Allt detta tar oss rakt mot en höjning av jordens medeltemperatur på fyra grader inom de närmsta 40-50 åren. En sådan uppvärmning är, med ord från Kevin Anderson, ledande auktoritet på utsläppsscenarier, ”oförenlig med ett någorlunda organiserat och civiliserat samhälle. Det är också mer än vad vi kan anpassa oss till.” För att behålla en 50:50-chans att begränsa uppvärmningen till två grader – en alldeles för hög gräns för att biosfären ska tryggas, men ändå – krävs nu att de rika länderna minskar sina utsläpp med omkring tio procent per år, för att nå absolut nollutsläpp inom tre decennier. Vad betyder det? Som Anderson själv konstaterar kan ingen marknad i världen åstadkomma något sådant. Det krävs, med hans ord, en ”planerad ekonomisk recession”.

Det kan sägas klarare: utsläppsminskningar på tio procent per år – det minsta vi behöver – utgör per definition en krigsförklaring mot kapitalet. Vi talar ransonering, statlig kontroll av alla betydande utsläppskällor, likvidering av ofantliga kapital nedsänkta i fossil infrastruktur, hård planering av ekonomin i dess helhet för att kunna nå målen. Detta är allmänt vedertaget inom klimatvetenskapen: ju längre vi väntar med att minska utsläppen – ju längre de får fortsätta accelerera – desto mer brutalt radikala måste åtgärderna bli när (om) vi till slut sätter igång. Hade omställningen inletts i början av 1990-talet hade socialdemokratiska manipulationer av marknaden – några subventioner här, några skattesatser här, en bunt offentliga satsningar – kanske fixat biffen. Nu är det för sent för sådant.

Klimatpolitiken följer, av en inneboende logik i korsningen mellan ekonomiska och rent biofysiska lagar, en tidslinje från Bernstein och Branting till Lenin och Trotskij. Till slut står vi där med Kommunismen och terrorn, Trotskijs mest problematiska text, från det värsta akutläget 1920: ”Kamrater, vi står ansikte mot ansikte med en svår period, kanske den svåraste av alla. Mot svåra perioder i folkens och klassernas liv svarar hårda metoder.”

Detta är inget att glädja sig över. Klimatleninismen blir en tragisk nödvändighet därför att det fossila kapitalet inte släppte igenom någon ekologisk reformism. Se det så: för varje år som går med två nya miljondelar kommer vi ett steg närmare 1920 – en katastrof i alla avseenden. Men det är det fossila kapitalet som skrivit den historien.

Att inga ledande krafter inom arbetarrörelsen idag vill driva detta krav är egentligen en historisk paradox, för om någonsin borde det nu ha en självklar aktualitet:
– Sverige har aldrig varit så rikt som idag. BNP per capita är mer än 80 procent högre än när Palme 1975 höll sitt kongresstal. Produktiviteten har mer än tiodubblats sedan vi 1919 fick den nuvarande åttatimmarsdagen. Trots det håller vi fast vid detta timtal som om det vore en helig princip, precis som om häst och vagn fortfarande skulle vara det dominerande fortskaffningsmedlet bortsett från all revolutionerande teknisk utveckling. – Arbetslösheten är idag skyhög. Nästan 450 000 svenskar står i arbetslöshetskön, samtidigt som övertidsuttaget bland de arbetande motsvarar långt mer än 100 000 heltidsjobb. De som har arbete stressar och sliter ut sig, samtidigt som allt större skaror överhuvudtaget förvägras ett arbete. I ett rationellt samhälle skulle man i det läget förkorta arbetstiden och dela på jobben.
- Om sextimmarsdagen genomförs med bibehållen lön innebär det en reducering av de sociala klyftor som under mer än 30 år vidgats alltmer.
- Utsläppen av växthusgaser är vår tids ödefråga. Och arbetstidsförkortning är i sig en miljövänlig reform, mot bakgrund av att varje arbetad timme i genomsnitt betyder tre gånger så mycket utsläpp av koldioxid än en timme i hängmattan.

Kravet om arbetstidsförkortning är mer pockande än någonsin. Det är hög tid att inte enbart kräva rätten till arbete utan även rätten till lättja. Som ett första steg kanske vi, likt Konrad Johansson i Folke Fridells roman ”Syndfull skapelse”, under en vecka bara borde utebli från arbetet – alla skulle vi säkerligen må jättebra av en ”skapelsevecka”.

