Förvaret i Märsta en tisdag förmiddag. Den klafsiga snömodden rinner av skorna. Tolken Idris Rashidi, vars kurdiska namn är Raman, trycker på porttelefonen som sitter på en vägg i lokalen och vi anmäler vårt ärende: vi ska träffa Yasin Elyasi, 24 år och utvisad från Sverige. Tiden går. Till slut blir vi insläppta och får välja besöksrum, alla är lediga, alla är lika skräpiga. I ett av rummen står en gunghäst i trä, det är kalt och kallt. Borden har ristningar på alla möjliga språk. Vi väljer ett rum som ser någorlunda rent ut. Yasin Elyasi blir införd av en vakt.
I Migrationsverkets handlingar står det att Yasin Elyasi kom till Sverige som 18 åring, år 2006. Det står att han saknar identitetshandlingar och att han vuxit upp i Al-Tashlägret i Irak. Att han är anhängare av ett demokratiskt parti i Iran. Att han riskerar dödsstraff om han utivsas. Det står också att han mår psykiskt dåligt, har ångest och självmordstankar. På ett ställe står det att han har varit våldsam mot personalen, på ett annat att han inte varit det men måste hållas i förvar för att hindras från våld mot sig själv. Det står att han avvikit från Sverige flera gånger, dels för att söka vård i Danmark, dels för att söka asyl i Nederländerna. Avvikit alltså, från vad? Det ska vara en mänsklig rättighet att röra sig fritt. Men rättigheter är i praktiken inte för alla, inte om vi följer Migrationsverkets bestämmelser.

Yasin Elyasi har överklagat flera utvisningsbeslut. Den 31 oktober 2011 blev han tagen i förvar. Sedan dess har han befunnit sig i Märsta. I väntan på besked. Flera nyhetsmedier har uppmärksammat hans situation. Men inget händer. Istället går dagarna.
Han sitter på den trasiga soffan i fuskläder och blicken flyger. Han berättar att han äter fyra-fem olika sorters mediciner, för ångest och depression och sömnlöshet – bland annat. Tidigare har han behandlats för hjärnabcess – en infektion där syregångarna i hjärnan täpps till med var. Han har också problem med hjärtat och har opererats två gånger. Det är för alla tunga tankar, säger han.
Yasin Elyasi föddes i Al-Tashlägret. Familjen hade flytt från Iran på grund av politiska problem. Fadern var medlem i PDKI – det kurdiska demokratiska partiet. Nu är båda föräldrarna döda, han har ingenting att återvända till. Ändå sitter han här i förvaret och väntar på besked om vilket land han ska utvisas till.
– Jag ber att de som ska läsa det här tänker på mig och stöttar mig. Jag har en farlig framtid. Jag vet inte om jag blir utvisad till Irak eller Iran. Om det blir Iran så kommer jag att hamna i fängelse, torteras och avrättas, säger han. Under sin tid i Sverige har han agerat politiskt och tydligt visat att han inte stödjer regimen i Iran.
Uppgivenheten ligger dov i rummet. I fem år har han väntat på besked:
– Jag har tappat hoppet. Jag vet inte vad som händer nu. Jag mår inte bra.

Hur är det i förvaret? Yasin Elyasi säger att han bara sitter och sitter. Det finns Internet. Han tycker att personalen är bra. Han har en advokat som företräder honom och han får mycket stöd från det kurdiska demokratiska partiet – som tolken Idris Rashidi är verksam i – och från asylrörelsen. Ändå tror han inte längre att det går att göra något. Inte när Migrationsverket redan har gjort fel så många gånger. Till och med skickat en man till Irak istället för Iran. Skickat tillbaka människor till Syrien.
– De gör vad som helst, säger han och rycker på axlarna. För fem år sedan, då när han kom till Sverige, trodde han att det här var ett land där de mänskliga rättigheterna respekteras, att han kunde vara lycklig som kommit till ett sådant land.
– Jag hade hört att Sverige var ett bra land när det gällde mänskliga rättigheter. Tyvärr var det inte så. Jag tänkte mig att plugga, att få utbildning och jobb, ett lyckligt liv. Jag trodde inte att det skulle bli så svårt. Det är inte bättre än i Irak, säger han och fortsätter:
– Jag önskar att ni hjälper mig så att jag blir fri. Det är jättesvårt här, man blir sjuk i huvudet. Jag orkar inte.

Vi plockar ihop vårar saker och lämnar det kyliga rummet. I korridoren finns en likadan porttelefon som den vi ringde på för att få komma in. Vi slår sifforna som står angivna på väggen. Signalerna går fram. En tjänsteman svarar att hon ska komma. Vi väntar. Småpratar. Yasin Elyasi berättar hur han fick kontakt med en vän från lägret i Irak, det visade sig att denne också befann sig i Märsta. ”Vi måste ses”, skrev vännen. ”Jag kan inte komma ut”, skrev Yasin Elyasi. Han skrattar lite åt det absurda i det. Vännen hade gift sig i Finland men får inte stanna där utan skickas ideligen tillbaka till Sverige eftersom det var här han först lämnade sitt tumavtryck när han kom till Europa. Enligt Dublinförordningen måste han därför söka asyl här. Likadana processer pågår i hela EU – människor nekas asyl i ett land, försöker med ett annat men blir tillbakaskickade med Dublinförordningen som orsak. Italien, Malta och Grekland översvämmas på så sätt, de flesta anländer dit.

