Aktuell Gandhi

Den Indienboende svenske författaren Zac O´Yeah har följt den store Gandhi i spåren och kryddat med egna och andras aktuella kommentarer. Resultatet är en imponerande 500-sidig biografi över fredskämpen. Vars socialistiska gräsrotsdemokrati kan tyckas irrelevant i dagens kapitalistiska Indien och pengastyrda värld. Men hans idéer om en alternativ utveckling i Syd (och Nord) inspirerade redan på 60/70-talen. Och i dagens globala kris kring klimat/miljö/resurs är det än mer aktuellt med hans tankar om decentralisering, småskalighet, lågskalsteknik, icke-materialism, etisk ekonomi, solidarisk jämlikhet, självförsörjning, landsbygdsutveckling, samhällstjänande politiker, tolerans, icke-våld, egendomsgemenskap, självhjälp, ekoproduktion, överblickbarhet, kritik mot centralstaten, bonderespekt, selektivt kulturbevarande och kreativ utopism kring en annorlunda framtid. Jämför: “Litet är vackert” och “En annan värld är möjlig”.

Läs mer: SVD, AB, Newsdesk, SR, IDG, DN,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Zac O´Yeah, Mahatma!, Gandhi, Indien, Kultur, Böcker, Samhälle

          

Ty(s)k revolt

Med kirurgisk precision, analytisk skärpa, psykologisk insikt och stort engagemang blottlägger den tyske journalisten Sebastian Haffner de invecklade och häpnadsväckande turerna i den okända, demokratiska, sossedominerade, tyska, arbetarmassrevolutionen 1918-1920. Hur den förråddes av de socialdemokratiska ledarna, vilka allierade sig med den segrande auktoritära antiproletära kontrarevolutionen, som i sin tur bildade grund för nazismen.

Tänk om sosseeliten inte hade svikit (kontrafaktisk historia)? Då hade vi kunnat undvika nazism och andra världskrigets fasor. Tysk demokratisk socialism, istället för rysk totalitär, hade troligen blivit modellen, så stalinismen hade kanske aldrig hade uppstått. Dagens värld kanske hade dominerats av social demokrati. Vem ber nu om ur(s)äkt för sin antidemokratiska partihistoria?

Läs också:

• Hur Hitler kom till makten, av Kenth-Åke Andersson. Ur Mullvaden -73.
• Kampen mot nazismen i Tyskland, av L Trotskij.
• Den tyska kommunismens tragedi. Av Anders Hagström.
• Det tyska proletariatets tragedi, av G Jungclas.
• Trotskister mot Hitler, av P O Mattson
• Tyska revolutionen 1918-19, av Katja Raetz.
• Victor Serge om tyska revolutionen 1923. Med inledning och presentation av Benny Åsman.

Läs mer: Yelah, SVD, DN1, 2, Tvärdrag, Clarté, Selander, Enn Kokk,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Den tyska revolutionen, Sebastian Haffner, Tyskland, Socialdemokratin, Arbetare, Kultur, Böcker, Arbetarklassen, Tyska revolutionen, Samhälle, Historia, Politik

          

Den senaste tiden, kanske särskilt inför det stundande valet, har det kommit en uppsjö av böcker som vill skärskåda Sverigedemokraterna, deras partiprogram, deras historia och deras väljare. Den prisbelönta reportern Lena Sundström gjorde exempelvis en utmärkt dokumentär om SD:s väljare (”Dom kallas rasister” på TV4) där hon tillmötesgående men sakligt dissekerade alla deras argument.
Linnea Nilsson och Emil Schön, som verkar i bland annat Efter Arbetet respektive Miljötidningen, har gjort något liknande: reportageboken Fult folk. Samtal med sverigedemokratiska väljare. De har sökt upp väljare (varken partimedlemmar eller organiserade) och suttit ned flera gånger med varje person för att ställa frågor om politik, världen och det egna livet. Resultatet har blivit en närgående skildring av människoöden man gärna sträckläser.

Vissa menar som bekant att man inte bör lägga ned någon energi på att möta eller försöka förstå Sverigedemokrater, att deras icke-demokratiska åsikter automatiskt diskvalificerar dem från att ta plats i samhällsdebatten. Ändå finns de ju där, missnöjesväljarna. Är det inte då intressant, åtminstone ur ett mellanmänskligt perspektiv, att höra vad de har att säga? Inte för att de förtjänar utrymme, men för att vi lättare ska kunna bemöta deras argumentation.
Författarnas kringresande undersökning ger oss en intressant inblick – och viktig lärdom – i vilka som röstar på Sverigedemokraterna och varför de tycker att det är det bästa alternativet.

