Facket vid ett vägskäl
På ett år har omkring 170 000 medlemmar lämnat LO och TCO.
LO uppvisar ett medlemstapp på 120 000 medlemmar. Siffran motsvarar 7 procent av den totala medlemskåren, som den 30 november hamnade på 1 681 679 medlemmar.
Raset är inte helt oväntat med tanke på högeralliansens chockhöjning av a-kassan, men den överträffar ändå den fackliga byråkratins dystraste prognoser.
Parallellt med dessa siffror presenteras andra fakta. Här handlar det inte om något ras utan tvärtom löner som skjuter i höjden. Under 2006 passerade den årliga genomsnittsinkomsten bland fackliga förbundsordföranden enmiljonstrecket. TCO:s ordförande Sture Nordhs inkomst av tjänst för 2006 landade på 1 484 041 kronor. LO:s kvinnliga motsvarighet Wanja Lundby-Wedins inkomst av tjänst för samma år var 1 156 188 kronor.
IF Metalls ordförande Stefan Lövden tillhör, jämfört med dessa två, den fackliga byråkratins låglöneproletariat med sina 750 000 kronor om året.
Man kan förmoda att motivationen att vara kvar i facket minskar ytterligare när vetskapen om dessa fantasilöner når ut till de som betalar dem, de lågavlönade medlemmarna.
Svensk fackföreningsrörelse har att se tillbaka på ett mörkt 2007. Högeralliansen pressar tillbaka facket. Arbetsgivarna, ledda av kamporganisationen Svenskt Näringsliv, pumpar dagligen på med nya förslag om försämringar i arbetsmarknadslagstiftningen, förslag som LO i vanlig ordning är villigt att föra förutsättningslösa förhandlingar om. Denna gång är det den redan starkt beskurna strejkrätten som ska stympas än mer.
Så strax innan jul kom EU-domstolens utslag i det så uppmärksammande Vaxholmsmålet. Återigen ett fackligt nederlag, som kan öppna dörren för en på sikt omfattande lönedumpning på svensk arbetsmarknad.
Det är en dom som mer eller mindre chockat det fackliga toppskiktet. Inte minst med tanke på att i stort sett alla förbund, med vissa enskilda undantag, tillhörde ja-blocket i den furiösa kampanj där socialdemokrati och arbetsgivarsidan lovade guld och gröna skogar om Sverige gick med i EU. Tungan på vågen i den jämna omröstningen blev LO:s ja till unionen.
När LO:s EG-kommitté tog till orda 1994 – ett år innan folkomröstningen – lät det bland annat så här, enligt vad Norrskensflamman uppger den 20 december: ”När det gäller kravet på att kunna använda svenska kollektivavtal för att införliva EU-direktiv har det till fullo tillgodosetts i förhandlingsresultatet”.
Det var då det. Nu kommer tillämpningen av EU-domstolens utslag att prövas av den svenska arbetsdomstolen under våren. De fackliga ledarna kommer att bullra och böka, kräva lagstiftning och hävda att domen inte kan tillämpas i Sverige.
Varken LO-ledningen eller TCO-ledningen tycks så sent som 2008 ha upptäckt att all lagstiftning både i Sverige, inom EU och för all del Arbetsdomstolen styrs av andra krafter än de fackliga organisationerna. De lagar som stiftas i ett samhälle eller för arbetsmarknaden är resultatet av en ständig kraftmätning mellan arbete och kapital. Den svenska statsapparaten och ytterst regeringen, liksom de styrande krafterna inom den europeiska unionen, är i denna kraftmätning representanter för kapitalet och de så kallade marknadskrafterna som försöker krama saften och livet ur löntagarna oavsett om de bor i Polen eller i Sverige.
Likaså tycks topparna inom LO och dess medlemsförbund – eftersom i stort sett alla också är medlemmar i det socialdemokratiska partiet – anse att om inte vädjanden till regering eller EU nu hjälper sätter man sin tillit till att det blir ett regeringsskifte i Sverige 2010.
Detta är ingenting annat ett rent bedrägeri mot de medlemmar som via sina medlemsavgifter betalar dessa toppars jättelöner. För det finns faktiskt ingenting som i nuläget talar för att socialdemokraterna kommer att stoppa den nyliberala ångvälten. Inte ett ord, inte ett löfte, ingenting finns det som tyder på det, av den enkla anledningen att den socialdemokratiska ledningen vägrar att uttala sig om vad de har för alternativ politik.
För att sammanfatta.
Ingenting talar för att LO i förstone kommer att lyckas med att vända de vikande medlemssiffrorna. Sakta men säkert kommer även den av tradition höga svenska fackliga anslutningen att ”harmoniseras” med EU:s övriga medlemsstater. Fackföreningsrörelsens styrka och inflytande kommer därmed att minska än mer om ingen radikal självprövning och konstruktivt nytänkande startar och det snabbt.
Det är dags att släppa anden ur flaskan. Till de fackliga toppdirektörerna vill man ropa: Om ni inte vill sänka era näringslivssatta löner så gör åtminstone rätt för dem. Inga fler eftergifter – mobilisera medlemmarna mot alliansen, bryt med socialdemokratin, låt medlemmarna bestämma.
För även om ni har råd att vänta till 2010 har inte LO:s eller TCO:s medlemmar råd att göra det.
Intressant?
Bloggat: Svensson1, Monica Green, Svensson2, Ett hjärta rött, Jinge, Fredrich Legnemark, Trotten, Kaj Raving, Esbati, Mullvaden, Alltid Rött, Jens Holm, Kulturbloggen
Borgarmedia: SDS1, SDS2, HD, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, SVD1, SVD2, SVD3,
Andra bloggar om: Vaxholm, Vaxholmsfallet, Europa, Facket, Fackligt, Kollektivavtal, EU, Arbetarkamp, Arbetarklass, Klass, Klasslagstiftning, Byggnads, Byggnadsarbetarförbundet, Wanja Lundby-Wedin, Anna Ekström, Sture Nordh, Fackföreningar, SACO, TCO, LO, Politik, Samhälle
[...] Internationalen: – Se ledaren 10 januari. [...]