Det första:

Omfattande mordplaner mot konstnären Lars Vilks har avslöjats, bara kort tid efter det att ett attentat kunde avvärjas mot den danske tidningstecknare som ritat satiriska bilder av profeten Muhammed.

Att konstnärer eller författare utsätts för eller tvingas leva under dödshot är oacceptabelt utifrån de värderingar som måste känneteckna ett öppet samhälle. Sådana utslag av intolerant religiös eller politisk fanatism kan aldrig tillåtas få styra över den fria debatten. Därför är det av största vikt att det polisiära utredningsarbetet kan fullföljas i grunden och att alla inblandade lagförs. För mordhot finns inga förmildrande omständigheter.

Huruvida sedan just Lars Vilks är den bästa symbolen för svensk yttrandefrihet får ses som tämligen diskutabelt. Hans beryktade rondellhund had inget konstruktivt över sig; den var en ren provokation där omgivningens reaktioner enligt honom själv skulle vara en del av konstverket. I så måtto har detta nu börjat anta skrämmande proportioner.

Det andra:

Vilks forum för direktkommunikation med sin publik var och är hans blogg. Under den ursprungliga hundkrisen lade han fram ett kollage av argument och förklaringar till sitt handlande, illustrerat med ständigt nya Muhammedhundar: Muhammed som tax, Muhammed som ”Übermensch” – övermänniska – Muhammed som apporterar ett bombbälte till sin husse, Muhammed som skär halsen av en jude ”till all belåtenhet för Muhammeds samarbetspartner, en officer i den nazistiska armén”.I en intervju i Sydsvenska Dagbladet yppade konstnären: ”jag har en udd mot islam”. Udden bestod, närmare bestämt, i en doktrin om västerlandets totala överlägsenhet över andra kulturer, islam i synnerhet. ”Väst har en överlägsen kultur på grundläggande punkter. I den muslimska världen har Koranen och vidhängande skrifter en basal betydelse. Varje gång något skall bestämmas måste man slå i skrifterna för att få det bekräftat”. Det är den berömda läran om Homo islamicus, muslimen som en människoart som restlöst betingas av islams väsen – men tyvärr idkar västerlandet blyg respekt i mötet med denna art. ”Det är det här med ’att vi är alla lika tillsammans’. Det som inte kan sägas är att vissa är mera lika än andra.”

Vissa är mera lika än andra.

Vilks ville nu axla bördan att föra muslimerna ut ur islam. Det handlar om ”att uppfostra dem som ännu inte förstått och som därför och tills vidare kan beskrivas som otillräckliga och svaga”, om ”obildade och otillräckliga grupper av människor som genom en strategisk plan och steg för steg ska lära sig västerländskt tänkande.”

Otillräckliga grupper av människor.

Så höll han på.

Mord är fel, mord på konstnärer är fel, fel i alla möjliga bemärkelser. Men hundra hot mot yttrandefriheten ursäktar inte Lars Vilks syn på muslimer. Innan han sätts på Sveriges och västerlandets piedestal kan det vara värt att tänka igenom, inte formen eller den principiella existensrätten, men väl innehållet i hans tankar.

Det tredje:

Lars Vilks vill inte ha vårt medlidande, han vill ha vår uppmärksamhet. Och det får han förstås. Sju farliga islamistiska terrorister i en smäll! Lars Vilks framstår som hjälten i folksagan »Jack och bönstjälken«. Lille Jack fick sju jättar på fall i ett enda yxhugg.

Jättarna i Lars Vilks saga är inte bara sju isolerade fanatiker på den gröna ön – man frågar sig om det fortfarande finns en speciell jordmån för terror på Irland – nej, jättarna är minst lika mycket den svenska pressen, som ska dansa efter Vilks pipa, och inordna sig i konstverket.
»Ett hot mot alla«, trumpetar Dagens Nyheters ledarsida lydigt.

