Fundamentalisterna i Pakistan
Politiska islams uppkomst, del 4
Frånvaron av en antiimperialistisk vänster eller radikala nationalistiska alternativ utgör ofta bördig mylla för den växande islamska fundamentalismen. I del 4 av serien Politiska islams uppkomst tittar Farooq Sulehria närmare på Pakistan. (Internationalen 47/03)
Pakistan bildades en följd av en delning som påtvingades Indien av den brittiska imperialismen för att stoppa en socialistisk revolution på den indiska subkontinenten.
1946 visade sig vara ett ödesdigert år för det brittiska imperialiststyret i Indien. Indien befann sig i uppror. Från järnvägs- och postanställda till polis och flotta, alla var ute i strejk. Det fann ingen som kunde dämpa den storm som var på väg att blåsa upp, varken imperialismens lydiga tjänare Mahatma Gandhi eller det indiska kommunistpartiet.
Kommunistpartiet, bildat 1925, hade isolerat sig under denna revolutionära period eftersom det var allierat med den brittiska imperialismen enligt instruktioner från Moskva. Moskva hade varit i allians med London gentemot Hitler, och därför stödde CPI öppet den brittiska imperialismen, och kallade frihetskämparna för femtekolonnare. CPI hade tidigare haft starka fästen i arbetarklassen och började snabbt framstå som ett alternativ till Gandhis Kongressparti, men isolerade sig tyvärr från massorna under andra världskriget och lämnade alltså fältet fritt för Kongresspartiet.
CPI intog en lika katastrofal inställning till de brittiska planerna på att dela Indien enligt religionsgränserna för att skapa Indien och Pakistan. CPI accepterade islam som grundval för muslimsk nationalism och stödde de imperialistiska planerna. Tanken bakom planen var i själva verket att använda Pakistan som basläger gentemot Sovjetunionen. Indierna fick betala ett högt pris för detta, och Indien fick utstå ett blodbad. Sammandrabbningar mellan hinduer och muslimer och mellan sikher och muslimer resulterade i över en miljon döda, och en av de största folkomflyttningarna i historien ägde rum (etnisk rensning som man kallar det i dag).
Under den nationella befrielsekampen mot den brittiska imperialismen var de islamistiska partierna emot bildandet av Pakistan. De flesta var för Kongresspartiet. De indiska muslimernas viktigaste parti var Muslim League som leddes av Muhammad Ali Jinnah. Partiet krävde ett eget hemland för indiska muslimer, men ledningen förklarades för ”icke-muslimer” av fundamentalisterna eftersom de inte var utövande muslimer. Särskilt Jinnah var välkänd för sin utsvävande livsstil, använde alkohol och åt fläskkött. Dottern gifte sig med en parser och själv var han gift med en parserkvinna. De islamiska fundamentalistiska partierna isolerades av Muslim League bland de indiska muslimerna, medan hinduiska fundamentalister isolerades bland hinduerna på grund av Kongresspartiet och dess ledare Gandhi och Nehru.
När Pakistan var bildat gjorde de islamistiska partierna en helomvändning och började framställa sig som de främsta förkämparna för Pakistans sak. Demokratiska traditioner kunde aldrig få starkt fäste i Pakistan, både på grund av att det inte fanns någon stark arbetarrörelse och på grund av det starka USA-inflytandet i politiken.
För det mesta styrde militären landet direkt. De islamistiska partierna spelade rollen som B-lag (som de vanligen kallas i Pakistan) åt militärdiktatorerna. I slutet av 60-talet radikaliserades arbetarklassen vilket ledde till bildandet av Pakistan Peoples Party (PPP). Partiet krävde avskaffande av feodalismen samt nationaliseringar och socialism. De islamistiska partierna förklarade att feodalismen var enligt islam och kallade PPP:s program för oislamskt.
