Visst ska vi skriva om Järnladyn. Ny film, och den ramlar ju in rätt lagom, med tanke på alla de stormande och superviktiga partiledarbyten som vi sett utspelas från första parkett här i landet… så visst kommer filmen perfekt i tiden. Ledarskapfrågan är het. Rykande het.
Vad spelade Margaret Thatcher för roll som individ, partiledare, konservativ under dessa fasansfulla år i Storbritannien när hon krossade facket, lade ner industrin och förde krig med Argentina?

Inbjudan till galapremiären, ja tack, vi ska se filmen.
Plötsligt står jag i en lång presskö på Kungsgatan i Stockholm, fram till nån sorts röd matta, med blixtrande kameror… har jag aldrig i mina livsdagar stått i kö för att komma in på nåt inneställe på Stureplan, är det dags att börja nu, tänker jag. (Stureplan är bara hundra meter bort).
Slinker in, kan knappt ta ett steg i trängseln, ser ett hav av snittar och vinglas och jätteurnor med blomsteruppsatser upp mot taket … tänker att detta är en glipa i tiden, jag har hamnat på en elegant välgörenhetsförsäljning av broderade tehuvor bland Londons överklassdamer år 1870…

Fotograferna är nu uppställda bakom repen, och här strömmar kändisarna förbi på röda mattan. De släpps in i grupper om två och tre och ställer upp sig för fotografering. Jag lyfter kameran och klickar och klickar. När jag ändå står här i trängseln. O, de ser så lyckliga ut alla dessa unga blondiner, det ropar om dem: ”Jag går på röda mattan, jag är kändis, alla fotograferna är ute efter mej!” Och jag känner inte igen en kotte.
När jag tittar i kameran efteråt ser jag ju skådisarna, ministrarna, Svenska akademin. Med lite hjälp av redaktionen. En annan gång får någon gå som åtminstone känner igen folk.
Ja visst. Järnladyn. Vad spelade Thatcher för roll, i film och verklighet? Recension följer i ett kommande nummer.
Gunvor Karlström

Dokumentärfilm är en balansgång.Tell Aulin och Peter Gerdehag gjorde tillsammans dokumentären Hästmannen. Där skildrades huvudpersonen och hans hästar med respekt och känslighet. I julas visades den hyllade uppföljaren Kokvinnorna. Recensionerna i storstadstidningarna hade med romantiska tårar i ögonvrårna skrivit upp dokumentären till en nästan mytologisk nivå. Till perfektion sorglustigt och vackert filmad visade den en värld vi lämnat bakom oss: två ”riktiga” gamla kvinnor på landsbygden, i en miljö som snart inte längre finns. Recensenterna visste inte till sig. Lovorden stod som spön i lagårdsbacken. Vi slog på TV:n. Redan efter några minuter mådde vi illa. Hur romantiskt filmarna än försökte göra det hela var det inget annat än ren misär.
Två systrar vars mor dog tidigt. Den äldre systern fick träda in och ta hand om hem och gård tillsammans med pappan. Hon fick inte gifta sig och inte komma till doktorn när hon blev sparkad av en ko. Behövdes hemma. Dubbelvikt av trasig rygg. Hur romantiskt är det? Dubbelvikt och med koskit i håret mockade hon med bara händerna medan flugorna surrade i tusentals. Ren förnedring. Lagården under all kritik. Ingen sorglustighet så långt ögat kunde nå, annat än i hur filmarna byggt sin film, i fotot och musiken. Ett kväljande romantiserande av livsöden så tragiska och trasiga att det gjorde ont i oss när musiken bjöd upp till nostalgimys. Att ingen av de anhöriga sagt stopp.
Ilskan kokade i oss efteråt vid tanken på att recensenterna ansåg detta vara pittoreskt, ursprungligt handmjölkande. Vi tänkte på Eira i Västerbotten, på hennes fantastiska respekt för och omtanke om sina djur. Hoppades att hon sluppit se detta elände. Misär är inte romantiskt. Förnedring är inte sorglustigt. Och framförallt: landsbygden befolkas inte av original att använda sig av till filmer för staden, den befolkas av människor. I det här fallet människor vars liv utvecklats till trauman som de inte själva har möjlighet att bryta.
Emma Lundström

