdomsgrupper ingår – ut ett uttalande. Kravet i uttalandet är tydligt: militären måste omedelbart avgå från makten. ”I ljuset av ett år av misslyckanden står det klart att juntan inte har uppnått revolutionens mål.”
Uttalandet avslutas med en rad konkreta krav på överföring av den politiska makten till ett civilt styre, rättvis kompensation till martyrer, att alla samhällsgrupper, etniciteter och politiska rörelser ska finnas med i upprättandet av en balanserad konstitution, social rättvisa med bland annat krav på höjd minimilön, yttrandefrihet och fria media.

Internationalen bad Mostafa Mohie, medlem i ”Socialist Popular Alliance Party”, journalist och ett känt ansikte i ungdomsrörelsen i Kairo, att svara på frågor och förklara det politiska läget. På den dag som många revolutionärer kallar för den andra omgången av den egyptiska revolutionen, planeras många manifestationer och aktioner för att uppmärksamma den pågående revolutionens krav, säger Mostafa som tillsammans med sina kamrater har suttit i oändliga planeringsmöten under de senaste dagarna och varit ute bland folk för att mobilisera till årsdagen av 25 januari-revolten.

Idag är det första årsdagen av 25 januari-revolutionen. Men revolutionen fortsätter eftersom dess krav inte är uppnådda. Tycker du att det egyptiska samhället har polariserats när det gäller revolutionens mål? En del tycker att det räcker och nu ska alla gå hem.
– Jag tror inte att polariseringen handlar om målen i sig. Under mina dagliga samtal med vanligt folk på gator och torg, ser jag att de flesta är medvetna om att revolutionens krav inte ännu är vunna. Detta erkänns även av dem som är emot den revolutionära rörelsen. Men problemet är att SCAF (militärrådet) har lyckats vända folket emot revolutionärerna och mot revolutionen, detta genom ekonomiska svårigheter och folkets behov av trygghet.
– De flesta egyptier vet att SCAF är emot revolutionen, men folk är rädda för kaos. Så polarisering har skett mellan dem som vill fortsätta revolutionen och dem som vill avbryta processen.

Hur ser du på islamisternas roll under denna period, räknas de nu som kontrarevolution, är de ett hot? Är det därför somliga, kanske mest över- och medelklassen, vill att SCAF behåller makten, för att de är rädda för salafisterna och Brödraskapet?
– Först och främst kan vi inte lägga alla islamister i en och samma korg. Vi har islamiska rörelser, inte en enda för alla islamisterna. Huvudströmningen inom islamisterna, det vill säga ”Muslimska brödraskapet och salafisterna” är förstås emot att revolutionen fortsätter. De tror sig vara nära maktövertagandet och därför vill de inte i detta läge konfrontera SCAF. De föredrar en överenskommelse med militären istället för att mobilisera folket mot militärens styre på gatorna.
– Dessutom fruktar de två huvudgrupperna massrörelser eftersom en sådan rörelse kan utvecklas och radikaliseras snabbt och gå ur deras kontroll. Jag menar att Brödraskapet föredrar enbart begränsade förändringar som inte berör den sociala och ekonomiska ordningen. Över- och medelklass är mer rädda för salafisterna än för Brödraskapet. Kanske för att salafisterna hotar dessa samhällsklassers livsstil.

Hur kan den internationella solidariteten spela roll i stödet för vänsterrörelsen i Egypten?
– Den internationella solidariteten kan spela en viktig roll i stödet för vänstern bland de revolutionära, genom att avslöja SCAF och det våld och förtryck som militären utsätter motståndarna för. Det hjälper att man tydliggör att SCAF är en del av Mubaraks regim. Att utländska regeringar stöder denna ordning betyder att de fortfarande stöder samma regim som egyptierna revolterade emot.

