Goddag yxskaft! Konsten att möta kritik.

En vanlig dag på en lokalbuss i stan tränger sig en tjock liten pojke förbi hela kön utan biljett. Bussvärden ropar åt honom utifrån gatan: ”Hörru grabben, du måste betala!” Pojken, som inte kan vara mer än tio år, kontrar blixtsnabbt: ”Är du rasist eller?”.

Bussvärden (som nu blir svensk) möter pojkens (som nu blir invandrare) oväntade anklagelse med en mycket allvarlig röst: ”Mycket kan man kalla mig, men att jag skulle vara rasist, det stämmer inte!” säger han upprört och pekar högtidligt med hela handen. Bussen åker iväg och busschauffören frågar pojken var han kommer ifrån. De visar sig ha samma ursprung. ”Du får inte säga sådär när du inte menar det”, säger han. Han förmanar honom faderligt om det farliga i att kalla på vargen i onödan. Pojken släntrar surt iväg och sätter sig.

På grund av pojkens ringa ålder och det oväntade i hela situationen, blev scenen framför mig komisk, nästan gullig. Något jag skrattandes kunde berätta vidare.

Men när samma principer används i den offentliga debatten, övergår det komiska till något helt annat. Många givande diskussioner uteblir just för att motparten väljer att attackera relevant kritik med ologiska beskyllningar istället för att diskutera det frågan egentligen gäller.

Ska det vara så svårt? Kanske i en perfekt värld fungerar diskussionslogiken: Vettig fråga möts av lättbegripligt svar, argument av sakligt motargument. Ett fel erkänns och ursäktas på direkten. Men den som sätter stort tilltro till argumentationens kraft att lösa problem och finna förståelse mellan oeniga kan lätt bli besviken. Debatterandet är en konstart och dess verktyg används inte alltid för att komma närmare varandra i samstämmighet, utan blir snarare ett sätt att göra ned varandra, hävda sig själv och skapa ännu större sprickor mellan människor.

Exemplet ovan är ett av de mest effektiva sätten att kväsa en diskussion och undvika stå till svars för kritik. Att kontra med ett ovidkommande yxskaft-svar, alternativt med en elak ”din morsa”-kommentar, blir som att rycka bort mattan för sin motståndare. Allt omkullkastas och sakfrågan blir som bortblåst när man ger en respons som kritikern inte hade väntat sig. Knepet används hela tiden och begränsar sig inte till sandlåde- och ungdomsbråk. Faktiskt använd den som flitigast bland politiker och debattörer i det offentliga rummet.

Den milda versionen är när politiker undviker att svara direkt på kritiska frågor. Det är ett klassiskt fenomen alla känner till. Deras hårdnackade vägran att ge ett enkelt ja eller nej till svar är politikerpraxis för att förvilla frågeställaren, verka smartare än de är samt slippa stå till svars för eventuella pinsamheter.

Ett annat yxskaft-exempel är det förhatliga jantelagsrefererandet riktade mot människor som inte tycker som man vill. Detta används inte av främst av folkvalda på grund av sin lätt oprofessionella ton, utan huvudsakligen av ”entreprenörer” av olika slag. Och det kan komma i vilket sammanhang som helst, när man mist anar det:

- Kritisera samhällssystem, ojämlikhet och klasskillnader så får du höra att du bara är avundsjuk på dem som har ”lyckats” och blivit rika. Problemet är att du är fattig och därför hatar alla med pengar och förvägrar dem lycka. På grund av jantelagen vill du att alla ska ha det lika dåligt som du.
- Kritisera kroppsideal och kvinnoförnedrande sexfixering i vårt samhälle så kommer också en hord protester ljuda att felet är du själv. Kvinnoförnedring i sig är inget problem, problemet är att du sitter där och är ful, bitter och sexuellt frustrerad och därför är arg på porrindustrin. (Men här finns hopp om bot och bättring: dina åsikter kan ändras bara om man får utföra vissa tjänster på dig.)

Ännu värre blir det när judehatet åberopas. Det värsta man kan bli beskylld för är förstås att vara helt i linje med Hitler. Detta är dagsaktuellt i diskussionen kring Israels roll i Gaza, då all kritik av ockupationsmakten tycks direktkonverteras till antisemitism. Visst, det finns sympatisörer med Palestina i Israel, och visst, det finns Israelkritik som får utrymme i media. Men söker man på ”Israels hat” får man nästan inga relevanta träffar. Google tolkar ordföljden själv och visar tvärtom upp allt som har med ”hat mot Israel” att göra. Varje länk är upprörda judehatsbeskyllningar mot ockupationskritiker och Palestinavänner. ”Vänsterns Israelhat”, ”Medias hatpropaganda mot Israel” och ”Varför detta hat mot Israel?” för att nämna några. Här finns inget utrymme för självkritik. Ingen är beredd att diskutera antisionism när det ligger så nära antisemitism. På vissa fronter tycks nazistlinjen vara passerad bara man ifrågasätter ockupationen.

Att undvika att svara på kritik och kanske istället svara på något som aldrig frågades – eller ännu hellre: att möta sakliga argument med rena anklagelser om den andre – är det mest effektiva sättet att skylla ifrån sig, slippa svara på kritik och skrota sakfrågan. Ryggen må bli fri för tillfället, men gropen grävs djupare. Det skapar bara mer oförståelse för varandra.

Katarina Wikström

Intressant?
Bloggat om närliggande: Svensson, Mullvaden,
Läs även andra bloggares åsikter om Antisemitism, Antisionism, Rasism, Israel, Gaza, Samhälle

Taggar: Antisemitism, Antisionism, Gaza, Israel, Rasism

Postat den 23 February 2009 at 11:38 i Krönikor. Följ kommentarerna RSS 2.0 feed.