The Rum Diary är en film om alkohol, förvirring och det amerikanska egocentrerade vansinnet. Den ritar några streck i dammet som lagt sig på ytan av en gammal skrivmaskin.
Det är nog också meningen att det ska finnas ett patos hos den hyfsat tjusige, misslyckade romanförfattaren som kommer till Puerto Rico för att prova på lyckan som journalist. Men Johnny Depp, i huvudrollen som Paul Kemp, har ett halvhjärtat och ganska otrovärdigt engagemang. Det han främst är engagerad i är spriten. En halvgalen junkie som inte kan sluta dryga ut blodet med stimulanspreparat.
Filmen baseras på den amerikanske journalisten Hunter S Thompsons bok om sina upplevelser i 50-talets Puerto Rico, men journalistiken är en bisak trots att handlingen kretsar kring en tidningsredaktion. Istället handlar det som vanligt mest om tjejen. Paul Kemp möter kvinnan i sitt liv. Tyvärr har hon pojkvän. Det blir lite trassligt.
Verkligheten bland folket på gatan flimrar förbi. Los jibaros som kräver bättre löner, barnen i slumkvarteren som Kemp knäpper med kameran utan att röra en min eller ens hälsa, konflikten mellan amerikanerna och den egentliga lokalbefolkningen.
Det är en manlig värld, tuppfäktning och supande. En liten slatt fördomsfullt framställd vodou. En liten slatt kärlek. Men är det verkligen Hunter S Thomsons egna ord som kommer fram när Kemp talar med syra i rösten om de amerikanska turisterna som ”det stora, vita djuret som förmodligen är det farligaste på jorden”? Eller om den amerikanska drömmen som en myt: ”där finns ingen dröm, det är bara en pisspöl av girighet som sprider sig över världen”. Den verklige Thompson blev ju en symbol för gränslös individualism.
Trots allt, det är något med filmen som gör att jag inte kan låta bli att smågilla den. Kanske för att Johnny Depp har brallorna tidsenligt högt upp.

Emma Lundström

Afrikaner har hånats, smutskastats och ignorerats länge på film. Japaner blev den vanligaste skurken efter Pearl Harbour och under Kalla kriget var det ryssen. Men i över hundra år har araben varit Hollywoods favoritfiende nummer ett. Farooq Sulehria synar den rasistiska representationen på bioduken, där både marknaden och imperialismen styr.

I november 2000 deltog Hollywoods storheter vid en middag som arrangerades av försvarsminister William Cohen, och där Pentagon stod för räkningen. Försvarsdepartementets talesperson Kenneth Bacon tillfrågades om varför departementets personal umgicks med filmfolk och svarade:
– Om vi kan få tv-program och filmer som visar hur spännande och viktigt militärlivet är, kan det bidra till att skapa en bra atmosfär för rekrytering.

Det är knappast överraskande att skurkarna i Hollywoodfilmer under det kalla kriget råkade vara ”röda”. På 90-talet började Hollywood föra fram japaner som bovar (som Blodröd sol, 1993). Japanerna hade blivit de onda på filmduken efter Pearl Harbour. Under tiden hade afrikaner, italienare, tyskar, vietnameser och irländare antingen försvunnit som skurkar eller fått mänskliga drag. Men i nästan hundra år har araber/muslimer varit samhällets fiende nummer ett i Hollywood.
Den libanesisk-amerikanske forskaren Jack Shaheen gick igenom över 900 Hollywoodfilmer där araber förekom, och drog slutsatsen: ”Jag hittade bara en handfull hjältemodiga araber, de dyker upp i några få filmer från 80- 0ch 90-talen.” Bland de filmerna finns Ökenlejonet (1981), Hanna K (1983), Robin Hood, Prince of Thieves (1991), Den 13:e krigaren (1999) och Three Kings (1999).

Filmindustrin i Frankrike, Tyskland och England var, på andra sidan Atlanten, knappast mer sympatiskt inställda. Det kan finnas många skäl till nedsvärtandet av araber/muslimer på europeiska och amerikanska filmdukar. Om biografer bombas i Pakistan medan de förbjuds i Saudiarabien, är det knappast marknadens behov som kommer stoppa Hollywoodfilmarnas nedsvärtningskampanj.
Tidigare i år vidtog MGM-studion i Hollywood den märkliga åtgärden att ändra i filmen Red Dawn för att lyfta bort skurkar från Kina och ersätta dem med nordkoreaner. Kina är en alltför stor marknad för att man ska vilja irritera den.
Men arabskurkarna på bio är inte bara en följd av marknadstänkande. Västerlandets imperialistiska förflutna är det verkliga skälet.