Men enligt islamologen Jan Hjärpe har det skett stora förskjutningar inom det islamistiska lägret på senare år. Medan stödtrupper till al-Quaida och andra extremister tidigare kunde få symboliskt stöd av mer moderata islamister, har situationen ändrats kraftigt. Allt fler islamister tar avstånd från terror som politiskt redskap. Enligt Jan Hjärpe är terroristerna på Irland helt isolerade. Så här sa Jan Hjärpe i tisdagens »Studio 1« i P1:

»Det finns ingen muslim i hela världen som nu stöder ett attentat mot Lars Vilks.«

Det planerade dådet är alltså en isolerad idé av marginaliserade fatalister i nådens år 2010. De handlar inte på uppdrag av någon annan än sig själva.

Alla tar klart avstånd från mordhoten, ett fokuserar på Vilks tankar och de andra ifrågaästter om Vilks är en bra representant för yttrandefriheten. Förmodligen på samma grunder som citat nummer två, Vilks underliga åsikter om muslimer. Det ena är från ledarsidan i en liberal svenska tidning och det nadra från kultursidan i en svensk kvällsblaska och det tredje från ett borgerligt politiskt magasin. Det är kanske inte så svårt att räkna ut vilket som kommer varifrån, men man ska kanske ta Vilks åsikter i beaktande på samma sätt som alla skribenterna gör. I alla fall innan man hyllar karln som en banérförare för yttrandefrihet och ett öppet samhälle. Saker och ting är aldrig så självklara och enkla som vi ofta tycks ta för givet.

Och faktum kvarstår, de sju knäppskallarna på Irland och den förvirrade Jihad-Jane utgör inte ett allvarligt hot mot yttrandefriheten. Varken globalt eller i Sverige.

Läs också: Yttrandefriheten, rasismen, fundamentalismen och religionen

Intressant?
Bloggat: Röda Malmö,
Borgarmedia: AB1, 2, 3, 4, 5, GP1, 2, 3, Fokus, DN1, 2, SVD1, 2, EX1, 2, SVT Debatt,
Läs även andra bloggares åsikter om Jihad-Jane, Yttrandefrihet, Terrorism, Lars Vilks, Konst, Kultur, Samhälle, Politik

          

Varje offentlig tanke har på ett eller annat sätt passerat Bonnierföretagen. Så kan det åtminstone tyckas efter en dag med DN och DI till frukost, Expressen till eftermiddagskaffet, TV4:s Nyheterna på kvällen, en film som Bonnierägda SF valt att distribuera och före läggdags ett magasin eller kanske någon av de cirka 500 böcker som varje år utges av Bonnierförlagen. Svenskarna har gradvis vant sig vid Bonnierkoncernens allt större dominans i deras offentlighet. Det är inte längre någon som höjer på ögonbrynen när DN Kultur samarbetar med Bonnier­ägda internetbokhandeln Adlibris eller Malou driver Bonnierbokklubb i TV4.

Men var går gränsen mellan att vara en stark aktör på en fri marknad till att vara en monopolistisk aktör som medvetet styr vad vi läser och vilka åsikter vi kommer i kontakt med? På senare år har Bonniers på ett mer aktivt vis kommit att utnyttja sin dominerande ställning för att i alla möjliga led gynna försäljningen av de egna företagens produkter. Detta på ett sätt som torde strida mot en modern konkurrenslagstiftning.

Bonnier har historiskt hävdat att man värnar om den fria konkurrensen, mångfalden och ett rikt kulturliv. Men nu får vi ständigt fler påminnelser om att så inte längre är fallet.

[…]

Tyvärr har Bonniers förvärv av Pocketgrossisten mötts med tystnad både från medier och politiker, trots att det innebär ännu ett steg mot en ökad ägarkoncentration som är fullständigt unik och som möjligen kan jämföras med Berlusconis Italien. En sådan jämförelse är dock orättvis för Bonnier har historiskt varit en mycket ansvarsfull ägare som sällan eller aldrig lagt sig i det publicistiska innehållet. Ett bevis för det påståendet är denna artikels publicering! Samtidigt kan ett historiskt agerande inte tas som garanti för att det framtida ägarskapet kommer att förvaltas med samma integritet. Att en familj kontrollerar en så stor del av ett lands medier vore otänkbart i länder som USA och Storbritannien och borde mana till viss eftertanke.

