Ett ögonvittnes berättelse
Politiska islams uppkomst, del 6
I den sjätte och avslutande delen i serien Politiska islams uppkomst berättar Farooq Sulehria om sina egna erfarenheter av den framväxande islamska fundaamentalismen i Pakistan. En fundamentalism som slagit en spricka genom hans egen familj. (Internationalen 51-52/03)
Dagaran kring valet 1977 i Pakistan är några av de få minnen jag har kvar från barndomen.
Min far var tekniker vid pakistanska flygvapnet (PAF), Min familj bodde då vid flygvapnets Sargodha-bas, den största i Pakistan. Där finns ett stort bostadsområde för de anställda. På ena sidan ligger stora vackra bungalows för högre tjänstemän. På andra sidan finns bostäder för tekniker och annan lägre personal. Där bodde vi eftersom min far inte var högre tjänsteman.
Det måste ha varit i slutet av februari eller mars då premiärminister Zulfiqar Ali Bhutto (ZAB) kom på besök. Hela stan var ute för att få en skymt av den älskade ledaren. Som barn älskade jag Bhutto. Det gjorde mina bröder också och de andra barnen där vi bodde. Vi var alla ute för att se honom. Vi stod på ett tak. Man kunde knappast se Bhutto därifrån när han for förbi i en svart bil körd av en chaufför. Det enda jag hörde var barn som skrek: ”Hallå, där är han, i den där bilen!” Alla vinkade. Jag vinkade åt samma håll.
När jag kom hem ljög jag för mamma och sa att jag hade vinkat till Bhutto och han hade vinkat tillbaka. Mina bröder retades med mig och berättade för mamma att jag ljög. Jag svor vid Gud att jag talade sanning. Jag ville försvara min barnsliga stolthet.
Ett annat minne från den tiden: alla barn i vårt bostadsområde gick ut i ett litet tåg med pappersflaggor som de hade gjort själva. De var i rött, grönt och svart och var prydda med ett svärd. Svärdet var valsymbol för ZAB:s Pakistans Peoples Party (PPP). Jag tror att vi var drygt tjugo i tåget. Några var inte äldre än jag, i sexårsåldern, andra var i lägre tonåren. En motprocession kom mot oss med ett halvt dussin andra barn, som bar gröna flaggor. Så fort de närmade sig började några av barnen i vårt tåg sjunga ’maulvi tha maulvi tha’ (nej till mullorna). Jag förstod inte varför vi sjöng det. Men jag sjöng entusiastiskt ’maulvi tha’ eftersom jag trodde att alla sjöng mot mr Maulvi Saab (herr mulla) i vår närmaste moské. Tillsammans med mina bröder och vänner brukade jag gå till moskén för att lära mig koranen av Maulvi Saab. Jag avskydde honom. Det tog flera år innan jag förstod varför vi sjöng ’maulvi tha’ den dagen.
Barnen med gröna flaggor tågade till stöd för National Alliance, lett av fundamentalister, och deras flagga var grön.
Bhutto vann valet. National Alliance accepterade inte resultatet och anklagade Bhutto för valfusk. Som barn förstod jag inte att dessa stora saker hände i vårt land. Plötsligt fick vi höra en dag att Bhutto inte längre var vår ”regering”. Nu var det general Zia ul-Hak som styrde.
När vi var klara med kricketmatchen den kvällen började pojkarna prata om den nya ”regeringen”. De som var i min ålder förstod inte varför Bhutto inte längre var vår ”regering”. Andra som var lite äldre och gick i skolan hade kanske lyssnat noga till samtalen på traktens enda kafé där våra föräldrar samlades för att lyssna på radionyheterna. Många hade inte radio och teve hemma. Några av barnen hade varit där och försökte nu förklara att Bhutto hade blivit gripen eftersom krigslagar gällde. Vad var det för något, frågade de yngre. Ingen visste. De äldre sa bara att ni förstår ändå inte, ni är för små.