Sholeh Irani

Dödläget måste brytas
Arbetarrörelsen och vänstern står inför utmaningar utan motstycke. Den kapitalism som länge hölls i schack av demokratiska regleringar, välfärdssystem och folkliga rörelser har sprängt alla fördämningar.
Den okontrollerade vinstjakten har invaderat område efter område och förvandlat vård, skola och omsorg till slagfält för riskkapitalister och andra profitörer. Avregleringar och privatiseringar trasar sönder gemensamma ansvarsområden och infrastruktur som järnväg, post och energiförsörjning.
I en drastisk omfördelning av inkomster och tillgångar växer de sociala klyftorna till nivåer från tiderna före välfärdsepoken.
Genom avregleringar av finansmarknaderna och övergången till allmän kreditekonomi har bankerna skaffat sig en unik maktställning. Idag tvingas hela samhället, från enskilda bolåntagare till hela stater, att dansa efter finanskapitalisternas pipa när regeringar blir bankernas ombud eller helt enkelt ersätts av administratörer.
I en tid när mänskligheten står inför akuta globala behov att möta klimatkris, livsmedelsbrist och världsfattigdom blir ”marknadens” tyranni alltmer outhärdligt. Från den ”arabiska våren” och ”de indignerades” unga massprotester i Sydeuropa till Occupy Wall Street och studentrevolter i Chile och Storbritannien – för att inte tala om de stora arbetarprotesterna i Indien, Kina och Bangladesh – försöker människor bryta finansdiktaturens grepp.
Men när alla folkliga krafter måste samlas till en demokratisk flodvåg, sjunker stora delar av den gamla arbetarrörelsen ned i sin egen kris. Där s-regeringar administrerat finansmarknadernas utpressning, som i Grekland och Spanien, drabbas de av folkets avsky. Där de själva drev fram de nyliberala avregleringarna, som i Sverige, förlamas de av slitningen mellan gammal välfärdsvänster och marknadskramare.
Det politiska vakuum som uppstår utnyttjas av extremnationalistiska, rasistiska och rentav fascistiska högerkrafter som många hoppades gick i graven med andra världskriget.
Detta dödläge måste brytas! Här finns inga marginaler att invänta ”bättre tider”. Alla ansvarsfulla vänsterkrafter måste mötas till permanent ”socialistiskt forum” för att utveckla strategier för motstånd och framtidsalternativ. Inte stanna vid samtal utan tillsammans stödja varje rörelse underifrån mot nedrivningen av gemensam välfärd, arbetsrätt och jämlika villkor.
För en sådan gemensam politisk, ideologisk och folklig motoffensiv vill Socialistiska partiet föreslå följande akuta krisprogram:
• Välfärd eller finansdiktatur? Bryt bankernas grepp.

Idag offras människors välfärd över hela Europa och USA för finansmarknadernas skull. Samma finanssystem som förorsakade skuldkraschen 2008 och räddades med skattemiljarder utpressar nu stater och regeringar med räntevapnet mot välfärd och sociala rättigheter.
Arbetarrörelsen och vänstern kan inte acceptera att välfärdsepoken går i graven. Samhället är rikare idag än när det sociala reformarbetet en gång inleddes. Välfärdssystemen är förutsättningen för jämlikhet och demokrati. Finanssystem ska användas för att stödja välfärdsutveckling, inte ödelägga den. Demokratin kan inte göra halt vid bankvalven.

- Samhället måste offentligt granska alla betydande finansiella tillgångar och transaktioner, in- och utlåning, värdepappershantering och vinster hos finansbolagen. Hur uppkom skuldbergen? Vart tog skattemiljarderna till bankerna vägen? Var hamnade vinsterna och var finns tillgångarna?

- En radikal indragning av finansiella förmögenheter krävs för att omfördela tillgångar, ägande och makt för samhällets behov.

- Resurser måste koncentreras mot finansiell brottslighet, skatteflykt och internationella insatser mot skatteparadis.
Det senaste kvartsseklet har visat på de ödesdigra globala följderna av avreglerade kapitalistiska finansmarknader. Samhället måste återta kontrollen över finanssystemen för att demokratiskt styra de ekonomiska resurserna till satsningar på samhällsnytta, välfärd och klimatomställning.
Istället för att dumpa välfärden för finanskapitalets skull bör samhället styra investeringarna till de mest brännande behoven:

• Bekämpa arbetslösheten – alla behövs i arbete.