Nu nås vi av uppgiften att Bonnierförlagen även har erbjudit sig att ”ta ansvar” för den återstående distributören: Pocketstället. Skulle en sådan affär gå i lås har en förlagskoncern total kontroll över landets pocketboksdistribution.

Sammantaget anser jag att Bonnierkoncernens monopolsituation är ett betydligt större hot mot yttrandefriheten än mordhot mot Lars Vilks och eventuella fundamentalisters eventuella och minimala inflytande i Sverige. Ja, i princip har väl fundamentalister ingen makt alls. I alla fall inte om man är muslimska fundamentalister. Kristna fundamentalister som exempelvis Livets ord och delar av pingströrelsen har säkerligen lite mer inflytande och makt. Om inte annat så i kraft av att man är cirka 100 000 fler än de muslimska fundamentalisterna är.

Läs alla inlägg i min serie om Medieindustrin

1. Medieindustrin
2. Bonniers – nästan synonymt med media i Sverige
3. Hjörnes – västsveriges mediakungar
4. Stenbeck – en modern medieföretagsgrupp
5. Schibsted – fjärde största medieägaren i Sverige
6. ProSiebenSat – Sveriges fjärde TV-operatör
7. Clear Channel – ett av de största reklambolagen i Sverige
8. Telenor – mediekoncern och TV-distributör i Norden
9. JC Decaux – det andra stora reklamtavleföretaget
10. Norrköpings tidningar – Erik och Asta Sundins Stiftelse
11. Familjen Ander – dominerar media i Värmland
12. Gota Media – tidningskoncern i Småland och Sjuhäradsbygden
13. Familjen Hamrin – snålbältets tidningskungar
14. MittMedia – Gefle Dagblad kontrollerar södra Norrland

Intressant?
Bloggat: Scaber, Sandra Gustafsson,
Borgarmedia: DN1, 2, AB,
Läs även andra bloggares åsikter om Bonniers, Medieindustrin, Monopol, Pocketböcker, Media, Kultur, Böcker, Yttrandefrihet, Samhälle, Politik

          

Därför några korta punkter om islamofobi, kränkning av människor, religion och rasism.

1. Skriverier eller teckningar gjorda av medlemmar i dominerande kulturer som baktalar religionen hos minoritetsgrupper som är utsatta för rasism är bara en manifestation av förtryck och en uppmaning till rasism. Dom ska fördömas som sådana och bekämpas med politiska och legala medel där så är lämpligt och möjligt.

2. Yttrandefriheten är huvudsakligen inblandad i fall när författare och artister trotsar förbud som skapats av deras egna regeringar eller religioner, förbud som ofta tar form av hädelselagar. Många författare och artister av muslimsk härkomst möter regeringars tvång eller förtryck liksom hot från fundamentalistiska krafter. Yttrandefriheten måste försvaras bestämt.

3. Vilks konstverk, precis som alla manifestationer av islamofobi och imperialistiskt och rasistiskt förakt, har utnyttjats som en anledning för de muslimska motsvarigheterna till västliga höger- och extremhögergrupper för att stärka positionen för islamistiska fundamentalistgrupper eller som en möjlighet att vända massornas missnöje mot en mindre medlem (Sverige) i det imperialistiska systemet.

4. Kampen mot rasism, flyktingfientliga lagar och imperialistiska krig ska inte ställas mot kampen för demokratiska rättigheter och friheter. Det måste kombineras, vi är mot rasism och imperialism, men accepterar inte antidemokratiska krafter i samband med denna kamp. Vi försvarar yttrandefrihet men bekämpar alla yttringar av rasism och förtryckande ideologier.