Filmens födelse sammanföll med imperialismens höjdpunkt – ungefär mellan 1870 och 1914 – när Europa gav sig på Asien och Afrika. Enligt filmforskarna Ella Shohat och Robert Stan så ”’råkade’ de mest produktiva filmländerna under stumfilmsperioden – England, Frankrike, USA och Tyskland – också ’råka’ höra till de ledande imperialistländerna, som hade intresse av att hylla det koloniala företaget. Från bröderna Lumières hånfulla bild av nordafrikaners bordsskick i Le Musulman Rigolo (The Funny Muslim, 1902) till Tarzanfilmerna, till Indiana Jones vetenskapliga uppdrag (1981, 1984, 1989) har den dominerande filmindustrin talat för historiens ’vinnare’ i filmer som idealiserade koloniseringen som ett ’filantropiskt civiliserande uppdrag’”.
Liksom journalistik, varietéer, teater, ungdomsrörelser, kyrkor, litteratur och museer blev filmen ett verktyg för att åstadkomma accepterande i de imperialistiska länderna. Det är ju så att en nation får en föreställning om sig själv i de historier den berättar. När filmen väl hade nått en masspublik, hade filmindustrin i USA och Storbritannien tagit till sig imperialismen. 1930-talet blev alltså Hollywoods imperietid, när den brittiska imperialismens värderingar och ritualer förhärligades på filmduken. Paramounts En bengalisk lansiär (1935), Warner Brothers De tappra 600 (1936), United Artists Indiens hjälte (1935), Fox Regementets mascot (1937), Republics Revolt i Bengalen (1938), Universals Imperiets söner (1939), och RKO Radios Gunga Din – lansiärernas hjälte (1939) är några exempel.

I Storbritannien gjordes ett halvdussin filmer som handlade om imperiet: Starka Victor (1937), 4 män skipar rättvisa (1939), Bosambo (1935), Uppror i bergen (1938), De 4 fjädrarna (1939), Cecil Rhodes i Africa (1936), The Great Barrier (1936) och Ökenskattens hemlighet (1937). Alla dessa produktioner handlade om fiktion, och historia hade ingen betydelse.
Dessa vanställda framställningar hade dubbla funktioner. De bidrog ”till att skapa en bra atmosfär för rekrytering” och de banade väg för till exempel ockupationen av Irak. Å andra sidan banar Hollywood väg för sådant som 11 september. Den indiske forskaren Aijaz Ahmed påpekar: ”Den islamistiske aktivisten är… bokstavligt lagd, med ett speciellt sätt att tolka det han ser. Genom media får aktivisten två grundläggande uppfattningar av det amerikanska samhället: den ena genom underhållningsindustrin, och hans puritanska fantasi tolkar allt som ren korruption och förnedring; den andra är en bild av obeveklig krigshets och vapenskrammel för krig mot islam och muslimer.”
Enligt Aijaz är en av effekterna av medias globalisering att många av de synliga aspekterna av USA-makten har kommit in i den muslimska världens vardagsrum, ”och de vet hur de olika deltagarna i krigen i Västasien/Mellanöstern, däribland de själva, avporträtteras i USA:s media. ”Det är ganska förståeligt att inte många tårar fälldes i dessa vardagsrum när media började visa ”filmlika” scener från 11 september.

Farooq Sulehria
Översättning: Gunvor Karlström

I ett rum på ABF pågår ett samtal. Kvinnor i övre medelåldern. Ett fåtal män i samma ålder. Det svallande sorlet stillas så fort huvudpersonerna börjar ta på sig mikrofonmyggorna. Det är litteraturprofessorn Ebba Witt Brattström som talar med författaren Elsie Johansson. De talar om kvinnorna i Elsies romaner.

Det är Moas Vänner tillsammans med ABF som står värd för kvällen. Ebba Witt Brattström vill börja med en hyllning som utgår från just Moa Martinsson:
– Du är en hel motståndsrörelse mot glömskan! Bara detta att skriva om kvinnlig erfarenhet är en motståndsrörelse. Du ser framstegen, men också vad de har kostat. Kort sagt, du har gjort storverk, hur känns det?!
Elsie Johansson värjer sig lite mot att hon skulle vara en del av samma linje som Moa Martinsson, en del av den kvinnliga erfarenhetens litteratur:
– Jag har aldrig tänkt någon särskild överbyggnad. De här personerna, som jag skriver om, de har visat sig för mig. Jag har en filmremsa i skallen där de kommer på olika sätt. Nancy kom cyklande på en väg med en grön sträng i mitten.

