Fanfare Ciocărlia från Rumänien framstår som de gamla mästarna. De är värdiga i sina röda skjortor och svarta hattar. De vet vad de har att ge och tar det ganska lugnt. De inleder med att säga att: ”ni kommer själva att kunna avgöra vilka som är den romska musikens mästare”. Men den här konserten blir snarare ännu ett bevis på att det kan finnas fler mästare än en. Från Serbien kommer Boban & Marko Markovic Orchestra, ledd av Marko Markovic, son till den legendariska Boban Markovic. Han är ung, frimodig och väldigt generös med sig själv. ”Salam, salam!”, ropar han och kör så att det blåser i håret på publiken trots att där inte är någon vind att tala om. Han har gjort sin grej av musiken. Och han gör det fulländat och med stor glädje i spelet.

De stora brassbanden turas om att köra gamla godingar medan solen gassar över den till brädden fyllda terrassen. På en stor takbalkong intill står ännu fler nyfikna åhörare och de som har fönster i rätt riktning på sina lägenheter runt om på Söders höjder kan nog inte undgå att få del av konserten de med. Det är mäktigt. Och egentligen är det ingen tävling att tala om. Även om banden kör lite på det temat för att göra en show av det, står lite vid sidan av och ser skeptiska ut medan det rycker i smilbanden.
Nej, det här handlar snarare om två band som besitter en nästan överjordisk musikalitet, som spelar så att det ryker om det och som själva inte kan låta bli att ryckas med av de andras låtar. Dansa lite i hemlighet medan motståndarna river av saxofonsolon och får igång allsång.

Båda banden tillåter sig meditativa partier, speciellt Boban & Marko Markovic Orchestra, vilket är skönt eftersom det lätt blir så att romska brassband bara ska ösa toner och få folk att dansa fötterna av sig och därför inte får visa hela sitt register.
Fanfare Ciocărlia är lite tröttare, lite äldre; det märks också på musiken, åtminstone den här gången. Om det nu verkligen skulle vara ett slag om titeln så skulle nog Marko Markovic ta hem den med sin experimentalitet, sina halsbrytande höftrörelser, skriksång, trumefterhärmningar och ibland nästan kastratliknande röstutflykter.
Hans trumpethantering är underbar och det är med en glimt i ögat, en skämtsamhet som skapar varm kontakt med publiken, som han leker fram låtarna. Han verkar njuta av varje stund, både av samspelet med orkestern och med publiken.

Svetten rinner och klistrar luggar mot pannor. Marko Markovic har dragit ut skjortan ur jeansen och solen lyser snett in i det mjukgröna lövverket som höjer sig över scenen. Det här är en kväll att minnas. Det är inte många gånger livet ger möjligheten att lyssna på två så skickliga band samtidigt. När Marko Markovic lyfter armarna mot skyn och utbrister: ”And now, play together!”, skriker publiken av glädje. De två banden fyller scenen och sen är det bara att sluta tänka och endast lyssna, lyssna, lyssna medan skymningen sakta närmar sig staden.

Text och foto: Emma Lundström
emma@internationalen.se

Figurerna på scen liknar mest en slags blandning av tecknade rymdvarelser, cyklister i träningskläder och technokids som satsar helhjärtat på neonfärger. De fluffigt vita änglavingarna byts senare mot örnvingar som på en totemfigur.
Låten Seven Swans från skivan med samma namn börjar lugnt och stilla för att bryta ut i en ljudmassaker för öronen, och sedan återgå. Sufjan Stevens är musikern som hållit på sedan tonåren då han startade ett skivbolag med sin styvfar och som gjort så många skivor redan att det är svårt att hålla räkningen. Ett projekt är att göra en skiva för varje stat i USA. Han verkar inte ha några begränsningar, och allt blir inte heller bra. Eller kanske bra för olika öron.
– Det är ett tag sedan jag var i Stockholm och jag vill spela lite nya låtar för er. De handlar om apokalypsen och yttre rymden, om kärlek, och hjärtesorg, det förflutna och det kommande, men framförallt om att vara i nuet, säger Sufjan Stevens och det lyser om neontejpen som är virad kring hans överarmar.
De elva musikerna på scen framstår ibland som ett skolspex som inte når ända fram – de två kvinnorna som dansar känns som om de är på 90-talsdisco.

Det är svårt att ha en ren och klar uppfattning om Sufjan Stevens – är han till exempel ultrakristen som många av låtarna antyder eller säger rakt ut, eller leker han bara med symboliken? Seven Swans är fylld av inspiration från berättelserna i Bibeln och ofta återkommer ordet ”Lord” i texterna. Men det är inte helt lätt att veta om det används bokstavligt.
Publiken på Cirkus ikväll verkar helt klart ha väntat sig något annat än neonspektaklet på scen. Stevens säger att han inte längre är särskilt intresserad av texterna och berättelsen utan av att experimentera med ljuden och rytmerna, han är intresserad av kroppens rörelser och ber åhörarna röra på höfterna, men de vill inte.
– Även om ni bara står där och glor så vet jag att ni förmodligen rör er inombords för även när ni sover rör sig era hjärtan, säger han och rör sig på ett sätt som påminner om när det repades in rörelser till poplåtar på mellanstadiet inför en skoluppvisning. Att ena änglavingen går sönder i början känns rätt talande för resten av konserten. Så säger han också efter en apokalyptisk kärlekssång:
– Jag är en melodramatisk kille. Men ni visste förmodligen vad ni gav er in på när ni gick hit.

I kontrast till det som ska vara storslaget – rymdtemat och de bombastiska rytmexplosionerna – står Sufjan Stevens mellansnack som är så ärligt och trevligt att det kanske är det som får publiken att stanna kvar trots att den är koftförsedd och verkar mer beredd på stillsam lyssning än partyprissande. Han är medveten om det själv och säger att för den som väntat sig låtar från skivan Illinoise kommer det här att vara något helt annorlunda.
För att våra öron ska få vila lite kliver han ändå fram på scenen ibland, för att minska avståndet mellan sig själv och publiken, och spelar en och annan folkbetonad låt. Det är dessa små korta avsnitt av konserten som lyfter; då han skalar av och kliver fram med bara gitarren och rösten – som är betydligt bättre live än på skiva, den är rikare, djupare och varmare.
Ofta använder han sig av samma eller liknande melodislingor om och om.

