– Vi vet vad vi måste göra men vi vet inte hur vi ska bli omvalda om vi gör det, sa Luxemburgs
regeringschef Jean-Claude Juncker nyligen till den brittiska finansdraken Financial Times. Tydligare än så kan inte krisen i EU sammanfattas. Det handlar om politik. Eurons kris kopplad till olika EU-staters skulder är ekonomiska problem, men lösningen för borgerligheten i Europa är politisk eller ingen alls. Det stod helt klart under förra helgens toppmöte i Bryssel.

Vad Luxemburgs regeringschef Jean-Claude Juncker vill göra men inte vågar är två sidor av samma sak – att drastiskt försämra de sociala försäkringarna inom EU och lyfta upp unionen till en ny nivå av överstatlighet där budgetar, arbetslagstiftning, beskattning och ekonomisk politik kontrolleras mera strikt och i större utsträckning beslutas i Bryssel.
De närmast regelrätta upproren i Grekland visar varför Juncker är rädd. Attackerna på välfärden och den arbetande befolkningens levnadsstandard i Grekland är bara början. För att EU:s industrier ska kunna hävda sig på världsmarknaden är det alla länders löne­arbetare i unionen som ligger i skottlinjen. Men kan välfärden avrustas utan att hela EU drabbas av ett ”grekiskt uppror”? Det är vad Juncker frågar sig.

Europa och USA har stagnerande ekonomier med låg tillväxt och fallande investeringar i produktion och infrastruktur. Den industriella produktionen sysselsätter allt färre arbetare samtidigt som antalet industriarbetare i världen exploderat de senaste decennierna. I ett par decennier har vi lurats till att tro att man kan skapa pengar med pengar. Låt ”kineserna” producera, det är vi som har bankerna, spekulationsfonderna och finansgenierna, var melodin för dagen. Wall Street hade fått oss att glömma bort abc: det är i produktionen av varor och tjänster som rikedom skapas av hundratals miljoner lönearbetare. Finansen bara omfördelar redan skapade rikedomar, och för det finns det gränser som inte kan trollas bort.
Efter murens fall levde vi en tid med en supermakt som dominerade ekonomiskt, politiskt och militärt. Nu lever vi i en multipolär värld där endast den militära hegemonin fortfarande innehas av Pentagon. Däremot hade inte kapital­ägarna glömt abc. De jobb som inte skapades inom industri och service i de gamla industrinationerna skapades i desto större antal i framför allt Asien av både inhemskt kapital och de multinationella bolagens direkta investeringar. Vad som för tio år sedan var en antydan till nydaning av den kapitalistiska världsmarknaden är i dag ett faktum. Kinas export har gått om USA i statistiken, och Asien och Brasilien står ensamma för hela ökningen av världshandeln.
Den som säljer varor tjänar också pengar, speciellt om den egna befolkningens konsumtion släpar efter. Resultatet syns i Kina där enorma exportöverskott fyllt på valutareserven med tusentals miljarder dollar. Att det är dollar, eller egentligen amerikanska statsobligationer noterade i dollar, har flera orsaker. Dels är det säkra placeringar för den kinesiska staten eftersom Kinas valuta yuanen varit knuten till dollarn i en närmast fast växelkurs. Samtidigt har det varit en källa för USA att betala det enorma handelsunderskottet i förhållande till Kina. Ett underskott har alltid sitt motsvarande överskott någonstans.
Den modellen är nu slut och kan inte fås att åter fungera som den gjort i snart femton år. Hushållen i USA kan inte längre finansiera sin konsumtion med allt större skuldsättning och inte heller med stigande löner eftersom de inte stiger. Tvärtom är det bara de 1 procent som occupy-rörelsen angriper som verkligen sett sina inkomster stiga de senaste decennierna. Den lönearbetande befolkningen har inte fått ökad reallön sedan slutet av 70-talet, och sedan 2001 har den sjunkit. Levnadsstandarden och konsumtionen har upprätthållits endast med hjälp av ökad skuldsättning.
Den nya multipolära världen kan inte längre fungera enligt modellen som uppstod efter murens fall. Då var USA ensamt om herraväldet och Kina bara en snabbt expanderande men liten export­ekonomi. Nu är Kina en stor ekonomi i världsmåttstock, och om dess tillväxt fortsätter i samma tempo som i dag kommer landets BNP att passera USA:s BNP redan om tio år, och BNP/per capita att hinna ikapp USA 2032.
Men trender och extrapoleringar brukar alltid slå fel som prognoser, och det kanske gäller de två här ovan också. För det handlar inte om lagbundna processer utan om politisk, ekonomisk och militär kamp mellan olika kapitalistklasser som inte har samma intressen. I konflikter på världsnivå är inget givet på förhand.

Däremot kan vi säga något om vad de kinesiska kapitalisterna och byråkraterna i statsledningen måste göra för att Kina inte ska falla offer för sin egen modell. Dagens situation där tillväxten uteslutande orsakas av allt större investeringar i produktionsapparat och infrastruktur är inte hållbar. Endast 34 procent av BNP utgörs av hushållens konsumtion ner från 62 procent 1983.
Alla säger att Kina måste öka sin interna konsumtion för att kunna skapa balans i ekonomin och bli mindre beroende av exporten. Men ingen vet hur det ska gå till. Teoretiskt kan det bara ske genom en kraftig ökning av de arbetandes reallöner parat med införande av ett modernt socialförsäkringssystem.
Problemet är bara att industrikapitalisterna i landet inklusive de utländska bolagen inte har något intresse av att betala högre löner eftersom stora delar av produktionen i exportindustrin bara är slutmontering av importerade komponenter. En verksamhet ofta med låga vinstmarginaler, där redan vissa företag utlokaliserar till Vietnam och Kambodja sedan de kinesiska arbetarna med strejker och protester lyckats höja sina löner.

Exemplet hur Apples i-Phone 3G produceras visar att Kinas produktion för export ofta består helt av importerade komponenter som sätts samman av billig kinesisk arbetskraft. Den säljs på världsmarknaden för 599 US $. Värdet av importerade komponenter till Kina är cirka 180 dollar och monteringskostnaderna i Kina lika med 6,5 dollar. Efter strejkerna vid monteringsfabriken Foxconn har monteringskostnaderna ökat.
Exakt hur vägen framåt kommer att se ut för Kina är mycket svårt att säga. Till en del beror det också på om Kina, Asien i övrigt och Brasilien kan skapa en egen dynamik med hög tillväxt, inbrytningar i högteknologiska sektorer och skapande av en marknad som delvis växer i en egen takt skild från de gamla imperialiststaternas stagnerande marknader. Kinas investeringar i utlandet är del i en sådan strategi. Inom den ramen är uppköpen av Volvo och Saab ett sätt att komma över avancerad forskning och applicerad teknik i biltillverkningen.

Samtidigt hopar sig svarta moln på den kinesiska kapitalismens himmel. Försäljningen av nybyggda lägenheter, hus och kontor har sjunkit med 39 procent från toppen 2010. Det kan medföra en mycket tuff kris för de banker som ligger ute med hypotekslån till privata byggare och till de lokala myndigheterna. Spricker byggbubblan utan att regeringen och centralbanken lyckas avveckla den gradvis kan hela den ekonomiska tillväxten på 9-11 procent falla kraftigt, och då vet ingen vad som händer med den redan hotade sociala ”harmonin” som ledarna i Peking ser som garant för den egna makten.
I andra änden av repet som stöder den hängde hittar vi den amerikanska imperialismen som brottas med djupa motsättningar både internt och externt. Den kreditdrivna expansionen fram till 2007 är över och kommer inte tillbaka, även om landets politiker och kapitalägare uppträder som om ”business as usual” ligger runt hörnet om bara skuldberget monteras ned. I stället verkar det uppenbart att krisen kommer att fördjupas de närmaste åren.

Under perioden efter sub-primekraschen 2007 öste den amerikanska staten ut pengar på banker och kreditinstitut för att kickstarta hjulen. Obama har inte ännu drivit en åtstramningspolitik, till skillnad från den europeiska borgerligheten. I stället har presidenten låtit den federala centralbanken driva en expansionspolitik med bottenlåga räntor och ”quantative easing”, ett fikonspråk för att låta sedelpressarna rulla.
För bankerna har politiken gett frukt. De flesta av dem visar upp rekordvinster. Men i en ekonomi där hushållens konsumtion tar upp 70 procent av BNP och där samma hushåll måste skriva av sina skulder med inkomster som stagnerar leder stimulanspolitiken inte till ökad tillväxt.
Till detta kan läggas den politiska förlamning som råder i kongressen, där republikanerna driver en mördande kampanj mot utgifterna i den sociala sektorn och kräver nedskärningar på alla andra budgetområden. Inte ett öre i skattehöjning för de som tjänar mer än en miljon dollar om året är deras käpphäst. För att jaga bort Obama från Vita Huset i november 2012 är de beredda att driva USA in i en djup recession. Om 2011 var Europas krisår kommer 2012-13 med stor säkerhet att bli USA:s. När 137 dollarmiljonärer i ett öppet brev kräver att de rika ska beskattas mer är det ett tecken på att de inser vart den amerikanska ekonomin tar vägen om en åtstramningspolitik drivs igenom i dagsläget.