Fundamentalisterna var isolerade. Det första allmänna valet 1970 gav PPP lett av Z A Bhutto en stark majoritet, medan fundamentalisterna inte ens kom upp i fem procent av rösterna. När Bhutto kom till makten genomförde han reformer till stöd för arbetarklassen och satte igång med nationaliseringar i stor skala. Under 70-talet saknade fundamentalisterna inflytande i pakistansk politik. De betraktades som USA-agenter och reaktionärer och utsattes för många folkliga skämt. 1977 störtades Bhuttos regering genom en USA-stödd militärkupp ledd av general Zia. Bhutto hängdes 1979 på falska mordanklagelser.
80-talet blev en viktig period för den islamska fundamentalismens tillväxt på grund av Afghanistankriget. Saudiarabien, några andra Gulfstater, USA och USA:s allierade pumpade in miljarder dollar i Pakistan för att rekrytera mujahedin som skulle skickas till Afghanistan och sätta upp madrasas (koranskolor). Ur dessa skolor framträdde talibanerna. Men fortfarande under 80-talet, då PPP ledde en stark demokratirörelse mot Zias diktatur och fundamentalisterna satt i Zias regering, var fundamentalisterna avskydda av massorna och förlöjligades som militärens B-lag.
I valet 1988 efter Zias död i en flygkrasch (i själva verket en CIA-komplott för att döda honom) lyckades fundamentalisterna fortfarande inte uppnå särskilt bra resultat. Men PPP vann valet eftersom det fortfarande betraktades som ett arbetarklassens parti. Det leddes då av Benazir Bhutto. Fundamentalisterna gick ut i en bred kampanj mot Benazir Bhutto och sa att en kvinna aldrig kan leda en muslimsk stat enligt sharia och Koranen. Massorna förkastade denna propaganda och Benazir blev den första valda ledaren för en muslimsk stat.
Sovejtunionens sammanbrott och slutet på Afghanistankriget förändrade situationen helt. Gamla vänner, det vill säga fundamentalisterna och USA-imperialismen, blev fiender. Och nu krävde fundamentalisterna i Pakistan avskaffande av feodalismen, motsatte sig privatiseringar, krävde demokrati och så vidare.
De demokratiska regeringar som följde på Zias diktatur satte igång med nyliberal politik och kapitulerade helt och hållet för IMF:s och Världsbankens krav, vilket ledde till mer fattigdom och elände för Pakistans massor.
Korruption var kännetecknet för dessa regeringar. Det PPP som kom till makten två gånger (1988-90 och 1993- 97) med Benazir Bhutto som premiärminister kunde inte leverera några uppfyllda vallöften till arbetarklassen. I stället fortsatte man med privatiseringar som medförde mer arbetslöshet och fattigdom. Benazirs man var känd som herr Tio procent, eftersom han antogs få tio procent på alla regeringskontrakt.
Men under Benazirs andra period förklarade Transparency International (en internationell NGO som ägnar sig åt att bekämpa korruption) Pakistan för det näst mest korrumperade landet i världen. De godmodiga pakistanierna sa bara: – Varför i helskotta kunde inte regeringen ha mutat Transparency International så vi kom etta på listan?
Medan de borgerliga partierna kom i vanrykte framträdde fundamentalisterna och framställde sig som ett alternativ med rena händer. Under tiden var den pakistanska vänstern praktiskt taget frånvarande från scenen. Och någon massbas hade den inte heller kunnat skaffa sig. 1951 förbjöds kommunistpartiet efter en konspiration för att störta regeringen i samarbete med några officerare. Men i fackföreningarna och i studentrörelsen lyckades partiet få fäste.
Men den pakistanska vänstern förblev splittrad mellan Moskva och Peking vilket var till stort hinder för deras tillväxt. Men ett ännu större problem var deras strategi för nationell demokratisk revolution och folkets demokratiska revolution. På 60-talet, när den vänster som följde Peking stödde den pakistanske militärdiktatorn fältmarskalk Ayub Khan på grund av hans vänskap med Peking, gick den vänster som följde Moskva emot fältmarskalken.
Senare stödde en del av vänstern Z A Bhutto och sa att han var en radikal nationalistisk borgerlig ledare, medan en annan del av vänstern var emot. Vänstern försökte aldrig bygga upp något alternativ.
