Bokbranschen kämpar i motvind. Den söker en kioskvältare, något som sticker ut ur flödet av deckare, kokböcker och självhjälpslitteratur, och slår alla rekord. I år kom frälsningen i form av en folkkär fotbolls¬hjälte. Zlatans självbiografi, Jag är Zlatan, har redan fått tryckas tre gånger och uppnått otroliga en halv miljon sålda exemplar. Det är en bok för alla, en klassisk framgångssaga om en makalöst lång klassresa som få kunnat göra.

Tvåa på listan över mest sålda är Sveriges andra stora stolthet, årets nobelpristagare i litteratur, Tomas Tranströmer, med sin diktsamling Dikter och prosa 1954-2004. Också det en bok som tycks landa väl i alla läger med sin tillgängliga och internationellt gångbara poesi.

Årets viktigaste faktabok är Det stora tågrånet av Mikael Nyberg. Med faktaredovisning och intervjuer visar Nyberg sakligt på det stora fiasko som uppstått efter att SJ sålts ut till en rad olika privata aktörer. Marknadsanpassningens katastrofala följder är något som alla tågresenärer säkert känt av. Det här är en angelägen bok om hur samhällsansvaret försvinner när vinstintresset tar över och allt gemensamt ska säljas ut.

På seriefronten jublade alla fans när Liv Strömquist kom ut med ett nytt album: Ja till Liv! Här får vi skarpa analyser av varför barn är kristdemokrater, hur en tjejkväll i Tredje riket kan se ut och vad man kommer att finna i utgrävningarna efter att Moderaterna har dött ut.

Årets kulturskandal stod den danske regissören Lars von Trier för då han i Cannes skämtade om sin beundran för Hitler. ”Vi har lite nazister i oss alla” ska han bland annat ha sagt. Lars von Trier pladdrade på om judar och nazism inför världspressen tills han dömdes persona non grata från hela festivalen, något som den excentriske regissören tog som en hedersutmärkelse. Hans enhälligt hyllade film Melancholia fanns dock kvar i tävlingen och skådespelerskan Kirsten Dunst vann priset för bästa kvinnliga huvudroll.

En annan som vann pris i Cannes i år var den svenske regissören Ruben Östlund med sin kontroversiella film Play. De efterföljande debattinläggen om huruvida Play spelar Sverigedemokraterna rakt i händerna eller inte, har gjort att snart sagt alla har en åsikt om filmen, oavsett om man har sett den eller ej. Årets filmfenomen som sträckt sig långt utanför biosalongerna.

En annan svensk film som blev en riktig snackis tidigt på året var Johannes Nyholms fantastiska kortfilm Las Palmas. Här är det regissörens ettåriga dotter som spelar en medelålders tant som lever rullan på en charterort. Den tragikomiska trailern Baby trashes bar in Las Palmas där babyn tultar runt som ett fyllo på restaurang bland förfärade marionettdockor har setts över 13 miljoner gånger på Youtube.
En viktig dokumentärfilm som är värd mer uppmärksamhet är Maj Wechselmanns Det är upp till dig! som handlar om Lundin Oils/Petroleums smutsiga spel i oljeexploateringen i södra Sudan och i Ogadenprovinsen. Den handlar om hur oljebolagen drar nytta av militära övergrepp mot civilbefolkningen med syfte att utvinna olja. Och det handlar om var våra pensionspengar är placerade. Det var precis det här som journalisterna Martin Schibbye och Johan Person var på väg att undersöka när de greps i Etiopien. Där sitter de just nu dömda som ”terrorister” i väntan på straff. Och vad är egentligen Carl Bildts roll i det hela? Maj Wechsel-mann har även sammanställt en bok med samma namn. 2011 var året då stora män föll från sina piedestaler. Khadaffi jagades in i ett rör och avrättades, Ben Ali fick fly, Mubarak rullades in på bår i rätten. Usama bin Ladin fick ett skott i huvudet, Kim Jong Il bara dog. Berlusconi vinkade ett snöpligt adjö, Papandreou likaså. Dominique Strauss-Kahn kunde köpa sig fri från våldtäktsanklagelser, men det var på håret. När Julian Assange anklagades för det-samma delade han sina följare i två läger. Det gamla kvinnohatet blossade upp i modern tappning: de var femmes fatales utsända av CIA i syfte att knäcka en mytomspunnen frihetskämpe. Å andra sidan väcktes debatten kring vad som är tillåtet och oskrivet i sexuella relationer på twittertaggen #prataomdet, som för övrigt förtjänade Stora Journalistpriset ”för att ha gjort det privata allmängiltigt”. Under året har vi också mist en del stora kulturpersonligheter. Lena Nyman, Lasse Brandeby och Amy Winehouse är några vars minnen och verk kommer att leva vidare.