Varje kapitel består av ett djupsamtal med en person i taget. Är det en rad fullblodiga rasister? Nej, det visar sig förstås mest vara sådana vi brukar kalla ”helt vanliga människor”. Lågutbildade, med enkla jobb och drömmar om kärlek. Det de har gemensamt tycks vara en känsla av otrygghet och misstro mot samhället.
Vi träffar bland annat Mattias, 24 år, som river biljetter och säljer godis på en biograf. Han är rädd för invandrarkillar men han ser sig inte alls som rasist då han ”jublade fan högst av alla när Obama vann valet”. Annie är en ung elektriker med drömmar om traditionellt familjeliv, som röstar på SD eftersom hon anser att Sverige är för dåligt på att ta hand om de flyktingar som kommer hit. Hon tycker att det behövs bättre vägledning, utbildning och stöd för var och en. Den dagen hon själv adopterar ett barn, vilket hon kan tänka sig, hoppas hon att rasismen i samhället har vuxit bort och försvunnit.
Fult folk visar på spännvidden i vilka som röstar på SD och varför. De yngre exemplen ovan verkar mest ha förvirrat bort sig, men de finns äldre personer i boken, förbittrade nostalgiker som talar varmt om ”förr i tiden”, och så förstås några djupt osympatiska och rätt och slätt galna som bara verkar hata blint.

Intervjuerna varvas med kortfattad statistik över den typiska SD-väljaren. Det är inte helt oväntat invandringskritiska män från landsbygd med låg utbildning, låg lön, lågt kulturintresse och lågt förtroende för politiker. I förvirringens och missnöjets tecken blir muslimerna syndabocken och måltavlan.
Kort sagt, här presenteras en bit kunskap om en värld vi egentligen inte vill ska finnas. Men ju mer vi vet om den desto lättare blir den att bekämpa.

Katarina Wikström
katarina@internationalen.se

          

Suverän Vietnambok

Lagom till 30-årsminnet av det vietnamesiska folkets seger över USA-imperialismen kom mycket lämpligt den första svenska boken om hela Vietnams historia. Politiskt, ekonomiskt, kulturellt, socialt, militärt, etniskt, könsmässigt, klassmässigt och förankrat regionalt mellan de indisk-hinduiska och kines-konfucianska civilisationerna. Ett gediget, balanserat och heltäckande arbete. Lättläst men ändå encyklopediskt.

Jag har bara detaljkritik. FNL kan inte ”besegra” Sydvietnam – representerande majoriteten av sydvietnameserna kunde fronten däremot besegra Saigon-juntan. Och kommunister ger inte upp klasskampen, men kan ge den en bredare, nationell form. Den folkliga klassalliansen arbetare-bönder-småborgare-nationella borgare stod mot elitens klassallians; imperialismen-feodalklassen-kompradorborgarna.

Jaja, där fick jag in lite testuggeri av gammalt snitt. Boken visar ju också att Vietnam visserligen vann självständigheten, men att även de misslyckades med att ”bygga socialismen”, utan tvingades retirera till en framgångsrik statsledd marknadsekonomi (kapitalismen tillbaka genom bakdörren). Människans natur är svår att reformera, vilket Vietnams långa historia visar. Ständiga krig mellan stater, nationer, etnier, klasser och olika eliter för att roffa åt sig makt, status och resurser.

