Vad döljer sig i Obamas giv?

Äntligen har George Bushs långa, och för en stor del av mänskligheten plågsamma, tid i Vita huset kommit till vägs ände. Förhoppningarna på Barack Obama är enorma. Långt in bland människor i vänsterns led finns en förväntan om verkliga förändringar, en längtan som naturligtvis har sin grund i den hopplöshet som George Bushs politik resulterat i.

Förhoppningsvis kan också bytet på den amerikanska presidentposten öppna upp för vissa kursändringar på en del områden. Obama verkar mindre driven av fanatisk ideologi än Bush, och USA står också inför utmaningar och krav på anpassning till en ny tid. Kanske kan det medföra några förändringar till det bättre i sjukförsäkringssystemet eller ett närmande till övriga världen när det gäller klimatpolitik.

Samtidigt finns det gränser för hur nydanande en amerikansk president i nuläget kan vara. Bush lämnar efter sig ett ekonomiskt försvagat USA och den värsta krisen sen trettiotalet. Miljoner amerikaner är på väg ut i arbetslöshet. Även om Obamas krisplan får effekter så lär det dröja.

Frågan är dock vem Barack Obama är och vad han egentligen vill. När han installeras som president 20 januari kommer den kristna högerns Rick Warren att spela en huvudroll vid ceremonin. Denne religiöse megakändis ska hålla i bönestunden, en sak som lett till stor upprördhet bland USA:s hbt-aktiva. Nej, Obama är varken ”kryptosocialist” eller förklädd ”socialdemokrat”, som en skribent på lundensiska vänsterbladet Veckobladet skrev. Enligt svenska mått är han kanske på sin höjd att beteckna som en kristdemokrat.

I utrikespolitiken kommer nog förändringarna att bli mindre påtagliga än vad många tror. Om man ska våga sig på en parallell så kanske det blir en ny sorts Clintonregering vi kommer att se. Valet av Hillary Clinton till utrikesminister pekar i den riktningen. ”Äntligen en sant pro-israelisk utrikesminister”, utropade Lisa Abramowicz, generalsekreterare i Svensk Israel-information på debattsajten Newsmill.

Det har spekulerats i Barack Obamas tidigare pro-palestinska ståndpunkter och valet av honom sägs också ha orsakat viss oro bland ledande kretsar i Israel. Om nu Obama har kvar någon sympati för palestiniernas sak så får han ett styvt jobb med att hantera situationen. Så gott som hundra procent av ledamöterna i amerikanska kongressen lär stödja Israel reservationslöst. Även inom den kristna högern, som Obama tydligen vill hålla sig väl med, finns samma uppfattningar. Till detta kommer AIPAC, The American Israel Public Affairs Committee, en av USA:s kanske mäktigaste påtryckargrupper.

Inom den amerikanska administrationen finns en lång tradition av att alltid först komma överens med Israel om Mellanösternpolitiken innan man lägger fram några förslag inför andra. Politiken går ut på att alla andra måste erkänna Israel, men Israel behöver inte erkänna Palestina. För israelerna känsliga ting, som de illegala bosättningarna, förs aldrig på tal i överläggningar mellan USA och Israel.

Vilka signaler har då Barack Obama gett? Under valkampanjen höll han tal inför AIPAC och lovade fullt stöd till Israel och sa dessutom att Jerusalem ska vara landets odelbara huvudstad, något som strider mot FN-resolutioner om den israeliska ockupationen. Av detta tal gick det inte att utläsa någon som helst kursändring av den amerikanska politiken. Obama lovade även att fortsätta det amerikanska ekonomiska stödet för att Israel ska förbli den enda regionala stormakten. Hans krav på hundraprocentig uppbackning av Israel under Libanonkriget 2006 bådar inte heller gott.

Under det nuvarande israeliska angreppet på Gaza har Obama undvikit att uttala sig och därmed också instämt i den förda politiken. När Gaza-frågan behandlades i säkerhetsrådet i februari förra året skrev han ett brev till USA:s FN-ambassadör Zalmay Khalilzad. Obama undvek då varje kritik av Israel och dess blockad av Gaza, men menade att säkerhetsrådet borde uttala ett ”entydigt fördömande” av raketbeskjutningen mot Israel. Gick inte det så ”uppmanar jag dig att tillförsäkra att det inte uttalar sig alls”, skrev Obama.

Förmodligen är det ett rävspel på hög nivå som nu bedrivs. George Bushs sista dagar utnyttjas maximalt för att försvaga Gaza så mycket som möjligt, och för att utplåna så många Hamasanhängare det bara går. Detta har naturligtvis en gräns. Därefter kommer försöken att permanenta instängningen av Gaza med hjälp av det fransk-egyptiska förslaget som Obama, enligt vad Svenska Dagbladet uppger, också stöder och som ska försöka täppa till vapensmugglingen till det palestinska motståndet.

Enligt tidningen Guardian ska Obamas utrikespolitiska rådgivare ha rekommenderat honom att inleda diplomatiska förhandlingar med Hamas på lägre nivå. Om detta stämmer så kanske det visar att man vill hålla flera dörrar öppna. Huvudlinjen är dock att krossa eller försvaga Hamas för att kunna göra upp med president Abbas och den palestinska myndigheten på Västbanken samt inordna de rester av området som inte upptas av bosättningar i en minilydstat till Israel.

Intressant?
Andra bloggar: Svensson, Röda Malmö, Kildén & Åsman, Jinge, Rawia, Esbati, Mullvaden, Motbilder,
Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, USA, Krispaket, George Bush, Israel, Palestina, Gaza, Ekonomisk kris, AIPAC, Samhälle, Politik

Taggar: AIPAC, Barack Obama, Ekonomisk kris, Gaza, George Bush, Israel, Krispaket, Palestina, USA

Postat den 15 January 2009 at 08:42 i Ledare. Följ kommentarerna RSS 2.0 feed.