Vi väntar fortfarande. Yasin Elyasi har ringt en gång till, vi har upprepat vår önskan att få bli utsläppta. Och en gång till. Korridoren är smal och det finns ingenting att sitta på. Utanför den låsta dörren arbetar någon, vi knackar på fönsterrutan men han har inte befogenhet att släppa ut oss. Yasin Elyasi beskriver det lilla rummet där han tillbringar det mesta av sina dagar. Det finns en säng och ett litet bord. Han säger att han har gardinerna fördragna och lamporna släckta. Att han bara sitter på sängen. Om han inte kan få gå ut så vill han inte heller se att det finns en värld därute.
Tolken Idris Rashidi, Raman, ringer på porttelefonen igen. Samma tjänsteman svarar för tredje gången. Låter irriterad.
– Nu kanske vi också blir inlåsta här, skämtar Raman, som i likhet med Yasin Elyasi är 24 år och väntar på besked från Migrationsverket.
Tanken på att bli inlåst ger kalla kårar. Men vi slipper fundera så länge på hur det skulle kännas. Dörren öppnas. Tjänstemannen har med sig en vakt. Ingen av dem ser oss i ögonen. De behandlar Yasin Elyasi som om han eventuellt skulle kunna bli aggressiv. Vi tar honom i hand. Dörren stängs mellan oss. Genom glasrutan ser vi Yasin Elyasi och vakten försvinna runt hörnet. Korridoren är tom. Samtalet är slut. Migrationsverkets flagga fladdrar halvhjärtat i duggregnet.

Text och foto: Emma Lundström

Kapitalismens kris och nyliberalismens återvändsgränd” var temat för den första timmens grundliga genomgång av den kapitalistiska systemkris som dragit undan grunden för efterkrigstidens välfärdsepok. Det var den marxistiske ekonomen Benny Åsman som lotsade deltagarna igenom förutsättningarna för både den så kallade ”fordismens” guldålder från 1940-talet fram till 1970-talet och övergången till nyliberalismen på 1980-talet. Även den senare perioden är nu, menade Åsman, på väg mot sitt slut. Den byggde bland annat på den kreditekonomi där löntagare för att hålla konsumtionen igång, gavs lån istället för lön.
Nu brister hela bubblan. Via banker och finansinstitut driver de rikaste samhällsgrupperna regeringarna att tvinga löntagarna betala – genom raserad välfärd och dramatiskt försämrade levnadsvillkor. Att återgå till den tidigare välfärdskapitalismen saknar, menade Åsman, all realism. Den byggde på speciella förhållanden till följd av världskriget. Enda möjligheten för framtida välfärd är att bryta dagens kapitalistiska logik och genomföra socialistiska lösningar.
Klimatkris och Gemensam välfärd
Rikard Warlenius – tidningen Arbetarens f d chefredaktör och tidigare medarbetare i Internationalen – talade om klimatkrisen, hur illa det verkligen är, vad som hände under klimatförhandlingarna i Durban (”en dödsdom för klimatet”) och vad som måste göras nu. Han redogjorde för klimatförhandlingarnas historia, FN:s klimatkonvention, klimatvetenskapen och möjligheten att nå en för mänskligheten tillfredställande lösning han sammanfattade i begreppet ekosocialism.
Parallellt belyste Gunilla Andersson i en annan sal den dramatiska skillnaden mellan lovsångerna till privatiseringar av gemensam vård och omsorg 2005 – när hon var med och bildade Gemensam välfärd i protest – och dagens folkliga avsky mot Caremaskandaler och skolpengar till skatteparadis.
– Idag behöver vi inte lägga samma vikt på att argumentera mot privatiseringar som idé, utan lägga mer krut på vad vi vill göra: demokratisera och vitalisera den gemensamma välfärden! Göra sociala investeringar.
Men trots att vänstersidan i praktiken vunnit debatten, menade hon, rullar privatiseringarna på om vi inte går samman för att bygga motmakter.
– Det behövs vanlig hederlig gräsrotsmobilisering. Alla radikala krafter måste samverka, det är det allra viktigaste nu. Det största hindret är den ömsesidiga misstron – vi aktivister måste få tillit och prata strategiskt med varandra.
Här fick deltagarna möjlighet att lyssna på Abe Bergegårdh från vänsterpartiet som under rubriken ”Att kommunicera politiskt och göra politik” diskuterade hur vänsterkrafter har möjlighet att nå ut med sina budskap. Borgerliga propagandisters syn på kommunikation och förmåga att påverka människornas medvetande ställdes mot vänsterns förhållningssätt till media där han menade att vänstern måste se upp med förlegade sätt när den försöker förmedla sina idéer.

Stadskamp och queermarxism
– När arbetaridentiteten kämpats ned och kollektivet splittrats i våra fabriker, då kan bostadsområdet bli identitetsskapande, där kämpar vi för oss själva. När man bråkar om en hyreshöjning bråkar man i praktiken om sin lön. Det är i staden arbetarrörelsen gått i konflikt, här har vi stora möjligheter, menade Jonathan Johansson från förbundet Allt åt alla som ifrågasatte socialisters klassiska fokus på fackföreningar och de stora industriarbetsplatserna. Han rannsakade finanskapitalismens formliga krig mot staden som en plats för arbetarklassen att leva och bo bra i.
– Man försöker göra staden till ett vykort för att dra till sig kapital och rika människor. I översiktsplanen för Malmös framtid pratar man inte en enda gång om Malmös egen befolkning med de sociala svårigheter som finns här, till och med barnsvält idag – men allt handlar bara om de rika som ska ”lockas hit”. Istället måste vi försöka göra bostadsområdena till ”röda territorier” genom lokal verksamhet som för samman människor i vardagen.
Maja Hansen från Syndikalistiska ungdomsförbundet introducerade en annan aspekt av dagens antikapitalism genom att presentera den så kallade queermarxismens utmanande perspektiv på kön och identitet i dagens samhälle. Från amerikanska ”queers” ilska på 1990-talet mot ”homorörelsens välkammade inställsamhet” till kritiken av dagens feminism ifrågasätter queer, menade Hansen, hela föreställningen om identitet och att ”jag är” si eller så. Istället för alla dessa fasta identiteter som ytterst, menade hon med Judith Butlers teorier, ligger i maktens intresse är det viktigt att gripa tillfällena ”där man känner sig mer fri”, som exempelvis under en strejk, och formulera sig genom dem, kanske bara genom att skriva ned och sätta ord på vad man upplever.

