Vi går förbi konstnärens stormiga förhållande med den politiske muralmålaren Diego Rivera, förbi den korta romansen med den likaledes politiske flyktingen Leo Trotskij; förbi alla förhållanden, vare sig hon hade dem med män eller kvinnor. Förbi alla vänsterintellektuella hon kände. Rakt på: Frida Kahlo.

Hon sade att hon var född samma år som den mexikanska revolutionen, 1910. I verkligheten föddes hon tre år tidigare. I konsten använde hon sitt privatliv för att belysa politiska och kulturella skeenden i sin samtid. Födelseåret fick representera det samhälle hon trodde på och mot slutet av sitt liv sade hon att enda anledningen till att fortsätta leva och verka var om konsten kunde främja revolutionen.

Vi börjar med polion som hon fick när hon var sex år. Som lämnade högra benet förkrympt och deformerat. Går vidare till den fruktansvärda olyckan som skedde 1925 och som formade resten av hennes liv, och hennes konst. För Frida Kahlos konst var hennes liv, och tvärtom. En av konstnärens vänner har sagt om henne att hon levde döende.
Den som lever döende redan från tjugoårsåldern har inte så mycket att förlora annat än det liv som stadigt sipprar ut.

Så är vi ändå där, i det privata, i ikoniserandet, i den döende martyren som målade ur det egna jaget med en sådan kraft att ekot ljungar mellan bergen ännu, trots att åren har rusat förbi och kapitalismen – som konstnären hånade i somliga av sina målningar – har kopplat ett sådant järngrepp om världen att det är svårt att se hur det ska gå att bända upp de krampande fingrarna. Det går nog inte att undvika det privata helt. Inte när den konst ska beskrivas som i sin tur beskriver en människas liv, inifrån och ut.

Frida Kahlos pappa var ungersk jude från Tyskland, mamman var mexikansk mestis – blandblod. Den informationen kastar oss in i dualismen – de två Fridorna – Frida Kahlos delade personlighet; den europeiska och den mexikanska. Utforskande av och sökande efter harmoni mellan det delade – manligt och kvinnligt, ljus och mörker, liv och död, det uråldriga och det moderna – präglade hela hennes liv. Hela hennes liv präglades av smärtan i hennes delade kropp. Det går inte att komma ifrån. Betänk en ryggrad bruten på tre ställen, frakturer i hela kroppen. En pensel, färg och en spegel i taket.

Frida Kahlo. Ett kraftfullt utforskande av livet. Ett symbolspäckat utforskande av döden och kärleken. Ett ihärdigt utforskande av jaget, ansikte för ansikte. Att skapa sig själv som ikonbild och sedan omvärdera, omvärdera. Identiteten i ständig förvandling. Livet som en maskerad, en lek med sexualiteten och könsrollerna. En ständig kamp med döden och det patriarkala samhället. Iklädd dräkter från den stolta Tehuantepeckulturen i sydvästra Mexiko; där de uråldriga matriarkala strukturerna lever kvar än idag.
Långa kjolar, smycken och färger för att dölja sin skadade kropp, det ständigt pågående förfallet.

Vi skulle undvika det privata, men smärta är privat. I avbildandet av de egna upplevelserna vävde konstnären in urfolkens kamp för sina rättigheter, USA:s maktspel, ifrågasättande av de patriarkala strukturerna, förenade trossystem från hela världen. Band samman det delade.
Frida Kahlo sade själv att hon inte målade drömmar. Vad hon målade var sin egen upplevda verklighet. Mitt i världshistorien, i förändringstider, i formandet av det nya Mexiko. Efter kolonialtiden och trettio år av diktatur. Med den nya tidens samtal surrande i luften. Hindrad av kroppens tunna skal och skelettets bräckliga skörhet. Med begravningstemat ständigt närvarande.

Frida Kahlo. Självlärd. Med bildningen i bakfickan på kostymen som hon ibland bar. Med humorn och satiren i den andra bakfickan. Med hela Mexikos historia bakom pannbenet och klassamhällets baksidor i händerna. Urfolkens kamp i ögonen.
Hon målade sin egen sanning med döden som följeslagare och en, till synes, förbrännande vilja till liv.
Det sista hon gjorde var att i rullstol demonstrera mot
CIA:s störtande av det demokratiska styret i Guatemala. Hon hade lunginflammation och trotsade doktorn. Elva dagar senare, den 13 juli 1954, dog hon. I dagboken från den sista tiden har hon skrivit: ”Jag hoppas att sortin blir fröjdefull och att jag aldrig kommer tillbaka”.
Emma Lundström