( I sin ursprungsform togs uttalandet av Fjärde Internationalens Internationella Kommitté i samband med krisen kring Westergaards teckningar i Jyllands-Posten, men jag har skrivit om det något)

Bonnierkoncernens publikation av en av Vilks teckningar faller i den första kategorin. Dvs den är inte acceptabel utifrån sammanhang och syfte. Detta innebär inte att Irans regering eller för den delen muslimer i Pakistan eller Afghanistan har med saken att göra. Men det har de invånare i Sverige som är muslimer. De har all demokratisk rätt i världen att demonstrera mot publiceringen. Det är deras demokratiska rättighet som bosatta i ett demokratiskt land.

Vilks konstverk  i sig faller under det som åsyftas i punkt 2 och är alltså i sig acceptabla och hade varit helt okej att ha på en konstutställning. Det hela handlar alltså om smmanhang och syfte med varför man publcierar och varför ett verk finns. Gränsdragningar är inte alltid lätta att dra och det är inte alltid fel att reta upp folk.

Läs också följande artiklar av Farooq Sulehria:

• Brev till alla förolämpade svenska muslimer
• Den muslimska fundamentalismen
• Fundamentalismens tillväxt
• Fundamentalismen och imperialismen
• Öppet brev till al-Qaida: ”Ni mördar muslimer åt det arabiska kapitalet”
• Sarkozy, Reinfeldt och burkan

Följande av Håkan Blomqvist:

Principen eller sammanhanget

Och dessa av mig:

• Inget stöd åt islamister eller Vilks
• Svensken, islam, integration och rondellhundar
• Bra att Vilks rondellhund visas
• Hotet mot yttrandefriheten
• Liberalernas dubbelstandard
• Liberalernas dubbelstandard – två
• Liberalernas dubbelstandard – tre

Intressant?
Bloggat: Röda Berget, Pelaseyed, Röda Lund,
Borgarmedia: SVD1, 2, 3, 4, Skanskan1, 2, 3, HD1, 2, 3, 4, KB, LT1, 2, 3, KVP1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om Lars Vilks, Bonnierkoncernen, Muhammed, Rondellhund, Yttrandefrihet, Religion, Fundamentalism, Konst, Media, Rasism, Samhälle, Politik

          

Det är det största hotet mot yttrandefriheten i Sverige som valt att publicera Lars Vilks rondellhund, familjen Bonniers tidningar. Samtidigt som man publicerar muhammedrondellhunden har man också haft möjlighet att publicera Lars Vilks uppföljningskonstverk, judesuggan, men gör inte så. Lite av hyckleri får man nog säga. På flera sätt. Största hotet mot yttrandefriheten låtsas som om man är förkämpe för densamma. Samtidigt väljer man att publicera något som en konkurrerande tidningen SVD beskriver så här:

”SvD är starkt för yttrandefriheten och Lars Vilks och andras rätt att uttrycka sig. Liksom vi står för rätten att publicera andra utmanande eller provocerande bilder eller uppgifter.

Men det innebär inte att vi varje gång väljer att publicera dessa i SvD. När det gäller rondellhunden uppfattas bilden som djupt kränkande av många, liksom Vilks uppföljare judesuggan. Vi väljer bort bilderna och lägger istället kraft på nyhetsarbetet och en fördjupad analys.”

Bonnierkoncernens tidningar väljer att kränka en folkgrupp men kränker inte en annan. Hyckleri som jag redan skrivit. SVD (Schibsted) och GP (Hjörne) vägrar i detta läge publicera kränkande material överhuvudtaget. Självklart en vettig inställning.

Intressant?
Bloggat: Röda Malmö, Jinge,
I media: SVD1, 2, 3, 4, DN1, 2, EX1, 2, 3, 4, SDS, GP1, 2, AB1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om Lars Vilks, Hot, Fundamentalism, Bonniers, SVD, DN, GP, Hyckleri, Media, Yttrandefrihet, Religion, Judendom, Islam, Samhälle, Politik

          

Kontrarevolutionären Stalin

Jag skäms och grämer mig – men att jag som ung kommunist lade blommor vid Stalins grav kan inte göras ogjort. Mitt enda ”försvar” är att de sovjetiska partiarkiven då var stängda och landet slutet. Icke så längre, och i ”De som viskade – Tystnad och terror i Stalins Sovjet” har författaren och hans ryska människorättsmedhjälpare använt såväl myndighets- som privata arkiv, samt intervjuat vanliga människor om livet i Stalins Sovjetunionen.