Den egyptiske mångmiljonären Hassan Heikel skrev häromdagen i Financial Times att de superrika med mer än tio miljoner dollar i årsinkomst borde beskattas med en engångsskatt på 10 procent. Den illustra skaran är ungefär en person på tiotusen och tillsammans äger de en förmögenhet på 55 000 miljarder dollar. Skatten skulle inbringa 5 500 miljarder dollar. Tillräckligt för att lösa ut både Grekland, och alla andra statsskulder som hotar. Dessutom skulle det enligt Heikel ge börsen en skjuts uppåt som mer än väl kommer att kompensera den tioprocentiga engångsskatten. Man får inte vara dum.
Kapitalister som Warren Buffet och Hassan Heikel har inte plötsligt fått en uppenbarelse och söker frälsning. Deras oro dikteras av att Europas och USA:s ekonomiska åtstramningspolitik riskerar att utlösa en djup världsrecession, om inte värre, i vilken deras egna intressen riskerar att hamna i kläm.
Det nyligen avslutade G20-mötet visar att den tid då G7, de rikaste industriländerna, dikterade handel och investeringar är förbi. G20 var i och för sig ett fiasko där deltagarna skildes åt utan att ens vilja ge sken av enighet och beslutsamhet.
Men det berodde på den underliggande ojämna utvecklingen i världsekonomin just nu. Europa och USA stampar i bästa fall på samma ställe medan framför allt Asien expanderar snabbt. De allt hårdare politiska och ekonomiska konflikterna mellan USA, Europa och Kina speglar den imperialistiska konkurrensen mellan starka kapitalgrupper och kampen för kontroll över andelar på världsmarknaden.
Kina är inte ännu en imperialistisk makt på det globala planet. Men i Asien är Kinas dominans redan ett ekonomiskt faktum. Även militärt växer landets styrka snabbt med årliga kraftiga budgetökningar för de militära utgifterna. Världsekonomins tektoniska plattor är i stark rörelse, och hur de krafter som detta utlöser kommer att förändra styrkeförhållande mellan den ”gamla” och den ”nya” kapitalismen kan vi bara spekulera i än.

Det media kallar ”eurokrisen” är en del i denna globala omstrukturering av kapitalismen. De europeiska kapitalen kan inte längre hävda sig i den internationella kampen om marknader utan att i grunden ändra det sociala systemet i Europa. Lönekostnaderna ska drivas ner till varje pris. Jean-Claude Juncker vet vad som ska göras men tvekar om det är genomförbart. Därför är ”testerna” i Grekland och Portugal så viktiga. Om kapitalet lyckas riva hela det sociala skyddsnätet och sänka lönekostnaderna per arbetad timme kan det användas till att driva samma politik i de mer nordliga länderna i EU med argument att alla måste bidra till att lösa krisen.

Europas ledande politiker och de dominerande kapitalägarna står inför ett vägval. Endera i grunden avskaffa den sociala välfärden som vi känner den och spränga nationsgränserna för att upprätta ett Europas Förenta Stater i hopp att kunna ta upp konkurrensen på världsmarknaden. Eller låta europaprojektet krascha, avskaffa euron och låta varje europisk nation klara sig självt i konkurrensen. Att det senare alternativet skulle vara att föredra för kontinentens lönearbetare är ren fiktion.
I båda fallen kommer de härskande att se som sin uppgift att montera ned den gemensamma sociala sektorn, låta det privata kapitalet ta över sektorer som kan drivas med profit och låta resten falla i ruiner. Utmaningen från den ”nya” kapitalismen kan inte mötas utan att det sociala kontrakt som rått sedan andra världskrigets slut definitivt bryts. Nyliberalismens attack på den arbetande befolkningens livsvillkor sedan 80-talets början måste avslutas med ett radikalt svärdshugg.

I inget av alternativen finns det en positiv lösning på den sociala krisen ur den arbetande befolkningens synvinkel. Ett sönderfallande Europa där de nationella borgerskapen återfaller i olika grader av nationalism innehåller inget positivt för de arbetande och öppnar inte heller större möjligheter för sociala och fackliga strider till försvar av den existerande välfärden. Lika lite öppnar en förstärkt överstatlighet inom EU dörrarna för ett bättre styrkeförhållande till de arbetandes fördel.
Dagens kapitalism lämnar bara en antikapitalistisk strategi som en realistisk väg framåt för kontinentens lönearbetare. En reformism baserad på gammal keynesiansk stimulanspolitik är inte längre möjlig och de reformistiska partierna i Europa föreslår inte ens det som ett alternativ. De har alla hakat på det nyliberala loket och föreslår på sin höjd att måla godsvagnarna ljusröda. Färdriktningen sätts inte i fråga.
Inget reformistiskt parti i Europa föreslår en politik som bryter med finansens allt större makt över politiken.

Ur borgerlighetens synvinkel är det en nödvändighet inte bara sett till konkurrensen med Kinas industriproduktion utan också i allt större utsträckning i förhållande till USA som håller på att utvecklas till ett låglöneland. För vid sidan av landets finanscentra på östkusten liknar resten av landet, speciellt Södern och Mellanvästern, ett låglöneland. Mot traditionella löner kring 28 dollar i timmen för bilarbetare betalar bilbolagen som etablerat sig i Södern kring 13 dollar i timmen. Vid sidan av de anställda i finanssektorn har reallönen för industri- och serviceanställda sjunkit det senaste decenniet.
I veckan meddelade Census Bureau, USA:s statistiska centralbyrå, att det nu är 48 miljoner människor i landet som hankar sig fram till månadsslutet tack vare matkuponger som socialhjälpen delar ut efter prövning.

I Europa är det inte i de fattigare länderna som de arbetande tryckts tillbaka mest. Det tyska ”exportundret” är inget annat än ökad produktivitet parat med lägre löner. I Merkels mirakel, med gott förarbete från socialdemokraten Schröder, är det i dag fem miljoner lönearbetande som tjänar mindre än fyra euro i timmen.
Det är i skenet av den globala krisen och den tilltagande konkurrensen mellan ”blocken” som euro- och skuldkrisen måste betraktas. De dominerande kapitalgrupperna i Europa vet att deras enda väg framåt för att stå sig på världsmarknaden är ett nytt kvalitativt steg framåt i deras ”europabygge”. Inte ens Tysklands kapitalister kommer att gå oskadda ur en krasch för euron, upplösning av EU och en återgång till de nationella valutorna. En ny D-mark skulle omedelbart revalveras upp med minst 20 procent i förhållande till andra världsvalutor. Med Europa som huvudmottagare av den tyska exporten blir det svårt att konkurrera med import från låglöneländer om den nya marken skrivs upp kraftigt.

Den europeiska kapitalismen står inför sin största historiska utmaning. Anpassa sig till den nya multipolära världsekonomin genom att drastiskt sänka sina produktionskostnader och avrusta den sociala välfärden eller försvinna som stormakt på världsmarknaden. Det är valet. Det är den verkliga grunden till de till synes obegripliga dispyterna under toppmötet i Bryssel förra helgen. Tysklands, Frankrikes och Storbritanniens kapitalgrupper manövrerar för att se om sina intressen. Merkel, Sarkozy och Cameron går deras ärenden.
Det dikterar också valet för Europas arbetande befolkning. Endera böja rygg och acceptera att hopp om en bättre framtid var något som bara våra föräldrar kunde glädjas åt. Eller resa på sig och tillsammans med alla andra lönearbetare ta strid för ett annat Europa, ett solidariskt och rättvist Europa, ett Europa befriat från finanskapitalets diktat. Kort sagt – ett Europa där den arbetande befolkningens ekonomiska och sociala behov dikterar vad som produceras och hur det fördelas, inte de enskilda kapitalägarnas jakt på ständigt större vinster.
Benny Åsman

Fredag den 30 september var det som alla andra fredagar i Syrien. Ett trettiotal personer dödades av regimens elitstyrkor när kraven på frihet och värdighet restes i många städer, ifrån Damaskus förorter till Homs, Hama, al-Rastan, Idlib, Deraa och andra platser.
Det har nu gått över sex månader sedan den arabiska vårens första spirande skott slog ut i Syrien. Den groteska regimen i Damaskus svarade omedelbart med brutalt våld. Liksom i Libyen finns det ingen ersättare till diktatorn. Khadaffi och Assad kan inte bytas ut. De kan bara segra eller störtas. De som går i diktaturens ledband kan inte bryta banden och sluta upp bakom nya ledare som fortsätter i de gamla spåren. I stället gäller det att sluta upp bakom diktatorn eller helt bryta med regimen och riskera mycket av den personliga säkerheten.