Katarina Wikström

I december 2010 råkade DN-skribenten Johanna Koljonen snubbla över ett brinnande behov bland det svenska folket att få dela med sig av sina historier från den sexuella gråzonen. Projektet kom snabbt att kallas Prata om det, efter Twittertaggen med samma namn.
På tisdagskvällen i en fullsatt lokal i Stockholm, gjorde vi något vi inte verkar göra särskilt mycket. Vi lyssnade. Fyra skådespelare från Riksteatern läste, ackompanjerade av indiebandet Palpitation, utvalda texter som inkommit till projektet, varpå en paneldebatt följde. Historierna hade ett gemensamt drag, bland varierande grader av våld, skam, lust och förväntan: kommunikation. Att inte bli lyssnad till. Att inte lyssna. Varken till varandra eller till sig själv.
– Visst är det viktigt att prata om hur man säger nej till sex, men också hur man säger ja. För finns det inget ja ska det inte finnas något sex, sade Inti Chavez Perez, journalist, under panelsamtalet.
Andra inbjudna var Johanna Koljonen själv, journalisten Victor Bernhardtz och poeten Bob Hansson. Samtalet modererades av RFSU:s ordförande Kristina Ljungros.
Mest slående under kvällen var känslan av intimitet, vilket leder tankarna till hur distanserat vi verkar ha sex.
Koljonen svarar på frågan om folks sexliv blivit bättre av projektet och skrattar:
– Ja, mitt har då blivit det!
Malin Wiman

De svenska reaktionerna inför Tomas Tranströmers Nobelpris i litteratur är närmast enstämmiga. Äntligen har den store svenske poeten fått priset! Det känns närmast som ett helgerån att komma med avvikande synpunkter i hyllningskören.

Det är sant att Tranströmer är den nu levande svenske poet som haft störst betydelse internationellt sett, men – och det är inte oväsentligt – det var ett tag sedan. Han är både en mycket fin poet och en mycket sympatisk person. Hela hans lyriska produktion präglas av en stark medkänsla med offren för förtryck och en humanistisk grundhållning.
Tranströmers profil var redan från början lågmäld. Den första diktsamlingens titel, 17 dikter (1954), är ett exempel. Om författarskapet ska beskrivas i korthet kanske det räcker att notera ett viktigt tema: vardagens olika skikt; vi uppfattar egentligen bara en del av vad som finns där. Det sublima, upphöjda i musiken är också en tydlig tankefigur. En av de bästa dikterna med det motivet är Schubertiana i Sanningsbarriären (1978). Den andas idealistisk tro på musikens makt, men som samtidigt säger något om musikens styrka.
Jag kan inte undvika att misstänka att entusiasmen över priset mer handlar om att ännu en svensk fått det, än att akademien har belönat ett aktuellt och levande författarskap. Om akademien hade tittat djupare i det som skrivits på senare år, finns det åtminstone en poet som bör vara aktuell: den syriske poeten Adonis, som lever i Frankrike (och som även tillhört den revolutionära vänstern), eller varför inte den polske poeten Adam Zagajewski?

Per-Olof Mattsson,
litteraturvetare

Detta är en liten hyllning. En liten hyllning till den amerikanske musikern Phil Ochs. Om bara några år är jag lika gammal som han var när han dog. Den 9 april 1976 tog han sitt liv. Fyra år senare föddes jag och på skivspelaren därhemma snurrade I ain’t marching anymore. Phil Ochs skivor stod sida vid sida i hyllan med bland andra Keith Jarrett, Melanie, Tim Buckley, Janis Joplin, Bob Dylan, Miriam Makeba, Fergal Sharkey, Chet Baker, Johnny Lee Hooker, Charlie Parker och Röda Bönor. Listan kan göras lång, LP-skivor är tunna och får plats många bredvid varandra. Melankolin finns hos de flesta av dem. Hos några slog den över.

