Återinför förbudet mot bemanningsföretag!
1991 upphävdes det 56 år gamla förbudet mot privat arbetsförmedling på förslag av den socialdemokratiska regeringen. Borgarna tackade, tog emot och gick vidare med en ny lag 1993 – de visste vad de gjorde. Det gamla förbudet infördes under trettiotalets krisår, som en del i den socialdemokratiska krispolitiken under tryck från en stridbar och politiskt radikal fackföreningsrörelse. Ingen skulle tjäna pengar på andras arbetslöshet. Bittra erfarenheter av arbetsgivarnas organisationer för att tillhandahålla ”arbetsvilliga” – det vill säga strejkbrytare – låg också bakom.
Med de nya lagarna översållades arbetsmarknaden av bemanningsföretag, ”Nisse från Manpower” blev ett begrepp och staten själv gav sig så småningom in i leken genom bemanningsföretaget Lernia.
Bemanningsföretagen var en viktig del i att anställningsförhållandena luckrades upp på en mängd sätt. Trots att företagen fick betala bemanningsfirmornas vinster var det ändå en förtjänst; kortsiktigt ekonomiskt genom att de gavs möjlighet att snabbt kunna öka och minska antalet anställda men – kanske viktigare – långsiktigt som en del i en förskjutning av maktförhållandena på arbetsplatserna. Personer som vet att de inte kommer att stanna får svårt att bygga band till kollektivet på arbetsplatsen. Folk som kommer och går efter företagets dagsform skapar osäkerhet bland de ordinarie anställda och ger arbetsgivarna ett maktmedel – passar inte galoscherna kan vi alltid ringa ”Nisse”.
De avtal som slutits med bemanningsföretag har varit viktiga för att begränsa den lönedumpande effekten, men trots allt är det ett maktmedel som arbetsgivarna begagnar sig av för att göra sig av med fast anställda och istället sätta in tillfällighetsarbetare och därmed försvaga hela arbetarkollektivet. I synnerhet i rådande kristid blir detta fenomen än tydligare.
Just nu pågår en facklig strid i Jordbro i Stockholm. Företaget, Systembolagets lagercentral Lagena, har varslat 33 arbetare om uppsägning, en ren stridsåtgärd eftersom de meddelat Handelsklubben att de kan tänka sig behålla en del av de varslade om klubben går med på eftergifter. Företaget tänker använda bemanningsföretag för att ersätta dem som redan sagts upp och kommer att sägas upp.
Samtidigt pågår en annan konflikt som har viktiga beröringspunkter, mellan Hamnarbetarförbundet och Göteborgs Hamn. Också här har företaget ställt krav på försämrade arbets- och lönevillkor och även här hotas arbetarna med bemanningsföretag.
Två arbetsgivare med offentliga ägare – staten respektive Göteborgs stad – som båda väljer att gå ut i hårda, antifackliga konfrontationer. Båda använder bemanningsfirmor som kampmetod.
Lagena och Göteborgs Hamn är inga unika arbetsgivare. Även om de passar på att ta ut svängarna rejält och utnyttja krisen till att förskjuta maktförhållandena ytterligare en bit har utvecklingen mot allt mer osäkra arbetsförhållanden pågått länge i hela landet.
Det ovanliga är det motstånd de i dessa fall stöter på. De flesta fackföreningar har nämligen tämligen passivt och uppgivet tittat på när arbetsgivarna skaffat och använt sig av sina nya maktmedel.
På Lagena rann bägaren över och lagerarbetarna gick ut i ”vild” strejk, helt förståeligt med tanke på företagets arrogans och maktfullkomlighet i förhandlingarna. Hamnarbetarförbundet, som skamligt nog inte ens får sitta med i förhandlingarna trots att de organiserar åttio procent av Göteborgs hamnarbetare, är en demokratisk fackförening med en lång historia av motstånd och strid. Det har nu utlyst en två veckor lång övertids- och nyanställningsblockad.
Att vi lever i ekonomiska kristider har ingen arbetare undgått att märka. Men vi genomlever också en kris i våra egna organisationer. Efter årtionden av misskötsel och byråkratisering varken förmår eller vill de flesta ledningar använda den kraft som finns i det fackliga kollektivet för att slå tillbaka försöken att vältra över krisens bördor på medlemmarna.
De strider som pågår i Göteborgs hamn och på Lagena visar att vi inte behöver vika oss när vi ställs inför utpressning och hot. När vi gemensamt sluter oss samman kring våra omedelbara klassintressen, och bortser från allt det som kan splittra oss, kan vi ändra styrkeförhållandena till vår fördel och samtidigt börja det mödosamma arbetet att återerövra våra organisationer. Därför angår de två striderna långt fler än de som är indragna i dem. De angår alla arbetare och låginkomsttagare och de är värda allt stöd.
Intressant?
Bloggat: Svensson, Kaj Raving, Dom ljuger,
Läs även andra bloggares åsikter om Bemanningsföretag, Nisse, Manpower, Lagena, Göteborgs Hamn, Systembolaget, Inhyrdpersonal, Strejkbrytare, Politik, Samhälle
[...] mot bemanningsföretag!” Sparat under: Uncategorized — lagerarbetare @ 8:05 f m Läs mer här>>> [...]
Man får inte glömma bort de som arbetar för bemanningsföretagen. Manpower tex. Vi blir ju lurade på konstiga lönesystem där man inte ärligt informerar om hur det funkar. Man har genom fackets omsorg faktiskt lyckats med lönedumpning för de anställda. Vi får låga löner, betydligt lägre än de som är fast anställda.Det händer ofta att vi bemötta uselt av våra egna chefer och man blir väldigt utsatt om man dessutom blir illa bemött på det företag man är uthyrd hos. Cheferna håller inne med
kunskaper för att man ska missa vilka rättigheter man har.Det händer så ofta konstiga saker att man tror att det är så det ska fungera på en arbetsplats, många är osäkra och kanske inte reagerar förrän de tar upp en diskussion med kollegor som reagerar med att de tycker att man ska ta kontakt med facket,vilket sedan visar sig att man har blivit felaktigt bemött /behandlad.Samtidigt som företaget i det stora anser att de inte ska behöva
ta upp viktig information i kommunikationen med de anställda. De har luddig policy så att man aldrig kan hänvisa till någonting konkret och för det ska kunna tolkas godtyckligt.Kort sagt de har usel etik.
Dessutom när facket löneförhandlar så kör bemanningsföretagen med rejäla fulknep, som uthyrd går det knappt att strejka för då kan företaget säga “fine då säger vi upp dem och anställer andra människor”.
Vill bara tillägga att det är svårt för oss uthyrda att gemensamt gå ihop oss då vi är så splittrade på olika uppdrag. Vilket är enklare för en arbetsplats med fast anställda, då blir man nästan automatisk starkare gentemot arbetsgivaren.