På väg hem från skolan skolan såg jag en dag grupper av folk som stod här och där och viskade, pratade, grät. Det var en mycket märklig stämning som jag aldrig förr hade upplevt i våra kvarter. Jag träffade en vän till min far och frågade vad som hänt. Zia har hängt Bhutto, sa han med kvävd röst. Jag sprang hem, berättade för min farfar och min äldre bror vad jag hört, men de kunde inte tro det.
Vi hade då en radio hemma eftersom min far hade varit i Kuwait ett år och tog med sig en hem vid första besöket. Farfar sa att han just hade lyssnat på nyheterna, men att ingenting sådant hade sagts. Vi måste höra på BBC sa min äldre bror som nu gick på high school. Radion ställdes in på BBC. Min ”nyhet” var sann. Min farfar började svära över Zia ul-Haq, mullorna och USA. Vid det här laget insåg jag att Zia var en USA-agent, mullorna var Zias vänner och USA var en ondskefull makt som med hjälp av Zia hade dödat Bhutto, eftersom denne var en ledare för de fattiga, ville göra Pakistan till en kärnvapenmakt och var en ledare inom den muslimska världen.
Vid nästa fredagssamling i moskén vägrade mullan att läsa begravningsböner över Bhutto. Många gick hem utan att läsa några begravningsböner alls, eftersom de vägrade att göra det under ledning av en mulla som var emot Bhutto. Jag började också tycka illa om denna mulla när jag förstod att han hatade Bhutto.
Min far tillbringade ytterligare ett år i Kuwait, och familjen fick råd att bygga ett eget hus i ett arbetarområde. Vi hade också en teve hemma, köpt i Kuwait.
De flesta familjerna på gatan hade inte teve, och både barn och vuxna hamnade ofta hemma hos oss för att titta på teve. Efter nionyheterna brukade det komma debatter om allt möjligt: kricket, film, religion, internationella förhållanden, det afghanska kriget, Indien, Ryssland och Bhutto. Jag intresserade mig alltid för politiska diskussioner. Det brukade uppstå mellan pro-Bhutto och anti-Bhuttogrupper. Anti-Bhuttogruppen bestod vanligen av några universitetsstuderande på vår gata som var medlemmar i Jamiat, studentföreningen i Islamiska Jamaat. De kallades jamatiay. Den andra gruppen var större. Jamatiay hade ett argument mot Bhutto: han var ingen god muslim och drack alkohol. Pro-Bhuttogruppen hade inga konkreta motargument. De höll tyst ett tag och sen sa de: Bhutto var mot USA.
Det argumentet vägde tyngre än alla andra. Att hata USA hade vi fått i oss med modersmjölken.
Under min uppväxt var 1984 det år när demokratirörelsen hade sitt stora uppsving. Militär hade angripit byar med beväpnade helikoptrar och lämnat hundratals döda efter sig. Polisen sköt på demonstrationer. Föräldrar varnade sina tonåringar mycket strängt mot att gå på demonstrationer. Men jag och mina kompisar smet alltid iväg och ljög om att vi skulle gå på en kricketmatch eller gå hem till någon.
Vi brukade ha roligt eftersom demonstranterna ofta löpte amok under eller efter demonstrationen. Vi plundrade gatuförsäljarna; att plundra fruktaffärer var vår favorithobby. För fattiga pojkar som vi var det en sorts lyx – med risk för livet – att äta sånt vi tyckte om på demonstrationsdagar.
Vid demonstrationerna var en av parollerna ‘maulvi tha’.
Talarna brukade anklaga Zia för att ha dödat Bhutto på CIA:s uppdrag och håna mullorna för att vara B-lag åt den militära diktatorn.