Det var underbart att sitta och bläddra bland skivorna som barn, titta på alla de vackra omslagen, hitta på historier om människorna som fick röst om man satte nålen mot den svarta, glatta ytan och knäppte på knappen som satte på ljudet. Den där speciella tillbrusningen som slog till och försvann när ljudet kommit igång. Allan Edwall läste Nalle Puh. Fergal Sharkey sjöng en jättefin låt som man kunde dansa till, ”it never happens to me”, det händer aldrig mig, gick refrängen.
Phil Ochs var en klass för sig. Det var något sorgligt med honom. Det var pappas skivor och vi lyssnade bara på dem ibland, det blev för sorgligt annars. Det var det här med att han hade sagt så mycket bra och sen gick han och tog livet av sig. Alkoholhelvetet och manodepressionen. Upp på 60-talet, ned på 70-talet.

I tonåren blev Phil Ochs min följeslagare. Jag hade honom på kassettband. Texterna etsade sig fast i skallen. De politiska, humoristiska, melankoliska, sorgsna, eftertänksamma, slagkraftiga texterna. Det var bara en låt som jag undvek att spela hemma: ”When I’m Gone”. När jag är borta. För sorgligt.
Men ”Changes” kunde jag inte låta bli: ”Sit by my side, come as close as the air”, sitt vid min sida, kom lika nära som luften.
Det var som om han sjöng om livet, kärleken och döden, allt i ett. Precis vad som behövs. Titelspåret till ”I Ain’t Marching Anymore”, dedikerade han till ”the nice folks in Nato”, de snälla människorna i Nato. Liksom ”What Are You Fighting For?” är det en av de bästa antikrigssångerna som skrivits. För att inte tala om ”Is There Anybody Here?”, är det någon här som tror att det tar bort skulden att bara följa order?
”I’m Going To Say It Now”, ”Talking Vietnam Blues”, ”The Ringings Of Revolution”, ”The War Is Over”, ja, den som aldrig har hört en Phil Ochslåt kan förmodligen lätt göra sig en bild av vilken typ av musik det handlar om. Låttitlarnas budskap är inte helt otydligt. För den som vill veta mer finns det två biografier och några CD-skivor med hans samlade sånger. Jag har ingetdera, hittills har det räckt med LP-skivorna och kassettbanden. På något sätt är det där jag vill ha honom. Även om det säkert bara är att göra en sökning på musiktjänsten Spotify på nätet för att få upp Phil Ochs samlade verk. Jag vägrar. Än så länge. Och bara när det gäller Phil Ochs.

Grejen med Phil Ochs var att han sjöng om det han trodde på. Det han sjöng var inte tomt. Han var självfallet inte fläckfri, han trodde till exempel på Mao och var säkert blind för en massa annat som jag inte har en aning om eftersom jag inte var med och kunde diskutera med honom. Men det finns en nerv i hans musik, en strävan efter att få folk att se sig själva och göra något bra av sina liv istället för att slösa bort sig som soldater, eller som kapitalhungrande liberaler som vänder kappan efter vinden så fort det börjar blåsa. Han skrev hundratals sånger under sin korta tid i livet, bidrog till att mobilisera både krigsmotstånd, kampen för arbetarnas rättigheter och civilrättsrörelsen.
Mindre än ett år före självmordet organiserade han en stor konsert i Central Park i New York för att fira att Vietnamkriget tagit slut.

Phil Ochs vilar för det mesta i skivsamlingen nuförtiden. Men det betyder inte att jag inte minns honom. Textrader gör sig ofta påminda. Men få vet idag vem han var. Ingen hade en aning när jag sade vad jag lyssnade på i högstadiet. Bob Dylan var inte lika politisk, honom känner desto fler till. Phil Ochs skämtade ofta om att folk likställde honom med en sämre kopia av Dylan. Dylan är Dylan. Ochs var Ochs. Olika fokus. Den senare sedd genom nutidens disiga bakåtblick.
Att minnas dem som kämpat för allas lika rättigheter. Minnas dem som skrivit sångerna om kampen. Vi minns alldeles för lite i förhållande till alla minnen som finns och som vi skulle kunna stärka oss med.

