G20: Chockdoktrin och motstånd
Resultatet av förra veckans G20 möte i Pittsburgh var minst sagt uppseendeväckande. Inte vad gäller det konkreta; den globala uppvärmningen ska uppenbarligen stoppas med Obamas svavelosande retorik snarare än politiska beslut, och finanssektorn styras upp av ickebindande uttalanden om måttfullhet och regleringar.
Det uppseendeväckande gäller den framtida politikens form, som den skissas i det gemensamma uttalandet vid mötets slut. G20 ska installeras som en permanent organisation för att styra över den globala ekonomin. För att genomföra sina beslut ska man använda en av den globala ekonomiska politikens mest pålitliga indrivare: Internationella Valutafonden, IMF.
Förevändningen för nyordningen är den finanskris som för ett år sedan exploderade i USA och spreds därifrån över världen. Beslutet fungerar utmärkt som illustration till det Naomi Klein döpt till chockdoktrinen; att världens mäktiga använder kriser för att driva igenom nyordningar som varken har med krisernas orsaker eller deras lösningar att göra. Kriserna bereder helt enkelt ett undantagstillstånd där beslut kan fattas utan att diskussioner hinner föras och motstånd byggas.
G20 har skapats ur G8, som i sin tur byggdes ur G7. Det är en organisation som varit den kanske viktigaste globala aktören när det gällt att driva igenom de avregleringar som lade grunden för kreditkollapsen 2008. Och om G20:s föregångare drivit på globalt så har den viktigaste organisationen för att omsätta de mäktigas globala önskningar till lokal politik varit IMF.
Visserligen var kreditkollapsen bara den form som de djupare problemen i kapitalismen tog, men liberala politiker sysslar med ytan, och till och med de borde förstå det här: om ni vill lösa ett problem, gör inte de organisationer som orsakade problemet till enväldiga beslutsfattare. Det enda rimliga beslutet i ljuset av den senaste krisen vore att upplösa G20, IMF, WTO och att lägga ner Världsbanken.
Beslutet från Pittsburg faller emellertid in i ett tydligt politiskt mönster under de senaste decennierna – den period vi känner som globaliseringen. För om den ekonomiska drivkraften bakom globaliseringen varit att allt större koncentrationer av kapital kräver allt större marknader, så har den politiska drivkraften varit avdemokratisering.
Ett av avdemokratiseringens ansikten såg vi på Pittsburgs gator under torsdagen och fredagen förra veckan. Precis som regeln är när de mäktiga samlats har det varit nästan omöjligt att få tillstånd för möten och protester. Och inte heller de protester som fått tillstånd har kunnat genomföras; upprepade gånger har poliserna som belägrat staden stoppat fredliga marscher långt från mötets delegater. I de fall de protesterande inte velat acceptera polisens diktat har de mötts av ett våld som saknar alla proportioner.
Så ser avdemokratiseringen ut på gatorna, men den är bara en konsekvens av den större agendan. Sedan de mäktiga upptäckte problemet med det demokratiska överskottet på 1970-talet har de genomdrivit en politik som flyttar beslut allt längre från dem som berörs: från valda parlament till icke-valda församlingar, som till exempel EU:s olika organ eller WTO. Folket, demos, försvinner ur demokratin, istället skapas globokratin, ett antal församlingar med en avlägsen formell koppling till valda organ, men i praktiken helt utanför folklig kontroll.
G-20 som ledare för den globala ekonomiska politiken är den logiska fortsättningen på utvecklingen. Det är inte bara en form som ställer de flesta av jordens länder och en majoritet av jordens fattiga utanför, inte bara en organisation som är fullständigt impregnerad med nyliberalt tänkande, inte bara en organisation som är fysiskt helt oåtkomlig för folkliga opinioner – det är dessutom en organisation fullständigt fri från offentlighet och insyn. Hur fungerar G-20 egentligen? Ingen vet riktigt – och det är nog inte meningen att någon ska veta.
Men bilden efter Pittsburgh är inte bara svart. Trots det mycket svåra klimat den nordamerikanska vänstern arbetet i sedan 11 september 2001, och trots den frånvaro av mänskliga rättigheter som präglat perioden före och under G-20 mötet samlade den största protestmarschen under mötet mellan 5 000 och 10 000 deltagare. Utöver den genomfördes otaliga mindre protester, möten, föreläsningar och workshops. Där, på gatorna, i parkerna, i möteslokalerna lever globaliseringsmotståndets dröm om att en annan värld är möjlig, en värld där politik i tider av kris handlar om att rädda utsatta människor, inte om att rädda banker.
Världens mäktiga samlades i Pittsburgh och lovade att lägga grunden för en ny ekonomisk världsordning. Från gatorna kom löftet om att den inte kommer att införas utan motstånd.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om avdemokratisering, Chockdoktrinen, G20, globaliseringen, globokratin, IMF, kreditkollapsen, Naomi Klein, Samhälle, Politik, Pittsburgh