Det är arbete som skapar välstånd – inte ”företag” eller ”marknaden”. Hur arbetet organiseras är en praktisk fråga. Om det privata näringslivet inte kan erbjuda jobb till rimliga villkor måste ansvaret tas av över av det gemensamma. Vi har inte råd att tvinga hundratusentals till sysslolöshet när vården går på knä och personalbristen slår igenom på alla områden. Vi har inte råd att låta unga generationer växa upp utan yrke och försörjning.

- Samhället måste ta kommandot, kommuner och fackliga organisationer bör tillsammans inventera behoven och genomföra radikala sysselsättningsplaner.
n Genom massiva statliga och kommunala satsningar på offentliga arbeten inom vård, skola, omsorg, kollektivtrafik, fritid och kultur kan unga och arbetslösa få jobb.

- Ungdomen kan få jobb om vi delar på arbetsuppgifterna. Istället för höjd pensionsålder, släpp in de unga på arbetsmarknaden. Istället för allt längre arbetstider och övertid – fördela jobben genom allmän arbetstidsförkortning med inriktning mot sextimmarsdag.

• Social trygghet och gemensam välfärd – bort med kapitalisterna från vård, skola och omsorg.

När riskkapitalister plundrar ut äldreomsorgen och smugglar vinstmiljoner till skatteparadis, när skolor utarmas och segregeras av marknadskonkurrens, när privatiseringar och ”vårdval” slussar resurser till höginkomstområden – då måste samhället slå till bromsarna.
Det är behoven som ska styra, inte vinstjakten. Det är till de gamla och sjuka, till barnen och eleverna skattemedlen ska gå – inte till riskkapitalisternas vinster och skatteparadis.

- Offentlig granskning av utförsäljningar och ”avknoppningar”. Stoppa privatiseringar och förskingring av gemensam egendom.

- Öka bemanningen och förstärk resurserna till barnomsorg och äldrevård. Personalen är experterna som vet vad som behövs.

- Segregeringen av skolan och den högre utbildningen kan bekämpas genom jämlik resursfördelning där skattepengarna går till undervisning, inte till skatteparadis. Satsa på en demokratisk skola med likvärdiga förutsättningar för alla istället för privata friskolor.

• Klimatomställ hotad industri under de anställdas kontroll. Utveckla trafik- och energisystem under samhällets ledning.

Den globala klimatkrisen ställer samhällena inför historiska utmaningar att bygga om industri-, kommunikations- och energisystem från grunden. Då måste vi ta tillvara det industriella och vetenskapliga kunnandet från de äldre systemen för att utveckla övergångens möjligheter – inte förvandla regioner till rostbälten med slaktade produktionsanläggningar, kapitalförstöring och massarbetslöshet.
Här krävs statliga investeringar där produktionen, under ledning av de anställdas kompetens och kontroll, ställs om och klimatanpassas.

- Istället för att reas ut till internationella kapitalister eller skrotas bör samhället ta över ansvaret för hotade verksamheter – som fordonsindustrin Saab – och påbörja omställningen.

- Privatisering och konkurrenskaos inom klimatvänliga trafiksystem som järnväg och kollektiv stadstrafik bör ersättas av samordnat underhåll, utbyggnad och drift i gemensam ägo.

- Landets elförsörjning utgör en fundamental samhällsfunktion som ska ägas och skötas av det gemensamma.

• Omfördela överflödet – nej till fattigdom och förtryck – gemensamma lösningar.