1988 var general Zia redan död i en flygplanskrasch. Bhuttos dotter Benazir Bhutto hade kommit tillbaka efter landsflykten. Två år tidigare, 10 april 1986, hade en miljon människor välkomnat henne i Lahore. 10 april blev en symbol i pakistansk politik, med det största politiska mötet någonsin. Benazir Bhutto var klädd i shalwar kamiz, bar ingen huvudduk och istället läste hon en revolutionär dikt:
Main baghi hoon Main baghi hoon (Jag är rebellen, Jag är rebellen) Dikten hade publicerats utomlands i en tidning som gavs ut av Struggle Group. Den var okänd i Pakistan. 10 april blev den en hit.
Men ett år senare hade Benazir slutat läsa denna dikt. Nu pratade hon om socialdemokrati och den svenska modellen, och hävdade att de nationaliseringar som hennes far hade genomfört var en misslyckad politik. Hon hade också börjat med huvudduk. Framför allt hade hon krävt stopp för brännande av USA-flaggor när PPP demonstrerade. Att bränna USA-flaggor var det bästa av allt. Om man inte fick göra det skulle demonstrationerna bli väldigt tråkiga.
Men den pakistanska militären nöjde sig inte med dessa åtgärder. När valet 1988 närmade sig deltog militären i att bygga en allians av alla högerpartierna.
Fundamentalistiska partier ingick som en viktig del. Fundamentalisterna startade en bred kampanj mot Benazir Bhutto. De förklarade att enligt koranen kunde en kvinna inte vara statschef. Flygblad spreds över landet som ”avslöjade” Benazirs hemliga liv i London där hon dansade på nattklubbar med sin pojkvän. En absolut otänkbar synd i detta samhälle.
Ingenting fungerade. I stället hamnade fundamentalisterna på defensiven. De anklagades för dålig politisk moral. Skandaler och skämt om mullornas vana att utnyttja barn sexuellt berättades i privata samtal, och till och med på politiska möten och valmöten av PPP-aktivister.
Benazir valdes som den första muslimska premiärministern i den muslimska världen, trots kampanjen mot henne från fundamentalisternas sida. Hon stod för demokrati, framsteg och var dotter till Bhutto som hade dödats av CIA. De pakistanska massorna kände att de hade fått sin hämnd mot USA genom att rösta fram Bhuttos dotter till makten.
Jag och mina vänner hade arbetat hårt som PPP-aktivister inför detta val. När PPP vann valet gick vi ut i en stor marsch trots att PPP hade förlorat i vår stad. Vi ropade paroller mot Islamska Jamaat eftersom en av deras medlemmar hade vunnit i vår stad.
1990 hade jag slutat skolan och flyttat till Lahore för vidare studier eftersom det inte fanns journalistkurser i min hemstad. Jag ville bli journalist. Men nu hade Benazirs regering avsatts under tryck från militären. Men hon uppträdde också patetiskt. Hon ansågs USA-vänlig av massorna när hon genomförde IMF:s program. Vid det här laget skulle jag ha haft svårt att försvara hennes politik vid diskussionerna i våra studentrum och i kafeterian.
Jag hade blivit desillusionerad av Benazirs politik. Sovjetunionens sammanbrott bidrog också. Jag hade kallat mig socialist sedan jag gick i skolan. Och nu hade jag inga argument längre för socialismen. Då kom jag i kontakt med en liten kommunistisk grupp, Struggle Group. Jag hade läst en del av deras broschyrer och gillade dem.
I den gruppen hörde jag namnet Trotskij första gången. Här fick jag också veta att den dikt Benazir läste upp 10 april hade publicerats första gången av Struggle Group i Amsterdam och att poeten var medlem i gruppen. Jag fick läsa Trotskijs skrifter för att förstå vad som hade gått på tok i Sovjetunionen. Jag läste skrifterna men förstod ändå inte. Jag stannade hos gruppen eftersom de var trevliga människor att umgås med.
