Sagan om den fattige arbetargrabben från Rosengård som blev världskänt fotbollsproffs med status och pengar låg nog under mången gran på julaftonskvällen. Lennart Wallster har läst Zlatan Ibrahimovics självbiografi och blivit påmind om sin egen uppväxt.

Zlatans bok är en bok för arbetarungdomar. De första 100 sidorna i boken handlar om en fattig näst intill kriminell ung arbetargrabbs uppväxt i Rosengård. Den påminner mig mycket om min egen på 50-talet. Jag föddes in i fattigdom. Vi bodde fyra personer på 25-28 kvadratmeter. Precis som för Zlatan, slagsmål på gården, slagsmål på skolan, stryk av lärare, stryk hemma.

Jag minns från tredje klass att jag aldrig behövde klippa mig. Lärarinnan tog tag i håret och lyfte mig (oss) upp och slängde mig sen på klasskamraten intill och skrek: kan ni inte sitta still. En gång fick vi order att inte ta upp några pennor. Jag tog upp en från bänkfacket. Jag fick komma fram och sen tog hon en linjal och slog mig med den i ryggen tills den gick av och blev sen förbannad för att den hade gått av. Jag var nio år.

Precis som Zlatans föräldrar, så reagerade inte mina. Fick jag stryk så hade jag väl förtjänat det. Detta var mitt liv. Detta var Zlatans liv. Boken är skriven väldigt rakt, ärligt, direkt och är mycket lättläst. Han förskönar inte, väjer inte för att berätta om eländet som det var och sina egna brister.
Kärleken från föräldrarna fanns där, men som i mitt fall syntes den inte. Han fick stryk av sin mor och tyckte att det var väl inget med det. Kärleken fanns där bakom skriver han. Det var en hård miljö. ”Ingen vuxen hjälpte till med läxor eller undrade om du har några problem. Du fick klara dig själv och det var inte läge att gnälla om någon varit taskig. Du fick bita ihop, och det var kaos och bråk och en del slag och smällar… En dag föll jag från ett tak på dagis. Jag fick en blåtira och sprang gråtande hem och förväntade mig en klapp på huvudet eller åtminstone några snälla ord. Jag fick en örfil. ’Vad hade du på taket att göra?’”
Modern födde fem barn och arbetade som städerska 14 timmar om dygnet. Zlatan skriver: inte undra på att hon inte orkade med det hela ibland. Jag minns själv hur vi som barn fick sitta i köket på sex kvadratmeter och snoppa (ta av ändarna på) bönor på kvällarna för att få ihop till brödfödan. Hela köket var fullt med säckar. Zlatan berättar hur det ofta var tomt i kylskåpet. Vi hade inget kylskåp och fick nästan alltid handla på kredit, det vill säga avbetalning.
De resterande 300 sidorna handlar om hans liv som fotbollsspelare.

Man kan se hur uppväxten i Rosengård, det hårda klimatet, är något som han bär med sig även under fotbollslivet. Det är därför han drar sig till spelare som Cassano, the bad boy, uppvuxen på gatan i Napoli. Zlatan skriver: du gnäller inte, du biter ihop och går vidare.
När Zlatan berättar hur han kom in som frälsaren i Ajax, Juventus, Inter och Milan och avgjorde viktiga matcher, så får man en känsla av hybris, övermod. Han skriver: jag bar hela Milan på mina axlar. Men han skriver också att i fotbollen kan du vara gud ena dagen och inte värd ett skit den nästa. Hybris eller inte, det var sant.

Efter att ha läst boken förstår jag Zlatans agerande på fotbollsplanen mycket bättre. Det är inte primadonnornas värld. Det är en hård och ful värld. Det gäller att kunna ge och ta. Antingen sätter du dig i respekt hos motståndarna eller så åker du på stryk, precis som på gatan.
Med Zlatans ord i slutet av boken: ”Det är en saga alltihop. Det är en resa från förorten till en dröm.” Vi fick båda slåss mot dem som ville hålla oss nere, tyckte att vi inte var värda någonting.

Jag gick ut i arbetslivet som 14-åring efter sju års folkskola. Zlatans högstadieliv var inte särskilt lyckat. Men vi fick båda det vi ville ha. Jag böckernas värld, och, trots att de militära inskrivningsmyndigheterna ansåg att jag inte skulle kunna klara en examen på gymnasienivå, lyckades jag genomföra sex års universitetsstudier. Zlatan fick sin dröm uppfylld och blev proffs i Italien.
Jag tror att dagens ungdomar som känner sig, såsom vi gjorde, totalt misslyckade har mycket att lära av Zlatans bok.