Vänsterns vägar
Vad är det för likhet mellan 18- och 1900-talets rastänkande och dagens prokapitalistiska ideologier? Jo, att de under sin tid varit fullständigt dominerande, från den högsta vetenskapen ner till skolundervisning och vardagsföreställningar. Det menade Håkan Blomqvist från Socialistiska partiets styrelse, till vardags historiker men på konferensen med uppgift att presentera några grundtankar i socialisternas förslag till krisprogram.
Det var först med den koloniala frigörelsen efter andra världskriget, medborgarrättsrörelsen i USA och kampen mot apartheid i Sydafrika som rastänkandet bröts upp underifrån, menade han. Detsamma gäller för dagens borgerligt kapitalistiska föreställningsvärld. Den utmanande kraften måste hämtas genom kamp underifrån. Det är också själva utgångspunkten för det socialistiska krisprogrammet som vill ta avstamp i nuet och fungera som en slags övergångsprogram till utomkapitalistiska lösningar.
– Men det viktigaste är inte enskilda formuleringar utan att vi just kommer samman och diskuterar lösningar, menade Blomqvist och påminde om Marx’ ord att varje steg framåt är viktigare än hundra program.
– Idag tar vi kanske här några sådana myrsteg framåt.
Att vänsterkrafter i Malmö tagit några sådana steg illustrerades av Daniel Sestrajcic, vikarierande kommunalråd för vänsterpartiet, som under det avslutande rundabordssamtalet kring vänsterns uppgifter trodde att kanske de flesta vänsterpartister kunde skriva under på programförslaget. Nu stod man emellertid inför större utmaningar med trehundra nya medlemmar sedan valet – och att försöka kombinera den parlamentariska och utomparlamentariska verksamheten.
– Jag ser vänstern som en bred brokig samling av de radikalare delarna av samhället. Det finns motsättningar mellan oss, ibland är det bra, ibland dåligt. Men vi måste tillsammans försöka formulera möjliga projekt som också är systemöverskridande och mobilisera kring praktiska kampanjer.
Kring det rådde enighet, men Emil från Syndikalistiska ungdomsförbundet underströk faran av att vänstern blev en bromskloss genom att leda in gräsrotskamp på parlamentarisk väg och oskadliggöra farliga rörelser. Och Håkan Blomqvist manade:
– Hur ska vi nu göra 250 av de trehundra nya vänsterpartisterna till aktivister? Här måste vi se oss alla som en resurs – och ett av svaren på frågan: ”Vad ska vi ha vänstern till?

NÄSTA VECKA: För arbetarrörelsens och vänsterns nyprövning – förslag till krismanifest från Socialistiska partiet – en brandfackla för debatt.

Bilder och texter från olika sessioner:
Alex Fuentes
Johannes Jensen
Håkan Blomqvist
Anders Svensson

Den före detta ambassadören Boris Pankin blev direkt förälskad i den svenska modellen här han kom till Sverige på 80-talet. Idag är han besviken på landets utveckling och på socialdemokratins brist på ansvar.

Det är nu 20 år sedan Sovjetunionen upplöstes i slutet av december 1991. Med anledning av det hade ingen mindre än Boris Pankin bjudits in att hålla ett föredrag på ABF i Stockholm. Pankin var en av Gorbatjovs närmsta medarbetare, Sovjetunionens utrikesminister 1991 och tidigare sovjetisk ambassadör i Sverige 1982 – 1990. Per Leander träffade honom och pratade om Rysslands demokratiseringsprocess.

George Bush den äldre har hävdat att det var han som gjorde slut på Sovjetunionen och kalla kriget, började Boris Pankin sin föreläsning och fortsatte:
– Men det är en förolämpning mot de miljoner människor i Sovjetunionen som kämpade för den totalitära regimens avskaffande i ord och handling.
Det var Michail Gorbatjovs reformer, perestrojkan, som innebar demokratisering och ledde till Berlinmurens fall och att de sovjetiska trupperna helt fredligt drog sig tillbaka från Östeuropa 1989-1991, förklarade Pankin.
– Men än idag står de amerikanska trupperna kvar i Europa.
Inte heller Boris Jeltsin förtjänar någon ära för demokratiseringen av Ryssland, menade Pankin:
– De demokratiska reformerna hade redan genomförts när Jeltsin kom till makten. Folket hade redan under glasnost kunnat läsa vad de ville, säga vad de ville, samt börja röra sig fritt inom unionen och utomlands.

Och Jeltsins 1990-tal var långt ifrån någon lyckad fortsättning på den demokratisering Gorbatjov hade påbörjat.
– Brytningen av de ekonomiska och kulturella banden mellan sovjetrepublikerna följdes av krig, terrorism, ökad brottslighet, svält, arbetslöshet, hyperinflation, och primitiv nationalism och chauvinism, sade Pankin.
Samtidigt blev Jeltsinregimen allt mer våldsam och odemokratisk, vilket kulminerade med stridsvagnsbeskjutningen av parlamentet 1993 och invasionen av Tjetjenien 1994.
– Den nya ryska konstitutionen från 1993 [som författades efter att parlamentet bokstavligen utplånats med granateld], och Jeltsins omval till president 1996, gjorde honom i praktiken till en absolut monark, sade Pankin.
– Den ryska kapitalistiska ekonomin skapade ett samhälle i sin mest arkaiska och grymma form, så som kapitalismen såg ut i väst när den var som värst på 1800-talet. Resultatet av att introducera kapitalism med dekret var förödande och skoningslöst, på samma sätt som Stalins tvångskollektivisering på 1930-talet. Jeltsin och hans ekonomer ignorerade helt de sociala frågorna, vilket inte bara var omänskligt, utan också politiskt farligt.