Läs mer: PH, LOKE, Marxistarkiv, SVD,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Vietnams historia, FNL, USA-imperialismen, Sydvietnam, Saigon, Saigon-juntan, Hans Hägerdal, USA, Vietnam, Historia, Kultur, Böcker, Samhälle

Läs också:
En bok om FNL-rörelsen
Den odemokratiska FNL-rörelsen

          

Hans Magnus Enzensberger är en av Europas mest berömda intellektuella. Han spelade emellanåt en central roll i vänsterns diskussioner under 1960-talet och en bit in på följande årtionde. En del kanske minns hans fascinerande bok om den spanske anarkisten Durruti (Anarkins korta sommar: Buenaventura Durrutis liv och död, sv. övers. 1973). Sedan dess har han, liksom så många andra, blivit desillusionerad och rört sig mot politikens mittfåra.
Nu har Enzensberger skrivit en bok som kanske kan betecknas som en dokumentärroman, vilket förlaget väljer att kalla den. I ett postskriptum har författaren dock en annan uppfattning. Den imponerande redovisningen av källmaterialet pekar också åt allt annat än en roman, liksom bildmaterialet.
Boken har en gedigen förankring i vad som går att få reda på om den märklige tyske militären Hammerstein, men Enzensberger för in ett fiktivt material i och med att författaren samtalar med de döda i speciellt avgränsade avsnitt. Därtill kommer något som kallas för glosor och där författaren fortlöpande kommenterar sitt arbete med materialet.

Kurt von Hammerstein var en kallhamrad tysk militär som gjorde en lysande karriär men sedan vägrade att ha med Hitler och hans anhang att göra. Han hade dessutom i slutet av 1920-talet haft nära kontakter med ledande sovjetiska militärer, en tradition som i annan form fördes vidare av hans två döttrar.
Dottern Marie Luise lär redan som student känna den judiske kommunisten Werner Scholem (bror till den betydligt mer kände Gershom Scholem). Den andra dottern Helga förälskar sig i den likaså judiske kommunisten Leo Roth och blir 1930 medlem i kommunistpartiet. Det är i samband med döttrarnas liv som boken förmedlar många intressanta uppgifter och beskriver ett antal fascinerande levnadsöden. Här finns bland andra Ruth von Mayenburg, en österrikiska som var gift med den kände marxisten Ernst Fischer, men som också ägnade sig åt spionage för den sovjetiska militärens räkning.
Ett av Enzensbergers syften med boken är uppenbarligen att undersöka om och hur det var möjligt att överleva nazitiden i Tyskland utan att kapitulera inför regimen. Nu är väl inte Hammerstein med sin bakgrund och militära karriär särskilt representativ i det avseendet, men Enzensbergers rotande i den tyska historien har vänt på en del stenar som förut legat orörda. Fram kommer en både intressant och delvis också spännande historia om en hög tysk militär som vägrar ha med nazisterna att göra och som samtidigt, tycks det, stillatigande låter sina döttrar dras in i den tyska kommunismens innersta kretsar och verka för den sovjetiska ”fiendens” sak. Det är sannerligen en märklig historia och Enzensberger berättar, eller snarare avtäcker, den med en finess som läsaren har rätt att förvänta sig av honom.

Översättaren Peter Handberg är väl meriterad för uppgiften, men på alltför många ställen blir det uppenbart att det inte bara räcker med språkkunskaper. Exempelvis adlas det tyska kommunistpartiets ledare Ernst Thälmann till von Thälmann – inte illa efter en början som hamnarbetare. Brechts berömda Tolvskillingsoperan blir Treskillingsoperan (i enlighet med den tyska titeln), men det är ju den förra titeln som är aktuell för en svensk läsare. Ett annat fatalt misstag är de ord som brukar tillskrivas den tyske revolutionären Eugen Leviné: inför den borgerliga staten är kommunister bara villkorligt frigivna, vilket här blir ”döda på semester” – inte så lätt att förstå… På ett annat ställe talas det om att någon blev ”grundmedlem” i kommunistpartiet… på ännu ett ställe är någon ”kemiker”, vilket känns svårbegripligt, och man undrar givetvis vad en ”kriminalist” är för något.
Alla dessa felaktigheter och konstiga ordval irriterar i högsta grad en läsare som är någorlunda insatt i den tidens tyska förhållanden. Men Enzensbergers bok är i högsta grad läsvärd för den som intresserar sig för den tyska mellankrigstiden.

Per-Olof Mattsson

          

Det börjar lukta illa i de fina salongerna. Vi hade vant oss vid den utomparlamentariska högerextremismen, dess rasism och utlänningshat. Men nu måste vi också ta strid mot ett öppet utlänningsförakt som delar av de etablerade politiska partierna gjort till sitt i ett vulgärt röstfiske. Det gäller traditionella högerpartier i Europa, som Sarkozys UMP, nya högerpartier som Berlusconis Frihetens folk och ”nya tories” under Cameron. Det är en extremt oroande utveckling som öppnar vägen för en bred främlingsfientlig politik i våra samhällen.