I den överarbetade ljudmattan försvinner den goda rösten. Bara fragment hörs av texterna. Som ”this is the age of Gods eternal living” och ”when I die, I’ll rot, but when I live I’ll give it all I got”. Hemskast är det när mekaniken ger honom ett överslag på rösten som det sångerskan Cher har använt sig av på senare år.
Själv säger han att inriktningen på ljudet snarare än låtarnas berättelser har blivit som en övning i solipsism. Självinsikten säger honom att det är groteskt, samtidigt tycker han att han har rätt att uppleva en andra pubertet:
– När jag var 15 var jag pretentiös och studieinriktad, jag ville vara 35. Nu är jag 35 och vill vara ung.

Inspirationen till de låtar som spelas under konserten kommer från en märklig amerikansk personlighet – skyltmålaren, konstnären och den självutnämnde siaren Royal Robertson.
Medan Sufjan Stevens jobbade med musiken var han helt besatt av den numer avlidne konstnären som trodde sig ha kontakt med utomjordingar och som mot slutet av sitt liv levde som en eremit helt uppslukad av sin påhittade värld – inte förrän då fick han diagnosen schizofreni.
Royal Robertsons barnsliga teckningar projiceras på scenfonden och verkar ligga till grund för det märkliga tema som hela framträdandet har. Inte så konstigt då att det känns en aning udda – Robertsons fokuserade på Gud, yttre rymden och snygga kvinnor.

Upprepade gånger är det som om Sufjan Stevens kommer av sig i showandet, som om det egentligen gör honom obekväm. Han säger till och med en gång att de inte är vana att börja så här tidigt på kvällen och att de i vanliga fall brukar ha tillräckligt med tid på sig för att ta syra och röka hasch – sättet han säger det på med sitt prydliga utseende (i cykelbyxor) och lite besvärade kroppsspråk gör det oemotståndligt roligt eftersom det inte går att föreställa sig att han verkligen menar vad han säger. Det utlöser sådana skrattparoxysmer hos en av åhörarna uppe på läktaren att Stevens får börja sin nästa, stillsamma låt till upprepade skrattattacker.
Det bidrar till den absurda känslan som ligger över konserten – från sällskap från yttre rymden till total ensamhet på jorden. När skrattet avklingat hörs textrader som: ”tell me what you saw in me”, och ”did you cut your hands on me, am I too sharp?”.
Där står han, Sufjan Stevens, sårbar som en liten tonårskille i fel kläder på en fest där han inte känner sig hemma.

I ett mellansnack får vi veta att han hade massor av rädslor och fobier när han var liten. För grönsaker, för sin systers sovrum och för TV:n, men framförallt för höjder:
– När jag började på universitetet kastade jag mig utför sanddynerna för att bota rädslan, jag klättrade upp för brandstegen och kastade mig ut, jag for till Niagarafallet och kastade mig nedför det, säger han och publiken fnissar till som om den inte riktigt vet vilket ben den ska stå på, när han fortsätter:
– Efter många sjukhusräkningar botade jag min rädsla för höjder.
Det är det där att han är helt seriös när han säger det, i sina tajta kläder som på en träningscyklist, som gör att det är svårt att veta var orden ska placeras – i skratt eller vemod. Har han försökt ta livet av sig eller är det återigen symbolik för något annat som bara han vet om?

Bandet förhåller sig anonymt som om de verkligen kommer från en annan planet och inte riktigt vet vad de gör här. Det vill vara storslaget men blir banalt. Speciellt när Sufjan Stevens utbrister:
– Vi har alla blivit stjärnfolk härinne. Jag är det, du är det. Vi kommer från eld och ska återvända till eld. Vi lever som vanemasochister idag och vi måste komma ihåg att leva på ett annat sätt.
Publiken andas ut lite med skrattet som följer på nästa mening:
– Hm, jag gick på Waldorfskola så jag är väldigt förvirrad.

Det slutar i rymden och i en slags discoexplosion och när den låten mynnat ut är det som om varken Sufjan Stevens eller publiken vet vad de ska ta sig för, därför blir applåderna ljumma och inte förrän Stevens lite avslaget tackar för sig och hoppar iväg från scen kommer applåderna igång på riktigt. Men det spelar ingen roll hur mycket det klappas och trummas med fötterna i golvet. Kanske för att det inte blev den stämningen han hade tänkt sig, kommer Sufjan Stevens inte ut på scen igen. Istället rusar det in svartklädda män och börjar packa ihop instrumenten. Publiken får ge upp och tåga ut i regnvädret. Möjligen med en känsla i maggropen som viskar lite undrande: Vad var det som hände egentligen?

Text och foto: Emma Lundström
emma@internationalen.se

Sufjan Stevens Foto: Emma Lundström

Det gamla anrika Cirkus på Djurgården i Stockholm hukar sig under den gråa himlen. Publiken väller in i det runda rummet som för tankarna till en manege – en riktig cirkus. Vart är de frustande hästarna med plymer? Det ligger ett dis i luften. Ljuset släcks. Ljusprojektioner som bubblor eller stjärnfall dalar och stiger framme vid scenen. Sufjan Stevens har börjat.

Figurerna på scen liknar mest en slags blandning av tecknade rymdvarelser, cyklister i träningskläder och technokids som satsar helhjärtat på neonfärger. De fluffigt vita änglavingarna byts senare mot örnvingar som på en totemfigur.
Låten Seven Swans från skivan med samma namn börjar lugnt och stilla för att bryta ut i en ljudmassaker för öronen, och sedan återgå. Sufjan Stevens är musikern som hållit på sedan tonåren då han startade ett skivbolag med sin styvfar och som gjort så många skivor redan att det är svårt att hålla räkningen. Ett projekt är att göra en skiva för varje stat i USA. Han verkar inte ha några begränsningar, och allt blir inte heller bra. Eller kanske bra för olika öron.
– Det är ett tag sedan jag var i Stockholm och jag vill spela lite nya låtar för er. De handlar om apokalypsen och yttre rymden, om kärlek, och hjärtesorg, det förflutna och det kommande, men framförallt om att vara i nuet, säger Sufjan Stevens och det lyser om neontejpen som är virad kring hans överarmar.
De elva musikerna på scen framstår ibland som ett skolspex som inte når ända fram – de två kvinnorna som dansar känns som om de är på 90-talsdisco.

