ArbetarInitiativet – ett politiskt verktyg i kampen
Vid sidan av den ekonomiska krisen och klimatkrisen ser vi i Sverige också en djup, kanske dödlig, kris för ett långt politiskt projekt. Vi tänker på socialdemokratins kris. Det handlar inte om något opinionsdopp på grund av några gamla Toblerone. Det handlar om en strategi som kvaddat.
Socialdemokratin föddes i slutet av 1800-talet som en marxistisk arbetarrörelse. Arbetarklassen skulle erövra den politiska makten, socialisera produktionsmedlen och bygga ett socialistiskt samhälle. Redan vid tiden för det första världskriget hade partiet börjat ge upp tanken på ett sådant program och förordade istället gradvisa reformer. Vänstern bröt sig ut och splittringen i ett socialdemokratiskt och ett kommunistiskt parti var redan i början av 20-talet ett faktum.
Efter andra världskriget, under skördåren på 1950- 60- och början på 70-talen blev det möjligt att genomföra en mängd reformer, men den grundläggande ekonomiska makten berördes aldrig.
Kapitalistklassen och socialdemokratin accepterade varandra. Det kom att påverka hela den svenska arbetarrörelsen. När den nyliberala ångvälten rullade igång på 1980-talet hade de sista resterna av socialistiska visioner redan runnit bort. ”Marknadsekonomin” hade inom socialdemokratin blivit ett accepterat faktum och reformarbetet eroderade. I många fall var det S-ledare i kommuner, landsting och regeringskansli som själva stod för en arbetarfientlig politik. Nedskärningar, privatiseringar, bolagiseringar och avregleringar blev på mode.
Mona Sahlins opinionssiffror rasar. Är det konstigt? Löntagarna kan idag se att socialdemokratin står utan svar på den djupaste ekonomiska krisen för det kapitalistiska samhället sedan 1929.
Men de socialdemokratiska ledarna vill inte, förmår inte, att se bortom detta ekonomiska system eftersom de själva är en etablerad del av det. Socialdemokratin betalar nu priset för sitt accepterande av kapitalismen. Man är inte bara emot att tänka i antikapitalistiska banor. Socialdemokratin står i praktiken tomhänt. Detta samtidigt som antikapitalistiska åtgärder krävs för en människovärdig lösning.
I flera europeiska länder vänder sig den arbetande befolkningen mot regeringar som saknar svar på kapitalismens kris. I Frankrike ser vi en radikalisering bland arbetare, ungdomar samt i sociala rörelser och ett nytt samlat antikapitalistiskt parti, Nouveau Parti Anticapitaliste – NPA. I Sverige har vi tagit intryck av den antikapitalistiska rörelsen i Europa liksom av NPA:s principfasta motstånd mot både borgerlighet och förborgerligad socialdemokrati. Socialistiska Partiet och Rättvisepartiet Socialisterna, fackligt aktiva, oberoende socialister och radikala aktivister har inför EU-valet bildat valalliansen ArbetarInitiativet. Ett sådant initiativ erbjuder människor ett alternativ till att bara stanna hemma på valdagen, eller ännu värre, rösta på partier som stöder eller accepterar det kapitalistiska system som idag skapar alltmer elände.
Socialister måste nu ta fasta på den motståndsvilja som trots allt finns, uppmuntra, aktivera och kanalisera den. De uppgifter som arbetarrörelsen ställde sig vid sitt bildande står kvar. Projektet att bygga ett anständigt och tryggt samhälle utan att bryta med det kapitalistiska ägandet verkade under en kort historisk period under 1900-talets mitt kunna lyckas. Men idag kan vi se att projektet rasar samman.
Det är just i detta sammanhang, där behovet av att organisera motståndet mot kapitalismen är som störst, som ArbetarInitiativet vuxit fram. Här finns en potential att bygga på. Det handlar inte bara om att uppmana till en proteströst på ArbetarInitiativet i EU-valet den 7 juni. ArbetarInitiativet kan göras till en del i försöket att skapa ett politiskt verktyg för arbetarklassen och alla förtryckta. Det kan i sin tur bli möjligt om den öppna inriktningen på att välkomna alla kämpande socialister, fackföreningsfolk och aktivister utvecklas. Redan har många radikaler som tidigare misströstat åter aktiverat sig. Och fackligt oppositionella som stöder initiativet har i dagarna låtit ett upprop mot arbetarrörelsens undfallenhet låta tala om sig.
På sikt gäller uppgiften att bilda ett nytt demokratiskt och socialistiskt arbetarparti. Vi är långt ifrån där – men i dagens politiska vakuum, med undfallande opposition och en förlamad gammalvänster finns ingen tid att förlora. De som vågar stå upp mot den kapitalistiska krisen och högeroffensiven kan nu få nya lyssnare bland de tusentals som drabbas så hårt.
Ska produktionen ställas om, anständiga förhållanden i arbetslivet upprättas, klimatkrisen avvärjas, rovdriften stoppas, rasism och könsdiskriminering kastas på sophögen, ja då måste en organisering av ett alternativ från samhällets gräsrötter ta fart. ArbetarInitiativet är inte den massorganiseringen – men vi kan tillsammans göra det till ett steg på vägen.
Intressant?
Läs mer: Röda Malmö, Svensson, Internationalen, Kildén & Åsman, Socialistiska Partiet,
Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Arbetarinitiativet, NPA, Rättvisepartiet Socialisterna, Socialistiska Partiet, Socialism, Kapitalism, Kris, EU, EU-val, Europa, Samhälle, Politik
