Visst ska vi skriva om Järnladyn. Ny film, och den ramlar ju in rätt lagom, med tanke på alla de stormande och superviktiga partiledarbyten som vi sett utspelas från första parkett här i landet… så visst kommer filmen perfekt i tiden. Ledarskapfrågan är het. Rykande het.
Vad spelade Margaret Thatcher för roll som individ, partiledare, konservativ under dessa fasansfulla år i Storbritannien när hon krossade facket, lade ner industrin och förde krig med Argentina?

Inbjudan till galapremiären, ja tack, vi ska se filmen.
Plötsligt står jag i en lång presskö på Kungsgatan i Stockholm, fram till nån sorts röd matta, med blixtrande kameror… har jag aldrig i mina livsdagar stått i kö för att komma in på nåt inneställe på Stureplan, är det dags att börja nu, tänker jag. (Stureplan är bara hundra meter bort).
Slinker in, kan knappt ta ett steg i trängseln, ser ett hav av snittar och vinglas och jätteurnor med blomsteruppsatser upp mot taket … tänker att detta är en glipa i tiden, jag har hamnat på en elegant välgörenhetsförsäljning av broderade tehuvor bland Londons överklassdamer år 1870…

Fotograferna är nu uppställda bakom repen, och här strömmar kändisarna förbi på röda mattan. De släpps in i grupper om två och tre och ställer upp sig för fotografering. Jag lyfter kameran och klickar och klickar. När jag ändå står här i trängseln. O, de ser så lyckliga ut alla dessa unga blondiner, det ropar om dem: ”Jag går på röda mattan, jag är kändis, alla fotograferna är ute efter mej!” Och jag känner inte igen en kotte.
När jag tittar i kameran efteråt ser jag ju skådisarna, ministrarna, Svenska akademin. Med lite hjälp av redaktionen. En annan gång får någon gå som åtminstone känner igen folk.
Ja visst. Järnladyn. Vad spelade Thatcher för roll, i film och verklighet? Recension följer i ett kommande nummer.
Gunvor Karlström

Regissören Levan Akin har i en DN-intervju sagt vad det är han vill visa: ”Vi har levt i ett välfärdsexperiment som övergått till ett individualismens korståg. Idag är det många som inte ens vet vilken klass de tillhör. Min kusin och hennes arbetslösa kompisar i Norsborg röstar på Moderaterna för att det är ”classy”, då anses man rik”.
Det är helt enkelt viktigast vad man framställer sig som. Högern har lyckats inympa den amerikanska drömmen i Sverige – var och en sin egen lyckas smed, oavsett utgångspunkt. Du må vara fattig men om du röstar blått kanske du en dag blir rik. Det fungerar ungefär lika bra som att skrapa en lott.
Emma Lundström

Dokumentärfilm är en balansgång.Tell Aulin och Peter Gerdehag gjorde tillsammans dokumentären Hästmannen. Där skildrades huvudpersonen och hans hästar med respekt och känslighet. I julas visades den hyllade uppföljaren Kokvinnorna. Recensionerna i storstadstidningarna hade med romantiska tårar i ögonvrårna skrivit upp dokumentären till en nästan mytologisk nivå. Till perfektion sorglustigt och vackert filmad visade den en värld vi lämnat bakom oss: två ”riktiga” gamla kvinnor på landsbygden, i en miljö som snart inte längre finns. Recensenterna visste inte till sig. Lovorden stod som spön i lagårdsbacken. Vi slog på TV:n. Redan efter några minuter mådde vi illa. Hur romantiskt filmarna än försökte göra det hela var det inget annat än ren misär.
Två systrar vars mor dog tidigt. Den äldre systern fick träda in och ta hand om hem och gård tillsammans med pappan. Hon fick inte gifta sig och inte komma till doktorn när hon blev sparkad av en ko. Behövdes hemma. Dubbelvikt av trasig rygg. Hur romantiskt är det? Dubbelvikt och med koskit i håret mockade hon med bara händerna medan flugorna surrade i tusentals. Ren förnedring. Lagården under all kritik. Ingen sorglustighet så långt ögat kunde nå, annat än i hur filmarna byggt sin film, i fotot och musiken. Ett kväljande romantiserande av livsöden så tragiska och trasiga att det gjorde ont i oss när musiken bjöd upp till nostalgimys. Att ingen av de anhöriga sagt stopp.
Ilskan kokade i oss efteråt vid tanken på att recensenterna ansåg detta vara pittoreskt, ursprungligt handmjölkande. Vi tänkte på Eira i Västerbotten, på hennes fantastiska respekt för och omtanke om sina djur. Hoppades att hon sluppit se detta elände. Misär är inte romantiskt. Förnedring är inte sorglustigt. Och framförallt: landsbygden befolkas inte av original att använda sig av till filmer för staden, den befolkas av människor. I det här fallet människor vars liv utvecklats till trauman som de inte själva har möjlighet att bryta.
Emma Lundström