Det är svårt att ha en ren och klar uppfattning om Sufjan Stevens – är han till exempel ultrakristen som många av låtarna antyder eller säger rakt ut, eller leker han bara med symboliken? Seven Swans är fylld av inspiration från berättelserna i Bibeln och ofta återkommer ordet ”Lord” i texterna. Men det är inte helt lätt att veta om det används bokstavligt.
Publiken på Cirkus ikväll verkar helt klart ha väntat sig något annat än neonspektaklet på scen. Stevens säger att han inte längre är särskilt intresserad av texterna och berättelsen utan av att experimentera med ljuden och rytmerna, han är intresserad av kroppens rörelser och ber åhörarna röra på höfterna, men de vill inte.
– Även om ni bara står där och glor så vet jag att ni förmodligen rör er inombords för även när ni sover rör sig era hjärtan, säger han och rör sig på ett sätt som påminner om när det repades in rörelser till poplåtar på mellanstadiet inför en skoluppvisning. Att ena änglavingen går sönder i början känns rätt talande för resten av konserten. Så säger han också efter en apokalyptisk kärlekssång:
– Jag är en melodramatisk kille. Men ni visste förmodligen vad ni gav er in på när ni gick hit.

I kontrast till det som ska vara storslaget – rymdtemat och de bombastiska rytmexplosionerna – står Sufjan Stevens mellansnack som är så ärligt och trevligt att det kanske är det som får publiken att stanna kvar trots att den är koftförsedd och verkar mer beredd på stillsam lyssning än partyprissande. Han är medveten om det själv och säger att för den som väntat sig låtar från skivan Illinoise kommer det här att vara något helt annorlunda.
För att våra öron ska få vila lite kliver han ändå fram på scenen ibland, för att minska avståndet mellan sig själv och publiken, och spelar en och annan folkbetonad låt. Det är dessa små korta avsnitt av konserten som lyfter; då han skalar av och kliver fram med bara gitarren och rösten – som är betydligt bättre live än på skiva, den är rikare, djupare och varmare.
Ofta använder han sig av samma eller liknande melodislingor om och om.

I den överarbetade ljudmattan försvinner den goda rösten. Bara fragment hörs av texterna. Som ”this is the age of Gods eternal living” och ”when I die, I’ll rot, but when I live I’ll give it all I got”. Hemskast är det när mekaniken ger honom ett överslag på rösten som det sångerskan Cher har använt sig av på senare år.
Själv säger han att inriktningen på ljudet snarare än låtarnas berättelser har blivit som en övning i solipsism. Självinsikten säger honom att det är groteskt, samtidigt tycker han att han har rätt att uppleva en andra pubertet:
– När jag var 15 var jag pretentiös och studieinriktad, jag ville vara 35. Nu är jag 35 och vill vara ung.

Inspirationen till de låtar som spelas under konserten kommer från en märklig amerikansk personlighet – skyltmålaren, konstnären och den självutnämnde siaren Royal Robertson.
Medan Sufjan Stevens jobbade med musiken var han helt besatt av den numer avlidne konstnären som trodde sig ha kontakt med utomjordingar och som mot slutet av sitt liv levde som en eremit helt uppslukad av sin påhittade värld – inte förrän då fick han diagnosen schizofreni.
Royal Robertsons barnsliga teckningar projiceras på scenfonden och verkar ligga till grund för det märkliga tema som hela framträdandet har. Inte så konstigt då att det känns en aning udda – Robertsons fokuserade på Gud, yttre rymden och snygga kvinnor.

Upprepade gånger är det som om Sufjan Stevens kommer av sig i showandet, som om det egentligen gör honom obekväm. Han säger till och med en gång att de inte är vana att börja så här tidigt på kvällen och att de i vanliga fall brukar ha tillräckligt med tid på sig för att ta syra och röka hasch – sättet han säger det på med sitt prydliga utseende (i cykelbyxor) och lite besvärade kroppsspråk gör det oemotståndligt roligt eftersom det inte går att föreställa sig att han verkligen menar vad han säger. Det utlöser sådana skrattparoxysmer hos en av åhörarna uppe på läktaren att Stevens får börja sin nästa, stillsamma låt till upprepade skrattattacker.
Det bidrar till den absurda känslan som ligger över konserten – från sällskap från yttre rymden till total ensamhet på jorden. När skrattet avklingat hörs textrader som: ”tell me what you saw in me”, och ”did you cut your hands on me, am I too sharp?”.
Där står han, Sufjan Stevens, sårbar som en liten tonårskille i fel kläder på en fest där han inte känner sig hemma.

I ett mellansnack får vi veta att han hade massor av rädslor och fobier när han var liten. För grönsaker, för sin systers sovrum och för TV:n, men framförallt för höjder:
– När jag började på universitetet kastade jag mig utför sanddynerna för att bota rädslan, jag klättrade upp för brandstegen och kastade mig ut, jag for till Niagarafallet och kastade mig nedför det, säger han och publiken fnissar till som om den inte riktigt vet vilket ben den ska stå på, när han fortsätter:
– Efter många sjukhusräkningar botade jag min rädsla för höjder.
Det är det där att han är helt seriös när han säger det, i sina tajta kläder som på en träningscyklist, som gör att det är svårt att veta var orden ska placeras – i skratt eller vemod. Har han försökt ta livet av sig eller är det återigen symbolik för något annat som bara han vet om?

