Kan man tala om kärlek?
”Tillåt mig, med risk att verka löjlig, säga att den sanne revolutionären drivs av en stor kärlek. Det är omöjligt att tänka sig en äkta revolutionär utan denna egenskap.” (Che Guevara: Vi ska segra! Politiska tal och skrifter i urval av Francisko J Uriz, 1968)
Ett utmanande påstående? Kan det inte kännas lite flummigt för radikal politik att tala om känslor?
Kärlek – ett missbrukat ord. För privat. Associerar det inte till medlidande och välgörenhet? Känslor kan manipuleras – men även tas på allvar. Vi känner ju med de förtryckta, de som är utan makt och röst.
När man läser vidare i Guevaras text kan man inse att uttalandet även måste ses i sitt sammanhang. Framförallt skapas i det fortsatta resonemanget en motsättning mellan det vardagliga livet (som kvinnorna förväntas sköta) och den manliga revolutionära heroismen – i en sorts homosocialitet. Dock berörs en försummad aspekt av det politiska arbetet – drivkraften, den bestående inre motivationen.
Per-Olof Mattson uttrycker det bra i avslutningen av artikeln om den frälste Göran Skytte (Internationalen nummer 16/2008): ”Den kampen (för att göra livet drägligt på jorden) behöver ingen tro, den klarar sig gott och väl med kunskaper, kamratskap och solidaritet.”
Kanske skulle man tala mer om kamratskapet, som förutsätter förmågan att leva sig in i andra människors situation och sätt att tänka, som solidaritetens drivkraft. Inte minst för att denna förmåga – empatin – är så satt på undantag. Kan den vara på väg att försvinna? Den moderna vetenskapen har ju även i stor utsträckning försökt rationalisera bort alla känsloaspekter som ovidkommande.
Antalet barn med diagnosen autism sägs öka i västvärlden. En undersökning från universitetet i Cambridge ställer den oroande hypotesen att ansamlingen av analytiska/systematiska och lågempatiska män och kvinnor (så kallade nördar) i tekniska universitetsmiljöer kan orsaka en ökning av antalet barn med autism. Ju större systematisk förmåga, dess lägre empatisk förmåga och vice versa. Men är det fråga om nedärvd disposition eller en kulturell miljöpåverkan som förstör barnens empatiska förmåga? Ett barn som inte blir sett har svårt att se andra. Den ständiga frågan om arv eller miljö. Vad är viktigast i en rektangel? Höjden eller längden? Det kan vara bekvämt att tänka sig att alla problem enbart är nedärvda. Då kan vi skaka av oss tanken på att förändra miljön/samhället i mänsklig riktning. Då är det istället människan som ska anpassas.
Hos en person med autism har det systematiska tänkande mer eller mindre slagit ut det empatiska. Är det egenskaper vi finner hos karriäristerna inom näringsliv, politik och akademi? Då i form av begåvad autism, vanligen diagnosticerad som så kallat Aspergers syndrom. Finner vi snart de kreativa individerna med inlevelseförmåga endast inom konstnärligt betonade utbildningar? Att hävda att individer med nedsatt empatiförmåga är överrepresenterade i maktpositioner innebär inte att alla med Aspergers syndrom blir politiker eller företagsledare – men att de kan ha ett försprång inom strukturer där man inte tar medmänskliga hänsyn och inte får låta sig styras av känslor – bara av lönsamhet och aktiekurser.
”Förmågan till godhet, utvald under miljoner års jämlik grupptillvaro, kanske inte har samma evolutionära fördelar i de hierarkiska samhällen vi just uppfunnit. En psykopat däremot har lättare än andra att avancera, även om det ofta är katastrofalt för organisationen. I det privata näringslivet är det numera ett uppmärksammat problem. En tänkbar hypotes är att psykopaterna är överrepresenterade också i toppen på andra organisationer och samhällsorgan där det finns makt”, skriver Lasse Berg i ”Gryning över Kalahari”.
Även dessa så kallade psykopater Berg här beskriver utmärks av att de saknar empati. De är manipulativa, impulsiva, otåliga, oansvariga, egoistiska, lögnaktiga, saknar skuldkänslor men kan vara ytligt mycket charmerande. Visst känns de igen. I kombination med exhibitionism och grandiosa föreställningar om den egna betydelsen avlas dessa drag fram inom såväl public service som kommersiella media.
Kan man även spekulera i en självförvärvad empatistörning – när en individ eller grupp individer utesluter andra från empati – i rashatets USA eller antisemitismens Europa. Eller i vår prestationshetsade konsumtionskultur där den individuella framgången förutsätter andras misslyckade?
Motmedlet? Är det inte den inlevelsegrundade kärleken och kamratskapet i kampen för att göra livet drägligt på jorden? Är inte den solidariska handlingen själva definitionen av kärlek?
Lars Lundström
Intressant?
Några blogglästips: Svensson om ägarlägenheter, Trotten om Gaza, Kildén & Åsman om Workers Memorial Day
Läs även andra bloggares åsikter om Kärlek, Che Guevara, Lars Berg, Psykopater, Empati, Autism, Aspberger, Samhälle