Med en sådan opposition kan man inte räkna med så mycket till oppositionspolitik och i S-vårbudget handlar det också snarare om rännilar på miljoner än mångmiljardsatsningar för att få ner arbetslösheten. Visst kan exempelvis en satsning på att 10 000 ungdomar från och med i sommar ska få genomgå en yrkesintroduktion leda till lite mer sysselsättning, men i det stora hela är det en droppe i havet. När det gäller partiets något mer vidlyftiga ambitioner – som mindre skolklasser, ”extratjänster i välfärden” i stället för Fas-3 åtgärden och att ungdomar inom 90 dagar antingen ska få jobb, utbildning eller praktik – är det heller ingenting som man lägger konkreta förslag om nu utan något som man hänskjuter till partiets kommande höstbudget.

”Men å andra sidan är min livsuppgift inte att höja skatten”. Det var svaret som Magdalena Andersson gav på presskonferensen om partiets budgetförslag, utifrån att S nu börjat glida på att återställa den av regeringen halverade arbetsgivaravgiften för ungdomar. Det är ett uttalande som väl symboliserar den socialdemokratiska inställningen. När regeringen lägger sina förslag om skattesänkningar, som exempelvis varenda jobbskatteavdrag, är partiet i portgången mot, men allteftersom tiden lider köper man det mesta av regeringens föreslagna åtgärder. Därför blir det inte heller så mycket mer än ett antal ynka miljarder över till att genomföra en alternativ politik.

Det är ingen som begär att Magdalena Andersson skall se skattehöjningar som själva sin livsuppgift, men i den tid som är borde hon åtminstone se det som en absolut prioriterad politisk uppgift. Alliansen har vid regeringsrodret sänkt skatterna med netto 120 miljarder, utan en ordentlig strategi för att steg för steg åtminstone återställa skatteuttaget till den tidigare nivån finns det inte medel för att genomföra den livsnödvändiga klimatomställningen, för att återupprusta den sociala välfärden och för att korta ner arbetstiden – helt enkelt en politik för full sysselsättning värd namnet. Tyvärr befinner sig dock idag den socialdemokratiska oppositionen ljusår bort från det perspektivet.

Förslaget har varit länge i nyliberal ideologisk säck innan det hamnade i alliansens påse. Ända sedan 1996 har tankesmedjan Timbro agiterat för denna åtgärd. Sverige är inte heller det första landet i världen som vill praktisera den här typen av modell. Redan under 1980-talet testades den i flera utsatta förortsområden i Margaret Thatchers England. I brist på tydliga resultat lade dock den konservativa regeringen ner projektet i början av 1990-talet. Men det som sedan länge till och med varit vrakgods i nyliberalismens förlovade land England lyft nu fram av regeringen Reinfeldt som en lösning på arbetslöshet- och segregationsproblematiken.

Aldrig i modern tid har de sociala klyftorna i Sverige vidgats så markant och segregationen blivit så tydlig som under den nuvarande alliansregeringens fögderi, en allians som sitter fast i sitt mantra avregleringar-privatiseringar-skattesänkningar i sin ständiga betoning av den fria företagsamhetens lov. Men ytterligare favörer åt företagen är det som minst av allt bidrar till att lösa de problem som många utsatta förorter brottas med utan här är ett batteri av helt andra åtgärder nödvändiga: – En politik för full sysselsättning med mer resurser till den offentliga sektorn, klimatomställning och arbetstidsförkortning som självklara ingredienser. – En upprustning av miljonprogrammets lägenheter, en statlig plan för byggande av billiga hyresrätter och återupprättande av en social bostadspolitik värd namnet. Allmännyttan kan inte som idag fungera som vilket vinstbringande kapitalistiskt bolag som helst utan ska vara själva garanten för alla människors rätt till en bra bostad.
-Omfattande satsningar måste i dessa förorter göras för att rusta upp skolorna. Friskolesystemet måste avskaffas och privata bolag inom denna sfär bör förbjudas.

När vi på Första maj tar gatorna i besittning är det paroller med dessa innebörder den samlade arbetarrörelsen måste föra fram för att med en ny radikal politik för folkflertalet ta hela Sverige i besittning.