Bandet förhåller sig anonymt som om de verkligen kommer från en annan planet och inte riktigt vet vad de gör här. Det vill vara storslaget men blir banalt. Speciellt när Sufjan Stevens utbrister:
– Vi har alla blivit stjärnfolk härinne. Jag är det, du är det. Vi kommer från eld och ska återvända till eld. Vi lever som vanemasochister idag och vi måste komma ihåg att leva på ett annat sätt.
Publiken andas ut lite med skrattet som följer på nästa mening:
– Hm, jag gick på Waldorfskola så jag är väldigt förvirrad.

Det slutar i rymden och i en slags discoexplosion och när den låten mynnat ut är det som om varken Sufjan Stevens eller publiken vet vad de ska ta sig för, därför blir applåderna ljumma och inte förrän Stevens lite avslaget tackar för sig och hoppar iväg från scen kommer applåderna igång på riktigt. Men det spelar ingen roll hur mycket det klappas och trummas med fötterna i golvet. Kanske för att det inte blev den stämningen han hade tänkt sig, kommer Sufjan Stevens inte ut på scen igen. Istället rusar det in svartklädda män och börjar packa ihop instrumenten. Publiken får ge upp och tåga ut i regnvädret. Möjligen med en känsla i maggropen som viskar lite undrande: Vad var det som hände egentligen?

Som ensam förbandsakt sitter den lilla, ljusa Anna von Hausswolff vid pianot. Hennes utstrålning och musik för av någon outgrundlig anledning tankarna till Tim Burtons mörka animationer i filmer som Corpse Bride och A Nightmare Before Christmas.
Det hon gör, gör hon bra, speciellt en tolkning av den gamla klassikern Gloomy Sunday. Hon fyller den stora lokalen med sina toner men lyckas ändå inte nå oss där vi sitter på tionde raden. Ibland är det helt enkelt så att rösten inte tilltalar, trots att den har sin egen ton och klang och går sin egen väg. I Anna von Hausswollfs finns det något gällt som gör att den stannar halvvägs.
I pausen före kvällens huvudakt sitter vi som många andra i den ljumma kvällen på Dramatens trappa, för att slippa trängas i den tjusiga marmorfoajén på andra våningen där större delen av den omfattande publiken försöker komma fram till baren för att få sig en drink. Det är lite udda att vara på konsert på denna teaterns högborg. Inte det vanliga klientelet den här kvällen kan tänka.

M. Ward släntrar in och väljer gitarr. En tjej i publiken får dåndimpen och skriker:
– We love you, vi älskar dig!
Applåderna mullrar till.
M. Ward börjar. En låt utan text där han använder strängarna så att det känns som om han har fler händer än två. Under applåderna slår han an låten Requiem från skivan Post-War som kom ut 2006. Skivan är en pärla som lyser starkare än många andra i skivsamlingen och det är så skönt att höra att det låter minst lika bra när de framförs livs levande framför oss. M. Wards inställning på scen är så lugn och behaglig, hans röst så speciell och genuin att det bara är att luta sig tillbaka och följa med i de små berättelserna som varje låt utgör.
Texterna är ofta melankoliska, möjligen ironiska, M. Ward är mannen som hela tiden verkar som om han har något på gång i bakfickan, som om vi inte får veta hela hemligheten, bara ana en glimt under bråkdelen av en sekund.
Han är också mannen som, om man ska lyssna till texterna, har varit riktigt rejält förälskad, han sjunger att hans hjärta alltid står på spel och när favoritlåten Chinese Translation, också den från Post-War, kommer, visar det sig att bara introt lockar fram ett lyckojubel även hos andra människor i bänkraderna. Bara gitarrslingan framkallar behagliga rysningar längst ryggraden, liksom när han sjunger:
– What do you do with the pieces of a broken heart, vad gör man med bitarna från ett brustet hjärta?

Rösten är säregen, här är en röst som tilltalar och som inte behöver anstränga sig för att gå rakt in i öronen och vidare till själen, vibrera i kroppen och kanske ibland till och med pirra i fingrarna. Det finns vissa likheter, åtminstone i utstrålningen, med den fabulöse sångaren i Flaming Lips, Wayne Coyne. Kanske handlar det mest om att de båda har en väldig integritet och det där finurliga på lut i bakfickan.
Även låtarna som handlar om positiva saker, vackra känslor, har något lite kusligt över sig. Det finns en ensamhet hos M. Ward. Ensamheten hos den som är ständigt bombastiskt förälskad men aldrig kär?
Första mellansnacket kommer när M. Ward sätter sig vid pianot för att spela en låt skriven av en annan musiker till konstnärernas försvar. Han hinner inte säga mer än ”How’s everybody doing?”, innan applåderna bryter ut. Han lyckas få in ett ”You look beautiful”, innan tjejen från förut skriker ”We love you”, igen. Det är den mest applåderingsbenägna publik jag varit med om på länge.
Sången är underbart ironisk och tillägnad alla konstnärer i Stockholm. Den klassiska scenröken flyter omkring under strålkastarnas ljuskäglor och flera pianolåtar följer. De flyter lika mycket som scenröken och vi lutar oss ännu lite mer tillbaka. Den som väntade sig något upptempoaktigt får finna sig i det lugna, melankoliska, behagligt sorgsna.
Ibland är låtarna lite väl lika varandra. Flera av de nyare låtarna från skivan Hold Time från 2009 påminner i både melodier och texter om tidigare verk, men så har han också gjort sju skivor hitintills och det är tillåtet att upprepa sig om upprepningen betyder något och inte bara handlar om slentrian.

När M. Ward tar upp gitarren igen blir det tekniskt strul och en allvarlig man kommer in och rättar till det. Han får också applåder och musikern tackar honom så mycket, inga divalater.
Förälskelsetemat fortsätter med en av alla de goda låtarna från Post-War, Poison Cup. Den handlar om att vilja ge allt man har med förhoppningen att den man vill ge det till förstår vad detta innebär…
Sedan kommer en otroligt fin låt på samma tema – den beskriver det delikata tillståndet när det har uppstått ett kraftfält mellan två människor och båda vill ta sig innanför det och komma närmare än nära, men ingen vet riktigt var handtaget finns. Mjukt och lågmält och alldeles, alldeles underbart!