Därför har utvecklingen i Syrien inte följt samma mönster som i Libyen. För till skillnad från det libyska samhället är Syrien mer delat mellan olika religiösa samfund som speglar de historiska motsättningarna mellan bland annat sunni- och shiamuslimer. Dessutom finns det en betydande kristen minoritet i landet som hittills gett regimen ett passivt stöd orsakat av en rädsla för vad en seger för upproret skulle innebära för de kristna.
Till det kommer att Assads makt har sin sociala rot i den alawitiska minoriteten. Alla officerare i armén är alawiter, en gren av shiamuslimerna, och de fruktade säkerhetstrupperna under inrikesministeriets kontroll har också sin bas i den alawitiska minoriteten som utgör cirka tio procent av Syriens 23 miljoner medborgare.
Den sociala och framför allt religiösa sammansättningen av landet har gjort det möjligt för Assad att tills nu stå emot den revolt som hittills bara omfattat den stora sunnimuslimska befolkningsmajoriteten, strax över 70 procent.
I huvudstaden Damaskus och storstaden Aleppo, världens äldsta kontinuerligt bebodda stad, har Assad också lyckats mobilisera ett stöd från en stor del av de rika affärsmän som inte gett mycket för ”demokratiska frågor” så länge de tjänat stora pengar i skydd av diktaturen.
Nu, sex månader in i upproret, har ändå Assads regim hamnat i en återvändsgränd. Regimens elitbrigader åker från stad till stad för att slå ned protesterna. Minst två tusen personer har enligt olika källor redan mördats av elittrupperna och de svartklädda Shabiha, en sorts civilmilis med sitt ursprung i en smuggelmaffia i kuststäderna i norr, som agerar ostört tillsammans med militären. Ändå sprider sig protesterna från stad till stad, och även i Damaskus folkliga förorter demonstrerar nu oppositionella. Den brutala repressionen har inte den effekt som regimen räknat med.
Regimen står alltmer med ryggen mot väggen. Våldet fungerar inte och inga politiska alternativ i form av reformer och förhandlingar med den brokiga oppositionen ligger inom räckhåll. Samtidigt står upproret mot regimen också inför en osäker framtid. Besvara regimens förtryck med väpnat våld eller inte? Det är ett problem som ställs akut sedan en tid tillbaka.

I vissa städer som Hama och Homs där elitbrigaderna och Shabiha utmärkt sig mest har det förekommit väpnat motstånd. Exakt vilka som deltar i det väpnade motståndet är inte lätt att belysa eftersom utländska journalister inte kan förflytta sig i landet. De senaste veckorna finns det dessutom trovärdiga rapporter om att hela arméenheter hoppat av och strider mot de reguljära förbanden i städer som al-Rastan och Homs. I al-Rastan har ett stort antal soldater deserterat och strider sedan någon vecka mot regimens elitstyrkor.
Enligt överste Riad Asaad, som hoppat av från Assads armé, är det inte mindre än 10 000 soldater som deserterat. Vi har ingen möjlighet att verifiera detta. Men det faktum att officerskåren rekryteras i den alawitiska minoriteten och soldaterna till sin majoritet är sunniter kan bli fatal för Assad. Soldaterna ställs inför valet att skjuta på bröder och vänner eller att ansluta sig till upproret. Regimens agerande driver soldater till avhopp.

I staden Homs mördade säkerhetsstyrkorna den 18-åriga flickan Zainab al-Hosni bara för att hennes bror deltog i organiseringen av demonstrationerna i staden. Hennes kropp med avkapat huvud återlämnades till familjen med ursäkten att ”extremister” var ansvariga. Människorna i Homs vet var ansvaret ligger. Zainabs död verkar har elektrifierat många unga som vill hämnas med vapen i hand.
Efter att sex månaders fredliga protester mötts av allt kraftigare våld frågar sig nu delar av oppositionen om våld ska mötas med våld. Inom oppositionen råder delade meningar om vilken väg som bör följas. Faktum är att det redan pågår ett väpnat motstånd och att grupper av officerare och soldater anslutit sig till upproret. Om det är en framkomlig väg och rätt taktik kan vi inte bedöma. Bara utgången av striderna kommer att ge svar på den frågan. Assads regim har ett starkare grepp om landet än vad Khadaffi hade och stödjer sig på minoriteter som är tveksamma till oppositionens kamp eller rent av fientliga till den. Det ger honom en starkare position än Khadaffi. Men räcker det?
För regimens manöverutrymme krymper. Inom landet börjar det ekonomiska läget att snabbt förvärras. Regimen har gett order till landets industrier, statliga och privata, att bara betala ut 65 procent av lönerna och de statsanställda ska beläggas med en extra inkomstskatt på 15 procent. Statskassan börjar sina under den internationella blockaden och Assad behöver pengar för att hålla sin förtryckarapparat vid gott mod.
Assads internationella ställningar ger också vika. Det goda förhållandet till Erdogans Turkiet sviktar. I dagarna har det kommit fram diplomatisk information som kastar ljus över Erdogans tilltagande avoghet mot diktatorn i Damaskus. Under sommaren erbjöd tydligen Erdogan Assad att hjälpa till med att få ett slut på protesterna i Syrien. Det skulle enligt Erdogan kunna fixas om det Muslimska brödraskapet i Syrien gavs tre eller fyra ministerposter i regimen. Enligt diplomatiska läckor avfärdade Assad planen. Det skulle i så fall kunna förklara Turkiets plötsliga kärvhet mot Damaskus.
Att ett stort antal flyktingar dessutom nu befinner sig på turkisk mark förbättrar inte humöret i Ankara. Dessutom innebär USA:s och EU:s blockad mot den syriska oljehandeln ett stort avbräck för regimen som nu därför tvingas till extrabeskattning av grupper som varit lojala mot regimen. Vilken effekt det kan få är inte klart. Det finns redan rapporter om affärsmän som börjar knyta näven i byxfickan.

I dagarna samlades också ett antal oppositionella i Ankara och bildade Syriska Nationella Rådet med 140 medlemmar, varav hälften finns i Syrien. Rådet är en samling med en stor ideologisk och religiös spännvidd. SNR har nära kontakter med de lokala råd som finns i de flesta städer och byar i Syrien. Samtidigt har en annan oppositionell gruppering, Nationella Rådet för Demokratisk Förändring, bildats inom landet i opposition till SNR som NRDF anser lämnar dörrar öppna för en utländsk inblandning i kampen mot Assad.
Det är ännu omöjligt att som utomstående bedöma oppositionens taktiska problem i kampen mot diktaturen. Vilket inte hindrar oss från att till fullo solidarisera oss med alla i Syrien och den arabiska världen som kämpar för frihet, värdighet och demokratiska fri- och rättigheter.

Benny Åsman

Den grekiska krisen fortsätter att slå hårt mot medborgarna. De kraftiga nedskärningarna påverkar även den förut så stabila medelklassen. Nedskärningspakten avlöser varandra, minimilönen ska sänkas, kollektivavtal förbjudas enligt lag. Men de yviga protesterna fortsätter, dag efter dag.

Krisen slår jättehårt, folk går på knäna, säger Jannis Konstantis, facklig aktivist med rötter i Grekland, till Internationalen.
Varje dag sker det nya demonstrationer, aktioner och ockupationer av skattekontor och ministerier i Grekland. Protesterna kommer från olika håll politiskt, allt från höger till anarkister, enligt Jannis Konstantis.
Olika rörelser och grupper uppstår och försvinner och ännu finns ingen enad front. Två stadiga ben i motståndet är i alla fall paraplyorganisationen för radikala fackföreningar, PAME, som anordnar nya aktioner varje dag, och de statligt anställda som med jämna mellanrum utlyser generalstrejker.
Proteströrelsen Real Democracy Now startade starkt i maj med stora demonstrationer på Syntagmatorget i Aten, men dog ut redan efter sommaren. Jannis Konstantis har sin egen tolkning om varför:
– Dels hade den ingen kontakt med arbetsplatserna. Dels stötte de på hårt motstånd från polisen som de inte klarade av att bemöta. Folk tröttnade helt enkelt.

En rörelse som fortfarande lever är Vi betalar inte-rörelsen (Den plirono) som representerar den utomparlamentariska vänstern. I början var det de nyinförda vägtullarna man vägrade betala, men nu har det blivit ett slagord för nedskärningsåtgärderna i allmänhet. Under presentationen ”Vilka vi är och varför vi inte vill betala för krisen”, skriver rörelsen sammanfattande:
– I trettio år har vi betalat för ”utveckling”. EU-inträdet, euron, OS, utländska obligationer och andra ”nationella mål”. Under trettio år har kapitalets lönsamhet skjutit i höjden. Bankerna har gjort enorma vinster och förökat sig som svampar. Efter trettio år är arbetarna fortfarande fattiga, arbetslösa med skruttiga löner och pensioner. Vi betalar dyrt för att röra oss i kollektivtrafiken och på allmänna vägar, för energi och telekommunikation. Vad har vi fått för de uppoffringar vi gjort? Krisens väg leder rakt ner i helvetet. […] Den vinstdrivande logiken som omger oss har lett till att stat och företag vill kommersialisera hela livet. Krisens fördjupning har blåst nytt liv i denna absurda process som vill hitta vinst i alla mänskliga aktiviteter: arbete, hälsa, utbildning, underhållning, miljö, naturområden, offentliga platser, allt går att göra vinst på. Staten har övertagit rollen som samordnare för denna strävan att privatisera all offentlig och social egendom.

Det har blivit allt vanligare att grekerna får svårt att betala sina räkningar. Senast lades en extra skatt på alla dem som äger sina bostäder, något som väckt stor ilska och irritation, eftersom de flesta greker äger sina bostäder. Folk låter bli att betala, för att de inte kan eller för att de vägrar.
Ett uppmärksammat problem är att människor fått elen avstängd efter att inte ha kunnat eller velat betala sina elräkningar. Detta har lett till att en riktad proteströrelse uppstått i norra Grekland som kallar sig Connect electricity, Slå på strömmen. Det är ”anonyma medborgare” som sätter på strömmen igen hos dem som fått den avstängd på grund av obetalda räkningar.
Enligt den privata TV-kanalen Skai-TV vill aktivisterna visa solidaritet med de långtidsarbetslösa, pensionärerna och de fattiga. De vänder sig mot att det statliga elbolaget DEH kräver betalningar och hotar att stänga av strömmen för fattigt folk, istället för att kräva in pengar från de stora företagen och statliga institutionerna som enligt utsago är skyldiga elbolaget över hundra miljoner euro.