Under Jeltsins chockterapi togs statens tillgångar över av Jeltsins trogna medarbetare, oligarkerna. Till skillnad från kapitalismens pionjärer i väst, som faktiskt spelade en nödvändig roll i den historiska utvecklingen och skapade sina rikedomar genom att bygga järnvägar eller uppföra nya fabriker, blev de ryska oligarkerna stormrika enbart på att stjäla det som det sovjetiska folket byggt upp i gemensam ägo under generationer.
– Det enda oligarkerna byggde från grunden var sina lyxvillor, sade Boris Pankin.
När det stalinistiska kuppförsöket att störta Gorbatjov stoppades i augusti 1991, blev folk fyllda med eufori, entusiasm och framtidstro. Men den känslan byttas snabbt mot skepticism, besvikelse och misstänksamhet mot varandra under Jeltsinepoken, menade Pankin.
Samtidigt som de nya ryska politikerna svek sitt folk efter Sovjetunionens upplösning, skulle också väst svika Ryssland.

– När Gorbatjov och jag i egenskap av Sovjetunions utrikesminister upplöste Warszawapakten 1991, och gick med på att godkänna Östtysklands och Västtysklands återförening, ingick det i avtalet med USA och västmakterna att Nato inte skulle utvidgas österut, sade Pankin. Men det dröjde inte länge innan Nato bröt det avtalet.
Först gick Polen, Ungern och Tjeckien med i Nato, varefter snart även de baltiska staterna anslöts, vilket innebär att Nato idag gränsar direkt till Ryssland.
Det nationella förtryck som de baltiska folken led under Sovjettiden var oacceptabelt, påpekade Pankin. Men det förtryck mot de ryska minoriteterna som bor kvar i Estland och Lettland, idag där de nu saknar demokratiska och sociala rättigheter som icke-medborgare, är ännu mera oacceptabelt, eftersom dessa länder idag utger sig för att vara moderna demokratier och medlemmar i EU och Nato.
– Kalla krigets slut innebar att de politiska ideologierna ersattes av allt starkare nationalism. Kanske har jag fel, men alla etniska och religiösa konflikter har sitt ursprung i socioekonomiska förhållanden, och nationalism är aldrig någon lösning på dessa problem, sade Boris Pankin och avslutade: Jag vill inte kalla mig pessimist, men jag är skeptiker på kort sikt och optimist på lång sikt.

Efter föreläsningen fick jag en möjlighet till ett kortare enskilt samtal med Boris Pankin. Det första jag ville fråga honom var om hans syn på Jurij Andropov, som tog över det sovjetiska ledarskapet efter Brezjnev 1982. Efter Brezjnevtidens stagnation gjorde Andropov ett försök att få ordning på ekonomin och det politiska systemet igen, men han dog redan 1984.

En del säger att det var Andropov som tog initiativet till perestrojkan, stämmer det?
– Perestrojka är ett ord som kan betyda olika saker. Andropov var ärlig i sin antikorruptionskampanj och försöket att få ekonomin på fötter igen. Men han var ingen demokrat, han var en klassisk stalinist, svarade Pankin.

Vad tror du om framtiden för socialismen?
– Jag tror att ni här i Sverige var på rätt väg. Jag blev omedelbart förälskad i den svenska modellen när jag kom hit som ambassadör 1982. Därför är jag också oerhört besviken på hur det här fina landet har utvecklats den senaste tiden, och framför allt är jag besviken på socialdemokraterna själva. Jag tycker att de svenska socialdemokraterna borde känna ansvar, inte bara för det egna partiet och det svenska folket, men inför hela världen för det positiva exempel som den svenska socialdemokratin faktiskt var.
– Demokratisk socialism är något som mänskligheten är i mycket stort behov av just nu, sade Boris Pankin, varefter han försvann ut i vintermörkret på Sveavägen.
Text och foto: Per Leander

”Nåt hundratal var allt de högerextrema fick ihop för sin demonstration. Gudskelov! Vänsterhänta transor mot biltullar skulle få ihop fler!” Så twittrade Jonas Gardell om lördagens nazistmarsch i Stockholm.
Mellan 300 och 500 högerextremister samlades på Mynttorget i Stockholm city den 10 december. Det var den så kallade Salemmarschen som flyttade in till city – mitt under pågående Nobelfest och julrusch – för att gå i fackeltåg under parollen ”Stoppa svenskfientligheten”. Motdemonstrationerna lät inte vänta på sig.

Kampanjen ”Vi är 94 procent”, som bland andra Stockholms antirasistiska kulturförening STARK står bakom, hade samlat omkring 1 500 personer i Kungsträdgården för tal och musikakter. ”Vi är 94 procent” syftar på de 94 procent av väljarna som inte röstade på Sverigedemokraterna i förra riksdagsvalet. Nätverket Allt åt alla Stockholm anordnade den ”Ljudiska konspirationen – ljud mot nazistmarschen” som gick ut på att störa de högerextremas demonstration med så mycket oljud som möjligt.
SNAIV (Stoppa nazismen aktivt ickevåld) stod tysta längs med de högerextremas fackeltåg med plakat med namn, ort och datum på 21 av de personer som mördats av nazister i Sverige sedan 80-talet. Det färgglada inslaget ”Brittans damgympa” lockade många åskådare när de dansade mot rasism iförda trikåer och benvärmare på Mynttorget.

Enligt olika medarrangörer som Internationalen talat med så har engagemanget inför lördagens demonstration varit stort och samarbetet mellan olika vänsteraktivister och –organisationer fungerat bra.
– Vi är väldigt nöjda med kampanjen och demonstrationen. Vi är nöjda med att vi lyckades mobilisera så många som ville visa sitt motstånd, säger Theo Karlsson, talesperson för ”Vi är 94 procent”.
Per Hedlund från STARK tycker också att mobiliseringen var lyckad.
–Jag har själv aldrig varit på en Salemdemonstration, men de som har varit det sa att motdemonstrationerna var mycket större här.
För Per Hedlund blev det ingen interaktion med de högerextrema.
– Poliser fanns överallt för att hålla grupperna ifrån varandra. När vi förde oljud på deras demonstration skedde det på andra sidan bron, från Riksdagen. Men jag tror att de hörde oss. Damgympan som höll till nära nazisterna sa att de kunde höra oss och att det kändes positivt.