Vi går förbi konstnärens stormiga förhållande med den politiske muralmålaren Diego Rivera, förbi den korta romansen med den likaledes politiske flyktingen Leo Trotskij; förbi alla förhållanden, vare sig hon hade dem med män eller kvinnor. Förbi alla vänsterintellektuella hon kände. Rakt på: Frida Kahlo.

Hon sade att hon var född samma år som den mexikanska revolutionen, 1910. I verkligheten föddes hon tre år tidigare. I konsten använde hon sitt privatliv för att belysa politiska och kulturella skeenden i sin samtid. Födelseåret fick representera det samhälle hon trodde på och mot slutet av sitt liv sade hon att enda anledningen till att fortsätta leva och verka var om konsten kunde främja revolutionen.

Vi börjar med polion som hon fick när hon var sex år. Som lämnade högra benet förkrympt och deformerat. Går vidare till den fruktansvärda olyckan som skedde 1925 och som formade resten av hennes liv, och hennes konst. För Frida Kahlos konst var hennes liv, och tvärtom. En av konstnärens vänner har sagt om henne att hon levde döende.
Den som lever döende redan från tjugoårsåldern har inte så mycket att förlora annat än det liv som stadigt sipprar ut.

Så är vi ändå där, i det privata, i ikoniserandet, i den döende martyren som målade ur det egna jaget med en sådan kraft att ekot ljungar mellan bergen ännu, trots att åren har rusat förbi och kapitalismen – som konstnären hånade i somliga av sina målningar – har kopplat ett sådant järngrepp om världen att det är svårt att se hur det ska gå att bända upp de krampande fingrarna. Det går nog inte att undvika det privata helt. Inte när den konst ska beskrivas som i sin tur beskriver en människas liv, inifrån och ut.

Frida Kahlos pappa var ungersk jude från Tyskland, mamman var mexikansk mestis – blandblod. Den informationen kastar oss in i dualismen – de två Fridorna – Frida Kahlos delade personlighet; den europeiska och den mexikanska. Utforskande av och sökande efter harmoni mellan det delade – manligt och kvinnligt, ljus och mörker, liv och död, det uråldriga och det moderna – präglade hela hennes liv. Hela hennes liv präglades av smärtan i hennes delade kropp. Det går inte att komma ifrån. Betänk en ryggrad bruten på tre ställen, frakturer i hela kroppen. En pensel, färg och en spegel i taket.

Frida Kahlo. Ett kraftfullt utforskande av livet. Ett symbolspäckat utforskande av döden och kärleken. Ett ihärdigt utforskande av jaget, ansikte för ansikte. Att skapa sig själv som ikonbild och sedan omvärdera, omvärdera. Identiteten i ständig förvandling. Livet som en maskerad, en lek med sexualiteten och könsrollerna. En ständig kamp med döden och det patriarkala samhället. Iklädd dräkter från den stolta Tehuantepeckulturen i sydvästra Mexiko; där de uråldriga matriarkala strukturerna lever kvar än idag.
Långa kjolar, smycken och färger för att dölja sin skadade kropp, det ständigt pågående förfallet.

