Det var trångt om saligheten i Kägelbanans foajé en söndagskväll härom veckan. Folk stod utanför dörren till Södra teaterns lilla scen och hoppades på återlämnade biljetter. Det kändes som om halva Stockholm hade tagit sig längst glatta gator för att se urpremiären av Riksteaterns föreställning ”Vem sover inatt?”.

– Det är en speciell kväll ikväll och vi har inte kunnat säga nej till någon som ville komma. Det kommer att bli trångt men ni får tänka er det som en stor dubbelsäng där ni ligger mellan mamma och pappa och lyssnar på saga, säger insläpparen innan hon öppnar dörren; hon fortsätter:

– Det här är Ubahs kväll, vi här för att ge henne kärlek – är ni redo att pumpa kärlek?!

– Ja!, ropar publiken och lyckas riktigt bra med att tränga ihop sig och ge varandra stjärterum.

Ubah Musse kom till Sverige från Somalia som åttaåring. Några dagar efter hennes avresa utbröt det blodiga inbördeskriget, året var 1988. De fruktansvärda bilderna på svältande och lemlästade människor såg hon på TV:n som fanns på det gruppboende för ensamkommande flyktingbarn i Oskarshamn där hon till slut hamnade.
Ubah Musse ville inte lämna sitt hemland, sin familj. Det var de vuxna som bestämde. ”Vem sover i natt?” är hennes berättelse och det är hon själv som står på scenen.
Just därför blir det väldigt starkt. Det här har hänt på riktigt, det händer hela tiden. Bara under de senaste två åren beräknas 4 000 barn ha kommit ensamma till Sverige – de är oerhört utsatta och behöver allt stöd de kan få. Men vissa kommuner vill inte ens ta emot dem.

Scenbilden är väldigt enkel. Ubah Musses monolog varvas med hennes egen inspelade röst. Ibland läser hon innantill – det är som att hon kommer av sig när det blir för nära – eller så är det meningen, det känns nästan så. För hur berättar man om en sådan resa som hennes? Hur får man dem av oss i publiken som inte har varit med om något liknande att förstå?

Ubah Musse gör det – i Mia Törnqvists dramatisering – genom varmt berättade minnen från när hon låg i mammans knä vid elden, en varm och trygg liten långsint unge som gömmer systerns guldörhängen för att hon själv inte fick några – något hon långt senare ångrar djupt när systern dör i kriget. Den lilla Ubah framstår som en liten Kirikou – för den som har sett denna fantastiska tecknade varelse som är minst av alla men övervinner allt. Skillnaden är att Ubah inte har möjlighet att ta ödet i sina egna händer – när hon hittar en faster i Rinkeby och får möjlighet att lämna gruppboendet där hon inte alls trivs blir detta svårt eftersom hon, som hon säger, tillhör invandrarverket.

Det är ensamheten och övergivenheten hon beskriver, att inte höra hemma där man nu lever och inte heller ha något att komma tillbaka till därför att allting är slaget i spillror. Att ligga på en säng i ett gruppboende med sin övergivna själ och längta efter något som inte längre finns. Liksom barnet i nästa rum, och nästa. Den ilska som sorgen så lätt förvandlas till och som omgivningen har svårt att förstå.

Föreställningen är ett samarbete mellan Riksteatern och Röda Korset och organisationen finns på plats både med information i foajén och med ett eftersamtal lett av ordföranden Bengt Westerberg.

I en värld där nära 40 miljoner människor är på flykt undan konflikter är det alltid barn som drabbas hårdast. Under samtalet tas det bland annat upp hur vissa av de barn och ungdomar som kommer till Sverige inte hittar sin identitet som barn eftersom de måste ta ansvar som vuxna. Många är traumatiserade.

– En grupp är otroligt motiverad och lär sig språket på ett halvår. Men så finns det dem som fryser på något sätt, som inte kommer vidare. De som har den här frusna sorgen har ofta inte haft någon anknytning alls, inte känt sig älskade någongång – vare sig i Sverige eller i hemlandet, säger Carl-Pether Wirsén, verksamhetschef för Röda Korsets behandlingscenter i Uppsala för krigsskadade och torterade. Han har lång erfarenhet av att arbeta med ensamkommande barn och menar att de som har assimilering inskrivet i sina partiprogram är ute och cyklar:

– Man måste bli ett med det man kommer ifrån för att kunna skapa sig en framtid. Man kan inte avsäga sig sitt förflutna.