Elsie Johansson föddes i maj 1931 som femte barnet till en statare i Uppland. Hon började arbeta på posten efter realexamen, gifte sig vid 18 års ålder och fick barn året därpå. Vid 48 års ålder debuterade hon med diktsamlingen Brorsan hade en vevgrammofon. 1984 kom den första romanen: Kvinnan som mötte en hund. Namn som Ivar Lo Johansson, Vilhelm Moberg och Moa Martinsson dyker upp i samtalet. Men trots det gillar hon inte jämförelsen med den sistnämnda.
– Var och en står för sig och sitt av dem du nämner, jag står för mig och mitt, säger hon samtidigt som hon understryker att hon blivit glad över att kallas för vår tids Moa Martinsson, hon undrar bara över vad som är likheten, är det klasstillhörigheten?
Ebba Witt Brattström menar att likheten kanske ligger i att båda skriver den mest oskrivna historien av dem alla – den om kärleken mellan mor och dotter. En kärlek som hon tror tidigare bara har beskrivits i Martinssons Miatriologi:
– Dessutom gör du någonting världsunikt. Du låter mamman emancipera sig före dottern.
– Jo, jag tyckte att hon kunde få glädjen av att träffa en man, charkuteristen på Tempo. Jag hade unnat min mamma det så jag unnade Nancys mamma det, säger Elsie Johansson och kan nog hålla med om det som Ebba Witt-Brattström säger sedan: att medel- och överklasslitteraturen i större utsträckning består av modersuppror medan modern i arbetarlitteraturen unnar sin dotter ett bättre liv än det hon själv fick.

Den kvinnliga genealogin i Elsie Johanssons romaner ger Ebba Witt Brattström ståpäls. Elsie har beskrivit det som att kvinnorna vandrar genom henne. När hon inte längre finns, vem har de då att vandra igenom, frågar hon sig. Kvinnorna vilar i hennes minne och hon beskriver dem fantastiskt.
Men det handlar om kvinnorna på mödernet. För ”farmors berättelse är tunn, vem skulle ha berättat när inte pappa gjorde det?” Hon menar att hon egentligen bryr sig om männi-skor, om de är män eller kvinnor spelar ingen roll, men det är kvinnorna som har förmedlat. Hon tror att de har haft lättare för att berätta:
– Min pappa fick man lära sig att avläsa via mungipor och ögonbryn. Han hade inte orden.
Det brukar oftast vara omkring sex procent män som kommer och lyssnar på Elsie Johansson.
– Det är som att männen skyggar för kvinnolivet som läggs fram för dem med alla blottade känslor, säger Elsie men tillägger att Nancytrilogin varit den mest utlånade ljudboken bland långtradarförarna, något som gjort henne oerhört glad.

Samtalet vindlar vidare in på sexualitetens område. Romangestalten Hildur citeras i sin syn på män: ”Alla män behöver någon att stöta i, någon att gråta hos och någon att sätta på piedestal, plus att hon måste vara hushållerska.” När Elsie var ung talades det överhuvudtaget inte om sexualitet:
– Även om erotiken bubblade som ett orrspel i buskarna så fanns den inte, säger hon.
Titeln på Elsie Johansson senaste roman – Sin ensamma kropp – har misstolkats av många. Vad kvinnorna menade när de sade ”om en barra hade vurri sin ensamma kropp” var ”om jag bara vore fri och gjorde som jag ville”. Men det talades inte vidare om det:
– Kvinnorna var så brända och så rädda för allt som hade med kroppen att göra. Vad jag gör nu är ju faktiskt en liten revolution i förhållande till min världskupa.
– Då fick jag rätt i alla fall, utbrister Ebba Witt Brattström med tanke på sina inledande ord.
Text och foto: Emma Lundström