Vi skulle undvika det privata, men smärta är privat. I avbildandet av de egna upplevelserna vävde konstnären in urfolkens kamp för sina rättigheter, USA:s maktspel, ifrågasättande av de patriarkala strukturerna, förenade trossystem från hela världen. Band samman det delade.
Frida Kahlo sade själv att hon inte målade drömmar. Vad hon målade var sin egen upplevda verklighet. Mitt i världshistorien, i förändringstider, i formandet av det nya Mexiko. Efter kolonialtiden och trettio år av diktatur. Med den nya tidens samtal surrande i luften. Hindrad av kroppens tunna skal och skelettets bräckliga skörhet. Med begravningstemat ständigt närvarande.

Frida Kahlo. Självlärd. Med bildningen i bakfickan på kostymen som hon ibland bar. Med humorn och satiren i den andra bakfickan. Med hela Mexikos historia bakom pannbenet och klassamhällets baksidor i händerna. Urfolkens kamp i ögonen.
Hon målade sin egen sanning med döden som följeslagare och en, till synes, förbrännande vilja till liv.
Det sista hon gjorde var att i rullstol demonstrera mot
CIA:s störtande av det demokratiska styret i Guatemala. Hon hade lunginflammation och trotsade doktorn. Elva dagar senare, den 13 juli 1954, dog hon. I dagboken från den sista tiden har hon skrivit: ”Jag hoppas att sortin blir fröjdefull och att jag aldrig kommer tillbaka”.
Emma Lundström

The Rum Diary är en film om alkohol, förvirring och det amerikanska egocentrerade vansinnet. Den ritar några streck i dammet som lagt sig på ytan av en gammal skrivmaskin.
Det är nog också meningen att det ska finnas ett patos hos den hyfsat tjusige, misslyckade romanförfattaren som kommer till Puerto Rico för att prova på lyckan som journalist. Men Johnny Depp, i huvudrollen som Paul Kemp, har ett halvhjärtat och ganska otrovärdigt engagemang. Det han främst är engagerad i är spriten. En halvgalen junkie som inte kan sluta dryga ut blodet med stimulanspreparat.
Filmen baseras på den amerikanske journalisten Hunter S Thompsons bok om sina upplevelser i 50-talets Puerto Rico, men journalistiken är en bisak trots att handlingen kretsar kring en tidningsredaktion. Istället handlar det som vanligt mest om tjejen. Paul Kemp möter kvinnan i sitt liv. Tyvärr har hon pojkvän. Det blir lite trassligt.
Verkligheten bland folket på gatan flimrar förbi. Los jibaros som kräver bättre löner, barnen i slumkvarteren som Kemp knäpper med kameran utan att röra en min eller ens hälsa, konflikten mellan amerikanerna och den egentliga lokalbefolkningen.
Det är en manlig värld, tuppfäktning och supande. En liten slatt fördomsfullt framställd vodou. En liten slatt kärlek. Men är det verkligen Hunter S Thomsons egna ord som kommer fram när Kemp talar med syra i rösten om de amerikanska turisterna som ”det stora, vita djuret som förmodligen är det farligaste på jorden”? Eller om den amerikanska drömmen som en myt: ”där finns ingen dröm, det är bara en pisspöl av girighet som sprider sig över världen”. Den verklige Thompson blev ju en symbol för gränslös individualism.
Trots allt, det är något med filmen som gör att jag inte kan låta bli att smågilla den. Kanske för att Johnny Depp har brallorna tidsenligt högt upp.

Emma Lundström

Sagan om den fattige arbetargrabben från Rosengård som blev världskänt fotbollsproffs med status och pengar låg nog under mången gran på julaftonskvällen. Lennart Wallster har läst Zlatan Ibrahimovics självbiografi och blivit påmind om sin egen uppväxt.