Så det här är en liten bit av ett minne och därför en liten hyllning till mannen med det konstiga namnet som sjöng i de stora högtalarna hemma i vardagsrummet. Som fortfarande får mig att gråta när ”When I’m Gone” sällsynt gör sina svarta cirklar på LP-spelaren:
Won’t see the golden of the sun when I’m gone / And the evenings and the mornings will be one when I’m gone / Can’t be singing louder than the guns when I’m gone / So I guess I’ll have to do it while I’m here
Jag kommer inte att se den gyllene solen när jag är borta / Och kvällarna och morgnarna kommer att vara ett och samma när jag är borta / Kan inte sjunga högre än vapnen när jag är borta / Så jag antar att jag måste göra det medan jag är här”.

Text och illustration: Emma Lundström
emma@internationalen.se

Att tänka i rörelseriktning istället för slutpunkt utgör i själva verket en mentalitetsförändring som alltmer präglar vår kultur. Vi är aldrig längre framme; vid vårt yrkesval, vår ålder, vår bestämmelse. Flexibel förändring, löpande an- eller ompassning, självutveckling – Mick Jagger och Dylan ångar vidare, ljusår från att vara framme, vid 60 eller 70…

Kapitalismens motkrafter upprättade skyddssystem av frusna kompromisser efter andra världskriget. System som svarade mot industrins och det reglerade samhällets dåvarande krav. ”Vart” var av mindre vikt än ”var”. Det centrala var platsen, tillståndet, ordningen och målet. En slags bondesamhällets ordnade efterbörd när kapitalismens frihjul hölls i schack – liksom arbetarens yrkestillhörighet och levnadssätt.
Med de reglerade systemens sönderfall och marknadsjaktens acceleration över planeten förlorade ”var” sitt fäste. Alltmer handlar om ”vart” – vart kapitalet är på väg, och vi själva.
Märkligt nog får inte bara Karin Boyes ord om resan som målet värt en återvunnen mening. Även Edvard Bernstein, arbetarrörelsens 1800-talsrevisionist, gör come back med sitt ökända: ”rörelsen är allt, målet intet.”
Idag finns inte längre någon slutpunkt, något mål annat än i dödens rike, bara rörelse och riktning. Herakleitos flod som vi aldrig kan stiga ned i två gånger – den dialektiska materialismens axiom om alltings föränderlighet – vardagsupplevs stundligen. Socialismens ”var” är borta – både i geografin och som ändhållplats. Socialismen i bestämd form, som byggnad och fullbordan, var lika tillfällig som allt annat under solen på rutschande kontinentalplattor. Nuets socialism måste formuleras i obestämd form som lika med ”vart” och riktning mot ofullbordan.
Och kanske var det egentligen alltid så, att riktningen var själva målet och målet den strävande rörelsen. Att mellan ”var” och ”vart” ingenting annat fanns än en tanig konsonant, som en spröd kvist i kapitalismens hjul, ett tunt membran mellan rast och rörelse, en pedantisk språkpolis.
”Vart är du?”
På väg, är svaret

Håkan Blomqvist
intis@internationalen.se

Foto: Daniel Chinarro/Internationalen

Jag kom till Peking i Kina lördag 16 juli och var helt trött och slut efter den långa flygresan. Där var jag för att analysera en av de få internationella fotbollsturneringarna i Asien: ”The Great Wall Cup” från söndag 17 juli till fredag 22 juli 2011.
Jag blev väl bemött av en guide från turneringen som skulle ha tagit mig till hotellet, men blev tvungen att vänta på ett annat fotbollslag från Kina. De kom och de var stora grabbar, själv kände jag mig som en främling bland det kinesiska laget. Det blev köer, buss, taxi… när jag slutligen kom till mitt rum så slocknade det för mig.
Det är inte många fotbollslag i världen som känner till denna turnering, och det beror på att det bara är andra gången den arrangeras. Förra året, när denna turnering gick för första gången, fanns det bara två ålderskategorier, och det var bara få internationella lag som kom dit, bland annat ett lag från Italien.
Detta år fanns det fler kategorier för åldrar, men tyvärr bara pojklag. Flera internationella lag kom dit med olika ambitioner. Där kom bland annat ett thailändskt lag (ett registrerat välgörenhetslag grundat av Henrik Lorenz) där föräldralösa pojkar kämpar för en dröm att bli professionella fotbollsspelare, ett mexikanskt lag som kom med sina bästa spelare för att vinna turneringen, men också för att visa sin del av deras kultur, samt ett lag från Brasilien kallat ”Zico Soccer Academy” (en skola grundad av den tidigare fotbollsspelaren Zico) som deltog i en internationell turnering för första gången.