Resultatet är den mest levande och övertygande skildring jag läst om stalinismen som pervertering av socialismen. Drömmen om frihet, jämlikhet och folkmakt ersattes med en avskyvärd repression av oskyldiga, samt av ett nytt elitistiskt, hierarkiskt och borgerligt klassamhälle på statsbyråkratisk grund. Med en kommunistisk fernissa över.

Att vanligt folks tragiska öden detaljrikt dokumenteras i ord och bild i denna drygt 700-sidiga tegelsten – blandat med politiska analyser och översikter – gör att boken känns extremt trovärdig. Stalin framstår som en maktberusad paranoid kontrarevolutionär. Samtidigt verkade såväl han som hans anhängare övertygade om att deras metoder var historiskt nödvändiga för att ”bygga socialismen” och förbereda Sovjet för den stora striden mot fascismen.

Och många vanliga människor håller med! Även bland dem som drabbades av terrorn! Även vanligt folk i dagens Ryssland! Det handlar om psykologiska mekanismer som kognitiv dissonans – att få det att gå ihop i tankarna. Och det handlar om att ge livet en mening. Som de Gulagfångar som är patriotiskt stolta över vad de bidrog med för att bygga upp sovjetsamhället, och för att ekonomiskt och resursmässigt säkerställa segern över Hitler.

Den leninistiska tiden skildras inledningsvis, och uppenbart är att realsocialismen redan då började urarta. Att som vissa trotskister och vänsterpartister tro att Lenin stod för äkta socialism håller inte. Stalinismen växte fram ur leninismen. Bara att då var repressionen och ojämlikheten så mycket mindre. En kvantitativ skillnad, inte en kvalitativ. Även mina blommor vid Lenins kista var ett misstag…

Den gamla leninistiska (intellektuella) bolsjevikeliten hade makten, men inte överflöd av resurser och materiella privilegier. Den nya stalinistiska byråkratiska eliten (av före detta arbetare och bönder) hade privilegierna och var den stalinistiska regimens sociala bas. Men de verkade inte ha den yttersta samhällsmakten, för de drabbades ju själva hårt av repressionen. Den poststalinistiska eliten verkade ha både makten och privilegierna – den var helt klart en ny och konsoliderad statskapitalistisk överklass.

Men det framstår i boken som ett mysterium vilka som hade den yttersta makten under Stalinåren. Toppskiktet av den nya sovjetbourgeoisin? För det kan väl rimligtvis inte bara ha varit Stalin själv?

Intressant?
Läs mer: Bokbloggen, Marxistarkiv, Clarté, Internationalen, Fria,
I media: SVD, Populär Historia, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om Orlando Figes, Sovjet, Stalin, De som viskade, Gulag, Litteratur, Stalinism, Böcker, Kultur, Repression, Politik

          

Varken staten eller kapitalet

Garrett Hardins artikel ”Allmänningens tragedi” har i 40 år stött de nyliberala  privatiseringsivrarna i deras övertygelse att gemensamägda tillgångar missköts.

Men 2009 års mottagare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne, svenskättade amerikanskan Elinor Ostrom, visar i sin nyöversatta ”Allmänningen som samhällsinstitution” att lokala, kooperativa och självförvaltade resurser handhas väl världen över.