Lennart Wallster

Deckare? Reportage? Nej, ursinnig stridsskrift mot patriarkala strukturer och förtryck av kvinnor, maskerad i spänningslitteraturens form med en effektiv berättartext, skriver Jan Olov Carlsson om Pojken i hiss 54.
Pojken i hiss 54, Karin Alfredsson, Damm förlag 2011

Karin Alfredsson har valt spänningsromanen som form och uttryck för sitt angelägna budskap om våld mot kvinnor i världen. Det kunde lika gärna ha varit i form av reportage, men med läkaren och gynekologen Ellen Elg som huvudperson fiktionaliserar Karin Alfredsson ämnet i en genre som också fungerar som dörröppnare till en större skara läsare.
Nu är förvisso inte Ellen Elg vare sig deckare eller polis. Det närmaste man kan komma är att hon är en ofrivillig privatspanare. Så åtminstone i Pojken i hiss 54, Karin Alfredssons femte roman i serien om Ellen Elg. Den här gången befinner sig Ellen i Dubai som medföljande maka när hela familjen flyttat med maken Björn i hans jobbkarriär.

Särskilt rofyllt blir nu inte hemmafrulivet, om någon hade trott det. Ellen blir, tillsammans med sin chaufför, vittne till en brutal misshandel som hon dessutom lyckas filma delar av. Chauffören Mumtaz tillhör den stora skaran av pakistanska arbetskraftsinvandrare och han har en god inblick i hur rättvisan fungerar i Förenade Arabemiraten. Han inser att Ellen och han själv befinner sig i fara om det uppdagas att de blivit vittne till händelsen eftersom det är en betydande person som har utfört misshandeln. Han vill att Ellen till varje pris ska förstöra filmen, vilket Ellen inte riktigt anser vara lika nödvändigt.

Det här är upptakten till den egentliga intrigen om hedersrelaterat våld. Mumtaz är ursprungligen från en fattig by i en otillgänglig del av Pakistan. När han nås av ett budskap om att familjen har utsett honom att utföra ett hedersmord på sin älskade lillasyster beger han sig genast hem, inte för att utföra uppdraget, men väl för att ställa saker och ting rätt. Traditionens rötter sitter emellertid djupare än hans verbala argumentationsförmåga.
Parallellt med detta tilltar hotbilden över Ellen och Mumtaz för att de bevittnat misshandeln. De är själva omedvetna om detta. Istället engageras Ellen i ett fall där systern till hennes hembiträde utsätts för en synnerligen grov våldtäkt av sin arbetsgivare. I det engagemanget får Ellen en inblick i de eländiga villkor som de gästarbetande filippinska hemhjälpsarbetarna lever under.

Karin Alfredsson lyckas hålla samman de olika trådarna förvånansvärt bra. Händelserna som hon låter Ellen Elg bevittna eller engagera sig i har inträffat. I bokens efterord ger hon bakgrundsfakta till de olika intrigerna. Karin Alfredsson må vara förlåten för att när dessa skilda händelser sätts samman med Ellen Elg som nav och medelpunkt kan det kännas tillrättalagt och delvis också förutsägbart. Romanens styrka ligger i engagemanget och den vrede som författaren förmedlar om situationen för miljontals kvinnor över hela världen som dagligen utsätts för övergrepp och våld. Det är en ursinnig stridsskrift mot patriarkala strukturer och förtryck av kvinnor maskerad i spänningslitteraturens form med en effektiv berättartext.
Karin Alfredsson är mycket tydlig i sitt författarskap. Hon inleder efterordet med ”Allt viktigt i denna berättelse är sant. Alla likheter med verkligheten är fullkomligt avsiktliga.” Men hon förfaller inte till ”based on a true story”. Romanens karaktärer och intrig ska kunna stå på egna ben, vilket också är fallet. Pojken i hiss 54 är framför allt en stark skildring i ämnet kvinnoförtryck.

Jan-Olov Carlsson

Nyligen översatta Obruten mark handlar om den första generationen ryska socialister, de utopistiska narodnikerna, som trodde att de med fredliga medel skulle kunna förverkliga socialismen genom att ”gå till folket” med upplysning om att en bättre värld var möjlig.
Året är 1868. Huvudpersonen är Nezjdanov, den oäkta sonen på ett lantlig adelsgods som får leva med faderns familj på nåder, utan de privilegier som hans syskon födda inom äktenskapet har. Han förälskar sig i Marianna, som inte bara är av högre klass utan också äldre än han, men med samma revolutionära drömmar: ”hennes blick var riktad mot ett fjärran, inte det som bredde ut sig framför henne – men ett annat, okänt, ännu inte existerande, men synligt för henne, och hennes blick brann.”
Tillsammans rymmer de för att ansluta sig till revolutionärerna, leva enkelt som folket och berätta om socialismen för bönderna. Men bönderna är inte mottagliga för narodnikernas budskap, och att leva som folket är inte heller så lätt. Precis som för verklighetens narodniker slutar historien olycklig för hjältarna i Obruten mark. ”P.S. Ja, vårt folk sover… men jag anar, att om någon väcker det, så kommer det inte bli som vi tror” säger Nezjdanov.