Tidigare i veckan lade den så kallade trojkan (IMF, EMU och ECB) fram några nya förslag för Grekland. Minimilönen, som för närvarande är 751 euro (alltså 6 842 svenska kronor) i den privata sektorn, ska justeras nedåt. Löneutvecklingen ska frysas och kollektivavtalen ska avskaffas och förbjudas enligt lag.
– De som regerar är okunniga och nu kommer de som är farliga och ställer krav, kommenterade Christos Panagopoulos, ordförande för den största fackliga organisationen GSEE, förslaget till den socialdemokratiska dagstidningen Eleftherotypia.
Förslaget skulle kunna ses som en form av utpressning innan det sjätte nödlånet klubbats igenom. Jannis Konstantis ser kraven som ett hot mot hela arbetarklassen.
– Det här är inte en skuldkris, det är en kapitalistisk kris. Greklands ekonomi utgör bara 0,4 procent av EU:s hela BNP och andra länder har större statsskulder än vi. Här tar man tillfället i akt att rasera alla arbetarklassens rättigheter. Det här är ett sätt för regeringen att krossa arbetarrörelsen.

Greklands statsminister Giorgios A Papandreous första officiella uttalande efter att han blivit informerad om trojkans nya nedskärningsförslag att sänka lägstalönerna var:
– Vi är inte Indien och kommer inte att bli Indien. Trots sin sorglighet väckte uttalandet många humoristiska reaktioner på Internet. Enligt bloggaren KeepTalkingGreece som sammanställt responsen undrade någon om Grekland inte skulle bli den nyliberala motsvarigheten till Bangladesh eller Kambodja istället. Någon undrade om lektioner i Ayurveda kan räknas som jobb nu, andra tog fram kokboken och började göra curry och instruerade varandra i hur man knyter en sari. En annan frågade sig ifall hon som ville volontärarbeta i Indien en månad nu istället kommer att skickas till Nea Ionia, en fattig förort i västra Aten.

Grekerna möter sitt bittra öde med politiska protester, aktivism och mycket humor. Men en påtaglig fara med krisen är människors mentala hälsa. Al Jazeera rapporterar om en ideell självmordslinje i Aten som tar emot fyra gånger så många samtal nu jämfört med före krisen.
– Det brukade vara ungefär en av fyra som talade om pengar som en orsak till depressionen. Nu handlar tre av fyra samtal om pengar, säger Aris Violanzis, chef för mottagningen. De kraftiga nedskärningarna i den grekiska statsbudgeten påverkar inte bara de fattigaste längre, även medelklassen har fått det svårt. Arbetslösheten är uppe i över 16 procent. Efter kraftigt neddragna löner och olika förhöjda avgifter får också de som arbetar svårt att få vardagen att gå ihop. Många tvingas till exempel hyra ut sina bostäder och flytta in med släktingar och vissa väljer att helt enkelt fly landet.

Jannis Konstantis är inte säker på att folkets protester i Grekland kommer att ha någon effekt på den ekonomiska politiken i stort.
– Något kommer protesterna leda till, frågan är vad. De här protesterna har pågått i nästan två år nu. Alternativen är inte enade och kanske finns risken att folk skräms till tystnad. Än så länge är tendenserna otydliga, vi får se vad som händer.

Katarina Wikström

Israel tycktes som en ö av stabilitet i ett hav av oroligheter och revolutioner, och dess ledare tvekade inte en minut att sälja denna stabilitet till västregeringarna: ”För att försvara era intressen i regionen kan ni inte lita på ens de hårdaste diktaturerna som ni stöder med pengar och militär utrustning, förr eller senare kan folkliga rörelser ta över och sätta allt på spel som ni har investerat i dessa allierade”, ungefär så sa de israeliska ledarna till sina västerländska motsvarigheter. ”Staten Israel är er enda stabila och pålitliga allierade!”
Men några månader senare överrumplades den ”israeliska stabiliteten” av den största folkliga mobilisering landet någonsin sett. Enligt polisen demonstrerade 350 000 kvinnor och män i Israels största städer 6 augusti. Mer än tio procent av hela den vuxna befolkningen! Fram tills nu var denna demonstration höjdpunkten på en månadslång mobilisering, men definitivt inte dess slutpunkt.

Rörelsen startade kring en enda fråga: bostäder. Efter flera årtionden då ett israeliskt par kunde skaffa sig en hyfsad bostad tack vare statligt subventionerade lån, har den nya nyliberala ekonomin gjort detta nästan omöjligt. Ett ungt par där båda har bra löner kan inte längre köpa en lägenhet. De statliga bidragen och billiga lånen har skurits ner, mark har privatiserats och systemet med allmännyttiga bostäder har monterats ner, vilket gör det nästan omöjligt för ett ungt par att få tag i en lägenhet. Politiken drabbar inte bara de fattiga utan större delen av medelklassen.
Och den nuvarande rörelsen startade faktiskt som en medelklassrörelse. Det var först nyligen som de svagare delarna av samhället kom med i rörelsen, både i de stora städerna och i periferin. Man får komma ihåg att enligt Israeli National Insurance lever 30 procent av de israeliska barnen under fattigdomsgränsen, det vill säga något mindre än en fjärdedel av israelerna betraktas som fattiga… i ett land som är rikare än genomsnittet i EU.
Men mycket snabbt utvecklades kraven kring bostäderna till en övergripande utmaning mot hela det nyliberala systemet.
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har varit en av världens mest aggressiva ledare när det gäller att genomföra den nyliberala ekonomin; när han var finansminister (1998-1999) var marknadsekonomin hans religion, privat företagsamhet och ”fri” konkurrens hans bibel. Och i få länder var processen med privatisering och nedmontering av den offentliga sektorn och det offentliga ägandet så brutal och så fullständig. Nästan ingenting finns kvar av den gamla välfärdsstaten (somliga skulle till och med kalla den socialistisk) och till och med utbildningssystemet privatiseras gradvis.
Att Netanyahu återvände till premiärministerposten tydde på en ny offensiv, men istället för att gå till frontalattack mot de fattiga och medelklassen valde han denna gång en annan metod: att ge till de rika, särskilt genom att drastiskt skära ner inkomstskatten för företag och höginkomsttagare. Genom Netanyahu blev kopplingen pengar-makt fullt synlig på ett verkligt provokativt sätt, och den personliga vänskapen mellan Netanyahu, hans ministrar och högre tjänstemän å ena sidan och industribossarna – de lokala oligarkerna – å andra sidan, förekommer praktiskt taget varje dag på lokalpressens första sida.
Genom att ropa ”social rättvisa” och ”mot privatiseringar – välfärdsstat” utmanar demonstranterna själva hjärtpunkten i Netanyahus ekonomiska och sociala filosofi och praxis.
”Industribossarnas regering”, så är det den israeliska medelklassen uppfattar Netanyahus regering, och med rätta: alla andra samhällsskikt skjuts åt sidan, inte bara de fattiga.

Men efter ett par veckors mobiliseringar började nya samhällsgrupper komma med i kampen, de som kallas ”Israels periferi”. Periferi har en dubbel betydelse: geografisk periferi, at bo utanför de tre stora städerna (Tel Aviv, Jerusalem, Haifa), och samhällsperiferi.
Under de första veckorna var inte de mest försvagade grupperna med i mobiliseringarna, och rörelsens talespersoner hävdade att de tillhörde medelklassen, som om detta sociologiska faktum skulle ge dem privilegier jämfört med de fattiga. De insisterade dessutom på att de till skillnad från de fattiga är ”normerande israeler”, vilket i detta land betyder att de betalar skatt och gör militärtjänst.
Lördag 13 augusti gick tiotusentals av de ”perifera” israelerna ut på gatan, särskilt i Netanya och Beersheba, och genom detta ändrade de rörelsens klassnatur. Samtidigt kom ytterligare två grupper med i mobiliseringarna: fattiga kvinnor (särskilt i Haifa) och den palestinska minoriteten. I båda fallen ställdes nya krav som gällde just dessa grupper. det är värt att notera att till exempel de arabiska demonstranterna välkomnades av de judiska, varav somliga förklarade att ”de inte alls har några problem med araber, men att de hatar palestinier (sic)”.

I första stadiet påminde rörelsen om hur World Social Forum startade under det första decenniet av 2000-talet: inget program, ingen ledning, ingen gemensam agenda förutom de två utnötta parollerna. Var och en var rörelsen och kom fram med sina egna krav och bekymmer. Rothschild Avenue i Tel Aviv, där den första tältstaden inrättades, blev snabbt ett väldigt forum för debatt, utbyte och dialog, förutom kulturella aktiviteter; välkända artister kom för att uttrycka solidaritet och bidra till mobiliseringen. Demonstranterna hävdade envist att de var ”varken vänster eller höger”, och många Likudväljare är verkligen med i rörelsen. De är också noga med att skilja på en ”social” rörelse och en ”politisk” rörelse, och förnekar envist att de är ”politiska”. Men ingen kan förneka att rörelsen öppet utmanar den nyliberala ekonomin och uppmanar till ett återvändande till välfärdsstaten. I den meningen handlar det om en brytning med den samförståndspolitik som alla stora israeliska partier för – Likud, Kadima och de olika splittringarna av Labourpartiet.
Rörelsens och dess talespersoners verkliga natur kommer att bli uppenbar när de måste besvara den fråga som Netanyahu och cheferna för finansdepartementet redan har dragit upp – mer pengar till bostäder, vård och utbildning, varifrån ska de tas? Frågan är relevant… och svaret uppenbart: från den väldiga budgeten avsedd för bosättningar, från försvarsbudgeten, från skattelättnaderna för storföretag och banker. Det finns gott om pengar, men beslutet är politiskt.