Efter en låt som M. Ward skrev till en väns bröllop kommer två sånger som han menar att ingen har bett om att få spelade på något bröllop, som ingen har bett om överhuvudtaget. Uppbrottslåtar, avskedslåtar, sorgelåtar är det. Under sista låten spelar han in gitarrslingan så att han plötsligt kan dra sladden ur gitarren och vandra ut från scenen fast musiken fortsätter spela. Applåderna vill inte låta honom försvinna så där abrupt, vi sitter i mörkret och klappar så att det dånar i flera minuter:
– You’re very kind Sweden, ni är väldigt snälla, säger den lille mannen med sitt underfundiga leende och spelar ännu en låt om kärlek. Den här gången kommer hans hjärta att brytas i två delar av den. Det fantastiska med M. Ward är att textklyschorna vrids två varv extra och får mening igen.

Till den allra sista låten ber han någon i publiken att komma upp och bistå med pianospel. Anna från Finland gör en helt suverän insats och utan att vi riktigt hinner märka det har M. Ward spelat in sitt gitarrspel igen och försvunnit ut från scenen. Ensam kvar sitter Anna medan strålkastarna släcks ned en efter en. När det är helt mörkt kommer Matthew Stephen Ward tillbaka in i all sin enkelhet – i sina jeans och sin flanellskjorta – och kramar om finländskan. Allting blir ljust igen och vi applåderar och applåderar.

Text och foto: Emma Lundström
emma@internationalen.se

Utanför väggarna har de sista solstrålarna slickat Stockholms söder. Härinne gör sju blåsare, en violinist, en dragspelare, en trummis och en sångare sitt bästa för att locka ned även de tröttare delarna av publiken – som slagit sig ned på bänkraderna längst bak i lokalen. Och de lyckas! Trots att det är inte är en passande lokal för ett elvamannastark balkanband som kan få lokaler att gunga med rätt utrymme och större publik.

Själva innehållet i konserten känns inte som om det har förändrats särskilt mycket sedan sist jag såg dem, en hejdundrande konsert i Umeå Folkets hus för några år sedan.
De kör fortfarande höjdare som de, för den dansanta, synnerligen njutbara Mahalageasca och Mesecina, liksom den lite jobbiga Red Bula, som med sin tuffa attityd tar ner stämningen för en stund, speciellt som den har en refräng som inte riktigt går att förstå sig på: Red bull, sexy bull… Den här gången kommer det även med en rappad låt som känns lite malplacerad. Samtidigt är det ju varje bands fulla rätt att utvecklas och förnya sig åt det håll de finner nöjsamt. Såklart. Och det gäller att vara aktsam så man inte börjar yra om hur romsk musik SKA låta. Men det är inte utan att det är ljuvligast att lyssna och röra sig till de låtar som känns som bandets totala hemmaplan – då brasset spelar så att svetten lackar, dragspelet utnyttjas till fullo och den lilla el-violinen får känna de flesta av sina toner vibrera inom sig; och mannen med bastuban måste ta fram näsduken och badda pannan efter varje avklarad låt.

Det får bara inte börja gå på tomgång. Ösa för ösandet skull. Mahala Raï Banda lyckas med konststycket att spela gamla örhängen som om de inte alls var så gamla. Och det är i det snabba som de verkar trivas bäst. De långsammare låtarna har istället en tendens att tappa gnistan. Det blir aldrig som med den fantastiska drottningen av balkanmusiken, Esma Redžepova, som kan framföra även den allra mest smörigt smäktande balladen med en känsla som om det gällde liv och död.
Den som faller för Mahala Raï Bandas explosiva, ibland sentimentala musik har kanske redan öronslukat band som Fanfare Ciocărlia, Taraf de Haïdouks och Kočani Orkestar – alla del av samma tradition av brassbaserad romsk musik från länder som Makedonien och Rumänien. Flera av banden kommer till och med från samma lilla by: Zece Prăjini. Om inte, börja med Fanfare Ciocărlia!

Bandet blir inapplåderade flera gånger och måste köra extranummer trots att de nästan bönar om att slippa så utmattade som de måste vara. När de sista tonerna klingat ut och det inte verkar bli något mer drar sig den genomdansade publiken mot utgången. Flera stannar vid karafferna med vatten och klunkar så det står härliga till. En ung kvinna säger till sin vän:
– Det här är ju mycket bättre än att gå på gymmet!
Ute är det fortfarande ljummet, Valborgs-kylan har ännu inte slagit till och människor senkvällsflanerar på Götgatan som om det vore juni. Mannen som stod på knä och tiggde vid tunnelbanenedgången tidigare idag syns inte till, han kan ha varit rom. Han stod på knä för att det söderöver i Europa inte är tillåtet att stå upprätt och tigga, man måste visa sig helt skyddslös. Vad lagen säger om just detta här i Sverige vet jag inte men runt om i Europa kränks romernas mänskliga rättigheter dagligen på de mest förödmjukande och brutala sätt. Vi kan bjuda hit ett romskt band som Mahala Raï Banda för vår förströelse, men har vi tid att göra något för att situationen ska ändras för deras gelikar? Musik är fantastiskt för det bygger broar, vi måste bara se till att använda oss av dessa broar och gå steget längre så att det inte finns något som skiljer oss åt.

Text och foto: Emma Lundström
emma@internationalen.se

Emil Jensen verkar ha något som får folk att bli lite extra kära i varandra. Redan innan den politiske poeten och musikern ens har klivit upp på scen är det flera par i publiken som inte verkar kunna få nog av kyssar och nojs. Det ligger liksom något kärleksfullt i luften och mitt i föreställningen blir det också bekräftat – när bandet väntar på att få sätta igång en av estradörens låtar om just kärlek – Så får du mig ändå – berättar han att han fått höra av många att de både blivit ihop och gift sig till låten, men han har också fått höra ifrån par som gjort barn medan tonerna klingat i musikspelaren, information som kanske var lite överflödig tycker han själv – det räcker med att höra att de blivit ihop.