Per Leander

Kritiken av arbetslinjen är det absolut bästa med albumet. Även om Månadens Manshora tvingar hösttrötta smilband uppåt och det är en fröjd att läsa avhyvlingen av liberalfeminsten som inte erkänner den kvinnokamp som gjort att hon överhuvudtaget kan existera på det fria och högpositionerade sätt hon gör idag. Men sågningen av arbetslinjen är det som stannar kvar.
Jag satt själv häromdagen i två timmar på en Arbetsförmedling i Stockholm med en kölapp i handen. Det var som att sitta i ett limbo. Som att sitta i ett hav av koncentrerad ångest – att inte ha jobb idag är som att säga något fult i kyrkan.
Förutom alla som satt och väntade, fipplade med jobbsökardatorerna eller vankade omkring med alltmer stirriga blickar, gick de stackars receptionisterna av och an i det öppna kontorslandskapet. Själva informationsdisken har tydligen avskaffats – kanske har någon forskare kommit fram till att receptionisternas arbete blir betydligt mer effektivt om de inte står bakom en disk hela tiden. Eller så ser det helt enkelt bättre ut, som att de aktivt jobbar hela tiden.

I en av rutorna i det nya albumet Ja till Liv! skriver Liv Strömquist:
”Om arbete hade varit meningen med livet, hade man naturligtvis inte behövt några kontrollmekanismer för att försäkra sig om att folk verkligen gjorde sitt yttersta för att söka jobb.” Den meningen känns ytterst passande i Arbetsförmedlingslimbot en måndagseftermiddag i oktober.

Emma Lundström

Det började i september 2008 då Charlottes vän blev överfallen och nedslagen av nazister. Efter händelsen bestämde sig Charlotte att göra något konkret: hon infiltrerade Århus White Pride och rapporterade kontinuerligt information till danska Redox som kartlägger högerextrema rörelser.
Hon gjorde vad hon kunde för att sabotera för gruppen inifrån. Hon kom nära den inre kretsen för White Pride och blev personlig vän med flera av dem. Hon bytte klädstil och musiksmak och gjorde allt för att smälta in.
Nu har hon skrivit en bok om livet, rädslan och våldet inom naziströrelsen. Här utelämnar hon framstående personer, strategier, arenor och maktförhållanden i och runt den högerextrema huliganmiljön i Århus.
– I två år har jag burit på den här hemligheten och äntligen det tillåtet att säga: så här är det, det är hur allt hänger ihop! säger Charlotte till danska Information.
Denna 21-åriga kvinna har betalat ett högt pris för att berätta en viktig historia. Hon har just börjat vänja sig vid tanken att aldrig visa sig i Århus igen.
Charlotte Johansen kommer till Stockholm för att berätta om sin tid som infiltratör i Danmarks våldsammaste nazistgrupper, Århus White Pride. Kom till Medborgarplatsen 17 oktober klockan 18.00

Katarina Wikström

När Sovjetunionens nya ledare Nikita Chrusjtjov tre år efter Stalins död höll sitt stora tal för den kommunistiska världens ledare 1956, i vilket han fördömde och tog avstånd från Stalin, fick den polske stalinistiske ledaren Boleslaw Bierut en hjärtattack och dog av chocken. De övriga ledarna för Sovjets satellitstater fann sig snart i den av Moskva förkunnade avstaliniseringen och de flesta kommunister, som ju också levt i skräck inför Stalins terror, välkomnade att man nu förpassade Stalin från socialismens stora profet till socialismens förrädare.

Men det fanns ett undantag: i det lilla landet Albanien vägrade landets ultrastalinistiska diktator Enver Hoxha att överge Stalin och försvarade honom högljutt mot ”revisionisterna” i Moskva. Efter att även ha brutit med det maoistiska Kina på sjuttiotalet, härskade Hoxha med järnhand över ett allt mer isolerat Albanien fram till sin död 1985. Men i Sverige hade han en allierad i det lilla sekteristiska Kommunistiska Partiet i Sverige (KPS) som hade sin ”storhetstid” på 1980-talet med något hundratal medlemmar och sympatisörer.
Magnus Utviks självbiografiska berättelse om sina ungdomsår i denna destruktiva politiska sekt – där utrensning av gamla medlemmar framstår som viktigare än värvning av nya – är en fascinerande historisk dokumentation och ett levande litterärt porträtt av ett parti, en tidsepok och ett tonårsliv i hopp och förtvivlan. Rent allmänt är det en skildring av hur en människa kan utnyttjas och bryts ner i vilken politisk eller religiös sekt som helst.

Att den unge Magnus blir kommunist är egentligen inget konstigt. Han växer upp i en familj med arbetarklassbakgrund och blir tidigt klassmedveten. Men pappan är socialdemokrat och medan den äldre generationen bär med sig minnet av hur Sverige blev ett bättre land för arbetarna tack vare socialdemokratin, kunde den yngre generationen se hur socialdemokratin inte längre räckte till. Att utvecklingen mot socialism gick bakåt istället för framåt. ”Allt höll på att gå åt helvete. Arbetslösheten steg. Klyftan mellan rika och fattiga ökade”, skriver Utvik.
När vi får lära känna honom i boken är Magnus gymnasist i Värnamo och medlem i Kommunistisk Ungdom (dagens Ung Vänster). KU och dess moderparti Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) är det största av Sveriges många olika vänsterpartier, det minst extrema av dem, vänligt inställda till Sovjetunionen och samtidigt stödparti till Socialdemokraterna. Medlemsantalet är högt, men medlemmarnas intresse för djupare politiska diskussioner är desto mindre.