En dag sa en kamrat åt mig att leda en studiecirkel om fundamentalism. Jag visste inte vad en studiecirkel var eller hur man ledde den. Nå, jag gick med på att göra det, men jag visste inte vad jag skulle säga. Jag fick några artiklar för att förbereda mig. Artiklarna antydde att det fanns möjlighet till enorm tillväxt av fundamentalismen i Pakistan. Jag skojade med kamraterna som hade skrivit artiklarna och berättade skämt om mullor. ”Det enda de klarar av är att utnyttja barn i moskéerna. Politik är de inget bra på,” sa jag. Men i studiecirkeln sa jag vad som stod i artiklarna. Ändå var jag inte övertygad.
1993 var det dags för det tredje valet på fem år. Fundamentalisterna byggde en egen allians och bröt med de andra högerpartierna. De fick inte mer än tre-fyra procent av rösterna.
Men under tiden hade en egendomlig religiös grupp framträtt inom pakistansk politik och samhällsliv. Denna grupp ville att shias skulle förklaras som icke-muslimer. Den kallade sig Sipah-e-Sahaba Pakistan (SSP) och angrep shiamuslimer och dödade dem.
De flesta i Pakistan avskydde denna grupps politik, och de lyckades bara skaffa sig en massbas i ett enda distrikt. Däremot kunde de skrämma alla. När jag började arbeta som journalist var min första arbetsuppgift politisk rapportering. Det första råd jag fick av min chef var att ta det försiktigt med SSP och andra extrema religiösa grupper. Jag brydde mig inte om detta förrän ett gäng islamska partiaktivister, beväpnade med sofistikerade vapen gjorde en razzia på den tidning jag då arbetade på. Som en varning sköt de på datorerna och sa att nästa gång skjuter vi på er om ni inte slutar skriva skit om oss.
Jag hade sett och råkat ut för dessa gangsters själv på Punjabuniversitetet där jag tog min examen i journalistisk. Jag blev misshandlad, kidnappad och hotad många gånger av fundamentalister med förevändningen att jag ”satt” tillsammans med flickor eller umgicks med dem. Tre gånger blev jag avstängd från universitetet på grund av påtryckningar från fundamentalister.
Både jag och mina journalistvänner och kamraterna i Struggle Group diskuterade ofta fenomenet fundamentalism. ”De är ingen kraft bland massorna. De kommer aldrig att bli det. Pakistans befolkning är religiös men inte fundamentalistisk. Shiasunni- splittringen kommer att hindra dem från att bli en verklig kraft i Pakistan.” Så lät de vanliga kommentarerna. ”Men de är starka påtryckningsgrupper som håller samhället som gisslan under vapenhot”, kunde andra säga.
Talibanernas framväxt hade gett fundamentalisterna dåligt rykte i Pakistan. De absurditeter som talibanerna genomförde i islams namn hade gjort de fundamentalistiska ledarna i Pakistan misstänksamma. Många av dessa ledare ogillade talibanernas aktioner.
Talibanernas framgångar blev en överraskning för de pakistanska massorna. Jag minns att vi journalister fick i uppdrag att ta reda på vilka de var.
1997 var det dags igen för val när Benazirs andra regering hade avsatts genom militärens påtryckningar. Men fundamentalisterna gjorde inte bättre ifrån sig i detta val. Ändå blev deras årliga möten och deras demonstrationer över hela landet allt större. Dessutom alltmer våldsamma. De sekteristiska morden mellan shia och sunni var numera en daglig företeelse. ”Martyrernas” döda kroppar sändes hem från Kashmir. Ibland kom döda kroppar ända från Tjetjenien och Filippinerna.
Vilka är de här mujaheddin undrade vi. De är de gamla vanliga mujaheddin i Afghanistan, var tidningarnas svar.
När jag bodde i Lahore blev jag isolerad från min hemstad på grund av arbetet och mina politiska uppgifter. Jag besökte familjen en gång i månaden eller varannan månad. 1998 for jag hem för att fira eid efter ramadan. Det är en fest när grannar skickar söta risrätter till varandra som ett tecken på vänskap. På ena sidan om min familj bodde en shiafamilj, på andra sidan en sunnifamilj.