Zlatans bok är en bok för arbetarungdomar. De första 100 sidorna i boken handlar om en fattig näst intill kriminell ung arbetargrabbs uppväxt i Rosengård. Den påminner mig mycket om min egen på 50-talet. Jag föddes in i fattigdom. Vi bodde fyra personer på 25-28 kvadratmeter. Precis som för Zlatan, slagsmål på gården, slagsmål på skolan, stryk av lärare, stryk hemma.

Jag minns från tredje klass att jag aldrig behövde klippa mig. Lärarinnan tog tag i håret och lyfte mig (oss) upp och slängde mig sen på klasskamraten intill och skrek: kan ni inte sitta still. En gång fick vi order att inte ta upp några pennor. Jag tog upp en från bänkfacket. Jag fick komma fram och sen tog hon en linjal och slog mig med den i ryggen tills den gick av och blev sen förbannad för att den hade gått av. Jag var nio år.

Precis som Zlatans föräldrar, så reagerade inte mina. Fick jag stryk så hade jag väl förtjänat det. Detta var mitt liv. Detta var Zlatans liv. Boken är skriven väldigt rakt, ärligt, direkt och är mycket lättläst. Han förskönar inte, väjer inte för att berätta om eländet som det var och sina egna brister.
Kärleken från föräldrarna fanns där, men som i mitt fall syntes den inte. Han fick stryk av sin mor och tyckte att det var väl inget med det. Kärleken fanns där bakom skriver han. Det var en hård miljö. ”Ingen vuxen hjälpte till med läxor eller undrade om du har några problem. Du fick klara dig själv och det var inte läge att gnälla om någon varit taskig. Du fick bita ihop, och det var kaos och bråk och en del slag och smällar… En dag föll jag från ett tak på dagis. Jag fick en blåtira och sprang gråtande hem och förväntade mig en klapp på huvudet eller åtminstone några snälla ord. Jag fick en örfil. ’Vad hade du på taket att göra?’”
Modern födde fem barn och arbetade som städerska 14 timmar om dygnet. Zlatan skriver: inte undra på att hon inte orkade med det hela ibland. Jag minns själv hur vi som barn fick sitta i köket på sex kvadratmeter och snoppa (ta av ändarna på) bönor på kvällarna för att få ihop till brödfödan. Hela köket var fullt med säckar. Zlatan berättar hur det ofta var tomt i kylskåpet. Vi hade inget kylskåp och fick nästan alltid handla på kredit, det vill säga avbetalning.
De resterande 300 sidorna handlar om hans liv som fotbollsspelare.

Man kan se hur uppväxten i Rosengård, det hårda klimatet, är något som han bär med sig även under fotbollslivet. Det är därför han drar sig till spelare som Cassano, the bad boy, uppvuxen på gatan i Napoli. Zlatan skriver: du gnäller inte, du biter ihop och går vidare.
När Zlatan berättar hur han kom in som frälsaren i Ajax, Juventus, Inter och Milan och avgjorde viktiga matcher, så får man en känsla av hybris, övermod. Han skriver: jag bar hela Milan på mina axlar. Men han skriver också att i fotbollen kan du vara gud ena dagen och inte värd ett skit den nästa. Hybris eller inte, det var sant.

Efter att ha läst boken förstår jag Zlatans agerande på fotbollsplanen mycket bättre. Det är inte primadonnornas värld. Det är en hård och ful värld. Det gäller att kunna ge och ta. Antingen sätter du dig i respekt hos motståndarna eller så åker du på stryk, precis som på gatan.
Med Zlatans ord i slutet av boken: ”Det är en saga alltihop. Det är en resa från förorten till en dröm.” Vi fick båda slåss mot dem som ville hålla oss nere, tyckte att vi inte var värda någonting.

Jag gick ut i arbetslivet som 14-åring efter sju års folkskola. Zlatans högstadieliv var inte särskilt lyckat. Men vi fick båda det vi ville ha. Jag böckernas värld, och, trots att de militära inskrivningsmyndigheterna ansåg att jag inte skulle kunna klara en examen på gymnasienivå, lyckades jag genomföra sex års universitetsstudier. Zlatan fick sin dröm uppfylld och blev proffs i Italien.
Jag tror att dagens ungdomar som känner sig, såsom vi gjorde, totalt misslyckade har mycket att lära av Zlatans bok.