Som Magnus säger till sin tjej: ”’Du kan inte ana hur mycket snack och lite handling det är i KU. Allt, precis allt, handlar om att sossarna ska vinna nästa val och VPK öka några tiondels procent. Det finns ingen revolutionär linje. Ingen egen vilja. Vi är sju, åtta stycken som är aktiva, de andra, de gamla, är nöjda med livet. Älskar att sitta och grilla på verandan eller åka på semester i husvagn. Gärna revolution men först en rejäl campingssemester!’”
Att Magnus politiskt skulle hamna i en galen sekt är egentligen förvånande. För det är inte någon ensam och vilsen ung kille det handlar om. Magnus har inga svårigheter för det sociala umgänget och han är snarare nyfiken och kunskapstörstande än dogmatiker. Men han får inte den intellektuella stimulans han behöver hos Kommunistisk Ungdom där man hellre diskuterar betygssystemet i svenska skolan än marxismen och världsrevolutionen. Och han är allt annat än sekteristisk: ”För att bilda mig som kommunist läste jag inte bara böcker som var godkända av VPK. En gång i veckan satt jag på biblioteket och gick igenom Gnistan, Rödluvan, Folket i Bild och Norrskensflamman.”

Så när det hoxhaistiska Kommunistiska Partiet i Sverige öppnar en bokhandel i Värnamo går han dit av samma anledning, för att se vilka de egentligen är de där ”albanerna” i KPS. Han låter sig inte övertalas av deras idéer första gången, inte andra eller tredje gången heller. Men efter många långa diskussioner med Håkan, en karismatisk äldre kille som har svaret på alla frågor, väljer Magnus till sist att bryta med KU och ansluta sig till KPS. Han är övertygad om att VPK har övergett ”marxism-leninismen” (de är ju snarare reformister än revolutionärer), och stödet till Sovjet är efter Stalins död inte längre aktuellt eftersom Sovjet blivit ”statskapitaliskt” och ”imperialistiskt” och ska fördömas lika mycket som man fördömer USA.
Magnus och hans mentor Håkan kämpar under nått år med att försöka värva fler medlemmar till partiet, men lyckas inte väcka något intresse för KPS i Värnamo. Till sist får Magnus tillstånd av partiledningen att flytta till Göteborg för att tillsammans med den äldre och socialt missanpassade kamraten Ulf från Norrköping, och den mystiske Lars som egentligen är medlem i KPML(r), ansvara för byggandet av KPS:s partiavdelning i Sveriges största arbetarstad.

Samtidigt blir partiets sekterism allt mer uppenbar: Sälj allt du inte behöver så partiet får pengar. Umgås helst inte med folk som inte är med i partiet. Läs inte böcker som inte är godkända av partiet. Lyssna inte på musik som inte är godkänd av partiet…
Men Magnus fortsätter att tro på partiet i flera år, även om han börjar känna sig besvärad av att partiet inte växer. Men storleken på partiet ska inte ha någon betydelse. Står man för den enda rätta ”marxist-leninistiska”-politiken kommer arbetarna förr eller senare sluta upp bakom KPS. Men KPS politik går i princip bara ut på att försöka avslöja och krossa ”revisionisterna” och ”trotskisterna” i de andra vänsterpartierna: VPK, SKP, KPML(r), Socialistiska Partiet. Efter den väpnade revolutionen ska inget annat parti vara tillåtet och ”revisionisterna” avrättas.
Vid ett offentligt möte i Göteborg dit partiets ledare Anders Persson rest ner från Stockholm för att hålla tal, och det faktiskt kommer en sex-sju personer för att lyssna, får Magnus en tankeställare när en äldre arbetare ställer sig upp och frågar vad KPS tänker göra åt de höga matpriserna. Först framstår det som att mannen som pratar om leverpastej är förvirrad, men snart står det klart att han är den mest verklighetsförankrade personen i rummet, och att partiledaren Anders Persson som enbart är besatt av att bekämpa ”revisionisterna” är den som verkligen är förvirrad.

När Magnus till sist bryter med KPS – bland annat efter att ha läst Kenth-Åke Anderssons Lögnens Renässans som avslöjar hur Stalin mördade Lenins bolsjeviker – är han på gränsen till självmord, men lyckas gå vidare.
Det tar 30 år innan han orkar tänka tillbaka på sin tid i KPS, men det resulterade i en bok som är mycket läsvärd.

Per Leander

När Coeckelberghs förlag i snabb takt på 1970-talet publicerade en rad böcker av Victor Serge fylldes en stor lucka igen i beståndet av socialistisk litteratur på svenska. Serge är den antistalinistiska vänsterns största skönlitterära författare, men han var även politisk aktivist och skrev en mängd politiska texter. Memoarerna – En revolutionärs minnen (sv. övers. 1980) – finns på svenska och ett och annat övrigt finns översatt på www.marxistarkiv.se.
Serges tre främsta romaner är utan tvivel de som gestaltar erfarenheterna hos de vänsteroppositionella som försökte motstå stalinismens framfart. Det var just de böckerna som översattes till svenska: Fallet Tulajev (1973), Åren utan nåd (1974) och Midnatt i seklet (1975). De svenska utgåvorna är numera inte så lätta att få tag på. Förlaget Daidalos i Göteborg har nu avhjälpt den bristen när det gäller Fallet Tulajev.