Sedan 1980-talet har politiker och regeringar av olika kulörer verkat för sänkta skatter och minskade ersättningar från socialförsäkringarna. Följden har blivit växande klyftor mellan hög- och låginkomsttagare, mellan rika och fattiga. Samtidigt har ideologiska föreställningar förankrats – som att eliten presterar bättre genom högre ersättningar medan arbetslösa, sjuka och lågavlönade måste hotas med försämrade livsvillkor för att anstränga sig.
När de bättre ställdas klassegoism görs till norm återkommer på bred front uppdelningen i högre och lägre, herrskap och tjänstefolk med åtföljande anpassning av regelverk och lagstiftning på område efter område.
Gemensam och likvärdig vård och omsorg ersätts av upphandlade miniminivåer för de många och privata kvalitetslösningarna för de välbeställda. Visioner om jämlika villkor mellan män och kvinnor förvandlas till frågor om representation i bolagsstyrelser medan låglöneproletariatet av kvinnor med osäkra och förslitande anställningar tyngs ned av försvagad barnomsorg och äldrevård – och förvandlas till RUT-pigor åt medelklassen.
Utbildningssystemen – från grundskola och gymnasium till högre utbildning – segregeras med ökad utsortering och växande skillnader som följd. Avregleringar på arbetsmarknaden och försvagat fackligt inflytande tillsammans med etnisk segregation skapar nya tjänarklasser av tillfälligarbetare och papperslösa långt ifrån de etablerade trygghetssystemen.

- De sociala trygghetssystemen måste återupprustas i full bredd med återställd a-kassa och sjukförsäkring. Sjuka och utslitna ska få stöd till fullgod rehabilitering, inte utförsäkras. Försörjningsstödet åt utsatta ska förstärkas, inte minskas.

- Kvinnors löner och arbetsvillkor måste radikalt uppvärderas och alla nedvärderande och diskriminerande strukturer – på arbetsmarknaden liksom i samhället i stort – bekämpas.

- Löneinkomster och pensioner ska beskattas lika, ett solidariskt pensionssystem återuppbyggas med höjd och tryggad pension. En tryggad ålderdom ska inte spelas bort på börsen.

- Rättslösheten på arbetsmarknaden måste bekämpas, facklig kontroll krävs av bemanning och anställningar liksom garanterade lägstalöner på människovärdig nivå. Kollektivavtal i Sverige ska gälla alla löntagare – rovdriften på papperslösa och utländsk arbetskraft måste bekämpas – facket är till för alla arbetare.

- Ett solidariskt skattesystem för att dela på bördorna måste återupprättas – skatt ska debiteras efter bärkraft, förmögenhets- och arvsskatt återinföras. En omfördelning av privata förmögenheter är nödvändig för vårt gemensamma samhällsansvar.

• Försvara människovärdet – mot rasism och nyfascism

Där massarbetslösheten biter sig fast och välfärden raseras försöker högerextremister lägga skulden på ”de andra” – människor av annat ursprung, annan nationalitet och kultur. Istället för att förena drabbade människor mot det system som håller nere alla maktlösa – arbetarklassen i bred mening – ska samhörigheten trasas sönder. På så sätt utgör högerextremismen i olika skepnader den kapitalistiska ordningens mest förgiftande ombud. Ett halvsekel efter andra världskriget hemsöks Europa åter av detta ödeshot – vars förlängning rymmer våld, etniska rensningar och krig.

Vänstern och arbetarrörelsen måste här utgöra det starkaste skyddet mot rasism och nyfascism både i vardagen, på gatorna och i politiken. Från solidarisk flyktingpolitik och lika sociala rättigheter för alla, till massmobiliseringar och, ytterst, fysiskt självförsvar måste alla krafter i och kring arbetarrörelsen göra gemensam sak.
I samlad kamp för lika rättigheter, social välfärd och arbete – över kulturella, etniska och andra skillnader – kan arbetar- och folkrörelserna åter bli en ledande samhällsförändrande kraft. Bara en sådan samhällsförändring röjer undan förutsättningarna för den högerextremism som utnyttjar människors rädsla i kristider.