Övriga organisationer som syntes under dagen var LO som hade en manifestation på Södermalmstorg och Ung Vänster som utförde ”flashmobs” på olika platser i Stockholm under dagen.
Många aktiviteter pågick samtidigt på olika platser i Stock­holm och motdemonstranter kunde skaffa sig överblick via liveuppdateringar på Motkraft.net, den livestreamade radiokanalen Planka.fm, och på Twitter.
Uppgifter gör gällande att motdemonstranterna uppgick till 2 000 personer, fyra gånger så många som de högerextrema. Salemmarschen har stadigt minskat i storlek sedan starten år 2000 och var i år mindre än någonsin.

Katarina Wikström

Från tidig morgon köade folk i måndags för att rösta till ett parlament som ska förbereda presidentvalet samt en ny regering. Internationalen har besökt flera vallokaler runt stor-Kairo tillsammans med valobservatörer från revolutionära ungdomsgrupper samt vänsterkoalitionen Socialistisk Allians som koncentrerade sig på de fattiga områdena i Kairo.
Brotten mot vallagen var många. Ibland ingrep militär och polis, men i regel var de passiva. Vid ett tillfälle Internationalen bevittnade, tog soldaterna en oberoende kandidat iförd kostym, som stod vid kön och försökte värva röster bland kvinnor som fortfarande inte visste vilket parti eller oberoende kandidat de skulle rösta på.
Redan på måndagen kom nyheter om felaktigheter vid valprocessen till media. En del vallokaler var stängda och partier och kandidater stod vid köerna och delade ut reklam och namnlistor, vilket bryter mot vallagen. En del domare som skulle övervaka valet var inte på plats, och därför var en del vallokaler stängda.

I centrala Kairo satt oberoende valobservatörer från The Egyptian Association for Community Participation Enhancement (EACPE) bestående av olika NGOer och kvinno- och människorättsorganisationer, och granskade valprocessen. Deras folk reser runt och dokumenterar
brotten mot vallagen. Enligt EACPE har i Kairo förekommit ett antal brott och oroligheter i mindre skala. Men sammanlagt var de nöjda med valdeltagandet. Det har gått bättre än de förväntade sig.
Enligt en av valobservatörerna Internationalen talade med, har EACPE dokumenterat ett antal brott begångna av bland annat Islamiska Brödraskapets parti (Frihet och rättvisepartiet) och Al Nourpartiet (salafisterna). Vid olika tillfällen har medlemmar i dessa partier liksom mindre partier som El Aadala Party samt deras kandidater suttit vid valurnorna och lurat icke läskunniga kvinnor att rösta på deras kandidater. Fall av mutor, hot och köpta röster har förekommit, men inte i samma utsträckning som under Mubaraks tid.
Enligt valobservatörernas uttalanden har militären inte vidtagit några åtgärder för att stoppa valfusket från Brödraskapet och Al Nour.

På Tahrirtorget fanns fortfarande på andra valdagen en relativt stor folksamling. De som är kvar på torget dessa dagar med krav på stopp för militärens makt, är för det mesta fattiga och med arbetarbakgrund, men inte anhängare till Brödraskapet som är emot Tahrir-manifestationer. Folk diskuterar i grupper, och kravet på militärstyrets avgång finns på stora affischer tryckta av fackföreningar. Efter fredagens stora manifestation här på torget har antalet människor minskat successivt.
Utanför regeringsbyggnaden pågår sedan flera dagar en sit-in-aktion. Unga män och kvinnor, för det mesta studenter och även unga arbetslösa som åkt från andra delar av landet, hindrar den nytillsatte premiärministern, en gammal Mubarak-minister, att komma in i huset. Kvällstid är antalet protesterande flera hundra.

Alaa Shukrallah, läkare, känd vänsteraktivist och en av dem som bildat det nya partiet Socialistisk Allians som har deltagit aktivt i valet, sade till Internationalen att nu, efter revolutionens första fas, bevittnar Egypten en politisk splittring bland dem som stod sida vid sida på Tahrir under januari.
– Å ena sidan har vi det islamiska blocket som ingått i en koalition med armén, och å andra sidan demokrater av olika slag som vill ha ett civilt styre och att de skyldiga vid makten ska ställas inför rätta. Och det ökar klyftan mellan islamisk och liberal diskurs för varje dag.
Shukrallah menar att USA och de EU-länder som stöttade Mubaraks regim nu har satsat sina kort på militären, som ”stabiliserar” Egypten och hindrar fortsatt revolution, i samarbete med den islamiska fronten som sägs vara moderat och välorganiserad.
– USA har redan börjat förhandla med Brödraskapet. De rika gulfländerna spelar också en avgörande roll när de stödjer Brödraskapet och salafisterna. En koalition mellan Brödraskapet, salafisterna och armén på hemmaplan, och med USA och Gulfstaterna, är nu ett faktum, menar Shukrallah.

Brödraskapet stödde inte den andra fasen av revolutionen i Tahrir mot militärens styre, och detta har enligt Shukrallah lett till att Brödraskapet börjar förlora inflytande bland folk, även bland en del av sina anhängare.
– Det första tecknet är att för första gången har Brödraskapet förlorat valet i Läkarnas organisation, som är en av de äldsta oberoende fackföreningarna med ett stort antal medlemmar.
Men liksom de flesta vänsteraktivister och revolutionärer som är kvar på Tahrir, säger han att kravet på social rättvisa och kampen mot diktatur kommer att fortsätta i Egypten.
– Det går inte att reducera en revolution till ett val till ett parlament som kommer att vara svagt och under militärens
styre.