.

Då det begav sig.

Spillror från den tyska nazismen och fascismen i Europa överlevde kriget och vegeterade i utkanten av samhället under hela efterkrigsperioden. Även nynazistiska organisationer levde samma undanskymda liv. De var fysiskt farliga och enskilda personer blev offer för rasistiska handlingar men de var inte ett politiskt problem för vare sig arbetarrörelsen eller den utomparlamentariska vänstern.

Nya rasister.

Det var när mer ”anständiga” rasister började visa sig på den politiska scenen som de verkliga politiska problemen uppstod för vänstern. Jean Mari Le Pen och Mogens Glistrup kom ur startblocken samma år – 1972. Le Pen tog över ledningen för den nybildade Nationalfronten och Glistrup skapade Framskridtspartiet, föregångare till dagens Dansk Folkeparti. Le Pen var gammal i den rasistiska gården. Under kolonialkriget i Algeriet visade han sin skicklighet i tortyrens konst och i Frankrike var han aktiv i den högerpopulistiska rörelsen och gjorde sig känd bland annat genom att kalla alla regeringsministrar för bögar. Det var först som ledare för Nationalfronten som Le Pen börjar skapa sig en plats på den politiska scenen. För då mejslade han ut det program som blivit ett kännetecken för nästan alla skräniga högerpartier – invandringen är grunden till alla problem i samhället och förakt för etablerade politiker.

Mogens Glistrups Framskridtspartiet började inte som ett invandrarfientligt parti och Glistrup var själv en väletablerad professor i juridik vid universitetet i Köpenhamn. Han blev berömd över en natt genom att säga att han inte betalat skatt på flera år och att alla borde skattestrejka. Det var först senare som Glistrups rörelse gjorde ”invandringens problem” till sitt huvudtema.

.

Den franska tuppens förstoppning.

Efter Le Pen och Glistrup seglade högerpopulistiska megafoner upp en efter en över hela Europa. Jörg Haider i Österrike, Vlaams Blok i Belgien, Christoph Blocher i Schweiz, Lega Nord i Italien, Pim Fortuyn och efterföljaren Geert Wilders i Nederländerna och Bert Karlsson/Ian Wachtmeister med efterföljarna Sverigedemokraterna här hemma.

De olika extremisterna kommer från skilda politiska miljöer och de har inte heller en gemensam historisk referens i en brun tradition. Men de har alla samma agitatoriska framtoning. Invandringen är huvudproblemet och den inkompetenta korrupta politikerklassen är ansvarig för de problem som invandringen sägs skapa.

Det är ingen tillfällighet att dessa populistiska högerextremister lyckats göra sig hörda de senaste decennierna. Den mylla de växt i heter ”globalisering”. Med den nyliberala revolutionen följde kapitalets fria strömmar över globen, utlokalisering av produktion till låglöneländer, strömmar av emigranter i den andra riktningen sedan lokalt jordbruk och hantverksmässiga produktionsgrenar slagits ut, uppkomsten av en massarbetslöshet först i Europa och sedan också i USA. Medan de traditionella arbetarpartierna svalde de nyliberala recepten på privatisering och avregleringar kunde Le Pen, Haider & Co. vinna terräng bland de människor som drabbades hårdast av globaliseringen. Därav kom det sig att exempelvis Le Pen vann stora röstsiffror i de traditionella arbetardistrikt där den globala kapitalismen slagit hårt mot exempelvis varvs-, textil-, kol- och stålindustrin.

.

Jörg Haider gömde undan 45 miljoner euro i Lichtenstein medan han hetsade mot korrupta politiker.

.

Inget effektivt motstånd.

Socialdemokrater och socialistpartier ger inga vettiga lösningar på de arbetandes utslagning från arbetsmarknaden och lätt som en plätt kan högerextremisterna spela på rädslan och osäkerheten inför framtiden och främlingskapet inför invandringsmiljön. –Eigen volk eerst,(det egna folket först) skanderade Vlaams Blok(numera Vlaams Belang sedan ”blokket” förbjöds) i Flandern och svingade sig upp till närmare 30 procent av väljarna i vissa av Antwerpens förorter.

