Framgångsrecept för vänstern

I hela Västeuropa har vi de senaste åren sett exempel på socialistiska partier som gått framåt. Det har varit breda antikapitalistiska vänsterpartier eller i enstaka fall revolutionära partier som nått politiska framgångar med en likartad politisk inriktning. Den gemensamma faktorn har varit ett hårdnackat motstånd mot nyliberalism.

Framgångarna har i stort sett alltid baserats på social kamp och massrörelser. Så har varit fallet i Frankrike och Nederländerna, där både LCR (Ligue Communiste Révolutionnaire) och SP (Socialistische Partij) konsekvent motarbetade EU-konstitutionen tillsammans med fackföreningar, andra partier och olika sociala rörelser. Den kampen resulterade i framgångar för partierna i val, men ledde framförallt till ett större politiskt inflytande i allmänhet. Detsamma har vi kunnat se i Norge där Sosialistisk Venstre gick fram i förra stortingsvalet, ridandes på en bredare och fackligt förankrad motståndsrörelse mot nyliberal politik.

Gemensamt för dessa partier är att de har nått framgångar med en politik baserad på förbättringar för vanligt folk; för arbetarklassen. Men det finns fler partier i Europa med liknande politisk profil. De är i allmänhet breda, ofta relativt nybildade, antikapitalistiska vänsterpartier som skapats genom sammanslagningar av olika grupperingar i den revolutionära och reformistiska vänstern, trots deras olika politiska historia och organisatoriska traditioner. Exempel är Rifondazione (PRC) i Italien, Enhedslisten i Danmark, Bloco Esguerda (BE) i Portugal och SSP (Scottish Socialist Party) i Skottland, RESPECT i England och Die Linke-WASG i Tyskland – sammanslagningar eller samlingar av olika revolutionära eller radikalt reformistiska vänsterströmningar.

Gemensamt för alla dessa breda grupperingar är att de har en väl utbyggd intern demokrati, ofta med formellt garanterade rättigheter att bilda organiserade politiska fraktioner inom partierna. Förutom den politiska linjen är denna respekt för olikheterna en av anledningarna till framgången för dessa partier.

Utvecklingen för den antikapitalistiska vänstern i Europa är dock inte helt problemfri. Vi har det sista året kunnat se en del bakslag. Några av de vänsterpartier som nått framgång med en politik mot kapitalism, krig och nyliberalism har de senaste åren satt sig i regeringar med en nyliberal politik. Så har skett i Italien och i Norge. Detta har lett till splittring av PRC i Italien och tillbakagång för SV i det senaste norska lokalvalet. Åter andra, som SSP i Skottland, byggdes upp alltför mycket kring en karismatisk person. När sedan denna person spårade ur drabbades partiet också av problem. SSP splittrades och drabbades av en rejäl valförlust i senaste valet.
Men trots dessa bakslag måste det ändå anses vara en framgångsväg för vänstern i Europa att bygga breda antikapitalistiska partier med en anti-nyliberal agenda och politik, och med en öppen politisk intern organisering. Den vägen är inte problemfri och inte utan bakslag, men förmodligen en av få framkomliga vägar – och något för den svenska vänstern att lära sig av.

Däremot är samarbete i regeringar med en nyliberal agenda ingen framgångsväg, utan leder till tillbakagång och splittring. En anpassning till större partier – som SV i Norge, kommunistpartiet (PCF) i Frankrike och vänsterpartiet i Sverige gjort – leder inte heller till framgång, utan till att folk inte upplever att partiet behövs. Och så röstar man istället på det större partiet.

Det som i dagsläget behövs för att nå framgång med en socialistisk politik är följaktligen:

• Att man har en antikapitalistisk plattform mot nyliberalismen.
• Att man strävar efter stor och bred enighet.
• Att man har en demokratisk intern organisering.
• Att man klart skapar en rågång gentemot partier och regeringar som för en nyliberal politik.

Bloggat: Jinge, Ilona Sz Waldau, Kaj Raving
Media: DN
Andra bloggar om: Vänstern, Frankrike, Europa, Nyliberalism, Socialism, Regering, Politik

Postat den 18 October 2007 at 16:26 i Ledare. Följ kommentarerna RSS 2.0 feed.