Jan Lööf har under decennier varit väldigt populär med sina barnböcker. Därför är det bra att Konstmuseum i Göteborg har gjort en utställning som tar ett bredare grepp. Utställningen blåser upp Lööfs bilder i ett större, glesare format som låter tittarna komma nära bilderna och se fler detaljer. Det passar ju bra, en av de viktigaste poängerna med bilderna är att små detaljer ofta får samma uppmärksamhet som de större dragen. Lööf har en fascinerande förmåga att vara både stiliserad och naturalistisk på samma gång.
Här drabbas jag av en viss ambivalens. Jag frågar mig vad han vill med alla dessa extremt manliga, detaljrika och symboliska bilder. Är han konservativ och hävdar att det var bättre förr? Eller känner han sig mest personligen främmande inför en komplicerad modern värld? Det går inte att komma ifrån känslan av släktskap med Joakim Lindegrens Kapten Stofil, men där Lindegren är ironisk är Lööf oftast inte det.

Som en sen besökare av en redan hyllad utställning känner jag en viss besvikelse över själva omfattningen. Kanske är jag som småbarnsförälder lite överdrillad på Jan Lööf, för det är ganska lite i utställningen som jag inte redan hade sett. Men väl där tycker jag utställningen känns mindre än vad jag fått intryck av.
Det är också en väl okritisk utställning. Eftersom Lööf så ofta riktar sig till barn tycker jag att den överdrivna manligheten i hans värld är problematisk. Hans egna kommentarer kring kritiken är också tydligt undanglidande, oftast ironiska. Utställningen vidrör inte den här kritiken alls.

Den intressantaste delen tycker jag är dockorna och de delar av kulisserna som användes vid inspelningen av Skrotnisse och hans vänner. Mina barn älskar filmen och verkar kunna se den hur många gånger som helst så det är roligt att se lite av modellerna på nära håll. Bildkvaliteten i filmen är inte enorm så när man ser modellerna på nära håll träder metodiskheten och Lööfs stora kärlek till de små detaljerna verkligen fram. Den lite sunkiga känslan som finns i filmen är inte lika tydlig utan släktskapen mellan scenerna och Lööfs övriga tecknade värld blir starkare i och med att de tydliga färgerna och renare ytorna verkligen framträder. Jag önskar att modellerna kunde återanvändas och utökas för fler av Lööfs berättelser.

Men det är en sak med scenerna som gör ännu mer intryck på mig. Filmen producerades mellan åren 1978 och -83, under hela fem år. En idag hisnande tidsram för ett enda projekt och något som måste ha krävt ett i dagens perspektiv vansinnigt tålamod och långsiktighet. Denna lilla faktabit tar mig tillbaka till tanken på budskap och jag får då intrycket att Lööfs bakomliggande budskap snarare är en hyllning till det långsamma och metodiska. Rätten att låta ett viktigt arbete ta lång tid. En trevligare tanke än att han bara skulle vara en icke-ironisk Kapten Stofil.

Lööfs styrka ligger i detaljerna och där är han mycket utvecklande för barn. Han berättar hela tiden en mängd dolda småhistorier i bilderna som inte nämns i texten. I Ta fast Fabian finns inte bara Fabian dold i varje bild utan också ett grälande par, tvillingflickor och flera kända personer som blinkningar till den vuxna läsaren.

Apropå budskap finns det en historia som jag tyvärr inte hittade något material från i utställningen. Det är den ur mitt perspektiv tilltalande historien Pelle och farbror Ottos uppfinning. Den visar att Lööfs syn på världen åtminstone kan vara flerdimensionell: den handlar om förbränningsmotorn och om bilar som han ju så ofta och kärleksfullt avbildar. Men mot slutet lyckas han på ett mycket barnvänligt vis vidröra massbilismens problem och slutar med ett ’det är tyvärr dags att ta farväl av Herr Ottos uppfinning’. Lite som en barnversion av Lars Henrikssons Slutkört.
Jacob Oscarson

Sol och måne, guld och silver, man och kvinna. Ett samarbete har inletts mellan museer i Sverige och Peru. Första resultatet är den här utställningen. Svårt att inte bli nyfiken. Inkaguldet, det låter avgörande, det låter omfattande, det låter mytologiskt. 11 103 förhandssålda biljetter. Den som någon gång under sitt liv haft den minsta gnutta intresse för de gamla högkulturerna i Sydamerika kan inte undgå att bli nyfiken. Så vi går in genom dörren.