Lennart Wallster

Deckare? Reportage? Nej, ursinnig stridsskrift mot patriarkala strukturer och förtryck av kvinnor, maskerad i spänningslitteraturens form med en effektiv berättartext, skriver Jan Olov Carlsson om Pojken i hiss 54.
Pojken i hiss 54, Karin Alfredsson, Damm förlag 2011

Karin Alfredsson har valt spänningsromanen som form och uttryck för sitt angelägna budskap om våld mot kvinnor i världen. Det kunde lika gärna ha varit i form av reportage, men med läkaren och gynekologen Ellen Elg som huvudperson fiktionaliserar Karin Alfredsson ämnet i en genre som också fungerar som dörröppnare till en större skara läsare.
Nu är förvisso inte Ellen Elg vare sig deckare eller polis. Det närmaste man kan komma är att hon är en ofrivillig privatspanare. Så åtminstone i Pojken i hiss 54, Karin Alfredssons femte roman i serien om Ellen Elg. Den här gången befinner sig Ellen i Dubai som medföljande maka när hela familjen flyttat med maken Björn i hans jobbkarriär.

Särskilt rofyllt blir nu inte hemmafrulivet, om någon hade trott det. Ellen blir, tillsammans med sin chaufför, vittne till en brutal misshandel som hon dessutom lyckas filma delar av. Chauffören Mumtaz tillhör den stora skaran av pakistanska arbetskraftsinvandrare och han har en god inblick i hur rättvisan fungerar i Förenade Arabemiraten. Han inser att Ellen och han själv befinner sig i fara om det uppdagas att de blivit vittne till händelsen eftersom det är en betydande person som har utfört misshandeln. Han vill att Ellen till varje pris ska förstöra filmen, vilket Ellen inte riktigt anser vara lika nödvändigt.

Det här är upptakten till den egentliga intrigen om hedersrelaterat våld. Mumtaz är ursprungligen från en fattig by i en otillgänglig del av Pakistan. När han nås av ett budskap om att familjen har utsett honom att utföra ett hedersmord på sin älskade lillasyster beger han sig genast hem, inte för att utföra uppdraget, men väl för att ställa saker och ting rätt. Traditionens rötter sitter emellertid djupare än hans verbala argumentationsförmåga.
Parallellt med detta tilltar hotbilden över Ellen och Mumtaz för att de bevittnat misshandeln. De är själva omedvetna om detta. Istället engageras Ellen i ett fall där systern till hennes hembiträde utsätts för en synnerligen grov våldtäkt av sin arbetsgivare. I det engagemanget får Ellen en inblick i de eländiga villkor som de gästarbetande filippinska hemhjälpsarbetarna lever under.

Karin Alfredsson lyckas hålla samman de olika trådarna förvånansvärt bra. Händelserna som hon låter Ellen Elg bevittna eller engagera sig i har inträffat. I bokens efterord ger hon bakgrundsfakta till de olika intrigerna. Karin Alfredsson må vara förlåten för att när dessa skilda händelser sätts samman med Ellen Elg som nav och medelpunkt kan det kännas tillrättalagt och delvis också förutsägbart. Romanens styrka ligger i engagemanget och den vrede som författaren förmedlar om situationen för miljontals kvinnor över hela världen som dagligen utsätts för övergrepp och våld. Det är en ursinnig stridsskrift mot patriarkala strukturer och förtryck av kvinnor maskerad i spänningslitteraturens form med en effektiv berättartext.
Karin Alfredsson är mycket tydlig i sitt författarskap. Hon inleder efterordet med ”Allt viktigt i denna berättelse är sant. Alla likheter med verkligheten är fullkomligt avsiktliga.” Men hon förfaller inte till ”based on a true story”. Romanens karaktärer och intrig ska kunna stå på egna ben, vilket också är fallet. Pojken i hiss 54 är framför allt en stark skildring i ämnet kvinnoförtryck.

