De sista dagarna inför det nya århundradet bävade den begränsade del av mänskligheten som äger moderniteter som fungerar med elektricitet inför en loppa. Millenniebuggen väntades stoppa världen vid tolvslaget och slunga hela vårt teknologiska samhälle ut i kaos. Inget hände till sist. Om det berodde på bra förberedelser eller att problemet inte fanns lämnar vi osagt.
Men om mänskligheten vetat vad det nya århundradets första decennium hade i sitt sköte hade den verkligen haft anledning att bäva inför framtiden. Buggen var baggis jämfört med vad som komma skulle.
Självmordsbombaren Taimour Abdulwahab var uppenbart ingen knäppgök och han var inte heller psykiskt sjuk eller galen. Uppenbart var han i stället en någorlunda rationell och politiskt medveten människa som i konsekvens med sin övertygelse sökte sitt martyrskap, sitt Golgata, i Stockholms centrum, eftersom han såg detta som sina fienders hemmafront.
En ung man spränger sig själv i luften i hopp om att ta med sig så många som möjligt. Det kommer säkert att skrivas mängder om den psykologiska resa som mannen gjort fram till terrordådet på Bryggargatan. Ett trovärdigt personporträtt kommer så småningom att skissas. Just nu saknas det. Däremot går det redan att fundera kring dådet utifrån idén att en extrem värld föder extremism. All sorts extremism, varav islamistisk extremism är bara en av många. Kristna fanatiker som mördar eller uppmanar till mord på abortläkare är en annan extremism.
”Riksdagsårets första partiledardebatt i går var om möjligt mer återhållsam än vanligt.
Oppositionsledaren Mona Sahlin och statsminister Fredrik Reinfeldt behandlade varandra i så ömma termer som god sed tillåter mellan två huvudkombattanter i ett plenum – hade det gått längre hade skandaljournalisterna fått skriva böcker om romanser i riksdagen snarare än i kungahuset.” Svenska Dagbladets ledare dagen efter partiledardebatten 4 november.
Till stora delar har han sig själv att skylla. De förhoppningar om förändring som tändes släcktes snabbt med brutna löften om Guantanamo, tortyr av ”illegala stridande” och upptrappningen av kriget i Afghanistan.
Saker måste kallas vid sitt rätta namn. Sverige var en gång en hyfsat väl fungerande välfärdsstat med stark infrastruktur och robusta system för vård, skola, omsorg, kommunikationer och energiförsörjning. Under 1980-talet inleddes avregleringarna och på 90-talet utförsäljningarna – under ledning av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Följden blev ekonomiska krascher, segregation och en bräckligare infrastruktur.
Vad kallar man då politiker som de senaste fyra åren istället för att återta det demokratiska ansvaret ökat takten i utförsäljningar och rea på gemensam egendom till förmån för sina egna väljare bland höginkomstgrupper och inom finans- och företagsvärlden? Och som planerar att dumpa ut ännu mer av det medborgarna byggt upp tillsammans.
De rika äger allt: Saker måste kallas vid sitt rätta namn. Vad säger man om politiker som under fyra år systematiskt har flyttat pengar från låginkomsttagarnas, de arbetslösa, sjukas och pensionerades fickor till höginkomsttagares bankkonton? Varje krona i skattesänkning och ”jobbskatteavdrag” som landat i de bättres ställdas plånböcker har berövats de sämre ställda genom nedskärningar i a-kassan, utförsäkringen av sjuka och minskade pensioner.
Massarbetslöshet: Saker och ting måste kallas vid sitt rätta namn: Vad säger man om politiker som kallar sig ”Sveriges enda arbetarparti”, stoltserar med ”arbetslinjen” och påstår sig stå för ”allmänintresset” under slagordet ”Alla tillsammans” när verkligheten ser ut så här?
17 januari 2011
Göte Kildén