Vad är vad? Fin och ful kultur

När SVT:s Kulturnyheter i november tog upp ny europeisk statistik som visar att svenskarna ligger i topp när det gäller kulturkonsumtion, hamnade fokus på hög och låg kultur. Man använde sig av en etnolog vid Södertörns högskola för att sätta ord på den utveckling som man tycker sig skönja i landet Sverige: Vi ägnar oss åt låg kultur på fritiden, medan den höga kulturen – den så kallade Finkulturen – får stryka på foten och operasångarna sjunga halsarna sura inför en tynande skara entusiaster.

Enligt Kulturnyheterna är vi duktiga på att skapa själva, vilket leder till att vi distanserar oss från det fina. Etnologen berättar vilken stor skillnad det är på Sverige och säg, diktaturens Ryssland. På grund av det politiska klimatet i det sistnämnda landet behövdes det kanaler där folket kunde få leva ut sina lustar – alltså var den fina kulturen en allmän företeelse, billig och bra. I Sverige är vi tvärtom så välmående och demokratiska att vi kan ha kulturutövande som hobby.

Så fortgår det gemytliga lilla inslaget och jag undrar vad det är jag ska få ut av det hela. När ska de börja ifrågasätta hela begreppet ”finkultur”? När får jag höra något om hög och låg kultur som jag inte redan hört tusen gånger förut? Och när ska poängen komma? – den där de frågar sig varför diktaturens ryssar hade råd att betala för en operabiljett medan dagens svensson inte ens har råd att ta med sina barn på en teaterföreställning särskilt ofta. Trots att det handlar om ett utbud som är statligt subventionerat och alltså rimligtvis borde vara tillgängligt för en större skara skattebetalare.

Den där poängen får jag aldrig. Vilket är synd. Det hade varit oerhört intressant med en mer djuplodande diskussion om vad som är Bred kultur och vad som är Fin kultur. Vem var det förresten som bestämde att det är ”fulkultur” att sjunga i en amatörkör?
Kanske skulle man efterlysa en debatt kring den rådande kultursegregationen. För, som Kulturnyheternas reporter glatt rabblar upp, det är lättare att gå med i en kör än att gå på opera. Därför att vi inte blir bekanta med operans guldbroderade lokaler från början, vill jag tillägga, de tillhör kultureliten genom ett hemligt, oskrivet kontrakt. Skolorna skär dessutom ned på antalet kulturupplevelser som barnen ska få ta del av per år och ibland är det så få som noll. Hur ska man då få upp ögonen för teater, dans, opera på ett tidigt stadium? Självklart är det lättare att anmäla sig till en kurs i krokiteckning, där står det ofta tydligt och klart att det inte krävs några förkunskaper.

Vad är det då som räknas som kulturkonsumtion/kulturutövande när den europeiska statistiken sätts samman? Är det att titta på tv? Är det att spela fotboll? Är det att dansa samba? Och vad är det som gör att svenskarna ”väljer” det som av SVT:s reporter klassas som bred – alltså låg – kultur: Krokimålning, körsång, drejning, etc?

Visst kan det till stor del ha att göra med den omfattande svenska folkbildningsrörelsen, kursutbudet runt om i landet är myllrande. Men det har också med andra saker att göra. Med sociologen Pierre Bourdieus ord kan man säga att det handlar om vilket ”kulturellt kapital” man har att röra sig med. Det handlar i så stor mån om vilka sammanhang man känner sig hemma i. Hur får man en lågavlönad, ensamstående, överarbetande trebarnsmor från lägre underklassen i Jordbro att känna sig bekväm på Kungliga Operan? Om Kulturnyheterna någon gång kunde svara på det så skulle jag bli överlycklig, för det kanske skulle innebära att vi skapat ett jämställt kulturlandskap i Sverige.

Emma Lundström

Andra bloggar om: Pierre Bourdieu, Kultur, Kulturnyheterna, Finkultur, Samhälle, Politik

Taggar: Finkultur, Kultur, Kulturnyheterna, Pierre Bourdieu

Postat den 15 February 2008 at 14:40 i Krönikor. Följ kommentarerna RSS 2.0 feed.