Det står ett tält utanför Akademibokhandeln vid Sergels torg i Stockholm. Inne i tältet sitter en samling män. De ber om att få slippa bli deporterade tillbaka till Iran. Det gäller livet.

Fateh Ebrahimzadian viker undan den vita tältduken och kommer ut i den småruggiga hösthalvdagern. Han är 29 år och kurd. Han har levt i Sverige i nio månader men har nu, liksom de andra, fått avslag på sin asylansökan. På knagglig engelska förklarar han varför tältet står där det står:
– Vi vill att Migrationsverket slutar deportera kurder till Iran och vi vill att den iranska regimen ska sluta döda människor.
I tretton dagar har den stillsamma protesten varat. Det finns ett papper med sexton namn och sexton personnummer. Sexton män som inom de närmsta veckorna kommer att utvisas. Vissa dagar hungerstrejkar de. Alla har de varit politiskt aktiva i hemlandet och riskerar livet om de tvingas återvända.
– If we go back we are killed, om vi återvänder dödas vi, säger Fateh Ebrahimzadian som menar att inte en enda svensk tidning har uppmärksammat protesten.
– Vi vill att Sverige ska lyssna, vi vill att tidingarna ska berätta om oss så att människor får veta, fortsätter han med frustration i blicken.
Den iranska regimen har dödat Fateh Ebrahimzadians pappa. Han tar fram mobiltelefonen för att slå upp ett ord som han han vill säga men inte kan på engelska, visar displayen: tryck. Den iranska regimen pressar hans familj som är kvar i hemlandet. Nu säger Migrationsverket att det inte är några problem för honom att åka tillbaka.

Framför tältet hänger en snara och där finns foton på människor som avrättats genom hänging. Fotgängare skyndar förbi, många på väg hem från jobbet. Det mörknar. Gatubelysningen tänds. Tältet står kvar.

Text och foto: Emma Lundström

– Vårt arbete börjar nu med kravet på en fritidsgård, men kampen slutar ju inte där. Det är bara ett första steg, sade Majsa Allelin, aktiv i ”Pantrarna – för upprustning av förorten”.
Temat för panelsamtalet rörde sig i spannet mellan kultursidornas debattartiklar, där muslimhat frodats i många år, och stängda fritidsgårdar (med samtidig uppmontering av övervakningskameror) i göteborgsförorten Biskopsgården, där debatten också hölls.
Andreas Malm, debattör och författare till boken Hatet mot muslimer slog an tonen.
– Den fruktansvärda massakern på Utöya i somras var en sorts blixtbelysning av en politisk strömning som funnits under lång tid i Västeuropa, och som blivit väldigt mycket starkare de senaste åren. En islamofobisk höger som ser Europas muslimer som en ”ockupationsmakt”, vilka hjälps fram av socialdemokratin och olika vänsterkrafter, sade Malm som spårat hur denna strömning tagit sig in i en sorts borgerlig mittfåra.
– Man kan hitta den i olika etablerade tidskrifter, som exempelvis Neo, och dessa politiska idéer blir mer och mer rumsrena. De saluförs på bloggar och hemsidor, och inte minst så har vi ju nu i Sverige ett riksdagsparti, Sverigedemokraterna, med denna ideologi.

Malm menade att allt detta förflyttat hela den politiska debatten åt höger, men avslutade dock sin inledning i optimistiska ordalag.
– Några månader efter att SD kommit in i riksdagen föddes den arabiska våren, med den revolutionära kampvågen i Tunisien, Egypten, sedan Libyen, Syrien, Jemen… Och fantastiskt nog har varenda islamofobisk fördom om muslimer då slagits sönder. Dessa erfarenheter går att använda i antirasistisk kamp, menade Andreas Malm.
När ordet gick vidare till Erik Helgeson, fackligt aktiv i Hamnarbetarförbundet och också medresenär på Ship to Gaza i somras, så förflyttades perspektivet lite till frågan om vad en radikal arbetarrörelse skulle kunna spela för roll i denna kamp.

– Det är under perioder av stillestånd, när facket varit passivt, som vi haft problem med motsättningar på arbetsplatsen, även etniska och nationella sådana, då fördomar fått mer utrymme. Men i perioder när det funnits en rörelse, när vi tagit facklig strid i en kollektiv ansträngning kring någon fråga som är angelägen för alla, så har jag märkt en klar attitydförändring, sade Helgeson.
Själv bosatt i Biskopsgården har Erik Helgeson även i ett tiotal år arbetat på gräsrotsnivå med flyktingar i asylrörelsen. Han utmanade lite när han menade att det sedvanliga antirasistiska arbete som bedrivs i olika organisationer inte är tillräckligt.

– Det är legitimt att politiskt påvisa och bekämpa rasistiska krafter och idéer, men vi får inte fastna i att bli en ”antirörelse”. Vi bör samtidigt bredda rörelsen utifrån ett klassperspektiv, i en intressegemenskap där vi har en gemensam motståndare. Då kan vi bygga en offensiv motmakt i vardagen, sade Erik Helgeson.
Majsa Allelin, aktiv i det nystartade nätverket Pantrarna, som verkar just i Biskopsgården, hängde på och förenade i någon mening perspektiven.
– Det handlar ju till stor del om att medvetandegöra i första hand ungdomar om större samhälleliga och politiska sammanhang och perspektiv. Och den första förutsättningen är ju då att vi kan mötas, att vi kan träffa ungdomar i förorterna. Det kan vi göra bland annat genom att, som nu, driva en kampanj för att en fritidsgård i Biskopsgården ska startas. Men sedan måste kampen gå vidare på bredden, sade hon och instämde i Helgesons syn på att klassperspektivet då är avgörande.
Pantrarna har under sin korta tid hunnit arrangera ett sommarläger för ungdomar och en fotbollsturnering med lag från olika förorter i Göteborg. Detta kombinerar de med mer övergripande opinionsbildning. Pantrarna organiserar många rätt unga ungdomar, nästan uteslutande med invandrarbakgrund. Namnet tillkom efter inspiration från Black Panter-rörelsen i USA.
– Men vi är bara en organisation av många. Jag tror mycket på brett samarbete mellan olika rörelser, sade Majsa Allelin.