Människor kan samarbeta ansvarsfullt, ekologiskt, demokratiskt, långsiktigt, osjälviskt och tillitsfullt kring överblickbara kollektivt ägda tillgångar. Ja, gemensamägande är ofta överlägset såväl statlig centralreglering som storskaliga marknadslösningar. Ett hoppfullt småskaligt och kommunitärt budskap inför framtidens sociala och miljöutmaningar alltså. Problemet återstår dock att reglera anonyma globala tillgångar som luften, havet, vattnet, miljön och klimatet…

Intressant?
Läs mer: Ekonomistas1, 2, Arbetsbok, Lindenfors, Vattenbloggen, Uppsalainitiativet, Bergh, Heiti Ernits, B & P1, 2, Mindpark, Mullvaden, Röda Malmö, ETC, Fria,
I media: DN1, 2, 3, 4, GP1, 2, 3, SVD1, 2, Tvärsnitt, Axess, IDG, KB, SDS,
Läs även andra bloggares åsikter om Nobelpris, Elinor Ostrom, Allmänning, Ekonomi, Miljö, Kollektivt ägande, Samhälle, Politik

Läs också (om ägande, allmänningar, gemensam kontroll):

1. Inskränkningar i upphovsrätt och äganderätt är nödvändiga
2. Inskränkningar i äganderätten – allemansrätt och socialism
3. Äganderätten och upphovsrätten
4. Om inskränkningar i äganderätten

          

Stalin förklarad

Orientaliserande, exotiserande, romantiserande, skvallrigt, pratigt, superdetaljerat och pojk-äventyrsbok-aktigt om ”Stålmannen” före 1917. Samtidigt grundligt dokumenterat via nyöppnade arkiv och färska intervjuer. Man förstår hur Stalin formades av en brutal barndom, av ett våldsamt kaukasiskt klanvälde, och av ett ryskt imperium i avsaknad av demokrati, rättssäkerhet och tillit.

I DEN politisk-kulturella miljön förvånas man inte över att en machiavellisk rövare-överlevare som Stalin tog den absoluta (tsar)makten. Situationen gynnade vidare det farliga svart-vita vi-dom-tänkandet, och den patriarkala hierarki-tendens, som båda finns inbyggda i vår mänskliga natur. Resultatet kunde bara bli blodig maktkamp, och gränslöst förtryck av revolutionens motståndare.

Intressant?
Läs mer: Pooma, Dagens Bok,
I media: SVD, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om Sebag Montefiore, Simon Sebag Montefiore, Den unge Stalin, Stalin, Stalinism, Sovjet, Böcker, Samhälle

          

Per Gudmundsons allmänna förvirring (en del fackliga företrädare kan verkligen avar förvirrade också) och verklighetsflykt på många olika sätt är ju välkänd för de flesta men nu har man en ny stjärna, Maria Eriksson, som uppenbarligen verkar ha vissa begränsningar vad det gäller omvärldsanalysen och verklighetskontrollen. Hon tror att jämlikhet ökar arbetslösheten bland ungdomar. Detta trots att forskning, som redovisas i exempelvis Jämlikhetsanden av WIlkinson & Pickett visar ett klart samband mellan ökade ungdomsproblem och ojämlikhet. Detta trots att verkligheten i Sverige visar att ungdomsarbetslösheten i stort sett ökat ända sedan ojämlikheten i landet började öka igen på 1980-talet. Det är ibland lite bisarrt att läsa SVD:s ledarsida må jag säga.

Det är förmodligen så att jämlikhet minskar arbetslösheten bland ungdomar. En ökad jämlikhet kräver med säkerhet en ökad satsning på offentlig sektor, vilket ger fler arbetstillfällen där.  Det kräver alltså åtgärder som minskar arbetslösheten generellt och därmed också ungdomsarbetslösheten.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om SVD, SVD:s ledarsida, Sanna Rayman, Maria Eriksson, Per Gudmundson, Media, Borgerlighet, Arbetslöshet, Jämlikhet, Social rättvisa, Social välfärd, Samhälle, Politik

          