De stora formationerna i öknen – landningsbanor för ufon eller en stor kalender? Och var det nu Inka som spelade den där bollsporten där den ledaren för det vinnande laget avrättades rituellt? Eller var det Mayakulturen? Vad vet vi egentligen om de gamla kulturerna i Sydamerika?
Historien om Inkariket är inget som låter sig sammanfattas på några rader. Det som kallas Inkakulturen varade i ungefär 400 år, men sträcker sig egentligen över ett betydligt längre tidsspann än så. Först vid den nionde Inkan började expansionen. Kulturer med egna starka särdrag inlemmas i Inkariket som växer – de får gärna behålla sina särdrag, så länge de följer Inkans lagar. Kontrollen sker genom att ett vägsystem byggs upp där löpare springer många mil, rapporterar från alla rikets hörn.
Inkakulturen var extremt hierarkisk och expansionsivern går att jämföra med romarrikets. Inget skriftspråk fanns men ett räknesystem uppbyggt på decimaler. Ett system som också det användes för att ha kontroll på alla i hela riket. Alla människor var övervakade och det gick inte att vara sjuk utan att sjukskriva sig.
Det är något väldigt starkt och intensivt i att rota i minnet av en högkultur som är för evigt borta. Den fanns men finns inte. Kvar är föremål som vart och ett är en historia, men som vi aldrig kan få att tala klarspråk, berätta exakt vad bäraren tänkte som hade det där halsbandet, eller hur den festen var där det där kruset användes. Montrarna i bergrummet är fyllda av föremål som talar tyst. Det är svårt att nå igenom glaset. Snyggt uppställt är allting men det fattas berättelser. En liten text vid varje föremål hade suttit fint. Några ord. Istället finns de stora skärmarna där skeenden berättas. Då måste man vända föremålen ryggen.

Tydligen har utställningen blivit stämd för att det är för lite guld. Alltid någon som retar upp sig. Men att ha guldet som absolut fokus känns kanske lite missvisande. Namnet Inka hade räckt, det lockar tillräckligt. Guld, silver, stenar, keramik – i hundratals år har det legat begravt djupt ned i jorden, nu finns de här i ett duggregnande Sverige, långt från platserna där de en gång tillverkades. Nu finns de här och bär vittnesmål om otroligt fina konstnärliga tekniker, om tankar och livsåskådning, om ett liv så långt från vårt och ändå så likt – lika fåfängt till exempel. Det borde räcka.

Bara en sådan sak som att se de kronor och nässmycken som de högre stånden klädde sig i. Tänk dig att forma huvudet med plankor så att det blir långsmalt och kan få plats i en långsmal krona. Att ha stora ringar i öronen så att de hänger tungt mot axlarna. Eller att ha ett nässmycke som täcker munnen – Inkan var en form av gud och gudomligheter rör inte på munnen när de pratar, därför måste munnen vara täckt – eftersom ingen människa kan prata riktigt ordentligt utan att röra på munnen (om vi bortser från riktigt skickliga buktalare förstås). Jämför med de fåfängdheter som vi håller på med idag. Pressa in, trycka ut, omforma och anpassa – mänsklighetens eviga gissel? Eller står vi där nöjda en dag allihop?!

När solen svettas så bildas guld, när månen gråter bildas silver av dess tårar. Så lydde myten. Inkan var solens son och hans fru var månens dotter. Guld fanns i stora mängder. Lades i munnen på de döda. Smyckade kläder och konst. Ju mer besmyckat ju högre upp i hierarkin. Enligt berättelserna bar Inkan sina plagg endast en gång.
Det vi ser är gravfynd, därför extra fina. Det mesta av det guld som fanns i bruk när spanjorerna kom smältes ner av desamma och gjordes till mynt – skapade inflation. Pengar, pengar, alltid dessa pengar. Istället hade vi kunnat ha alla dessa vackra föremål bevarade. Om nu inte girigheten hade varit en så stark drivkraft hos så stora delar av mänskligheten.