I den efterföljande diskussionen med publiken knådades frågorna vidare. Konkreta kampanjidéer efterlystes, och konstruktiva bidrag till debatten i alla dess nivåer framfördes.
Majsa Allelin informerade om Pantrarnas planerade demonstration i Biskopsgården den 25 oktober och en representant för den omtalade och aktiva fritidsgården Mixgården i Hammarkullen, vars ungdomar tidigare framgångsrikt agerat för att förhindra nedskärningar, välkomnade pantrarnas verksamhet och inbjöd till samarbete.
Mötet, som arrangerades av tidskriften Röda rummet, Socialistiska Partiet och Ordfront, samlade närmare femtio personer. En uppföljning planeras nu i form av en kort mötesserie om rasismen och motrörelserna, vilken också kommer förläggas till Biskopsgården.

Text och foto: Björn Rönnblad
Debatten kan i sin helhet avlyssnas på www.rodarummet.org.

För Johanna Evans från Luleå handlar ArbetarInitiativet om att ta strid mot det kapitalistiska samhället och stå för en annan slags union – en union mellan arbetare. Därför ställer hon upp i valet till EU-parlamentet i juni.

Johanna Evans är 21 år och bor själv i en lägenhet i Luleå. Familjen består annars av mamma, pappa, lillebror och lillasyster. Hon har varit aktiv i Rättvisepartiet Socialisterna sedan 2006 och hon jobbar heltid med partiet.
– Jag har alltid varit intresserad av politik och när jag skulle rösta för första gången i förra valet så tyckte jag att de gamla partierna inte var något alternativ. Det var då jag upptäckte RS och jag tyckte att deras inriktning på vård, skola, jobb för ungdomar och feministiska frågor var vettig. Att förklaringen ligger i att kapitalismen inte fungerar som system.

I och med krisen så tycker Johanna att det blir ännu mer tydligt att det behövs ett alternativ. Hon tycker att det är rent av pinsamt hur oppositionen och fackledningen beter sig, de som ska representera arbetarna. Som exempel tar hon Wanja Lundby-Wedin och Olle Ludvigsson, som röstat för bonusutdelningar.
– För mig är det ungdomsfrågor och klimatfrågor som är de viktiga frågorna. Jag ställer upp för att bygga något nytt – en verklig politisk röst för vanligt folk.
Den höga ungdomsarbetslösheten är något som Johanna vill jobba för att få ned. Hon berättar att socialbidragstagarna i Luleå kommun har ökat mycket den senaste tiden och att det främst handlar om ungdomar under 25 år som aldrig har haft möjligheten att komma in på arbetsmarknaden och som inte har rätt till a-kassa. Att det sedan också satsas allt mindre på ungas utbildning gör inte att framtidsutsikterna ser bättre ut.
– Det ska dras in 72 miljarder i skolan till 2011, vilket innebär att var tionde anställd ska bort, säger hon.

Johanna menar att alla de nedskärningar som nu görs i offentlig sektor drabbar kvinnorna hårdast, både på arbetet och i hemmet. För henne är det viktigt att lyfta fram den aspekten och hon tycker att underrepresentationen av kvinnor i EU-parlamentet bottnar i samma problem.
– Det speglar hela samhället, att kvinnan har en underordnad ställning och förtrycks i det kapitalistiska systemet.

När det gäller klimatfrågan så tycker Johanna att Kyotoavtalet är ett rent fiasko.
– Det är absurt att handla med utsläppsrätter när det som behövs är att man investerar i en total omställning av hela samhället, något som är omöjligt inom det kapitalistiska systemet.
Som det är nu menar Johanna att det är arbetare, ungdomar, pensionärer och klimatet som får betala för krisen. För henne är oppositionen inte någon opposition och hon anser att ArbetarInitiativet behövs som en rimlig och verklig möjlighet att ta sig ur situationen.
– Det behövs framförallt stora offentliga investeringar på miljömässiga omställningar, vilket i sin tur skulle skapa fler jobb. Det måste också satsas på att omfördela resurser och inte att göra som Volvo, dela ut 4 miljarder till aktieägarna och sparka arbetarna.
– Det är inte våran kris, vi ska inte heller betala för den.

Att rösta på ArbetarInitiativet tycker Johanna är att visa att det finns ett alternativ till de etablerade partierna. En plattform för att samla de som vill kämpa mot effekterna av krisen.
Det låga valintresset tror hon har att göra med att det hittills inte funnits något sådant alternativ, men också med synen på EU, att det inte uppfattas som folkets union utan storföretagens och borgarklassens.
– Vi måste visa att kamp lönar sig och ge tydliga exempel på det, säger hon och tar upp arbetarna som ockuperade glasfabriken på Irland och räddade jobb på det sättet som ett exempel. Hon berättar också om protesterna i Luleå när Tekniska förvaltningen skulle privatiseras. De anställda tog strid och man lyckades minska privatiseringen kraftigt.

I parlamentet skulle hon fokusera på klimat- och jobbfrågor med koppling till ungdomsarbetslöshet.
– Jag tror definitivt att vi kan bli en röst för vanligt folk och inspirera till kamp runt om i Europa!
Men röster till parlamentet är inte den primära orsaken till att Johanna ställer upp i valet. Det handlar om möjligheterna att nå ut med den plattform som ArbetarInitiativet har enats om och på så sätt bygga upp en rörelse underifrån och väcka arbetarrörelsen igen.

Innan Johanna ska ut på stan och sälja Rättvisepartiets tidning säger hon att hon ser fram emot valkampanjen.
– Det känns både inspirerande och intressant att man får vara med och föra fram något nytt. Jag tror att det finns en större öppenhet för socialistiska idéer i och med krisen – kapitalismen har återigen visat att den inte fungerar.