Till skillnad från de nynazistiska smågrupperna är de populistiska partierna i Europa inte fascistiska partier i verklig mening. Och det är kontraproduktivt att kalla dem nassar, eftersom det minskar trovärdigheten i vår analys av den politiska scenen. Det är bara Magyar Garda i Ungern som nått stora framgångar och som definitivt är en fascistisk rörelse, både i sin öppna rasideologi och militaristiska organisering. Le Pen, Heider som gick bort i en bilolycka, Vlaams Belangs Filip Dewinter, Geert Wilders och Umberto Bossi och resten av extremhögerns ledare är redan väletablerade parlamentariker som medvetet och cyniskt exploaterar människornas oro i den ekonomiska och sociala krisens Europa. De ställer egentligen de rätta frågorna om ”verklighetens folks” problem i vardagen men ger helt felaktiga svar för deras mål är parlamentariska framgångar. Till skillnad från verkliga nassar är det ingen av de populistiska ledarna, förutom Gardas ledare, som öppet säger eller som har som gömd agenda parlamentarismens avskaffande. Vlaams Belang säger ned med monarkin och död åt Belgien men har inget alternativ till ett parlamentariskt Flandern.

.

Vlaams Belangs Filip Dewinter säger nej till moskéer i sitt kvarter.

.

Till skillnad från nazisterna hatar de inte främmande kulturer och alla utomeuropeiska invandrare med ryggmärgen utan spelar bara med opportunistisk finess på det registret för att vinna röster bland offren för den sociala krisen. Framgångarna har inte låtit vänta på sig. Många av partierna når upp till över tio procent i riksval och ännu mer i vissa kommuner. Men det är inte troligt att en Le Pen, Geert Wilders eller Filip Dewinter en dag kommer att sitta i en regeringskoalition. De är och förblir en blåslampa i baken på den nationella högern i den parlamentariska huvudfåran.

Att blåslampan gjort sitt råder det inget tvivel om. I ett försök att bevaka sina domäner har allt fler borgerliga partier gjort den populistiska högerns agenda till sin egen. Men till skillnad från kopiorna Le Pen och Wilders har inte Sarkozy eller Berlusconi för avsikt att stoppa invandringen och utvisa alla ”utlänningar”. Det fungerar som bete i röstfisket bland ”verklighetens folk” och med framgång, åtminstone tillfälligt. Sarkozy sopade mattan med Le Pen i presidentvalet 2006 och vann över halva Nationalfrontens tidigare väljare på tuffa toner. Här hemma är det märkligt nog Folkpartiet, med sina rötter i den genuina liberala traditionen under Karl Staaf, som fiskar mest i grumligt vatten i hopp att hålla sig över de fyra procenten.

.

Den egotrippade Le Pen älskar iscensättningar värdig Hitler.

Röstfiske.

Men det verkliga motivet bakom den traditionella högerns trumpetande om invandringen, gatuvåldet, islam, och bidragsfusk är inte att lösa de problem som finns. I stället handlar det om att skapa ett samhällsklimat som förlamar allt motstånd mot den nyliberala agendan för avreglering och nedmontering av de sociala skyddsnäten, mot ett samhälle där individen ställs ensam inför en överväldigande osynlig marknadskraft utan att kunna inse behovet av kollektiv facklig och politisk kamp för en annan samhällsutveckling.

Så ser den trestegsraket ut som fört oss till dagens allt mer hårda och brutala behandling av minoriteter och svaga grupper. Från stirriga nazistyngel, via beräknande populister à la Le Pen till en allt mer högljudd parlamentarisk höger där Nicolas Sarkozy och Silvio Berlusconi just nu tagit täten.

Frankrikes president har verkligen gjort till sin specialitet att kittla de mörkaste krafterna i samhället. Som president ger han ett tydligt intryck av att lida av mindervärdeskomplex. Redan hans kroppsspråk utstrålar aggressivitet och språkbruket tävlar i vulgaritet med Berlusconis.

Romerna i siktet.