Det mest frapperande var dock hur tomhänt Borg var i frågan om att vidtaga åtgärder mot den arbetslöshet som fastnat på drygt 8 procent och över 400 000 arbetssökande. Ett framtidsscenario målades upp där antalet arbetslösa de närmaste åren kommer att öka med hela 130 000 personer, och först 2016 kunde finansministern se något ljus i tunneln när konjunkturen enligt regeringens prognoser kommer att vända. Här är det inte frågan om att med olika typer av stimulansåtgärder – som exempelvis satsningar på klimatomställning eller mer resurser till den offentliga sektorn – försöka pressa ner arbetslösheten, och att genom arbetstidsförkortning dela på jobben och på det sättet få fler människor i arbete ligger självklart fullständigt utanför vår finansministers begreppsvärld. Likt en bonde som sitter och väntar på bättre väder utlämnar sig Anders Borg till de ekonomiska naturkrafterna i form av marknadsaktörernas fria spel. De minimala satsningar som offentliggjordes i form av 1.9 miljarder till yrkesinriktad kommunal vuxenutbildning och 700 miljoner till underhåll av järnvägen de närmaste två åren är i det stora hela som droppar i havet. Få tror heller att den stora sänkningen av bolagsskatten – med fyra procentenheter och 16 miljarder i reda pengar – kommer att rendera några jobb att tala om.

Det som alliansens partier de närmaste åren ställer i utsikt är också som vanligt ännu mer av skattesänkningar: ett femte jobbskatteavdrag säger moderaterna, centern vill ytterligare sänka arbetsgivaravgifterna, för folkpartiet är värnskatten ett rött skynke och kristdemokraterna profilerar sig på att utlova skattesänkningar för pensionärerna. Sedan alliansen kom till makten 2006 har man dränerat statskassan med 120 miljarder netto i sänkta skatter, med relativt sett allt mindre resurser till den sociala välfärden som en självklar följd. Samtidigt som vi ser hur de fyra storbankerna – Nordea, Swedbank, Handelsbanken och SEB – tillåts att göra jättevinster (förra året över 80 miljarder) på skyhöga räntemarginaler.

Med Anders Borg vid ratten styr svensk ekonomi åt helt fel håll. Vi på vänsterkanten måste därför i den tid som är med kraft sprida krav som socialisering av storbankerna, höjda skatter och mer resurser till den sociala välfärden.

Frågan om vinst i välfärden var det som förväntades bli kongressens stora stridsäpple. Fyra partidistrikt och 66 arbetarkommuner ifrågasatte partistyrelsens försiktiga förslag om vinstbegränsning med motioner som argumenterade för vinstförbud. Utifrån läsandet av dessa motioner – varav många kom från små arbetarkommuner som exempelvis Falköping, Leksand eller Svalöv – kändes det också som att en vindpust av gräsrotsaktivitet drog genom partiet; att spin-doctors, reklamtänk och taktikpladder för en gång skull kanske skulle få stryka på foten.
Efter två dagar och en natts mangling i temagrupp blev dock slutresultatet mycket skrik för lite ull. Partistyrelsen lyckades ro hem en kompromiss där det enda konkreta var att man sträckte sig till att kommuner ska ha ”avgörande inflytande” och inte enbart ”inflytande” vid etablering av friskolor. Därtill fick vinstkritikerna igenom allmänna formuleringar som exempelvis att ”vinstintresse ska inte vara styrande välfärden”.
Även om kongressbeslutet av många säkerligen uppfattas som en grav besvikelse gäller det nu för oss som försöker driva motstånd gentemot vinstuttag i välfärden att suga upp de gräsrotsenergier som trots allt manifesterats inom det socialdemokratiska partiet. En förhoppning är att många socialdemokratiska medlemmar ser det som att kampen bara börjat och nu kan tänka sig bli aktiva i exempelvis en organisation som Gemensam Välfärd.

I övrigt var Stefan Löfvens utspel om att Sverige 2020 ska ha Europas lägsta arbetslöshet det som rönte mest medial uppmärksamhet. Hur det skulle gå till är dock höljt i dunkel. Löfven själv talar som vanligt likt vilken borgerlig politiker som helst om mer av tillväxt och utbildning samt ett bättre företagsklimat, inte ett ord om nödvändigheten av arbetstidsförkortning, klimatomställning och en utbyggd offentlig sektor. I den livsavgörande klimatfrågan väjde sig partiet för några konkreta utlåtelser, vilket gör att talet om att Sverige 2050 ska vara ett fossilfritt samhälle närmast får en biblisk anstrykning, att ljuset plötsligt skulle komma från ovan.