Jan-Olov Carlsson

Bokbranschen kämpar i motvind. Den söker en kioskvältare, något som sticker ut ur flödet av deckare, kokböcker och självhjälpslitteratur, och slår alla rekord. I år kom frälsningen i form av en folkkär fotbolls¬hjälte. Zlatans självbiografi, Jag är Zlatan, har redan fått tryckas tre gånger och uppnått otroliga en halv miljon sålda exemplar. Det är en bok för alla, en klassisk framgångssaga om en makalöst lång klassresa som få kunnat göra.

Tvåa på listan över mest sålda är Sveriges andra stora stolthet, årets nobelpristagare i litteratur, Tomas Tranströmer, med sin diktsamling Dikter och prosa 1954-2004. Också det en bok som tycks landa väl i alla läger med sin tillgängliga och internationellt gångbara poesi.

Årets viktigaste faktabok är Det stora tågrånet av Mikael Nyberg. Med faktaredovisning och intervjuer visar Nyberg sakligt på det stora fiasko som uppstått efter att SJ sålts ut till en rad olika privata aktörer. Marknadsanpassningens katastrofala följder är något som alla tågresenärer säkert känt av. Det här är en angelägen bok om hur samhällsansvaret försvinner när vinstintresset tar över och allt gemensamt ska säljas ut.

På seriefronten jublade alla fans när Liv Strömquist kom ut med ett nytt album: Ja till Liv! Här får vi skarpa analyser av varför barn är kristdemokrater, hur en tjejkväll i Tredje riket kan se ut och vad man kommer att finna i utgrävningarna efter att Moderaterna har dött ut.

Årets kulturskandal stod den danske regissören Lars von Trier för då han i Cannes skämtade om sin beundran för Hitler. ”Vi har lite nazister i oss alla” ska han bland annat ha sagt. Lars von Trier pladdrade på om judar och nazism inför världspressen tills han dömdes persona non grata från hela festivalen, något som den excentriske regissören tog som en hedersutmärkelse. Hans enhälligt hyllade film Melancholia fanns dock kvar i tävlingen och skådespelerskan Kirsten Dunst vann priset för bästa kvinnliga huvudroll.

En annan som vann pris i Cannes i år var den svenske regissören Ruben Östlund med sin kontroversiella film Play. De efterföljande debattinläggen om huruvida Play spelar Sverigedemokraterna rakt i händerna eller inte, har gjort att snart sagt alla har en åsikt om filmen, oavsett om man har sett den eller ej. Årets filmfenomen som sträckt sig långt utanför biosalongerna.

En annan svensk film som blev en riktig snackis tidigt på året var Johannes Nyholms fantastiska kortfilm Las Palmas. Här är det regissörens ettåriga dotter som spelar en medelålders tant som lever rullan på en charterort. Den tragikomiska trailern Baby trashes bar in Las Palmas där babyn tultar runt som ett fyllo på restaurang bland förfärade marionettdockor har setts över 13 miljoner gånger på Youtube.
En viktig dokumentärfilm som är värd mer uppmärksamhet är Maj Wechselmanns Det är upp till dig! som handlar om Lundin Oils/Petroleums smutsiga spel i oljeexploateringen i södra Sudan och i Ogadenprovinsen. Den handlar om hur oljebolagen drar nytta av militära övergrepp mot civilbefolkningen med syfte att utvinna olja. Och det handlar om var våra pensionspengar är placerade. Det var precis det här som journalisterna Martin Schibbye och Johan Person var på väg att undersöka när de greps i Etiopien. Där sitter de just nu dömda som ”terrorister” i väntan på straff. Och vad är egentligen Carl Bildts roll i det hela? Maj Wechsel-mann har även sammanställt en bok med samma namn. 2011 var året då stora män föll från sina piedestaler. Khadaffi jagades in i ett rör och avrättades, Ben Ali fick fly, Mubarak rullades in på bår i rätten. Usama bin Ladin fick ett skott i huvudet, Kim Jong Il bara dog. Berlusconi vinkade ett snöpligt adjö, Papandreou likaså. Dominique Strauss-Kahn kunde köpa sig fri från våldtäktsanklagelser, men det var på håret. När Julian Assange anklagades för det-samma delade han sina följare i två läger. Det gamla kvinnohatet blossade upp i modern tappning: de var femmes fatales utsända av CIA i syfte att knäcka en mytomspunnen frihetskämpe. Å andra sidan väcktes debatten kring vad som är tillåtet och oskrivet i sexuella relationer på twittertaggen #prataomdet, som för övrigt förtjänade Stora Journalistpriset ”för att ha gjort det privata allmängiltigt”. Under året har vi också mist en del stora kulturpersonligheter. Lena Nyman, Lasse Brandeby och Amy Winehouse är några vars minnen och verk kommer att leva vidare.