Lars Fyhr har reviderat sin översättning. Den har också försetts med ett förord av den amerikanska författaren Susan Sontag. Det är ett smått obegripligt val av introduktion till författarskapet. Sontag betecknar Serge som anti-kommunist. Det är sant att Serges anti-stalinism under det sista årtiondet av hans liv blev allt mer desillusionerad. Men att han skulle ha blivit anti-kommunist framstår som ett billigt knep för att legitimera Serge i vår tid, som allt mer saknar historiskt perspek-tiv och som styrs av schabloner om vad kommunism kan tänkas vara.

Serges son, Vladimir (”Vlady”) Kibaltjich – som dog härom året – har formulerat deras gemensamma politiska ställning på ett mycket talande sätt: ”Vi levde i svansen efter Trotskijs komet”. Bland Sontags plattityder märks bland annat följande: ”För Trotskij var brottet att fel människor hade blivit skjutna.” Det kan bara innebära att Sontag menar att stalinismen och dess motståndare i vänsteroppositionen var av samma skrot och korn.
Bortsett från allvarliga åsiktsskillnader med Trotskij under senare delen av 1930-talet, är det inte den liberala anti-stalinismen i New York som är Victor Serges rätta hemvist, även om Sontag själv närmast hörde hemma där.

Victor Serges 57-åriga liv var i många avseenden remarkabelt. Han deltog i tre revolutioner, tillbringade sammanlagt tio år i fängelse i fem olika länder och publicera-de mer än 30 böcker. Serge föddes som Viktor Lvovitj Kibaltjich i Bryssel 1890. Föräldrarna var en del av den ryska emigrationen under decenniet efter mordet på Alexander II, 1881.
Serge anlände till Mexiko i september 1941 på flykt undan fascismen i Europa. Utsända mördare från Stalins hemliga polis följde honom och stalinisterna såg till att hans möjligheter att verka som journalist blev små. Under dessa år – när han borde ha varit helt demoraliserad av nederlagen – skrev Serge flera av sina största verk, såsom romanen Fallet Tulajev och En revolutionärs minnen. Han fick dock skriva dem för skrivbordslådan.

Serge skrev romanen 1940–1942, men den publicerades i Frankrike först 1948, året efter Serges död. Det är inte en nyckelroman i den meningen att det går att ersätta namn och händelser med verkliga. Serge skriver själv att romanen är ren fiktion och menar att det är ”oberättigat” att försöka ”fastställa ett närmare samband mellan personer och händelser i denna bok och kända historiska personer och fakta”.
Det är dock Serges och hans kamraters upplevelser i kampen mot stalinismen som gestaltats. Det finns på många ställen uppenbara paralleller eller likheter med verkliga personer och händelser. Det råder inte heller någon tvekan om att vi befinner oss i Sovjetunionen under 1930-talet.Parallellerna med mordet på Leningrads partiboss Kirov 1934 är också uppenbara, men det är inte i det dokumentära som Serges storhet finns. Det finns istället i porträtten av en rad kommu-nister och deras kamp för att anpassa sig till eller undkomma det stalinistiska maskineri som rullar fram över landet.

Förutom den mästerliga gestaltningen av stalinismens samhälle, som porträtteras på ett sätt som senare bara har tangerats av Solsjenitsyn (Den första kretsen, Cancerkliniken) eller Rybakov (Arbats barn), finns också flera av 1930-talets stora händelser i andra länder med (spanska inbördeskriget, revolutionen i Kina m.m.). Trots att flera av Serges oppositionella gestalter är synnerligen pessimistiska, råder det inga tvivel om att romanens sympatier är socialistiska.
Det är bara att hoppas att förlaget går vidare och publicerar de två andra nämnda romanerna. De utgör en omistlig del av den revolutionära socialismens tradition.

Per-Olof Mattsson
intis@internationalen.se

Ett gäng urskillningslösa mördare, empatiskt oförmögna och likgiltiga för andras lidanden rör sig i ett laglöst land i gränstrakterna mellan amerikanska södern och norra Mexiko i mitten av 1800-talet. De sätter upp egna spelregler och normer. Cormac McCarthys roman Blodets meridian är lika brutal och kompromisslös som den är mästerlig. Den är en hypnotisk mardröm. Det enda som kan mäta sig med människans ondska är naturens brutalitet.
Det finns en verklighetens förlaga till Blodets meridian. Cormac McCarthy bygger sin roman på en verklig händelse, nedtecknad som en soldats upplevelser av att rida med Glantongänget. När amerikansk-mexikanska kriget upphörde 1848, stannade en grupp militärer kvar i området under ledning av John Glanton. De livnärde sig som skalpjägare på indianer, men urartade tämligen omgående och mördade, våldtog och skövlade allt mänskligt som kom i deras väg.