Sammanfattningsvis fortsätter Stefan Löfven och det socialdemokratiska partiet att hålla sig längs med den politiska mittlinjen, för oss andra gäller det dock som vanligt att hålla ordentligt till vänster.

Alternativet verkar allt mindre stå mellan den byråkratiska centerns marknadsdiktatur och den populistiska högerns öppna rasism. Istället ser vi nu tendenser till att den ”ansvarsfulla” högern helt skamlöst försöker profitera på de opinioner de själva skapat, men då självklart draperat i en nykter och distanserad språkdräkt. Universalismen är ett minne blott. Nu skall vi tydligen alltid ställa oss motfrågan ”vad tjänar vi [det vill säga tillväxten]?”, antingen det rör sig om papperslösa barns skolgång eller möjligheten för flyktingar att kunna bygga upp sina liv i ett nytt land. Återigen krävs det en liberal för att inte se vart ett sådant resonemang leder. Vad har samhället för tillväxtmässigt intresse av en litterat befolkning när man kan odla en privilegierad expertklass? När människor börjar mätas enbart efter sina bidrag till ekonomin finns det inga gränser för hur inhumant samhället kan bli.

För de politiker som vill vara bästa kompis med kapitalet verkar det idag vara kutym att försöka rida på den rasistiska opinion som de själva är ansvariga för. Europa ser inte bara den vulgärpopulistiska högerns framväxt utan också ett politiskt mittenfält som blir allt mer extremistiskt. De historiska exemplen på liknande utvecklingar ger en fingervisning om vilka hot vi står inför.
Vi befinner oss i ett tidevarv där den extrema centern framträder omaskerat och istället för att vagga in oss i konstruktioner om att det skall avslöja ”den borgerliga statens sanna karaktär” bör vi socialister inse att vi står inför de svåraste utmaningarna på mycket mycket länge.

Till de församlade forskarnas varningar för segregation och sönderfall kan förstås läggas de försämrade svenska skolresultat som under senare år återkommande redovisas i internationella så kallade PISA-studier.
Vad vi ser för våra ögon är den nyliberala söndertrasningen av idén om en jämlik skola för alla. En femtedel av alla svenska grundskolor och hälften av gymnasierna är idag så kallat ”fristående.” 64 procent av dem drivs som vinstdrivande aktiebolag och därav hela 85 procent av de fristående gymnasieskolorna. Vinsterna i skolföretag har länge legat högt över det övriga näringslivet, och dragit till sig riskkapitalister som bin till honung. Kapitalister som pressat kostnader genom färre examinerade lärare och färre elever med särskilda behov. I konkurrensen om skolpengen har vi sett betygsinflation, tystad lärarkritik och miljonslöseri för marknadsföring, medel som kunde ha gått till skolmateriel och lärartimmar. Det hela finansierat rakt av med skattemedel.

Det extrema nyliberala experimentet med svensk skola är på väg mot totalhaveri. När skolminister Björklund häromveckan konfronterades med konkursen för Karlstads idrottsgymnasium blixtbelystes den formliga kollapsen för de senaste decenniernas skolpolitik. Ägaren till gymnasiet, Jan Walther, hade sedan början av 2000-talet byggt upp en koncern av gymnasieskolor som de första åtta åren gjorde en vinst på 56 miljoner kronor av tilldelade skattemedel, varav 17 miljoner delades ut till ägarna. 2009 styckade han upp bolaget. På så sätt behövde han inte använda koncernens vinstmedel för att rädda idrottsgymnasiet när detta visade underskott. ”Det är en demografisk problematik med minskande barnkullar”, var Björklunds kommentar.
Nej, det är bankrutten för det nyliberala systemskiftet på skolans område, med vinstdrivande privata skolföretag och kapitalistisk konkurrens. Här går radikala vänsterröster, en kritisk lärarkår och forskningen numera i takt. Det är dags att sätta punkt för marknadsexperimentet med våra barns och ungdomars framtid.