Katarina Wikström

Afrikaner har hånats, smutskastats och ignorerats länge på film. Japaner blev den vanligaste skurken efter Pearl Harbour och under Kalla kriget var det ryssen. Men i över hundra år har araben varit Hollywoods favoritfiende nummer ett. Farooq Sulehria synar den rasistiska representationen på bioduken, där både marknaden och imperialismen styr.

I november 2000 deltog Hollywoods storheter vid en middag som arrangerades av försvarsminister William Cohen, och där Pentagon stod för räkningen. Försvarsdepartementets talesperson Kenneth Bacon tillfrågades om varför departementets personal umgicks med filmfolk och svarade:
– Om vi kan få tv-program och filmer som visar hur spännande och viktigt militärlivet är, kan det bidra till att skapa en bra atmosfär för rekrytering.

Det är knappast överraskande att skurkarna i Hollywoodfilmer under det kalla kriget råkade vara ”röda”. På 90-talet började Hollywood föra fram japaner som bovar (som Blodröd sol, 1993). Japanerna hade blivit de onda på filmduken efter Pearl Harbour. Under tiden hade afrikaner, italienare, tyskar, vietnameser och irländare antingen försvunnit som skurkar eller fått mänskliga drag. Men i nästan hundra år har araber/muslimer varit samhällets fiende nummer ett i Hollywood.
Den libanesisk-amerikanske forskaren Jack Shaheen gick igenom över 900 Hollywoodfilmer där araber förekom, och drog slutsatsen: ”Jag hittade bara en handfull hjältemodiga araber, de dyker upp i några få filmer från 80- 0ch 90-talen.” Bland de filmerna finns Ökenlejonet (1981), Hanna K (1983), Robin Hood, Prince of Thieves (1991), Den 13:e krigaren (1999) och Three Kings (1999).

Filmindustrin i Frankrike, Tyskland och England var, på andra sidan Atlanten, knappast mer sympatiskt inställda. Det kan finnas många skäl till nedsvärtandet av araber/muslimer på europeiska och amerikanska filmdukar. Om biografer bombas i Pakistan medan de förbjuds i Saudiarabien, är det knappast marknadens behov som kommer stoppa Hollywoodfilmarnas nedsvärtningskampanj.
Tidigare i år vidtog MGM-studion i Hollywood den märkliga åtgärden att ändra i filmen Red Dawn för att lyfta bort skurkar från Kina och ersätta dem med nordkoreaner. Kina är en alltför stor marknad för att man ska vilja irritera den.
Men arabskurkarna på bio är inte bara en följd av marknadstänkande. Västerlandets imperialistiska förflutna är det verkliga skälet.