McCarthys låter berättelsen skildras genom ögonen på en ung man. I romanen är han inte ens namngiven utan kallas endast ynglingen. Ynglingen deltar i vanvettigheterna, även om det sker från en tillbakadragen roll i sammanhanget. Någonstans anar man emellertid ett samvete bland alla samvetslösa. Eller åtminstone någon som kan påverkas och förändras. En desto mer central gestalt bland gängmedlemmarna är domare Holden. Han tornar upp sig som en hårlös jätte, verbal som en domedagsprofet och med kunskaper i västerländsk filosofi. Han inkarnerar den yttersta ondskan, inte sällan till salvelsefulla bibliska liknelser. Under de ständiga förflyttningarna avbildar han med vetenskapligt intresse föremål och platser från indiankulturer samtidigt som han utplånar och förgör dess utövare utan minsta kval.
Glantongänget rör sig genom stora ökenområden bortom all civilisation och allt civiliserad. De blir förvildade och förråade. Trötthet, törst och hunger, men även våldsamt alkoholintag, gör dem avtrubbade och omänskliga. Skildringen är som en långsam och utdragen nedstigning i helvetet. Det är en avbildning av den amerikanska västern som vi aldrig fått se den. Det finns inga hjältar eller hederliga dueller. Sheriffen kommer aldrig och de ädelmodiga, både bland vita och också indianer, är lätträknade.

Laura Ingalls Wilders lilla hus på prärien känns långt borta. Vilda västernromantiken kommer att ha svårt att finna fäste i den som läst Blodets meridian. Att det skulle ge en sannare och mer äkta bild av the Wild West har knappast varit McCarthys syfte. Blodets meridian handlar ytterst om ondskans former i mänsklig gestaltning. Den är tidlös och ständigt närvarande.
Och mitt i all denna grymhet och råhet och annat av den mänskliga naturens tillkortakommanden, finns ett stycke mästerlig naturskildring. Ibland tar det solbrända och ogästvänliga ökenlandskapen huvudrollen och människorna reduceras till skuggfigurer som släpar sig fram på sand och klippor, utlämnade till och formade av den starkaste kraften av alla, naturen. Däremellan framstår människorna som förgörare med samma kraft som en naturkatastrof. I dessa beskrivningar och i kontrasten mellan den ”sanna” naturen och den mänskliga naturen är det som McCarthys virtuosa förmåga ger sig till känna. I Blodets meridian förmedlas samma känsla som i hans briljanta dystopiska roman Vägen. I den utgör också det trasiga, fula och hotfulla landskapet en viktig fond för de avtecknade mänskliga relationerna.

Det är en konst att skildra våld och ondska utan att bli spekulativt brutal. Cormac McCarthy skildrar våldet med stor realism, men också med distans. Det finns vare sig upphetsning eller överdrifter i den litterära beskrivningen. Det är ett sakligt konstaterande, obehagligt, oönskat, men inte desto mindre allestädes närvarande. Romanen skrevs redan 1984, efter Vietnamkriget, men före invasionerna av Irak och Afghanistan.
Där Glantongänget fritt red över gränsen till Mexiko för att skövla och mörda, reser sig idag ett vidsträckt stängsel som ska förhindra fattiga latinamerikanare att nå USA. Jag vet inte om Cormac McCarthy skulle hålla med, men jag väljer att läsa romanen som en antimilitaristisk kritik av det ständiga övervåldet mot folk och stater, inte minst från västernhjältarnas eget hemland. Trots det påtagliga mörkret och den brutala ondskan lämnas man emellertid inte helt utan en strimma av hopp. Så varken i Blodets meridian eller i det riktiga livet. Barbariet kommer aldrig att stå oemotsagt.

Jan-Olov Carlsson
intis@internationalen.se

Den som skriver är den ryske revolutionären Pjotr Filippovitj Jakubovitj, medlem i den anarkistiska organisationen Narodnaja volja, ”Folkviljan”.
24 år gammal fängslades han för sin opposition mot tsaren och satt tre år utan dom i Peter-Paulfästningen i S:t Petersburg tills han 1887 slutligen dömdes till döden. Men dödsdomen omvandlades till straffarbete i Sibirien.
Boken inledds med en rörande skildring av Jakubovitjs sista möte med sin förtvivlade moder i samband med avresan till Sibirien: ”Tidigt på morgonen satte man mig i en vagn och förde mig hastigt till järnvägsstationen. Och då fick jag beskåda något som skar mig i hjärtat. Invid själva fönstret till den snabbt framskyndade vagnen fick jag syn på ett kärt ansikte, som förvridet av plågor gjorde en omänsklig ansträngning att verka glatt. Min mor, den stackars sjuka gumman, som röd i ansiktet sprang vid sidan av vagnen; hon sprang utan att känna benen under sig och försökte säga något och kastade en slängkyss. Den stackars människan! Jag gjorde tecken åt henne (det gjorde för övrigt också min arge övervakare) och bönföll henne att stanna och inte plåga oss båda, men hon sprang länge än, tills hon till slut av kroppslig utmattning inte kunde hålla sig upprätt längre. Jag kastade mig mot vagnens baksäte och grät.”
De följande 18 åren skulle Jakubovitj leva som politisk fånge tillsammans med verkliga kriminella förbrytare under fruktansvärda förhållanden i de nordliga arbetslägren.
”Den vämjeliga och näringsfattiga maten, arbetet i de fuktiga och kalla gruvschakten, kasernlivets förnedring, nedtrampandet i smutsen av de heligaste känslor och strävanden, frihetsberövandet och förlusten av ett bildat umgänge, tvånget att leva tätt inpå människor med vilka jag hade så lite gemensamt, de bittra dagarna och svarta nätterna med den plågsamma sömnlösheten och mardrömmarna – ack! Och nu, när det ändå förflutit så många år, darrar jag fortfarande då jag tänker på allt detta”.