Det finns som sagt hur mycket som helst att skriva om Inka. Att de städade hela huvudstaden Cusco när de bar ut sina mumier och hade fest för dem varje år. Att de hade 200 olika sorters potatis. Att den siste Inkan tillfångatogs av spanjorerna och dömdes till döden, efter att man hade mottagit en enorm lösen, som man självfallet behöll. Att det blir kaos när det inte längre finns någon ledare. Att spanjorernas sjukdomar dödade större delen av befolkningen.
Det sägs att tio procent överlevde. Tio procent. Det sägs att upptäckten av Amerika är den största katastrofen i Amerikas historia. Utställningen vill vara en del i att skapa förståelse för Inkariket och för det som kom efter. Även om det inte helt har lyckats så är det en god vilja. Det hade bara varit skönt om man låtit de hopkrupna mumifierade kropparna få stanna hemma, i vila. Hade de varit många hade de haft övertaget, men nu är de bara två och utsatta bland alla vackra föremål och människor som ser på dem genom glaset. Orden ”vila i frid” dyker upp i huvudet. Vila i frid alla offer för expansion och förtryck. Vila i frid Inka.
Text och foto: Emma Lundström

Formgivaren, fotografen och författaren Mia Gröndahl bor på Österlen i Skåne halva året, den andra halvan lever hon i Kairo. Hennes bostad ligger ganska nära Tahrirtorget men i likhet med många andra trodde hon inte att det skulle bli fullfjädrad revolution då i januari, därför var hon inte på torget den 25. Istället reste hon runt i området för att lansera sin fotoutställning Gaza Graffiti. Studenterna i Gaza kände med upproret i Egypten:
– Det är ju tur att de äntligen gjort revolution. Folket i Egypten som är så fattiga, så sade de i Gaza.
Inte heller den andra februari då Mubarakanhängarna stormade torget var Mia Gröndahl där, något som hon i efterhand tycker är skönt med tanke på hur journalister behandlades.
Först den fjärde februari hoppade hon in i en taxi utanför sin bostad, men istället för att åka till torget som hon bad om, blev hon mer eller mindre kidnappad av taxichauffören som släppte av henne någon helt annanstans där Mubarakanhängare tog kameran.

När hon till sist kom fram till torget hade hon alltså ingen kamera. Istället kunde hon vara mer närvarande:
– När man arbetar som bildkonstnär kan kameran ibland komma emellan och göra att man missar det mer finstilta i det som händer.
Mia Gröndahl uppfattades inte heller som journalist och blev snabbare en del av vad hon menar att människor i efterhand har kallat för Tahrirandan, att alla såg sig som jämställda egyptier.
– Detta är något väldigt ovanligt i ett så extremt klassamhälle som det egyptiska, säger hon, och kommer in på det förtryck som utövats mot det egyptiska folket under 34 års tid. Hon menar att det också handlar om att de har låtit sig förtryckas, att det har legat ett moln över egyptierna, en uppgivenhet inför Mubaraks styre. När hon kom till Tahrirtorget den fjärde februari var det ett nytt slags egyptier hon mötte:
– Jag kan fortfarande bli så rörd när jag pratar om det. Det var så starkt att se människorna skapa ett nytt sätt att vara. Det var en mycket modig handling att vara på Tahrirtorget.

Mia Gröndahl pratar lite om de bilder som finns i rummet. De är hämtade ur den fotobok som hon sammanställt, och alla som haft det minsta intresse av att söka efter bilder från revolutionen på Internet kan inte ha undgått att se liknande bilder förut, på det sättet är det inget nytt.
Varje bild har en liten förklarande bildtext. Det hela kan kännas lite för torftigt för att vara en utställning som ska spegla andan som präglat och präglar en pågående revolution med många berättelser. Det är mer spännande att lyssna på Mia Gröndahls berättelse om tiden på torget. Hur alla plötsligt ville uttrycka sin åsikt efter årtionden av tystnad. Om skrivstationerna som upprättades där analfabeter kunde få hjälp med att skriva slagord. Papperslapparna som sedan lades på marken och blev stora mattor med slagord där alla kunde läsa vad andra tyckt.
Vid två tillfällen kände hon sig så pass hotad att hon kastade sig in i en taxi för att komma därifrån. Resten av tiden förbluffades hon över stämningen på detta torg, ett sätt att leva som hon ser som en modell över det framtida samhälle som egyptierna skulle vilja leva i. Hon talar om upphävandet av klassgränserna och om solidariteten, om läkarstationerna och dagisen som upprättades för att alla skulle kunna delta, även kvinnorna. Kvinnorna som spelade en avgörande roll i revolutionen.