Det är på morgonen man utbyter gåvor. Männen brukar stanna ute på gatan för att prata med varandra. Vår shiagranne, en kraftfull kvinna i 60- årsåldern och känd för att vara grälsjuk, började skrika åt grannarna på andra sidan. Det som hände var att sunnigrannarna vägrade att ta emot ris från shiagrannarna. Detta var en förolämpning.
Men sunnigrannarna gjorde detta på uppdrag av sin son som gick i en madrassa (koranskola) som nyligen hade öppnats på vår gata. Madrassan hade startats av en familj som hade flyttat till Saudiarabien för tjugo år sedan och blivit omvänd till wahhabismen. Deras son som utexaminerats från Medinauniversitetet hade startat skolan, troligen med saudiska pengar. Barn gick där för att lära sig koranen utantill. En som kan koranen utantill respekteras av andra muslimer och hans råd i religiösa frågor väger tungt.
Men barnen lär sig inte bara koranen utantill. De lär sig också att hata shia eftersom skolan drivs av saudiska pengar för att sprida wahhabismen. Den uppfattning som sprids via madrassan är att shias blandar piss i riset när de skickar det till sunnifamiljer.
Jesus, utbrast jag. Saudipengar har kommit med strid till min gata. Här har vi bott i årtionden utan sådana stridigheter. Nu stod granne mot granne på en avlägsen gata i Pakistan för att Iran och Saudiarabien har dåliga relationer.
Han som hade kommit hem från Saudiarabien var en sorts barndomsvän till mig. Om nu vän är det rätta ordet. Han var ett av tio syskon från en fattig arbetarklassfamilj. De fick inte spela kricket med oss och vem som helst kunde klå upp dem. De var svaga och de var lätta måltavlor för alla elaka barn på min gata.
Men när nu den här killen hade kommit hem från Saudiarabien driver han inte bara en madrassa. Han har köpt ett hus till sin familj. Han far omkring i en jeep med chaufför och två livvakter. Han är ledare för antishiapartiet SSP i vårt distrikt.
Förra året, när jag besökte Pakistan för första gången efter att ha flyttat till Sverige, var det dags för val igen. Det pågick en debatt bland partikamraterna. En grupp ansåg att fundamentalisterna inte skulle få över fem procent. Den andra gruppen ansåg att de skulle få över 20 procent. Jag tyckte inte att de som förväntade sig 20 procent var riktigt kloka.
Men när jag satt framför teven kvällen 10 oktober och valresultaten strömmade in, insåg jag att det var jag som inte var riktigt vettig. Fundamentalisternas allians hade blivit det tredje största partiet. I en provins hade de sopat helt rent.
Hemma väntade mig en ännu större överraskning. Jag kände knappt igen min lillebror så konstiga kläder som han hade på sig, och dessutom hade han skaffat sig ett långt skägg. Vad är det på tok med dig? var min första fråga. Han tyckte den var rätt förolämpande och svarade inte alls. Min far berättade att han hade gått med i någon religiös grupp. De hade sådana kläder och långa skägg. När min bror gick på universitetet var han inte alls troende. Fyra år av arbetslöshet, utan något mål i livet och kanske hopplöshet, hade drivit honom till denna religion. Till sist hade han ”skådat ljuset” som han sa.
För några år sedan oroade jag mig för min gata. Nu har detta fenomen drabbat min familj…
Farooq Sulehria
Översättning: Gunvor Karlström
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Islam, Pakistan, Afghanistan, Politisk islam, Muslimer, Fundamentalism, Religion, Vänstern, Jihad, Terrorism, Politik
[...] och krig, som exempelvis Somalia, Afghanistan och Irak. Dessutom får Pakistan räknas dit också. Landet utgör en bas både för talibanska verksamhet och för USA och dess allierade för krigföringen i [...]
[...] Ett ögonvittnes berättelse [...]