– Jag har hållit mig till vänster ända sedan jag föddes. Ända sedan jag läste om indianerna när jag var liten har jag sympatiserat med de svaga. Man kan aldrig sympatisera med de starka, de behöver ingen sympati, säger Sixten som bor i Kiruna med sin fru och deras tre söner, fjorton, tio och fyra år gamla.
Sixten har varit gruvarbetare i 36 år, sedan en dag i maj -73. Den politiska banan påbörjades först året därpå när han gick med i Kfml-R. Senare blev det en period i MLK (Marxist Leninistiskt kampförbund) – en dåvarande utlöpare från vänsterns ungdomsförbund, och därefter följde en tid i det maoistiska SKP. Men under de senaste femton-tjugo åren har han varit oorganiserad politiskt, fackligt har han däremot jobbat så gott som hela tiden.
– Facket är en nödvändighet. Jag är för LO som kollektiv men alltid kritisk mot LO-byråkratin. Trots att de har agerat som de gjort med Wanja Lundby-Wedin som värsta exempel, säger han.
Karriärtänkandet inom fackförbunden och den politiska sfären överhuvudtaget, tror Sixten är det som kan få förödande konsekvenser för människors politiska ryggrad. Risken är att man går ifrån sina värderingar för att åtnjuta större privilegier. Själv har han hoppat av sin fackliga karriär.
– Jag har varit vice ordförande i gruvtolvan och styrelserepresentant i LKAB, men jag klev av från min karriär när första sonen kom för jag tyckte att det var viktigare att vara hemma med honom. Dessutom tycker jag det är bra om det inte sitter samma gubbar hela tiden. Och det är mycket roligare att fika med gubbarna i gruvan.

Sixten tycker att centraliseringen av fackförbunden har inneburit negativa konsekvenser för arbetarnas villkor. Han berättar om den kongress som hölls 1992 där arbetarna stred för att få ha kvar Gruvindustriarbetarförbundet. Det lyckades inte utan förbundet gick upp i IF Metall.
– När vi var ett litet lokalt förbund kunde man slåss för sina specifika villkor. Nu börjar de rättigheter som vi kämpade till oss att naggas i kanten, bland annat så är gruvarbetarpensionen hotad.

Sixten ställer upp i valet till EU-parlamentet därför att han inte tycker att något av de etablerade partierna försvarar arbetarna. Han menar att glappet mellan förtroendemän och arbetare har ökat markant och att förtroendet är söndertrasat på grundnivå.
– Alla förtroendemän på alla nivåer tror sig ha rätt till fördelar, men en förtroendeman existerar ju endast för att arbetarna har organiserat sig och de ska ha samma lön som en arbetare. Kan vi inte städa i vår egen lägenhet så inte fan kan vi städa ute i samhället.
ArbetarInitiativet behövs för att hålla frågorna krig arbetarnas rättigheter levande och för att arbetarna behöver skapa något nytt, menar Sixten och han har förhoppningar om ett nytt arbetarparti i framtiden.
– Man vill bidra till det, att få folk engagerade. Jag tror inte så mycket på EU men jag ställer upp för andra människors skull, det kan ju väcka andra yngre förmågor.
Han tycker att den ekonomiska krisen bidragit till att han själv vaknat upp och fått nytt engagemang, men också att det diskuteras mer bland folk nu och att det är inspirerande.
– Man har ju alltid trott på kapitalismens kris men nu händer det på riktigt.
Själv har han ännu inte drabbats av krisen men på jobbet sker det stora omplaceringar och produktionen har dragits ned till mindre än häften av det normala. Ändå har LKAB gjort en vinst på över 300 miljoner under första kvartalet och företaget har inte behövt varsla någon, säger Sixten.
– LKAB har ju ingen kris, ändå vill de sänka lönen för oss nu.

För Sixten handlar ArbetarInitiativet om att samlas och kämpa för de villkor man har och ställa de viktiga frågorna, till exempel: Är det nödvändigt med bonusar när det går dåligt för företagen? Han ser ArbetarInitiativet som det enda alternativet som representerar arbetande människor. Det är de människorna han skulle arbeta för i parlamentet.
– Jag skulle försvara arbetarnas villkor, löner, rättigheter och för det första – för det är ju hotat idag – rätten att organisera sig.

Denna vecka har vi klättrat upp till 112 307,50 kronor, och det tackar vi för.

Internationalen görs inte bara av redaktionen och frivilliga skribenter. För några nummer sedan träffade ni Olga Bruce, en av våra korrekturläsare som kommer till tidningen för att se till att den blir läsbar. Idag får ni träffa Inger Hassler, Olgas kollega.

STÖD INTERNATIONALEN
Pg 678272-6
Märk talongen: ”Internationalen ska leva”

Varför Internationalen?

”Roligt träffa människorna på tidningen”

Under ganska många år har jag fuskat i olika funktioner på Internationalen: arbetat med layout, skrivit sådant som egentligen inte kräver några förstudier (om man inte vill), en recension, nån enstaka krönika, nåt recept. Haft ett barnledighetsvikariat och jobbat på den ”administrativa” sidan.

Ganska länge var jag ensam om att läsa korrektur. Men det är ett eftertraktat uppdrag, och nu är vi tre korrekturläsare. Tanken är att två ska vara på tidningen varje gång. Men det blir ofta missförstånd, så att alla tre dyker upp. Det har nån gång slumpat sig så att ”korrekturavdelningen” varit lika stor som övriga redaktionen.

Varför fortsätta med detta långt efter uppnådd pensionsålder och med kanske, kan man misstänka, lite förlegad syn när det gäller rätt eller fel i språket? En av de viktigare orsakerna är att det är roligt att träffa människorna på tidningen. Själv är jag varken uppseendeväckande politiskt initierad eller intresserad, så en annan orsak är tidningens rättvisetänk, som tilltalar mig.

Inger Hassler