När det gäller till exempel kvinnornas deltagande är Mia Gröndahl arg över hur förvrängd mediabilden var till en början, den som hon själv hade tagit till sig innan hon kom till torget. Bilden var att det handlade om en våldsam plats där det islamistiska inslaget var stort.
– Det var den stereotypa bilden av ett ilsket Mellanöstern i konflikt, menar hon och vill ge en känga till svenska media som reproducerade den bilden. Bland annat gick hon igenom de bildspel som Svenska Dagbladet och Aftonbladet lade upp på sina hemsidor. Av hundra bilder var det endast fyra som visade kvinnor som deltog i protesterna. Verkligheten såg annorlunda ut och det var en av sporrarna till att Mia Gröndahl ville dokumentera.
När hon på torget stötte på Sveriges radios korrespondent Cecilia Uddén fick hon låna hennes fickkamera som hon genast började använda sig av tills hon fick tag på en liten Canon som hon säger att det går alldeles utmärkt att göra fotoutställningar med.

Den elfte februari avsattes Hosni Mubarak, men Mia Gröndahl fortsatte med sitt fotograferande fram till den 25 samma månad. Innan revolutionen var Tahrirtorget ingen plats hon skulle ha satt sin fot på frivilligt annat än för att förnya sina stämplar på det fruktade inrikesministeriet Mugamma. Torget var inget annat en ett enda stort trafikkaos, skräckinjagande för en fotgängare. Nu menar hon att bilarna återtagit torget. När hon var i Kairo i juni var det många av de ungdomar som bott på torget som nu satt hemma med någon slags nostalgisk känsla inför det som skett:
– De har inte gått med i någon rörelse eller något parti utan sitter hemma och minns Tahrirtorget som en förälskelse.
En man sade till henne att de inte var på Tahrirtoget för att byta parlament utan för att revolutionerna hela det egyptiska samhället i grunden:
– Ska vi ha en revolution värd namnet måste den börja i varje människas huvud.

Protesterna fortsätter. Mia Gröndahl menar att det självklart är viktigt att man på det viset fortsätter att sätta press på arméns högsta råd inför valet, men hon anser också att man måste jobba på flera fronter och inte matta ut folket genom demonstrationer:
– Det viktiga nu är att man organiserar sig politiskt, att de unga ansluter sig till partier och blir en del av den politiska processen. Om de överlåter det åt de gamla, då vet jag inte hur det ska gå. De unga kan inte förlita sig på dem, säger hon och jämför med ungdomsrevolten i Europa 1968 – detta att göra uppror mot ett förstockat system för att få ett annat liv.

På Mia Gröndahls svarta t-shirt står det: ”Tahrir square. I was there…”. Hon känner sig föryngrad av revolutionen, av människorna hon mötte.
– De var besjälade och modiga, den gnistan saknar jag i Sverige. Jag tackar den egyptiska ungdomen som har gett mig gnistan tillbaka, säger hon med ett stort leende. I Sverige tycker hon att demokratin har drabbats av någon slags utmattning:
– Man pratar väldigt mycket om vikten av demokrati i andra länder men vi är förbaskat dåliga på att ta vara på vår egen demokrati.
Emma Lundström
emma@internationalen.se

För i dagarna hundrafyrtio år sedan hade de sista gevärssalvorna ekat bort över staden. Den ”blodiga veckan” var över och i Paris’ västra delar firade borgerskapet general Mac Mahons gruvliga hämnd. Kanske var de femton, kanske tjugotusen som sköts på stället, samlades upp och mejades ned, föstes bort och arkebuserades, män, kvinnor och barn – i Roquettefängelset, militärkaserner, på bakgårdar, i parker… ”Vagnar av alla slag, rustvagnar och omnibussar avhämtade de döda och rullade bort genom Paris. Inte sedan de stora pesterna i London och Marseille hade världen skådat dylika transporter av människokött”, berättar en skildring.
Kommunen var krossad. I sjuttiotvå dagar hade parisbefolkningen hållit stånd mot övermakten och sänt ut sitt budskap om frihet, jämlikhet och broderskap över Frankrike och Europa. Valda från de folkliga kvarteren hade kommunens radikala ombud beslutat sopa undan resterna av Napoleon III:s kejsardöme, begränsa kyrkans makt, demokratisera de statliga organen, genomföra sociala reformer och stärka arbetarnas ställning.
Hösten innan hade Frankrike besegrats i fransk-tyska kriget, det Andra kejsardömet fallit och republik proklamerats för att ”rädda fosterlandet”. Efter fyra månaders tysk belägring av Paris valde Adolphe Thiers ”segerregering” i januari 1871 att kapitulera och underteckna hårda fredsvillkor. Demobiliseringen av huvudstaden förhindrades dock genom ett folkligt uppror som i mars försvarade nationalgardets – Paris’ hemvärns – kanonbatteri på toppen av berget Montmartre. Den 28 mars proklamerades ”kommunen” – inspirerad av mobiliseringen till den franska revolutionens försvar under välfärdsutskottets och Robespierres dagar 1791. Idealet om den revolutionära demokratiska republiken under Paris’ ledning ställdes mot Thiers storborgerliga regim som tagit sin tillflykt till Versailles.