I hetsjakten på romer den senaste tiden tycks Sarkozy och hans inrikesminister Brice Hortefeux tävla i slag under bältet och i att upprepa de värsta folkliga fördomarna om romer. Att 95 procent av Frankrikes romer har fast bostad i landet och medborgarskap hindrar dem inte från att hetsa mot hela folkgruppen för att kunna riva de ”olagliga” läger som romer från Rumänien och Bulgarien slagit upp. Inte heller drar sig högern i UMP att kräva ändring av konstitutionens första paragraf som garanterar ”alla medborgares jämlikhet inför lagen oavsett ursprung”. De för fram den vämjeliga idén att de som fötts i utlandet ska kunna förlora sitt medborgarskap om de begår ett allvarligt brott och utvisas till…? Ja, det vet man inte eftersom de inte har någon annan nationalitet.

.

Romernas läger rivs av Sarkozy och de utvisas.

.

Under tiden skeppas hundratals romer iväg till Bulgarien och Rumänien under förhållanden som påminner om Vichyregimens skamliga utvisning av judar och romer under det andra världskriget. Om klappjakten ska löna sig opinionsmässigt är inte klart. Den senaste undersökningen visar att Sarkozys stöd ökat något bland arbetare och lägre tjänstemän men att högre tjänstemän, lärare och personer i fria yrken tar kraftigt avstånd från Sarkozys brösttoner och smygrasism.

Ett möjligt motstånd.

Hur kan samhällets progressiva krafter ta strid mot den öppna rasismen hos Le Pen&CO. och traditionella högerpartiers surfande på de förras agenda? Om min idé ovan att målet för de etablerade partiernas spel på invandrarfientlighetens terräng är att skapa ett ideologiskt samhällsklimat som försvårar eller omöjliggör socialt motstånd mot den nyliberala samhällsagendan är riktig då ger sig svaret av sig självt. Det är inte genom att ge klyftigare och mer ”sociala” svar på gatuvåldet och kriminaliteten eller den tilltagande religiösa fundamentalismen som mörkrets krafter kan slås tillbaka. Det är deras terräng där de vinner på de ”enkla” svaren – mer poliser, stopp för invandringen, hårdare straff, ut med bidragssnyltare och snattare.

Svaret måste komma där målet för högerns kampanj ligger –  en försämring av det sociala klimatet för att underlätta angreppen på den sociala välfärden. Genom att ta strid mot varje angrepp på de arbetandes välstånd och de demokratiska fri- och rättigheterna kan också försöket att kanalisera det ’verkliga folkets’ ilska mot invandring och allt främmande vridas om till ilska mot de sociala och ekonomiska krafter som är ansvariga för den sociala krisen. Offren för globaliseringen kan fås att känna igen varandra.

.

Arga bärplockare låste in slavhandlarna. Bären var inte lika stora och talrika som lovats.

I miniskala är det vad som skett i Särna nu i sommar då lokalbefolkningen visade djup avsky för den moderna slavhandel som de vietnamesiska bärplockarna hamnat i. Och inte bara avsky, utan också solidaritet. Många av dem har fått pengar, mat och småjobb av lokalbefolkningen.

Omsätt solidariteten i Särna till varje skola, varje bostadsområde, varje förort och varje arbetsplats och en stor seger är vunnen.

.

Media: AB1,DN1,DN2,SVD1,SVD2,DN3,GP1,GP2,SSD1,Dagens Arena,Verdens Gang,

Bloggare: Jinge,Svensson,Alliansfritt Sverige,Biology&Politics,Röda Berget,Röda Malmö,Teckentydaren,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Rasism, Högerextremism, Le Pen, Haider, Dewinter, Berlusconi, Sarkozy, Wilders, Nationalfronten, Dansk Folkeparti, Sverigedemokraterna, Folkpartiet, Magyar Garda, Fascism, Nazism,

          

SD ska inte ha nåt utrymme. Vi kan alla välja att inte ge dem det. Vi kan välja att försvara toleransen, solidraiteten och demokratin.

Intressant?
Bloggat: Peter Andersson,
Läs även andra bloggares åsikter om SD, Valfilm, Reklamfilm, TV4, Sverigedemokraterna, Rasism, Demokrati, Media, Samhälle, Politik

          

Tio år senare, när jag var 16 år, skulle jag hamna i den ort där olyckan skedde, Völklingen. Jag vara ute och liftade mig fram genom Europa och i södra Frankrike tog jag sällskap med ett gäng unga tyskar. På väg hem mot Sverige nån månad senare så följde jag med dem till deras hemort. Någon av dem hade fått sin pappa dödad i gruvolyckan, nän annas papa var skadad och åter nån hade en appa som överlevt. De var alla gruvarbetarbarn, inte boende i centrala Völklingen, utan i nån mindre ort som jag inte kommer ihåg namnet på idag.