På många sätt är Charles Darwin urtypen för den ensamma vetenskapsmannen: geniet som instängd på sitt arbetsrum systematiskt under årtionden av forskning kommer fram till historiens kanske viktigaste upptäckt: livets ursprung och utveckling. Samtidigt var Darwin helt beroende av andra människor för att kunna ägna sitt liv åt sin forskning: hans aristokratiska förfäder som lämnade honom ett så stort arv att han var ekonomiskt oberoende, hans hustru Emma som tog hand om honom och det stora hemmet i Down (med hjälp av en massa tjänstefolk), hans progressiva vetenskaparvänner som uppmuntrade honom och försvarade honom mot fienderna; men också dessa fiender: motståndarna inom kyrkan såväl som på universiteten, vilkas kritik tvingade Darwin att vara extra försiktig och skarp i utformandet av sin teori om evolutionen.
Darwin hade egentligen ingen formell utbildning och stod utanför den officiella universitetsvärlden. Det var en svaghet då det gällde att bli tagen på allvar, men samtidigt hans största styrka som tänkare. Han var fri i sin forskning, behövde inte underordna sig de i samhället härskande idéerna eller tänka på att vårda sin karriär, utan kunde ägna sig helhjärtat åt det han själv trodde på. ”Darwin hade alltid läst utanför pensum, han hade odlat mångsidighet och sökt kunskap för dess egen skull” skriver Sörlin: ”Han brydde sig inte om gränserna mellan olika vetenskapsgrenar, han tog sig an alltsammans, geologi, botanik, zoologi, entomologi…”
Den unge Darwins viktigaste lärosäte blev ombord på fartyget Beagle, vars fem år långa seglats runt jorden han ägnade åt de självstudier av växter och djur som la grunden till hans evolutionsteori.

När Darwin tillbaka i England bestämmer sig för att gifta sig 1838 är det först efter att han gjort en noggrann uträkning om fördelarna och nackdelarna med att skaffa familj. En av nackdelarna är ”tidspillan” – att fru och barn kommer ta tid från hans forskning: ”Hur skulle jag hinna allt om jag var tvungen att promenera med min fru varenda dag” eller ”behöva besöka släktingar”.
Men han kommer fram till att fördelarna – däribland ”en vän på ålderdomen” – väger över nackdelarna, och friar till sin kusin Emma Wedgwood, kanske mest för enkelhetens skull än av kärlek. Aristokratfamiljerna Darwin och Wedgwood hade sedan generationer gift sig med varandra för att säkra sina stora landegendomar och hålla arvet inom släkten. Charles Darwins val av partner styrdes av socioekonomiska förhållanden snarare än den väg evolutionen tar i naturen genom det sexuella urvalet. Ett val som han gjorde trots att han själv förstod och oroade sig för riskerna med inavel, samt att Emma egentligen biologiskt börjar bli för gammal, trettio år, ett år äldre än han själv. Men de skulle få ett dussin barn tillsammans.

Emma var djupt kristen, som man ju var på den tiden, och hon förblev religiös livet ut trots att hennes man kan tilldelas äran av att vara den förste som vetenskapligt bevisat att det inte finns någon gud som skapat människan till sin avbild.
Darwin var självklart också ursprungligen troende kristen, uppväxt med religionen i ett samhälle där teologin gick före vetenskapen. Men hans forskning gjorde honom allt mer övertygad om att bibeln hade fel.
Jorden var äldre än vad kyrkan påstod, och dessutom hade den inte skapats i sin nuvarande form, utan både planeten, bergen, haven – och livet, växterna, djuren, hade utvecklats under miljoner år och fortsätter att utvecklas. Alltid i rörelse. Människan är inte skapad till någon guds avbild utan är bara en av många apor på jorden. Och till skillnad från det nutida idiotiska modernreligiösa försöket att förklara livet som ”intelligent design”, där en gud trots allt har fingrarna med i spelet, visar Darwin att evolutionen inte på något sätt är intelligent eller planerad: ”I Darwins värld är det ingen som har överblick och heller ingen som vet vart skapelsen är på väg. Eller rättare sagt: den är inte på väg någonstans, den bara rör sig” skriver Sörlin: Skapelsen är blind.
Det var dock en ytterst konkret händelse som slutligen fick Darwin att en dag helt sluta tro på gud. Den vårdag 1851 då hans äldsta dotter Anne dog, nio år gammal.
Som pappa framstår Darwin för övrigt också som en mycket progressiv och modern sådan i det konservativa viktorianska England. Han lekte dagligen med sina ungar och förespråkade en form av fri uppfostran där deras egna intressen skulle stimuleras.