Filmen faller under genren ”politisk thriller”, en typ av film som brukar betecknas som ”smart” för att de saknar biljakter, skottlossningar och mord. Spänningen är dialogbaserad, kasten och överraskningarna är tvära.
Trots att det handlar om politik är detta ingen film som tar ställning. Det är en klassisk historia om Höga Ideal kontra Krass Realitet där den senare vinner. Det är ett smutsigt spel som pågår bakom politikens kulisser.
Visst är det spännande och birollslistan är helt briljant med gedigna skådespelarinsatser.
Tyvärr finns det något som förstör hela filmen. För vad vore väl en film om det amerikanska presidentvalet utan en blond 20-årig praktikant? Utan att avslöja för mycket handling kan jag bara fastslå att detta är det mossigaste, mest otrovärdiga och förlegade kvinnoporträttet på år och dar. Det känns världsfrånvänt till och med för att vara amerikansk storfilm, så uppenbart genomskinligt skrivet av en man. Kontentan är att unga kvinnor är flörtiga, kåta på män med makt och totalt känslostyrda och irrationella. Och framför allt betyder deras sexighet och oberäknelighet problem för männens viktiga kampanjer.
Så synd på ett annars bra upplägg.

Katarina Wikström

Sex svenska filmer deltar på världens främsta dokumentärfilmfestival IDFA i Amsterdam i år. Vissa av dem behandlar tunga politiska ämnen.

I november är det dags för en av världens främsta dokumentärfilmfestivaler: International Documentary Film Festival Amsterdam, IDFA. I år bidrar Sverige med sex nyproducerade dokumentärer. Tre av dem är uttagna till sektionen Reflecting Image: Masters, för verk av etablerade dokumentärfilmare.
Det är Frihetens bittra smak av Marina Goldovskaya och Malcolm Dixelius som handlar om journalisten Anna Politkovskaya. Hon rapporterade om offren för Putins regim och mördades därför utanför sitt hem i Moskva 2006. Filmen följer vännerna och familjen som fortsätter leva i skuggan av sin dödade vän och hennes mördare, som aldrig har dömts för dådet.
Filmaren Fredrik Gertten är tillbaka efter sin uppmärksammade Bananas!*, en avslöjande dokumentär om bananbolaget Dole som fick långa rättsliga efterföljder. I nya Big Noys Gone Bananas!* får vi veta vad som hände bakom kulisserna när Dole stämde honom. Det handlar om mediamanipulation, skrämseltaktik och yttrandefrihetens pris.
I Farmors tatueringar vill dokumentärfilmaren Suzanne Khardalians utreda sin farmors udda tatueringar och uppdagar en våldsam familjehemlighet om en brutal våldtäkt mitt under det armeniska folkmordet 1915-1923.
Tjugotre andra bidrag tävlar i samma kategori som dessa tre och vinnaren avgörs 25 november. Festivalen kommer att pågå mellan 16 och 27 november och visar sammanlagt 327 dokumentärer.

Katarina Wikström

Slow-motion slagsmål i 3D, det onda och det goda, en fjollig tonårskung, en tjock och hunsad betjänt, fagra mör vars gunst måste vinnas, och så en farlig, förtappad kvinna – där har du nästa storfilm. Ett förlegat mansideal lockar fortfarande skådespelare att sätta på sig hosorna och lyfta värjan.

Athos, Porthos, Aramis, och så lille d’Artagnan, kan någon ha undgått de namnen? Dessa tre musketörer med bihang i Alexandre Dumas hyllning till ett mansideal som kan tyckas förlegat, så här på ett ungefär 150 år efter det att boken skrevs, men som verkar bita sig fast med något slags evighetsnit.
Nu steppar de fyra männen omkring igen på filmduken, bland svärd och kulor – en för alla, alla för en. Det måste vara nästan tjugo år sen sist och mycket har hänt, till exempel den nya 3D-tekniken som gör att det krävs ett par rejäla glasögon för att tillgodogöra sig alla dimensioner i slagsmålen – bang, svosch, pang! Det blir liksom lite hela grejen med filmen. Att den är i 3D.
Annars är det mest som vanligt. Den enda kvinnan med samma snitsighet, listighet och kraft som musketörerna är fortfarande Milady, självfallet en ond och egoistisk förförerska. Och målet är fortfarande äran, fosterlandsbevarandet och kärleken. Kardinalens brutala säkerhetsstyrkor mot kungens folkvänliga och lojala musketörer som får möjlighet till återupprättelse.
Det är snyggt gjort men det är tamt, vi har sett det förut och ingenting nytt har lagts till, ingen spännande dimension som kan få oss att se Alexandre Dumas mästerverk med nya – eller andra ögon, förutom då 3D-tekniken förstås. Men den är, ärligt talat, inte särskilt mycket att hänga i julgranen.
Emma Lundström