Rani Kasapi är ledare för Riksteaterns internationella uppdrag som producerat ”Vem sover i natt?” och hon hoppas på mer teater av det här slaget:

– Vi vill fånga upp andra berättelser än de som redan visas på teatrarna, öppna upp för ny tematik och nå ut till nya målgrupper.
Nästa projekt kan komma att bli en historia om surrogatmödraskap, avslöjar hon och nämner Indien/Sverige, Öst/Väst och Makt som nyckelord.

– Poängen är att allt fler ska känna att det handlar om dem – om oss, avslutar Rani Kasapi.

Efter premiären har föreställningen gett sig ut på turné över hela landet, bland annat spelas den på Frölunda Kulturhus den 3 och 4 mars, i Lund den 26 mars, på Haparanda Folkets Hus den 4 april och på Ersboda Folkets Hus i Umeå den 12 och 13 april. Hela spelschemat finns på Riksteaterns hemsida.

Det var trångt om saligheten i Kägelbanans foajé i söndags kväll. Folk stod utanför dörren till Södra teaterns lilla scen och hoppades på återlämnade biljetter. Det kändes som om halva Stockholm hade tagit sig längst glatta gator för att se urpremiären av Riksteaterns föreställning ”Vem sover inatt?”.

– Det är en speciell kväll ikväll och vi har inte kunnat säga nej till någon som ville komma. Det kommer att bli trångt men ni får tänka er det som en stor dubbelsäng där ni ligger mellan mamma och pappa och lyssnar på saga, säger insläpparen innan hon öppnar dörren; hon fortsätter:
– Det här är Ubahs kväll, vi här för att ge henne kärlek – är ni redo att pumpa kärlek?!
– Ja!, ropar publiken och lyckas riktigt bra med att tränga ihop sig och ge varandra stjärterum.

Ubah Musse kom till Sverige från Somalia som åttaåring. Några dagar efter hennes avresa utbröt det blodiga inbördeskriget, året var 1988. De fruktansvärda bilderna på svältande och lemlästade människor såg hon på TV:n som fanns på det gruppboende för ensamkommande flyktingbarn i Oskarshamn där hon till slut hamnade.
Ubah Musse ville inte lämna sitt hemland, sin familj. Det var de vuxna som bestämde. ”Vem sover i natt?” är hennes berättelse och det är hon själv som står på scenen.
Just därför blir det väldigt starkt. Det här har hänt på riktigt, det händer hela tiden. Bara under de senaste två åren beräknas 4 000 barn ha kommit ensamma till Sverige – de är oerhört utsatta och behöver allt stöd de kan få. Men vissa kommuner vill inte ens ta emot dem.

Scenbilden är väldigt enkel. Ubah Musses monolog varvas med hennes egen inspelade röst. Ibland läser hon innantill – det är som att hon kommer av sig när det blir för nära – eller så är det meningen, det känns nästan så. För hur berättar man om en sådan resa som hennes? Hur får man dem av oss i publiken som inte har varit med om något liknande att förstå?

Ubah Musse gör det genom varmt berättade minnen från när hon låg i mammans knä vid elden, en varm och trygg liten långsint unge som gömmer systerns guldörhängen för att hon själv inte fick några – något hon långt senare ångrar djupt när systern dör i kriget. Den lilla Ubah framstår som en liten Kirikou – för den som har sett denna fantastiska tecknade varelse som är minst av alla men övervinner allt. Skillnaden är att Ubah inte har möjlighet att ta ödet i sina egna händer – när hon hittar en faster i Rinkeby och får möjlighet att lämna gruppboendet där hon inte alls trivs blir detta svårt eftersom hon, som hon säger, tillhör invandrarverket.
Det är ensamheten och övergivenheten hon beskriver, att inte höra hemma där man nu lever och inte heller ha något att komma tillbaka till därför att allting är slaget i spillror. Att ligga på en säng i ett gruppboende med sin övergivna själ och längta efter något som inte längre finns. Liksom barnet i nästa rum, och nästa. Den ilska som sorgen så lätt förvandlas till och som omgivningen har svårt att förstå.