Sista barrikaden
Uppbackad av kejsardömets krigsmakt, forna monarkister och konservativa krafter på landsbygden gick versailletrupperna till offensiv och lyckades efter hårda drabbningar runt staden ta sig in den 21 maj. De välbeställdas arrondissements i väster besattes utan motstånd men i de folkliga kvarteren i St. Antoine och Belleville rasade striderna under en veckas förtvivlat motstånd. Från barrikad till barrikad, hus till hus kämpade kommunarderna till de sista ställningarna på Père-Lachaise kyrkogården och rue de la Fontaine-au-Roi där den sista barrikaden föll klockan elva på förmiddagen den 28 maj.
Omkring fyratusen kommunarder hade stupat i striderna, knappt tusen på den segrande sidan. Det var ingenting mot vad som komma skulle.
Kommunen hade arkebuserat sammanlagt hundra präster, officerare, spioner, höga tjänstemän och andra representanter för den störtade regimen som hämnd för de egna offren under slutstridens desperata dagar. Nu var det den ”borgerliga civilisationens” tur. Blodbadet som följde ackompanjerades av bortåt femtiotusen fängslade och dömda, däribland tusen kvinnor och över femhundra barn. Många placerades på de ökända flytande ”pontonerna” utanför hamnstäder där fångarna dog som flugor under vedervärdiga förhållanden. Över tretusen deporterades till straffkolonier i Nya Kaledonien utanför Australien och tiotusen parisare flydde Frankrike.
”De röda” – anhängare av Auguste Blanqui eller ”Internationalen” – den så kallade Första Internationalen under Marx’ och Engels’ dagar – skulle utrotas till sista man och kvinna och minnet av Kommunen raderas ut för kommande generationer.

Petrolöser
Men än idag, 140 år efteråt, tycks historien om Paris’ strid till sista blodsdroppen för folkets republik envist bita sig fast i minnet. Till utställningar i stadshuset, Hôtel de Ville, där kommunarderna styrde, har de senaste månaderna 2000-talets parisare vallfärdat för att ta del av det förflutna. Några säkert som historiska ”turister” med häpna ögon inför den formidabla förödelsen av huvudstaden som när det begav sig av pressen skylldes på illvilliga ”petrolöser” – fanatiska kvinnliga kommunarder som med petroleum satte eld på Paris’ pampiga byggnader. En sägen som redan sommaren för 140 år sedan fick engelska turister på ”ruinresor” till Paris att rysa över kvinnligt vanvett.
Det var framförallt ruinerna av Hôtel de Ville, Palais Royal och Tuilerierna som visades upp och blev föremål för en tidig vykortsindustri. Hur arbetarstadsdelarna lagts i grus under Thiers bombardemang intresserade mindre den spatserande medelklassen. Genom dåtida fotografer som apotekaren Hippolyte Blancard (1843-1924) räddades emellertid också det minnet åt eftervärlden – från de dagar av hopp och uppror som segrarna för evigt ville begrava i spillrorna.

Håkan Blomqvist

Hippolyte Blancards bilder finns på La Bibliothèque Historique de la Ville de Paris och är bl a publicerade i Jean Baronnets Regard d’un Parisien sur la Commune, Gallimard/Paris Bibliothèque 2006.