http://www.threemusketeers-movie.com/

Till slut blir vi insläppta. Snabbt fylls varje stol och golvyta av människokroppar som finner sig tillrätta. Det minglas lite vid baren. Det väntas.
– Sorry for keeping you waiting, ledsna att ni får vänta men vi håller på att organisera en simultanvisning av filmen här intill. Tack för ert tålamod och fortsätt gärna att mingla!, säger en man. Sedan dröjer det bara en liten stund så släcks ljuset i lokalen och filmen kan börja.

Deras namn flyger förbi: Hossam, Miral, Rebecca, Edouard, Wael. Några av de unga aktivister, bloggare, konstnärer, musiker och ”helt vanliga” ungdomar i Tunisien, Egypten och Libanon som alla har bidragit till det faktum att vi idag lever i en tid av revolution. Av hundra timmars intervjuer blev det en film som vi kan sitta och titta på i ett Sverige vid randen av september. Vi kan höra deras röster så som de lät 2009. Om vi inte hade det så kan vi en gång för alla få helt klart för oss att allt snack om att revolutionen kom plötsligt och ur intet är ren och skär smörja.

Från november 2009 till juli i år, 2011, har de tre unga filmarna Javeria Rizvi Kabani, Alexandra Sandels och Jonny von Wallström följt dessa människor och lyssnat till deras åsikter. De har dokumenterat hur kampen mot förtryck och sociala orättvisor bedrivits med hjälp av Internet och sociala medier. De har lyssnat på berättelser om gripanden, trakasserier, och misshandel. Revolutionen var en hägring i en avlägsen framtid. Plötsligt blev den stundens högst verkliga verklighet.
– När man sköt studenter som krävde jobb, då vaknade folk, säger Lilia i filmen och börjar gråta när hon tänker på att det lika gärna kunde ha varit hon som blivit skjuten:
– Det är det bästa vi har fått ut av revolutionen, att människor nu kan tala fritt.

Filmen är indelad i olika kapitel. Som till exempel ”Egypt – the articulation of freedom” – ”Egypten – friheten formulerad”. Bloggarna Wael Abbas och Hossam el-Hamalawy formulerar väl. Liksom Miral Brinjy – hon som stod på Tahrirtorget mitt under brinnande revolution och berättade om kampen medan stridsflygplanen bullrade över Kairo – ett klipp från filmmaterialet som lades upp på Youtube och som snabbt spreds på Facebook.
Andra videoklipp vi får se i filmen är de som började sippra ut från häktena och som visade övergreppen på aktivister som gripits – ren tortyr. I början av filmen uttrycker Wael Abbas mor sin oro över vad sonen har för sig, även om hon vill ha förändring. Waels svar är precist:
– Vem ska skapa den förändringen om jag förblir tyst? Människor litar på mig, jag tänker inte svika dem.

Som trotskistisk socialist har Hossam el-Hamalawy talat om revolution i många år och därför också själv utsatts för tortyr. Den som söker på hans namn på Internet hittar många klipp där han redan för flera år sedan talar om de sociala orättvisorna ur ett marxistiskt perspektiv, om textilfabriksstrejkerna i Mahalla el-Kubra, om den egyptiska staten som genomkorrupt och om den revolution som måste komma. Och så kom den, tidigare än väntat och med full kraft.

I filmen tätnar stämningen ju närmare själva revolutionsutbrotten vi kommer och känslan dyker upp att det skulle ha varit underbart att ha fått se alla de hundra filmtimmarna istället för dessa glimtar av en så omfattande och fantastisk process – en folkresning.
Så kommer siffror på alla som skadats och dödats under revolutionen, hittills.
– Det var meningen att armén skulle skydda revolutionen, inte kidnappa den, säger en trött Wael i juni i år. Han fortsätter:
– Är Egypten ett fritt land? Inte än, inte än.

