Från Sderot till Gaza: Krig, klass och judisk identitet
Sergio Yahni från AIC, aktivistorganisation för både palestinier och israeler, förklarar varför israeliska judar stöder kriget i Gaza.
Den absoluta majoriteten av alla israeliska judar stöder kriget i Gaza. De stödde också kriget i Libanon 2006, och de har stött de olika offensiver som genomförts på Västbanken sedan 2000.
Vi skulle kunna förklara det som ett utslag av den koloniala ideologi som underbygger sionismen. Men det skulle vara en förklaring som framställde det israeliska samhället som homogent och utan motsättningar; därmed vore det en förvanskning av verkligheten. Israel är ett samhälle klämt mellan sina inre motsättningar, och det är i de motsättningarna vi måste söka förklaringen till militarismen i landet.
Efter att staten Israel skapades 1948 var massinvandringen, inte det följande kriget med dess arabiska grannländer, det största hotet mot det sionistiska projektet och dess klasstruktur.
Under de första åren var landet tvunget att svälja en befolkning som var två gånger så stor som den grupp judar av europeisk härkomst som grundade det. Den första tanken var att använda de nyanlända som ersättning för de lågavlönade palestinier som deporterats strax efter andra världskriget. Men invandrarna, som oftast kom ur medelklassen, motsatte sig en sådan proletarisering.
1955 genomfördes en rad uppror som fick det israeliska etablissemanget att betrakta den sociala jäsningen i de läger där invandrarna bodde som ett hot mot det sionistiska projektet. Flera sionistiska ledare har i sina memoarer berättat att de vid den tiden fruktade att det israeliska kommunistpartiet planerade en revolution.
Kriget 1956, och den nationalistiska våg som följde på det, skapade det ideologiska utrymme som krävdes för att inkludera de nykomna. Alla israeler, invandrare eller inte, delade den hårda krigstiden, och det sociala missnöjet reglerades ner. På samma sätt var det med kriget 1967: det gjorde det möjligt att disciplinera den oberoende fackföreningsrörelse som blivit livaktig.
Det är viktigt att förstå att krigen inte enade de olika delarna av det israeliska samhället, utan att de bara säkerställde disciplin trots motsättningar. Krigen, särskilt segern 1967, etablerade den etniska fundamentalism som ligger till grund för alla dominerande strömningar i israelisk politik. Den tillåter den härskande klassen att överbrygga sociala klyftor och skapa bilden av en judisk nationell identitet.
Fred med palestinierna – som på intet sätt löser de sociala motsättningarna i Israel – underminerar den etniska fundamentalismens kraft. Med fred skulle det hot som svetsar samman de arbetslösa i Sderot med systemingenjörerna i Tel Aviv försvinna. Fred skulle bryta ner fasaden av social stabilitet; göra sociala och etniska klyftorna uppenbara.
Därför var åren under Osloprocessen de mest turbulenta i Israels historia. Under den perioden var israelisk politik våldsam på ett uppseendeväckande och tidigare okänt sätt. Ingen regering klarade av att sitta sin fulla mandatperiod. Flera generalstrejker genomfördes samtidigt som landet såg en återfödelse av etniska identiteter och en kritik av dess sionistiska historia.
Men den globala nykonservatismen, som nådde sin höjdpunkt under George W Bushs två mandatperioder, gav den israeliska borgerligheten en chans att återhämta sig, inte minst som forsknings- och testningsavdelning för den globala vapenindustrin.
Den nykonservativa politiken i Israel påbörjades av Ehud Barak. Den syntes först som en ny offensiv mot det palestinska folket, både på de områden som Israel ockuperar sedan 1967 och innanför den gröna linjen. På så sätt sattes i praktiken punkt för fredsprocessen. Först senare, under Ariel Sharons regering, genomfördes en nyliberal ekonomisk och social politik. De kombinerande effekterna av den militära offensiven och den nyliberala politiken gör att fattiga israeler bara kan bryta sin marginalisering genom militären eller privata säkerhetsfirmor. Utöver det återstår förstås nationalistisk radikalisering.
Först självmordsbombningarna, sedan Hamas hemmagjorda raketer, tillät Israel att återuppbygga en judisk identitet baserad på ett gemensamt säkerhetsintresse. Med raketerna kunde en fattig och marginaliserad befolkning, som den i Sderot, sättas i centrum för det nationella samförståndet. Sderot förvandlades från en stad i utkanten, där tredje generationens invandrare kämpade för att överleva, till en symbol för den judiska nationens öde.
Den nykonservativa processen förutsätter uppenbarligen uteslutning av Israels icke-judiska befolkning, och en marginalisering av dess palestinska innevånare i det offentliga livet. Alternativet är en återgång till de hårda sociala förhållandena under fredsprocessen – utan etniska privilegier är en arbetslös person i Sderot bara ett offer för systemet.
Det reellt existerande Israel är därför byggt på en exklusiv etno-nationalism där varje fredsönskan måste förlora sin mening, förvandlas till en innehållslös retorisk ritual.
Alla politiska krafter som önskar omsätta en fredsplan i handling måste givetvis också uteslutas. Därför är det inte svårt att förstå varför organisationer och intellektuella välkända utomlands för sin pacifistiska retorik stödde offensiven mot det palestinska folket i september 2000, invasionen av Libanon 2006 och det nuvarande kriget mot det palestinska folket i Gaza.
Medan den sionistiska högern anser kriget berättigat i termer av nationell säkerhet, går den sionistiska vänstern och dess intellektuella med i samförståndet under temat ”nationellt självbestämmande”.
För intellektuella som Amos Os och Ari Shavit, och för politiker som Haim Oron – som alla erkänner att de palestinska missilerna är tämligen verkningslösa – är kriget berättigat därför att missilerna trots allt kränker det nationella självbestämmandet.
För dem hade de första dagarnas massiva bombningar varit tillräckliga för att återupprätta Israels självständighet. Den sionistiska högern kräver en konkret, slutgiltig seger, som den 1967. Naturligtvis kommer den judiska befolkning som har att välja mellan den sionistiska vänsterns symboliska seger och den sionistiska högerns slutgiltiga seger till största delen att välja den senare.
Sergio Yahni
Översättning: Jörgen Hassler
Intressant?
Bloggat: Jinge, Motbilder, Svensson, Röda Malmö,
Media: SVD1, 2, DN1, 2, AB, SDS,
Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Sderot, Gaza, Krig, Judendom, Jude, Libanon, Hamas, Ehud Barak, Osloprocessen, George W Bush, Politik
[...] Det finns förklaringar till att det blivit så, något som Sergio Yahni går igenom i sin artikel Krig, klass och judisk identitet, från tidningen Internationalen. I det israeliska valet kommer detta att resultera i ett ökat [...]