I år är det 140 år sedan den polsk-tyska socialisten och feministen Rosa Luxemburg föddes 1871, och nu kommer också den första kompletta utgåvan av hennes samlade verk, med flera texter som tidigare aldrig har publicerats. The Complete Works of Rosa Luxemburg ges ut i 14 planerade volymer med samtliga av hennes texter på tyska, polska, ryska och jiddisch i nyöversättning till engelska. Det inkluderar också tidigare okända texter som upptäckts i de östeuropeiska arkiven efter Sovjetunionens upplösning, och sånt som tidigare censurerades av stalinisterna.
Att läsa Rosa Luxemburgs samlade verk i kronologisk ordning innebär framför allt en möjlighet att följa hennes egen politiska utveckling. Lösryckta skrifter kan annars ge en missvisande bild av Luxemburg, som hennes kritik mot Lenin och de ryska kommunisternas metoder vid revolutionen 1917, när hon själv fortfarande var socialdemokrat. Men två år senare skulle hon tillsammans med Karl Liebknecht grunda det tyska kommunistpartiet 1919. De båda mördades sedan samma år av de högerextrema frikårerna tillsammans med tusentals tyska arbetare när deras revolution krossades med brutalt våld av borgarna med socialdemokraternas goda minne.
Den första volymen av Luxemburgs samlade verk kom i början av mars och innehåller 190 av hennes brev till bland andra Karl Liebknecht, Leo Jogiches, Karl Kautsky och Clara Zetkin. Samlingen ges ut av det lilla brittisk-amerikanska vänsterförlaget Verso i samarbete med Rosa-Luxemburg-Stiftung i Berlin. Verso är annars kanske mest kända för att ge ut Slavoj Zizeks böcker.

Per Leander

Världens största samling vodouföremål turnerar just nu kring Europa och turen har kommit till Etnografiska museet i Stockholm. Den nyöppnade utställningen vill sprida kunskap om vodou och tvätta bort den felaktiga Hollywoodbilden av en religion som varit kärnan för ett uppror – Haitis befrielsekamp.

Det finns en fri stat i hela världen som utropats efter att slavar gjort revolution – den som uppstod på Haiti 1804. Revolutionens religion hade slavarna fört med sig från Afrika: vodoun. Folket utmanade kolonisatörerna och lyckades. Men den nya nationen fick snart problem med bojkott och isolering – problem som ännu förföljer landet som hamnade i hela världens blickfång förra året då en omfattande jordbävning orsakade tiotusentals människors död – en humanitär katastrof.
Utställningen som nu visas på Etnografiska sker i samarbete med Röda korset vilket gör att en del av intäkterna går till återuppbyggnaden av det drabbande landet. Museichefen Anders Björklund menar att utställningen på så sätt kan göra stor nytta – genom att berätta om Haitis folk och deras utsatta situation:
– Det är ett försök till en seriös berättelse om ett väldigt komplext religiöst universum

Tidigare har utställningen visats i Amsterdam, Genève, Berlin och Göteborg. För den orolige kan det vara av intresse att inflika att alla föremål är avladdade av rituella specialister.
Det är både den ljusa och den mörka vodoun som skildras – dagens och nattens – den öppna och den som utförs i slutna sällskap.
Rachel Beauvoir-Dominique, själv vodoupräst och antropolog, berättar under pressvisningen om hur vodoun har svartmålats och framställts som ett hot ända sedan nationen föddes:
– Den har stigmatiserats och framställts i media som tecknet på ett folk som är eftersatt och inte riktigt kloka i huvudet.

Den historia som målas upp i utställningen är en historia om folkets kamp mot överheten. Slavarnas urusla levnadsförhållanden som grogrund för en upprorets religion – en styrka och ett mod. Genom århundraden har Haiti koloniserats av engelsmän, fransmän, spanjorer och portugiser. Alla har de behandlat folket illa och efter att nationen bildades var det dags för diktatorerna att ta över förtrycket.
Fram tills 2003 – när vodou erkändes som folkreligion på Haiti – var det förbjudet att dyrka vodouandar. Detta gjorde att man gömde dem bakom kristna symboler och helgon – vart och ett endast en representation av något inom den förtryckta religionen. Fortfarande finns det ett motstånd mot vodou eftersom det är evangelistisk protestantism som dominerar i landet.

Rachel Beauvoir-Dominique är en av fem medlemmar i en stiftelse (Fondation pour la préservation, la valorisation, et la production d’oeuvres culturelles haïtiennes, FPVPOCH) för vodoukulturens bevarande och fortlevnad som bildades för 25 år sedan som en del av kampen mot diktatorn Duvaliers hårda styre.
– Vi vill visa att folklore inte bara är historia utan ett levande instrument för förändring och kamp och därför försöker vi också bygga ett kulturellt center och museum för vodou, säger hon.