Efter Sovjetunionens sammanbrott försvann nästan den gamla stalinistvänstern. Idag finns några rester kvar som isolerade grupper. Men annat har hänt på den fronten i form av Labour Party Pakistan och Class Struggle (systerorganisation till Socialisten i Sverige). Men det finns inget vänsteralternativ på nationell nivå. Dess inflytande begränsar sig till några få fackföreningar, bondeorganisationer och vissa ungdomsgrupper.
Efter 11 september 2001 har Pakistan fått uppleva ett verkligt uppsving inom islamsk fundamentalism. Ska man gå efter valresultat ser det ut så här: i valet 1970, det första med allmän rösträtt för vuxna i Pakistan, fick de fundamentalistiska partierna 18 platser. 1997 fick de endast två. I valen däremellan fick de 17 mandat 1988, 18 mandat 1990, nio mandat 1993.
Förra året fick de sin hittills största framgång. MMA (en allians mellan sju stora fundamentalistiska partier) blev tredje största parti i nationalförsamlingen, och dessutom kunde MMA bilda regering i en av provinserna. Den federala regeringen och provinsregeringen i en annan provins är beroende av deras stöd.
Valframgångarna är bara en aspekt av det hela. Fundamentalisterna har stort inflytande i armén, bland fackföreningarna och bland studenterna. Och framför allt har de flesta av dessa partier sina egna arméer av fanatiska gerillamän. De kan mobilisera hundratusentals personer.
Fundamentalismens framgångar i Pakistan hänger ihop med den internationella situationen och de faktorer som beskrivits i tidigare artiklar. Men det finns också en del lokala faktorer av vikt.
1. Pakistan är ingen nationsstat. Det är ett onaturligt och ohistoriskt land med gränser som dragits i religionens namn. Det är förutom Israel det enda land som grundats i religionens namn. Religionen har utnyttjats och utnyttjas fortfarande för att bygga upp en grundval för landet. Efter statens bildande har den härskande klassen för att kunna behålla landet intakt och kunna styra en stat i ett mångnationellt land och ständigt använt religionen som verktyg för att neka små nationaliteter deras rättigheter. På det viset har man kombinerat stat och religion, och Pakistan har blivit, om inte en teokratisk stat, så åtminstone en halvteokratisk.
2. Den härskande klassen har alltid utnyttjat religionen för att rättfärdiga sin regim och vinna popularitet. Icke valda regeringar använde religionen som argument för att islam och västerländsk demokrati inte går ihop, medan så kallat valda regeringar använde religionen för att vinna popularitet så snart de blev hotade. Till och med en populistiska ledare som Bhutto använde uttrycket ”islamsk socialism” i slutet av 60-talet, och när han ställdes inför en rörelse 1977 utropade han fredag till helgdag tillsammans med andra kosmetiska islamska reformer. När nu de härskande har utnyttjat religionen i årtionden, har den uppfattningen börjat växa fram att om islam är den enda lösningen på alla problem, så är det lika bra att överlämna regeringen åt dem som utövar religionen mest konsekvent, nämligen fundamentalisterna.
3. Madaris (religiösa skolor eller seminarier) kläcker varje år en armé av unga fundamentalister.
Fattiga föräldrar tvingas av omständigheterna att skicka sina barn till dessa skolor. Valet står mellan barnarbete eller dessa skolor där barnen får religiös utbildning, mat, bostad och ett arbete i någon moské när de är klara med skolan. Det finns ytterligare en faktor: man tror att en pojke som lär sig koranen utantill i dessa skolor har garanterat att han själv och hans familj kommer till himlen.
4. Fundamentalismens framväxt i Pakistan började egentligen på 80-talet. Å ena sidan använda militärdiktatorn general Zia ul-Haq religionen för att rättfärdiga sitt styre och ”islamiserade” lagar och samhälle. Å andra sidan hade Pakistan blivit ett basläger för de styrkor som kämpade mot den afghanska revolutionen. Tusentals pakistanska gerillasoldater opererade från pakistansk mark, och dessutom tog sig 25 000 gerillasoldater från andra muslimska länder till Afghanistan via Pakistan.