Gruolyckan i Chile där arbaterna måste vänta på att bli räddade i måndar är på ett sätt mindre allvarlig än olyckan i Völklingen, för i Völklingen dog 299 människor. I Chile har ingen dött än, trots att gruvbolaget uppenbarligen misskött säkerheten i gruvan. Men sättet man ska få upp gruvarbetarna i Chile på påminner väldigt mycket om sättet det gjordes på i Völklingen för 50 år sen.

Intressant?
Borgarmedia: SVD1, 2, 3, 4, DN1, 2, 3, 4, GP1, 2, AB1, 2, EX,
Läs även andra bloggares åsikter om Gruvolyckor, TV, Saarland, Völklingen, Säkerhet, Chile, Tyskland, Samhälle, Politik

PS: Jag vill här kasta in en brasklapp. Det är möjligt att det skedde flera olyckor i Völklingenområdet i början av 1960-talet och att jag blandar ihop en där folk räddades med den stora där många gruvarbetare dog. DS.

          

Risotto Milanese (4 portioner)

1 L kycklingfond (helst egenkokad)
1 dl olivolja
3 finhackade schalottenlökar
400 g arborioris
1,5 dl torrt vitt vin
1 dl riven parmesan
1 pkt saffran
Flingsalt
Nymald vitpeppar

Gremolata

1 dl hackad bladpersilja
2 st vitlökar, finhackade
1 citron, rivet skal

Börja med att hacka vitlök fint och bladpersiljan lite grövre, lägg i en skål, tillsätt citronskal, några droppar olivolja och en (liten) nypa salt. Ställ åt sidan. Värm buljongen. Fräs schalottenlöken i häften av oljan. Tillsätt riset och rör sakta så att det inte tar färg. Tillsätt vinet efter 2 minuter och låt puttra in i riset. Tillsätt nu buljong, lite i taget, under omrörning. Låt risotton sjuda och rör hela tiden samtidigt som du tillsätter buljong tills riset har lite tuggmotstånd. Risotton ska vara lös så tillsätt mer buljong på slutet och dra av från plattan. Rör i andra hälften av oljan och vänd i parmesanen. Smaka av med salt och peppar och lite pressad citron. Toppa med gremolatan.

—–
Jo, jag vet att Osso Buco alla Milanese är kött med risotto, men det är undantaget som bekräftar regeln

          

Klaustrofobisk välfärdsskymning

Den här debutromanen vinner i längden. Bortom ålderstigna uttryck (påminner om gammal arbetarlitteratur), stereotyp överklasskildring, fyrkantiga politiska uttalanden, och utlandsexotiska tillägg (författarens egna resor?) växer så småningom en spännande och viktig historia fram.

Det är inte i första hand huvudpersonens lite förvirrade geografiska resa genom ett vintrigt Sverige som väcker intresse. Snarare hans klaustrofobiska sociala resa allt djupare neråt i ett döende folkhem där nästan bara kyrkans soppkök finns kvar av det solidariska skyddsnätet. Med en växande panik över kylan, hungern och våldet.

Boken skildrar välfärdsstatens höjdpunkt, dess kvartssekellånga nermontering, och säg en tio år till med borgerligt styre. Det blir som en skrämmande social science fiction där dagens likgiltighet, förakt, egoism, brutalitet och medelklassindividualism dragits till några snäpp hårdare. En mörk framtidsvision.

Men trovärdig. Som boken säger så tror man som ung att folk kan övertygas bara man får chansen att påverka dem.

Borgarna i Sverige har dock haft 70 år på sig att inse nyttan av ett välfärdssamhälle. Och så fort de får chansen (kommunismen död, arbetarrörelsen på dekis och vanligt folks klasskänsla under upplösning) så återbygger de hjärtlöst ett orättvist, ojämlikt och hierarkiskt klassamhälle.

Och inte bara av girighet. De tror verkligen på ett elitsamhälle. Och som utvecklingen ser ut nu så blir det nog som i denna roman om några år. Det går åt helvete.

Läs mer: DD, Fria, Alba,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Vinterresan, Richard Jändel, Roman, Kultur, Böcker, Sverige, Samhälle, Politik