• En annan värld är möjlig

Krig, terror, finanskriser och klimatkaos – de globala hoten är sannerligen skräckinjagande. Men runt om i världen söker samtidigt människor oförtrutet hävda människovärde och solidariska lösningar mot den nuvarande världsordningens maktförhållanden och finansmarknadernas diktat. Världssociala forum, den arabiska våren, de ”indignerade” och Occupy Wall Street, fredsopinionerna, demokratikämparna och klimat-aktivisterna, de internationella fackliga och folkliga rörelserna – det är där vår arbetarrörelse och vänster hör hemma och måste hämta kraft och allierade.
Våra förslag och strävanden kolliderar ofta med regelverk och praxis som etablerats på mäktiga ekonomiska intressens och politiska stormakters villkor. Därför måste vi utmana och överskrida dem i samverkan med likasinnade över gränserna. Bit för bit, offensivt och defensivt, kan vi utveckla global styrka och alternativa modeller som förmår stå emot och bana nya vägar mot kapitalismens borgerliga eliter. Kapitalvinsten som mått på tillväxt och framåtskridande är sedan länge oförenlig med hushållning för välstånd och klimatbalans. En ny princip för samhällets organisering med behoven hos människor och miljö som styrande mått kan inte etableras utan politisk, ideologisk och social kamp.
Det är hög tid för den svenska arbetarrörelsen och vänstern att istället för EU:s finanspakter och Wall Streets finansmarknader, utveckla ett gemensamt skarpt krisprogram som samlande alternativ till fortsatt borgarstyre här hemma och social nedrustning i storfinansens tjänst. Tillsammans med alla arbetarrörelse- och vänsterkrafter i Europa och internationellt kan vi utveckla en väldig social och politisk kraft som kan stå emot finansutpressningen och bana vägar ut ur den globala kapitalismens systemkris.
Om 2012 görs till året då aktivisterna i folkrörelser, fackföreningar, aktionsgrupper och gemensamma forum diskuterar fram sina främsta förslag till handlingsvägar och samhällslösningar kan vi bygga en stark motståndsfront – nerifrån och upp – som slår tillbaka borgerligheten och börjar förändra politikens förutsättningar.
Låt oss tillsammans förbereda den striden.

Socialistiska partiet

Motsättningarna accentuerades när kretsen kring Mona Sahlin tog över. Sahlin använde sin första, och enda, partikongress som partiordförande till att kodifiera partiets högervridning med att driva igenom beslut som en gång för alla skulle slå fast att socialdemokratin bejakade vinster inom välfärden, ge fritt fram åt friskolor, att inflationsbekämpningen skulle överordnas kampen mot arbetslösheten, att inte återinföra 90 procentsnivån inom a-kassan och att karensdagarna skulle bibehållas. Dessutom skulle Sverige fortsätta sitt krig under Natos ledning i Afghanistan. Det är uppenbart att detta inte stod i samklang med den debatt som förts ute i arbetarkommuner och fackföreningar.

Valförlusten 2010 innebar upp-enbart att väljarna underkände socialdemokratins försök att vinna medelklassen tillbaka genom en Reinfeldt-light-politik. Det innebar också att partiets högerlinje utsattes för en mer samlad kritik än på länge. Grupper inom Studentförbundet och SSU, bland annat kring tidskriften Tvärdrag, utgjorde en viktig bas, Lena Somme-stad, som profilerat sig som en utpräglad vänsterröst, valdes till Kvinnoförbundets ordförande. Klarast artikulerad var kanske ändå kritiken i partiets egen kriskommission som på centrala punkter underkände partiets marknadsanpassade politik.

Valet av Håkan Juholt som partiledare kan bara förstås i detta perspektiv. Det var ett resultat av den stora sprickan mellan ledningens högervridning och försvaret av den traditionella välfärdsstatens fundamenta bland partiets basmedlemmar.
Den Stockholmsbaserade partihöger som i decennier dominerat partiledningen kunde inte presentera en trovärdig kandidat. Problemet var att det kunde inte den kritiska delen av partiet heller. När Håkan Juholt valdes tillskrevs han egenskaper han aldrig haft. Han var tryggt förankrad i partiets mittfåra och hade aldrig protesterat mot partiets utveckling.
De radikala tongångar som kunde höras i samband med Juholts installationstal klingade snart bort och Göran Greider talade besviket om världshistoriens kortaste vänstervåg.