Fotbollen här i Asien skiljer sig en hel del från Europa. När jag kollade på en match mellan två asiatiska lag, så uppförde de sig mycket exemplariskt och protesterade inte en enda gång mot domaren, oavsett om de fick kort eller inte. Ganska bra uppförande, och mycket disciplinerade var de. Lagen spelade ganska tufft med många hårda knuffar och glidtacklingar, men däremot mycket bra och offensivt. Det blev många mål på den matchen som jag observerade.
Turneringen bjöd fotbollslagen på olika sightseeingturer. Man kunde få se Förbjudna staden, Tiananmen-torget, Himmelska templet bland annat. En ledig dag utan matcher var också inlagd, mycket ovanligt. Alla lagen for till ett av världens sju underverk, Kinesiska muren. Även jag fick följa med och se underverket för första gången.

Under turneringen träffade jag många spelare och ledare från olika fotbollslag, från Thailand, Brasilien, Filippinerna, Australien och många fler. En ledare från Thailand som egentligen var från Finland hade varit fotbollsspelare och spelat mycket i Europa. Han har även spelat med ett svenskt lag från Mjällby IF. Han berättade att han tidigare hade ett bra jobb i Finland, men lämnade sitt land för att hjälpa föräldralösa barn i Thailand.
Så samtalade jag också med en annan ledare från ett australiskt lag som berättade att det finns en turnering i Australien som heter ”Kanga Cup” dit det brukar komma många lag (både nationella och internationella). Kanske något att fundera på?

Jag träffade också själva grundaren till fotbollsturneringen, Shine Liu. Han berättade att deras mål är att göra sin turnering till den ledande och största i hela Asien, inom fem-tio år. Jag besökte deras hemsida och läste mer om deras vision om att bygga upp det internationella fotbollsnätverket inom Kina som ska erbjuda både nationella och internationella ungdomslag möjlighet till en global sportkarriär med professionellt stöd och med sociala nätverksmöjligheter. Shine hoppas också att få dit flera lag från olika bakgrunder och nationaliteter.

För mig var turneringen mycket intressant, eftersom det inte finns så många i Asien. Man får se en annan fotboll, och även flera lag från Asien, vilket man vanligast inte ser så ofta i Europa. Jag hoppas att Shine lyckas med sitt mål med att få sin turnering till en av de största i Asien, men han har fortfarande en lång väg kvar.

Text och foto: Daniel Chinarro

Se också:

http://www.thegreatwallcup.com

Solnedgångens sista strålar vilar över försommarlandskapets blanka sjöar, ängar och skogar. Att befinna sig mitt i ett omfattande signalfel är inte så farligt en ljummen kväll som denna även om det låter som att all kontakt med världen för tillfället är bruten och att vi lika gärna kunde ha varit mitt i en isstorm. En stackars hund suckar uppgivet men får inte gå ut vid uppehållen för dess matte tror att vi snart ska vara framme i Södertälje. Det dröjer två timmar till.
– Hade jag vetat det här hade jag ju inte behövt springa från föreställningen för att hinna med tåget, utan att ens sminka av mig, säger en av skådisarna men blir påmind av en annan om att då hade hon ju varit ännu mycket senare med tanke på alla tåg i kö efter oss.

När vi till slut rullar in på Stockholm station är det nära midnatt. Ingen särskilt uppmuntrande tanke för den som ska upp och jobba nästa morgon och har en bit kvar att ta sig innan nyckeln kan sättas i hemdörren. Ändå är det inget större knuffande och grumsande när alla ska av samtidigt, svenska folket har kanske fått in vanan – det är så här det ska vara att åka tåg: det ska inte funka. Och för det mesta handlar det om att det är fel på signalerna. Varför det är fel på dem verkar vara ett mysterium. När två godståg höll på att krocka på grund av felsignal i torsdags var det ingen på det ansvariga företaget som visste varför.

Samma sak med elfelet som inatt gjorde att två nattåg blev stående fem timmar i Hälsingland. Oklara orsaker till trots, både signalfel och elfel verkar ha med elförsörjningen att göra och då handlar det ju om samma ansvariga företag i båda fallen. Intressant. Och detta är ett företag som kunde tänka sig mindre betalt än det förra och som därför fått ta över sedan första juni. Är det därför signalfelen är omfattande och inte bara signalfel i största allmänhet? Oavsett allt vore det trevligt om de mystiska signalfelen och elfelen kunde avmystifieras och en ordentlig orsak uppdagas – som att det kanske läggs för lite pengar på tågtrafiken till exempel. Bara en tanke! För på något sätt fungerade det ju så pass mycket bättre förr. Tacka vet jag den gamla stadiga Inlandsbanan!