Ett som är säkert är att Emil Jensen har en oerhört varm utstrålning – även om han den här onsdagskvällen ser lite trött och uppgiven ut när han sjunger och talar om hur viktigt det är med medmänsklighet och hur farlig den markvinnande likgiltigheten är. Och det är inte tu tal om att han har en publik som älskar honom, ett steg in på scen och applåderna är redan öronbedövande.
– Tack så mycket, men jag har ju inte gjort något ännu, säger han på sin utpräglade skånska. Men det bryr sig publiken inte om, den verkar veta vad han har att ge. Mannen som en gång i tiden vann EM i Poetry Slam med sina politiskt underfundiga och kärleksfullt berättande dikter, som gjort klimatvänliga turnéer genom detta avlånga land på cykel och per tåg, som innerligt fortsätter att stå för de värderingar som har kommit att bli hans kännemärke i det svenska scenrummet, och som kan vränga orden så till den milda grad halsbrytande att publiken både skrattar hjärtligt och sätter samma skratt i halsen.
Han stryker liksom medhårs utan att stryka medhårs, är folkkär utan att säga det som folk vill höra – om man ska tro på dem som gör underhållningsprogram i TV, och det ska vi ju inte!

Musiken är inte alltid lika glasklart självklar som mellansnacket. Bandet gör inte mycket väsen av sig men är samspelt och närvarande; Charlotta Weber Sjöholm, Tomas Ebrelius och Lars Ljungberg hanterar cello, fiol, klaviatur, dragspel, trummor, percussion och såg – sköna instrument i en salig blandning! De flesta av låtarna under kvällens två timmar med paus kommer från nya skivan Rykten men de har melodier som för tankarna till tidigare material.
En del av de gamla höjdarna smyger sig också in – som Maj förra året och den alltid lika fantastiska Inte vackrast i världen. Annars känns musiken mera som ett eftertryck till mellansnacket som i sin tur flyter på precis bara på det sätt som är Emil Jensens eget – och det sköna är att det har blivit lite äldre, även om publiken till största delen verkar vara under 25. Det är i pratorna han lyfter och går rakt in.
Bland annat förespråkar han att vi ska omfamna osäkerheten i en tid när alla signaler ska tolkas och alla känslouttryck förklaras med smileys så att det inte kan bli några missförstånd.
– Varför ska kommunikationen vara rak när våra liv är så krokiga, utbrister han och hävdar också fantasin som det viktigaste i hela världen – ett resonemang som slutar i att empati inte är något annat än fantasi och att fantasi därför gör oss till bättre människor.

Det är lätt att vilja ta med allt det på pricken klockrena, finurligt genomtänkta, vemodsfullt skrattretande och ständigt underfundiga som kommer ur Emil Jensens mun, men eftersom föreställningen ska ut på turné i landet så ska här inte snuvas helt på konfekten. Det räcker kanske istället med att avslöja att det hinns med både sabeltandande tigrar, Sverigedemokrater, livscoacher, arbetslinjen, mänskliga rättigheter, vad man bör tänka på om man ska skaffa en vuxen, en agnostisk tv-pastor (favorit i repris), en slät kopp kaffe och det absurda i att kändisar – som ska räkna upp sina dåliga egenskaper – har mage att säga att de kanske är ”lite för omtänksamma”, följt av en fullkomligt tungvrickande upprabbling av kvällens centralfigurs alla egna dåliga sidor – en förlösande fors av hemskheter!

Han tar också upp det farliga i att leka med ord, som att kalla Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan för Närvaro. På t-shirten står det: Refugees welcome:
– Det finns stora fina hus i Vellinge kommun där ni gärna får bo, jag hoppas bara att ni VILL stanna kvar, säger han och här kommer den farliga likgiltigheten in. Emil Jensen är trött på frågorna om varför han engagerar sig för mänskliga rättigheter och hur han orkar bry sig:
– Varför är du INTE engagerad för mänskliga rättigheter och hur orkar du INTE bry dig?
Sen säger han det i mina öron finaste på hela kvällen:
– Det bästa med själen är att den skiter fullständigt i att det är otrendigt med medmänsklighet.
Word.

Mänskliga rättigheter, mänskliga svårigheter, sorg och saknad. Det är en sorgsnare Emil Jensen på scen, saknaden efter systern som dog för några år löper som stråk genom hela föreställningen, liksom antydningar om en period av utbrändhet.
Men trots det mer lågmälda tonfallet är publiken helt med på noterna, agnostikerväckelsemötet sker till rungande handklapp och när föreställningen är slut har ingen fått nog; applåder och fotstamp får hela lokalen att vibrera betänkligt. Två gånger får de komma in och köra extranummer – Emil Jensen och hans band.
– Jag är så otroligt glad att det var just ni som var här denna första afton, jag älskar er allihop och det finns ingenting ni kan göra åt det!, säger han när han spelat sista låten bakom pianot. Och i raden framför kan flera par inte låta bli att kramas lite extra när ljuset tänds i lokalen och Emil Jensen är på väg till foajén för skivsignering – med orden i sin tjänst och kärleken inbakad i dem.

Text och foto: Emma Lundström
emma@internationalen.se

Förbandet är riktigt bra. Nils Berg Cinemascope tar favoritfilmsnuttar från Youtube och spelar nyskapad musik till. Skönt flödande jazz ackompanjerar än en marimbaspelare från Ghana, än en sångerska från Malaysia, än dansande indiska kvinnor. Det är suggestivt, innovativt och lite mystiskt. De är bra, väcker nyfikenhet på mer och hade hållit för en helt egen konsert.
Men kvällens huvudakt är New Tango Orquesta. Denna färgstarka sammansättning av fiol, bas, piano, gitarr och bandoneon, nu utökad med en cellist.
Det är fascinerande att föras in i det ljudlandskap som bandet bygger upp. Ensliga bilder av ödsliga förortslandskap med virvlande höstlöv målas upp för min inre syn om jag blundar. Till höger och vänster gungar folk med i musiken, som trollbundna.