Föreställningen är ett samarbete mellan Riksteatern och Röda Korset och organisationen finns på plats både med information i foajén och med ett eftersamtal lett av ordföranden Bengt Westerberg.
I en värld där nära 40 miljoner människor är på flykt undan konflikter är det alltid barn som drabbas hårdast. Under samtalet tas det bland annat upp hur vissa av de barn och ungdomar som kommer till Sverige inte hittar sin identitet som barn eftersom de måste ta ansvar som vuxna. Många är traumatiserade.
– En grupp är otroligt motiverad och lär sig språket på ett halvår. Men så finns det dem som fryser på något sätt, som inte kommer vidare. De som har den här frusna sorgen har ofta inte haft någon anknytning alls, inte känt sig älskade någongång – vare sig i Sverige eller i hemlandet, säger Carl-Pether Wirsén, verksamhetschef för Röda Korsets behandlingscenter i Uppsala för krigsskadade och torterade. Han har lång erfarenhet av att arbeta med ensamkommande barn och menar att de som har assimilering inskrivet i sina partiprogram är ute och cyklar:
– Man måste bli ett med det man kommer ifrån för att kunna skapa sig en framtid. Man kan inte avsäga sig sitt förflutna.

Rani Kasapi är ledare för Riksteaterns internationella uppdrag som producerat ”Vem sover i natt?” och hon hoppas på mer teater av det här slaget:
– Vi vill fånga upp andra berättelser än de som redan visas på teatrarna, öppna upp för ny tematik och nå ut till nya målgrupper.
Nästa projekt kan komma att bli en historia om surrogatmödraskap, avslöjar hon och nämner Indien/Sverige, Öst/Väst och Makt som nyckelord.
– Poängen är att allt fler ska känna att det handlar om dem – om oss, avslutar Rani Kasapi.

Efter premiären ger sig föreställningen ut på turné över hela landet, bland annat spelas den på Pusterviksteatern i Göteborg den 28 februari och 1 mars, i Lund den 26 mars, på Haparanda Folkets Hus den 4 april och på Ersboda Folkets Hus i Umeå den 12 och 13 april.

Emma Lundström

Det är en mörk och mardrömslik tillvaro som skildras; där flyttkartongerna tornar upp sig och människor utan närvaro frågar hur vi mår utan att vilja veta det. Den stora fläkttrummans dova muller ackompanjerar de splittrade rollfigurernas klamrande, febrila tillstånd av tröstlöshet och det är svårt att skönja den minsta lilla gnutta hopp om mänskligheten i de psykotiska rörelsemönstren och icke-samtalen som utspelar sig mellan plötsliga avbrott i kompakt mörker då publiken sitter tyst, som i avgrundsdjup väntan på vad som komma skall… undergången?

Manifestet som pjäsen tar avstamp i är skriven av den franska gruppen ”Den osynliga kommittén” och är en starkt civilisationskritisk, postmarxistisk text som manar till det som titeln antyder: Uppror mot det rådande individualistiska samhället. Pjäsen saknar all form av kampanda som manifestet kanske har. Här handlar det om förlorade själar. Som ett collage över en Golgatavandring mot vår egen kollektiva död. Utbrända, manodepressiva, utan möjlighet att se vår omgivning och uppskatta den – eftersom vi måste sträva vidare hela tiden – famlar vi efter och misshandlar varandra.

Den mest centrala gestalten i föreställningen är en kvinna som inger känslan av att hon när som helst skulle kunna klösa ögonen ur sig för att hon är så in till döden utmattad. Hon har gjort allt precis som hon borde – arbetet, det sociala samspelet – ändå har hon inte tagit sig någonstans. Hon upprepar haranger som ”Det viktigaste är att jag fungerar så att jag kan gå till jobbet”, medan en annan kvinna, vars röst kommer ur högtalare, säger att ”arbete nu är det enda sättet för oss att existera på”.

Tröstlösheten igen: att ta sig framåt sittande i ett badkar på hjul. Någon gråter. Flera suger på sina fingrar och juckar till musik. Det är som en svart, läckande, bubblande sörja av människospillror som inte vet hur de ska göra varandra gott längre utan bara kan göra illa. En Kristusliknande gestalt jagas och misshandlas om och om igen och blir till slut ett offer för den genomgripande brutaliteten och råheten hos det osammanhängande kollektivet. Den centrala kvinnan försöker bygga ett hus av flyttkartonger men någon tycker att det går för långt och måste riva det. Plötsligt rasar hela fonden av kartonger och en sjungande kör dyker upp.

