En utredning tillsatt av Nordiska rådet konstaterade nyligen att ett nordiskt samarbete kan vara ett sätt att uppnå den kvalitet och särprägel i kulturutbudet som krävs för att utmana den amerikanska dominansen i dagens tv-utbud.
– Idag saknas möjlighet att se nordiska kvalitetsprogram i de traditionella public service-kanalerna, sa Mogens Jensen, socialdemokrat och ordförande i Nordiska rådets kultur- och utbildningsutskott, i danska Politiken.

Men den som hoppas på ett helnordiskt programutbud riskerar att bli besviken. Samarbetet med Arte ska ge båda parter tillgång till varandras programmaterial. Att den nordiska kanalen föreslås få namnet Arte Norden antyder också planer på ett nära samarbete.
Den nya kulturkanalen beräknas kosta 220 miljoner kronor per år. Hälften av kostnaderna täcks enligt Nordiska rådets beräkningar av statliga medel från de nordiska länderna. Den andra hälften är tänkt att finansieras av sponsorer och fonder. Vilka dessa är och hur fördelningen kommer att se ut är ännu inte känt.
Nordiska rådets förhoppning är att den nya nordiska kulturkanalen ska kunna sända varje kväll mellan 19 och 01 och locka cirka fem procent av tv-tittarna.

Adam Fredholm

När Resumé listade de mäktigaste personerna i media var förstås dessa koncerner de helt dominerande bland dessa mediemakthavare. Av totalt 79 listade makthavare hörde 19 stycken (24 %) hemma i Bonniersfären, Stenbeck hade 8 stycken bland de mäktigaste i medieindustrin, Schibsted 5 och Hjörne 3.

Utöver dessa fyra stora handlar artikelserien om makten över media om bl.a. ProSiebenSat Media, Clear Channel, Gota Media, Herenco, NWT och Norrköpings Tidningar samt kanske ytterligare några mediekoncerner i Sverige.

1. Bonniers – nästan synonymt med media i Sverige
2. Hjörnes – västsveriges mediakungar
3. Stenbeck – en modern medieföretagsgrupp
4. Schibsted – fjärde största medieägaren i Sverige
5. ProSiebenSat – Sveriges fjärde TV-operatör
6. Clear Channel – ett av de största reklambolagen i Sverige
7. Telenor – mediekoncern och TV-distributör i Norden
8. JC Decaux – det andra stora reklamtavleföretaget
9. Norrköpings tidningar – Erik och Asta Sundins Stiftelse
10. Familjen Ander – dominerar media i Värmland
11. Gota Media – tidningskoncern i Småland och Sjuhäradsbygden
12. Familjen Hamrin – snålbältets tidningskungar
13. MittMedia – Gefle Dagblad kontrollerar södra Norrland
14. Gammelmedia
15. Bonniers mediemonopol
16. Hjörnes mediemonopol
17. Bonnierkoncernens makt förstärks
18. Mediemonopolet stärks
19. Medievärldens mäktigaste

För drygt ett kvarts sekel sedan lämnade det första numret av veckotidningen Internationalen pressarna. Tanken var då — när det solidariska 70-talet brann som klarast —att göra en tidning för och av arbetarklassen.

Sedan dess har valsarna gått många varv, spottat ur sig miljoner tidningar. Men tanken bakom är fortfarande samma.

Varje vecka publicerar vi nyheter och analyser med ett socialistiskt perspektiv, och med det uttalade målet att bidra till att en annan — bättre — värld inte bara blir en möjlighet, utan också verklighet.

Internationalen är en del av den globala rörelsen mot nyliberalismen, och har varit det sedan dess start. Var rapportering från de globaliserade protesterna mot nyliberalismen började inte i Seattle 1999, utan i Amsterdam 1997.

Internationalen är en tidning som för arbetarklassens talan. En arbetarklass som ser annorlunda ut idag än för 25 eller 100 år sedan; vi talar fler språk, vi har bättre utbildning, vi har lämnat den absoluta materiella nöden bakom oss. Men som i grunden är densamma: vi äger inte, bestämmer inte. Vi är många, lågt raknat halva Sveriges befolkning, och det är vi som ser till att det fungerar: att husen byggs, all maten kommer på borden, all tågen lämnar stationen, all de gamla får vård och omsorg. Ändå är vi nästan osynliga.

I snart 30 år har vi arbetet för att den verkligheten inte ska begravas i tysthet.

– När jag konfronterade dem sa deras kontaktperson på plats att ’de här människorna gör ju i alla fall ingenting’. Det är struntprat. De har sin boskap att ta hand om. När filmteamet är på platsen kan de inte sköta sina vanliga jobb, fortsätter Zeka Alberto.

Kolonialfasoner eller ärligt försök att skildra ett jämlikt kulturmöte? SVT:s nya satsning ”Den stora resan” där svenska familjer lever vildmarksliv hos ”naturfolk” i bland annat Namibia är redan i blåsväder. Det är ju inte alls länge sedan ”primitiva naturfolk” gärna visades upp på utställningar och zoologiska trädgårdar i kolonialländernas metropoler. Både för att kittla sinnena med den ”ädle vilden” och illustrera den vita världens överlägsenhet. Den koloniala frigörelsen efter andra världskriget tycktes ha satt punkt för den exotismen. Men återkommer nu den gamla mentaliteten på bred front via realitysåpor som SVT:s?

Ja, fruktar Afrikagrupperna i en kritisk varning. På SVT:s hemsida talar man om himbafolkets vardag i Namibia som ”extremt primitivt stamliv” och skriver att himbakvinnorna ”smörjer sig med rödbrunfärgad lera istället för att tvätta sig”. I själva verket används ockran för utsmyckning och som skydd mot sol, väder och vind, menar Afrikagrupperna.

– Vår ambition är att lyfta de här befolkningarna och visa spännande möten, vi har ingen som helst anledning att se ned på dessa kulturer, säger Micael Lekberg, SVT:s programchef i Malmö.
Lyfta, var ordet sa Bill.
The white man´s burden, sa Bull.

Håkan Blomvist
intis@internationalen.se