Funktionshindrades kamp är allas kamp
Det är sommar och hundratusentals svenskar njuter sin semester och ledighet. Men för många är sommaren bara en ny årstid med arbetslöshet och dålig ekonomi. Det handlar bland annat om personer med olika funktionshinder. Det är en stor grupp. Nästan en miljon människor i arbetsför ålder i Sverige har något funktionshinder och drygt en halv miljon av dessa bedömer att deras arbetsförmåga är nedsatt. Det som dominerar är rörelsehinder och astma och allergier. En större andel kvinnor än män uppger att de har något funktionshinder.
Det har genomförts flera reformer inom det här området under de senaste decennierna. Den senaste Handikappreformen – den sista stora välfärdsreformen – som genomfördes under 1990-talet innebar stora förändringar för personer med funktionshinder. Men den koncentrerades till stor del på boende och personligt stöd och handlade inte så mycket om arbete och sysselsättning.
Speciellt många unga med funktionshinder ställer numera krav på utbildning och anställning. De kräver att få komma ut i arbetslivet med dess utmaningar, att som andra få utvecklas som individer i arbetsgemenskap. Samtidigt genomgår arbetsmarknaden stora förändringar vilka försvårar detta. Konkurrensen från låglöneländer gör att arbetsorganisationerna i de rikare länderna alltmer slimmas och att arbetsgivare helt enkelt inte anställer personer som inte hänger med i det hårt uppdrivna tempot.
”Det nya arbetslivet” har beskrivits på olika sätt; ibland som en upplevelse av frihet som ger stora möjligheter till personlig utveckling. Men för många handlar det mest om högt tempo, tvära kast, ständiga förändringar och förlamande känslor av meningslöshet, otrygghet och övergivenhet. Det är denna verklighet som många anställda möter och där personer med funktionshinder konkurrerar med andra arbetslösa på en krympande arbetsmarknad.
Personer med funktionsnedsättning drabbas alltså dubbelt, dels av ett ständigt förändringstryck på arbetsmarknaden men också i högre grad än andra av den globala ekonomiska krisen. De är de stora förlorarna i den här utvecklingen. Också de som skulle kunna arbeta deltid är i många fall utestängda från arbetsmarknaden. Bara hälften av de personer som har en nedsatt arbetsförmåga har jobb, och glappet till övriga befolkningen ökar, arbetslösheten stiger snabbare för dem med funktionsnedsättning än för andra.
Eftersom det för partier i regeringsställning är ett viktigt politiskt mål att försöka hålla nere arbetslöshetssiffrorna, så flyttas många med funktionshinder från den ena bidragsformen till den andra istället för att få ett arbete. Inte sällan redovisas de i statistiken som förtidspensionärer, ibland med förskönande omskrivningar som aktivitetsersättning, eller som sjukskrivna istället för som arbetslösa och arbetssökande.
Ansvaret för denna utveckling vilar givetvis tungt på arbetsgivarna som i eget intresse vill kunna välja och vraka bland dem som söker arbete och att göra sig av med dem som inte håller måttet, men också på de politiska partierna vilka inte ser de funktionshindrade som en politiskt intressant grupp. Ingen talar för de funktionshindrade trots att de är många.
Fackföreningarna gör ofta stora insatser för den enskilde medlemmen som drabbas av det nya arbetslivets utsorteringsmekanismer, men saknar en övergripande strategi för att hantera effekterna av den kontinuerliga strukturrationalisering som slimmandet av arbetsorganisationerna de facto innebär.
De funktionshindrades svaga ställning på arbetsmarknaden är ingen naturlig ordning utan är tvärtom det tydligaste symtomet på en omänsklig organisering av arbetslivet efter marknadsprinciper. Det är krafter som verkar på alla arbetstagare, men där de funktionshindrade befinner sig i första linjen.
Insikten att alla, såväl de arbetande som de vilka mer eller mindre permanent sorteras ut från arbetsmarknaden, sitter i samma båt – de papperslösa, de sjukskrivna, de arbetslösa och de med funktionshinder – borde kunna leda till nytänkande ifråga om organisationsformer. För fackföreningsrörelsen är det av vikt att inte bara tillvarata de arbetande medlemmarnas intressen utan också skapa allianser med de grupper som befinner sig i den ständigt rörliga gråzonen runt arbetsmarknaden, vars villkor direkt påverkar förhållandena för dem som arbetar. Inte minst kan många av de unga funktionshindrades, ofta stridbara, organisationer tillföra nytänkande ifråga om opinionsbildning och kampmetoder.
De funktionshindrades kamp är en del i arbetarrörelsens klassiska krav på alla medborgares rätt att efter förmåga bidra till samhällsbygget. Deras kamp är vår.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Funktionshindrade, Handikapp, Handikappade, Arbete, Arbetsvillkor, Samhälle, Politik
[...] Läs också: Funktionshindrades kamp är allas kamp. [...]
[...] Läs också: Funktionshindrades kamp är allas kamp. [...]