Farväl till alliansfriheten
Den svenska krigsmakten blir allt mer en integrerad del av det världsomspännande imperialistiska systemet. Från första januari i år leder svensk militär EU:s nya snabbinsatsstyrka; Nordic Battle Group. 2300 svenska soldater ska med kort varsel kunna sättas in varhelst europeiska stormaktsintressen hotas inom en radie av 600 mil från Bryssel. Nordic Battle Group är en del av EU:s totala insatsstyrka på 60 000 soldater, en militär kraft vars styrka i första hand är riktad mot afrikanska konflikthärdar och råvarutillgångar – europeisk imperialism i hårdnande kamp mot främst kinesisk och amerikansk imperialism. Förutom detta har även den svenska regeringen svarat positivt på en förfrågan om att Sverige ska ingå i Nato:s nya ”brandkårsstyrka”, en styrka som är tänkt att vara i operationsdugligt skick från och med i vår.
I förslaget till nytt EU-fördrag, ett fördrag som den svenska regeringen ställt sig bakom och styvnackat vägrar att ställa till folkomröstning, finns det även med en så kallad solidaritetsklausul. Denna klausul understryker att de länder som deltar i EU:s militära samarbete har en skyldighet att komma till undsättning om något av de deltagande länderna angrips. Härmed vill den svenska regeringen – understödd av socialdemokratin – radera ut det sista som finns kvar av svensk neutralitet och alliansfrihet. Därmed skulle en nästan tvåhundra år gammal svensk tradition att försöka hålla sig utanför krig slutgiltigt gå i graven.
Vi vet att svensk militär under hela efterkrigstiden haft ett samarbete med USA och NATO. Men det var ett samarbete som var tvunget att hanteras under bordet. Officiellt var Sverige neutralt. Hemlighetsmakeriet var framför allt nödvändigt eftersom majoriteten av det svenska folket ville ha neutralitet. Att föreslå att svensk trupp skulle användas utomlands tillsammans med stormaktstrupper var en fullkomlig otänkbarhet.
I Tage Erlanders och Olof Palmes retorik var freden både mål och medel. ”Våld föder våld” hette det. Under sextiotalet växte medvetenheten om den amerikanska imperialismens roll och solidariteten med Vietnam blev en folkrörelse.
Kontrasten mot dagens situation är dramatisk. Hur lyckades den härskande klassen med detta skifte?
Det finns många faktorer. Klassmedvetenhetens tillbakagång är central. 70-talets arbetarradikalisering som tog sig uttryck i vilda strejker och framtvingad arbetsrättslagstiftning med mera har rullats tillbaka. 60-talets ungdomsradikalisering har ersatts med egocentrism och karriärism. Jämför klimatet på högskolorna då och nu!
Men ovanpå denna allmänna högervridning i samhället har också makthavarna använt medveten taktik för att nå dit de nu kommit när det gäller den svenska krigsmakten. Ändringen har smugits fram. Den svenska truppen i det första Gulfkriget för 18 år sedan var ett sjukvårdförband för att ta hand om skadade irakiska soldater! Hur mobiliserar man en opinion mot en sådan insats? Förändringen är skickligt genomförd.
Sedan har det rullat på. Idag strider svenska soldater i Afghanistan. Motivet för att befinna sig där är att folket ska befrias från fundamentalistiskt tyranni, samma argument som berättigade Sovjetunionens invasion av landet. Då stödde väst (inklusive hela det svenska politiska etablissemanget) fundamentalisterna. Sovjet skulle ju bekämpas. Så mycket för demokratisk målsättning!
Västmakterna (inklusive Sverige) är i Afghanistan för att säkra sina egna strategiska intressen. Detta är idag huvudregeln vid varje utländsk intervention – strategiska och ekonomiska intressen draperas under en slöja av humanitära motiv.
Motståndet mot den svenska krigsmaktens utveckling är idag oerhört svag. Den svenska arbetarrörelsens attityd är skandalös. Protester från det socialdemokratiskt kontrollerade facket handlar om oro för att den borgerliga regeringens slimmning av krigsapparaten leder till förlorade jobb inom krigsindustrin.
Det är ju så att utvecklingen av krigsmakten till en imperialistisk operationsmaskin inriktat på interventioner utomlands leder till en bantning av det som en gång var ett invasionsförsvar. ”Mindre men vassare”, som makthavarna säger.
Protester från dem som ska riskera livet undviks med att värnpliktsarmén i praktiken förvandlas till elitarmé, en minoritet av årskullarna kallas in. Krigsmakten kan välja och vraka. Resultatet blir att många enheter kan byggas upp med värnpliktiga som köpt hela paketet. Unga killar och tjejer som är imponerade av vapen och makt.
Desto viktigare att antiimperialister i dagsläget lyfter frågan om krigsmakten och Sveriges roll i imperialismens krig och ger det den plats i debatten som är nödvändig.
I media: SVD1, SVD2, SVD3, SVD4
Andra bloggar om: Alliansfrihet, NATO, Afghanistan, Militär, Yrkesarmé, Politik, Samhälle, Imperialism, EU
——— ————— ————- ———— ———-
Tips på läsning i andra bloggar: Trotten om fildelning och Svensson om rättsstaten