Benjamin Netanyahus första reaktion på rörelsen var inte överraskande: ”Rörelsen är politiskt motiverad och manipulerad av vänstern”, men snart förklarade hans närmaste rådgivare för honom att om rörelsen är vänstern i Israel, så är vänstern majoriteten av väljarna. Netanyahu ändrade alltså sin argumentering och hävdade att ändrade budgetprioriteringar skulle försvaga Israels säkerhet. Ehud Barak lät ännu råare från sin flotta lägenhet i ett av de dyraste husen i Tel Aviv: ”Israel är inte Schweiz”, sa kibbutzniken som blev miljonär.
Som brukligt i Israel blev regeringens nästa svar att tillsätta en kommission. Den leds av professor Trachtenberg. Dess mandat är mycket begränsat och medlemmarna ur stånd – och de flesta ovilliga – att förhålla sig till proteströrelsens främsta krav: ett slut på den nyliberala ekonomin och ett återvändande till någon form av reglerad kapitalism. I bästa fall kommer den att fokusera på kritik av kapitalkoncentrationen, kritisera ”industribossarna” och föreslå några åtgärder för att begränsa deras finansiella makt.

Nästa steg för den nuvarande ultrahögerregeringen kan mycket väl inspireras av Ehud Barak: ställa till med gränsproblem vid en av Israels grannländer eller till och med provocera fram en rad terroristaktiviteter i Israel och hoppas att ”säkerhetsfrågan” återskapar en anda av nationell enhet inför ett yttre hot. Det skulle inte vara första gången en israelisk regering använder denna smutsiga strategi.
Men det verkar som om den allmänna opinionen i Israel är smartare idag än förr: när talespersoner för regeringen nyligen tog upp säkerhetsfrågan svarade demonstranterna: ”Bostäder, utbildning och hälsovård är vår verkliga säkerhet”, och visade att de är väl medvetna om det gamla tricket. Kommer det att räcka för att avhålla den israeliska regeringen från at starta ett krig? Ingen kan besvara den frågan. Den breda publicitet som ägnats åt besöket från den amerikanske krigshetsande Glenn Beck och hans rasistiska uttalanden är definitivt inget gott tecken.

Ett alternativt program
Demonstranterna reagerade på regeringens initiativ genom att upprätta sin egen kommission av progressiva ekonomer, sociologer och sociala aktivister. Denna alternativa grupp har en mycket blandad sammansättning, med bland annat en tidigare biträdande chef för Bank of Israel, och en hel del aktivister har uttryckt ovilja mot den alternativa kommissionen.
Alla i det progressiva lägret är överens om att ett alternativ bör innehålla:
– en drastisk ökning av budgeten för hälsovård, utbildning och välfärd
– den nuvarande lagen om allmännyttiga bostäder och budgetfördelning för byggande av dessa över hela landet ska användas
– en akutplan för ”periferins” utveckling
– höja storföretagens skatter
– expropriering av tomma hus över hela landet
– lägga ner Land Authority Administration (som administrerar de 97 procent av israelisk mark som är offentligt ägd. Att äga mark betyder i Israel vanligen att hyra den. Land Administration kan förhindra att araber i Israel får hyra mark. Ö. a.)
Men detta räcker inte, och ytterligare krav ingår definitivt inte i rörelsens gemensamma uppfattningar, eftersom rörelsen anstränger sig att förbli ”varken vänster eller höger”. Men man måste inse att social rättvisa, liksom demokrati, inte kan delas upp. Det är en fråga om antingen eller.
Vad som måste prioriteras är de mest eftersatta grupperna, särskilt palestinier och de ultraortodoxa grupperna: de grupperna är inte huvudfrågan – minst sagt – för proteströrelsens talespersoner från medelklassen.
För att kunna finansiera de protesterandes legitima krav måste man kräva stora nedskärningar i budgeten för bosättningar och ”säkerhet”.
Förr eller senare måste rörelsen ge upp sin inställning att vara icke-politisk. Höger och vänster är rakt motsatta riktningar, den ena leder till mer fattigdom och social diskriminering, och den andra till en mer rättvis fördelning av tillgångar. En av demonstranternas mest populära paroller, ”revolution”, är ett mycket tvetydigt program. För att uppnå ens en liten del av detta krävs att man gör val och att illusionen om nationell enighet faller.

Michel Warschawski

Översättning från engelska: Gunvor Karlström

(Från Alternative Information Center, 28 augusti).
Michel Warschawski är journalist och författare och har grundat Alternative Information Center (AIC) i Israel.

I Spanien demonstrerade flera hundra tusen personer i sammanlagt tio städer den 19 juni. Esther Vivas och Josep Maria Antentas, ledande medlemmar i den socialistiska organisationen Isquierda Anticapitalista (”Den antikapitalistiska vänstern”) i Spanien ger i denna intervju sin syn på betydelsen av den nya proteströrelsen som kommit att kallas ”De indignerade”.

Hur skulle ni definiera rörelsens viktigaste kännetecken?

Josep Maria Antentas:

- Rörelsen kom som en fullständig överraskning. Demonstrationerna den 15:e maj blev mycket större än förväntat och folksamlingarna uppstod spontant. Sedan början av den ekonomiska krisen så hade reaktionerna i samhället varit väldigt svaga. Till slut exploderade allting på en oväntat sätt. Och som nästan alltid när en stark social rörelse startar så var det unga människor som var huvudpersonerna inledningsvis, med uppfinningsrika och omstörtande kampformer. Denna rörelse är det viktigaste exemplet på radikalisering under de senaste tio åren, sedan globaliseringsrörelsenstartade. Rörelsen fortsätter nu fördjupas socialt och växer i omfattning, och det sker mitt i den kapitalistiska krisen.

Esther Vivas:

- 15:e majrörelsen har en dubbel inriktning. Å ena sidan så riktar den sig mot politikerna och å den andra mot de ekonomiska och finansiella makthavarna, vilket rörelsens motto träffande sammanfattar: ”Vi är inte handelsvaror i händerna på politiker och banker”. Revolterna i arabvärlden har varit en inspirationskälla, vilket visat sig i ockupationen av torg och tältlägren där som följer exemplen från bland annat Tharirtorget. Dessa aktioner har både fungerat som en hävstång för att driva fram nya protester, och hjälpt till att förstärka de pågående. De har spelat en symbolisk roll och fungerat som basläger, snarare än att vara ett mål i sig. Internet och sociala medier som twitter och facebook har spelat en nyckelroll för diskussioner, politiskt medvetande och för att bygga upp en identitet och gemensam erfarenhet förutom att de fungerat som ett medel för mobilisering.
 

Utifrån får man intrycket att brottet med den organiserade arbetarrörelsens fackföreningar och partier är ännu viktigare i Spanien än i Grekland. Vad hände med fackföreningarna efter generalstrejken i september förra året?

Esther Vivas:

- Efter generalstrejken den 29 september passiviserades majoriteten av fackföreningarna som de brukar göra. Strejken var bara en tillfällig omläggning och innebar ingen förändrad inriktning. I januari undertecknade de två fackliga landsorganisationerna CCOO och UGT en överenskommelse med regeringen om en pensionsreform som innebär att höjde antalet arbetade år som krävs för att få statlig pensio. Det tog effektivt död på alla förhoppningar om att fackföreningarna skulle bjuda motstånd. Majoritetsfackföreningarna forsätter nu att förbrylla den rörelse som aldrig förväntat sig något av dem och som ifrågasätter dem. Nu återstår att se hur fackföreningarna kommer reagera och huruvida rörelsen kommer bli tillräckligt stark att tvinga fram någon förändring i deras agerande. I många av tältlägren, som exempelvis i Barcelona, gick en tydlig kallelse till generalstrejk ut, och det fanns en vilja att ”ta Indignationen till arbetsplatserna”, där det dock fortfarande finns mycket rädsla och resignation.

Josep Maria Antentas:

- Rörelsen har totalt avvisat regeringen Zapateros politik. Izquierda Unida, ”Den förenade vänstern” (ett reformistiskt parti grundat kring det gamla kommunistpartiet övers anm ) har visat sympati för protesterna, men de har stått utanför rörelsen och inte deltagit aktivt i den. Den utomparlamentariska vänstern och några radikala fackföreningar har funnits närvarande i protesterna tillsammans med en brokig samling oorganiserade människor och sociala kollektiv. Kämpande sektorer som exempelvis hälsovårdsarbetarna i Katalonien, vilka genomfört protester mot nedskärningarna, har också spelat en aktiv och synlig roll i rörelsen.

När protestaktionerna nu fortsätter, utvecklas då kraven som rörelsen ställer – och nivån på det politiska medvetandet?

Esther Vivas :

- Protestdagen den 19 juni visade att rörelsen radikaliserats politiskt och hur dess krav fördjupats. Några av de mest återkommande parollerna i många demonstrationer var riktade mot EU:s Euro-pakt, mot nedskärningar i den social välfärden, mot bankerna och för en generalstrejk. Det går att förnimma en radikaliserad atmosfär, även om den är vag och diffus, i slagord som ”revolutionen börjar här” som ropas vid många av lägren. En annan avgörande händelse för den politiska radikaliseringen inträffade den 15 juni. Då genomförde demonstranterna en blockad mot delstatsparlamentet i Katalonien under den katalanska regeringens budgetdebatt, eftersom budgetförslaget innehöll de allvarligaste sociala nedskärningarna i demokratins historia i Spanien.