Under hela 1860-talet var Darwin mycket sjuk och flera gånger nära att dö. Han sov inte, kunde inte äta ordentligt och kräktes så ofta att han fick frätskador på tänderna. Det finns ingen diagnos av vad Darwin led av, men det är uppenbart att det till stor del måste ha varit följderna av de psykiska påfrestningar med all den mobbning och hatiska kritik han utsattes för under den här perioden, från kyrkan och det reaktionära samhället.
Hans bok Om arternas uppkomst hade ju publicerats 1859, precis innan han blev så sjuk. Det var nu familjen, Emmas och barnens kärlek, blev så viktig för att han skulle överleva, samt den handfull av vänner och kollegor som insåg att Darwin hade rätt och försvarade hans idéer när han själv inte orkade stå på benen. En av dem, Thomas Henry Huxley, fick öknamnet, eller varför inte smeknamnet, ”Darwins bulldog” eftersom han skällde så högt för att försvara Darwin mot fienderna.

Darwin överlevde det hårda sextiotalet och skulle leverera ytterligare två vetenskapliga verk av enorm betydelse för hur vi idag förstår livets sammanhang: Människans härkomst, 1871, samt Om känslouttryck hos människor och djur, 1872 (ännu ej utgiven på svenska, men på gång).
En stor del av sina sista år ägnade Darwin åt att studera maskar, vilkas liv han konstaterade spelar den kanske största rollen i världshistorien: Dessa tillsynes obetydliga och i realiteten dessutom intelligensbefriade proteintrådar, vars eviga jakt på näring luckrar upp jorden så att den i sin tur ger näring åt växterna, som ger näring åt djur, och som dessutom tillsammans är så starka att de kan få klippblock, om än långsamt, att sjunka i marken och slukas av jorden. När jag läser kapitlet om maskarna kan jag nästan känna hur mitt elvavånings betongtorn sakta men säkert sjunker ner i jorden.
Även om darwinismen än idag fördöms i vissa reaktionära kretsar, hade han mot slutet av sitt liv fått ett officiellt erkännande för sitt arbete. När Darwin dog 1882 begravdes han i Westminster Abbey bland kungar och drottningar. Men själv hade han velat bli begravd i all enkelhet vid sitt hem i Down, där jorden luckrades av hans egna maskar.

Per Leander
intis@internationalen.se

          

Monstret Stalin

Efter Sovjets fall har nyöppnade arkiv, brev, dagböcker, biografier och intervjuer med överlevande slutligen avslöjat Stalin som ett blodtörstigt monster. Simon Sebag Montefiores imponerande tegelsten ”Stalin – den röde tsaren och hans hov” skildrar väldokumenterat och detaljerat ner till skvallernivå den stalinistiska eliten. Dess statsterrorism, maktövergrepp, korruption, ryssnationalism och antisemitism.

Jag skäms för att jag som ung tillhörde ett parti som hyllade Stalin – en ledare som spottade på socialismens alla ideal. Det underliga är att Sovjets massmördande överklass ändå såg på sig själva som kommunister, trots att de byggde upp ett nytt imperialistiskt klassamhälle i tsarens fotspår. Människans förmåga till självlögn verkar vara utan gräns.

Intressant?
Läs mer: LOKE, Marxistarkiv, Peter Englund, Wikipedia,
I media: AB, GP, FIB/Kulturfront,
Läs även andra bloggares åsikter om Stalin, Sebag Montefiore, Litteratur, Böcker, Stalinism, Sovjet, Politik, Samhälle