Den fjärde mars i år var det ett nytt Grupp-8 som lanserade sitt bildande, Välfärdens Grupp-8, när åtta kvinnliga vårdföretagare gick ut med en debattartikel på svt.se. Huvudmålet för kritiken var LO och dess förslag om vinstbegränsning inom vård, skola och omsorg. Kvinnorna såg sig ”inspirerade av 60-talets kvinnorörelse” och skrev bland annat: ”Vi företagare bryter ny mark, gör saker bättre och omsätter våra idéer i praktiken. Vi vet att vi gör skillnad för många människor. LOV-reformen har gett människor frihet att bestämma över sin vård, skola och omsorg”.
Det är inte förvånande eller upprörande att kvinnliga företagare sätter sig över alla hinder för att göra vinst inom välfärden. Det som däremot upprör är att det sker med lånta fjädrar, att man använder sig av Grupp-8:s namn för att propagera för ståndpunkter som ligger milsvitt bort från vad Grupp-8 stod för.

Det verkliga Grupp-8 kunde självklart inte låta det här gå opåtalt förbi. Den femte mars responderade ett antal ”gamla åttor” på svt.se, under rubriken ”Skamligt parasitera på Grupp 8:s namn för profitens skull”: ”De företag som idag tar över den svenska välfärden har ingenting med 70-talets kvinnokamp att göra. Vårdvinsterna borde gå till höjda sjuksköterskelöner och ökad bemanning istället för ner i entreprenörernas klänningsfickor”.

Att Grupp-8 namn på det här sättet kidnappas till helt andra ändamål bör inte endast ses som en lustighet i den samhälleliga marginalen utan är snarare en avspegling av den rådande tidsandan där maktens kolportörer vill smula ner djupa intressemotsättningar och värdekonflikter till yta och reklam i ett aldrig sinande marknadsbudskap – att allt primärt ska handla om hur vi kommunicerar budskapet. Att en samling kvinnliga vårdföretagare profiterar på Grupp-8:s namn är i det sammanhanget ett liknande fenomen som att moderaterna dristar att kalla sig ”det nya arbetarpartiet”. Men under allt detta bjäfs lever kvinnokampen och klasskampen vidare lika tydligt som någonsin.

Den stigande produktiviteten och de svindlande vinstökningarna på lönernas bekostnad har skapat ett stort utrymme för en sänkning av arbetstiden. Likväl hörs samma visa av motstånd mot arbetstidsförkortning från kapitalägarnas företrädare och den politiska högern som när åttatimmarsdagen infördes.

Inom socialdemokratin har samma mönster kunnat ses, kravet på sextimmarsdag betraktas idag av partitopparna som ”orealistiskt” och inom Vänsterpartiet har kravet möts av stort motstånd från ledningen och ses som ”långsiktigt”. Glädjande är emellertid att kravet på senare tid vunnit ökat gehör inom en del av fackföreningsrörelsen, bland annat Transport har beslutat att driva kravet på 30-timmars arbetsvecka.
Argumenten för sextimmarsdagen är i hög grad berättigade:
För det första: Allt fler blir utbrända och mår dåligt av att slitas mellan stressigt arbete och en hektisk vardag. Genom kortare arbetstid kan fler hinna med att ta hand om hemmet, barnen och sig själva. Som en bieffekt bortfaller också argumenten för RUT.
För det andra: Medan de som har arbete pressas alltmer och dras med ökande övertidsarbete så finns en växande skara andra, inte minst ungdomar, som inte får arbeta. En arbetstidsförkortning kan motiveras med att vi delar på de jobb som finns.
För det tredje: Det finns ett förhållande mellan arbetstid och miljöpåverkan. Vi lever redan över jordens kapacitet och det är inte hållbart att gå på i de gamla ”tillväxt”-spåren. Istället för att ta ut produktionsökningen i pengar för att köpa fler prylar kan vi ta ut den i tid.

Så kan sextimmarsdagen bli en väg till bättre livskvalité för vanligt folk och samtidigt ett mera hållbart samhälle. Det står inte på något sätt i motsättning till att vi samtidigt kämpar för ett vettigt innehåll i arbetslivet och att vi som lönearbetare får mera att säga till om på jobbet. I förlängningen kan detta bara lösas genom att de som arbetar också tar över produktionsmedlen och får bestämma över vad som ska produceras och hur det ska fördelas.