Det hindrade inte att såväl det gamla ledarskapet som borgerligheten kände djup olust inför en partiledare som inför trycket från vänster faktiskt kunde säga att pensionsöverenskommelsen borde omförhandlas, att Sverige borde lämna Afghanistan eller att vinster i vården var orättfärdiga; må vara att han sa tvärtom dan därpå. Det interna krypskyttet och det välorkestrerade borgerliga mediedrevet satte snart in, baserat på en oro att socialdemokratin var på väg att lämna det stora samförstånd som rått om huvudinriktningen av svensk politik under de senaste decennierna.
Allt tyder nu på att makten i partiet flyttar tillbaka dit den så länge befunnit sig: till de marknadsglada avreglerarna och vinstbejakande friskoleanhängarna, eller snarare, till de av dem som ännu inte hunnit ta sig över till lobbyorganisationerna, konsultföretagen och de wallenbergska riskkapitalbolagen.
Hur partivänstern behandlar den besvikelsen är nog den intressantaste aspekten av socialdemokratins kris just nu.

Kjell Östberg

Förvaret i Märsta en tisdag förmiddag. Den klafsiga snömodden rinner av skorna. Tolken Idris Rashidi, vars kurdiska namn är Raman, trycker på porttelefonen som sitter på en vägg i lokalen och vi anmäler vårt ärende: vi ska träffa Yasin Elyasi, 24 år och utvisad från Sverige. Tiden går. Till slut blir vi insläppta och får välja besöksrum, alla är lediga, alla är lika skräpiga. I ett av rummen står en gunghäst i trä, det är kalt och kallt. Borden har ristningar på alla möjliga språk. Vi väljer ett rum som ser någorlunda rent ut. Yasin Elyasi blir införd av en vakt.
I Migrationsverkets handlingar står det att Yasin Elyasi kom till Sverige som 18 åring, år 2006. Det står att han saknar identitetshandlingar och att han vuxit upp i Al-Tashlägret i Irak. Att han är anhängare av ett demokratiskt parti i Iran. Att han riskerar dödsstraff om han utivsas. Det står också att han mår psykiskt dåligt, har ångest och självmordstankar. På ett ställe står det att han har varit våldsam mot personalen, på ett annat att han inte varit det men måste hållas i förvar för att hindras från våld mot sig själv. Det står att han avvikit från Sverige flera gånger, dels för att söka vård i Danmark, dels för att söka asyl i Nederländerna. Avvikit alltså, från vad? Det ska vara en mänsklig rättighet att röra sig fritt. Men rättigheter är i praktiken inte för alla, inte om vi följer Migrationsverkets bestämmelser.

Yasin Elyasi har överklagat flera utvisningsbeslut. Den 31 oktober 2011 blev han tagen i förvar. Sedan dess har han befunnit sig i Märsta. I väntan på besked. Flera nyhetsmedier har uppmärksammat hans situation. Men inget händer. Istället går dagarna.
Han sitter på den trasiga soffan i fuskläder och blicken flyger. Han berättar att han äter fyra-fem olika sorters mediciner, för ångest och depression och sömnlöshet – bland annat. Tidigare har han behandlats för hjärnabcess – en infektion där syregångarna i hjärnan täpps till med var. Han har också problem med hjärtat och har opererats två gånger. Det är för alla tunga tankar, säger han.
Yasin Elyasi föddes i Al-Tashlägret. Familjen hade flytt från Iran på grund av politiska problem. Fadern var medlem i PDKI – det kurdiska demokratiska partiet. Nu är båda föräldrarna döda, han har ingenting att återvända till. Ändå sitter han här i förvaret och väntar på besked om vilket land han ska utvisas till.
– Jag ber att de som ska läsa det här tänker på mig och stöttar mig. Jag har en farlig framtid. Jag vet inte om jag blir utvisad till Irak eller Iran. Om det blir Iran så kommer jag att hamna i fängelse, torteras och avrättas, säger han. Under sin tid i Sverige har han agerat politiskt och tydligt visat att han inte stödjer regimen i Iran.
Uppgivenheten ligger dov i rummet. I fem år har han väntat på besked:
– Jag har tappat hoppet. Jag vet inte vad som händer nu. Jag mår inte bra.