Josep Maria Antentas:

-Från starten har rörelsen genomgått olika prövningar, som tillåtit den att mogna och fördjupa sin inroktning, till exempel segern när polisen försökte avlägsna demonstranterna i Barcelona den 27 maj, eller kriminaliseringen efter blockaden av parlamentet i Katalonien den 15 juni. Rörelsen har fördömt att makthavarna använt budgetunderskottet som en förevändning för att inskränka demokratiska rättigheter. I exempelvis Katalonien har ett av de viktigaste ställningstaganden rörelsen gjort varit att avvisadelstatsregeringens budget, som innebär mycket svåra nedskärningar inom sjukvård och utbildning
 

Vad kommer, enligt er uppfattning, att bestå av denna rörelse? Finns det en möjlighet att den överlever i någon mer permanent form?

Esther Vivas:

- Sedan de första lägren och torgockupationerna i de stora städerna så har exemplen från dem spridits till medelstora och små städer, likosm till förortområden runt stora städer. Samordnade möten har arrangerats i städer och bostadsområden. Dessa är i praktiken rörelsens huvudsakliga erövringar. Vi förväntar oss nu en het höst med nya protester, som exempelvis den som planeras den 15 oktober, och också specifika protestaktioner och kamp mot sociala nedskärningar.

Josep Maria Antentas:

- Det här är är inte en tillfällig rörelse utan snarare toppen på ett isberg av en förutsägbar våg av protester. 15 majdemonstrationerna och tältlägren har varit första vindstöten, och de har fungerat som en språngbräda. Under de senaste veckorna har rörelsen spridits och blivit mer mångformig när det gäller klass och ålder, och också rotat sig geografiskt. Succén för demonstrationerna den 19 juni visade detta tydligt. På mindre än en månad har det skett en stark tillväxt både kvantitativt och kvalitativt.
 

Vilken inverkan har rörelsen fått på den politiska situationen i stort i Spanien? Kan den tvinga fram viktiga förändringar?

Josep Maria Antentas:

- Rörelsen som föddes efter 15 maj har haft en stark påverkan på den allmänna opinionen och den har varit väldigt framträdande i medierna. Ingen förväntade sig den enorma succén den 15 maj och än mindre det som sedan följde. Dessa få veckor har förändrat det politiska och sociala landskapet i hela Spanien. Proteströrelsen är ett tecken på avvisandet av Zapatero:s regeringspolitik, och också en väldigt tydlig varning till den politiska högern, som ser fram emot att vinna nästa parlamentsval om att de kommer att möta ett panorama av social oro när de väl kommit till makten.

Esther Vivas:

- Dessa protester innebär utan tvekan en vändpunkt och början på ett nytt stadium. Många har sagt att ”ingenting kommer förbli vid det gamla”, och så är det. Rörelsen har till slut satt stopp för slut den resignerade passivitet och det missmod som dominerat fram tills nu. Det som händer nu har öppnat ett fönster av hopp för framtiden.

Intervjun gjordes av Jean-Philippe Divès för den franska tidningen ”Tout est à Nous” i juni. Översättning från den engelska versionen i tidskriften International Viewpoint: Björn Rönnblad

Josep María Antentas och Esther Vivas ingår båda i redaktionen för den spanska tidskriften ”Viento Sur”. Izquierda Anticapitalista är den spanska sektionen av Fjärde internationalen.

Båda grenarna av paret Ben Alis familj hade använt statens långa arm för att snylta sig in i snart sagt varje bransch av den tunisiska ekonomin. Allt från banker, till hotellkedjor, varuhus, transportföretag, telekommunikation, nämn en industri och Familjen hade sina procent att hämta där.
På hustrun Leilas sida hade familjen Trabelsis bröder, systrar, kusiner alla ett finger i kakburken. Den grenen av familjen hade kontrollen över allt som rörde sig i regionen kring Tunis, inklusive illegal trafik enligt vissa källor. På Ben Alis sida kontrollerade diktatorns familjemedlemmar det mesta av ekonomisk aktivitet i den centrala kustremsan.
Tillsammans har kleptokratin kring diktatorn samlat på sig miljardtals dollar i tillgångar varav mycket finns i utländska bankvalv. Enligt fransk säkerhetstjänst tog ändå hustrun Leila det säkra före det osäkra och tog med sig 1,5 ton guld när hon flydde landet.
Enda lösningen är självfallet att konfiskera de båda familjegrenarnas alla tillgångar, använda dem till att skapa arbete för arbetslös ungdom och framför allt inte dela ut det som privat egendom än en gång.

Benny Åsman skriver om läget i Tunisien, en
situation som förändras dag för dag, timme för timme.
Publiserad 21 jan

Facebook, twitter, bloggar, proxyservrar i utlandet och Anonymous var de enda källorna till information som upproret hade till sin tjänst. Efter 23 års diktatur var teve, radio, press och vanliga tjänster via internet helt under regimens kontroll. Inte ett pip om protester ute i landet kunde höras i TV7 och andra kontrollerade media.
Via kontaktnät på facebook och andra cybermedia nåddes tiotusentals människor inom loppet av en timme. En ung student som deltog aktivt från revoltens start säger exempelvis till den franska tidningen Le Monde att samma kväll som Ben Ali gjorde sitt jag-ber-om-ursäktnummer och lovade att inte ställa upp till omval 2014 skickade han vidare 200 meddelanden till 300 kontakter som i sin tur skickade till sina kontakter. Inom loppet av ingen tid alls visste tiotusentals personer vad som var på gång och vad Ben Alis löften var värda.

Omedelbart efter Ben Alis tevetal hackade Anonymous TV7 och under två timmar kunde kanalens tittare läsa följande på rutan: ”Vi journalister fördömer polisens förtryck och kräver att Slim Amamou friges”. Slim var en av cyberaktivisterna som arresterades i ett tidigt skede av upproret.

Cybermedia var ovärderliga vapen i kampen mot diktaturens gamla censur och spelade en kanske helt avgörande roll under mobiliseringens gång. Utan information som sprids till potentiella demonstranter sker intet. Det är en lärdom som redan snappats upp i andra diktaturer och regimer med hård censur. Men erfarenheten i Tunisien kommer också att studeras av säkerhetstjänsterna i Washington och Paris för att hitta motvapen nästa gång en vän hamnar i nöd, exempelvis i Egypten som kanske står i tur.

Cybermedias roll och möjligheter är inte desamma när nu informationen släpps fri. För nu ska politiska organisationer byggas, programmatiska plattformar utarbetas och röstas om och representanter väljas. Det kan man inte göra i den horisontella cyberrymden där det råder ett sorts organisatoriskt kaos. För det krävs utrymme för organiserad debatt om olika linjer och omröstningar i demokratiska former. Det ska inte bestämmas av vem som har största kontaktnätet eller bästa datorkunskaperna.

Benny Åsman skriver om läget i Tunisien, en
situation som förändras dag för dag, timme för timme. (Publicerad 21 jan)

I måndags meddelade Tunisiens premiärminister Mohamed Ghannouchi att en nationell samlingsregering bildats med uppgift att organisera val av ny president och nyval till parlamentet.

Det är motstridiga känslor som möter övergångsregeringen. Redan har det hållits många demonstrationer över hela landet mot att regeringen i huvudsak består av ministrar från den störtade diktatorns eget partimaskineri – RCD. Av de nitton utnämnda ministrarna kommer de flesta från RCD och bara tre från oppositionen, det vill säga den av Ben Ali legaliserade oppositionen.

Ytligt sett är det knappast en förändring. Risken finns att det inte blir någon förändring alls. Men samtidigt ska man inte glömma att regeringen är en fallfrukt av revolutionen som tvingats, med eller mot sin vilja, att annonsera förändringar som svarar mot folkets förhoppningar och krav.
– Premiärministern sa att en ”total informationsfrihet ska råda” och att informationsministeriet ska avskaffas. Det var ministeriet som skötte censuren under Ben Ali.
– Alla politiska fångar ska friges omedelbart.
– Alla partier ska legaliseras.
– Valet av ny president och nyval till parlamentet ska hållas inom sex månader.

I alla reportage från runt om i landet och i alla bloggar och på facebook känns den stora stolthet som människorna känner över segern mot Ben Ali. Diktaturen som verkade orubblig och gjuten i betong visade sig vara av skört gips. Den stoltheten och segerkänslan är den bästa och den enda garantin för att den nya regeringen inte så smått ska lyckas återinföra det gamla, med enda skillnaden att Ben Ali byts ut mot en annan härskare sedan folkets vaksamhet lagt sig. Därför är kravet på upplösning av RCD som nu förs fram allt kraftigare oerhört viktigt.
I tisdags drabbades regeringen redan av att stort bakslag. Landets fackliga central UGTT meddelade att dess tre ministrar i regeringen drar sig ur eftersom flera tunga ministerposter, inrikes-, utrikes, finans- och försvarsministeriet styrs av gamla ledare från RCD. Varför UGTT gick med i regeringen till att börja med måste nu ledningen förklara för sina medlemmar. Trycket från de fackliga aktivisterna som på gatorna kräver RCDs upplösning blev för stort för UGTTs ledare som inte ännu vant sig vid krav underifrån.