Emma Lundström

Medan egyptier, tunisier, jemeniter, syrier och libyer kämpar med livet som insats för att nå en fullvärdig demokrati vet många svenska ungdomar inte ens vad begreppet betyder; om man ska tro siffrorna i undersökningen. Siffrorna och den intervju som DN senare under helgen gjorde med tre unga tonårstjejer som hävdade att de inte fått lära sig i skolan ens vad ordet ”demokrati” betyder. De tjejerna kunde tänka sig att sälja sin röst till den som lovade dem jobb.
Det är bisarrt. Det är mer än bisarrt. Har vi alltså så till den milda grad lyckats urholka demokratibegreppet i det här landet att ungdomar inte längre riktigt förstår vad demokrati överhuvudtaget ska vara bra för? Skulle var fjärde ung svensk hellre se att Fredrik Reinfeldt kunde hoppa över alla instanser och bestämma enväldigt hur landet ska se ut och styras? Absurt.
Men att – som experterna verkar göra, enligt DN – skylla på okunskap, att skylla på skolan och lärarna, att påstå att de här människorna, som nyligen var barn, inte skulle ha hört talas om begreppet demokrati – det blir bara banalt. Det är klart att de har, men de har också hela tiden, ifrån alla håll, under hela sin uppväxt, påverkats av hur samhället ser ut, hur det bygger på konsumtion och på att klättra på maktstegen.
De har fått lära sig att vara marknadsanpassade, att sälja in sig, att stärka sitt varumärke och tänka på karriären. De är produkter av sin tid. Och det, det är väldigt, väldigt skrämmande. Om det är plånboken och bekvämligheten (i att ha någon som bestämmer allt över huvudet på en utan att man själv behöver bry sig – eftersom man har sålt sin röst – förrän det blir ont om bröd i skafferiet) som får styra, då har vi inte längre demokrati. Som tur är finns det ju de där ungdomarna emellan var fjärde som förmodligen vet vad demokrati är och som tänker kämpa för den till sista blodsdroppen, precis som de nu gör i Nordafrika och Mellanöstern.

Emma Lundström
emma@internationalen.se

För i dagarna hundrafyrtio år sedan hade de sista gevärssalvorna ekat bort över staden. Den ”blodiga veckan” var över och i Paris’ västra delar firade borgerskapet general Mac Mahons gruvliga hämnd. Kanske var de femton, kanske tjugotusen som sköts på stället, samlades upp och mejades ned, föstes bort och arkebuserades, män, kvinnor och barn – i Roquettefängelset, militärkaserner, på bakgårdar, i parker… ”Vagnar av alla slag, rustvagnar och omnibussar avhämtade de döda och rullade bort genom Paris. Inte sedan de stora pesterna i London och Marseille hade världen skådat dylika transporter av människokött”, berättar en skildring.
Kommunen var krossad. I sjuttiotvå dagar hade parisbefolkningen hållit stånd mot övermakten och sänt ut sitt budskap om frihet, jämlikhet och broderskap över Frankrike och Europa. Valda från de folkliga kvarteren hade kommunens radikala ombud beslutat sopa undan resterna av Napoleon III:s kejsardöme, begränsa kyrkans makt, demokratisera de statliga organen, genomföra sociala reformer och stärka arbetarnas ställning.
Hösten innan hade Frankrike besegrats i fransk-tyska kriget, det Andra kejsardömet fallit och republik proklamerats för att ”rädda fosterlandet”. Efter fyra månaders tysk belägring av Paris valde Adolphe Thiers ”segerregering” i januari 1871 att kapitulera och underteckna hårda fredsvillkor. Demobiliseringen av huvudstaden förhindrades dock genom ett folkligt uppror som i mars försvarade nationalgardets – Paris’ hemvärns – kanonbatteri på toppen av berget Montmartre. Den 28 mars proklamerades ”kommunen” – inspirerad av mobiliseringen till den franska revolutionens försvar under välfärdsutskottets och Robespierres dagar 1791. Idealet om den revolutionära demokratiska republiken under Paris’ ledning ställdes mot Thiers storborgerliga regim som tagit sin tillflykt till Versailles.