Minns en spelning som bandet gjorde i kyrkan i Näsåker under Urkultfestivalen för några år sedan, då utan cellist. Intimt och intensivt, sommarsvettigt och närvarande. Den här gången finns inte riktigt samma närvaro. Kanske beror det på att musikerna står lite väl utspridda på scenen, det känns som om det är svårt för dem att upprätta kontakt, de når inte riktigt hela vägen fram. Det fanns också en poäng i att violinisten Livet Nord tidigare gjorde allt stråkande – när hon nu ska samsas om utrymmet med Johanna Dahl på cello blir det inte lika starkt. Livet Nord hanterar sitt instrument med en så stor skicklighet att jag vill höra henne hela tiden, trots cellons mörkare djup.
Efter spelningen ska bandet fira med champagne:
– Vi har gjort en ny grej, vi har gjort en notbok, säger gruppens musikaliske ledare och kompositör, Per Störby. Han fortsätter:
– Andra band gör pins, bandanas och t-shirts, vi gör en notbok. Det kanske är lite nördigt och vi har bara tryckt upp 25 exemplar för att sejfa om ingen vill köpa den.
Omslaget är en målning av Lars Billgren och melodierna i boken har fått texter av dramatikern och författaren Mattias Brunn:
– De ger en stämning men man fattar inget, säger Per Störby och berättar att boken också rymmer många bilder, bland annat från loger runt om i världen, många sunkiga sådana framhåller han. Sedan följer mer musik från senaste skivan Vesper.
Per Störby slänger sig med benämningar som han själv kallar för klassiskt skitsnack. Till exempel att bandet har gått från att spela mycket nuevo tango till att sträva efter det postminimalistiska. Om det är detta som ger syner av ödsliga hedar, skogar och mörka vatten är svårt att säga; kanske är det bara tangons innersta väsen som ger synvillor. Det intensiva vemodet som stundtals fylls av en hetta som bränner kinderna.

Ibland är meditationen total. Det blå ljuset singlar över scenen när Josef Kallerdahl (som även spelar i Nils Berg Cinemascope) hanterar sin bas med samma känsliga precision som Thomas Gustavsson behandlar pianots tangenter. Ljudet av en avlägsen siren kommer från Livet Nords fiol och Per Störby spelar sitt bandoneon så varsamt och väl att det ömma och det starka slingrar sig om vartannat. Det är lätt att tänka att det skulle räckt med de fyra – en tät kvartett – trots att Peter Grans elgitarrslingor är fina, liksom cellotonerna.
Applåderna vill aldrig ta slut och det kommer extranummer. När publiken myllrar ut i novemberkvällen hörs det att många är nöjda. En kvinna slår ut med händerna:
– Vilka musiker! Jag är fullständigt lamslagen!

Emma Lundström

– När jag kom till deras hus första gången och alla satt och spelade kora trodde jag att jag hade kommit till himmelriket, och nu jag där igen, säger Sousou Cissoko när hon bjuder upp Adama och Sadio Cissokho på scenen. Koratonerna börjar klinga ut i lokalen och Adamas fylliga röst väver in sig i dem på ett sätt som får öronen att slappna av och njuta och glömma allt stadsbuller.
Kanske var det någon som såg Veckans konsert i SVT för någon helg sedan. Om inte så handlade programmet om paret Sousou och Maher Cissoko som utsågs till årets nykomlingar på Sveriges första folk- och världsmusikgala i april. Det hela började med att koraspelaren Jali Alagi Mbye spelade med Sousous pappa i barndomshemmet i Höör i Skåne. Tidigt förälskade hon sig i koran – detta väst-afrikanska stränginstrument som är besläktat med luta och harpa.
Trots att det egentligen bara är män som spelar kora fick Sousou möjlighet att bli Jali Alagi Mbyes lärling nere i Gambia och efter en konsert på den svenska festivalen Urkult för några år sedan blev hon även bekant med Solo Cissokho och hans familj i Senegal. På så vis träffade hon Solos yngre bror Maher. Snart kommer parets andra skiva, och det är äldre och yngre syskon till Maher som nu är på besök i Sverige och uppträder tillsammans med dem.

Låtar från nya skivan
Fingrarna flyger över de fyrtiofyra strängarna när Sadio Cissokho spelar en traditionell låt från Västafrika. Det finns en oändlig harmoni i att lyssna till hur sången och koran samarbetar i att skapa musik som svävar, som dansar genom lokalen.
Så är det dags för Sousou och Mahers band Adouna att kliva på scenen. Låtarna som följer är de som kommer på nya skivan och som är ett resultat av en vistelse i Sydafrika där Sousou jobbade för Läkare Utan Gränser. Eftersom det inte gick att få med två koror på flyget, men en kora och en gitarr, spelar Sousou främst det sistnämnda instrumentet på de nya låtarna. Men hon gör det på väst-afrikanskt vis med tummen och pekfingret, som om hon bara hade vänt på koran.
– I Västafrika är det tradition att man ska förnya traditionen. Varje koraspelare tampas med att både förvalta arvet och samtidigt förnya det, säger Sousou.
Som oerfaren västerlänning går det bara att utröna att Adouna Band lyckas bra i sitt värv. Bandet består av bas, trummor (ett pärlemorskimrande Gretsch-set för den invigde), gitarr, kora och percussion, och är tight som tusan. Närvaron och glädjen i att spela tillsammans lyser från scenen ut över publiken som jublar efter varje låt och gungar och sjunger med. Sousou och Maher sjunger ömsom på hennes språk, ömsom på hans och låtarna är ibland långsamt, melankoliskt meditativa för att bryta ut i ett sprittande, galet tempo som får många ansikten att spricka ut i leenden.

Svårt att sitta stilla
En av favoriterna blir låten till dottern Ida. Den handlar om hur barn kan vilja göra någonting som föräldrarna inte vill och att man då som barn ändå ska stå på sig och göra som man vill i alla fall.
– Lita på mig, jag vet vad jag gör. Sviker jag mig så sviker jag alla, sjunger Sousou och det är en textrad som går rakt in i hjärtat. Stämningen är hög i lokalen och det går inte ens att begripa hur fort Mahers fingrar flyger över korasträngarna.
När så Adama och Sadio kliver på scenen igen efter en kort paus, och med hela sitt band den här gången, är det ingen som riktigt kan sitta stilla längre och stolar har plockats bort så att det finns ett dansgolv – rummet är fyllt till brädden av folk och glädjetjut. Västafrikaner i publiken turas om att utföra små dansnummer av det halsbrytande traditionella rörelsemönstret som är fantastiskt att se, svårt att upprepa. Sousou och Maher ansluter sig och musiken blir ännu mer fyllig, ännu mer extatiskt glad.
Dörren vid sidan om scenen står öppen ut mot hösten men härinne rinner svetten och det dansas, dansas, dansas. För den som inte har hört Sousou och Maher Cissoko – ta chansen nästa gång!