Men människan har en förmåga att vänja sig vid det mesta och anpassa sig till rådande förhållanden, och Jakubovitjs liv i fångenskap blir till vardagar med rutiner, där han till och med börjar uppskatta sitt tunga arbete i gruvan. Också förnedringen som han utsätts för av fångvaktarna lär han sig stå ut med, inte minst genom små knep, som att själv ta av sig sin mössa vid uppställningen innan kommendanten hinner ge ordern om det: ”Jag har frivilligt tagit av mig mössan långt innan någon ledningsperson dykt upp, och på det sättet utan att lyda kommandot inte heller gått emot det. Jag är väl medveten om att detta inte är mer än en ömklig kompromiss, en uppgörelse med det egna samvetet, och icke desto mindre har detta lugnat och tillfredsställt mig” – en liten men betydelsefull moralisk seger.
Han blir också god vän med de flesta av sina medfångar, trots att han är intellektuell och de i regel är stråtrövare, mördare, våldtäktsmän och obildade analfabeter. En stor del av den 750 sidor tjocka boken ägnas åt att skildra dessa olika karaktärers bakgrund och öden. Och även om Jakubovitj också blir förskräckt av de olika bestialiska brott som hans cellkamrater själva gärna skryter om, så vill han heller inte fördöma dem, utan fördömer istället det hårda, orättvisa och odemokratiska samhälle som har skapat dessa människor.
Det är utan tvekan en mycket progressiv syn på brott och straff som Jakubovitj framhåller i sin bok, speciellt med tanke på att den är skriven på 1800-talet då de samtida kriminologerna fortfarande satt och mätte skallar för att försöka förklara brottslingars beteende med storleken på deras pannben. Han tar också avstånd från den rasism mot judar, mongoler och andra minoritetsfolk som genomsyrade det tsaristiska samhället och även fängelsevärlden.

Jakubovitj gör det till sin uppgift att försöka utbilda och uppfostra sina medfångar i cellen. Det ger honom en mening med tillvaron i fängelset och stimulerar honom själv kanske ännu mer än hans elever, men många av fångarna är faktiskt sugna på att lära sig läsa och skriva, även om andra visar sig vara mera tveksamma: ”Ofta tvingades jag också från arrestanterna själva höra, att skriv- och läskunnigheten till och med kunde vara skadlig för dem, att en bov kunde bli ännu större bov med dess hjälp, och att en hederlig människa på grund av den kunde bli moraliskt fördärvad och börja drömma om ett lättare arbete som skrivare eller få avsmak för fysiskt arbete.”
Speciellt uppskattat blir i alla fall högläsningen i cellen om kvällarna. Jakubovitj har fått några böcker tillskickade av sin mor, och egentligen är nog bara religiös litteratur tillåten i fängelset tror fängelseföreståndaren Lutjezarov, men förklarar att: ”Tills den högsta ledningen bringat klarhet i den frågan ska jag ge er några böcker. De gör naturligtvis ingen nytta, men heller ingen skada skulle jag tro. De här går bra: Gogol, Pusjkin, Lermontov… Men de här utländska författarna kan jag inte ge er: Hugo, Dickens… dem känner jag inte alls till måste jag erkänna. Nej, nej, det går inte!”
Fångarna blir mest förtjusta i den dystre poeten Lermontov som dog i en duell bara 26 år gammal. ”Störst framgång hade för övrigt hans ungdomsmelodrama Spanjorerna, kanske för att den svarade mot arrestanternas allmänna motvilja mot prästerskapet. Som bekant har detta drama inget slut, eftersom det avslutande bladet i Lermontovs handskrift tappades bort av dess ägare. Mina åhörare kunde aldrig fatta meningen med denna förlust och kom ofta till mig med bönen att ’leta ordentligt’ efter detta avslutande ark”.