Sista barrikaden
Uppbackad av kejsardömets krigsmakt, forna monarkister och konservativa krafter på landsbygden gick versailletrupperna till offensiv och lyckades efter hårda drabbningar runt staden ta sig in den 21 maj. De välbeställdas arrondissements i väster besattes utan motstånd men i de folkliga kvarteren i St. Antoine och Belleville rasade striderna under en veckas förtvivlat motstånd. Från barrikad till barrikad, hus till hus kämpade kommunarderna till de sista ställningarna på Père-Lachaise kyrkogården och rue de la Fontaine-au-Roi där den sista barrikaden föll klockan elva på förmiddagen den 28 maj.
Omkring fyratusen kommunarder hade stupat i striderna, knappt tusen på den segrande sidan. Det var ingenting mot vad som komma skulle.
Kommunen hade arkebuserat sammanlagt hundra präster, officerare, spioner, höga tjänstemän och andra representanter för den störtade regimen som hämnd för de egna offren under slutstridens desperata dagar. Nu var det den ”borgerliga civilisationens” tur. Blodbadet som följde ackompanjerades av bortåt femtiotusen fängslade och dömda, däribland tusen kvinnor och över femhundra barn. Många placerades på de ökända flytande ”pontonerna” utanför hamnstäder där fångarna dog som flugor under vedervärdiga förhållanden. Över tretusen deporterades till straffkolonier i Nya Kaledonien utanför Australien och tiotusen parisare flydde Frankrike.
”De röda” – anhängare av Auguste Blanqui eller ”Internationalen” – den så kallade Första Internationalen under Marx’ och Engels’ dagar – skulle utrotas till sista man och kvinna och minnet av Kommunen raderas ut för kommande generationer.

Petrolöser
Men än idag, 140 år efteråt, tycks historien om Paris’ strid till sista blodsdroppen för folkets republik envist bita sig fast i minnet. Till utställningar i stadshuset, Hôtel de Ville, där kommunarderna styrde, har de senaste månaderna 2000-talets parisare vallfärdat för att ta del av det förflutna. Några säkert som historiska ”turister” med häpna ögon inför den formidabla förödelsen av huvudstaden som när det begav sig av pressen skylldes på illvilliga ”petrolöser” – fanatiska kvinnliga kommunarder som med petroleum satte eld på Paris’ pampiga byggnader. En sägen som redan sommaren för 140 år sedan fick engelska turister på ”ruinresor” till Paris att rysa över kvinnligt vanvett.
Det var framförallt ruinerna av Hôtel de Ville, Palais Royal och Tuilerierna som visades upp och blev föremål för en tidig vykortsindustri. Hur arbetarstadsdelarna lagts i grus under Thiers bombardemang intresserade mindre den spatserande medelklassen. Genom dåtida fotografer som apotekaren Hippolyte Blancard (1843-1924) räddades emellertid också det minnet åt eftervärlden – från de dagar av hopp och uppror som segrarna för evigt ville begrava i spillrorna.

Håkan Blomqvist

Hippolyte Blancards bilder finns på La Bibliothèque Historique de la Ville de Paris och är bl a publicerade i Jean Baronnets Regard d’un Parisien sur la Commune, Gallimard/Paris Bibliothèque 2006.

De textsnuttar och seriestrippar som spridits på nätet i en snabb reaktion från allmänhet och media får det att vända sig i magen av motvilja. Beskrivningarna av saker som hur återkomsten till hemlandet blir så idyllisk och bra, hur hemskt kul det ska bli att återse kusiner och vänner, hur barnen kan bota sitt ont i magen i väntan på Migrationsverkets beslut genom att vara ute i friska luften och leka, känns som om de är gjorda av en manisk förespråkare av dagens asylpolitik som ivrigt tvår sina händer och upprepar som ett mantra: allt är bra, allt är bra, allt är bra; samtidigt som allting är kaos och krackelering runtomkring.