Trycket blev också för stort för presidenten Mebazaa och premiärministern Ghannouchi som i tisdags eftermiddag meddelade att de båda lämnar partiet RCD. Självfallet i hopp om att folkmassorna ska tro att de tagit på sig en ny ren skjorta. Fortsätter utvecklingen i samma takt som den senaste veckan är det troligt att den nuvarande regeringen inte ens överlever 60 dagar fram till ett nyval. Just nu försöker den hålla tillbaka protesterna med mer insats av polisen eftersom militären inte kan brukas på samma sätt.
Maskerad eller verklig förändring? Det kommer tiden att utvisa. För oavsett vilka som sitter på ministerposterna under den närmaste tiden är det trycket från gatan som avgör vilka beslut som kommer att fattas och vilka löften som uppfylls. Skolungdom, unga arbetslösa, fackliga aktivister och intellektuella drev diktatorn på flykt och kräver nu att regeringen gör sig av med alla gamla trotjänare till Ben Ali och upplöser RCD.
Det skulle vara ett stort steg framåt för det tunisiska folkets frihetskamp.

Krig och förtryck, djupa ekonomiska kriser, exploderande orättvisor och ojämlikhet, ekologiska hot av sådan omfattning att vi har svårt att ta dem till oss, religiös fanatism, globalisering som göder ny extrem xenofobi och nationalism och många andra förändringar i samhället gjorde det nya seklets första årtionde till ett mörkrets decennium för de fattiga och förtryckta världen över.

Samtidigt var det ett gyllene årtionde för dem som redan äger mer än vad de behöver och kan göra av med. På det viset var nolltalet mycket likt det glada tjugotalet. Glans och glamor, elände och misär, vulgaritet och överflöd, maktlöshet och förnedring gick hand i hand i en allt mer vansinnig marsch mot avgrunden.

De härskande klasserna har inte längre ett samhällsprojekt. De har bara ett klassprojekt – deras eget bästa. Det är den dekadenta nyliberalismens stridsrop – låt pöbeln klara sig bäst den kan.
Låt oss börja bakifrån. Hösten 2010 stod makten med baken bar. WikiLeaks visade oss diplomatins baksida, eller rätsida om man vill. När WikiLeaks visade hur amerikanska cowboys pricksköt från luften mot försvarslösa personer i Bagdad förfasade sig många. Men de politiskt och militärt ansvariga skakade av sig med Rumsfelds bevingade ord – shit happens.
Men när de politiska och diplomatiska chefernas vulgaritet och intellektuella ynklighet framstod i blixtbelysning, då var den röda linjen korsad. WikiLeaks avslöjanden ska nu tystas till varje pris. Hur fan vågar de klä av maktens män?
Tio år tidigare trodde glada spekulanter att träd växer till himlen. Den Nya Ekonomin stod för dörren och vem hade längre behov av producerade varor och tjänster? Det gick ju att göra stora pengar på affärsidéer anpassade till det nya mediet – Internet. Riskkapital flödade i strömmar till den ena galenskapen efter den andra. Aktiekurserna på websidor för jag-promenerar-din-hund och andra finurligheter rusade i höjden så länge alla trodde guldet fanns vid regnbågens fot. Men när det vände visade det sig att det mesta i den Nya Ekonomin inte var mer affärsmässigt än konserverad gröt på burk.
Den 10 mars 2001 nådde Nasdaq sin topp – 5 132 punkter på index. Fem veckor senare hade indexet tappat 37 procent och de småsparare som hoppat på tåget strax innan toppen nåddes förlorade allt. Än i dag tio år senare ligger Nasdaq på knappa 2 600. En grundlig läxa för de som predikar spelet på börsen som raka vägen till rikedom.

Årtiondet startade med att George W Bush installerade sig i Vita Huset efter att ha förlorat valet mot Al Gore i antalet röster, men vunnit det i domstol. På ett sätt var det en symbol för vad den nyfrälste alkoholisten skulle ställa till med i USA och internationellt.
Nyttiga idioter gav honom ursäkten för att invadera Irak och avsluta det jobb som han i det tysta anklagade sin far för att inte ha utfört redan tio år tidigare – störta Saddam Hussein. Men det omedelbara resultatet av terroristernas attack mot WTC och Pentagon blev USA:s invasion i Afghanistan. Då var det inte många som förstod att det handlade om en invasion och inte en bestraffningsexpedition för att fånga bin Ladin och krossa al-Qaida. Nu tio år senare med svenska soldater i strid under Barack Obamas fana inser vi att det inte bara handlade om att hämnas offren i WTC.
Med invasionen i Afghanistan inleddes det decennium då det gradvis blev uppenbart att den amerikanska imperialismens internationella ekonomiska, politiska och militära dominans undergrävs. Det är en mycket motsägelsefull process där den ekonomiska dominansen redan kraftigt undergrävts medan USA tillsammans med sina allierade sätter det mesta av den politiska agendan. Däremot är Pentagons militära övermakt större än någonsin med utgifter för vapen och baser som överstiger alla andra nationers samlade militära utgifter. Där det saknas några dollar för att skaffa tak till landets hemlösa finns det ett tusen miljarder dollar per år till det militära. Politik är att vilja som Olof Palme sa.
Hur snabbt kommer det amerikanska imperiet att upplösas i en värld av allt hårdare motsättningar och ekonomiskt/politiska kraftmätningar? Det vet ingen. Det enda vi vet är att en sårad tiger är livsfarlig. Inget hegemoniskt imperium har någonsin frivilligt övergett sin makt och det finns inget förutbestämt i historien. Om det väntande decenniet kommer att ge svar på frågan eller om det tar flera generationer återstår att se.

Barack Obamas nya strategi att med hjälp av Nato ringa in Kina bakom alltfler baser och allianser i Stilla Havet och i inre och södra Asien visar att de senaste femton årens oheliga ekonomiska allians mellan de två stormakterna är över. I Vita Huset har man bestämt sig för att de ekonomiska fördelarna med billig produktion i och import från Kina inte längre väger upp de geopolitiska och militära nackdelarna med det ”strategiska partnerskapet”. Exakt hur relationerna mellan Washington och Beijing kommer att forma sig i framtiden är inte enkelt att se, men ett står klart – det blir ingen tebjudning.
Invasionen i Irak visade de härskandes moraliska och humanitära sammanbrott inte bara i Washington utan också i Europa. Terrorattacken mot WTC var vidrig och över tre tusen oskyldiga människor dödades inom loppet av några timmar. Men det som följde var mångfalt vidrigare.
Dels moraliskt. Inför FN:s generalförsamling presenterade USA förfalskade bevis om Saddam Husseins ”massförstörelsevapen” och band med al-Qaida, och knähunden Blair varnade med glöd i blicken att London kunde attackeras av kemiska vapen inom 45 minuter.
Dels humanitärt. Under förvändning att rädda världen från en diktators påhittade arsenaler offrades hundratusentals irakiers liv i en av de värsta humanitära katastroferna i modern tid. Den kliniska termen för vidrigheterna är ”collateral damage”, eller ”oavsiktliga förluster bland civilbefolkning” enligt Norstedts ordbok. ”Oavsiktliga förluster” – vilken skymf mot oskyldiga, män, kvinnor och barn, som brändes till döds av fosforbomber i Bagdad och Fallujah eller som mejades ner vid en vägpost.
Attacken mot WTC var ett vidrigt verk av politiska dårar. Men vad ska vi kalla Bush och Blair och de som gick i deras ledband? Krigsförbrytare och lögnare passar bra, och deras handlingar kan inte för en sekund ursäktas som hämnd för offren den 11 september 2001. För Pentagons strateger var det bara en täckmantel för krig som redan planerades.

I mitten av årtiondet var det business as usual igen. Mördandet i Irak och Afghanistan fortsatte i makligt lunk utan några omfattande protester i väst. I finansvärlden hade man redan glömt den Nya Ekonomins platta fall och det spekulerades på nytt hej vilt i allt som luktade övervinst. I USA, Spanien, Irland och Storbritannien rusade priserna på bostadsmarknaden i höjden i en takt som alla visste skulle sluta i en explosion men som ingen ville se.
I USA sprack bubblan först. Ordet sub-prime fyllde tidningarnas finansspalter. Bankerna som lånade ut pengar till insolventa husköpare inbillade sig att riskerna kunde spridas över världen i form av knepiga derivatpapper som det till sist visade sig att ingen riktigt begrep sig på. Nu har flera miljoner amerikanska familjer fått betala ett dyrt pris för byggherrarnas och bankernas jakt på maximal profit. Det började med hopp om ett eget hus om än under knapra förhållanden och slutade i hopplös hemlöshet med skulder upp över öronen.
I global skala ledde samma girighet till en finansiell och ekonomisk kris som endast trettiotalets depression kan mäta sig med. När bolånen exploderade i ansiktet på finansvärlden stod de ansvariga svarslösa, och när bankjätten Lehman Brothers föll trodde Wall Street inte sina ögon. Under några skälvande dagar stod världens finansiella system på randen till avgrunden.

Ingen hade insett de verkliga riskerna med den ”moderna” finanstekniken och ingen hade kontroll över en situation där en banks spekulation i husbyggen i USA kunde fälla en bank på Irland eller ruinera en kommun i Nordnorge. Allt hängde ihop i ett globalt nätverk av värdepapper med fantasinamn som CDS, CDO och andra bokstavskombinationer. Vem är rädd för en CDO? Om världen bara hade vetat.
Nu vet vi. Ändå har inget gjorts för att hindra att samma sak ska ske igen. Det har trummats mycket på tomma trummor och statsministrar och finansministrar har lovat under G20-möten att finansen ska tas i örat. Av den nya regleringen blev det inget. Strax innan julen 2010 begravde den amerikanska kongressen de sista försöken från Obamas sida att strama upp reglerna för Wall Streets finanshajar.

