Krönika

Det stod ett trähus aningens för sig själv i utkanten av den lilla byn vid bergets fot där min mormor växte upp. Det var vitt och upprätt och såg stadigt och behändigt ut. Med lagom långa sidor och lagom många fönster.Så länge jag kan minnas har det stått tomt. Men när min mamma var liten fanns där ännu liv i huset.Det huset var Minas. Den ensamlevande. Sömmerskan. Hon med klumpfoten.

Du får ett sms från SJ. Där står det: ”Hej! Ditt tåg 582 den 2019-02-11 är för närvarande försenat på grund av fordonsskada. Vi beklagar att vi inte kan vara mer specifika och ber dig att hålla dig uppdaterad på sj.se/zAJGRx eller i vår app samt vara uppmärksam på utrop och skyltning vid stationen.” Du suckar. Men du är van. Tåget norrut är nästan alltid försenat av en eller annan anledning. Du befinner dig redan på Stockholm Central och det är meningen att tåget ska gå 17.23. När avgångstiden har passerats med marginal, har det ännu inte gjorts några utrop. Om andra försenade tåg, visst. Men inte om norrgående.

Det är en mörk och kylig måndagskväll i slutet av förra året. Nomineringsmöte inför kommande årsmöte i Kommunal, sektion sydost, i Karlskrona. Känns ju inte alltför spännande men man masar sig iväg, trots allt. Jag har inte så långt till möteslokalen och det blir kanske goda mackor och så är det trevligt att även träffa kommunalare från andra arbetsplatser än den egna. Nyheter och skvaller, kanske anekdoter om nån chef som gjort ännu ett klyftigt uttalande…

Viktor Rydbergs klassiska dikt Tomten från 1881 öppnar dörren till rimfrost och norrsken och köldrök ur munnen. Till den där riktiga julstämningen som bara infinner sig när marken har gömts under ett vitt täcke som tystar och lugnar världen:

Mina konservativa gamla föräldrar, födda för mer än hundra år sedan är döda sedan länge utom i mina tankar. Men de lärde mig en del saker som sitter i. Till exempel att ödmjukhet bara är klädsam på de mäktiga. Alla vi andra bär vår styvnackade stolthet med heder.