Filmens födelse sammanföll med imperialismens höjdpunkt – ungefär mellan 1870 och 1914 – när Europa gav sig på Asien och Afrika. Enligt filmforskarna Ella Shohat och Robert Stan så ”’råkade’ de mest produktiva filmländerna under stumfilmsperioden – England, Frankrike, USA och Tyskland – också ’råka’ höra till de ledande imperialistländerna, som hade intresse av att hylla det koloniala företaget. Från bröderna Lumières hånfulla bild av nordafrikaners bordsskick i Le Musulman Rigolo (The Funny Muslim, 1902) till Tarzanfilmerna, till Indiana Jones vetenskapliga uppdrag (1981, 1984, 1989) har den dominerande filmindustrin talat för historiens ’vinnare’ i filmer som idealiserade koloniseringen som ett ’filantropiskt civiliserande uppdrag’”.
Liksom journalistik, varietéer, teater, ungdomsrörelser, kyrkor, litteratur och museer blev filmen ett verktyg för att åstadkomma accepterande i de imperialistiska länderna. Det är ju så att en nation får en föreställning om sig själv i de historier den berättar. När filmen väl hade nått en masspublik, hade filmindustrin i USA och Storbritannien tagit till sig imperialismen. 1930-talet blev alltså Hollywoods imperietid, när den brittiska imperialismens värderingar och ritualer förhärligades på filmduken. Paramounts En bengalisk lansiär (1935), Warner Brothers De tappra 600 (1936), United Artists Indiens hjälte (1935), Fox Regementets mascot (1937), Republics Revolt i Bengalen (1938), Universals Imperiets söner (1939), och RKO Radios Gunga Din – lansiärernas hjälte (1939) är några exempel.

I Storbritannien gjordes ett halvdussin filmer som handlade om imperiet: Starka Victor (1937), 4 män skipar rättvisa (1939), Bosambo (1935), Uppror i bergen (1938), De 4 fjädrarna (1939), Cecil Rhodes i Africa (1936), The Great Barrier (1936) och Ökenskattens hemlighet (1937). Alla dessa produktioner handlade om fiktion, och historia hade ingen betydelse.
Dessa vanställda framställningar hade dubbla funktioner. De bidrog ”till att skapa en bra atmosfär för rekrytering” och de banade väg för till exempel ockupationen av Irak. Å andra sidan banar Hollywood väg för sådant som 11 september. Den indiske forskaren Aijaz Ahmed påpekar: ”Den islamistiske aktivisten är… bokstavligt lagd, med ett speciellt sätt att tolka det han ser. Genom media får aktivisten två grundläggande uppfattningar av det amerikanska samhället: den ena genom underhållningsindustrin, och hans puritanska fantasi tolkar allt som ren korruption och förnedring; den andra är en bild av obeveklig krigshets och vapenskrammel för krig mot islam och muslimer.”
Enligt Aijaz är en av effekterna av medias globalisering att många av de synliga aspekterna av USA-makten har kommit in i den muslimska världens vardagsrum, ”och de vet hur de olika deltagarna i krigen i Västasien/Mellanöstern, däribland de själva, avporträtteras i USA:s media. ”Det är ganska förståeligt att inte många tårar fälldes i dessa vardagsrum när media började visa ”filmlika” scener från 11 september.

Farooq Sulehria
Översättning: Gunvor Karlström

Lasse Brandeby, vars långa karriär främst rört sig i humorfåran, hade ett sätt att skämta med värme, han kunde konsten vara rolig utan att vara elak. Många minns honom kanske bäst med
en stor tudelad hårlimpa på huvudet som karaktären Kurt Olsson. Men han hade också ett seriöst politiskt intresse och manifesterade sina vänsteråsikter i olika sammanhang. Hans kändaste aktion är nog radioinslaget där han tillsammans med Janne Josefsson ringer upp Pinochet och spelar Victor Jara på högsta volym, som en hälsning till juntan i Chile.

För Internationalens räkning ställde han upp i en reklamkampanj under 90-talet. Han var också en av kandidaterna till den socialistiska valalliansen Rättviselistan 1995. Många av historierna om Lasse Brandeby tyder på att han var en man som levde snabbt och hårt. En medarbetare till Internationalen berättar om när Lasse Brandeby efter ett uppträdande i Göteborg gick bakom scenen för en intervju. Han svepte fyra starköl på en halvtimme och fortsatte ändå att prata oavbrutet. Ett intensivt liv har slocknat men skratten lever vidare. Tack för allt, Lasse!