När Barack Obama i januari 2009 svor presidenteden fanns det stora förväntningar i många länder på vad ett slut på epoken Bush skulle föra med sig.
Historia hade skrivits. En svart president i Vita Huset. Helt otroligt. Det var knappt femtio år sedan de sista raslagarna avskaffades och nu svor en svart person eden att mantla den mäktigaste politiska rollen någon kan sikta mot. Svarta, latinos och fattiga i USA jublade av entusiasm och såg med rätta Barack Obamas seger som en historisk händelse.
I dag, två år senare, är entusiasmen död och många ser bittert på vad den nya hyresgästen i Vita Huset uträttat.
I Kairo tände Obama ett hopp hos det palestinska folket.
– Ni har rätt till en egen stat, var essensen i hans budskap. I dag kan det palestinska folket konstatera att Barack Obama har samma agenda som sina föregångare. Löftet om en egen stat är till hundra procent underordnat Israels politiska planer. Och i de planerna finns ingen palestinsk stat. Det står i dag helt klart. Den så kallade fredsprocessen tar aldrig slut därför att den just har till syfte att hålla det palestinska folket i den fångenskap som nu pågått i sextio år.
Inte heller infriade Obama hoppet om ett slut på kriget i Afghanistan. Tvärtom eskalerade han USA:s och Natos krig under förevändning att det var enda vägen till ett slut på talibanernas motstånd och fred. Nu säger Vita Huset att fredens horisont flyttats fram till 2014 och här hemma upprepar Carl Bildt och oppositionen lydigt samma lögn. Det är dags att inse att kriget i Afghanistan inte bara handlar om det ödsliga bergslandet utan om en geopolitisk strategi som syftar till kontroll över gas- och oljeledningar genom Afghanistan och en militärstrategisk inringning av Kina som alltmer ses som ett hot mot den amerikanska imperialismens intressen i Asien. De enorma militärbaser som nu byggs i landet ingår i Pentagons planer för hur USA ska behålla och stärka sina intressen i Asien.

Det var ett extremt årtionde och extrema tider föder extremism. Den nyliberala fundamentalismen började skörda sin draksådd. Bakom ”kriget mot terrorismen” döljer sig den västerländska imperialismens krig mot folken i de fattiga länderna. I den hårdnande internationella konkurrensen blir kontrollen över energikällor och strategiska råvaror allt viktigare. Att motståndet tar sig former som inte passar in i historiska mönster har vi svårt att förstå. I den muslimska världen blir islam till ett politiskt vapen i händerna på den extremism som bin Ladin representerar. Att deras ”kamp” möter sympati bland vissa kan bara ses som ett bevis på den revolutionära och nationalistiska rörelsens sammanbrott i den arabisktalande världen. Det är också en del av det palestinska folkets drama.
Men nyliberalismen föder inte bara extremism i fattiga länder. Den våg av rasism och högerextremism som drar fram i den industrialiserade världen är frukter av den ekonomiska globaliseringen. Stora delar av den arbetande befolkningen har sett sin vardag försämras och tvingas huka sig för en till synes allt osäkrare framtid. De traditionella socialdemokratiska och socialistiska partierna har inte erbjudit ett alternativ till den nyliberala globaliseringspolitiken. Tvärtom, de har nästan utan undantag varit drivande i nedrustningen av den sociala service som byggdes upp efter krigsslutet.
Det har lämnat plats för partier som inte längre drar sig för att resa hatets och intoleransens fanor. Det har blivit rumsrent att sparka nedåt i samhället och anklaga de svagaste för alla problem. Alla ifrån franska nationalfrontens Le Pen till Sverigedemokraternas Åkesson via Vlaams Belangs Dewinter har surfat på de etablerade demokratiska partiernas ansvar för att den ekonomiska krisen slår ensidigt mot de i samhället som har det sämst ställt. Ja, ännu värre. Av Sarkozy till Cameron via Merkel och Zapatero anklagas de svagaste för att vara lata, föredra bidrag framför lön och ytterst vara ansvariga för statens dåliga finanser. De glömmer bort vilka hål i statens finanser alla skattesänkningar för de rika bidragit till.

Tio år har gått av det nya seklet. Vad bär de tio kommande i sitt sköte? Tyvärr finns det en stor risk att allt blir ännu jävligare. Mycket pekar mot ett hårdare internationellt klimat där ”kriget” om energi och resurser kan leda till nya riktiga krig. De härskande i världen har redan visat att de saknar skrupler. Endast egenintresset styr. I Köpenhamn och Cancún visade de att de inte ens kan höja sig över krassa nationella intressen inför ett hot riktat mot hela mänskligheten.
Hårdare internationella tider innebär också hårdare klimat i våra samhällen. Den offensiv vi upplevt mot den arbetande befolkningen är inte över, den har bara börjat. Den borgerliga demokratins politiska mittfåra kommer att sina ut till en torr rännil. Big Brother breder ut sig alltmer från Washington till Stockholm under förevändning att demokratin måste räddas från sig själv. Den röda mattan rullas ut för den rasistiska extremhögern av självgoda ”demokrater” som inbillar sig att de kan rida maran. Likt trettiotalets politiska idioter tror de att de kan fiska röster och blockera extremismen genom att lägga sig så nära den som möjligt.

Det är bara folkligt motstånd som kan rädda världen från den sociala och ekologiska katastrof de härskande lägger grunden till. Bara du själv tillsammans med miljoner andra arbetande människor kan skapa den politiska och sociala kraft som måste stå upp i kamp för ett samhälle bygd på solidaritet och jämlikhet. Den reformistiska arbetarrörelsens partier är inte längre brukbara verktyg i kampen. För dem är en lång dags färd mot natt i hamn – deras totala politiska sönderfall är ett trist faktum.
Ett nytt parti med ett antikapitalistiskt program för ett samhälle där den sociala solidariteten är ledstjärna väntar på att skapas. Kavla upp skjortärmarna kamrater. Låt oss bygga en ny International förankrad i arbetarrörelsens bästa traditioner. I Bertolt Brechts anda inleder vi det nya året: Den som kämpar kan förlora. Den som inte kämpar har redan förlorat.

Benny Åsman
Göte Kildén

Bakom försöket till terrorattack fanns en tydlig, genomtänkt och lättförståelig, lika politisk som dödlig logik. Under sin uppväxt har han sett hur hans föräldrars gamla hemland, Irak, ödelagts av främmande ockupanter. Han har sett Israels bombkrig mot Libanon och dess ständiga förnedring av palestinerna. Liksom Natos – och Sveriges – decennielånga militära härjningar i Afghanistan. Detta är den självklara bakgrunden till hans dramatiska julevangelium.
”Sverige” dödar oskyldiga människor i krigets Afghanistan. Då ska ”Sverige” få smaka på samma medicin. Mitt i er julhandel och er självgoda trygghet ska blodet fläcka er Lucia. Ni dödar våra bröder och systrar, våra barn. Därför dödar vi era.
Många frågar sig förvånat hur en helt vanlig, välanpassad kille kunde gå så långt. Det gick ju så bra i skolan. Han hade lärt sig utmärkt svenska. Tjusade tjejer och var bra på att spela basket.
– Gud vad trevlig han var. Glad, lättsam, inga konstigheter. Jag märkte aldrig att det skulle vara något konstigt med honom, säger en kvinna som var klasskamrat med honom.
Själv har jag lätt att förstå att han reagerat starkt på en orättvis värld. Man kan vara trevlig fast man har konservativa politiska åsikter. Eller konstig och otrevlig fast man är radikal…
Däremot är det svårt att förstå att han inte insåg det fullständigt kontraproduktiva med sitt försök till terrorattack. För hans ”fiender” kom detta dåd som manna från himlen. Sverigedemokraternas viktigaste hemsida, Politiskt Inkorrekt, jublade i söndags över sin rekordsiffra på mer än 300 000 besök och ljög hänsynslöst om att ”bara ett fåtal företrädare för muslimska organisationer” höll med Svensk-islamiska förbundets ordförande om att detta var helt emot islam. Hemsidan skrev vidare roat att ”Så tack regeringen och alla riksdagspolitiker, för helvetet ni bäddat genom er naivitet och undfallenhet. Det ska vi komma ihåg i september om fyra år. Var så säkra”. Jimmie Åkessons sekreterare Alexandra Brunell jublade och twittrade förtjust ”Äntligen”!
Socialdemokraterna som definitivt har beslutat sig för att stödja kriget i Afghanistan passar nu på att ta ut sin högersväng än mer med att lägga förslag om att även Säpo ska få ta del av FRA:s signalspaning.
Vad som hänt verkar ändå vara klart. För Taimour Abdulwahab som för så många andra försvann logiken när den överlagrats med extrema religiösa sediment. Man kan göra extrema uttolkningar av förkunnelsen hos alla våra stora världsreligioner och få ett religiöst raster över förnuftet och den egna världsbilden. Men oftast räcker inte detta för att inspirera till egna individuella terrordåd. Det kan räcka för ”knäppskallar” och psykiskt sjuka människor.
Men för ”vanliga, trevliga människor” krävs nästan alltid en botten av djupa sociala orättvisor som försvarats med övermaktens mest infernaliska och brutala våld.

Göte Kildén