När den lilla Mele i Bamsebilderna längtar efter att återse sina kusiner glömmer Migrationsverket – i sin fluffiga beskrivning av hur himmelens bra allting är – bort att överhuvudtaget närma sig den problematik och de trauman som många flyktingbarn har varit med om; för att dra det till sin spets: de glömmer nämna att de där kompisarna och kusinerna i hemlandet har föräldrar som mördats, att de själva kan ha blivit våldtagna, alternativt rekryterats som barnsoldater – alternativt både och, och att det inte fungerar särskilt bra med en svensk jävla modelljärnväg för att komma över traumat – det lilla barnet i serien får med sig en sådan och det framstår som att det hjälper, JÄTTEMYCKET.
Vilken skam för Sverige.

Vi har en migrationspolitik som har kritiserats starkt både av FN och av människorättsorganisationen Amnesty. Det borde ge oss en hint om att allt kanske inte fungerar tipptopp och att det kanske inte alls stämmer att det skulle vara så att barnen får det underbart härligt när de blir hemskickade till Irak, till romska ghetton i Ungern eller Rumänien, till Somalia, Sudan …folk flyr oftast inte för att få lite semester i ett roligt och trevligt och självgott kyligt land som Sverige där man kan få en modelljärnväg till på köpet, folk flyr ofta för sina liv. Från våld, övergrepp, klimatkatastrofer, svält, torka, fattigdom. Det kostar mycket att våga fly.
I vårt friska, käcka land duger det inte att gå inne och deppa om du är elva år och har en möjlig utvisning hängande som en bila över dig. Det duger inte alls; ut och kicka boll för tusan gubbar, var som folk! Förstör inte stämningen! Sen blir det väl roligt att åka hem?! Har din syster blivit våldtagen när hon skulle till toaletterna i utkanten av flyktinglägret säger du? Jamen lilla vän, det kanske bara är något som du har fått för dig, det är ingen fara, du ska se att det blir jätteroligt att komma HEM.

För det är just det som är så förödmjukande att se – hur Migrationsverket antar att barnen som ska läsa texterna och serie­stipparna har något att återvända till. Ett hemma som väntar på dem och som är oförändrat och tryggt – som om de flytt av ingen anledning alls. Vilket hånskratt rakt upp i ansiktet på den som lyckats ta sig hela vägen hit, detta att måla upp motsvarande en svensk familjeidyll i det land där dessa människor, enligt Migrationsverket, hör hemma.
Detta material har ingenting att göra med de barn som det är meningen att det ska rikta sig till. Det är istället en klapp på axeln till dem på Migrationsverket som firar med att skåla i champagne när de har verkställt ett utvisningsbeslut. Pratbubblorna och textraderna för tankarna till de slätstrukna frisyrerna på pojkarna och flickorna i Hitlerjugend.
Det är så här det börjar. Sakta men säkert. När vi bygger upp myter som rättfärdigar en politik där de redan utsatta tvingas ned på knä, eller ännu värre. De käcka serieteckningarna tvingar på de här barnen en bild av deras verklighet som inte stämmer överens med den som de faktiskt lever i med största möjliga skärpa. Till och med deras magont förminskas till något som bara är onödigt och överflödigt, som de inte skulle ha om de bara skärpte till sig lite.

Jag läste Bamse när jag var liten. Han var en beskyddare av de svaga, han stod för solidaritet, trofasthet, en omslutande och genomgod vänlighet. Mot allt elakt och ont, mot mobbing och rasism. På ett sätt är det genialiskt att ta just de mjuka, färgglada Bamsemiljöerna till att säga det motsatta – att så här kommer det att bli: ni ska ut härifrån. Men jag hoppas verkligen att förlaget har räknat med reaktionerna – att de har råd att förlora så pass många trogna prenumeranter som fortsatt just därför att Bamsetidningen är den enda som varit trogen sina värderingar genom åren – i vått och torrt. Förmodligen har de råd med det – de får väl större intäkter från annat håll. Vänliga värderingar säljer nog inte längre som de kanske en gång gjorde, och det är inte längre en människa som står bakom tidningen utan en internationell mediekoncern.

Trots allt tänker jag inte låta mina gamla Bamsetidningar besudlas, Rune B. Andersson kan vila lugnt i sin grav på den punkten även om han måste vrida sig av obehag över hur Egmont säljer ut hans livsverk. Mina brorsbarn kommer att kunna plöja igenom de slitna tidningarna som ligger hemma på loftet utan att de vuxna behöver oroa sig för asylpolitikspropaganda. Så har jag inte heller prenumererat på många år och har inte ett enda Egmontproducerat nummer. Tacka fan för det.
Emma Lundström
emma@internationalen.se