För att tydliggöra skillnaden mellan den vodou som kan utövas i dagsljus och den som utförs i slutna sällskap har utställningen byggts upp så att den första delen är öppen och ljus; här står föremålen badande i ljus och ger inga kalla kårar. Den andra sektionen är mörk och föremålen dolda bakom träpersienner som ger iakttagaren känslan av att smygtitta på något som egentligen inte är ämnat för oinvigda ögon. Den som står i fel vinkel ser ingenting.
Överallt möts ögonen av tomma, svarta hålor och speglar glimmar till på dockornas utstyrslar.
– Jag vill poängtera att speglarna och dödskallarna inte finns där för att skrämma er, de ger uttryck för vad det hela handlar om: livet och döden, tillvaron och kampen – jag är du, du kan inte existera utan mig och jag inte utan dig, förklarar Rachel Beauvoir-Dominique.

Den vodou som finns på Haiti idag har sina rötter i den afrikanska traditionen men har utformats i samklang med de indoeuropeiska och indianska. Dess vardagliga innebörd för människorna är, som så ofta med religion, att finna mening i tillvaron, att hålla sjukdomar och annat ont borta och skapa jämvikt. Rachel Beauvoir-Dominique berättar att det finns 401 andar som alla skyddar på sitt vis. Bland annat pekar hon på en ande i form av en docka med machete – den skyddade människorna under revolutionen:
– En folkets trashanksarmé med stenar som vapen lyckades besegra den franska armén, säger Rachel Beauvoir-Dominique och det lyser ur ögonen på henne. Hon menar att minnet av detta finns i vodoutemplen:
– Vodoun är både en hyllning till dem som inte längre finns och ett redskap för förändring.

Flera av dockorna i utställningen handlar om helt andra saker än vad man vid första anblicken skulle kunna tro. Så är till exempel dockan som ser ut som livet och döden tillsammans en symbol för erotik och social kritik medan ormen står för vishet och fruktbarhet.
Men egentligen är alla andar olika representationer av en och samma gud, berättar Rachel Beauvoir-Dominique; The mother of all – alltings moder – en kvinna. Kulturen har också till stor del varit matrilineär: arvet på kvinnolinjen istället för manslinjen. Armén som kämpade för friheten bestod också till stor del av kvinnor och de dockor som bara har ett bröst sägs stå för de kvinnor som högg av det ena för att kunna dra fram macheten bättre.

För den som vill veta mer om den verkliga vodoun kan utställningen verkligen rekommenderas. Många av föremålen är till för att stärka folket och det känns när man går genom de olika rummen. Ett folkslag som kom till Haiti var så stolta att de hellre aborterade sina foster eller kastade sig i vattnet från båtarna än lät sig förslavas. Det är inte svårt att förstå. Slaveriets brutalitet är det däremot.
Vodoun ska inte idealiseras, den har också använts av de härskande klasserna och armén poängterar Rachel Beauvoir-Dominique. Hon menar att diktatorn Duvalier lyckades sitta kvar 30 år vid makten därför att han använde sig av både vodoupräster och katolska kyrkan i den struktur som han byggde upp och som infiltrerade hela samhället.
Trots detta handlar det om en religion – ett folkligt uttryck – som ständigt har förföljts, och ett av grundbudskapen i vodou är att om vi är ensamma så är vi svaga, tillsammans står vi starka.
Och ännu en uppgift av intresse för den svagmagade: zombies är inte en omfattande del av vodoutraditionen. Istället stavas det zonbi och är en typ av bestraffning som är väldigt sällan förekommande och bara i de fall då en person i mycket hög grad har brutit mot de lagar som utgör vårt sätt att leva tillsammans. Som till exempel att man vill göra profit för egen vinning på bekostnad av andras välmåga.

Text och foto: Emma Lundström
emma@internationalen.se

I museishopen, vars disk har formen av en stor, röd stjärna, kan man köpa ironiska parafraser på sovjetiska affischer. Där finns också vykort med Marx som klipper tånaglarna, Lenin i en bastu eller Stalin omgiven av prostituerade. Vykortens slogan är ”Get intimate with history”. Tanken med museet är just att ge besökarna en bild av hur det var i Tjeckien mellan 1945 och 1989. Före detta politiska fångar erbjuds fri entré.

Det dråpliga är att museet är inhyst i samma byggnad som McDonalds och ett kasino; det säger ganska mycket om den anda museet är sprunget ur. Segraren skriver historien. Historia är aldrig något objektivt utan tolkas alltid genom nutidens glasögon. En epoks hjälte blir förbrytare i nästa. Hur framtiden kommer att se på ”McDonalds-tiden” vet vi lika lite om, som man 1945 visste om hur vi skulle döma Sovjet.

Olof Blomqvist
intis@internationalen.se