Det politiska budskapet är inte så tydligt som det kanske är i manifestet, men det finns där. Det säger att människorna är trasiga, att vi lever för falska värden, och frågar sig: vilka är vi idag? Vad har vi gjort med oss?
Slutsatsen blir att det katastrofala inte ligger utanför oss utan inom oss, i vårt förhållningssätt. Vi har gjort naturen till en pittoresk bakgrund till vårt prestations- och produktionssamhälle och kan inte förstå varför den går bakom ryggen på oss med sina miljökatastrofer och sammanbrott. Ser den inte att vi har fullt upp med att vara Någon?!
Pjäsens politiska budskap skulle kunna sägas ligga i att den pekar på kärlekslösheten, vår vägran att hålla om varandra när vi behöver det; bildligt talat.

Med näsan full av svart damm och magen full av en molande olust kliver vi ut ur pjäsen och tillbaka in i den vanliga vinterkvällen i Kärrtorps Centrum, Stockholm. Nyheterna rapporterar om ett stort antal döda i översvämningar på flera håll i världen och fåglar faller döda ned till marken. Oavsett rollprestationer och oavsett hur lyckad den här tolkningen av ”Det stundande upproret” var så går det inte att komma ifrån att det krampaktiga tillståndet vi just har upplevt hade något relevant att säga om vår samtid. Pjäsen spelas till och med 16 februari.

Emma Lundström
emma@internationalen.se

Lars Norén var (och är) världsberömd dramatiker. När han får kontakt med ett par fångar, ett par riktiga kriminella, blir han eld och lågor. Här ska skapas en helt ny form av teater. Skillnaden mellan verklighet och fiktion ska försvinna… Så tänkte den store dramatikern. Men han visste inte att fångarna var nazistiska bankrånare.
Allt verkade upplagt för ännu en succé. Ända tills ett par av skådespelarna skjuter ihjäl två poliser i Malexander. Det visar sig att fångarna lurat skjortan av Norén. Varje permission har ägnats åt rån eller planering av rån. Därmed är pjäsen 7:3 indragen i en medial härva där Norén kommer till korta. Han vägrar bli indragen i journalisternas drev och håller sig undan.

Handlingen i Dennis Magnussons pjäs 7:3 återbesöket är cirkusen kring Noréns ursprungliga pjäs. Med udden mot det upphöjda geniets högmod – hybris som det kallas i de antika grekiska tragedierna; dödssynden framför alla andra – låter Magnusson pjäsens Norén löpa gatlopp i konfrontationen med verkligheten.
Högmodet får Norén att tro att han står över vardagens liv. Verkligheten finns egentligen bara till för att användas i hans pjäser. Det kan låta tungt, men pjäsen är också mycket underhållande. Humorn befriar åskådaren från ett tema som kan bli övermäktigt i sin tyngd, men den understryker också det allvar som hela tiden utgör pjäsens grundval.
Skådespelarna gör genomgående utmärkta prestationer, med Gustav Levin som Norén i huvudrollen. Scenografin av Karin Wegsjö fungerar mycket bra. Med enkla medel förflyttas handlingen mellan fängelset och Riksteatern. Tobias Hjelm och Viktor Björnberg spelar mycket trovärdigt såväl de nazistiska bankrånarna som de poliser som skjuts i Malexander. I form av en leksaksbil finns även deras bil med. Helheten blir verkligt bra teater.
Det är en utmärkt pjäs med en tydlig udd mot den genikult som återigen svämmar oss i medierna. Noréns namn kan bytas ut mot en rad andra. Där får den egna fantasin göra resten hos åskådaren.
Den som bor i Uppsala och brukar gå på stadsteatern har att se fram emot en utmärkt upp-sättning. Den som inte brukar gå dit, bör nu göra slag i saken. Den som inte bor i Uppsala utan i Stockholm eller andra närliggande orter, bör snarast se till att lösa biljett till tåget.

Per-Olof Mattsson
intis@internationalen.se