Helst hade Jakubovitj velat komma över Dostojevskijs bok Anteckningar från Döda Huset, eftersom den också handlar om livet bland straffångarna i Sibirien, fast en generation längre bak i tiden. ”Jag räknade med att en skildring som låg så nära deras egen verklighet, hos min publik skulle framkalla ett utbrott av hänförelse och väcka det livligaste intresse”. Men fångarna verkar dock inte alls intresserade av någon sådan bok. ”Men allt det där vet vi ju redan” säger gamlingen Gontjarov: ”Varför ska vi då läsa om det?”
En annan fånge kände redan till Dostojevskij och tyckte inte alls om honom:
- Man skulle behöva strypa honom, och inte läsa, sade plötsligt Semjonov. Hans näsborrar vidgades vredgat, och han kastade en ondsint och samtidigt föraktfull blick.
– Vem då? undrade jag förvånat.
– Jo, han som skrev de där anteckningarna. Dostojevskij, vem annars. Jag har läst den där boken.
– Har ni? Och ni säger att han ska strypas? Det måste säkert ha varit någon annan som ni läst.
– Nej, ingen annan, just den. Han skulle strypas för att han avslöjat våra hemligheter för ledningen, så att vi nu har fått det ännu sämre.
Jag började bli arg och ville bevisa att Dostojevskij med sitt verk tvärtom hade gjort fångarna en tjänst och genom att för ledningen förklara, att arrestanterna var människor som alla andra och att man måste behandla dem därefter; men att diskutera med Semjonov var omöjligt. I fängelset fanns det flera som läst Anteckningar från Döda Huset, och alla klandrade med en röst författaren för att han avslöjat arrestanternas hemligheter och olika intima sidor av deras liv. Saken var den, att en majoritet av fångarna i sin naivitet trodde att fängelseledningen annars inte skulle ha vetat om olika knep att gömma undan pengar, olika metoder för att märka spelkort, hur man bröt upp handfängelse osv.”
Att lära fångarna att läsa och skriva blev heller ingen lätt sak för Jakubovitj. De flesta gav snart upp, medan några fortsatte att traggla med alfabetet, mer eller mindre framgångsrikt.
”Nikifor var verkligen ingen hopplös trögmåns, men hans temperamentfulla natur störde honom i studierna på samma sätt som i livet. Utan att titta ordentligt på en bokstav, skrek han ögonblickligen ut dess namn, och tog för det mesta fel. Dessutom tyckte han inte om att genast medge några av de mest uppenbara misstagen och uppvisade en rik fantasi, då han försökte försvara sig med likheten mellan bokstäver, som inte föreföll att ha något gemensamt: således var enligt honom ett M på pricken likt ett F…”
Slutligen lyckas Nikifor i alla fall med att skriva ett brev till sin hustru. ”Nikifors brev var visserligen i sin helhet komponerat av mig, eftersom det av hans osammanhängande klotter med hundratals stavfel och ofullbordade ord återstod mycket litet att bevara, och det var från hans sida bara ett självbedrägeri att anse detta brev som sin egen skapelse.”

Att vara berövad friheten var naturligtvis tungt för alla fångar, skriver Jakubovitj, men ”sanningen att säga tror jag att det för en bildad människa är lättare att uthärda detta. Hon har en vidare inre värld, rik på de skatter som ingen eller intet kan ta ifrån henne. En obildad människas inre är fattigare, och därför är hon i större behov av rent yttre intryck”.
Det ligger säkert en hel del i detta påstående. De obildade fångarna är också mera benägna att försöka rymma, trots att de i regel alltid åker fast och således bara riskerar att förlänga sina fängelsestraff.
Så slutligen, efter ett halvt liv i fångenskap, får Pjotr Jakubovitj vetskapen om att han snart ska bli fri. Men känner han någon glädje inför frigivningen?
”Likt fången i sagan som vant sig vid sina bojor, tänkte jag med sorg på att jag snart för alltid skulle lämna detta fängelse, där jag lidit och upplevt så mycket. Det föreföll mig som om jag inom dessa murar begravde min ungdom med dess stolta drömmar. Men också detta, att glädjen över friheten kom allt för sent, då i min själ tröttheten och vankelmodet infunnit sig”.
Friheten blir heller inte långvarig för Jakubovitj. Efter några år, i samband med den misslyckade revolutionen 1905, blir han åter fängslad av tsarens polis. Han dog 1911.

Per Leander
intis@internationalen.se

Paul Zimmerman besökte nyligen Sverige och höll ett föredrag vid Sveriges energiting i Stockholm den 22 mars. Han utgick då från det sjätte kapitlet i boken, som har rubriken Det förfärligaste (most heinous) brottet i historien: strålskyddsmyndigheternas bedrägeriet mot mänskligheten (min översättning). Således uppehöll han sig vid de biologiska effekterna av joniserande strålning och de politiskt motiverade och föråldrade modellerna för beräkning av risk. Han berättade bland annat att vid expertkonferensen om Tjernobylolyckans hälsoeffekter i Kiev 2001, påstod representanter från IAEA (International Atomic Energy Agency) att de kända effekterna av Tjernobyl var 31 döda bland likvidatorerna och 200 sköldkörtelcancerfall hos barn. Då reste sig delegater ur bänkarna och ropade ut sina protester. Verkligheten gjorde intrång.

Andra teman som boken tar upp är radiologisk krigföring i Irak, Kosovo, Afghanistan och Libanon (USA exporterar utarmat uran till åtminstone 16 andra länder, legalt), spridningen av uranavfall i Kanada, kärnkraftskolonialism, folkmordets mentalitet med mera.
Olga Bruce