Organstöld, pressfrihet och antisemitism
”Aftonbladet tar med sin nuvarande redaktionella och politiska ledning steget in i en krets av tidningar som tillhört och tillhör mörkrets krafter.” ”Åsa Linderborg verkar för farliga stämningar, öppnar locket för en vidrig subkultur med sverigedemokratisk stämpel.” ”Aftonbladet är Antisemitbladet.”
Stormen mot Aftonbladets publicering den 17 augusti av Donald Boströms artikel ”Våra söner plundras på sina organ” tycks inte bedarra. För en bred flora debattörer, från högerhöken Hökmark till kritikern av Israels ockupationspolitik Cordelia Edvardson kritiseras Aftonbladet för antisemitism eller för att i skydd av tryckfriheten sprida lösa rykten om ”de vidrigaste brott”. Att dessutom frammana bilden av en judisk konspirationshärva med grenar från den nyligen gripne amerikansk-judiske rabbinen Rosenbaum i New Jersey till likplundrade palestinska pojkkroppar borde ha fått Aftonbladets redaktörer att dra öronen åt sig, menar Edvardson.
Vad gäller själva sakfrågan, organstöld, är denna emellertid knappast ny. Inte bara för att Boström själv publicerade uppgifterna i bokform redan 2001. Året därpå ställde den arabiske ledamoten av det israeliska Knesset, Ahmed Teibi, en fråga kring tre dödade palestinska tonårspojkar. När dessa återsänts till familjerna för begravning skulle inre organ ha saknats.
Något direkt svar kunde inte ges av ansvarig minister men tillsammans med andra misstankar om oegentligheter vid Israels rättsmedicinska institut i Abu Kabir avskedades föreståndaren Yehuda Hiss två år senare. Då hade, skriver Anna Veeder från den israeliska fredsrörelsen, flera fall uppdagats av ”saknade” organ från såväl palestinier som israeliska soldater och ett fall med en skotsk turist som avlidit i häkte. Det senare en internationellt uppmärksammad händelse 1998 där brittiska myndigheter protesterade mot handläggningen. Om det var på grund av slarv, medicinska försök eller illegal handel kunde inte fastställas. Israeliska människorättsaktivisters undersökningar sägs dock inte ha kunnat belägga några militära organstölder. Att en före detta israelisk officer, enligt nyhetsbyrån AFP, år 2004 greps i Brasilien för illegal organhandel har emellertid bidragit till sådana misstankar. Att den gripne Brooklynmäklaren Rosenbaum, enligt amerikansk media, hade tio år bakom sig av organhandel med Israel var något som uppenbarligen fick Boström att ställa frågan: Har det amerikanska fallet något att göra med de palestinska misstankarna? Borde inte detta utredas?
Varför då denna storm mot frågor som återkommit under lång tid?
Aftonbladets chefredaktör Jan Helin pekar på behoven hos dagens extremnationalistiska israeliska regering som vet att utnyttja avskyn mot antisemitism för egna syften. Men räcker det?
Hur kan den israeliska tokhögerns utrikesminister Avigdor Lieberman vinna någon som helst tilltro? Jo, för att kopplingen mellan anklagelserna och klassiska antisemitiska teman är så klockren. Att antisemitiska högerextremister, kristna och muslimska fundamentalister nu firar julafton demonstreras varje dag över Internet. Judisk jakt på ”gojims” barn och blod är en hatfylld fantasi alltsedan medeltiden, men man kunde ju tänka att den onda sagan var begravd och bortglömd, åtminstone sedan 1945. Men på hemsidor som ”realzionistnews” har israeliska soldater med blodiga slaktkroppar länge fått illustrera rubriker som ”Jews Murder & Sell Arab Organs”, nu ackompanjerade av bilder på rabbiner i New Jersey.
- Av någon anledning sätts normala journalistiska regler ur spel när det handlar om Israel, skriver Åsa Linderborg i ett kraftfullt försvar för publiceringen.
Men anledningen är uppenbar av helt olika skäl: Dels på grund av den borgerliga västvärldens traditionella stöd åt Israel. Men också för den högst levande historien i nuet. Judar med erfarenhet av antisemitism vet hur valserna gick och hur klichéerna behändigt kan uppdateras med nytt stoff av rykten och ickebevisade anklagelser.
Till normala journalistiska regler hör att också vara medveten om det.
Det får inte leda till tvekan att bekämpa israeliskt förtryck, men det kräver också insikt om antisemitismens repertoarer – och vilka krafter som lurar i vassen för att hugga för sig.
På sätt och vis har den israeliska högern, likt islamistiska fundamentalister när det gällde Lars Vilks rondellhundar, gjort Aftonbladet en tjänst genom att gå till frontalattack på yttrande- och tryckfriheten. Den striden lär de inte vinna – åtminstone inte på kort sikt – och även Bildt och Reinfeldt som vanligen står på Israels sida måste ta avstånd från de israeliska kraven. Inrikes tycks kritiken nu istället vända sig mot Sveriges Tel Aviv-ambassadörs officiella uttalande mot Aftonbladet. Och förhoppningsvis kan just normalt journalistiskt arbete vidta för att röja i den internationella organhandelns skumrask – inklusive i misstankar om övergrepp från israelisk militärs sida. Men då utifrån en ökad insikt om att inte underskatta risken att spela antisemitismen i händerna – eller den israeliska högerns behov av yttre fiender.
Intressant?
Läs mer: ETC, EfterArbetet1, 2,
Bloggat: Svensson1, 2, 3, Jinge, Motbilder, Bjereld,
Vanlig media: AB, SVD1, 2, 3, DN1, 2, 3, NM,
Läs även andra bloggares åsikter om Aftonbladet, Antisemitism, antisemitismens repertoare, Åsa Linderborg, Donald Boström, klassiska antisemitiska teman, Organstöld, pressfrihet, Rosenbaum, Israel, Palestina, Organhandel, Cordelia Edvardsson, Politik, Samhälle