Efter Afghanistankriget började den pakistanska armén använda dessa gerillastyrkor för att utkämpa ett ”krig via ombud” i Kashmir. Det pågår fortfarande. Armén är bara intresserad av att använda gerillan i Kashmir, men med tanke på hur dessa män är hjärntvättade är det inte möjligt att begränsa dem till Kashmir. De har fått lära sig att bekämpa alla otrogna, och alltså finner man dem överallt från Moro (Filippinerna) till Tjetjenien för att hjälpa sina muslimska bröder. När uppdraget utomlands är slut och de återvänder hem kan de komma att utgöra en verklig utmaning för staten. De kavlar redan upp ärmarna. Anfallet på USA-ambassaden i Islamabad 1999 och kapningen av ett indiskt plan från Nepal med krav på frisläppande av den militante ledaren Maulana Massod visar deras styrka.
5. Pakistans strategiska position innebär också en rik jordmån för spridandet av islamsk fundamentalism. Två muslimska länder som har upplevt fundamentalistiska regeringar, Iran och Afghanistan, ligger vid den västra gränsen. Indien ligger vid den östra gränsen, ett land som har sett den hinduiska fundamentalismen växa år från år, en fundamentalism som suttit vid makten i sex år. Som en reaktion på hinduisk fundamentalism vinner den islamska i popularitet i Pakistan.
Farooq Sulehria
Översättning: Gunvor Karlström
Intressant?
I media: SVD1, SVD2, ETC,
Läs även andra bloggares åsikter om Islam, Pakistan, Afghanistan, Politisk islam, Muslimer, Fundamentalism, Religion, Vänstern, USA, Politik
[...] Del3 Del4 Del5 [...]
[...] Del2 Del4 Del5 [...]
Bra artikel, men du har fel på en punkt. Israel har inte bildats på religionens grund, utan som ett nationalhem för det judiska folket i en del av dess historiska hemland.
Israel är sekulärt i alla aspekter, med undantag för viss civillag (såsom giftermål m.m.) på de olika förbundens egen begäran.
Det ska jämföras med Sverige, där statsöverhuvudet (Kungen) måste vara protestant.
Bra artikel men felaktig på en punkt. Hindunationalismen har inte orsakat muslimsk fundamentalism i Pakistan. Pakistan har själv odlat fram sin egen fundamentalism och exporterat terrorism. Det ligger, precis som artikeln säger, i landets egen natur att islam är det enda sammanhållande kittet. Det lämnar ingen plats åt en mer sekulär, liberal världssyn. Vad gäller det hindunationalistiska partiet BJP som satt vid makten tillsammans med flera andra koalitionspartners under perioden 1998-2004, drev de inte alls någon särskilt “hinduisk” politik. Tyvärr är de allra flesta svenskar för dåligt insatta i indisk och pakistansk politik för att se bortom de allra mest elementära “populärföreställningar” som spridits om t.ex. hindunationalismen eller andra sådana fenomen. Hindunationalismen drabbas av någon sorts västerländs önskan att se både muslimska terrorister och hinduiska nationalister som lika goda kålsupare. Hinduismen som religion är alldeles för heterogen och tolerant för att på allvar kidnappas av extremister på det sätt som en mer dogmatisk religion som islam (eller kristendom och judendom, för den delen).
Det skadar faktiskt inte att ibland kalla en spade för en spade, dvs islam och muslimer har idag världen över stora problem med att hantera extremister inom deras led. Lösningen ligger inom islam och hos muslimerna, vi andra kan endast sträcka ut en vänskapens hand till de svaga liberala krafterna som faktiskt finns bland muslimer. Allt snack om USA:s förtryck och kapitalismens utsugning etc etc är bara nys, i så fall hade latinamerikaner, buddhister och hinduer också börjat bomba tunnelbanor i väst och hugga huvudet av journalister.