Hur är det i förvaret? Yasin Elyasi säger att han bara sitter och sitter. Det finns Internet. Han tycker att personalen är bra. Han har en advokat som företräder honom och han får mycket stöd från det kurdiska demokratiska partiet – som tolken Idris Rashidi är verksam i – och från asylrörelsen. Ändå tror han inte längre att det går att göra något. Inte när Migrationsverket redan har gjort fel så många gånger. Till och med skickat en man till Irak istället för Iran. Skickat tillbaka människor till Syrien.
– De gör vad som helst, säger han och rycker på axlarna. För fem år sedan, då när han kom till Sverige, trodde han att det här var ett land där de mänskliga rättigheterna respekteras, att han kunde vara lycklig som kommit till ett sådant land.
– Jag hade hört att Sverige var ett bra land när det gällde mänskliga rättigheter. Tyvärr var det inte så. Jag tänkte mig att plugga, att få utbildning och jobb, ett lyckligt liv. Jag trodde inte att det skulle bli så svårt. Det är inte bättre än i Irak, säger han och fortsätter:
– Jag önskar att ni hjälper mig så att jag blir fri. Det är jättesvårt här, man blir sjuk i huvudet. Jag orkar inte.

Vi plockar ihop vårar saker och lämnar det kyliga rummet. I korridoren finns en likadan porttelefon som den vi ringde på för att få komma in. Vi slår sifforna som står angivna på väggen. Signalerna går fram. En tjänsteman svarar att hon ska komma. Vi väntar. Småpratar. Yasin Elyasi berättar hur han fick kontakt med en vän från lägret i Irak, det visade sig att denne också befann sig i Märsta. ”Vi måste ses”, skrev vännen. ”Jag kan inte komma ut”, skrev Yasin Elyasi. Han skrattar lite åt det absurda i det. Vännen hade gift sig i Finland men får inte stanna där utan skickas ideligen tillbaka till Sverige eftersom det var här han först lämnade sitt tumavtryck när han kom till Europa. Enligt Dublinförordningen måste han därför söka asyl här. Likadana processer pågår i hela EU – människor nekas asyl i ett land, försöker med ett annat men blir tillbakaskickade med Dublinförordningen som orsak. Italien, Malta och Grekland översvämmas på så sätt, de flesta anländer dit.

Vi väntar fortfarande. Yasin Elyasi har ringt en gång till, vi har upprepat vår önskan att få bli utsläppta. Och en gång till. Korridoren är smal och det finns ingenting att sitta på. Utanför den låsta dörren arbetar någon, vi knackar på fönsterrutan men han har inte befogenhet att släppa ut oss. Yasin Elyasi beskriver det lilla rummet där han tillbringar det mesta av sina dagar. Det finns en säng och ett litet bord. Han säger att han har gardinerna fördragna och lamporna släckta. Att han bara sitter på sängen. Om han inte kan få gå ut så vill han inte heller se att det finns en värld därute.
Tolken Idris Rashidi, Raman, ringer på porttelefonen igen. Samma tjänsteman svarar för tredje gången. Låter irriterad.
– Nu kanske vi också blir inlåsta här, skämtar Raman, som i likhet med Yasin Elyasi är 24 år och väntar på besked från Migrationsverket.
Tanken på att bli inlåst ger kalla kårar. Men vi slipper fundera så länge på hur det skulle kännas. Dörren öppnas. Tjänstemannen har med sig en vakt. Ingen av dem ser oss i ögonen. De behandlar Yasin Elyasi som om han eventuellt skulle kunna bli aggressiv. Vi tar honom i hand. Dörren stängs mellan oss. Genom glasrutan ser vi Yasin Elyasi och vakten försvinna runt hörnet. Korridoren är tom. Samtalet är slut. Migrationsverkets flagga fladdrar halvhjärtat i duggregnet.

Text och foto: Emma Lundström