Applåderna vill inte ta slut när eftertexterna rullar och vi får också fortsätta en stund till i stämningen av den låt som blev filmens tema, skriven och framförd av sångerskan Rebekka Karijord: Wear it like a crown. Den handlar om rädsla, om att följa sitt hjärta trots rädslan.
Efteråt är det samtal med de tre filmarna som berättar om hur projektet tog sin början. Hur de under en kurs för unga ledare mötte personerna som är med i filmen. De tyckte att det minsta de kunde göra var att åtminstone berätta deras historier.
Och så visar det sig att tre av dem är här hos oss idag, Lilia Weslaty, Wael Abbas och Miral Brinjy. Alla i hela den överfyllda lokalen reser sig applåderande upp när de tre aktivisterna går fram till scenen. Håret reser sig på armarna och det känns i ögonvrårna.

– Ni är lite som superhjältar, säger mannen som presenterar dem. Tack så mycket för att ni har gett oss en lektion i demokrati. Ni är så modiga.
Det är inte mycket tid kvar så de tre får snabbt svara på frågor från publiken. Vilket ögonblick var det avgörande för revolutionens utbrott, frågar någon och Lilia Weslaty från Tunisien svarar:
– När vi såg att de riktigt fattiga gick ut och sade nog nu. De som skapade den här revolutionen var de som allra mest kände av diktaturens orättvisa.
Lilia hoppas att hennes land i framtiden ska bli det allra första där alla mänskliga rättigheter respekteras. Wael önskar att folket i hans land, Egypten, ska få leva i värdighet och att alla ska samma möjligheter.
– Kampen fortsätter, säger Miral.

Efteråt står både Miral och Lilia ute i sensommarmörkret och röker tillsammans med sina pojkvänner. Miral är inställd på att vara hoppfull när det gäller Egyptens framtid, samtidigt är hon skeptisk till upplägget inför valet i oktober, som det ser ut nu kanske det inte ens blir av. Blir det av så går hennes röst till Mohamed ElBaradei.
När vi hörs via mail några dagar senare försöker hon förstå sig på den nya vallagen som redan kritiserats starkt i media. Förutom det tycker hon att svenskar är underbara människor och om allt går vägen tänker hon gifta sig med pojkvännen så snart som möjligt.

Det som stannar kvar efter mötet med både Lilia Weslaty och Miral Brinjy är deras ögon, ord och leenden, oavsett situationen nu så har förändringen trätt i kraft inom människorna i deras hemländer – deras kamp har fått verkan.
Text och foto: Emma Lundström
emma@internationalen.se

Filmen The Tree of Life är regisserad av Terrence Malick och utspelar sig i USA under 1950-talet. Brad Pitt, som i filmen heter Mr O’Brien, lever tillsammans med sin fru och sina tre barn ute på landsbygden i Texas. Han är en väldigt sträng far som kräver hård disciplin och respekt från sina barn. Detta leder till att sönernas barndom blir väldigt begränsad. För den äldste sonen som man får följa senare in i livet innebär detta att han inte kan känna igen sig i den moderna världen och därför på olika sätt försöker finna svar på livets mening.

The Tree of Life innehåller det mesta: sorg, sympati, glädje och komik. Detta är bara några av de godbitar som filmen har att erbjuda. Som vanligt när det gäller Brad Pitt är förväntningarna skyhöga och i den här filmen lever han definitivt upp till dem. Rollen som den stränge fadern passar honom utmärkt då han med sin starka pondus får rollen att kännas verklig.
Filmen tar oss från början till slutet av människans existens samtidigt som den handlar om faderns hårda uppfostran gentemot sina barn. Att lyckas förmedla de båda händelseförloppen i en och samma film utan att det uppfattas som förvirrande måste ses som en fantastisk bedrift. De vitt skilda scenerna och den klassiska musiken väcker starka känslor.
Det är ingen tvekan om att det ligger mycket slit och perfektionism bakom kameraarbetet som verkligen håller världsklass. Det finns säkert många som kan identifiera sig med filmens olika roller vilket kan bero på att det inte finns några överdrivna scener som får det hela att kännas overkligt. Miljöscenerna är värda att poängtera då man får uppleva allt från universums galaxer till korta besök i dinosauriernas värld.

Det gäller att ha huvudet på skaft och våga tänka bortom gränserna för att filmen ska uppfattas som sevärd. Med tanke på att handlingen i filmen ofta hoppar från en plats till en annan är det viktigt att man verkligen försöker förstå vad det egentligen är som händer. Gör man inte det kan dessa platsskiftningar leda till en viss förvirring. Filmens åldersgräns är elva år men det skulle nog vara svårt för en elvaåring att leva sig in i filmens handling och förstå dess mening.

Saliou Sall
Praktikant