Emma Lundström

I Argentina utlystes landssorg när beskedet om Mercedes Sosas död kom den 4 oktober. Tusentals människor kom för att ta farväl av Mercedes på lit de parade. Ett myller av människor sjungandes hennes sånger följde hennes väg genom Buenos Aires gator till den sista vilan.
Det är svårt att tänka sig en artist i Sverige som skulle kunna framkalla en sådan våg av sorg. Om inte annat säger det något om Mercedes ikonstatus när till och med Maradona och det argentinska landslaget bekände att man bad böner till henne för att kvala vidare till VM.

Mercedes Sosa föddes i Tucumán i nordvästra Argentina. 15 år gammal upptäcktes hon i en talangtävling och därefter var livet i stort sett utstakat. Hon gjorde sig snabbt ett namn inom den argentinska folkloren.
Mercedes kom under slutet på sextiotalet att förknippas med den musikaliska Nueva canción-rörelsen som kombinerade traditionella visor och folklore med radikala politiska texter. Hon som själv kom från fattiga förhållanden sjöng om bönders rättigheter och efterhand kom hon att sjunga mer explicita protestsånger. Själv sa hon blygsamt att hon helt enkelt var född att sjunga.
Under militärkuppen i Argentina fick Mercedes allt svårare att verka som artist. 1979 blir hon slutligen arresterad under en pågående konsert tillsammans med sin publik på över 200 veterinärstudenter.
Efter internationella påtryckningar släpptes hon fri, men i praktiken kände hon sig tvungen att lämna landet. Med tre resväskor och en handväska flydde hon hals över huvud. Hon levde i exil i Spanien och Frankrike.

Med tiden kom Mercedes Sosa att bli en galjonsfigur för den sydamerikanska vänsterrörelsen. Hon tolkade folklore-giganter såsom Atahualpa Yupanqui, Victor Jara, Alfredo Zitarrosa, Violeta Parra men också artister som Silvio Rodriguez och Pablo Milanes. Hon var också generös nog att lyfta yngre artister och det var mer regel än undantag att artister gästade hennes konserter.
En del förringade hennes konst för att hon inte sjöng egenkomponerade sånger. Men Mercedes var ingen andra klassens coversångerska, så enkelt går det inte att avfärda henne. Att föräras en tolkning av Mercedes var en hedersbetygelse bland en hel generation artister.

Mercedes var en extraordinär texttolkare. Musik som hon hanterade fick något episkt och storslaget över sig. Hennes röst hade djup och pondus, men hon ägde också den sällsynta förmågan att förmedla ömhet när hon sjöng. Hon nådde fram utan större åthävor där andra skrek för full hals. Det visade hon inte minst i Gracias a la vida, Violeta Parras hyllning och avsked till livet, som Mercedes kom att förknippas med under hela sin karriär.
Vila i frid Mercedes

Claudia Torres
intis@internationalen.se

Vem i Sverige talar idag om Victor Jara? Den chilenske sångaren, låtskrivaren, poeten och regissören – som även var politiskt aktiv och mördades av militären under Pinochet-kuppen 1973.

Ja, vem talar idag om politisk musik överhuvudtaget? Den som tar ställning mot orättvisor och förtryck, häcklar makten och inspirerar dem som kämpar. Sådan musik som, när den är som bäst, blir till ett formidabelt vapen mot förtryckarna.

Victor Jara skrev sådana sånger. Om rättvisa och ett drägligt liv, i ett land med stora sociala klyftor. Om de fattigas rätt, i en värld där pengar och vapen betydde allt. Han och andra musiker inom den så kallade Nueva Canción-rörelsen engagerade sig i valkampanjen för vänster-centerkoalitionen Unidad Popular och presidentkandidaten Salvador Allende. Allende valdes också 1970 till president i Chile, till glädje för landets arbetare och fattiga, men till överklassens och de amerikanska företagens fasa.

Men det blev en turbulent tid, där arbetarnas och fattigböndernas förväntningar ställdes mot sabotage och våld från ägarintressen i och utanför landet. Slutligen störtades Allende i en militärkupp, stödd av CIA och amerikanska företag som ITT. Massor av vänsteranhängare greps och fördes bort, 5 000 personer togs till fotbollsarenan Estadio Chile. En av dem var Victor Jara. Han dödades bara fem dagar efter kuppen och hans kropp dumpades på en väg.

Under Pinochets 17 år långa diktatur skulle 3 000 människor komma att mördas eller försvinna och ytterligare 35 000 blev torterade, enligt olika vittnesrapporter. Men nu driver jurister olika processer för att försöka sätta dit de ansvariga för brotten. Tyvärr är det dock oftast de små fiskarna, soldater och lägre befäl, som fastnar i deras nät.

Victor Jaras mördare, de som nu åtalas, var 18-åriga värnpliktiga under militärkuppen. Att de skulle vara de verkligt skyldiga anser dock ingen. Man fortsätter att leta efter en anonym högre officer, med smeknamnet El Principe (prinsen), som tros ha gett order om avrättningen.

I Chile minns man i alla fall Victor Jara. Den stadion som 1973 var ett koncentrationsläger och tortyrcenter har nu namnet Estadio Victor Jara.

Låt oss lyssna till en av Jaras vackra sånger: Te recuerdo Amanda. Den handlar om kärleken mellan två arbetare, som han själv förklarar på den här videon.

Fler som bloggat om Victor Jara: Esteban i klartext, Röda Berget, Organisk intellektuell

DN, SvD,

]]> http://spanbinge.wordpress.com/2009/05/28/victor-jaras-mordare-atalas/feed/ 0