Kärnkraften är inget alternativ

Under lång tid – efter Harrisburg och Tjernobyl – kämpade anhängare till kärnkraften i uppförsbacke. I Sverige hade dessutom folkomröstningen 1980 resulterat i en seger för avvecklingsförespråkarna. Kärnkraften tycktes hopplöst passé.

Men sedan några år tillbaka har kärnkraftsanhängarna repat sig och gått på offensiven. Anledningen är naturligtvis de stigande olje- och energipriserna i kombination med klimathotet.

Det har givits möjlighet att lyfta fram kärnkraften som ett “lönsamt”, “rent” och “klimatneutralt” alternativ jämfört med fossila bränslen – kol, olja och gas. Kärnkraften anses till och med vara “den enda lösningen” på klimat- och energikrisen! I Sverige drivs nu kravet på kärnkraftsutbyggnad främst av folkpartiet (Björklunds fyra nya kraftverk), av ängsliga socialdemokrater och företrädare för Sveriges basindustri.

Mot bakgrund av detta är det nödvändigt att påminna om de faktiska förhållanden som numera ofta sopas under mattan i kärnkraftsdebatten:

- Kärnkraften är alltjämt farlig.
Allvarliga olyckor tillhör inte det förflutna. Nyligen avslöjades att läckan i ett spanskt kärnkraftsverk var hundra gånger större än vad som meddelats till landets kärnenergimyndighet. Över 800 personer har utsatts för strålning i storleksordningen 20 miljoner becquerel! Tjernobyl-haveriet 1986 fortsätter också att skörda offer. Världshälsoorganisationen, WHO, undanhåller fortfarande rapporter om de verkliga följdverkningarna.

- Kärnkraften är inte miljövänlig.
Vid varje reaktor sker utsläpp av radioaktiva gaser, exempelvis kommer krypton-85 och kol-14 ur reaktorernas skorstenar och via kylvattnet frigörs andra gaser. Brytningen av uran är en annan miljöfarlig del av kärnkraften.

- Kärnkraften minskar inte koldioxidutsläppen.
Trots läpparnas bekännelse till Kyoto-avtalet och att minska utsläppen satsar de stora industri- och utvecklingsländerna ändå på ökad användning av fossila bränslen – plus utbyggd kärnkraft! De så kallade G7-länderna har inga reella planer på att minska vare sig det ena eller det andra. Dessutom, sedd ur den totala livscykeln – med anläggning, uranbrytning, drift, back-up och avveckling – kräver kärnkraften för att fungera stora mängder fossil energi.

- Kärnkraften är inte hållbar och kan inte ersätta de fossila bränslena.
Idag finns 435 kärkraftsreaktorer i drift, vilka svarar för endast ungefär sex procent av världens totala energiproduktion (och minst hälften av de sex procenten inkluderar energi som i processen går förlorad i spillvärme!). Därtill är kärnkraften på sikt inte hållbar eftersom uran – precis som fossila bränslen – är en ändlig resurs. Med nuvarande 435 reaktorer kan kärnbränslet i bästa fall räcka 50-60 år. En snabb och kraftig utbyggnad blir utifrån detta perspektiv alltmer problematisk, samtidigt som kärnkraften aldrig kan bli en dominerande energikälla i världsmåttstock.

- Kärnkraften är inte nödvändigtvis billig.
De höga olje- och elpriserna gör naturligtvis kärnkraften ”mer lönsam”. Men detta innebär inte att den blir billig för användaren. Som Tomas Kåberger, numera chef för Energimyndigheten, uttryckt det i Svenska Dagbladet: ”Teknik brukar bli billigare och billigare att ta fram – men med kärnkraften har det varit tvärtom.” Med nuvarande energipriser blir kärnkraftsinvesteringarna än dyrare.

- Kärnkraftens avfallsproblem är inte lösta.
Fortfarande har inga hållbara – och politiskt acceptabla – lösningar på avfallsproblematiken presenterats. Förvaringen måste hållas åtskild från mänskligt liv i 100 000 år och ingen vet med exakthet hur allt hittills lagrat radioaktivt material slutligen ska hanteras. Kärnkraften är dömd att bli en parentes i energihistorien – men avfallet blir ett närmast oändligt problem.

- Kärnkraften förhindrar alternativen.
De stora investeringar som nu i världsskala planeras för kärnkraften kommer att blockera utvecklingen av alternativa åtgärder och energikällor, för framför allt är det nödvändigt att rationalisera och spara i energianvändningen. Här finns mycket att göra – inom industrin, inom offentlig sektor och i hushållen. Oljeberoendet måste främst brytas genom att på sikt fasa över privat bilåkande till kollektiva alternativ. Elproduktion måste i allt högre grad komma från effektiviserad vattenkraft, vindkraft och solceller.

Förutom alla dessa punkter kan tilläggas risken för spridning från civil användning till militär.

Starka ekonomiska och politiska krafter arbetar helt uppenbart för en massiv kärnkraftsutbyggnad. Marknadsekonomin och den moderna kapitalismen ser i utbyggnaden en väg ut ur den begynnande energikrisen. Med falska argument, som med hänvisning till klimathotet ges ”legitimitet”, propageras för en lösning, som om den realiseras, kommer att bli en av världshistoriens mest fatala återvändsgränder.

Intressant?
Bloggat: Kildén & Åsman,
Läs även andra bloggares åsikter om Kärnkraft, Miljö, Klimathotet, Politik, Samhälle, Kärnkraften

Taggar: Kärnkraft, Klimathotet, Miljö

Postat den 25 April 2008 at 13:45 i Ledare. Följ kommentarerna RSS 2.0 feed.